Huvudpersoner:	Fanny, Zac, Mårten
Beskrivning:	Fanny och Zac försöker fortfarande reda ut problemen från i somras, men något inträffar som drar upp gamla obehagliga minnen. Så återvänder de till Änglagård. Där träffar de Mårten igen. Till slut tycker i alla fall Fanny att det ordnar sig riktigt bra.

---

När det började bli kallare, en bit in i november, blev de bjudna på en privat fest på en rätt så kul klubb. Den såg ut ungefär som den kommit raka vägen från filmen Cabaret. Inredningen i alla fall. Serveringspersonalen hade också trettiotalskläder, men gästerna var klädda som de ville.

De kände ganska många av gästerna. Större delen av dem var i artistbranschen och de hade träffats förr, även om de inte var vänner allihop.

Framåt kvällen började en del av gästerna dra sig tillbaka till de lite mer privata rummen på våningen ovanför. Hela huset, som en gång nog varit ett stort magasin eller en fabrik, ägdes av samma person, och användes av klubbens medlemmar.

Fanny dansade med alla sina gamla vänner och en och annan ny bekantskap, men så började hon bli röksugen och gick ut på bakgården för att ta sig ett bloss. Hon sneglade omkring sig. Zac hade tydligen gjort en erövring för tidigare på kvällen hade hon sett honom prata med en man i fyrtioårsåldern. En prålig typ i solglasögon med silverfärgade glas och ganska pretentiösa kläder. Hon trodde inte han själv var artist, snarare en arrangör. Lite senare hade de tagit ett glas tillsammans och hon trodde att hon hade sett dem dansa också.

Men fast hon hade väntat sig att de kanske skulle gå hit ut och hångla lite, var de inte någonstans hon kunde se. Tveksamt gick Fanny runt ett par steg, men det fanns egentligen ingenstans att gömma sig. Hon gick in igen, efter att ha trampat på sin cigarett. Det var kyligt nu och hon hade ingen jacka på sig.

Där inne fick hon syn på en gammal väninna. Snarare var det en av Zacs få kvinnliga erövringar och fast Fanny alltid låtsades att hon tyckte om henne, visste hon innerst inne att hon avskydde hennes överdrivna makeup, utmanande kläder och obehagliga sätt.

”Hej, Erika.”

”Fanny.”

”Har du sett Zac?”

Erika log så att alla hennes något missfärgade tänder syntes.

”Jodå. Han gick upp tillsammans med Ulrich för ett tag sedan. Känner du Ulrich? Han är skivbolagsdirektör, fast han har inga direkt kända namn.”

”Nej, jag känner honom inte. Trevligt att träffas. Jag ska bara -”

Hon pekade vagt ut i rummet. Kanske fick Erika intrycket att hon menade damtoaletterna. Av någon anledning Fanny inte kunde definiera kände hon sig orolig. Normalt sett var de alltid väldigt noga med att låta varandra ha sina små äventyr i fred. Zac la sig nästan aldrig i hennes affärer, om han inte trodde att killen i fråga var typen som kunde vara otrogen eller kanske våldsam. Hon brukade bara sura i tysthet om hon tyckte illa om Zacs killar. Den här gången kunde hon inte tänka på något annat. Hon måste se att Zac var okej.

Fast hon möttes av ovänliga eller alltför familjära rop från de olika rummen där uppe, stack hon in huvudet genom dörrarna och såg sig omkring. I ett rum låg en äckligt fet man med två nästan identiskt lika blondiner. Trots att han redan borde varit nöjd med sällskapet vinkade han inbjudande mot Fanny. Med illa dold motvilja stängde Fanny dörren efter sig igen.

Det sista rummet låg i hörnet av byggnaden och verkade lite större än de andra. Hon tittade in och skrek till när hon såg vad som pågick där inne.

Zac hade glivit smickrad när Ulrich hade visat sig så intresserad av hans sång. I vanliga fall var det Fanny som var den stora stjärnan. När Ulrich börjat stöta på honom, hade han lett utmanande och låtit den äldre mannen fortsätta. Ulrich var långt ifrån hans typ, men det var ett tag sedan sist och på något sätt ville han utplåna minnet av Mårten. Dessutom, han kunde lika gärna göra det med Ulrich som med någon annan. Det var så här han var. Fanny måste lära sig att leva med det.

De drog sig tillbaka upp på ett rum som visade sig vara både kontor och övernattningsrum, åt Armin som ägde klubben, men uppenbarligen stod han och Ulrich varandra nära. Zac misstänkte att de nog var ett par, men nu var Armin bortrest och då passade tydligen Ulrich på att ha lite kul vid sidan av.

Det kändes inte riktigt bra, men erbjudandet Urlich kommit med intresserade honom och det skulle ändå inte vara första gången han följde med någon som redan hade en partner. De var ju ändå vuxna båda två, eller snarare alla tre.

Ulrich tog fram ett litet paket ur fickan och började ordna med det vita pulvret det innehöll. Han erbjöd Zac att ta första omgången. Zac skakade på huvudet. Ulrich såg frågande på honom, men så ryckte han på axlarna och började dra in kokainet i först ena näsborren och så den andra. Han letade runt i fickorna och fick fram en något vikt cigarett som inte luktade tobak.

Motvilligt tog Zac emot den. Den såg använd ut. Ulrich tände den åt honom med en lite för intim rörelse och väntade medan Zac drog in röken. Så sträckte han ut handen efter cigaretten och tog den tillbaka. Han behöll den så länge att det inte var mycket kvar när han räckte tillbaka den till Zac, som tog ett litet bloss till, och så fimpade han.

Det var i alla fall bara marijuana.

Plötsligt tryckte Ulrich upp Zac mot väggen och började kyssa honom. Han var ganska hårdhänt och normalt sett passade det Zac perfekt, men den här kvällen var hans tankar bara halvt på vad han höll på med. Det dröjde inte länge innan Ulrich drog honom med sig bort till sängen och tryckte ner honom på den.

Zac tvekade. Det här kände han inte riktigt för. Inte just nu. Han var bara inte på humör. Egentligen hade han hoppats få höra mer om skivkontraktet som Ulrich hade lockat med, men tydligen hade han tappat intresset för det nu.

Ulrich pressade på och Zac bestämde sig för att låta honom få som han ville. Men så började Ulrich dra ner hans byxor och han insåg att han trots allt inte ville. Inte så här.

”Was ist den los?”

”Nichts. Jag har bara ändrat mig.”

Ulrich gav honom en kall blick och så bara fortsatte han. Zac försökte knuffa undan honom, men Ulrichs enda reaktion var att ta ett järngrepp om hans armar. Zac funderade på att knäa honom i skrevet men tanken på skivkontraktet höll honom tillbaka.

”Sluta. Jag ska nog gå nu.”

Mannen ovanpå honom väste några ord på så snabb tyska att det tog Zac ett ögonblick att reda ut vad han egentligen hade sagt. Det var något om att spela svårfångad men att han inte var road av sådana där konster och att han allt skulle lära honom.

Zac insåg att han skulle behöva ta i på allvar för att få Ulrich att inse att han inte var intresserad. Då slogs dörren upp och ett gällt skrik hördes. Plötsligt var Fanny där och hon slog och slog på Ulrich. Hon skrek fortfarande på en osammanhängande blandning av svenska, engelska och tyska att Ulrich skulle låta honom vara.

Det verkade som om Ulrich tränade för han var i väldigt god form. Han kom på benen och höjde handen som för att ge Fanny en örfil. Hela tiden haglade Fannys ineffektiva slag i luften. De missade Ulrich lika ofta som de träffade.

Hastigt reste sig Zac också och tog tag i Ulrichs arm.

”Låt henne vara.”

”Men den lilla galningen angrep mig ju. Jag ska bara ge henne en örfil och köra ut henne så -”

”Du rör henne inte.”

Till slut verkade Zacs ton nå fram till Ulrich och han tog några steg tillbaka, för att komma utanför Fannys aktionsradie. Han sneglade förvånat på Zac. Så började han svära.

”Ni galna svenskar. Du sa minsann inget om att du var gift, men då trodde du kanske inte att jag skulle ge dig det där skivkontraktet. Slampa.”

Zac ignorerade honom. Han drog Fanny intill sig och talade lugnande till henne. Hon var så hysterisk att han började bli orolig.

”Så, så. Det är okej. Du behöver inte vara rädd. Kom så går vi.”

De tog en taxi hem, och där försökte Zac truga i Fanny lite konjak men det dröjde över en timme innan hon lugnade sig så att det gick att prata med henne.

”Vad var det där egentligen? Det var ingen fara med mig. Han var bara en tröttsam idiot.”

”Men han -”

”Jag skulle just knuffa undan honom och gå. Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men tack i alla fall. Det är klart jag uppskattar omtanken.”

”Det var bara det att jag – ett tag trodde jag -”

Zac iakttog henne oroligt. Hon var så blek att han nästan blev rädd. Ögonen verkade vara omgivna av djupa svarta hålor. Han drog henne intill sig igen och försökte lugna henne.

”Så, så. Det var aldrig någon fara med mig.”

”Det var som den där gången – kommer du ihåg?”

Zac svalde hårt.

”Jag trodde du hade glömt det där.”

”Du – jag trodde du var död. Och så – allt blodet och – Dödade jag honom?”

”Nej, det gjorde du inte. Det är säkert.”

”Jo, men han låg ju där och han rörde sig inte och – blodet och -”

”Blodet kom från mig. Han fick nog bara en rejäl bula i skallen.”

”Men -”

”Jag har sett den jäveln några gånger efter den gången. Han fick inga större men av att du slog till honom.”

Inte som de själva. Ärren satt i än i dag. Zac skulle aldrig glömma den kvällen. Nu förstod han vad som hade påmint Fanny om den där andra händelsen.

Någon hade tagit med dem till en fest. En privat fest i en lyxvilla i ett fint kvarter. Han visste var det låg, men han hade aldrig kunnat förmå sig till att återvända, trots att det hade varit mer lönsamt där än i de kvarter han vanligtvis höll till.

Festen hade varit underhållande. Mycket sång och musik och dans. Exakt vad de tyckte om. Fanny hade snart blivit medelpunkten i ett gäng ungdomar, även om Fanny var minst fyra, fem år yngre än de yngsta av dem. Zac själv hade börjat prata med en man i femtioårsåldern. Han hade haft marijuana, och till skillnad från de flesta andra på festen, hade han inte varit det minsta obenägen att bjuda den unga pojken på det. Förtjust hade Zac rökt sin första joint och narkotikan hade gjort honom mer äventyrlig än vanligt. När mannen föreslog att de skulle gå upp på övervåningen hade han inte tvekat en sekund.

Det hade inte tagit mannen mer än två minuter att föreslå den lilla transaktionen. Zac hade stirrat storögt på den stora sedeln som mannen hade lagt på ett bord en bit bort. Den skulle bli hans för en liten småsak? Något hur enkelt som helst. Utan att kunna förmå sig till att svara, nickade han bara sitt bifall.

Mannen hade tagit honom med sig till en säng som stod intill ett fönster som vette ut mot en innergård. De hade satt sig på sängen och så hade Zac börjat utföra tjänsten som mannen hade begärt. Men ganska snart hade allt gått över styr. Mannen hade tryckt ner honom på sängen och –

Fortfarande var det svårt att minnas händelsen i detalj. Zac blev torr i munnen fast det var nästan tjugo är sedan det hänt. Han hade inte kunnat göra något för att försvara sig. Mannen var både starkare och tyngre och hans tyngd höll Zac nere medan han gjorde det han ville med honom. Hela tiden höll mannen en hand över Zacs mun.

När det var över grät Zac högt och mannen verkade plötsligt inse vad han hade gjort. Han såg sig förstulet omkring i rummet och reste sig upp. När han kom tillbaka hade han något i handen. Hans andra hand sköt ut och grep tag om Zacs hals. Hårt. Det kändes som ögonen skulle pressas ur sina hålor. Fast han försökte värja sig, hade han inte en chans. Det började svartna för ögonen. Han slutade göra motstånd och mannen pressade ner honom i sängen igen, och tog fram något som prasslade. När han trädde det över huvudet på Zac, kände Zac att det var en plastpåse. Han var nästan medvetslös då.

Så mindes han inget mer förrän plastpåsen hade dragits bort och han insåg att tyngden över honom var borta. Han kunde andas igen. Någon skakade honom och snyftande ropade denna någon hans namn. Efter ett tag kände han igen rösten. Fanny.

När han hade lugnat sig lite märkte han att Fanny var så hysterisk att hon höll på att svimma eller något. Dessutom låg mannen som tagit med honom in i rummet på golvet. Intill hans huvud låg en stor silverfärgad pjäs som såg ut som en idrottstrofé.

Zac drog girigt in luft i lungorna, och hoppades att det skulle få rummet att sluta snurra omkring honom. Instinktivt drog han Fanny intill sig och försökte lugna henne fast hans eget inre var i kaos. Det gjorde ont nästan överallt och han var vettskrämd, så rädd att han knappt kunde tänka klart.

Han mindes fortfarande inte hur de tagit sig därifrån. Minnena från tiden strax efteråt var barmhärtigt nog skissartade. Någon hade sett till att han hade fått någon form av vård. Antagligen hade denna någon tagit hand om Fanny den perioden. En dag hade han varit tillbaka igen hos henne. Så hade hade han gjort sitt bästa för att glömma alltsammans. För det mesta brukade han lyckas med det.

”När du låg där, på sängen, trodde jag att du var död. Och då fattade jag att jag aldrig skulle kunna älska någon annan än dig.”

”Jag vet. Jag kommer aldrig att kunna älska någon annan än dig heller. Men det räcker inte.”

”Hur kan du säga så? Det är väl klart att det gör. Nej, säg inte det där igen. Jag vet hur du är. Det är klart jag gör, men jag älskar dig i alla fall.”

”Men jag kan inte -”

”Vad då?”

”Jag kan inte vara den man du förtjänar. Det vet du.”

”Varför inte? Jag vet vad du tror, men tänk om inte jag håller med? Tänk om jag tycker det räcker med det som är? Jag kan ju också ha andra killar. Varför kan inte jag få bestämma själv vad jag tycker jag förtjänar?”

”Därför att -”

”Varför?”

”Jag vill att du ska ha en kille som bara vill ha dig. Som inte hamnar i säng med din halvbror eller någon annan. Som den här idioten Ulrich eller vem som helst. Det skulle inte den där andra killen göra.”

”Nej, men han kanske skulle försvinna med den där Erika.”

”Erika? Vad är det med henne?”

”Hon var här ikväll. Jag fattar inte vad du kunde se hos henne.”

”Nej, men det är väl inte så konstigt. Du brukar ju inte ens gilla mina pojkvänner.”

”Men i alla fall – vad var det med henne?”

”Hon gav sig inte. Dessutom -”

”Vad då?”

”Hon -”

Zac kunde inte låta bli att skratta lite. Det slog honom att Mårten nog skulle gilla Erika. En mycket skicklig tjej, det där. Häpnadsväckande kunnig. Fast snarare skulle hon nog intressera den där perversa Per-Ove. Riktigt akrobatisk och väldigt, väldigt fantasifull.

”Ja, vad då?”

Fannys ton antydde att han fick ta det försiktigt med vad han berättade.

”Hon var rätt – eller är fortfarande, antar jag – skicklig. Otroligt vad hon kan. Du skulle inte tro mig.”

Fanny blängde på honom.

”Eller också skulle det inte behövas någon annan kille. Du är tydligen fortfarande svag för den där – porrstjärnan.”

”Nej, det är jag inte. Det var jag egentligen aldrig, men – när hon nu var så angelägen så var det faktiskt rätt kul och lärorikt.”

Fanny skakade på huvudet, som om hon hade svårt att förstå det hon hörde, men så började det rycka i mungiporna på henne och så började hon gapskratta.

Ett tag trodde Zac att hon började bli hysterisk igen, men så torkade hon tårarna och fast hon då och då skrattade igen, verkade hon samla sig.

”Vad är det som är så vansinnigt kul?”

”Du. Och hon. Du är rädd att du är för mycket bög för mig eller hur?”

”Ja, det är väl det jag säger. Men -”

”Exakt. Men. Du är tydligen inte mer bög än att du uppskattar den där amatörhoran för alla hennes spännande trick.”

”Jo, men – Det är klart, om man ser det på det sättet.”

”Vet du en sak?”

”Nej, vad då?”

”Jag kanske kan en hel del trick också, som du kanske skulle uppskatta.”

”Vad då?”

”Kommer du ihåg Marcello?”

”Din italienska greve?”

”Han var ingen riktig greve, bara skådis. Porrskådis.”

”Var han? Det fattade jag aldrig.”

”Han var så rädd att du skulle falla för honom så han körde med den där aristokratgrejen.”

”Jag? Den där fåniga, fåfänga typen? Aldrig.”

”Jo, han var rätt fånig och fåfäng. Det känns inte bra när ens kille är mer fåfäng än man själv. Men i alla fall han lärde mig både det ena och det andra.”

”Jaså? Det säger du bara för att fresta mig.”

”Fungerar det?”

Zac böjde sig ner och kysste henne lätt på munnen.

”Ja, det gör det faktiskt. Är det sant?”

”Det får du väl se.”

”Okej, då. Vi säger väl det, Fanny. En gång till.”

”Vad då, en gång till? Om du bara tänker ligga med mig en gång för att kolla om jag talar sanning om Marcello, så kan du glömma -”

”Nej, vi försöker väl igen. Ett sista försök. Det gick inte sist, så säg inte att jag inte har varnat dig.”

”Nej, det ska jag inte säga.”

***

Änglagård var sig likt. Kanske var gardinerna lite mer solblekta, men annars hade det inte förändrat sig alls. Inget annat heller. Redan samma eftermiddag kom Ivar på besök. Han såg forskande på dem en stund, så nickade han liksom åt sig själv.

”Är ni gifta nu i alla fall?”

”Inte direkt gifta, men – vi bestämde oss för att försöka igen.”

”Jag såg det direkt. Jag har alltid tyckt att ni två passar så bra ihop.”

”Jaså, tycker du det?”

”Ja, det gör jag.”

”Ska du ha en sup då?”

”Inte sånt där grönt, väl??”

”Nej, det har vi inte. Zac? Vad köpte vi den här gången?”

”Ett ögonblick så plockar jag fram alltihop. Du får välja själv, Ivar.”

”Jaha.”

”Vi har en liten present till dig också. Vet du var den är, Zac?”

”Ja, här. Varsågod, Ivar. Det är från oss båda två.”

Något avvaktande, öppnade Ivar sin present. Det var en medalj som kanske var i äkta guld, som Fanny hade förälskat sig i i en antikaffär vid Östersjökusten, när de gjort en turné till badorterna där uppe. Affärsinnehavaren hade sagt att den var sovjetisk. Ett krigsbyte som nu bytt ägare igen.

Ivar verkade tycka lika mycket om den som Fanny. Han kunde inte låta bli att titta på den under eftermiddagens gång.

”Förresten, har ni hört att Flogfälts son, Mårten, har försvunnit? Han åkte till Göteborg förra hösten och han har inte kommit tillbaka igen.”

”Jaha. Då är väl Rut förtvivlad?”

”Ja, hon är hos Henning nästan hela tiden nu. Det är visst bara han som kan trösta henne.”

”Och Axel då? Hur tar han det?”

”Jo, han – jag vet inte. Han säger visst inget. Vi pratar ju inte med varandra heller.”

Fanny nickade frånvarande. När hon hörde Mårtens namn igen hade hon blivit påmind om det som hänt innan de återvänt till Berlin.

”Hur är det? Är det något som är fel?”

”Nej då. Jag – men nu ska vi inte sitta här och sura. Zac, kan vi inte spela lite musik? Ta Lili Marlene.”

”Visst. Vänta lite.”

Han satte på kassettbandet och så, till Fannys förvåning, ställde han sig intill henne, med ena armen om hennes axlar. Med andra handen tog han tag i hennes ena hand. Fast de ibland sjöng den tillsammans för nöjes skull, brukade han aldrig vara med och framföra den för publik. Men nu sjöng han med henne i refrängen. Precis som när de var små.

De gick och la sig den kvällen med en känsla av att ha kommit hem. Det brukade inte vara så. Visserligen trivdes de båda här på Änglagård, men Berlin var ju ändå där de vuxit upp. Nu kändes Änglagård mera som ett riktigt hem än som ett sommarställe.

Framåt kvällen nästa dag knackade det på dörren igen. Fanny log.

”Ivar igen. Han måste känna sig ensam nu när -”

”Ska jag öppna?”

”Nej, jag kan ta det. Håll du ett öga på maten.”

När hon öppnade trodde hon först inte att hon sett rätt. Mårten såg annorlunda ut på något sätt, och det hade inte så mycket att göra med hans ändrade klädstil. Det var något i blicken och på något sätt såg han vuxnare ut också. Säkrare på sig själv, fast nu när hon stod där så länge utan att säga något, kröp en antydan till tvekan in i hans ögon.

”Hej.”

”Hej. Kom in.”

Mårten hade knappt kommit innanför dörren, när han till sin förvåning kände Fannys armar omkring sig.

Hon kramade honom hårt, men efter en stund släppte hon taget om honom och sköt honom ifrån sig.

”Om du visste vad jag har tänkt mycket på dig. Jag har förresten en sak att berätta för dig. Följ med. Zac har snart middagen färdig.”

Utifrån köket hördes slammer av porslin, så stack Zac ut huvudet och ropade.

”Vill Ivar också ha mat?”

”Det är inte Ivar, men han ska stanna och äta. Eller hur?”

Mårten nickade stumt. Zacs röst fick honom att minnas den där natten för så länge sedan. Om Fanny hade tänkt mycket på honom, så hade han också tänkt en massa på henne och dessutom på Zac.

”Nu måste du berätta. Hur har det varit där i Göteborg? Trivs du med att jobba som busschaufför?”

”Jo, det var okej, fast nu jobbar jag på en verkstad. Bättre arbetstider och så är det väldigt bra betalt också. Men nu har jag semester en vecka. Så jag tänkte – jag har faktiskt saknat morsan lite – och farsan också. Och så tänkte jag -”

Han visste inte hur han skulle säga det han hade i tankarna. Fast han hade försökt, hade han inte kunnat sluta tänka på Fanny. De tjejer som han faktiskt hade träffat hade ändå inte varit som hon. Zac hade konstigt nog fått rätt. Det hade inte varit så svårt att få tag i tjejer ändå. Ett tag hade det känts rätt så häftigt, men trots allt, hade det inte varit det han letat efter. Till slut hade han inte kunnat hålla sig borta längre.

När Zac kom in i rummet med tallrikar fulla med ångande mat, höll han på att tappa dem. Han hade inte varit beredd på att få se Mårten.

Fanny studerade Zacs reaktion noga. Han höll nästan på att tappa tallrikarna, och det var något som nästan aldrig hände annars. Hon kände sig kall, trots att solen hade legat på hela dagen. Nu kom det, det som Zac hade varnat henne för. Det hade varit för bra för att vara sant.

Zac visste vad Fanny hade gjort med hårlocken. Nu väntade han bara på att hon skulle berätta vad hon fått reda på för Mårten Han undrade vad Mårten skulle säga. Men egentligen var det ingen tvekan om det. Zac noterade att Fanny inte sa ett ord till honom om det som hänt mellan dem nu i vinter. Det sa väl egentligen allt.

Fanny och Mårten stod och såg på varandra, så de märkte inte Zacs reaktion. Så smidigt han kunde, ställde han ner tallrikarna på bordet och försökte verka oberörd.

”Då var det klart då. Varsågod.”

Mårten släppte sina väskor och kom fram till bordet. Zac höll på att placera ut glas och bestick och såg inte på honom. Fanny drog ut en stol och satte sig, med ögonen fästa på Mårten. Hon övervägde noga vad hon skulle säga. Till slut ryckte hon på axlarna och log.

”Du, Mårten. Det är så här att jag – hoppas du inte tar illa upp men – jag skickade faktiskt in din hårlock på analys.”

”Jaha. Vadå för analys? Trodde du att jag knarkade eller något?”

Mårten skrattade lätt. Nu efter en vinter i storstaden hade det kanske inte varit konstigt om han haft spår av någon partydrog, men hur det nu var hade han inte varit intresserad. Visst hade det blivit en hel del öl och en del lite starkare, men inget knark.

”Nej, alltså, en DNA-analys. Du förstår – du kanske vet att din pappa sa till mig att han nog var min pappa också?”

Mårten nickade lite. Vilken idiot han hade varit. Eller snarare också var. Det där hade han ju glömt bort den där natten. Nu förstod han varför Fanny hade dragit sig undan. Han skulle vara tacksam. Men hur det än var med den saken kände han sig bara förtvivlad och inuti var det som det fanns en stor avgrund.

”Jaha. Jo, du sa ju det, då på – Fanny, förlåt. Jag hade faktiskt glömt det. Förresten tänkte jag inte så mycket på det. Varför skulle din morsa vara intresserad av min farsa? Han är ju inte direkt någon snygging.”

”Det tycker nog din mamma.”

Zac tyckte att han varit tyst för länge.

”Nej, det tror jag inte. När hon kom sig för fanns det bara farsan kvar. Hon skulle nog hellre vilja ha Henning, men han är ju typ gift med kyrkan eller vad det är.”

Fanny gav Zac en blick och så tystnade han. Hon måste få berätta det här på sitt eget sätt.

”Du behöver inte be om ursäkt. Jag har nog fattat för länge sedan att du – var lite svag för mig. Det är klart att jag inte har något emot det. Men det här var faktiskt – inte som din pappa trodde. Det var inte han som var min pappa.”

”Jaså inte?”

Mårten började känna sig lite hoppfull igen. Då var det inte kört i alla fall. Ett leende spred sig över hans ansikte som såg ganska annorlunda ut utan snuset som deformerade överläppen.

”Nej, jag tror det måste ha varit Ivar.”

Nu såg Mårten upp, med en förvånad min i ansiktet.

”Ivar? Det var som sjutton. Lite otippat får man säga. Jag trodde nog att din morsa hade träffat någon cool typ nere i Tyskland eller något.”

”Det gjorde hon senare. Flera stycken. Hur som helst, jag tänkte att du ville veta det.”

”Ja, det var – Tack för att du talade om det. Förresten – jag -”

”Ja?”

”Nej, det var inget.”

”Då äter vi väl då. Är allt klart nu, Zac?”

”Jadå, sätt igång bara.”

De åt och skålade och drack och skrattade och pratade tills långt efter maten var slut. Ändå dröjde sig en något spänd stämning kvar alldeles under ytan.

När de reste sig för att gå över till soffan och stolarna vid den andra väggen, kramade Fanny om Mårten. Han stelnade till lite. Det var för svårt att stå här och kramas som om det här bara var morsan eller en av kusinerna. Tjejerna alltså. Förresten kunde det hända att han reagerade lite åt det här hållet med en av dem också. En del av dem var faktiskt rätt snygga. Men ingen var som Fanny.

Zac skyndade sig att dra sig tillbaka ut i köket, med disken och de tomma flaskorna. Han hade nog aldrig tänkt sig att Fannys kille skulle se ut så där. Fortfarande var allt Mårten en riktigt småstadskille och han och Fanny kunde inte ha mycket gemensamt, annat än en fysiskt attraktion och kanske en oväntat stark ömsesidig sympati. Men oavsett det var ändå Mårten en mycket bättre kille för Fanny än han själv någonsin skulle kunna vara.

Zac funderade på att bara smita ut bakvägen och ta en tur på MC:n. Det skulle ändå vara något. Men så vände sig både Mårten och Fanny om efter honom.

Med en otålig ton ropade Fanny på honom.

”Vart tar du vägen nu? Disken kan väl ändå vänta? Nu när Mårten är här igen. Jag tror vi behöver prata lite.”

Mårtens leende stelnade lite. Zac såg ut som om han i alla fall tänkte smita ut i köket och därifrån kanske någon annanstans, men så ryckte de båda upp sig. Om Fanny ville prata så skulle det bli så till slut, det var knappast någon idé att försöka skjuta upp det oundvikliga.

”Sätt dig då. Jag vet att killar är hopplösa på att prata, men det som hände förra sommaren är väl ändå något som måste diskuteras?”

Inget svar.

”Men skärp er nu. Ska jag börja?”

När hon inte fick något svar nu heller, började Fanny ilskna till. Hon skulle ju faktiskt ha svårt att gå vidare med det här om inte det där som hände fick sin förklaring.

”Okej. Skyll er själva då. Mårten, jag förstod efter tag vad som hade hänt, förstår du, och jag blev riktigt förbannad på Zac. Jag hoppas att du inte är – att du inte känner dig – Jäklar. Zac?”

Zac ville bara gå sin väg, men han visste att han aldrig skulle kunna vägra Fanny något så han bet ihop tänderna och gjorde en kraftansträngning att tvinga ur sig orden.

”Mårten, om du tyckte att jag – om du inte hade tänkt dig – vad jag försöker säga är att jag ber om ursäkt. Det var oförlåtligt av mig och jag hoppas att du inte hatar mig nu.”

Mårten sköt tillbaka stolen och ett ögonblick såg det ut som han tänkte smita iväg, men så märktes det att han bestämde sig för att tvinga sig till att svara. Zac svor tyst för sig själv. Ibland kunde tjejer faktiskt vara rätt tröttsamma. Om de hade fått fortsätta att tiga ihjäl det som hänt skulle allt varit mycket bättre. Han riktigt kände hur Mårten kände det.

”Men, jag, det var inte så att – du behöver inte be om ursäkt. Om någon ska göra det är det väl jag. Men jag – Faktiskt så – jag har tänkt på det här rätt mycket och – jag ville det. Det kanske är svårt för dig att fatta, Fanny, men jag – plötsligt kände jag att -”

Här avbröt sig Mårten, med ilsket blossande kinder.

Det var som om luften gick ur Fanny. Hon såg förbluffat från Mårten till Zac och så tillbaka igen. Så här hade hon inte tänkt att det skulle gå. Lamt, tvingade hon sig att fortsätta.

”Men då så – då får väl jag be om ursäkt. Jag får – hoppas att ni två blir väldigt lyckliga tillsammans.”

Så vände hon på klacken och sprang uppför trappan. Hon lämnade två hjälplöst stirrande killar bakom sig.

Mårten såg vädjande på Zac som för en gångs skulle hade nog med sig själv och sin egen förvirring.

”Men jag menade inte så. Det är ju henne jag älskar. Ja, eh, ta inte illa upp men -”

Långsamt blev Zac sig själv igen. Han skrattade till och med till. Med ett ironiskt leende på läpparna vände han sig mot Mårten igen.

”Ingen fara. Jag känner förresten själv likadant.”

Mårten stirrade misstänksamt på Zac. Vad sa han egentligen?

Det var rätt uppenbart att Mårten inte hade fattat det där, så Zac skyndade sig att förklara.

”Jag tycker du är rätt sexig, men det är Fanny jag älskar.”

Rodnaden kom tillbaka och Mårten visste inte vart han skulle titta. Än en gång lyckades han bemästra sina känslor och se tillbaka på Zac. Bortsett från det pinsamma i Zacs kommentar, kom det här faktiskt lite olägligt. Han insåg att jämfört med en gammal kärlek som Zac, skulle han inte ha så mycket att komma med, i Fannys ögon. Det var väl det han vetat hela tiden. Det var hopplöst.

”Jag hade bara tänkt – jag ville bara vara ärlig mot henne och så – kunde jag ju inte låta henne gå omkring att vara arg på dig, när det var lika mycket mitt fel.”

”Det uppskattar jag, men det där är överspelat nu. Inget att bry sig om. Fanny kan bli så där tvärarg, men det går snart över. Jag är mer orolig för det här lilla missförståndet. Gör det något om jag går upp och pratar med henne? Gå ingenstans. Hon vill säkert inte att du försvinner igen nu, och jag vill det definitivt inte. Stannar du?”

”Jo, visst. Okej.”

Zac sprang uppför trappan och ropade på Fanny. Om det ville sig illa, skulle hon ha stuckit iväg på något sätt och tagit MC:n och med tanke på hur hon körde, kunde vad som helst hända. Men hon låg på sängen och faktiskt var hon inte alls så förtvivlad som Zac hade fruktat. Istället såg hon irriterad och grinig ut.

”Du, det där blev fel. Grabben är inte så bra på att uttrycka sig. Han menade bara att han inte är arg på mig. Det var faktiskt som jag trodde. Tror du inte att jag märker när någon är intresserad? Det finns faktiskt små tecken man kan gå efter.”

”Jag vet. För inte så länge sen kändes det som det var mig du var intresserad av. De där små tecknen du pratar om.”

Zac log. Jo, det kunde han tänka sig att det hade märkts.

”Det vet du att jag är. Förresten skulle du nog prata med Mårten själv. Han har en sak att säga till dig också, som du nog kommer att vilja höra. Fast vad du tycker om det – ja, avgör själv.”

”Jag kan väl inte gå ner nu. Nu när det blev så pinsamt. Du får be honom om ursäkt och säga att jag – har migrän. Kan du inte göra det? Så kan ju ni två hitta på något -”

”Tror inte det. Jag är alldeles för nykter för det. Fanny, det här ändrar ingenting mellan oss. Inte från min sida. Men – om du vill ändra dig, så förstår jag. Han är väl inte direkt som jag hade väntat mig, men – han är i alla fall betydligt mer hetero än jag.”

”Jaså, det säger du som redan har haft honom.”

”Sluta. Jag blir generad. Gå ner nu. Jag tar hand om disken.”

”Du? Generad? Det skulle vara kul att se.”

”Jag blir faktiskt generad rätt så ofta, men jag är bara såpass bra skådis att jag kan dölja det.”

”Skådis? Du? Nöj dig med att du är en rätt bra artist, så kan jag gå med på det. Du har faktiskt rätt bra sångröst.”

”Tack. Normalt sett skulle jag gärna stå här och lyssna på hur komplimangerna haglar men du har en dejt där nere. Gå ner och befria grabben från hans lidanden.”

”Du har, menar du väl.”

”Nej. Inte där nere. Här uppe kanske, men där nere står en kärlekskrank bondgrabb och väntar på dig. Ska jag behöva bära dig?”

”Du skulle bara våga. Nej, rör mig inte.”

Men Zac bara kysste henne lite lätt på nästippen, och så tog han tag i hennes högerhand och drog henne på fötter.

”Ner med dig nu. Jag har disk som väntar.”

Fanny suckade lite överdrivet och så ryckte hon på axlarna.

”Okej då. Bara för att du är så söt när du är generad.”

Hon kysste honom så hårt att Zacs ögon vidgades av förvåning. Kanske hade han missbedömt hennes känslor för Mårten.

När Fanny kom ner satt Mårten och stirrade olyckligt ner i bordskivan.

”Förlåt. Jag – du vet hur det är med oss artister. Vi har ett oberäkneligt temperament. Det är det som är den stora charmen med oss.”

Mårten såg upp och tänkte att den största charmen nog satt någon annanstans, men han kom sig inte för med att säga något förrän Fanny satte sig intill honom. Hon sträckte ut handen och tog hans och kramade den.

”Okej. Jag ska lyssna nu.”

”Jag – förlåt för det där. Jag ville bara att du och Zac skulle veta att jag inte alls var sur på honom för det där. Det var faktiskt – kanske var det spriten – men han var så sjysst och förstående och så hade jag inte -”

Generat avbröt sig Mårten. Det där ville nog inte Fanny veta. Om han gick in på det måste han kanske berätta något om Eva och det ville han inte.

”Vad jag försöker säga är att jag älskar dig. Det har jag gjort ända sen jag såg dig första gången där vid din morfars grav. Du är så jättesöt och – annorlunda än alla de andra tjejerna och – jag har inte kunnat glömma dig.”

Fanny visste inte vad hon skulle säga. Hon hade alltid tyckt om Mårten även om hon, lika väl som Zac, gärna hade fått sig ett gott skratt på hans bekostnad tidigare. Innan de lärde känna varandra bättre. Ett tag hade hon sett honom som en charmig och töntig lillebror, men nu – när han kommit tillbaka från Göteborg – Han hade förändrats. Vuxit upp. Hon förstod plötsligt vad Zac hade sett hos honom. Men det här gick ju inte. Hon älskade ju Zac och faktiskt – på sista tiden hade hon börjat tro på att Zac faktiskt älskade henne tillbaka. På rätt sätt.

Visserligen var de artister. Folket här i byn skulle nog inte ha några svårigheter att föreställa sig någonting alls, när det gällde de konstiga typerna nerifrån kontinenten. Men om hon skulle bry sig om vad en massa gamla skvallertanter tyckte, då kunde hon lika gärna packa ihop och fly tillbaka ner till Berlin. Det här var faktiskt hennes hem och hon hade lika stor rätt att bo där som någon annan.

Någonstans innerst inne visste hon att Mårten hade en mycket speciell plats i hennes hjärta. Kanske skulle det också betyda något för Zac om hon lät Mårten vara med. Men nästan genast rättade hon sig. Hon kunde inte förföra Mårten för att Zac skulle ha något som upprätthöll hans intresse inom förhållandet. Om något skulle hända mellan henne och Mårten, måste det vara för Mårtens och hennes egen skull.

Mårten själv stod olyckligt och väntade på vad hon skulle säga. Han förstod ju att en tjej som Fanny aldrig skulle vilja ha en kille som han själv. Det var bara barnsliga drömmar och inget annat. Nu stod stackars Fanny där och försökte hitta något snällt sätt att säga det på. Han klarade inte av att höra det. Tafatt reste han sig upp och såg sig om efter sina väskor. Det var väl lika bra att han gick hem igen, till morsan och farsan. En bondkille som han själv passade ju där. Allt annat var för mycket att hoppas på.

När Fanny såg Mårtens reaktion, förstod hon utan svårighet vad som låg bakom. Hon sträckte ut handen och rörde lätt vid hans kind.

”Du ska väl inte gå nu? Kom hit.”

Frågande stirrade Mårten på Fanny och kom sig inte för med att lyda. Istället tog hon ett par steg framåt och slog armarna om honom.

”Var inte ledsen. Vi tycker ju om dig båda två, det har du väl märkt?”

”Ja, ja. Men jag hade ju hoppats -”

”Ja, det förstår jag väl. Jag var väl inte tillräckligt tydlig.”

Hon kysste honom mjukt på munnen. Han var het som en spis och andades häftigt.

”Kom -”

Zac stack ut huvudet genom köksdörren och såg vad som höll på att hända. Han var på väg att diskret försvinna in dit igen, när han såg hur Fanny viftade otåligt åt honom. Fylld av blandade känslor hängde han diskhandduken över elementet och skyndade efter de två andra. Det här var nog ingen bra idé, men som vanligt kunde han inte förmå sig till att göra Fanny besviken.

De vaknade sent av att solljuset stack dem i ögonen. När Fanny vaknade kunde hon först inte komma på varför det var så trångt i sängen. Hon försökte vända sig, men kände att hon låg fast under – två olika personer. Till slut fick hon upp ögonen och såg att både Mårten och Zac låg utsträckta delvis på henne. De höll om henne. Båda såg ut att fortfarande sova tungt. Hon funderade på att trassla sig loss och gå in och lägga sig i Zacs säng. Här var verkligen lite i trängsta laget. Så hade det inte känts kvällen innan. Hon log förtjust vid minnet. Och Zac som hade varit så motvillig.

Vid den lätta rörelsen som fortplantade sig genom de sammanflätade kropparna började killarna vakna till också. Mårten log sömnigt men förtjust.

”Shit. Då var det ingen dröm. Fan va coolt. Om farsan visste det här skulle han gå i taket. Morsan skulle typ få slag eller något.”

Zac log snett och gäspade så stort. Mårten visste verkligen hur han skulle uttrycka sig.

”Jaså du? Ja, då är jag glad att jag kunde stå till tjänst. Fast jag skulle faktiskt inte vilja att Rut drabbades av en så svår chock att hon blev sjuk. Du tänker väl inte säga något hemma, Mårten?”

”Varför inte? Vi måste väl typ förlova oss eller något?”

När han såg Zacs chockade min, skyndade sig Mårten att lugna honom.

”Nej, för helvete. Det gör jag så klart inte. Fast det skulle vara skithäftigt om farsan fick reda på det. Morsan skulle bara dö och -”

”Men det vill vi ju inte, eller hur?”

Zac hade en obehaglig känsla av att det här nog var ett väldigt stort misstag. Fast Mårten var ju rätt så gullig, faktiskt. På ett omoget, oborstat sätt.

”Ta det lugnt. Vad är klockan? Jag måste nog hem i alla fall. Morsan skulle nästan dö om hon fick veta att jag var tillbaka och inte gick in och hälsade på hemma.”

”Halv ett.”

”Jag går väl då. Men jag kommer tillbaka ikväll.”

”Gör det. Annars blir jag och Zac ledsna, eller hur?”

”Mm.”

Zac såg ut som han hade tänkt somna om.

Fanny drog Mårten intill sig och kysste honom på kinden. När han gick upp, drog hon täcket över sig igen och blundade. En liten stund till bara. När hon tittade upp igen hade Mårten gått. Hon vände sig om och såg på Zac.

”Hur är det? Du verkade inte så glad i går?”

”Va? Nej, jag tror fortfarande inte det här är en så väldigt bra idé, men bara du är glad så.”

Hon flyttade sig lite närmare och Zac la armarna om henne. Hennes huvud vilade mot hans axel.

”Du är väl inte svartsjuk?”

Zac svarade inte. Hur skulle han kunna förklara sina blandade känslor inför det här? Han skulle aldrig kunna få henne att förstå att hon betydde för mycket för honom och även om han tyckte om Mårten, så var det inte samma sak.

”Jo, det är du. Vad sött.”

Zac vred sig i låtsade plågor.

”Nej, inte sött. Säg inte så. Det får mig att känna mig som en liten porslinsfigur.”

”Vad sexigt då?”

”Mm. Okej.”

”Förlåt. Jag menade inte att reta dig. Men du är svartsjuk. Är du inte?”

Zac öppnade ett öga och funderade på att försöka förklara ändå. Med en suck bestämde han sig för att det nog var bäst ändå.

”Kanske det. Du måste medge att han är mer -”

”Vad då?”

”Din typ höll jag på att säga, men det är han ju inte.”

”Han är jättegullig, men det är du också. Förlåt. Stilig, sexig, cool.”

”Ja, ja. Det är inte orden det hänger på.”

”Jag älskar honom, men det finns ingen som du i hela världen. Fattar du inte det?”

Zac kunde inte låta bli att flytta sig ännu lite närmare. Det var meningslöst, men när hon sa så där, kändes det bra i alla fall. Han orkade inte göra det rätta, inte just nu. Snart skulle han – men Fanny var ju så lycklig och han själv – Han älskade henne så mycket att ibland gjorde det ont inuti. Det gick inte att komma ifrån att det kändes skönt att höra henne säga det också, till honom.

”Zac? Ingen annan skulle ha gjort för mig, det du gjorde. Okej?”

”Vad då jag? Du då? Jag hade varit död annars, antingen han lyckats kväva mig eller inte.”

”Jaså, det där. Vad väntade du dig? Jag hade gjort vad som helst. Är det sant att du har sett honom senare?”

”Ja.”

Zac ville verkligen inte gå in på det där. Det var nog det absolut värsta han någonsin varit med om, Fannys alarmerande tillstånd inkluderat.

”Jaha. Tur för honom då. Men jag hade inte ångrat mig även om han hade dött. Inte efter vad han hade gjort mot dig.”

”Ja, ja. Kan vi prata om något annat?”

”Var var jag då? Jo, den där jävla tandställningen. Och alla de där gångerna vi inte hade mat och jag var så hungrig att jag grät. Jag fattade det inte då, men nu vet jag vad du gjorde. Ingen annan skulle ha gjort så för mig.”

Zac ryckte till. Det där hade han varit övertygad om att han hade lyckats dölja för Fanny. Förresten hade han nästan lyckats tvinga sig själv att glömma det, precis som den där fasansfulla incidenten.

”Jag vet inte vad du pratar om. Sov nu, så går jag snart och sätter på kaffe.”

”Trodde du att jag inte skulle fatta det? Jag var förstås väldigt barnslig och självisk, men jag fattade allt till slut. De andra pratade om det och jag insåg till slut att våra kompisar inte heller hade så mycket mat att låna ut och dessutom den där tandställningen – ingen hade råd att ge oss så mycket. Lazslo och Andrej och AnneLiese – de hade sneda tänder allihop. Det var bara jag som fick tänderna korrigerade.”

”Fanny -”

”Jag måste bara få säga det. Du var helt fantastisk, men jag önskar att du inte hade gjort det. Jag hade inte dött om tänderna hade blivit sneda och jag hade inte dött av svält, det bara kändes så. När jag fattade det – ville jag slita ut tandställningen och – så tänkte jag att det inte var mer än rättvist att jag också gjorde det. Du behövde ju ännu mer mat än jag och -”

”Fanny, du gjorde väl inget -”

”Hör på då. Den där kvällen du var inne hos Masja – du låg med henne också, eller hur? Fick du pengar av henne?”

”Sluta. Det där hände för så många år sen att det var ett helt annat liv. Jag vill inte prata om det. Men vad gjorde du?”

”Jag gick ner på den där gatan du vet. Alla de andra tjejerna var mycket äldre än jag och jag måste ha sett ut som en liten tiggarunge, men i alla fall – det gick turister förbi också. Familjer. Du vet hur det var. Så kom det förbi en ensam amerikan, en sån där äckligt rik typ. Fyrtio eller så. Jag vet inte. Alla de vuxna såg likadana ut.”

”Fanny.”

Zac fick tårar i ögonen. Han ville inte höra. Det här var exakt varför han hade gjort det han hade gjort. För att skydda henne. Så att hon inte behövde göra något så livsfarligt och förödmjukande och –

”Du fick inte. Det var ju därför jag gjorde det. Så du skulle slippa. Varför gjorde du det?”

”Men lyssna då. När han fattade vad jag höll på med, såg han så konstig ut att jag blev rädd att han skulle bli arg, eller gå efter en polis, men så tog han med mig till en bänk där i närheten och fick mig att sitta ner. Han såg ut som han tyckte jättesynd om mig. Han frågade om jag var hungrig och så sa han att han kände till ett katolskt barnhem, där nunnorna skulle ta väl hand om mig. Om jag ville, skulle han följa mig dit, annars skulle han tala om hur jag kunde ta mig dit. Och så sa han – men lyssna då – för det här är jävligt komiskt – han sa att han skulle be för mig.”

Men oavsett vad hon hade sagt, skrattade Fanny inte nu. Tårarna rann nerför kinderna och hon bet sig i läppen för att sluta gråta. Zac försökte torka bort tårarna, men hon drog sig undan.

”Det var väl inget att skratta åt. Vilken förbannad tur att du inte hittade någon pervers typ som – Fattar du vad som kunde ha hänt? Du om någon borde väl fatta att -”

”Jag vet. Tror du inte jag vet det? Han – tog fram – han hade en påse med ett par smörgåsar och så gav han mig dem. Och så fick jag en tiomarksssedel. Han sa att han inte hade växlat mer, men att nunnorna säkert skulle hjälpa mig. Så klappade han mig på handen och sa något om att allt skulle ordna sig. Och så gick han sin väg.”

”Så du hittade inte de där i en soptunna då. Jag minns att jag tyckte det var konstigt. Faktiskt trodde jag att du hade stulit dem, men jag var så hungrig att jag åt upp dem ändå. Du hade alltså inte hittat mer och redan ätit upp det? Det borde jag ha förstått. Du såg så utsvulten ut, men -”

”Jag kunde inte äta dem. Det kändes – Jag skämdes så. Om mamma hade sett mig skulle hon ha -”

”Jag vet, Fanny, men det är bra nu.”

”Nej, det är det inte. Det var därför du gick med honom, den där sjuka jäveln, eller hur? För att du skulle få pengar av honom?”

Zac tvekade. Han hade hoppats att han aldrig skulle behöva förklara det där för Fanny. Egentligen hade han velat glömma bort det för alltid, men – Kanske var det lika bra att han berättade, om Fanny bara lugnade sig.

”Ja. Jag skulle få hundra mark. Du såg det nog inte, men det låg en sedel på bordet en bit i från – sängen. Då, när du var så – chockad – hade jag glömt bort det så jag tog den inte, men -”

”Och alla de andra gångerna? När jag inte var med? Du kunde ha blivit dödad då också. Och lämnat mig ensam.”

”Jag vet, men jag följde inte med dem. Vi – det var bara ute på gatan annars.”

”Du kunde ha blivit sjuk också. För helvete, Zac. Då hade du ju lämnat mig helt ensam.”

”Förlåt. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Du var så hungrig och så var det det där med tänderna. Du var så ledsen för att de var sneda och jag ville – En av dem – han var rätt snäll. Jag fick mat och lite annat av honom ibland.”

”Vem då? En av de där som du inte följde med?”

”Jo, en av dem. Leif.”

”Leif? Men det var ju – Lottes man? Zac, hade han sex med dig, fast han var ihop med Lotte och – Alltså, jag tror inte det är sant. Fy fan. Han var ju över femtio år. Så jävla äckligt. Det var mitt fel. Du hade väl inte gjort det om det inte hade varit för att jag tjatade och krävde och -”

”Nej, det var inte ditt fel. Du växte ju. Man måste ju ha mat. Jag skulle ha gjort det för en hamburgare eller vad som helst. Jag var ju också hungrig. Och jag kunde inte ha blivit sjuk. Det var bara den där gången när han blev helt galen. Annars så -”

”Jag vill inte veta. Du var ju också bara ett barn, för helvete. Och där gick jag och inte fattade någonting. Fan. Det kunde ha hänt dig något och jag – älskar ju dig så jävla mycket.”

”Jag älskar dig också. Det är bra nu. Allt det där var så länge sen. Vi – var helt andra människor då. Nu har vi Änglagård. Vi har kommit hem. Jag lovar att jag aldrig ska lämna dig.”

”Lovar du det?”

”Jag lovar. Oroa dig inte. Jag är här. Jag kommer alltid att finnas här. Så länge du vill ha mig.”

”Det är för alltid, fattar du det? Jag kommer alltid att vilja ha dig.”

”Okej. Då är det så länge jag stannar hos dig.”

”Mm. Bara vi har varandra så ordnar sig allt annat.”

Fanny begravde ansiktet vid Zacs halsgrop och drog in hans doft. Visserligen saknade hon redan Mårten, men ingen var som Zac. Hon skulle aldrig släppa taget om honom. Om hon gjorde det var hon förlorad.

Zac kände hur snyftningarna avtog. Det skulle ordna sig. Bara de hade varandra så fanns det ingenting som var för svårt. Inte ens minnena och allt det där andra. Kanske hade han oroat sig i onödan. Egentligen behövde han bara henne. Och kanske Mårten lite grann. Så mindes han en sak och vaknade till.

”Du.”

”Mm.”

”Du tror inte Axel kommer att vilja döda mig?”

”Vad säger du?”

”Axel. Om han får reda på det här som har hänt. Jag skulle inte vilja att han började jaga efter mig med älgstudsaren.”

”Larva dig inte. Var får du allt ifrån? Axel är rätt okej. Mårten uppskattar honom bara inte nu, men det kommer han säkert att göra. När det är för sent..”

Zac visste vad hon menade, och han skyndade sig att leda bort samtalet från de banorna.

”Men i alla fall – du tror inte att han skulle tycka -”

”Nu får du väl lägga av. Folk gör inte så. De skjuter inte varandra. Inte i verkligheten.”

”Det är väl inte så säkert.”

Zac kände att Fanny nog inte riktigt insåg allvaret.

”Var inte rädd. Jag får väl skydda dig om Axel skulle bli sur. Men han kommer inte att få veta det. Mårten kommer inte att säga något. Det fattar du väl? Hur skulle det låta?”

”Ja, men du hörde väl vad han sa? Väldigt smickrande förresten. Det här som hände – det var helt uppenbart att han bara gjorde det för att hans föräldrar skulle hata det.”

”Ja, ja. Men Mårten är annorlunda nu. Du såg väl att han hade blivit vuxen?”

”Han såg lite sexigare ut, men vuxen vet jag inte.”

”Strunta i det nu. Jag tar hand om det där. Du behöver inte vara rädd. Om jag kunde skydda dig när jag var tolv, ska jag väl kunna göra det nu.”

Zac tänkte efter ett tag. Trots allt kändes det lite betryggande. Jo, Fanny kunde vara tuff ibland, även om hon också kunde vara barnslig, bortskämd, slarvig och – helt fantastisk. Egentligen var livet rätt bra, trots allt. Ingen idé att börja oroa sig för något som antagligen inte skulle hända. Men nu skulle han nog gå upp och göra i ordning lunch. Frukost var det alldeles för sent för. Om bara inte Fanny hade känts så fantastiskt mjuk och väldoftande och –

SLUT

© Tonica