| Huvudpersoner: | Eva Höök, Nillas Kimmel m fl |
| Beskrivning: | Ryktena om vad som hänt Niillas har spritt sig i stan. Det finns någon som känner sig manad att göra något åt det. Dessutom utreds morden vidare. |
Hela situationen började gå Eva på nerverna. Det skulle dröja nästan en månad till innan Johan Ek och hans dotter skulle hem till Stockholm igen. Under tiden gick han omkring fritt och hon kunde stöta på honom när som helst. Vad värre var, Niillas skulle kunna råka få se honom också, fast vad hon visste gick inte Niillas ut på kvällarna.
Eva hade svårt att komma över det faktum att Johan Ek kunde komma undan med ett så allvarligt brott. På något sätt kände hon sig också ansvarig för det som hade hänt Niillas, även om hon inte kunde förstå sammanhanget. I vilket fall som helst kände hon sig sårad och äcklad. Den mannen hade hon själv legat med. Frivilligt. Men om hon vetat hur han var, hade hon aldrig gått med på det.
Det retade henne att hon sen några dagar tillbaka hade börjat välja tidpunkten hon anlände till jobbet, utifrån Johan Eks arbetstider. Hon anade att Niillas gjorde samma sak. Men hon själv, som hans chef, borde verkligen inte väja för att möta en misstänkt öga mot öga.
En morgon hade hon tydligen missbedömt Johans tider eller så hade han av någon anledning kommit in ovanligt tidigt. Han log lika oljigt som vanligt. Hon förstod inte hur han kunde leva med sig själv. Att han kunde med att fortsätta sitt spel som om inget hade hänt. Han hälsade till och med artigt, men med en viss distans, som om hon varit vilken bekant som helst
”God morgon.”
”God morgon.”
Hon svepte förbi honom in till sitt område, men så ändrade hon sig. Varför skulle hon behöva smita förbi honom som om hon hade något att skämmas för? Dessutom, nu när det inte fanns något fall att utreda, riskerade hon ju inte heller att förstöra något. De hade ju redan förlorat.
Ilsket stampade hon tillbaka in på hans revir, och lyckades tränga in honom i ett hörn borta vid kaffeautomaten. Hon upplevde ett ögonblicks triumf, när hon såg den arroganta blicken i hans ögon förvandlas till rädsla. Kanske trodde han att hon skulle slå ner honom eller – ja, en man med hans samvete kanske kände sig hotad, enbart för att han visste vad han egentligen var skyldig till.
”Eva.”
”Johan. Jag skulle vilja prata med dig. I enrum.”
Johan lyckades återvinna fattningen och log så en aning blekt.
”Ja, varför inte. Ska vi gå in på mitt kontor? Jag har ett möte som börjar om en kvart, men -”
”Det här tar inte lång stund.”
Han bad henne inte att sitta ner och han satte sig inte ner själv heller, men han fortsatte dricka ur kaffemuggen, som om han ville försöka verka oberörd.
”Okej, det är bara du och jag här. Det finns inget rättsfall. Du kan skippa lögnerna. Hur kan du leva med dig själv?”
”Det var en fråga, det.”
”Vad hade han gjort dig?”
”Du tar det här alldeles för allvarligt, Eva.”
Hon fnös.
”Svara på det här då – varför just han?”
”Jag tror du tar det här lite för personligt. Bara för att jag är intresserad av andra också – Men för all del. Om du absolut vill höra sanningen, så – Det är ju inte varje dag man kan få både en tjej och killen som går omkring och suktar efter henne – Han skulle bara veta -”
Till Evas förtret kände hon hur kinderna hettade till. Hon visste vad Johan syftade på och det retade henne att hon fortfarande kunde reagera så här på hans pikar.
Hon vände på klacken och gick ut igen. Nu ångrade hon att hon låtit sig provoceras. Det här hade inte gett någonting alls, utom att hon fått bekräftelse på att det faktiskt berodde på henne att Johan hade valt just Niillas. Det fick henne att känna sig ännu mer skyldig. Hon hade inte varit tillräckligt förstående mot Niillas, hon hade varit arg på honom för att han inte hade ställt upp tillräckligt när det gällde fallet, och så var hon arg på sig själv för att hon låtit sig luras av Johan, men mest av allt kände hon ett förtärande raseri mot Johan som behandlat Niillas och henne så här.
Plötsligt kände hon också en stark obehagskänsla vid tanken på att hennes son Lasse var ihop med Johans dotter Sara. Det kändes motbjudande att tänka sig de två ungdomarna tillsammans. Hon var ganska säker på att Lasse hade kommit i kontakt med droger, på grund av Sara. Det var bara rena turen att inte han också hade blivit missbrukare. Den där familjen Ek förde bara elände med sig.
Hon lovade sig själv att hädanefter vara lite mer öppen för alla sina underlydande. Särskilt Niillas. Hon skulle försöka få honom tillbaka i aktiv tjänst, och under tiden skulle hon i alla fall ge honom fler riktiga arbetsuppgifter.
Just när hon skulle ge Sven-Åke och Janne order om att ge sig ut och förhöra en tonårsflicka ute i skogen, hade Karin hittat ett spår som ledde till en mer trolig misstänkt. Det var fråga om en ung man som just muckat från I19, i Boden. Hans flickvän, en sjuttonårig flicka, hade varit med på studenternas fester ett par gånger. Dessutom kände han en av killarna närmare, sen skoltiden. De hade alltid varit på kollisionskurs.
För att kompensera Niillas, lät hon honom kolla upp det alibi som den tjugoårige Tobias Jonsson hade uppgivit. Hon sa att de inte skulle lämna Niillas uppslag outrett, men att för ögonblicket skulle de fokusera på Tobias Jonsson. Han hade naturligtvis kunskaper i att skjuta och det kändes mer troligt att en tjugoårig man var ansvarig för morden än en fjortonårig flicka.
Niillas höll med om det. Om det var så att Tobias flickvän hade utsatts för övergrepp eller frivilligt haft sex med någon av studenterna, eller kanske flera av dem, kunde Tobias ha velat hämnas.
Eva och Karin åkte iväg för att tala med flickvännen. Men det visade sig att de hade missat henne. Bara en vecka innan morden hade hon rest iväg till London för att arbeta som au pair det närmaste året. Om spåret verkade ge något kunde de alltid försöka få tag i henne i London, men för ögonblicket fokuserade de på att tala med hennes och Tobias familj och vänner.
Trots att Eva nu kommit hem sent de senaste veckorna, hann hon faktiskt äta middag med sin son samma dag som hon konfronterat Johan Ek.
Hennes mamma hade åkt hem igen till gården. Det var för bra att vara sant att hon stannat så länge som hon gjort. Ändå visste Eva att grannen, Erkki, brukade hjälpa mamman med djuren. Men Lasse var i och för sig inget barn längre. Ingemar kunde ju ge honom mat och se till honom.
Just den här kvällen arbetade Ingemar sent, så Eva och Lasse satte sig ner vid bordet ensamma.
De åt makaronerna och pratade lite. Som vanligt var det svårt att få Lasse att svara på en enda fråga, men de diskuterade ändå tv-programmet och fotbollen och hockeyn. Till Evas förvåning lyckades hon koppla av lite, trots allt. Men så kom Lasse med en fråga hon inte varit beredd på.
”Är det sant att en av era snutar har blivit – du vet – våldtagen?”
Hon stirrade förvånat på sin son. Det där trodde hon att de lyckats tysta ner. Vad skulle hon svara på det? Hon hade ju tystnadsplikt.
”Det kan jag inte diskutera med dig.”
”Okej. Men jag har hört att det är en kille. Är det han, den där Niillas, eller?”
”Jag kan inte -”
”Nej, jag hörde det. Fast det är vad folk säger.”
”Vilka då?”
”Folk. Alla möjliga. Och – de säger att det är Saras farsa som gjorde det. Men ni två var väl typ, ihop eller något, eller hur? Så han kan väl inte gilla killar också? Eller jo, det kan han väl. Vi har pratat om det där på sexualundervisningen. Att man kan gilla både killar och tjejer. Fast jag fattar inte hur man kan.”
”Nej, det är mycket som är svårt att förstå. Jaså, folk pratar. Det är inte alls bra. Om en sån här sak har hänt, så är det väldigt svårt för den som drabbats. Och om då en massa människor pratar om det, så blir det bara värre. Jag vill att du försöker få folk att sluta. Du behöver i alla fall inte uppmuntra skvallret. Säg att man inte ska föra såna här rykten vidare.”
Lasse stirrade på henne och Eva insåg att hon nog begärde för mycket av en fjortonåring.
”Sprid inget skvaller vidare i alla fall. Tänk på att någon som drabbats av det här har det väldigt svårt ändå.”
”Jag fattar det. Men det är inte så kul för Sara heller. Att de säger så om hennes farsa.”
Eva försökte tvinga sig till att se saken ur Lasses synvinkel. Och dessutom var hon orättvis mot Sara. Hon hade ju ändå gjort Lasse betydligt gladare än han varit på länge. Det här med att använda droger gick inte att jämföra med vad Saras pappa gjort.
”Ni är inte ihop längre, va?”
”Vad sa du?”
”Du och Saras farsa.”
”De ska ju flytta tillbaka till Stockholm. Förresten har jag aldrig varit ihop med honom.”
Hon valde att tolka Lasses uttryck i betydelsen att man hade en relation. På ett annat sätt hade hon givetvis haft alldeles för nära kontakt med Johan.
Lasse såg länge på sin mamma utan att säga något. Eva rodnade lite. Det var omöligt att gissa sig till vad sonen tänkte. Funderade han på vad som kunde ha hänt mellan henne och Saras pappa? Undrade han om Saras pappa var skyldig, som folk tydligen sa? Om det inte hade varit för Niillas skull, hade hon tyckt att det var rätt åt Johan. De här ryktena hade han dragit på sig själv.
Till slut nickade Lasse bara och gick ifrån bordet. Han ställde inte sin tallrik i diskhon men Eva orkade inte bråka med honom om det.
Nästa dag efter skolan träffade Lasse Sara och de gick hem till honom. Han anade att hans mamma nog inte ville ha Sara där, men eftersom mamma nu arbetade tills sent på kvällen, tyckte han inte att det gjorde något. Hans mamma hade ju inte sagt rent ut att han inte fick ta med sig Sara hem.
De gick in på hans rum, där Sara som vanligt tog upp katten i knät och klappade den.
”Fy fan. Det var någon som sa något om min pappa igen. Om att det skulle vara han som har gjort det där.”
”Jag vet. Det är visst han, den där Niillas.”
”Vem är det?”
”Det är en av morsans snutar. Typ lite yngre än de andra. De är typ jättegamla allihop annars. Äldre än morsan. Men inte Niillas. Han är lite yngre.”
”Är han snygg?”
”Det vet väl inte jag.”
Sara stirrade uppfordrande på Lasse och efter en stund gav han sig.
”Kanske. Han är väl inte ful i alla fall.”
”Har du träffat han alltså?”
”Ja. Det var ju en sjuk typ som typ ville döda mormor för ett tag sen. Innan du kom hit. Eller innan du och jag – Och i alla fall så kom de upp till mormors gård, alla snutarna. Så jag har träffat allihop några gånger. Morsan försöker alltid ta mig med när det är något. När de ska äta något tillsammans eller när de har möte, så ser jag dem ibland.”
”Jo, nu minns jag. Han är faktiskt rätt snygg. Åh, vad synd om honom. Det måste vara typ, jättesvårt att vara snut när folk pratar om att man har blivit våldtagen. Kan du fatta hur han måste känna sig?”
Lasse skruvade på sig. Det var något han inte ville fatta. Men han hade själv blivit rätt så illa slagen när han blev mobbad tidigare. På mellanstadiet. Innan de flyttade tillbaka hit upp. Det kändes inte bra. Inte bara för att det gjorde ont, utan för att man var så helt hjälplös. Alla de andra var emot en och så låg man där och kunde inte försvara sig. Så på ett sätt kunde han nog föreställa sig lite hur det var. Men ändå inte.
Sara verkade inte märka något av hans funderingar.
”Nej, du kan nog inte fatta det. För killar tänker väl aldrig på sånt. Att det kan hända er. Men det kan det. Det finns typ en massa pedofiler som vill knulla killar i din ålder. Så det kan visst hända er.”
”Tack ska du ha.”
”Jag menar inte att det kommer att hända dig, fattar du väl. Men du kan faktiskt tänka på att det skulle kunna hända. Det måste vi alltid tänka på. Typ att inte ha för kort kjol och inte för små linnen och inte dricka för mycket och så.”
”Ja, ja. Jag har väl inte sagt något.”
”Nej, du är gullig. Men akta dig. Det kan finnas andra som tycker det också. Typ gamla äckliga gubbar.”
”Okej, jag ska tänka på det. Men du – jag frågade morsan om det där.”
”Jaha. Vad sa hon då?”
”Att hon inte får prata om det.”
”Typiskt. Då vet du ingenting då?”
”Nej. Fast – hon sa att – jag frågade om inte hon var ihop med din farsa längre och då -”
”De har aldrig varit ihop. Pappa ska bli ihop med mamma igen.”
”Vill du höra vad hon sa?”
”Ja.”
”Hon sa att de aldrig hade varit ihop.”
”Där ser du.”
”Jo, men hon såg så – arg ut, så – jag tror det är sant. Det var din farsa. Bli inte arg nu. Men hon såg så jättearg ut. Som hon typ hatade honom eller något. Och varför skulle hon göra det annars?”
”För att hon ville vara ihop med honom och inte fick det. För att han vill ha mamma tillbaka. Jag sa ju det.”
”Okej. Din farsa gillar väl inte killar då. Glöm att jag sa något.”
Sara fortsatte klappa katten med en tankfull min. Efter en stund reste hon sig upp, efter att mycket försiktigt ha lagt katten i Lasses knä, och gick. Hon sa inte hej då, men Lasse var van vid det. Han sa väl inte alltid hej då heller, varje gång. Om man gick så fattade väl folk att man skulle gå.
Hela vägen hem igen rynkade Sara pannan och funderade.
När hon kom hem, satte hon sig i vardagsrummet framför tv:n och väntade på sin pappa. Men hon satte inte på tv:n. Det dröjde inte så länge innan han kom. Han brukade säga att det här jobbet här uppe i vildmarken var ett smörjobb. Bara lön och nästan inget jobb. Här tjänade väl folk inga pengar. Det förvånade inte Sara ett dugg. Luleå var ju inte som Stockholm direkt.
En kväll, innan de flyttat hit upp, hade Sara fått se något som hon var rätt säker på att hennes pappa inte hade velat att hon skulle få se. Hon hade aldrig sagt något om det till honom, för det var ju bara så pinsamt, men hon visste vad hon hade sett. Någonstans innerst inne anade hon att det kanske var det här som hade gjort att mamman hade bestämt sig för att skilja sig. Men det hade hon inte velat förstå.
Hennes pappa hade kommit hem jättesent. Det var lördag och han hade låtit henne få se så många filmer hon ville och ringa efter pizza och ha några tjejkompisar där. Men de hade gått hem för länge sen när Sara hade sett det där genom fönstret.
Pappa kom inte ensam. Det gick en man intill honom. Väldigt nära. De pratade och skrattade, men försökte tydligen ändå hålla nere ljudnivån så de inte skulle väcka grannarna, eller henne. När de kommit in genom grinden så de stod innanför de höga, täta häckarna, hade de plötsligt gått ännu närmare. Till Saras fasa hade de kysst varandra. När de kom närmare huset, hade de kommit in i ljuskäglan som deras dörrbelysning kastade.
Då såg hon vem det var. Hon hade faktiskt trott att pappans kompis hade stött på hennes mamma för han var jämt hemma hos dem. Men så hade mamman flyttat och nu såg man jämt den där Filip. Filip var yngre än pappan och ganska snygg.
Nu stod de där nere, alldeles under lyktan och hånglade. Sara ville inte se, så hon smög sig tillbaka in på sitt rum och drog täcket över sig. En stund senare hörde hon hur pappan kom in genom ytterdörren. Hon lyssnade noga, men kunde inte höra någon annan i huset. Till slut öppnades dörren och hennes pappa tittade in. Han stod och såg på henne, där hon låg inrullad i täcket, och till slut verkade han bli nöjd med det han såg, för han gick in till sig. Eftersom hon legat så stilla trodde han nog att hon sov. Men det hade hon inte kunnat göra på väldigt länge.
Efter det hade hon inte velat titta ut genom fönstret när pappan kom hem sent. Hon hade intalat sig själv att det där var säkert bara ett missförstånd. Kanske höll de på att öva in en pjäs. Hon visste att Filip höll på med sånt. En amatörteatergrupp. Kanske hade hennes pappa bara hjälpt honom öva. Det var i alla fall vad hon ville tro. Men nu anade hon att det kanske inte alls var så. Kanske gillade hennes pappa män också.
Också, för att hon hade ofta sett honom med en massa kvinnor som var betydligt yngre än mamman och så Lasses morsa förstås. Sara fattade visst att det hade varit något mellan dem. Men hon tyckte inte om det och hon tänkte inte erkänna vad hon visste för Lasse. Då hade det blivit som det var sant. Och det var det inte. Hennes mamma och pappa skulle bli ihop igen. Det visste hon. Tyvärr tog det bara för lång tid.
Men om det var så att hennes pappa faktiskt kunde våldta någon, då ville hon inte att det skulle bli så. Då kanske hennes mamma var smart som inte ville vara ihop med honom. Hon kände sig jätteledsen för det där, men – om han var skyldig, då ville hon inte heller vara hos honom.
När hennes pappa kom in, stirrade hon så konstigt på honom att han blev lite orolig. Han visste ju att hon använde droger. Om det inte hade varit så att hon ibland tagit av hans eget privata förråd, skulle han ha agerat mycket hårdare, men som det var, vågade han inte.
”Vad är det, gumman?”
”Jag vill prata med dig.”
”Jaha. Vad gäller det?”
”Folk pratar om dig. De säger att du har – typ – våldtagit en kille.”
”Vad är det du säger, lilla vän? Är det säkert att du inte har missuppfattat?”
Hon blängde så svart på honom att han tystnade. Inte rätt taktik, kanske. Sara var ju inte så liten längre.
”Har du det?”
”Men, gumman, hur kan du fråga en sån sak?”
”Därför att jag vet om det där med Filip.”
Johan Ek släppte portföljen och sjönk ner i soffan intill sin dotter. Han hade varit en idiot som låtit Filip följa med hem, även om han aldrig släppte in honom i huset.
”Sara -”
”Jag vill inte veta något om Filip. Men om du gillar killar, då -”
”Även om det är så, betyder inte det att jag skulle -”
”Men den där drogen som de säger att han fick. Niillas. Jag vet att du har sånt. Det vet du också att jag vet. Jag fattar inte. Varför gjorde du det?”
”Hör på nu, gumman. Det som händer mellan två vuxna människor -”
”Ja, men det här är ju inte samma sak, eller hur? Om du ger honom en drog så han blir medvetslös, så är det ju inte bara något frivilligt.”
”Det här kan du inte förstå.”
”Jaså inte. Försök förklara då.”
”En del personer – jag vill inte prata om det – men en del personer – gillar -”
”Vad då? Att bli sövda och våldtagna?”
”Jag hoppas att du aldrig kommer i kontakt med någon som är så sjuk, men – så är det. Och – du har alldeles rätt i att det är sjukt och äckligt, men – det var inte min idé. Nu ångrar jag mig förstås, men – jag hade druckit och -”
”Han är rätt snygg, eller hur?”
”Jag tror inte vi ska diskutera det här mer nu, gumman. Jag gjorde ett misstag, men det är inte mitt fel.”
”Fattar du vad du håller på och säger? Du skyller på offret. Vi har läst om det i skolan. Att killar alltid vill skyilla på offret för de vill inte erkänna ens för sig själva att de kan göra något sånt där. Men jag trodde aldrig att min egen farsa skulle vara en sån -”
”Sara, jag sa ju att det var hans idé. Att det var han som ville.”
”Jaha, så han tvingade dig att söva honom och våldta honom? Hur då?”
”Sara -”
”Håll käften. Försök inte. Om jag går till Lasses morsa och berättar om ditt knark och vad du har gjort så åker du dit.”
”Du kan inte göra så. Jag är ju din pappa.”
”Det är det som stör mig. Att jag har dina gener i mig. Hör på nu. Du kan gå till snuten. Erkänn vad du har gjort. Be Niillas om ursäkt. Annars berättar jag alltihop.”
”Hör på mig nu. Jag kan inte göra det. Om jag blir dömd för ett sexbrott får jag inte ha dig kvar. Din mamma -”
”Har du inte fattat än? Jag vill inte bo hos dig. Inte när du är så här sjuk. Jag vill hem till mamma. Nu. I morgon. Nu går jag till Lasse och berättar för hans morsa. De låter mig sova där. Och så åker jag till mamma i morgon.”
Johan tog ett steg mot sin dotter, och sträckte ut armarna mot henne. Sara ryggade tillbaka. Han insåg att hans egen dotter var rädd för honom. Det gjorde ont. Han gick ner på knä och sträckte fram händerna, öppna, inte knutna och såg bedjande på henne.
”Sara. Förlåt. Jag skulle aldrig skada dig. Aldrig. Vad vill du jag ska göra? Gå till polisen?”
”Ja. Berätta allt, så – kanske jag förlåter dig. Om du visar att du kan ändra dig.”
”Men förstår du att jag kommer att hamna i brottsregistret? Som sexförbrytare? Vill du det?”
”Vill du att Niillas ska gå omkring och känna att ingen tror på honom?”
Johan hade inte känt något större medlidande med Niillas tidigare. Det gjorde han egentligen inte nu heller och det började oroa honom. Denna brist på empati, var det ett tecken på någon form av mental störning? Men han insåg i vilket fall som helst att nu när Sara fått in den där idén i huvudet, fanns det inget han kunde göra för att få henne att ändra sig.
Han började fundera på hur han skulle kunna göra som Sara ville, utan att lämna ut sig själv alltför mycket. Kanske skulle det gå. Om han visade sig väldigt ångerfull och – ja, det kanske skulle kunna fungera.
”Okej. Du vinner. Räcker det med att jag går in dit i morgon?”
Sara tvekade. Hon ville helst att hennes pappa skulle börja nu direkt, men om han nu gick med på hennes krav, så kanske –
”För mig får du får sova över hos Lasse. Men kan du inte stanna? Jag ska ju göra som du vill.”
Sara funderade lite. Jo, kanske. Det var ju ändå en början, det här att hennes pappa gick med på att erkänna.
”Ok, då. Men jag vill hem till Stockholm.”
”Självklart. Det vill jag också. Du får gärna bo hos mamma ett tag. Men du behöver väl inte överge mig helt?”
Nu när hennes pappa sa exakt det hon ville höra, kände Sara att hon veknade lite. Kanske var hon lite väl hård mot honom. Men han hade ju ändå gjort något väldigt hemskt.
”Jag får se. Lova att du går direkt till polisen i morgon?”
”Jag lovar. Lilla gumman. Du ska se att det ordnar sig.”
Men det skulle det inte göra om han inte kom på ett sätt att förklara bort drogerna. Så fort Sara hade somnat, fick han göra sig av med dem. Om snutarna kom dit med knarkhundar, skulle det inte gå, men kanske gick det att fixa på något sätt.
***
När Eva gick in på sitt kontor på morgonen, hoppade hon till. Där stod Johan Ek och väntade på henne. Mot sin vilja tog hon ett steg tillbaka. Hon hade inte väntat sig att få se honom därinne.
”Eva – jag har något att säga. Ett erkännande – kan man säga. Jag tänker ändra min utsaga när det gäller den där incidenten med Niillas. Samvetet har slagit mig och jag skäms för att jag – var så feg förut.”
”Har jag förstått det här rätt? Du tänker erkänna övergreppet?”
”Ja – något åt det hållet.”
”Ett ögonblick då.”
Hon backade ut igen och såg sig omkring. Karin hade inte kommit än. Inte Niillas heller. Men där var Sven-Åke och Janne kom just in genom dörren.
”Sven-Åke, Janne, kan ni komma hit ett tag? Det gäller – fallet med Niillas.”
Sven-Åke såg förvånad ut. Janne ansikte såg slutet och spänt ut, men båda kom närmare. De ställde ner det de hade i händerna och kom in på hennes kontor.
”Har vi ett förhörsrum tillgängligt?”
”Ja, allihop, tror jag.”
”Går du och gör i ordning det, Sven-Åke?”
”Visst.”
Han och Janne stirrade på Johan Ek som om de aldrig hade sett honom tidigare. Vad gjorde han där? Det fanns väl egentligen bara en förklaring, men varför?
När de satte sig ner började Eva rabbla de formella uppgifterna för inspelningen. Egentligen behövde hon inte ha mer än en polis närvarande, förutom henne själv, för ett erkännande. Men eftersom hennes egen position var lite tveksam, kändes det bäst att ha både Sven-Åke och Janne där inne.
”Klockan är 8.09, den nittonde maj. Närvarande är Johan Ek, Sven-Åke Gunnarsson, Jan Hall och Eva Höök. Johan, du har rätt att ha ett juridiskt ombud närvarande. Vill du avbryta förhöret så vi kan skicka efter en advokat?”
”Nej, det behövs inte.”
”Berätta då.”
”Den där kvällen – jag var en aning berusad. Jag satt där och hoppades på lite damsällskap, men ingen lämplig kvinna dök upp. Så såg jag ett bekant ansikte och jag erbjöd Niillas att sitta ner vid mitt bord.”
”Niillas Kimmel?”
”Ja.”
”Fortsätt.”
”Jag bjöd honom på en öl och vi pratade lite. Under kvällens gång – jag började fundera på om det kanske var så att han kunde vara intresserad av – ja, hur som helst, så försökte jag testa lite. Eftersom jag var en aning berusad, medger jag att jag kanske missförstod hans signaler. Nu i efterhand inser jag att jag antagligen gjorde det. Det känns inte bra alls. Men då tänkte jag att det var grönt och så – tyvärr gjorde jag ett annat misstag också.
Tidigare den dagen hade jag hittat ett par piller inne på min dotters rum. Jag tänkte göra mig av med dem, men jag hade varit för upptagen med arbetet, för att hinna. Därför hade jag dem med mig. Jag är medveten om hur dumt det var, men jag tänkte att de där pillren kanske skulle förhöja upplevelsen så jag – tog ett själv och så gav jag resten till Niillas.
När jag – hur som helst, jag tolkade nog hans reaktion fel, men som sagt, var jag då ganska påverkad. Det är helt oförlåtligt men det hela beror på ett missförstånd. Jag ansåg att jag hade hans samtycke. En del gillar faktiskt den typen av -”
”Så du påstår att du inte förstod att Niillas var medvetslös?”
”Jo, det gjorde jag väl, men – jag hade fått det intrycket att han tyckte om att – ja, känna sig hjälplös.”
”Verkligen?”
”Ja, verkligen. Du skulle bli förvånad hur vanligt det där är i Stockholm. Fast det är förstås mest kvinnor.”
”Och det här är din historia?”
”Det är vad som hände. Jag är hemskt ledsen för – alltsammans. Du kan väl framföra en ursäkt till Niillas. Men jag hade ingen ond avsikt. Nu hoppas jag att det här har klarats upp.”
”Knappast. Men vi bryter väl där.”
”Kan jag gå?”
”Nej. Du har ju just erkänt att du har begått ett allvarligt brott. Sven-Åke, ser du till att Johan går igenom alla formaliteterna?”
”Visst.”
”Förhöret avbryts klockan 8.24. Den misstänkte och Sven-Åke Gunnarsson lämnar rummet.”
Eva kände sig illamående. Johan fortsatte spela sitt spel. Hon förstod bara inte varför han plötsligt hade ändrat sin historia. Kunde det ha något att göra med drogerna? Men det var ju sant att Sara brukade använda droger. Det var inte alls omöjligt att Johan hade hittat och konfiskerat dotterns förråd. Ändå var det något som inte stämde med hans berättelse. Han ljög om något mer än att han ”trodde sig” ha förstått att Niillas var med på hans sjuka lek.
Janne insåg plötsligt att han ville ta tag i den där perversa jäveln och trycka upp honom mot väggen. Smälla in hans fula nuna i väggen så näsan sprack och läpparna också. Det var tydligt att han ljög fortfarande. Varför han alls ville ändra sin historia, förstod inte Janne, men någon anledning fanns det säkert.
Han rörde på sig lite oroligt. Eva såg upp och vände sig mot honom.
”Du kan gå nu om du vill. Jag ska väl tillbaka nu. Om du ser Niillas kan du väl be honom komma in till mig.”
”Visst. Fy fan. Det är så man mår illa. Undrar vad som fick honom att ändra sin historia?”
”Jag vet inte, men jag hoppas vi kan komma på det. Jag skulle gärna vilja se den jäveln åka in. Men den här historien håller, den också. Det enda vi kan hoppas på är att åklagaren kan misstänkliggöra honom på grund av att han ändrade sin historia. Men det är tunt. Det här håller säkert inte heller. Jag slår vad om att det var hans plan. Av någon anledning trodde han att han måste ändra sin historia. Kanske trodde han att vi skulle få reda på något som hänt i Stockholm. Vi kanske måste nysta lite där nere också.”
”Okej, då går jag då. Om jag ser Niillas skickar jag in honom.”
”Gör det.”
Eva reste sig också upp och återvände till sitt kontor. Det kändes lite obehagligt att gå in där nu. Hon skulle nog länge komma att associera det med Johan Ek.
Det dröjde inte länge innan Niillas knackade på.
”Janne sa att du ville mig något.”
”Ja, det stämmer. Du kan väl sätta dig ner.”
Eva kände hur huvudvärken låg och väntade någonstans i bakhuvudet, men hon försökte inte tänka på det. Mordfallet var inte löst än, och Rikskrim hotade att skicka dit en man som tog över. Det fick bara inte hända. Hon skulle klara det här och visa att de inte gjort ett misstag när de tillsatte henne som chef för länskrim här uppe.
”Det har hänt något i det andra fallet. Johan Ek kom in och plötsligt ville han erkänna igen. Fast nu ändrade han sin berättelse något. Sven-Åke fick tillfredsställelsen att låsa in honom bland de andra brottslingarna och där sitter han nu.”
”Erkände han?”
”Nja, det låter lite annorlunda nu. Varför vet jag inte. Något ligger bakom, men jag kan inte förstå vad det är. Hur som helst, nu erkänner han att han gjorde ett misstag. Han skyller på spriten som i sin tur ledde till det där med pillren och hotellrummet. Jag ska se om jag inte kan knäcka honom och få honom att berätta sanningen, men tyvärr är det nog inte så stor chans. Varför skulle han frivilligt erkänna en ond avsikt? Och hamna i brottsregistret som sexförbrytare. Det stämmer inte. Men att han kommer in så här, det är ju inte direkt till hans fördel heller. Hans gamla berättelse kunde vi ju inte heller spräcka. Jag tänkte i alla fall att du ville veta.”
”Jaha. Så han anser inte att jag – själv -”
”Nej, men att han dumt nog utgick från det på grund av spriten, men nu förstår han och är så ledsen och så vidare. Det var lika äckligt att se den här föreställningen som den förra.”
”Var det du som förhörde honom?”
Hörde hon en förebråelse där någonstans? Tyckte Niillas också att hon var jävig? Hur som helst kunde de ju inte använda det förhöret, så ingen skada skedd.
”Jag förstår vad du menar. Men som du vet kunde vi ju ändå inte använda det förhöret. Jag – blev bara så arg att jag gick på honom direkt. Du får förlåta mig.”
”Varför det? Du har ingen anledning att be om ursäkt.”
”Jo, det har jag. Jag har inte skött det här så bra som jag borde. Framför allt är jag väldigt ledsen att jag inte trodde dig från början. Jag kan bara skylla på stressen.”
”Det är ju förståeligt. Hur gick det med den där Tobias Jonsson?”
”Jo, just det, ja. Han är väldigt vag när han försöker bevisa var han var den helgen. Det kan vara något. Men han är redan känd av polisen för skadegörelse och småstölder, så man vet aldrig. Det kan ju vara något sånt också.”
”Ja. Då ska jag väl fortsätta gå igenom vittnesmålen.”
”Bra. Men jag vill bara ha sagt att fast jag inte lyssnade på dig då – så är jag beredd att göra det nu. Om det är något du vill prata om eller be mig om, så kom bara in. Det gäller er alla. Jag ska försöka vara mer tillgänglig.”
”Tack.”
Niillas avstod från att fråga när han möjligtvis skulle kunna få gå tillbaka i aktiv tjänstgöring. Det kanske var lika bra att han satt här inne. Om folk började prata –
Den eftermiddagen hade Niillas en tid hos psykologen igen. Han började tröttna. I början hade det faktiskt känts ganska bra att få prata om det som hänt, men nu längtade han bara efter att allt skulle bli lite mer normalt.
Helen välkomnade honom vänligt och bad honom sitta ner, som vanligt.
”Niillas, tidigare pratade vi lite om hur du kände det inför gärningsmannen. Du sa att du skulle vilja slå honom, inte sant?”
”Inte på allvar. Jag – har alltid varit lite rädd för att tappa humöret och bara slå och slå. Det är inte en sån polis jag vill vara.”
”Nej, det får jag verkligen hoppas. Men du ska veta att det är inte bara naturligt och förståeligt att du känner aggression mot förövaren, det är faktiskt nyttigt för dig att få leva ut de känslorna. De kan hjälpa dig hantera upplevelsen.”
”Det är just det. Jag minns ju inte.”
”Och hur känns det?”
”Konstigt. Overkligt. Men skrämmande.”
”Har du ofta kämpat emot de här känslorna du nämnde tidigare? Din rädsla för aggressioner?”
”Ja.”
”Vet du vad som ligger bakom det?”
”Jag tror det.”
”Vill du berätta om det?”
Niillas tänkte efter. Det där med morfadern ville han inte gå in på nu. Tillsammans med allt annat blev det bara för mycket.
”Nej.”
”Jag förstår. Då – går vi vidare. Hur tycker du att det går att jobba igen?”
”Bra. Jag vill ju gärna ut på fältet igen, men det här går bra det också. Bättre än att gå hemma.”
”Så bra. Jag har talat lite med din chef, Eva Höök, och hon tycker också det fungerar bra. Hon har inget emot att låta dig gå tillbaka i aktiv tjänstgöring. Så det ska du få. Snart. Men jag vill allt att du väntar åtminstone veckan ut. Jag nämnde ju det där med att det kunde komma en reaktion i efterhand, och det gjorde det ju, inte sant? Ditt utbrott på jobbet och så självmordsförsöket.”
”Jag försökte aldrig. Jag funderade på det.”
Helen såg på honom eftertänksamt.
”Jag inser att du antagligen inte kommer att kunna svara ärligt på den här frågan, men jag försöker i alla fall. Är det något du har funderat på tidigare? Eller något du tror att du kommer att fundera på i framtiden?”
”Nej, jag har aldrig funderat på det tidigare, och när det gäller framtiden, vet jag ju inte. Inte i samband med det här i alla fall. Det där är överspelat.”
”Det gläder mig. Jag kan tala om att jag tycker också att du gör stora framsteg.”
”Jaha. Det låter ju bra.”
”Då så. Jag tror det räcker för idag. Kan vi träffas på fredag förmiddag nästa gång?”
”Visst.”
”Då ses vi då. Men kom ihåg att du är välkommen att ringa när som helst om du behöver prata.”
”Jag ska tänka på det.”
***
På kvällen frågade Lasse om Sara fick komma över. Hon skulle åka nästa dag, redan, fast skolan inte riktigt var slut. Eva ville verkligen inte se Johans dotter igen, men för Lasses skull gick hon med på det.
När Sara kom, gick hon inte som vanligt in och satte sig i Lasses rum, utan hon kom ut i köket till Eva och stod där en stund och såg på henne, som om hon funderade på något.
Eva försökte se ut som vanligt. Hon påminde sig att det var ju inte flickans fel att hennes pappa var ett sånt monster.
”Varför släppte ni min pappa?”
”Vi har fortfarande inte tillräckligt med bevis för att hålla honom.”
Det kändes egendomligt att diskutera ett sånt här brott med dottern till förövaren.
”Men han erkände väl?”
”Jag kan faktiskt inte prata om fallet, ens med dig. Men som det ser ut just nu, kommer vi inte att kunna åtala.”
”Det var ju han som gjorde det. Hur är det med han Niillas?”
”Niillas?”
Eva visste inte riktigt hur hon skulle ställa sig till de här frågorna. Om Sara frågade mer, blev hon tvungen att säga ifrån.
”Ja, han som – offret, typ.”
”Det där är inte offentliggjort, så jag kan inte diskutera någon enskild person.”
”Okej. Men jag vet att det är han. Jag hoppas han mår bättre. Fast jag fattar inte hur ni kan släppa pappa.”
”Det får du nog fråga din pappa om. Om han vill berätta. Förresten, Sara, det här säger jag bara för att du är vän med min son. Försök hålla dig borta från drogerna. Du kanske inte vet själv vilken skada det kan göra, men det finns många som börjar sitt missbruk i din ålder och sen kan de inte sluta.”
”Jag vet. Jag har hört det där förr. Men vad har det här med – det här andra att göra? Jag har inte tagit något på – typ – flera veckor.”
Eva såg förvånat på Sara. Hade Johan ljugit om att han tagit pillren på hennes rum? I så fall – Men vid det här laget skulle han ändå ha gjort sig av med drogerna, och med tanke på det han sagt tidigare, skulle han helt enkelt förneka att han hade haft vetskap om dem. Han skulle utan tvekan skylla på dottern igen. Intressant. Så han hade hållit sig med ett eget förråd av droger. Kanske skulle man kunna spåra langaren och möjligtvis på så sätt kunna binda Johan vid brottet.
”Sara – jag är inte anställd av narkotikaroteln, men om de kommer och ställer frågor, skulle du då kunna tänka dig att peka ut den som har försett dig med drogerna?”
”Är du galen? Då kommer de att -”
”Jaså. Men om de riktar hot mot dig så får de bara allvarligare straff. Vi kan skydda dig. Förresten ska du väl flytta?”
”Nu direkt. Jag vill inte bo kvar här nu. Det inte så jävla kul att vara dotter till ett pervo.”
”Sara, din pappa har väl inte -”
”Vadå? Typ gjort något med mig också? Nej, det är det som är så läskigt. För mig har han alltid varit min vanliga snälla pappa. Det var därför jag inte kunde tro att det var han. Men – jag såg honom en gång. Med en – kompis. En kille alltså. Så jag visste ju att han gillar killar också.”
Det där var visserligen inte så kul att höra, ur hennes egen privata synvinkel, men Eva tyckte ändå att det var intressanta upplysningar. Hon var frestad att fråga Sara rent ut om pappan hade erkänt inför henne, men hon visste ju att om hon förhörde en minderårig utan målsman eller någon från soc närvarande, skulle vittnesmålet inte vara värt något i rätten. Dessutom insåg hon att Sara aldrig skulle vittna mot sin pappa. Det skulle vara för mycket begärt.
”Jaha. Jag är väldigt ledsen att det blev så här, Sara.”
”Ja, det fattar jag. Du var väl typ rätt kär i han också.”
Eva stelnade till och såg inte direkt vänligt på Sara. Flickan verkade förstå hennes reaktion och drog sig tillbaka.
”Förlåt då. Det finns väl inte så många snygga killar att dejta här uppe, för någon i din ålder. Men han Niillas är väl rätt okej?”
”Sara, jag tycker inte att vi ska diskutera mitt privatliv så här. Jag hoppas att du kommer att trivas bra hos din mamma nu. Lasse kommer att sakna dig. Du kan väl försöka hålla kontakten?”
”Jo, visst. Men han kommer inte att göra det.”
”Killar är ju sämre på sånt än tjejer. Men du kan ju försöka. Ni kan väl mejla och messa?”
”Jo, visst. Jag ska försöka. Hoppas att mamma låter mig få en katt. Det är väl inte så väldigt svårt att sköta den?”
”Du får fråga Lasse. Min bror hjälper till också. Men jag har inte märkt något särskilt. Jag tycker det går bra.”
Lasse stod plötsligt i dörren och stirrade på sin mamma. Han såg inte direkt nöjd ut över att flickvännen stod där och pratade med mamman.
”Kommer du eller?”
”Visst. Hej då.”
”Det blir mat om en timme drygt.”
”Ja, ja. Kom, vi går, Sara.”
Eva gick in på sitt rum och stängde dörren efter sig. Hon tog upp telefonen och slog Jannes nummer. Det var konstigt hur hon hade gått från att anförtro sig åt Karin angående det här fallet, till att vända sig till Janne istället.
”Hej, det är jag. Jag fick höra något intressant angående Johan Ek nyss. Det var inte dotterns piller. De måste ha varit hans. Så det ljög han om. Undrar om det inte var dottern som fick honom att erkänna. Hon verkade upprörd över att vi inte kunde hålla honom. Och så visste hon om att det var Niillas.”
När hon hade lagt på funderade hon på det där med att Johan varit tillsammans med minst en annan man, men det var åtminstone inte relevant i samband med fallet.
***
Vid morgonens möte angående mordutredningen diskuterade de vad som kunde göras för att föra fallet framåt. De hade hållit på i ungefär två veckor och snart skulle Rikskrim träda in istället.
”Jag tycker vi tar in Tobias Jonsson igen. Den här gången får han klämma fram var han var den där helgen.”
Eva nickade. Janne hade rätt. De måste få veta om han kunde vara skyldig.
”Då tar jag och Janne hand om det förhöret. Ni andra vet vad ni har att göra, inte sant?”
Karin nickade. Niillas hade fått hjälpa Karin med genomgångar av vittnesmål. Han försökte kompensera sitt tidigare utbrott, men Karin verkade inte alls tänka på det längre. Dessutom höll hon igen lite, så Niillas hade inget att klaga på.
Eva återvände till sitt kontor och skickade ut två uniformerade kollegor för att ta in Tobias Jonsson igen. Den här gången skulle han inte få slingra sig.
Exakt som förra gången, satt killen och vägde på stolen. Han var tjugo år gammal, men ansiktet täcktes av stora, röda märken. Acne som inte sköttes. På huvudet hade han en bakvänd keps och byxorna var så stora att det hade fått plats en lika stor yngling i samma par utan problem. Dessutom hängde de ner över bakdelen så man såg kalsongerna och en bra bit av hans skinkor.
”Jag sa ju att jag var hemma och sov.”
”Kan någon bekräfta det?”
”Va?”
”Finns det någon som kan tala om ifall det här är sant? Har du något vittne?”
”Vadå, typ en flickvän? Nej, jag hade en, men hon tyckte inte att jag dög åt henne. Hon skulle ha en ingenjör.”
”Just det, Tobias. Marja. Vad tyckte du om att Marja började gå på festerna hos de där studenterna?”
”Är du dum eller? Tror du jag blev glad? Jag blev jävligt sne, fattar du väl.”
”Och vad gjorde du åt det?”
”Ha?”
”Det var inte så att du åkte upp dit och började skjuta på dem.”
Tobias skrattade enfaldigt.
”Jo, den var bra. Det skulle jag gärna ha gjort, men man måste ju ha vapen och så. Farsan lånar inte ut sitt. Han säger att jag får köpa själv. Men det har inte jag råd med.”
Janne böjde sig framåt och såg in i ögonen på rötägget.
”Det kanske du skulle ha om du jobbade.”
”Jag jobbar. Ibland.”
”Nu frågar jag inte en gång till, Tobias. Var var du den där helgen studenterna och en tonårsflicka blev skjutna?”
”Jag skulle väl aldrig skjuta nån tjej.”
”Innan du svarar, Tobias, så kan du tänka lite på vilken skillnad det är mellan straffet för mord och straffet för – skadegörelse eller inbrott eller stöld eller så.”
Tobias öppnade munnen som för att protestera, men så stängde han den igen. Nästan. De sneda, gulnade tänderna med spår av snus i tandköttet stack ut lite. Ingen tandreglering i den familjen, tydligen.
Det hade inte förvånat Eva om det hade börjat rinna saliv ur mungipan.
”Okej då. Jag och en polare var ute och – såg oss omkring.”
”Var såg ni er omkring? Och vem är den här – polaren?”
”Måste jag tala om det?”
”Annars är det här vittnesmålet inte mer värt än det tidigare.”
”Ante Roos.”
Nu när han börjat prata, strömmade upplysningarna ur munnen på killen. De hade verkligen sett sig omkring, men bara i en stadsdel. En där de nyrika bodde. Där fanns skrytbilar och dyra trädgårdsmöbler och en och annan lyxig butik. Det mesta i killarnas väg hade slagits sönder och flera bildäck skurits sönder också. Ett par av bilarna hade killarna ”lånat” och lämnat i så dåligt skick att de måste skrotas.
Där sprack den teorin. Efter en del rundringningar lyckades de till och med hitta några vittnen som känt igen de två ynglingarna. De hoppades att de skulle få kännbara straff. Det fanns ingen anledning att tro att de inte skulle få det. Eva lämnade över dem till sina uniformerade kollegor inom lokalpolisen och så var de tillbaka där de började.
Nu fick de ta nya tag, om inte Rikskrim skulle ta över.
Polismyndigheten bedömde att Johan Eks nya utsaga inte skilde sig nämnvärt från den tidigare. Deras utlåtande blev att det forfarande inte var någon idé att väcka åtal. Men Niillas tyckte ändå att han hade fått en viss upprättelse. Nu hävdade ju inte Johan längre att han själv tagit något initiativ. Det fick han nöja sig med. Och så löftet om att han skulle få börja jobba på fältet snart. Hur han än mådde i övrigt, hade han åtminstone jobbet.
Han hoppades också att Johan Ek åtminstone skulle ha haft några obehagliga stunder i cellen, medan han funderade över sin framtid. Det var nog inte vad en man som han hade väntat sig.
I vilket fall som helst, tog Niillas en dag i taget. Vissa var bättre och andra sämre än de andra. Men han kände ändå att det fanns någon sorts hopp inför framtiden.
SLUT