| Huvudpersoner: | Marie, Michael, Ditte, Nazim |
| Beskrivning: | Gruppen ska göra ett stort tillslag mot några misstänkta. Något går snett och flera personer blir skadade. Hallgrim är för övrigt sig lik. |
Marie Wied, tillförordnad chef för specialgruppen för utredningar av internationella brott, såg på klockan på väggen. Den var tio över åtta. Hon hade meddelat hela gruppen kvällen innan att hon skulle ha en viktig genomgång exakt klockan åtta. Ingen av de andra hade hört av sig och talat om att de skulle få det svårt att komma i tid, på grund av antingen något jobbrelaterat eller privat.
Själv hade hon varit i huset strax före halv åtta. Det var lite hon behövde göra för att förbereda mötet. Eftersom hon bara var tillförordnad chef i sin ordinarie chef, Thea Nellemans frånvaro, kände hon att det var extra viktigt att göra allt enligt regelboken.
Ganska snart efter hon själv kommit in dök deras dataexpert, Michael Kristensen, upp. Ibland fick hon en känsla av att Michael mer eller mindre bodde i deras högkvarters lokaler, framför dataskärmen. Men så var det alltså inte idag.
Hon nickade vänligt mot den yngre mannen. Han hade varit med om en hel del och fortfarande var det en del som ansåg att han borde avskedas. Marie delade inte den uppfattningen. Visst hade Michael begått ett allvarligt misstag, när han sköt ihjäl en oskyldig person, men det var klart och tydligt att han blivit manipulerad av en amerikansk fd CIA-agent. Eller i alla fall så mycket fd som någon av deras agenter någonsin blev. Hur som helst, hans expertis i övrigt var förstklassig och Marie visste att flera av deras senare fall inte hade blivit lösta, eller i alla fall inte inom de tidsramar de hade att röra sig med, utan Michaels hängivna arbete.
Ganska snart därefter hade Nazim Talawi dykt upp. Marie gissade att Nazims lilla dotter tillbringade den här veckan hos sin mamma och nya styvfar.
”Godmorgon.”
Nazim hälsade vänligt tillbaka, även om han såg lite eftertänksam ut.
”Hej, hej.”
När klockan hade närmat sig åtta, kom Ditte Hansen in. Hon såg lite jagad ut. Marie hade all förståelse för det. Efter vad som drabbat hennes tonårsdotter, var det inte konstigt att Ditte var hårt pressad både hemma och på jobbet.
Men att Villy Frandsen skulle dyka upp så sent var lite oväntat. Det berodde säkerligen på att hans fru just avlidit. Frandsen ville antagligen finnas hemma för att se till att hans söner kom iväg till skolan i tid.
Hur som helst, på slaget åtta stod faktiskt Frandsen i dörren. Han såg allvarlig ut, och nickade bara kort som svar på Maries och de andras hälsningar.
Eftersom hennes älskare, Hallgrim Hallgrimsson, ännu inte var där, bestämde Marie sig för att ge honom en stund till. Han sov sällan eller aldrig över hos henne och verkade lite tveksam till att hon sov över hos honom. De nätter de faktiskt ändå sov tillsammans brukade han smita iväg innan gryningen. Det hade gjort att Marie inte kände sig helt välkommen hemma hos honom heller. Alltså träffades de ofta på kvällarna, men fick i stort sett aldrig vakna tillsammans.
Hon visste inte vart han tagit vägen när han lämnat henne föregående natt. Sen dess hade hon bara sett honom korta stunder på jobbet. Det hade inte varit läge att prata om något privat. Fallet de utredde för ögonblicket var för komplicerat för att ge någon tid över för privatsaker.
Irriterat tog Marie fram sin mobil ur skrivbordslådan. Inga nya meddelanden. I varje fall inte från Hallgrim. Vad höll han på med egentligen? Hon började fundera på om hon kanske trots allt gjort ett misstag när hon gått med på att ta upp relationen dem emellan igen.
På arbetet hände det ofta att han konfronterade henne och rentav trotsade henne. Det retade henne. Han hade knappast kunnat komma undan med det om Thea varit kvar. Marie nästan längtade tills hennes chef skulle vara tillbaka. Det skulle inte dröja så länge nu. Bara några veckor till. Å andra sidan var det här nya ansvaret stimulerande och hon visste att hon behövde den här meriten för att kunna söka sig vidare uppåt i karriärstegen.
Snarare arg än irriterad nu, bestämde Marie sig för att börja mötet utan Hallgrim. Det skulle vara rätt åt honom.
Hon reste sig upp och sköt in stolen under skrivbordet som tecken på att mötet var igång.
”Då börjar vi. Som ni vet har vi nått ett kritiskt läge i utredningen. Vår huvudmisstänkte kan vara på väg ur landet så vi måste slå till direkt. Preliminärt har vi planerat tillslaget till klockan 2.30.”
Nazim höjde på ögonbrynen. Nu i natt? Eller – Bäst att fråga.
”Menar du nu i natt?”
”Ja. Vi kom fram till att det, med tanke på de misstänktas vanor, är störst chans att vi tar dem med överraskning då. Enligt övervakningskamerorna brukar de sova. Åtminstone alla utom en. Ni har fått ritningar över huset, med alla ingångar markerade.”
Det blev tyst en stund medan alla studerade sina ritningar. De skulle gå in via bakdörren, samtidigt som en insatsstyrka skulle ta sig in parallellt från sidan och framsidan av huset. Det verkade inte som om något hade lämnats åt slumpen.
”Några frågor?”
När alla frågor besvarats, bestämde sig Marie för att åka förbi hotellet där Hallgrim bodde. Naturligtvis kunde hon ringa honom eller, om han inte svarade, till receptionen, men av någon anledning kände hon sig tvingad att åka dit. Det var som om hon anade något. Deja vu. När det gällde Hallgrim kunde man aldrig veta.
”Jag är tillbaka inom en timme. Mobilen är på, så ring mig om ni behöver nå mig.”
Förvånat stirrade hennes kollegor medan deras chef försvann ut genom dörren. Hon hade sett sammanbiten ut. Ditte undrade vad det var med henne. Om det gällde jobbet borde de väl allihop få veta vad som pågick.
Men eftersom Marie inte hade sagt något, återgick de allihop till sina förberedelser.
Michael visste att Marie var generös som lät honom vara med ute på fältet. Andra, till exempel Hallgrim, ville ju ha bort honom från gruppen, och kanske helt avskeda honom som polis. Ändå lät Marie honom vara med om det här stora och viktiga tillslaget. Det var något som han var väl medveten om. Ändå kunde hans tankar inte sysselsätta sig med förberedelserna.
Hans blick irrade sig hela tiden bort mot Ditte. Ditte hade varit fantastisk under den svåra tiden efter han blivit bortförd och utsatts för svåra övergrepp av medlemmar av den ryska maffian. Så hade hennes egen dotter utsatts för ett liknande övergrepp. Michael önskade att han kunnat vara mer av ett stöd för henne under den perioden. Istället hade han själv varit mitt i en annan kris. Den gången hade det varit helt och hållet hans eget fel.
Egendomligt nog hemsökte honom det meningslösa våldet mot den faktiskt oskyldige mannen mer än det han själv varit offer för. Han hade dödat en människa. Inte en brottsling, utan en helt oskyldig person. Det var fruktansvärt. Någonstans långt inne inställde sig tanken att det som hänt tidigare, hade han förtjänat, just för att han var kapabel att begå ett sådant fruktansvärt brott.
Än en gång letade sig hans blick bort mot Ditte.
Hon såg sig oroligt omkring. Ett sådant här tillslag kändes på något sätt för stort. Tanken på att delta i en aktion som kunde resultera i flera människors död var olustig. Dessutom tyckte hon att varken hon själv eller Michael hörde hemma ute på fältet. Hon var ju brottsplatsundersökare och han dataspecialist. För övrigt ansåg hon att de allihop var mer lämpade att utreda brott, inte göra väpnade tillslag. Hennes blick föll på Michael. Deras ögon möttes och till hennes förvåning såg Michael bort.
Hon undrade om Michael var lika oroad inför tillslaget som hon var. Kanske var det för tidigt att låta honom vara med ute på fältet så här. Hon borde nog tala med Marie – Men Marie var ju inte här. När hon kom tillbaka fick hon ta ställning till om Michael borde släppas ut på ett sådant här uppdrag.
Tankfullt fortsatte hon att se på Michael. Det han varit med om den senaste tiden var fasansfullt. En så snäll och fin människa som han förtjänade verkligen inte att misshandlas och utnyttjas så och det den där avstängda CIA-agenten gjort mot honom var definitivt inte bättre. Hon undrade hur det skulle kännas att ha en annan människas blod på sina händer.
Men det ville hon inte tänka på nu. Hon funderade på att gå bort till Michael och försöka prata med honom. När det där hemska hade drabbat Fie hade hon inte kunnat ägna sig så mycket åt Michael som hon hade velat. Han hade behövt hennes stöd, men hon hade inte varit tillgänglig. Kanske borde hon nu försöka kompensera honom för det.
Marie kände sig som en idiot där hon satt i bilen utanför Hallgrims hotell. Hon hade lika gärna kunnat ringa honom. Nu satt hon här som en svartsjuk hustru och väntade på – vad egentligen? Vad var hon upprörd över? Hans nonchalans mot henne på jobbet? Eller kanske misstanken om att han bedrog henne, som gnagde i bakhuvudet hela tiden?
Hon skulle just till att köra därifrån, när dörren öppnades och en ung kvinna kom ut. Hon verkade vara i Michaels ålder. Strax under trettio. Hon stod en stund utanför dörren som om hon väntade på något. Då öppnades dörren och Hallgrim kom ut.
Flickan sken upp och tog ett par steg mot honom. Hallgrim log så där charmerande som han kunde göra ibland. Marie kände fortfarande hur det gjorde henne varm inuti, trots att hon nu såg att han vände det mot den där flickan.
Maktlöst kunde hon bara sitta och se på när Hallgrim drog flickan intill sig och kysste henne, precis så som han brukade kyssa henne, Marie.
Jaha. Det var så det var. Egentligen hade hon ju väntat sig detta hela tiden. Hallgrim kunde helt enkelt inte vara trogen mot någon kvinna. Hon hade varit en idiot som litat på honom.
Inom henne frös något till is. Hon kände en egendomlig blandning av kall ilska och en förlamande förtvivlan.
Utanför bilen slet sig Hallgrim från flickan. En taxi körde upp framför hotellets entré och Hallgrim öppnade dörren för sin gäst. Efter en sista kyss och några ord till chauffören, lät Hallgrim henne åka iväg. Själv gick han bort mot parkeringen där han antagligen skulle hämta sin egen bil.
Efter några minuter återfick Marie handlingsförmågan. Hon vred om startnyckeln och körde själv iväg tillbaka till högkvarteret.
Nazim tittade ner på sin mobiltelefons display. Egentligen visste han att det inte hade kommit något SMS och att det inte skulle göra det heller. Inte från Rakel.
Han borde ha förstått det redan från början, men han hade varit så förtjust, så positivt överraskad att en av judarna kunde vara totalt likgiltig för hans egen etniska bakgrund. De få gånger de hade lyckats få tid att träffas hade varit fantastiska. Han trodde faktiskt att om de inte haft så svårt att få sina scheman att gå ihop, så hade de kunnat ha en chans.
Men Rakel var om möjligt ännu mer upptagen än han själv och för övrigt gjorde hans arbetstider att den lilla fritid han hade bara räckte till Sanne. Alltså var det inte något att förvåna sig över att Rakel inte hörde av sig mer. Han borde inte ha tillåtit sig själv att hoppas så mycket, när han visste hur svårt det var för en polis få förhållanden att fungera.
Bara i hans omedelbara närhet fanns det tillräckligt många exempel på det. Hallgrim – men hans vän var inte något lämpligt exempel. Men Ditte och han själv var typiska exempel när det gällde skilsmässa. Marie och Michael när det gällde oförmågan att ens inleda ett permanent förhållande.
Frandsen – Nazim hade en känsla av att hans äktenskap tagit slut långt innan hans stackars hustru hade dött. Egentligen var det väl bara Thea som verkade ha ett framgångsrikt förhållande. Men, påminde sig Nazim, hennes generation kunde mycket väl ha en annan inställning till skilsmässor. Det behövde faktiskt inte innebära att hennes äktenskap var lyckligt.
Sorgset sa han adjö till Rakel inom sig. Det hade åtminstone varit härligt medan det varade. Kanske bättre än någon annan relation sen skilsmässan från Lene.
Så lyckades han tvinga undan tankarna på privatlivet. Om han skulle kunna fungera som han skulle under tillslaget i natt måste han fokusera.
När Marie kom in genom dörren förstod han genast att något var fel. Hon var upprörd över något. Han väntade en stund på att hon skulle säga något. Om det nu var något som gällde deras fall. Men Marie gick bara tillbaka och satte sig bakom sitt – eller snarare Theas – skrivbord. Hennes ansiktsuttryck uppmuntrade inga försök att forska i vad det kunde vara som fått hennes humör att växla så.
För övrigt anade Nazim att det hade något med Hallgrim att göra. I så fall kunde det nästan bara vara en sak som låg bakom. Hallgrim hade varit otrogen igen. Det kändes hopplöst att stå bredvid och se på när hans kanske bästa vän någonsin, bar sig så illa åt mot alla kvinnorna i sitt liv. Dessutom fanns ju alltid risken att Hallgrim skulle komma tillbaka till honom och sätta igång spiralen av destruktivt beteende igen.
Men just nu varken ville eller kunde Nazim uppehålla sig vid allt det där. Det var viktigt att han höll sig klar i huvudet inför natten.
Efter en stund lugnade Marie sig. Visserligen kändes det som hennes privatliv låg i spillror men karriären skulle i alla fall inte Hallgrim få förstöra. Hon hade ett viktigt uppdrag att genomföra, så nu skulle hon göra det. Lika bra som under Theas och Hallgrims ledning.
Marie sneglade på klockan. Nästan lunchtid. De hade faktiskt hunnit med de förberedelser som behövdes. Nu kunde de få vila inför natten. Hon reste sig upp och påkallade de andras uppmärksamhet.
”Hallå. Ni kan få gå och äta lunch nu och gå hem eller vad ni vill. Se till att få lite sömn om ni kan. Om ni inte har något mer ni behöver göra inför tillslaget så gå hem nu.”
Hon sneglade lite på Michael. Det var tydligt att han inte tänkte gå någonstans. Då så. Han fick faktiskt själv avgöra hur han ville ha det. Bara han fick den vila han behövde, spelade det ingen roll var han gjorde det.
Ditte och Frandsen började plocka till sig sina prylar. Nazim reste sig upp och tog på sig jackan.
Marie kände irritationen stegras igen. Hallgrim kom inte. Han måste göra det med avsikt. För att ifrågasätta hennes auktoritet. Hon skulle behöva ta itu med honom. Men inte nu. Kom han inte, var det bara bra. De andra visste vad de skulle göra. De klarade sig utan honom.
***
Klockan var halv elva. De hade samlats på ett säkert avstånd från byggnaden de skulle slå till emot. Insatsstyrkan började leta reda på sina positioner. Än så länge hade de tid att ändra sig, ända fram till sista ögonblicket då Marie skulle ge deras ledare klartecknet för att inleda operationen. Då skulle också hon och hennes grupp vara beredda.
Till hennes besvikelse dök Hallgrim upp bara strax efter halv. Han såg irriterande självsäker ut. Arrogant. Hon började fråga sig själv hur hon någonsin kunnat uppfatta honom som attraktiv. Fysiskt, utan tvekan, men i övrigt? Knappast. Hon var en stark, självständig kvinna, som inte behövde en man som Hallgrim i sitt liv. Stress och andra påfrestningar fanns det tillräckligt av ändå.
Nu kom han närmare. Han hälsade på henne helt lugnt, som om han inte hade varit väl medveten om att han nyligen bedragit henne med den där blonda unga flickan. Marie fick ta ett djupt andetag för att inte konfrontera honom om det.
”Jag har tagit en titt på upplägget och det ser ut som vi borde vänta en tjugo minuter eller en halvtimme. Tidningsutdelningen brukar börja då, och eftersom de misstänkta väntar sig att folk kan röra sig i området vid den tiden kommer de inte att misstänka något.”
Marie tog ytterligare ett djupt andetag. Just därför hade de ju beslutat att slå till alldeles innan, då de misstänkta inte skulle ana något alls. De skulle vara totalt oförberedda. Det visste Hallgrim. Han hade haft möjlighet att yttra sig angående tidsplanen under tidigare möten. Men nu, när han inte varit närvarande på hela dagen, då skulle han plötsligt ändra på hennes beslut.
Hon pressade ihop läpparna medan hon försökte intala sig själv att det inte var värt att starta en konfrontation.
”Var det något mer?”
”Jag tycker vi borde gå in genom sidoingången istället. Låt insatsstyrkan täcka fram-och baksida. De är samlade i de två rummen på övervåningen.”
”Jaså, du vet något som inte vi andra känner till?”
Hallgrim gav henne en blick som gjorde henne rasande. Den sa klart och tydligt att hon tyckte hon kunde säga ifrån för att hon ansåg att de hade ett förhållande. Plötsligt kändes det inte alls lika smärtsamt att inse att de inte hade det. Att de inte någonsin hade haft det. Hon hade trott det båda gångerna. Hallgrim hade legat med henne. Punkt. Slut. Bäst att inte tänka för mycket på det.
”Det är där sovrummen är.”
”Det behöver du inte säga till mig. Svaret är nej, i båda fallen. Vi fortsätter att följa den ursprungliga planen. Eventuella ändringar tar vi om det blir nödvändigt. Du kan gå tillbaka till din position nu.”
Otroligt. Han verkade låta hennes spända ton skölja av sig som om den inte betydde någonting. Där stod han, och såg helt oskyldig ut, när hon visste säkert att han legat med den där slampan. Men då så. Nu var han inget mer än bara en av hennes underlydande. Resten fick hon försöka ta itu med senare. Eller kanske aldrig.
***
Exakt halv tre gjorde Marie tecken åt insatsstyrkan att inleda operationen. Hon vinkade fram sina egna gruppmedlemmar och så var de igång. Det blev svårt att behålla överblicken när hon själv var inblandad i attacken. Hon skulle lägga det på minnet inför nästa gång.
Hallgrim gick som vanligt i spetsen för angreppet. Han verkade tycka att han kunde behandla befälsordningen hur som helst. För att inte riskera säkerheten stannade Marie kvar på sin position. Snett framför henne rörde sig Nazim framåt, smidigt och vant. Hon undrade om nattens uppdrag påminde honom om situationen i Israel/Palestina.
Frandsen rörde sig lika vant, men såg en aning jagad ut. Han tyckte inte om direkt aktion på det här sättet. Det gjorde nog ingen av dem.
Några steg bakom henne kom Michael och Ditte. Åtminstone hade de varit alldeles efter henne när de startade. Hon kunde inte slösa någon tid på att se sig om över axeln.
När de nått fram till huset var insatsstyrkan redan inne. Marie hann inte ge tecken åt Hallgrim att slå in dörren. Han var redan på väg in. Hon skulle behöva agera nu. Vad han än tyckte, var hon faktiskt gruppens chef, tills Thea kom tillbaka. Hans uppgift var att lyda hennes order, inte ta egna initiativ så här.
Från övervåningen hördes skottlossning, skrik och ljudet av tunga kängor som fick trästommen i huset att vibrera. En svag lukt av tårgas sipprade ner. Men det skulle inte varit så här mycket skottlossning. Det lät som om deras motståndare varit fler eller kanske tyngre beväpnade än de väntat sig.
Något gick inte enligt planerna. Plötsligt såg Marie en rörelse ur ögonvrån. Någon kom från ett oväntat håll. Det var heller ingen hon kände igen. Han var ganska lång och kraftig och såg ut som han använt olagliga dopingmedel för att bygga så mycket muskler. Hon höjde sitt vapen och sköt mot honom, men han gled undan och in i ett annat rum, och smällde igen dörren bakom sig.
Marie märkte att Michael och Ditte gått vidare åt vänster. Själv tecknade hon åt Nazim att följa med henne efter den där som försvunnit in i rummet åt höger.
Plötsligt hörde hon ett hest skrik. Så sprang flera män eller kvinnor klädda i insatsstyrkans skyddsutrustning ner för trappan.
En av dem ropade något åt henne. Över skottlossningen och trampet av kängor hörde hon hans varning.
”De har minerat huset. Vi måste ut.”
Hon hade kommit på efterkälken. Nazim hade försvunnit längre åt höger och Michael och Ditte åt vänster. Själv var hon inte långt från ytterdörren. Nu var plötsligt Hallgrim i närheten igen och Frandsen också.
Någon stack ut huvudet ur ett av rummen mellan henne och Nazim och kastade iväg ett skott. Hon retirerade mot sidoutgången. De andra gjorde likadant. Men de nya motståndarna skar av Nazim från utgången.
Samtidigt hördes flera skott avlossas från vänster. Marie hörde någon skrika, med en röst som lät bekant. Michael. Hade han blivit träffad? Ett kvävt skrik kom som svar på det första. Ditte.
Så hörde hon Hallgrims röst nästan i örat.
”Vi måste ut nu.”
Hennes ögon blixtrade mot Hallgrim. Det var hon som gav order här. Men hon såg att Frandsen redan var på väg ut, tillsammans med insatsstyrkan.
Hon öppnade munnen för att säga något, men ändrade sig. Istället började hon skjuta på den dörröppning som hon hört skottlossning från alldeles innan Michael kanske blev träffad. Åt det hållet där Nazim hade försvunnit.
Äver axeln spottade hon ut en order till Hallgrim, även om hon inte visste om han var kvar.
”Se till att få med dig Michael och Ditte ut.”
Hon hörde inte hans svar. Nu verkade det som skytten i rummet till höger, tvärs över gången, hade blivit träffad. Ett halvkvävt skrik följdes av tystnad. Inga fler skott. Hon vågade sig på att gå lite närmare. Nazim visste nog inte om att huset var minerat. Hon måste få honom med sig ut.
Han syntes inte till någonstans, men det låg ett par rum emellan henne och det där den andre misstänkte försvunnit. Hon vågade sig på att hastigt kika in i ett av rummen. Där var han. Då hörde hon ett ljud från andra sidan gången. Instinktivt kastade hon sig in i rummet där Nazim låg, delvis i skydd bakom ett omkullvält bord.
”Hörde du? Huset är minerat. Vi måste ut.”
Han nickade allvarligt. Men nu pågick skottlossningen för fullt. Det fanns ingen chans att ta sig tillbaka den vägen de kommit. Något hade gått allvarligt snett. På något sätt måste de ha missat att det fanns fler av de misstänkta och att de hade betydligt tyngre beväpning än deras spaning fått dem att tro.
Hon såg sig omkring i rummet de befann sig i. Det verkade ha varit ett vardagsrum. Bordet de låg bakom var ett litet sideboard. Längre in fanns en soffgrupp. Men bakom det fanns ett fönster. Det var stort nog för dem att ta sig ut genom. Om de hann. Hon hade ingen aning om var i nedräkningen sprängladdningens timer stod. De kanske inte hade någon tid kvar.
Hon pekade med sitt vapen åt fönstret till. Nazim nickade igen. Så började de försöka dra sig i den riktningen. Då och då blev de tvingade att besvara skottlossningen. De misstänkta gjorde förtvivlat motstånd. Här inne väntade bara död och nederlag.
Nu var de bakom den ena soffan. Bara en liten bit till så var de framme vid fönstret. Nazim tog tag i en av de mindre stolarna som stod runt bordet. Den var ingen liten lätt pinnstol, men ändå inte någon tung fåtölj. Han kastade den mot fönstret, som krossades, och så vände han sig mot Marie igen.
”Skynda dig ut. Jag täcker dig.”
”Nej. Du ska ut först. Fort nu.”
Han tvekade lite, men så började han röra sig mot fönstret. Hon var redan på benen och bara ett halvt steg bakom. De kastade sig ut genom fönstret nästan exakt samtidigt. På den här sidan var det lite högre till marken än det varit där de tagit sig in. De hann för övrigt inte slå i marken innan nattmörkret lystes upp av en enorm ljusblixt.
Marie undrade varför hon inte hört något av explosionen, men så insåg hon att hon inte hörde något alls. Sprängladdningen måste ha gjort henne tillfälligt döv. Det nästa hon blev medveten om var en kraftig stöt. Hon slängdes framåt och så ner. När hon slog i marken förlorade hon medvetandet.
Den hårt beväpnade mannen hade dykt upp bakom en dörr, så snabbt att Michael inte hunnit få iväg något skott. Han kände en stöt som av ett knytnävsslag mot sin kind, så stänkte något varmt ner över ansiktet. Det sved till och han kunde inte kväva ett tjut av smärta. Ögonblicket efter hörde han Dittes skrik, men han såg henne inte. Hans blickfång togs helt och hållet upp av mannen som stod över honom, med ett föraktfullt leende på läpparna.
Nu insåg Michael att han inte skulle hinna få upp sitt vapen i tid. Mannen som stod över honom hade en automatpistol riktad mot hans bröst. Det här skottet hörde han. Han trodde inte att han andades alls under de sekunder hans hjärta bankade nästan smärtsamt hårt. Men det kom inte någon efterföljande smärta. Inte heller svartnade det för ögonen.
Nu såg han att mannen som stått över honom inte längre stod. Han låg framstupa alldeles vid hans fötter. En stor mörk fläck bredde sakta ut sig på mattan under hans kropp. Då först insåg Michael att Ditte måste ha skjutit först.
Han avbröts i sina funderingar av en hand som stötte till honom i ryggen. Så hörde han Dittes röst.
”Vi måste ut. Huset är minerat. Fönstret. Där borta.”
Hon väntade inte på svar, utan knuffade honom framför sig tills de nådde fönstret. Där sköt hon ett, två, tre skott till, och rutan förvandlades till tusentals små fragment.
”Nu.”
Han kände hur hennes arm slog in i honom och de flög genom luften ner på marken utanför. Fast han inte förlorade medvetandet tappade han andan och på något sätt var det som om han också tappade fokus. Det gjorde ont i kinden och den kändes våt. Någon låg ovanpå honom och pressade sig in i honom. En kvinna. Han drog slutsatsen att det var Ditte, och så slutade han försöka analysera situationen. De var ute. Ditte var hos honom. Någon annan fick ordna upp resten.
***
Långsamt vaknade Marie. Ett ögonblick mindes hon ingenting. Hon befann sig i en säng som inte kändes bekant. Till slut lyckades hon öppna ögonen och hon såg att hon låg i en sjukhussäng. Minnena började långsamt återvända.
Tillslaget, skottlossningen, explosionen. Hon och Nazim hade varit i ett rum tillsammans. De hade kastat sig ut genom fönstret tillsammans. Nazim –
Hon såg sig omkring, väl medveten om att hon inte skulle se honom i samma rum. Rummet var litet och bara en annan patient låg där. Något över kvinnan verkade bekant.
Marie slickade sig om läpparna och svalde. Hon var torr i munnen, men det verkade inte vara några problem att tala. Det kraxade lite, men annars lät rösten fullt normal. Inte förrän då mindes Marie att hon nyligen inte kunnat höra någonting. Då hade hon gissat rätt. Hörseln hade bara varit tillfälligt borta. I övrigt kände hon sig efter omständigheterna bra. Det sved lite här och där, det var det enda.
”Ditte -”
Kvinnan i sängen intill henne öppnade ögonen. Precis som Marie trott var det hennes kollega.
Ditte hostade och såg sig om efter något att dricka. Åtminstone såg det så ut. Hon hittade ett glas och en tillbringare på nattduksbordet intill sig, men hon rörde sig inte, mer än att hon vände sig tillbaka mot Marie.
”Hur är det?”
”Jo, det verkar vara okej. Hur är det med dig?”
Ditte var tyst en stund, så nickade hon.
”Helt okej här. Vet du -”
”Hur gick det med -”
Båda avbröt sig. De hade talat i munnen på varandra som tonårsflickor. Det verkade som Ditte tänkte hålla på befälsordningen. Hon såg otålig ut, men väntade på vad Marie hade att säga.
”Hur gick det med de andra? Nazim? Michael?”
”Jag tänkte just fråga dig detsamma. Michael var med mig när jag kastade mig ut genom fönstret.”
”Nazim var före mig ut genom fönstret.”
Ditte nickade, och såg ut som hon kände sig lite lugnare.
”Då så.”
Marie hade inte tålamod att vänta på svaren på deras frågor. Hon sträckte sig efter ringanordningen och tryckte till. Någon minut senare dök en vitklädd kvinna upp i dörröppningen.
”Hur är det?”
”Jo, vi mår bra. Vi ville bara veta hur det gick med våra kollegor.”
Kvinnan såg ut att tänka efter. Det stack till inne i Marie. Tänk om någon hade blivit allvarligt skadad? Om någon var död?
”Jag tror inte att någon av er blev allvarligt skadad, men du måste fråga doktorn om det.”
”När kommer han då? Eller hon?”
”Jag kan ringa och kolla. Är det några namn jag ska fråga efter?”
”Ja, Nazim Talawi och Michael Kristensen, till att börja med. Villy Frandsen. Och så – Hallgrim Örn Hallgrimsson.”
”Okej, då vet jag. Hallgrim mår bara fint. Han var här tidigare och frågade om er andra.”
Sköterskan log så förtjust att Marie bara visste att Hallgrim hade flirtat med henne. Och den skitstöveln hade inte ens gjort slut med henne. Den här gången heller. Om hon behövde ytterligare bevis på hans totala olämplighet som pojkvän fick hon det här. Han skulle aldrig ändra sig. Lika bra att hon insåg det direkt.
En stund senare kom en kvinna i ungefär samma ålder som sköterskan in genom dörren. Hon var ganska lik sköterskan men uppenbarligen var hon läkare för hon tvekade inte när hon redogjorde för de skador som poliserna fått.
”Fyra män och en kvinna hade lindriga skottskador.”
Hon nämnde deras namn. Ingen av dem var någon som Marie kände närmare. De måste tillhöra insatsstyrkan.
”En Hallgrim Örn Hallgrimsson och en Villy Frandsen klarade sig undan utan några skador.”
När Hallgrims namn nämndes såg det ut som om läkaren ändrade ansiktsuttryck. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar. Marie kände hur hon började få nog av det där. Tydligen hade Hallgrim gjort ännu en erövring.
”Michael Kristensen hade liknande skador som ni själva. Lindriga splitterskador och tillfällig dövhet. Någon av er kan också ha lidit av temporär blindhet. Det är inget onormalt. Hur är det med er två?”
Marie blinkade prövande och såg att Ditte gjorde likadant.
”Det är bra. Jag märker inget ovanligt.”
”Samma här.”
Läkaren nickade som om det var något hon väntat sig.
Plötsligt insåg Marie att Nazims namn ännu inte hade blivit nämnt. Hon kände sig plötsligt kall. Tänk om –
”Nazim då?”
”Nazim Talawi? Ingen fara. Hans skador var av ungefär samma grad som era och Michael Kristensens. De ligger i samma rum. Antagligen har de också vaknat till nu. Hallå där – du borde inte röra på dig än. Bara för att vara på den säkra sidan.”
Men hon talade för döva öron. Marie tänkte själv förvissa sig om att Nazim och Michael mådde bra, innan hon kunde ta det lugnt och vila upp sig.
”Jag förde befälet över operationen. Det är min skyldighet att se till att alla medlemmar i mitt team mår bra.”
”Är inte det mitt jobb nu?”
Marie ignorerade henne. I vilket fall som helst hade läkaren slutat att försöka hindra henne.
”Var ligger de?”
Till hennes förvåning följde Ditte hennes exempel. Läkaren iakttog dem i tysthet, med en svagt ogillande min. Marie noterade till sin tillfredsställelse att hon inte såg oroad ut. Alltså var det ingen fara för Ditte heller att röra sig.
När de båda kommit på fötter gick läkaren före dem ut ur rummet.
”Den här vägen.”
Rummet där Nazim och Michael låg var bara tre rum bort, fast på motsatt sida. Läkaren följde med dem in och började sysselsätta sig med patienternas journaler och gjorde en ytlig fysisk undersökning av männen.
De fann sig i det utan protester.
När hon var klar fixerade hon framför allt Marie med en uppfordrande blick.
”Tio minuter. Efter det utgår jag ifrån att ni följer mina rekommendationer.”
Ditte öppnade munnen för att protestera. Med ett överdrivet tålmodigt leende väntade läkaren på vad hon hade att säga.
”Jag har tre barn. Om inte min exmake har dykt upp hemma hos mig är det en hund också. Jag måste få -”
”Din exmake? Jens Hansen?”
”Ja.”
”Han var här tidigare och kommer nog tillbaka senare.”
”Jaha.”
”Han nämnde att han tar hand om barnen, men han sa inget om någon hund.”
”Nähä. Men det är ändå hans hund, så han får ordna det som han vill.”
”Kom ihåg vad jag sa då. Tio minuter.”
Hon stängde dörren efter sig.
Marie såg från den ene till den andre av sina underlydande. De såg ut ungefär som Ditte. Det fanns diverse skråmor i ansiktet, men ingen av dem verkade allvarligt skadad. Lättnaden var enorm. Då först kom hon att tänka på Thea. Hon skulle behöva tala med henne och förklara misslyckandet. Dessutom – och det här retade henne – skulle hon antagligen bli tvungen att tala med Hallgrim innan dess, och ta reda på hur det gått med de misstänkta. Visserligen kunde hon kanske kringgå problemet genom att fråga Frandsen istället, men egentligen var det Hallgrims sak.
Fast det där fick vänta en stund. Hon studerade Nazims ansikte.
”Hur känns det?”
”Jo, det är fint. Vet du om Lene har hört av sig?”
”Tyvärr. Jag vaknade nyss. Men du kan säkert få låna en telefon. Var inte Sanne hos Lene den här veckan?”
”Jo, visst. Jag tänkte bara att Sanne kanske har blivit orolig.”
Under tiden satte sig Ditte på Michaels sängkant. Hon studerade honom oroligt.
”Är det säkert att du mår bra?”
Hon rörde lätt vid hans kind där kulan snuddat vid honom.
”Ja. Det är okej. Ingen fara. Tack, förresten. Du -”
Då sköljde plötsligt minnena över Ditte. Hon hade dödat någon. En annan människa var död, på grund av en handling som hon utfört.
Michael såg hur hennes ansiktsuttryck ändrades och ett ögonblick senare insåg han vad hon måste känna. Han la tafatt handen på hennes och tryckte den. Det kändes på något sätt helt otillräckligt. Han ville hålla om henne, men tvekade på grund av de andras närvaro. Marie stod borta vid Nazims säng och pratade, men de skulle säkert märka om han drog Ditte till sig. För övrigt var han inte alls säker på hur hon skulle kunna reagera på den typen av närhet. Över huvud taget, men särskilt efter det hon just upplevt.
Nazim hörde vad Michael sa och mindes plötsligt hur Marie hade beordrat honom att kasta sig före henne ut genom fönstret. Om huset exploderat hade hon –
”Tack. Då när vi -”
”Ja, ja. Visst. Självklart.”
Marie lät generad. Hon hade ju bara gjort sitt jobb. Ändå var det något som fick henne att vilja fortsätta att se in i Nazims ögon och – Generat rörde hon på sig. Det hade säkert gått mer än tio minuter nu. Den där tjatiga läkaren kanske skulle dyka upp snart och köra ut henne och Ditte. Lika bra att gå med en gång.
Snart skulle hon säkert få lov att gå omkring lite längre stunder i taget. Hon skulle försöka få en pratstund med alla gruppmedlemmarna i tur och ordning. Tyvärr också Hallgrim. Det gick ju inte att undvika.
Hon vände och började gå mot dörren. I dörröppningen vände hon sig om och såg tillbaka på Nazim och Michael.
”Sköt om er nu. Jag kommer tillbaka senare. Ni gjorde ett bra jobb, även om det gick snett senare. Inget av det här kommer att återspegla på er insats.”
Stum och stel rörde sig Ditte sömngångaraktigt mot dörren. Marie visste inte hur hon skulle tolka Dittes känslosvängning. Var det åldern eller var det kanske chocken som började sätta in? Bäst att få henne att lägga sig direkt och om det inte blev bättre, fick hon ringa efter sköterskan. Det fanns säkert lugnande medel att få.
***
Allteftersom Marie började känna sig bättre, fann hon att hennes tankar allt oftare sökte sig till Nazim. Hon visste inte vad det var, men kanske kunde det ha något att göra med det de just varit med om tillsammans.
När man som de två, varit nära döden tillsammans, kanske det ledde till en ökad samhörighet. I vilket fall som helst började Marie gå tvärsöver korridoren in till rummet där Nazim låg.
Visserligen hade hon fått klara av en del besvärliga telefonsamtal och möten öga mot öga. Ett av dem var med Hallgrim. Dessutom dök Frandsen upp för att förvissa sig om att hans kollegor verkligen mådde så bra som det sas.
Men så hade det lugnat ner sig. Ett par dagar fick patienterna vara helt ifred från omvärlden. Inte förrän efteråt insåg Marie hur mycket tack hon faktiskt var skyldig Hallgrim, och till viss del Frandsen. De två tog emot alla tröttsamma samtal från media.
Hur som helst, Marie fick en hel del tid över till att umgås med framför allt Nazim. Redan första dagen, återvände hon in till Nazim och Michael. Till hennes förvåning, satt Michael upp på sängkanten och verkade vara på väg någonstans.
Han såg allvarligt på henne. Marie undrade om något hade hänt.
”Hur är det med henne?”
”Ditte? Jo – hon verkar lite dämpad. Det är väl chocken -”
”Sa hon inte att hon räddade mitt liv därinne? En av de de misstänkta stod över mig och siktade rakt på mig. Ditte sköt honom. Jag hade varit död annars.”
Det där var helt nytt för Marie. Hon hade inte sett något av det som hände med Michael och Ditte. Då hade hon väl varit tillsammans med Nazim och försökt ta sig ut helt enkelt.
”Åh. Då förstår jag lite bättre. Jag borde nog försöka få in ett krishanteringsteam -”
”Vänta lite med det. Jag ska försöka prata med henne. Du måste medge att jag har en viss erfarenhet av sånt här.”
Han log bittert, vid minnet av hur totalt han manipulerats av den där amerikanen. Hela händelsen hade bitit sig fast i hans minne och trots att det gått en tid sen dess, vaknade han ibland kallsvettig och med andnöd efter en av mardrömmarna om det som hänt.
Marie nickade. Kanske var det bäst att låta alltsammans sjunka undan lite innan Ditte blev tvungen att debriefas. Den fysiska chocken behövde nog släppa först. Men hon kunde inte låta det gå för lång tid heller.
Tanken på Ditte fick henne att minnas Dittes familj. Att träffa dem kanske skulle vara den bästa terapin för henne.
”Barnen då? Tror du att hon skulle vilja ta emot besök av dem?”
Michael tvekade innan han svarade. Han visste ju inget om hur han själv skulle reagerat om han haft barn. Men han visste ju hur mycket barnen betydde för Ditte.
”Ja, det tror jag.”
Marie vände sig till Nazim.
”Du då? Vill du att Sanne ska komma hit?”
Han funderade lite. Sanne skulle nog bli orolig när hon såg honom med bandage och plåster så här, men å andra sidan kanske hon oroade sig mer om hon inte fick se honom.
”Ja, om Lene går med på det så vill jag gärna träffa henne.”
”Då så. Jag försöker ordna det.”
Michael avslutade sin påklädning, om man nu kunde kalla det så. Han hade dragit på sig en morgonrock och stuckit in fötterna i ett par tofflor.
Hon såg på medan Michael försvann ut genom dörren. Så satte hon sig ner på stolen som stod mellan de två sängarna.
Nazim iakttog henne allvarligt.
”Jag måste få tacka dig för det du gjorde där inne. Hallgrim ville lämna mig kvar, inte sant?”
”Du vet ju vad reglerna säger. Jag hade ju egentligen en skyldighet att få med mig honom och Frandsen ut, eftersom du och Michael och Ditte var avstängda från en uppenbar flyktväg. Men jag – jag skulle aldrig kunna lämna någon.”
”Det brukar inte Hallgrim heller. I Israel -”
På något sätt anade Marie att relationen mellan Hallgrim och Nazim inte var så helt problemfri som hon en gång trott. I början hade de två männen verkat så – eniga. Som bröder. Nu trodde hon att det såg lite annorlunda ut. Men hon väntade sig inte att Nazim skulle börja berätta något så personligt.
Det påminde henne om att hennes kollegor antagligen fortfarande trodde att hon och Hallgrim – Tanken gjorde henne nedstämd.
Men åtminstone när det gällde Nazim, visade det sig att hennes gissning var felaktig.
”Han har gjort det igen, eller hur?”
”Vad menar du?”
Fast hon visste mycket väl vad Nazim syftade på.
”Hallgrim. Han har svikit dig igen.”
Hon suckade.
”Är det så uppenbart?”
”För någon som känner er båda så väl, ja, jag tycker det. Jag är ledsen. Hallgrim och jag har varit som bröder, men – det är nog bara att inse att han inte går att lita på helt och hållet.”
Marie var förvånad. Nazim lät så uppgiven. Som om Hallgrim gjort honom besviken för sista gången och han nu gett upp hoppet om att någonsin kunna lita på sin vän.
”När jag gav mig iväg, då – samma dag som vi gjorde tillslaget senare på natten – då såg jag honom med en ung, blond flicka.”
Nazim nickade trött. Ung, blond. Så var det. Hallgrim letade ständigt efter en ny Johanna, eller kanske sig själv i olika inkarnationer. Visserligen förekom det brunetter och andra också, men i grund och botten letade Hallgrim alltid efter något han inte kunde få.
”Jag är verkligen ledsen för din skull, Marie.”
Hon ryckte på axlarna. Det kändes svårt att behöva sitta här och göra upp med sin relation med Hallgrim. Fast egentligen hade det nog bara varit en fysisk relation. Den kärlek hon trott sig känna var kanske bara en produkt av hennes eget önsketänkande.
”Lika bra att inse det och gå vidare. Men – det låter som du också -”
Hon avbröt sig. Kunde hon verkligen snoka så här? Nazims och Hallgrims vänskap gick ju tillbaka så många år att hon själv bara var en mer nytillkommen distraktion i sammanhanget.
Nazim tvekade. Han visste att han aldrig skulle kunna berätta om hans och Hallgrims – speciella – relation. Men kanske skulle han ändå kunna förklara lite om hur han kände det. På något sätt ville han behålla den här nya förtroligheten mellan sig och Marie. Han hade alltid känt en viss attraktion gentemot henne, och sen han lärt känna henne bättre, också en växande tillgivenhet. Hallgrim skulle antagligen se det som ett sätt från hans sida att hämnas. Att ta hans kvinna ifrån honom. Men så fungerade det inte för Nazim.
”Hallgrim – det är ganska svårt att vara hans vän. Han – sliter hårt på relationen.”
Marie nickade igen. Det kunde hon förstå. Hon anade också både sorg och besvikelse bakom Nazims ord. Det gjorde henne arg. Nazim verkade ha många sorger bakom sig även utan Hallgrims svek.
”Jag är ledsen.”
Nazim skakade på huvudet, inte för att förringa Maries deltagande, men som för att säga att han hade börjat inse var han stod i förhållande till Hallgrim och att han accepterade det. Hallgrim var inte hela hans liv och nu skulle han kanske kunna gå vidare utan honom.
Istället log han varmt mot Marie. Att sitta så här tillsammans, medan han själv satt i sängen, kändes intimt. Det fick honom att reagera både fysiskt och känslomässigt. Han hoppades att hon inte skulle gå riktigt än. Desperat letade han efter något att säga, något att prata om så att hon skulle stanna.
På något sätt verkade Marie känna likadant. De började småprata om det ena efter det andra. Inget speciellt påfallande eller viktigt, men ändå – det fick honom att känna en samhörighet med Marie, som kändes större och mer intim än det någonsin känts med Rakel.
Kanske – Men han fick inte hoppas för mycket. Om något hände emellan dem, skulle han inte låta Hallgrims svartsjuka förstöra det. Äntligen kände han sig fri från Hallgrims kvävande närhet. Vad som än hände, var han inte skyldig att låta sig dras in i Hallgrims komplicerade känsloliv.
***
När Michael knackade på dörren hördes inget där inne. Han väntade en stund, så vågade han sig på att glänta på dörren. Ditte låg i sin säng och stirrade tomt upp i taket. Plötsligt orolig, skyndade han de få stegen bort till hennes säng och la handen på hennes.
Hennes ögon var öppna så han visste att hon inte sov.
”Hur är det?”
Hennes smärtfyllda blick mötte hans men det kom inget svar.
Han satte sig på sängkanten, vilket fick Ditte att flytta sig en liten aning, för att ge plats åt honom.
”Känner du dig yr? Eller mår du illa?”
Efter en stund kom svaret, långsamt och tveksamt. Kanske fick hon något lugnande. Det var i så fall bra. Allt som dämpade skuldkänslorna och ångesten måste vara en fördel.
”Nej. Jag mår bra.”
”Då så. Ska du inte sitta upp?”
Utan att vänta på svar hjälpte han henne att sätta sig upp och ordnade med kuddarna så hon kunde sitta och luta sig mot dem. Viljelöst lät hon honom sysselsätta sig med henne.
”Marie skulle ordna så att barnen får komma hit och hälsa på dig.”
TIll hans lättnad log Ditte svagt.
”Du, Ditte. Jag måste få säga det här. Du minns väl hur jag mådde då, när – jag hade skjutit den där mannen. Det var – allt det där var ett misstag. Men det du gjorde – fattar du att jag kunde varit död om inte du hade skjutit den där typen? Du hade inget val. Ditte – se på mig. Du räddade mitt liv. Ångrar du det?”
För första gången sen han dykt upp inne hos henne visade hon tecken på att reagera lite starkare.
”Det fattar du väl att jag inte gör. Men -”
Hennes ögon fylldes av tårar och det ryckte lite i kinderna. Michael drog henne intill sig och höll om henne. Det kändes faktiskt riktigt bra att sitta så här. Han begravde näsan i hennes hår och drog in doften av hennes hud och hår. Bittert mindes han hur Ditte egentligen såg på honom. I hennes ögon var han ett barn, inte mycket äldre än hennes äldsta dotter, Fie. Men det var så orättvist. Efter allt han varit med om kände han sig verkligen inte som ett barn.
Varför kunde hon inte se honom som en man och inte en liten pojke? Ända sen de börjat arbeta tillsammans hade han kämpat emot attraktionen han börjat känna för henne. Den första tiden efter han blivit bortförd och – Visserligen hade han fått terapi på sjukhuset, akut krisbehandling och så vidare, men det var ändå Dittes omvårdnad som fått honom att vilja återvända till livet.
Senare, när han skjutit den där mannen, hade Ditte varit fullt upptagen med att ta hand om Fie, efter hon blivit utsatt för en gruppvåldtäkt. Annars trodde Michael att Ditte hade kunnat nå honom på ett annat sätt än Marie, även om hon försökt hon också.
Därför skulle han göra allt han kunde för att få Ditte att kunna gå vidare efter den här krisen. Oavsett om hon någonsin kunde besvara hans känslor. Men han hoppades ändå att de kunde strunta i vad andra tyckte och ha en relation, trots åldersskillnaden.
Ditte klamrade sig fast vid Michael. Han om någon visste vad hon gick igenom. Det han sagt var sant. Hon hade räddat hans liv. Därför hade hon inte tvekat en sekund när det verkligen gällde. Det var bara nu efteråt, när hon mindes hur den misstänkte sett ut när han låg på golvet vid hennes fötter, medan livet rann ur honom, som hon skakades av skuldkänslorna. Vilken anledning hon än hade haft, ändrade det inte på det faktum att hon dödat en annan människa.
Hon satt kvar, och lät Michael hålla om henne, och pressade sig mot honom. Det var märkligt vad tröstande det var att känna hans armar omkring sig och resten av hans kropp mot sin. Dessutom, i jämförelse med Jens var hans kropp så stark och fast. Mot sin vilja började hon känna sig varm inuti. Men Michael var ju bara en pojke.
Fast – var han verkligen det? Ditte insåg att hon under den tid de arbetat ihop intalat sig att han var så ung, delvis för att undertrycka den fysiska attraktion hon ibland kände av. Det var ju bara dumheter att en kvinna i hennes ålder kunde attraheras av en så ung man. Eller var det så?
Michael hade ju för övrigt särskilt påpekat att han inte alls var ett barn, som Fie eller andra tonåringar. Hennes envisa tjatande om hans ungdom hade sårat honom och kanske var det dags att hon slutade gömma sig bakom den ursäkten.
Utan att hon hann tänka över konsekvenserna av sitt handlande, lät hon sin mun leta efter Michaels och när deras läppar möttes tillät hon sig att för en gångs skull handla, inte vänta och avvakta. Det gick som en stöt genom Michael, men så besvarade han kyssen så passionerat att hon för ett ögonblick helt glömde det som hänt mindre än tjugofyra timmar tidigare.
Nuet utplånade i alla fall för en stund, minnesbilden av blodfläcken som brett ut sig på mattan vid hennes fötter.
Till slut återfick hon i alla fall en del av sitt sunda förnuft. Hon drog sig undan och såg på Michael.
Hans ansikte lystes upp av ett brett leende. Ögonen glittrade och för första gången på väldigt länge såg han totalt lycklig ut. Hon svalde det hon hade haft på tungan och kunde inte låta bli att le själv också.
Istället var det Michael som bröt tystnaden först.
”Jag trodde aldrig att du skulle ändra dig.”
”Inte jag heller. Du är ju så ung.”
”Sluta. Vad spelar det för roll? Jag är ju ingen tonåring. När jag ser på din dotter ser jag ett barn, men jag är inte något barn själv. Fråga Fie får du höra.”
”Jo, tack. Fie tycker du är jättesexig. Så det har jag allt fått höra. Men du har rätt. Hon ser dig inte som en kille utan som en farbror.”
”Där ser du. Sa hon verkligen så där?”
”Att du är jättesexig? Jo, jag hörde det själv. Hon sa det inte till mig förstås, utan till Jens.”
Michael gjorde en grimas.
”Okej. Vad tyckte Jens då?”
”Han stirrade lite underligt på mig.”
”Tror du han var svartsjuk?”
”Ja, det tror jag. Okej.”
”Okej, vad då?”
”Du vinner. Vi får väl se hur det här går. Jag – måste be om ursäkt än en gång för att jag tjatade så om hur ung du är. Det var – antagligen skyllde jag på det för att kunna ignorera det jag kände.”
Michael log förtjust. Det här var nästan exakt vad han hoppats på hela tiden.
”Då så. Men – hur går det med Lukas?”
”Lukas och jag träffas inte längre. Inte efter det där som hände med Fie. Du och Ella då?”
Michael skakade på huvudet.
”Det fungerade inte med ett långdistansförhållande. Dessutom – det här jag känner för dig kom hela tiden i vägen. Det var inte rättvist mot henne.”
Ditte kände en egendomlig blandning av lyckorus och skuldkänslor. Borde hon verkligen hindra Michael från att träffa jämnåriga flickor? Samtidigt var hon glad och stolt att han valde henne framför en ung, söt flicka. Det här skulle Jens veta. Så insåg hon att det var exakt vad han antagligen snart skulle få. Men då fick han väl stå ut med det. Han hade ju själv börjat ett nytt förhållande. Varför skulle inte hon få göra det? Oavsett hur gammal mannen var.
Åtminstone kände ju barnen redan Michael och de tyckte om honom. Kanske skulle det gå riktigt bra. Den här gången skulle hon ta det lugnt och bara acceptera det som hände. Lukas var ju i hennes egen ålder och det hade tagit slut. Att man var i samma ålder var ju ingen garanti för att ett förhållande skulle fungera. Hon skulle ge det här en chans, så fick hon se hur det gick. I alla fall visste hon ju att hon älskade Michael. Det hade hon vetat länge, men först nu vågade hon acceptera det.
© Tonica