| Huvudpersoner: | Nazim, Hallgrim, Ditte |
| Beskrivning: | Hallgrim får konstiga känslor för i stort sett alla i sin grupp. Som vanligt plågas han av mardrömmarna, men till slut hamnar han i en situation där han desperat vill frigöra sig från de gamla mönstren. |
Hallgrim vaknade badande i svett. Det tog en lång stund innan han började andas lugnt igen. För en gångs skull behandlade drömmen inte något som hänt för länge sen, eller som börjat för länge sen men som fortfarande pågick. Den här gången var det en mera närliggande händelse som låg bakom. Och tyvärr var delar av drömmen bara alltför sanna.
De hade stått där allihop, utom Michael, som legat och vilat sig inne i ett av förhörsrummen. Filmen som mailats till Theas dator, hade börjat spelas upp. Hallgrim själv hade tittat bort. Den otäcka filmsekvensen med flickan som utnyttjades sexuellt hade han ju redan sett. Han hade inte velat se den igen. Bara tanken hade gjort honom rasande av ilska och samtidigt kall av fasa. Men så hade han hört de andras förvånade utrop och han hade tittat upp.
Michael. Hans yngre kollega hade varit naken. Han hade stått på alla fyra, vänd mot en likaledes naken man som stod på knä framför honom. Blicken i Michaels ögon hade varit trasig på något sätt, krossad. Hela hans hållning hade varit hopsjunken, uppgiven. Scenen hade fått det att dra ihop sig i halsen på Hallgrim. Han hade känt sig illamående. Men ändå, på samma gång, hade han plötsligt känt en häftig upphetsning.
Med hettande kinder hade han stått där, tyst, och tvingat sig till att andas lugnt, så ingen märkte något. Han var glad att han åtminstone inte idag hade haft de mer åtsittande byxorna på sig. Förresten var det ingen som såg på honom. Ingen verkade heller ha märkt att han var ovanligt tystlåten efteråt.
Då hade han plötsligt känt en stark, häftigt uppblossande attraktion för Michael. Tanken på att den yngre mannen låg i ett rum alldeles i närheten fick honom att känna sig dragen i två riktningar. Å ena sidan ville han, som nog alla de andra, hitta de som var ansvariga, och se till att de fick sitt straff – men samtidigt – kunde han inte få tanken på Michaels sexiga, vältränade kropp ur huvudet.
En sekund hade han undrat hur det känts, för mannen som stod där framför Michael, och för den andre, han som dök upp i bilden från andra hållet.
Till slut, när Thea hade ringt efter ambulansen, hade Hallgrim ursäktat sig och gått ut på toaletten. Han hade lyssnat skamset ut mot korridoren utanför, men ingen hade kommit. När han kommit ut igen, hade Michael varit borta, och Ditte med honom.
En känsla av förstämning hade utbrutit bland de kvarvarande. Hallgrim hade sett att både Maries och Theas ögon hade varit misstänkt blanka och till och med Frandsen som annars brukade verka lugn och sansad hade varit ovanligt tagen.
Nazim hade som vanligt visat prov på ovanligt mycket medkänsla. Ibland retade det faktiskt Hallgrim. Själv var han alltid tvehågsen varje gång han stötte på något svårt lidande. Visserligen tyckte han synd om personerna som drabbades, men samtidigt hade han ju nog med sitt eget liv. Dessutom, hur mycket han än ville fånga de skyldiga, hände det ofta att han själv greps av ångest, när något påminde honom om hans eget förflutna.
Drömmen hade innehållit de verkliga scener som han faktiskt upplevt, men som vanligt hände det mycket som aldrig hade hänt i verkligheten.
När drömmen slutade, efter att Michael försvunnit i ambulansen, hade han plötsligt varit där, själv, och varit en av de som utnyttjat Michael. Trots att han hatade sig själv för det, hade han också njutit av den drömsekvensen. Den hade fått honom att känna en berusande upphetsning som han sällan brukade få uppleva särskilt länge. Precis som med Marie och de andra, hade fascinationen och attraktionen för dem snabbt förbytts i rastlöshet och en längtan bort.
Inte ens nu, kunde han helt frigöra sig från attraktionen för Michael. Det var första gången han känt så för den yngre mannen. Ganska länge nu hade han hållit sin rastlöshet i schack, men så hade han dragits in i relationen med Marie. Han antog att han fick vara tacksam att han inte kände någon attraktion varken för Frandsen eller Thea.
Den uppmärksamhet han ägnat åt Ditte i förbigående, hade lyckligtvis gått över snabbt, utan att någon hade märkt något. Hon var helt enkelt inte hans typ. Och detsamma gällde faktiskt Thea och Frandsen. Marie var något helt annat, och – han var tvungen att se sanningen i vitögat – Michael var egentligen samma typ, fast en man. På ett sätt, såg han sig själv i Michael.
Han gick in i badrummet och tog en snabb dusch. Det var ingen idé att försöka få någon mer sömn den här natten. Lyckligtvis var klockan redan halv fem. Bara en timme innan han brukade gå upp. Efter en kopp kaffe, hade han återfått en del av sin självkontroll. När han träffade de andra, skulle han inte verka annorlunda på något sätt, hoppades han.
***
Det var tur att han slapp träffa Michael. Under tiden kastade han sig in i arbetet med sin vanliga intensitet. Dagarna gick det alltid att ta sig igenom. Nätterna var en annan sak.
Vissa gånger hemsöktes han bara – om man nu kunde säga så – av personer han nyligen lärt känna. Marie, andra tillfälliga relationer. Andra nätter var han tillbaka på Island, i ungdomen och barndomen. Det var såna nätter han helst slapp sova alls.
Ibland gav han sig ut och joggade, eller stannade hela natten på kontoret, för att slippa hantera just de drömmarna.
Nazim verkade ana något. För en gångs skull snäste Hallgrim av honom. Just nu ville han inte att hans gamle vän skulle dras in i vad han gick igenom. Det var svårt nog ändå.
Thea lät honom avsluta narkotikafallet, men därefter bad hon honom följa upp det ryska maffiaspåret. Om de kunde, skulle de hitta de som rövat bort Michael, och ställa dem till svars. I samarbete med Frandsen började Hallgrim följa upp varje litet spår de hade. De andra fick andra fall att arbeta med.
När han hade arbetat över tre nätter i rad, ställde Thea honom mot väggen och mer eller mindre beordrade honom att gå hem och sova lite. Det var det sista han ville, men om han hade förklarat det, hade han också behövt gå in på varför och det var ännu värre. Så han åkte hem, motvilligt och satte sig framför tv:n. Hade han tur skulle han kunna klara sig igenom den här natten också, med hjälp av kaffe och långfilmen. Men filmen var gammal och han hade sett den flera gånger förut. De andra programmen intresserade honom inte. Kaffet hjälpte inte heller längre. När han druckit för mycket av det, gjorde det honom trött, istället för pigg.
Fast han kämpade emot, dröjde det inte länge innan han dåsade till. Den här gången mötte han Sergej. Det hade han gjort förut, men till skillnad från de andra gångerna, kom han inte med kryptiska varningar eller hotelser.
Istället log han menande, som om han visste vad som rörde sig i Hallgrims tankar. Eftersom det var en dröm, försökte han säga sig, så kanske han gjorde det. Men det gjorde inte Sergej till en verklig person. Han var bara en del av Hallgrims eget undermedvetna. Vetskapen om det gjorde det tyvärr inte lättare att ignorera det Sergej sa.
”Varför kämpar du emot? Om du vill det, ska du göra det. Det är det drömmarna handlar om, min vän. Ge efter. Vill du ha honom, så bejaka det. Han ber ju om det. Stå där naken, på alla fyra som en billig hora. Det är ju det han är. Ge honom vad han vill ha. Det du vill ha.”
”Nej.”
”Varför kämpar du emot? Du vill ju. Jag vet att du vill. Du vill ha mig också, inte sant? Gör det då. Ner på knä. Du vet ju vad det är du vill göra. Sätt igång.”
Fast Hallgrims inre jag skrek nej, började hans drömjag falla på knä framför Sergej och –
Han trodde han skrek, men han vaknade inte. Istället ändrade sig drömmen. Han var yngre igen. Tolv, tretton år gammal. Systern sov, men han kunde inte sova själv. Han ville inte sova än. Istället gick han in till mor. Hon var också vaken, och låg på sängen, utan täcke eller lakan över sig. Han tyckte hon var vacker. Hennes hår låg utsläppt över kudden och nattlinnet var så tunt att han såg – Hon log åt honom och vinkade honom till sig.
”Mors store man. Du är min store pojke, är du inte? Kom hit. Sätt dig här hos mig.”
Hon smekte hans hår och drog honom till sig. Hallgrim kände hur det började hetta i kinderna, och hjärtat dunkade snabbare. Inom honom växte förväntan. Något var annorlunda den här kvällen. Han såg på mors ansikte och tyckte att hon aldrig sett vackrare ut. Hon log så varmt och inbjudande mot honom och på något sätt kändes beröringen av hennes händer annorlunda än tidigare. De rörde sig så – mjukt och smeksamt. I vanliga fall rörde hon mest vid honom för att bestraffa honom eller för att rätta till klädseln eller helt enkelt för att fösa honom åt sidan. Hon hade ju alltid så mycket att göra.
Han lutade sig närmare, men fortfarande iakttog han henne oavbrutet. Hans andning blev hastigare och nu bankade hjärtat ännu hårdare. Dunk. Dunk. Dunk. Nu kunde han inte låta bli att pressa sina läppar mot hennes mun, som såg så röd och glänsande ut. Han höll andan. Skulle hon knuffa bort honom? Men istället öppnade sig läpparna inbjudande. Kyssen kändes helt olik alla andra kyssar han fått av henne och systern och de mostrar och fastrar som fortfarande kom och besökte dem.
Utan ett ord fick hon honom att lägga sig ner intill henne och så smekte hennes händer längre ner på kroppen. Det kändes som om han fått feber. Han fylldes av en häftig lyckokänsla, men bakom den lurade något annat, något svartare, som han vanligtvis associerade med Eigilsson.
Det var som när han fått äta sig övermätt på hajkött, som börjat bli dåligt. Han hade varit så hungrig, så hungrig, och först hade köttet smakat gott, men plötsligt hade han blivit illamående. Så kändes det nu. Den extatiska upprymdheten byttes mot en bedövande visshet om att han gjort något som var fel.
Så ändrades äntligen drömmen och han sprang över de trädlösa vidderna. Kanske var han yngre, kanske äldre, men han var fri för ögonblicket och solen gassade så varmt som den vanligtvis inte gjorde på Island. Det var lika varmt som somrarna i Danmark, men dem hade han inte upplevt än, den gången. När han kom närmare den branta sluttningen ner mot havet, stannade han. Jóhanna låg nedanför några klippor och solade sig. Hon hade tagit av sig blusen och kjolen och låg med benen en aning isär. Hennes slutna ögon och halvöppna mun tydde på att hon sov eller i alla fall halvdåsade.
Plötsligt visste Hallgrim att han var äldre än den gången med mamman. Femton år kanske, och systern fjorton. Eller kanske var de ett år eller så äldre. Han stod tyst och stilla för att hon inte skulle märka att han var där. När hade hennes kropp förändrats så? Det kändes som bara några månader tidigare när hon varit en benig, platt pojkflicka som sprang omkring tillsammans med de andra småflickorna. Nu plötsligt såg hon mer ut som en kvinna.
Hallgrim kunde inte ta ögonen ifrån hennes bröst, som höjde och sänkte sig i takt med andningen. De såg så mjuka och ändå fasta ut och han ville lägga sig ner intill henne och sticka in handen i bh:n och – Han greps av en våldsam upphetsning. Det kändes som om han aldrig velat ha något eller någon så mycket som han ville ha henne den stunden.
I verkligheten hade han smugit iväg till en undanskymd plats och lättat på trycket i sin ensamhet. Men nu var det som om Sergej viskade i bakhuvudet på honom och han sträckte ut sig intill henne istället. Han tillät sig att smeka henne lätt över brösten. Det var ju bara en dröm, intalade han sig. Så lät han ena handen glida in mellan benen på henne och han smekte den mjuka huden mellan låren.
Plötsligt slog hon upp ögonen och log inbjudande mot honom. Hon drog hans ansikte närmare sitt och började kyssa honom, samtidigt som hennes ena hand letade sig ner mellan hans ben.
En skugga föll över dem och han tittade upp. Det var Eigilsson som stod där och grinade liderligt mot honom. Han nickade uppmuntrande.
Hallgrim öppnade munnen och skrek ljudlöst, och så föll drömbilden sönder i tusen små bitar och de flög iväg i tomrummet därbakom. Han kände hur han föll.
När han vaknade undrade han om han skrikit högt i alla fall. Han låg en stund och lyssnade ut i tystnaden på hotellet, men om någon hört honom var det i alla fall ingen som reagerade. När han förvissat sig om att allt var lugnt märkte han att han låg i en fuktig, klibbig fläck. Det var inte det enda stället som var blött. Han måste ha svettats ymnigt under natten. Han trevade på nattduksbordet efter sin mobiltelefon och såg att klockan var tio över tre. Det dröjde länge än, innan det var någon idé att gå upp, men han klev ur sängen ändå och gick ut i badrummet och duschade. Han slängde de smutsiga underkläderna i tvättkorgen och letade reda på nya.
När han slog på tv:n såg han ingenting på de ordinarie kanalerna och han kände ingen lust att se någon av kanalerna med betalporr. Det han sett i sina drömmar var mer än tillräckligt för i natt.
Om det ändå bara hade varit Marie. Men Marie hade han stött bort och lämnat utan att ens ha förklarat eller sagt något. Han hade faktiskt tekniskt sett bedragit henne. Fast han inte ville fundera närmare på det, hade han faktiskt behandlat henne illa. Men han stannade aldrig och tog konsekvenserna av sina handlingar. Han bara flydde vidare, som han gjort då han sett sin far förföra hans flickvän. Vart skulle han ta vägen nu? Till Afghanistan? Till Irak? Nog hade han väl ändå lärt sig något sedan tonåren?
För att skingra tankarna passade han på att gå igenom lite fakta för jobbet. Det var inget akut men han kunde ändå få lite gjort, när han ändå var vaken.
Redan före halv åtta var han på plats vid sitt skrivbord. Omkring fem i åtta kom Nazim in. Hallgrim såg upp och deras blickar möttes. Hastigt såg han bort. Nazim kände honom bättre än någon annan, utom möjligen hans syster och han såg för mycket. Hallgrim ville inte att Nazim skulle läsa av det som fanns inne i honom nu.
Nazim kände igen den blicken och resignerat undrade han vem som stod på tur nu. Han hade anat att något skulle hända, nu när det var slut mellan Hallgrim och Marie. Det var inte svårt att räkna ut att Hallgrim hade legat med den svenska flygvärdinnan medan han var i Sverige, men vem fångade hans intresse nu?
Nazim kände hur det drog ihop sig lite i mellangärdet. Bara det inte blev han igen. Det var inte rätt, och han visste att egentligen hade Hallgrim ingen rätt att begära det av en vän, men om han trots allt kom till honom, så förtvivlad och desperat, visste Nazim att han skulle få svårt att neka sin vän.
”Hur går det?”
”Jo, det är bra. Jag har kommit en bit på väg när det gäller de där ryssarnas bil. Vi har fått in bilder från en övervakningskamera på väg till färjan till Sverige.”
”Vad bra. Är det något jag kan hjälpa till med?”
Han höll andan, medan han väntade på Hallgrims svar. På något sätt skulle han nog kunna läsa ut vad Hallgrim egentligen var ute efter.
”Nej, det går bra. Jag säger till om det är något.”
Hallgrims skenbara likgiltighet lugnade bara Nazim delvis. Även om Hallgrim just nu var ute efter någon annan, kunde det vända snabbt. Hittills, hade han hållit Nazim på armslängds avstånd, kanske för att straffa honom för hans tidigare vägran att spela med i Hallgrims komplicerade spel. Men förr eller senare skulle det vända igen, det visste Nazim. På ett sätt önskade han att de aldrig hade träffats, eller att de inte blivit så goda vänner. Och han hade räddat Hallgrims liv mer än en gång i Israel, och Hallgrim hade räddat honom, åtminstone en gång. Efter det, var de bundna till varandra. Bröder.
***
När Michael hade kommit tillbaka från sjukhuset, blev påfrestningen ännu starkare för Hallgrim. Lyckligtvis bodde Michael hemma hos Ditte och han dök bara upp på jobbet några timmar per dag. Thea hade varit väldigt tydlig med det. Han fick inte överanstränga sig.
Och så hade han plötsligt försvunnit igen, till Sverige. Till någon flicka som hade hittat honom och räddat hans liv. På ett sätt, kändes det som en lättnad för Hallgrim. Den intensiva attraktionen för den yngre mannen var närmast plågsam, så uppblandad med skuldkänslor som den var. Drömmarna minskade inte heller i sin intensitet. Ibland var de inte sexuella, men en hotfull mörk underton fanns där alltid. Och oftast kunde han inte läsa ut någon mening med dem.
Som en sista utväg, bestämde sig Hallgrim för att gå ut på krogen. Kanske kunde han hitta en blond flicka där som kunde få honom att åtminstone tillfälligt lugna ner sig.
Han reste sig upp för att gå. När han gick förbi Frandsens skrivbord, märkte han att Nazim stod där och pratade med den äldre kollegan.
”Tänk vad fort det där gick. Plötsligt så åker han bara iväg och hälsar på henne.”
”Ja, det var lite oväntat. Hon måste verkligen ha gjort ett starkt intryck på honom.”
”Kul för honom. Det unnar jag honom verkligen.”
”Ja, jag hoppas verkligen att det muntrar upp honom lite.”
Nazims mörka ögon utstrålade intensitet.
”Hallgrim.”
”Jag ska ut ikväll, tänkte jag.”
”Jaha. Ha det så kul då.”
Frandsen såg hastigt på klockan.
”Jag måste också gå nu. Anna är ledig så -”
”Jag också. Lene ville tala med mig om något viktigt. Jag skulle redan vara på väg. Vi ses i morgon då. Villy. Hallgrim.”
Frandsen nickade avsked till dem båda två och försvann mot utgången. Nazim stod kvar en stund och såg på sin vän, avvaktande. Hallgrim var fortfarande besatt, av någon, det syntes. Frågan var bara vad han tänkte göra. Nazim hoppades att det inte skulle vara något som gjorde allting värre.
”Jag måste gå nu.”
Hallgrim nickade och skyndade förbi honom, utan ett ord. Så han skulle fortfarande straffas. För en gångs skull fylldes Nazim av irritation. Hallgrim var inte den ende med ett problematiskt förflutet.
Nazim själv hade fått se sin farbror skjutas ihjäl av israelerna, och hans kusin – inte farbroderns son utan en morbrors – lynchas av deras egna, för att han förälskat sig i en judisk flicka. Efter det hade Nazim inte känt sig hemma i sin egen kultur. Han hade helhjärtat gjort Danmark till sitt hem. Sanne skulle inte giftas bort för en hemgift av slaktade killingar. Hon skulle få växa upp i ett fredligt, modernt land och själv välja vad hon ville göra med sitt liv.
Det var därför han gift sig med en danska. Varför upprepa tidigare generationers misstag? Han var inte blind för de mörka sidorna av den danska kulturen. Främlingsfientligheten inte minst. Men han kände sig ändå mer hemma här än där borta. Han hade valt att inte lära sin dotter arabiska. Vad tjänade det till? Hon skulle tala danska och när hon blev äldre, engelska.
***
Den blonda flickan var inte alls lik hans Jóhanna, men det gjorde ingen skillnad. Hårfärgen spelade ingen roll. Vid det här laget skulle han ha följt med en man hem också, bara han hade kunnat hålla drömmarna och minnesbilderna borta en stund till. Men hon hade dykt upp och hon hade inte varit svår att övertala alls. Hon hade tvärtom uppmuntrat honom redan från början.
De brydde sig inte ens om att ta en drink när de stängt dörren bakom sig. Hon drog honom med sig in i sovrummet. I hissen upp hade hon gnidit sig emot honom, och hon visste exakt hur upphetsad han var. Hon gled ur klänningen och sjönk ner på sängen.
Han stod ett ögonblick och svajade fram och tillbaka, så föll han tungt ner över henne och fumlade med blixtlåset. Efter en stunds klumpigt trevande, var det över, utan att egentligen ha börjat. Han reste sig upp förvirrat med en känsla av att ha blivit snuvad. Men blicken i hennes ögon la helt och hållet skulden på honom.
”Är du inte lite väl gammal för att ha det där problemet? Eller är det bara jag som inte passar?”
Han försökte komma på något att säga, men misslyckades. Tvekande stod han ändå kvar och såg vädjande och oförstående på henne.
”Eller är jag fel utrustad? Då gick du till fel ställe.”
”Jag – förlåt. Det – jag brukar inte -”
”Vet du vad? Jag skiter i vad det är. Vi har alla våra problem. Jag är inte någon terapeut. Stick bara.”
När han inte rörde sig, höjde hon rösten.
”Gå då.”
Äntligen återfick han kontrollen över sin kropp och vände och gick. Han smällde igen dörren efter sig, men den barnsliga gesten fick honom inte att känna sig bättre.
Egentligen ville han inte tillbaka till sig. Han hade hoppats kunna tillbringa natten hos den där kvinnan, men nu satt han här i alla fall. Ensam. Han stod inte ut. Desperat grep han telefonluren.
”Nazim?”
Det dröjde ett tag innan någon sa något i luren.
”Hallgrim? Är det något som har hänt?”
”Nej, men – ”
”Jag sov faktiskt. Om det inte är något viktigt -”
”Nazim – kom hit. Kan du inte komma hit? Eller kan jag komma till dig?”
Nazim reagerade instinktivt. Inte hit till hans lägenhet. Om det var nödvändigt, så föredrog han faktiskt att gå till Hallgrim istället.
”Ja, jag kommer väl då.”
”Tack.”
Med en suck avslutade Nazim samtalet. Det blev exakt som han hade fruktat. När Hallgrim var så här desperat, måste han helt enkelt komma om han bad om det. Hur skulle han kunna vägra?
Så här dags på natten tog det honom inte lång stund att köra dit. Bara ungefär en kvart efter Hallgrims samtal, parkerade han nedanför Hallgrims lägenhet. Fast det brukade vara fullt överallt på den gatan, gick det bra att hitta en parkeringsplats snett nedanför Hallgrims fönster. Något sa Nazim att Hallgrim stod där uppe och spanade efter honom. En del av Nazim kunde sympatisera med den desperation som Hallgrim måste känna. Själv hade Nazim lyckats lägga sina demoner till vila, men han hade betalat ett högt pris. Kanske var det som hemsökte Hallgrim värre.
”Vad är det?”
Han slösade inte bort någon tid på struntprat. Trots att han inte hade någon större förhoppning om att få åka tillbaka till sig innan morgonen, försökte han ändå komma till saken. Om han hade tur, skulle kanske Hallgrim bara vilja prata en stund om gamla tider.
”Jag följde med en kvinna hem.”
”Jaha?”
Nazim förstod inte exakt vart Hallgrim ville komma, men han förstod att vad det än var, skulle det ta en stund att komma till saken.
”Det gick inte så bra.”
”Jaså, inte? Hade du druckit för mycket?”
”Kanske. Jag vet inte. Det brukar inte hända mig.”
Det var faktiskt mer än Nazim ville veta, men han sjönk ner på soffan intill Hallgrim och beredde sig på att lyssna ändå.
”Hur gammal var du första gången?”
Den där frågan hade Nazim i alla fall inte väntat sig. Han förstod inte vad det hade med saken att göra.
”Hur så?”
”Jag var tolv.”
”Tolv?”
Nazim höjde på ögonbrynen. Det lät ovanligt tidigt. Visst hade han hört talas om pojkar som experimenterade sexuellt, med varandra. Så var det där han kom ifrån. Om någon hade tagits på bar gärning med en flicka, skulle antagligen båda ungdomarna bli dödade. Men på Island? Det lät ovanligt tidigt. Men kanske hade Hallgrim haft någon flickvän eller tjejkompis som han haft turen att få utforska sin sexualitet tillsammans med. Själv hade Nazim fått vänta tills han kom till Danmark, som tonåring, innan han haft någon tur på det området.
”Ja.”
”Jaha. Jag hade inte lika stor tur. Det dröjde rätt många år längre.”
”Tur?”
”Ja, jag antar att det var med en flicka?”
”En flicka.”
Nazim visste inte hur han skulle tolka Hallgrims egendomliga ton.
”Min flickvän – tog min far ifrån mig. Han förförde henne och -”
”Jag vet. Jag är ledsen. Du berättade det för länge sen.”
”Ja, jag vet. Men det var inte med henne.”
Nazim visste inte vart Hallgrim ville komma så han hade svårt att gissa sig till vad han borde säga. Skulle han helt enkelt sitta tyst och lyssna, eller ville Hallgrim att han skulle ställa frågor?
”Ok. Det var en annan flicka.”
”Ingen flicka.”
Nazim höjde på ögonbrynen. Det kanske kunde förklara en del. En annan pojke? Inte en – man väl?
”Jag förstår faktiskt inte vad det spelar för roll. Eller längtar du efter henne fortfarande?”
”Hon är död.”
”Jag beklagar.”
”Det var min mor.”
Nu blev Nazim alldeles stum. Om det Hallgrim sa var sant – ändrade det faktiskt allting. Och faktiskt förklarade det ännu mer än om Hallgrim smugit sig undan någonstans med en kamrat och lekt doktor.
”Jag förstår.”
”Nej, det gör du inte. Du förstår ingenting. Jag låg med min mor. Och jag – ville ligga med min syster.”
”Men du gjorde inte det?”
”Nej, naturligtvis inte. Hur skulle jag kunnat göra det?”
Nazim förstod faktiskt inte varför han inte skulle ha kunnat göra det, om han nu kunde ligga med sin mor. Vad var skillnaden?
”Jóhanna har aldrig förstått vad jag kände för henne.”
Ett ögonblick satt de tysta tillsammans. Nazim kände sig chockad. Men så började hans hjärna fungera igen. Det här förklarade faktiskt en hel del. En förvirrad pojke, med – en incestuös relation bakom sig. Det hade nog varit konstigt om Hallgrim hade levt ett vanligt, normalt liv.
”Hur gick det till, Hallgrim?”
”Vad då?”
”Hur kom det sig att du – låg med din mor?”
”Jag – gick in och la mig hos henne och så – kunde jag inte låta bli att – kyssa henne.”
”Och sen då?”
Hallgrim såg upp på Nazim, med plötslig vrede i blicken.
”Vart vill du komma? Du försöker antyda att det var hennes fel, inte sant?”
Nazim tvekade lite. Hallgrims plötsliga aggressivitet var ett dåligt tecken. Mest av allt ville han att Hallgrim skulle lugna ner sig och helst somna också. Men självförebråelsen i Hallgrims röst hade gett Nazim ledtråden han sökt. Hallgrim kände sig skyldig. Naturligtvis. Vilken pojke skulle inte det, om han varit med om vad Hallgrim upplevt?
”Var det inte det då?”
”Vad menar du? Det var ju jag -”
”Du? Skulle hon inte ha kunnat hindra dig?”
Hallgrim hejdade sig. Han ville inte minnas mer nu. Efter att ha bekänt så mycket för Nazim, ville han retirera, innan han sa något om stackars Michael. Men han kunde inte hindra minnena från att komma tillbaka. Alla de gånger hans mor smällt till honom, för att han kom för sent till maten. För att han inte hjälpte till tillräckligt hemma. För att han smutsat ner sig, eller svarat emot, eller tagit mat i skafferiet. Hon hade kunnat hindra honom. En örfil hade fått honom att dra sig tillbaka och fly in på sitt rum, om hon nu inte hade följt efter och gett honom stryk, antingen med bara händerna eller med något tillhygge. Han mindes gånger då han fått somna på mage för att skinkorna sved efter en bestraffning.
”Jo. Det hade hon kunnat. Men – hon behövde mig. Eigilsson lämnade henne så tidigt. Hon var ensam. Jag skulle ju vara hennes store man. Ta hand om allting som han borde ha gjort.”
”Men inte det, Hallgrim. Hon kunde ha gift om sig.”
”Det var miltals till närmaste stad. Våra grannar var gifta eller gamla.”
”Det var ändå inte rätt, Hallgrim, och det vet du också. I vårt jobb -”
”Det var annorlunda då. Förr på Island kunde en bror gifta sig med en syster, om det inte fanns någon annan tillgänglig.”
”Som i Egypten?”
”Nej. Som när det är glesbefolkat.”
”Men inte kunde väl en mor gifta sig med sin son?”
Hallgrims blick gled undan. Han visste att Nazim hade rätt. Ingen skulle ha förstått. Vad hans mor hade gjort, var inget annat än vad andra sexbrottslingar hade gjort mot sina egna eller andras barn. Men hon var hans mor. Han älskade henne. Hur skulle han ha kunnat se det hon gjorde som ett brott?
”Hallgrim, det var inte ditt fel. Du var tolv år, och hennes barn.”
”Var det inte mitt fel att jag – ville ha Jóhanna?”
”Du gjorde ju inget åt det. Och dessutom tror jag att det har med det där andra att göra.”
”Du menar att jag inte fick nog, utan jag måste ha min syster också?”
”Jag är ingen psykolog, men – jag tror att det som hände påverkade dig.”
”Det tror jag också. Jag bara flyr så fort något inte går som jag tänkt mig. Eller så fort det händer något som jag inte kan hantera.”
”Det är inte så konstigt.”
Hallgrim iakttog Nazim igen. Han var den enda han alltid kunde räkna med. Där i Israel hade de bara kunnat lita på varandra. Var som helst kunde en prickskytts kula vänta på dem. En sprängladdning kunde detonera precis var som helst. Om de inte hade haft varandra skulle de inte ha varit här nu. Han sträckte ut handen och la den på Nazims underarm och kramade till.
Nazim log tillbaka, avvaktande.
Hallgrim flyttade sig lite närmare. Ofrivilligt försökte Nazim dra sig undan, men han hade ingenstans att ta vägen, om han inte reste sig upp och gick. Det hade varit likvärdigt med en örfil. Han kunde inte göra det. Hallgrim böjde sig ner och kysste honom. Ett ögonblick lät han Hallgrim hållas, så satte han händerna på Hallgrims axlar och sköt honom försiktigt ifrån sig.
”Nej.”
”Nazim -”
”Nej. Gör inte så här. Det är inte rätt. Vi är – bröder.”
”Nazim -”
Hallgrim drog honom till sig och började kyssa honom igen. Nazim märkte att det redan var för sent. Resignerat lät han handen vandra neråt och avsluta det, innan Hallgrim fick för sig att gå ännu längre. Efteråt höll han om Hallgrim en stund, men så drog han sig undan, och reste sig upp.
”Hallgrim. Det här var sista gången. Jag kan inte vara med om det igen. Det är inte rätt. Du har inte rätt att begära det av mig. Jag förstår att du har det svårt, men det här är inte rätta sättet. Om du behöver prata, så vet du att du kan lita på mig. Men det här – jag vet inte om du letar efter en kvinna eller en man, men jag är i alla fall intresserad av kvinnor. Det tror jag du är också egentligen. Låt inte skuldkänslorna för det här med din mamma och din syster hindra dig. Om du bara är ärlig mot dig själv kanske du kan hitta någon du kan stanna hos. Men nu måste jag gå. Försök sova lite.”
”Vänta. Gå inte. Nazim -”
”Nej. Jag kan inte stanna nu. Det är nog bäst att vi inte träffas på ett tag. Jag har förresten saker som jag måste sköta om. Du är inte den enda som har problem.”
”Vad är det?”
”Det gäller min dotter.”
Hallgrims blick följde Nazim hela vägen ut och senare också, fast han stängt dörren bakom sig och gått ner och satt sig i bilen. Trött betraktade Nazim sina händer, innan han tvingade sig till att vrida om nyckeln och starta motorn. Han hade lovat sig själv att Hallgrim inte skulle få honom till det igen, och så hade det hänt ändå, precis som då, för så många år sen. Hur skulle han kunna vara en bra far åt sin dotter, när han lät sig utnyttjas så här? För även om han hade rörts av Hallgrims fruktansvärda hemlighet, så visste han att det han gått med på egentligen inte hade varit någon hjälp för Hallgrim och han hade bara lyckats förnedra sig själv ännu mer.
***
När han kom till jobbet nästa morgon fick han höra att Hallgrim hade flugit till Joensuu i Finland för att följa upp ett spår som ledde till den ryska maffian. Det var en lättnad att inte behöva möta honom så snart igen.
Han satte sig vid skrivbordet och startade datorn. Vad skulle han göra?
”Hur är det?”
Dittes deltagande röst sa honom att hon måste ha märkt något i hans hållning. Han tog ett djupt andetag och beredde sig på att le obesvärat. Tomma fraser som ”jag är bara trött” tog form i hans hjärna. Så ändrade han sig. Han kanske inte kunde berätta vad som hänt hemma hos Hallgrim i natt, men det där med Sanne skulle Ditte alldeles säkert förstå. Eller skulle hon det? Nazim mindes hur starkt hon hade reagerat när det gällde hennes ex-mans krav på mer tid med barnen. Kanske skulle hon anse att flickan hade det bäst hos sin mor. Och visst hade hon det bra där, till och med tillsammans med den nye, men hon behövde ju ändå sin pappa också.
”Min ex-fru vill ha vårdnaden om Sanne.”
”Du menar helt och hållet?”
”Ja. Hon ska gifta om sig och hon tycker att hon kan erbjuda ett bättre hem, eftersom jag har de arbetstider jag har.”
”Jaså. Min skitstövel till ex sa samma sak. Och ändå jobbar han minst lika mycket som jag.”
”Jag vet inte. Hon har det kanske bäst där, men jag är ju ändå hennes pappa.”
”Det är ju klart att du är. Jag tycker det är själviskt och orättvist av ditt ex att göra så här.”
”Jo, det kan man ju tycka. Men kanske kommer domaren att hålla med henne.”
”Ge inte upp så lätt. Har du en advokat?”
”Nej, inte nu längre. Vi kom ju överens.”
”Fast nu har hon ju ändrat sig, eller hur?”
”Jo.”
Nazims tveksamma ton fick Ditte att ta sig en närmare titt på sin kollega. Det var definitivt något som hade ändrat sig, bara de senaste dagarna. Hon hoppades att det inte var något mer som var fel.
”Har du redan gett upp?”
Nazim funderade ett ögonblick. Nej, han kunde inte ge upp. Han kunde inte svika sin dotter så. Hon hade två föräldrar och då skulle hon få ha kontakt med båda.
”Nej.”
”Om du vill kan du få numret till min advokat. Hon är helt fantastisk. Jag tror nog hon kan hjälpa dig också. Även om jag inte kunde undgå att få skicka barnen hem till Jens halva tiden. Men om han hade fått som han ville skulle jag bara fått träffa dem till loven. Bara för att hans mamma kan ta dem, när han jobbar.”
Nazim hörde på Dittes ton hur arg hon var på sitt ex. Själv var han egentligen bara ledsen, men han var ändå tacksam för hennes hjälp.
”Jo, jag tar gärna emot det där telefonnumret. Jag kan behöva lite hjälp.”
”Då så. Du ska se att det ordnar sig. Och om du behöver ett karaktärsvittne, så behöver du bara be mig.”
Han log tacksamt. Dittes erbjudande om hjälp hade i alla fall fått honom att tillfälligt glömma natten.
***
Eftersom både Michael och Hallgrim var borta, hade de andra fullt upp, och större delen av dagen gick utan att Nazim hade tid att tänka på något av det som tyngde honom. Men så började de andra runda av arbetsdagen. Marie rusade iväg och Ditte satt och lutade sig tillbaka på stolen och sträckte ut ryggen. Thea försvann till ett möte med ministern. Frandsen satt visserligen fortfarande med näsan begravd i en trave papper, men annars var det tyst och stilla i rummet.
Nazim började fundera på att faktiskt slå en signal till Dittes advokat. Han hade ju i alla fall inget att förlora. Hur skulle han stå ut utan veckorna med Sanne? Hon var ju trots allt det viktigaste i hans liv.
Han såg fundersamt på Ditte. Så tog han upp telefonluren och knappade in numret han fått den morgonen. En advokat var nog upptagen, så det skulle nog dröja innan han fick träffa henne, men det var lika bra att boka in ett möte så snart som möjligt. Innan Lene och hennes nye man fick en chans att påverka domaren.
Till hans förvåning, var det någon som svarade nästan genast. Han såg ner på visitkortet Ditte gett honom.
”Jag skulle vilja boka en tid hos advokat Mendelson.”
”Det skulle väl gå bra. När hade du tänkt dig?”
”Så snart som möjligt.”
”Jaha, då kanske du kan komma hit nu genast? Jag har en stund över faktiskt.”
Det lät som om det var advokaten själv som svarade på det numret han fått. Han hade väntat sig att behöva gå genom en sekreterare.
”Ja, det går fint.”
”Då ses vi -”
Han såg på visitkortet och beräknade att det nog kunde ta en tjugo minuter till en halvtimme.
”Om en halvtimme?”
”Ja. Det går utmärkt.”
”Tack.”
Han avslutade samtalet och än en gång såg han bort mot Ditte som hade rest sig upp och började ta på sig ytterkläderna.
”Ska du ha skjuts?”
”Tack, men jag har bilen. Jag ringde din advokat. Hon kan ta emot mig genast.”
”Så bra då. Lycka till.”
”Tack. Det behövs nog.”
”Oroa dig inte. Det ska nog ordna sig, ska du se.”
”Jag hoppas det. Vi ses i morgon.”
Han skyndade ut till bilen och körde den närmaste vägen. Det var, precis som han väntat sig, ganska svårt att hitta en parkeringsplats så centralt. Han blev tvungen att springa flera kvarter, och anlände i advokatfirmans port, andfådd och utmattad. Så här gjorde han nog inget gott intryck. Han stod still en stund och försökte få andningen under kontroll. Men det hade redan gått nära fyrtio minuter nu, så han blev tvungen att skynda sig.
Advokatkontoret låg två trappor upp, och när han kom in i deras reception, såg han att ingen receptionist satt bakom skrivbordet där ute och inte heller verkade det finnas någon sekreterare. Bara två dörrar stod öppna ut mot korridoren. Han letade efter advokatens namn, och fann det på den bortre av dörrarna. Han knackade på dörrkarmen och tittade in.
En ung kvinna satt med ansiktet bortvänt och pratade i telefon. Det enda han såg av henne var ett mörkt hårsvall, knappt axellångt. I övrigt såg hon ut som vilken advokat som helst, tänkte han. Dräkt och högklackat. Hur kvinnor nu kunde gå i såna där.
Så verkade samtalet gå mot sitt slut. Hon sa några avskedsord och la på luren.
”Godkväll. Var det dig jag talade med i telefon nyss?”
Nazim insåg plötsligt att han inte sagt sitt namn. Han hade blivit överrumplad av att hon kunde ta emot honom så snart.
”Ja. Nazim Talawi.”
”Rakel Mendelson. Men det visste du ju redan. Var så god och sitt.”
Han undrade lite vad hon skulle tycka om hans arabiska namn. Hon talade utan brytning, men han misstänkte ändå att hon hade någon form av relation till Israel. Det hade de flesta judar, och han förstod ju att hon måste vara judinna, med ett sånt namn.
Han tyckte inte han kunde utläsa någon reaktion alls, utom kanske en lätt nyfikenhet.
”Tack.”
Han satte sig i stolen hon anvisat och funderade lite på vad han skulle säga om Sanne och Lene.
”Får jag fråga vad saken gäller?”
”Åh, naturligtvis. Jag och min fru är skilda och vi har delad vårdnad om vår dotter. Sanne. Nu ska min fru gifta om sig och vill ha vårdnaden om Sanne själv. På heltid. Hon tycker att hon kan erbjuda ett bättre hem.”
”Jag förstår. Kan hon det då?”
”Det är ett bra hem. Men jag kan faktiskt erbjuda det också.”
”Naturligtvis. Så ni har kommit överens fram till nu? Om vårdnaden?”
”Ja. Det var inte någon speciellt bitter skilsmässa. Vi bara utvecklades åt olika håll.”
”Hur gammal är din dotter?”
”Sex år.”
”Hm. Är du gift eller sammanboende?”
”Nej.”
”Vad arbetar du med?”
”Jag är polis.”
”Oregelbunden arbetstid, antar jag?”
”Ja. Men jag prioriterar min dotter.”
”Fast det är väl inte alltid möjligt, eller hur?”
”Nej, fast min f d fru arbetar också. Hon är sjuksköterska. Och hennes blivande man arbetar också.”
”Jag antyder inte att du inte skulle kunna ta hand om din dotter. Alla måste ju arbeta. Jag bara planerar upplägget. Då måste jag veta alla fakta.”
”Jag förstår.”
”Jag har ju inte hunnit sätta mig in i alla fakta än, men som jag ser det har din ex-fru ingen rätt att bara ändra överenskommelsen utan anledning. Har du råkat ut för några ändrade förhållanden i arbetet?”
Han tvekade lite. Tidigare hade han ju faktiskt varit avstängd, för disciplinbrott. Men Hallgrim hade ju sett till att han fick komma tillbaka. Tanken på Hallgrim fick honom att bita ihop tänderna. Om den här advokaten – Rakel – visste något om deras relation, så – Men det fanns ingen möjlighet att någon kunde få reda på det, så han tvingade sig till att bortse ifrån vad som hänt.
”Jag var tillfälligt avstängd en period. För – disciplinbrott.”
”Vad gällde det?”
”Jag – de ansåg att jag arbetade för självständigt. Att jag inte följde instruktioner som jag fått.”
”Jag förstår. Inget överdrivet våld?”
”Nej.”
”Då så. Som jag sa, jag tror inte du har något att oroa dig för. Om din ex-fru försöker begära nya förhandlingar, så tvivlar jag på att domaren tar hänsyn till hennes skäl.”
Han såg förvånat på henne. Kunde det verkligen vara så lätt? Ett tveksamt leende spred sig på hans läppar.
Hon avbröt honom innan han hann tacka henne.
”Det enda som skulle kunna ställa till problem är förstås om hon skaffar en advokat själv och kanske försöker gräva fram komprometterande uppgifter om dig. Tror du hon skulle kunna göra det?”
Han tänkte efter. Nej, han trodde inte att Lene skulle göra så mot honom. De hade fortfarande en bra relation. Hon skulle inte använda några ojusta metoder. Fast den där Torben verkade ogilla hennes förbindelse med en arab.
”Nej, jag tror inte det. Hon försökte inte tvinga igenom det här egentligen. Fast hennes nye man – han verkar negativ till mig – på grund av min bakgrund.”
Kanske lika bra att ta upp det med en gång. Han trodde ju inte att en advokat skulle vägra representera en klient enbart på grund av hans etniska bakgrund, men man visste ju aldrig. I det här fallet kanske det var lite annorlunda.
”Jag är palestinier.”
”Jaha. Är han rasist?”
”Jag har inte hört något bestämt, men han verkar avståndstagande. Det kan ju bero på något annat. Svartsjuka t ex, men det är ju slut mellan mig och Lene, så jag kan inte inse att det skulle ha något med saken att göra.”
”Nej. Rasismen finns ju lite överallt i vårt samhälle, tyvärr.”
Han såg frågande på henne. Talade hon i största allmänhet, eller var det hennes egen personliga erfarenhet?”
”Jo, så är det ju, tyvärr. Men det finns andra ställen där det är värre.”
Nu när han börjat fundera på hennes personliga inställning i olika sammanhang, tog han sig en ny titt på henne. Hon var söt. Han hade inte tänkt på det tidigare, men han tyckte om hennes energiska sätt och hennes rättframhet. Kanske läste han in för mycket i hennes utseende, men han trodde inte hon skulle gömma sig bakom slipade formuleringar, utan säga vad hon tyckte. Privat, självklart. I yrket fick hon nog akta sig för att vara för frispråkig.
”Det är sant. Hur som helst jag kan naturligtvis inte lova något, men jag tror faktiskt att vi ska kunna ordna det här. Förresten, jag måste bara fråga – hur ställer sig flickan till det hela? Tycker hon det är besvärligt att bo hos dig ibland och hos mamman ibland?”
”Jag tror inte det. Hon verkar sakna mig, och se fram emot att träffa mig, men när hon ska hem till Lene – min ex-fru – är hon glad över det också.”
”Vad tycker hon om den här nye mannen, hennes blivande styvfar?”
”Jag har inte hört så mycket. Torben har nog försökt att göra ett gott intryck, för han hade visst gett henne en cykel. Fast hon hade faktiskt en, som jag gett henne. Men de växer ju så fort i den här åldern.”
”Vad känner du inför att en ny vuxen kommer in i hennes liv? En som kanske har fördomar mot dig och alltså indirekt hennes etniska bakgrund?”
Det hade han faktiskt inte hunnit tänka på. Eftersom han så aktivt hade gått in för att låta Sanne vara ett danskt barn, hade han aldrig tänkt sig den tanken att hon skulle möta fördomar eller utsättas för rasism. Hon hade ju inte ens svart hår. Det var närmast mellanbrunt och fast hon hade bruna ögon, såg hon ut som vilket annat danskt barn han såg ute på gatorna. Men om Torben faktiskt skulle försöka tala illa om honom, då kunde det bli ett problem. Han kunde ju inte ändra sin bakgrund, hur gärna han än ville ta avstånd från mycket av det som hans kultur stod för.
”Om det blir så att han gör det till ett problem, får jag ju börja oroa mig för det då. Jag hade faktiskt aldrig tänkt på att det kunde bli så, inte för Sanne. Vi hade kommit överens om att hon skulle uppfostras helt danskt. Hon har inte fått lära sig arabiska, t ex. Och hon är döpt.”
”Vi får hoppas att det inte blir så. Men om det skulle bli problem, så kan jag göra ett försök att överföra vårdnaden helt till dig.”
”Jag skulle aldrig vilja ta henne ifrån Lene.”
”Jag förstår det, men om Sanne skulle fara illa hos sin styvfar – är du i så fall beredd att ta över ansvaret helt?”
”Självklart. Men jag kan inte tänka mig att Lene skulle falla för en man som är rasist. Hon är inte sån alls själv.”
”Som sagt, vi får hoppas att det går bra. Då så. Om jag kunde få lite uppgifter av dig, så tror jag att vi är klara för ikväll. Jag hör av mig så fort jag vet hur det ser ut. Har din ex-fru – Lene – någon advokat?”
”Ja. Advokat Klausen.”
”Jörgen Klausen?”
”Ja.”
”Jaha.”
”Är det ett problem?”
”Nej då. Jag har mött honom i rätten ett par gånger. Skicklig. I övrigt känner jag honom inte närmare. Ja, då pratar jag väl med honom och så återkommer jag till dig.”
”Tack.”
Nazim reste sig och gick mot dörren. Advokat Mendelson log vänligt och han log tillbaka. Medan han gick ner för trapporna gick det upp för honom att han såg fram emot att få höra ifrån henne. Det skulle vara trevligt att få se henne igen. Men en attraktiv kvinna som hon var naturligtvis upptagen, och för övrigt kunde hon säkert inte gå ut med en klient. Fast sen när det här var över – Men hon var judinna. Många judar hatade palestinierna, och för övrigt besvarade många av dem känslorna. Även om han inte var som dem, kunde han knappast vänta sig att hon skulle se honom lika positivt som han såg henne.
***
Hallgrim tillbringade en natt på ett hotell i Joensuu, efter att ha konsulterat den lokala polisen där. Ingen av dem talade svenska, så de hade fått kommunicera helt och hållet på engelska. Inte ens det gick särskilt bra. Många av dem talade ryska bättre än engelska, så här nära gränsen. Tyvärr visade det sig att de inte hade mycket användbar information att komma med. Men de fick ju vara tacksamma för minsta lilla framsteg, hur litet det än var.
När han kom upp på hotellrummet, efter en lätt middag nere i matsalen, sjönk Hallgrim ner framför tv:n. Den visade en massa obegripliga program, mest på finska, men ett par sändningar var också på ryska. Han vågade inte sova. Ett ögonblick övervägde han att gå ut igen. Nere i baren hade han skymtat ett antal hårt sminkade unga kvinnor. Men han trodde att de kanske var ryska prostituerade och så djupt hade han ändå inte sjunkit. Dessutom, tänk om kollegorna här tog honom på bar gärning? Han hade en känsla av att finnarna såg på prostitutionen på samma sätt som svenskarna. Det vore något att förklara för Thea när han kom tillbaka.
Kanske om han gick ut till en annan bar – Han kom på sig själv med att känna sig trött på den oavbrutna jakten på ytterligare ett ligg. De lyckades aldrig få honom att glömma Jóhanna, eller mamman. Tanken på detta påminde honom om natten innan. Han hade aldrig trott att han skulle avslöja sin hemlighet för någon. Men nu när han gjort det, kände han att Nazim antagligen var den enda person han kunnat dela den med. Ett ögonblick såg han Maries ansikte framför sig, men han sköt bort tanken. Han hade förstört alltsammans, när det gällde Marie.
När han väl börjat fundera på Nazim, visste han också att han behandlat sin vän orättvist. Nazim hade rätt. De skulle vara bröder, och om man bortsåg från hans egen trasiga familjebakgrund, uteslöt det faktiskt sexuella relationer. I vanliga familjer. När han kom tillbaka, var han tvungen att tala med Nazim och försöka göra allt bra igen, om det inte var för sent. Nazim var ju inte ens bisexuell. Han hade känt honom tillräckligt länge för att veta det. Hur kunde han bara ha tagit för givet att hans vän enbart fanns där för hans skull? Deras vänskap innebar inte alls att Nazim alltid måste stå till förfogande.
På något konstigt sätt hade drömmen om Michael, Jóhanna och mamman befriat honom från den värsta besattheten, och uppgörelsen med Nazim hade öppnat hans ögon. Han hade för övrigt vetat hela tiden, innerst inne, att hans vandring ur famn i famn inte hade hjälpt. Fortfarande fanns det där som hänt mellan honom och mamman inom honom och värkte, som ett öppet sår. Han kunde inte göra det ogjort, men han önskade att han kunnat lämna det bakom sig och kanske skulle såret en dag läka.
Än en gång tänkte han på Marie. På något sätt hade hon varit annorlunda än de andra. Kanske hade hon kunnat vara den som hjälpt honom lägga det förflutna bakom sig en gång för alla. Men var han beredd att öppna sig för henne och berätta om allt det där som tyngde honom? Tanken skrämde honom. Vad skulle hon tycka? Men det stod helt klart för honom att efter han stött bort henne, och bedragit henne, räckte det inte med att han kom tillbaka och säga att han ville ha henne tillbaka. Om hon nu var ledig fortfarande.
Till slut kunde han inte hålla ögonen öppna längre. Han sov, innan han ens märkt att han började dåsa till. Först stod han än en gång och såg på medan Michael utsattes för upprepade övergrepp. Den här gången saknades upphetsningen helt. Istället delade han Michaels smärta och han kände hur tårarna rann nerför kinderna. När han inte stod ut längre, var han plötsligt tillbaka på Island. Som vanligt började drömsekvensen med en känsla av frihet. De öppna vidderna drog honom till sig och han sprang, med armarna bakom sig. Han skrattade högt av glädje. Men som alltid, började skuggorna dra sig närmare.
Sergej stod plötsligt framför honom och log sitt varggrin. Han tog tag i Hallgrims haka och riktade hans ansikte uppåt. Hallgrim trodde han tänkte kyssa honom och visste inte vad han kände inför det. Men Sergej bara iakttog honom intensivt. Så släppte han taget.
”Så det var inte det du ville ändå. Gå vidare. Du förstår snart vad du egentligen vill.”
”Jag vill inte. Jag vet ju vad som händer.”
”Bara om du själv vill det. Du kan ändra på allt, om du bara vill. Du har kraften.”
Sergej la sin hand över Hallgrims hjärta.
”Du var en värdig motståndare. Jag kommer att sakna dig.”
Nu drog Sergej Hallgrim intill sig och kramade honom hårt ett ögonblick. Så sköt han honom ifrån sig och vände honom i en annan riktning och gav honom en puff i ryggen.
Hallgrim började gå. Lyckokänslan var borta och hans steg kändes tunga. Han såg inte deras hus än, men han visste var det låg. Det var inte långt kvar nu.
Snart började solen lysa varmare och nu visste han vad han skulle hitta bortom de höga stenarna som skymde sikten mot deras hus.
Precis som förut låg Jóhanna där och solade sig. Han såg ner på henne, med blandade känslor. En del av honom såg en mager tonårsflicka, som blivit tvungen att klara sig nästan utan stöd av sin familj i en känslig ålder. Och ändå hade hon vuxit upp till den starka kvinna hon nu var. Hallgrim visste att han älskade henne, men det som hänt hade gjort det svårt att stå henne nära. Och hon var vacker. Både då, som tonåring, och som vuxen. Hallgrim ville vända och gå därifrån, men han visste att det inte gick så lätt. Obeslutsamt stod han och stirrade på hennes bröst. Då öppnades hennes ögon och deras blickar möttes. Han visste att hon förstod vad han tänkt på och han kände kinderna bli blossande röda.
Hon flög upp på fötter och innan han hann hindra henne, gav hon honom en svidande örfil. Smärtan fick honom att vackla till. Så stark trodde han inte att Jóhanna var ens som vuxen, och definitivt inte då, som tonåring. Men han klamrade sig fast vid smärtan och tog emot den. Den var bättre än den onaturliga åtrå han känt tidigare.
Han anade att han faktiskt varit förvirrad, efter det som hänt mellan honom och modern. Även om han aldrig skulle kunna hata henne, förstod han att det varit fel. Hennes fel. Inte hans. Han såg sig själv som den pojke han varit och insåg att hans vaknande sexualitet hade fått honom att tro att det var modern och systern han ville ha. De var de enda kvinnor han hade i närheten. Men om han bara kunnat vänta i några år, hade han träffat andra och då hade allting varit annorlunda.
”Förlåt, Jóhanna. Det var inte meningen. Jag kan ändra mig. Jag kan sluta känna så här.”
Hon drog sig undan och försvann bakom klippblocket. Han följde efter. När han kom ikapp henne, såg han att det var den vuxna Jóhanna nu.
”Hallgrimur. Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag vet att du har haft det svårt men nu kommer det att bli annorlunda. Lita på mig. Släpp taget om det förflutna. Ingen kan ändra på det. Men du kan bli fri och trivas med livet igen. Det är över nu.”
Han fylldes av en lyckokänsla som hotade att spränga honom. Jóhanna slog armarna om honom och kramade honom och till sin förvåning kände han ingen åtrå längre. Han skrattade befriat. Så sköt hon honom ifrån sig.
”Gå tillbaka nu, Hallgrim. Snart slutar drömmarna.”
”Tack.”
”Tacka inte mig. Det är du som har gjort det.”
Han såg henne försvinna bort mot huset. Nu visste han att deras mamma inte var där längre. Han skulle aldrig möta henne där igen.
Det var dags att han lämnade Island nu. Han vände sig om och höll på att springa på Eigilsson.
”Där är du, min son. Du har varit arg på mig länge nu. Men du måste förstå att det var svårt för mig också. Var skulle jag träffa kvinnor?”
Hallgrim fylldes av ett svart raseri. Eigilsson som lämnat dem ensamma. Han hade rest bort och han hade kunnat träffa så många kvinnor han ville. Det här var bara undanflykter.
”Du kunde träffa vilka kvinnor du ville.”
”Men de vill inte ha mig. Jag är inte stilig och framgångsrik som du. Du har alltid kunnat få de där vackra kvinnorna.”
”Så du måste stjäla din egen sons flickvän? Om du inte är framgångsrik så beror det på att du alltid vill ta genvägar. Falska pengar. Andras flickvänner.”
”Men du är ung. Du kan få nya flickvänner.”
”Inte om du alltid tar dem ifrån mig. Inte om du står där och ser på när jag ser på Jóhanna så där. Du vill att jag ska vara bunden vid dem, så du kan ta mina flickvänner. Det var ditt fel att mor -”
”Mitt fel? Hur skulle det kunna vara mitt fel?”
”Du lämnade henne.”
”Vi älskade inte varandra. Jag kunde inte gå där instängd på gården.”
”Men du var ju far till oss. Du hade ett ansvar för oss.”
”Jag vet inte om jag är far till Jóhanna.”
”Det vet du att du är. Vem skulle det annars vara? Du bara ljuger. Och i alla fall är du ju min far.”
”Du tog ju hand om mor din, så jag behövde inte.”
Hallgrim kände att Eigilsson hånade honom för det som hänt. Tog hand om. Vad kunde han mena annat än –
”Ditt as. Din jävel. Din sjuka fan.”
”Vem är det som är sjuk? Det är inte jag som åtrår min egen mor eller min syster. Skyll inte din svaghet på mig.”
”Jag hatar dig. Du är ingen riktigt far. Du är – ett monster.”
”Jag har aldrig slagit dig. Min far – Du vet ingenting om monster. Var tacksam istället. Om du vetat vad han gjorde med mig -”
”Du ljuger.”
”Hur vet du det? Du talar aldrig med mig. Vi träffas ju aldrig. Fråga mig. Prata med mig.”
Och så försvann Eigilsson i soldiset. Hallgrim stod ensam ute på de gröna, trädlösa vidderna och snyftade.
När han slog upp ögonen visste han inte var han var. Han såg sig omkring i rummet och långsamt började han minnas. Han var i Finland, men idag skulle han åka hem till Danmark. Hem. Danmark eller Island? Nej, efter det som varit, kunde han aldrig mer se Island som hemma. Men han skulle hem till Danmark nu. Om han nu inte missat planet. Han fick fram mobiltelefonen och såg att han fått ett SMS från Thea. Hade han glömt att rapportera igår? Ja, det hade han visst. Klockan var bara omkring tjugo i fem på morgonen. Hans plan gick kvart över nio. Det var gott om tid.
När han duschade kom han på att han ville träffa Eigilsson och för en gångs skull verkligen konfrontera honom. De borde tala ut. En dag skulle Eigilsson också vara död, precis som modern och då skulle han aldrig kunna få svar på sina frågor.
I frukostmatsalen senare, tänkte han på Marie igen. Kanske var det för sent att göra allting bra igen, men plötsligt insåg han att han gärna ville försöka. Även om han skulle behöva berätta mer om sin bakgrund än han någonsin gjort tidigare. Kanske borde han ha anförtrott sig till sina fruar. Det lät lustigt att tänka på dem i plural. Så hade han aldrig tänkt sig att det skulle bli. Egentligen ville han bara hitta en som var den rätta och stanna hos henne resten av livet. Han var inte som Eigilsson. Inte på riktigt. Visst hade han burit sig åt exakt som Eigilsson hittills, men han ville inte fortsätta så.
Som han sagt till Jóhanna i drömmen – han kunde ändra sig. Bara han ville. Och han kände starkt att han inte ville något hellre än det. Att bli fri från det förflutna. Att göra upp med Eigilsson. Att träffa sin syster och kunna verkligen se på henne utan att bli upphetsad och fundera på hur hon såg ut under kläderna. Han förstod att han antagligen sårat henne när han stött bort henne varje gång hon försökt krama honom. Ur hennes synvinkel måste det se ut som om han inte alls brydde sig om henne.
Medan han väntade på taxin till flygplatsen, ringde han upp Jóhanna. Många signaler gick fram, och delvis lättad, konstaterade han att hon nog hade stängt av mobilen. Men så hörde han någon svara.
”Jóhanna?”
”Hallgrimur?”
”Jag ville bara -”
”Har det hänt något?”
Han tvekade. Nej, egentligen hade inget hänt. Men ändå hade mycket ändrats.
”Nej. Jag bara saknade dig. Ville höra din röst. Är allt bra med dig – med er?”
”Jo, allt är bra här. Är det säkert att allt är bra med dig? Du låter så – annorlunda.”
”Jag kanske är lite annorlunda. Kanske håller jag på att bli vuxen.”
”Det blir du nog aldrig, storebror. Ni blir ju inte det. Ni män.”
”Nej, det kanske vi inte blir.”
”Jag måste nog sluta nu, men det var trevligt att du ringde.”
Det hördes på rösten hur förvånad hon var. Han måste komma ihåg att ringa oftare. Kanske kunde han fråga om hon ville komma på besök någon gång också. Nu trodde han att han skulle känna det annorlunda när han såg henne.
”Ha det så bra, lillasyster.”
”Du med, Hallgrimur.”
Det var inte förrän efteråt som han insåg att hon talat danska med honom. Och det gjorde hon oftast, för att hon kände att han föredrog det. Men själv skulle hon föredra isländska. Han skulle försöka komma ihåg det i framtiden. Det behövde inte alltid bli som han ville.
Nu hade han bestämt sig. Så snart som möjligt skulle han åka och hälsa på Eigilsson. Han inbillade sig inte att det skulle vara lätt att göra upp med honom, men han förstod att det var nödvändigt om han någonsin skulle kunna bli av med spökena från barndomen. Det var för sent att tala ut med mamman, men han hade ändå inte velat prata om det som verkligen behövde redas ut, och resten spelade faktiskt ingen roll.
***
Det första han gjorde när han kom tillbaka var att be Nazim att få tala med honom privat. Han såg hur hans vän tvekade en aning, och skämdes. Det var hans fel. De som hade lovat varandra att alltid finnas där, att täcka varandra när kulorna ven omkring dem. Och nu litade inte Nazim på honom längre. Men som alltid tvingade sig Nazim till att ställa upp. Det fick Hallgrim att känna sig ännu mer skyldig. Men han skulle kompensera Nazim. Göra allt bra igen.
De gick ut och pratade bakom huset, där det oftast var vindstilla. De i huset som rökte, brukade stå där och röka, men i det iskalla vädret som rådde nu, var det ingen som stod stilla ute.
Hallgrim såg sorgset på sin vän, och var noga med att hålla avståndet.
”Du hade rätt. Jag borde inte ha – gjort det jag gjorde.”
Nazim såg forskande på honom, nästan som om han såg att något hade förändrats.
”Jag har – tänkt igenom alltihop, och jag tror jag förstår nu.”
”Vad bra. Jag är glad att du berättade för mig. På något sätt så förstår jag bättre nu.”
”Jag hade inte tänkt berätta för någon. Men – jag tror att det känns lite bättre nu. När jag kunde berätta för dig.”
”Det är bra, Hallgrim. Tänk på vad jag sa. Det var inte ditt fel. Och – det som hände – det spelar ingen roll nu. Jag förstår. Vi kan väl gå vidare bara.”
”Ja. Jag hoppas att du fortfarande vill vara min vän – min bror.”
”Det fattar du väl.”
Hallgrim tvekade lite, men så tog han mod till sig och efter att ha sett sig noga omkring, gav han Nazim en hastig kram. Till hans förvåning och glädje, besvarade Nazim kramen och när de vände för att gå in igen, kunde han inte låta bli att se på Nazim igen. Deras blickar möttes, och han såg att Nazim log. Ett leende som för en gång skull nådde ögonen. Hallgrim kunde inte tro att det var bra igen mellan dem. Att han lyckats ändra sig, som han lovat Jóhanna i drömmen. Han lovade sig själv att hålla det löftet.
Han mötte Ditte i korridoren. Hon log mot dem.
”Vad ni ser nöjda ut.”
Hallgrim log tillbaka.
”Ja. Det verkar bli en bra dag idag.”
”Hur vet ni det? Det ser lika mörkt och kallt ut som igår.”
Nazim log också.
”Jo, men det är en fin dag ändå.”
”Ja, då hoppas jag att ni har rätt. Förresten har ni nog det. Ikväll kommer barnen hem igen.”
Hennes kommentar om barnen fick Nazim att minnas advokaten. Rakel. Han hoppades att hon skulle ringa snart.
Hallgrim hejdade Ditte innan hon försvann igen.
”Vänta. Är Marie där inne?”
”Ja. Hon sitter vid sitt skrivbord.”
Efter en hastig blick på Nazim, skyndade Hallgrim in för att försöka prata med Marie.
”Vad han verkade angelägen. Jag trodde att det var slut.”
”Jag också. Men jag vet inte. Hallgrim verkar annorlunda på något sätt. Han kanske har kommit på att han saknar henne.”
”Ja, kanske det.”
Ditte ryckte på axlarna. Men hon påminde sig själv att hon skulle ringa Lukas ikväll. De hade kommit överens om att göra något tillsammans, allihop. Hans barn var ju faktiskt i samma ålder som hennes yngsta. De skulle säkert kunna hitta på något trevligt.
***
Hallgrim stannade till och såg en stund på Marie, där hon satt med ryggen åt honom. Han funderade på vad han kunde säga. De kanske borde pratas vid någonstans ute. Om hon nu gick med på att träffa honom alls.
Thea fick syn på honom och vinkade honom till sig. Han bestämde sig för att skjuta upp samtalet med Marie en stund.
När han gick bort till sin chef för att avlägga rapport, kände han Maries blickar i ryggen. Så fort Thea lät honom gå, gick han bort till Maries skrivbord.
Hon såg på honom eftertänksamt, som om hon övervägde att säga något själv, men hon gjorde inte det.
Han svalde. Vad skulle han säga?
”Marie -”
Nu verkade hon ändra sig, och istället skyndade hon sig att ställa en fråga.
”Hittade du något som kan leda oss till de där jävlarna som rövade bort Michael?”
”Inte mycket. Du ska få se det jag har sen, men – ”
Hon såg frågande på honom.
”Skulle jag kunna få prata med dig – privat?”
”Vad är det nu då? Jag trodde vi hade sagt allt som behövde sägas. I alla fall du.”
Hennes ton var inte uppmuntrande, men han ville inte ge upp utan att ha försökt.
”Snälla.”
Nu verkade hon bli förvånad. Och han förstod henne. Det var sällan han använde en så försonlig ton. Hur hade han kunnat komma undan med att behandla kvinnor så? Det var visst dags att han ändrade på mer än bara sin inställning till sin familj.
”Jag förstår inte vad du vill, men – visst. Är det bråttom? Ska vi gå in i ett av förhörsrummen? Eller räcker det att vi går ut och äter lunch?”
”Vi kan äta lunch. Jag bjuder.”
”Nej. Jag betalar för mig själv.”
”Som du vill.”
***
De hittade ett bord som var lagom undanskymt. Här skulle de kunna tala ostört. Hallgrim sneglade på de andra borden. De var nog tillräckligt långt bort, men tanken på att berätta det han tänkte göra på en offentlig plats kändes inte tilltalande.
”Vad är det? Gillar du inte det här stället? Det gjorde du ju förr.”
”Jo, men – det var ett par saker jag ville tala med dig om och -”
”Är det så privat?”
Hon såg undrande på honom. Så verkade hon komma fram till något.
”Men då går vi väl hem till mig istället. Fast där får du inget lika aptitligt som här.”
”Jag är ändå inte hungrig.”
”Kom då.”
Han såg sig omkring i hennes lägenhet. Minnet av de nätter de tillbringat tillsammans där gjorde det svårt att fokusera på vad han bestämt sig för att göra.
Nervöst började hon plocka fram smör och bröd och ost ur kylskåpet. Hon hittade en flaska mineralvatten och några tomater. Det verkade vara vad som fanns. Medan hon ägnade sig åt det, funderade Hallgrim på hur han skulle börja. Till slut trodde han att han visste.
”Marie.”
”Ja?”
Han gick fram och satte sig mitt emot henne, och flyttade runt smörgåsen på assietten, men gjorde ingen ansats till att börja äta. Det kändes torrt i halsen så han tog en klunk vatten istället.
”Jag vill be om ursäkt för hur jag behandlade dig.”
”Jaså. Det kommer lite sent.”
”Jag förstår det. Men jag är i alla fall väldigt ledsen.”
”Har hon dumpat dig, den där svenskan?”
”Jag har inte hört av mig till henne sen -”
”Sen du låg med henne?”
”Nej.”
”Tröttnade du?”
”Marie – jag kan inte göra det ogjort. Och jag vet att jag har gjort likadant många gånger förut.”
”Vänta lite nu. Har du varit otrogen flera gånger?”
”Inte mot dig. Mot mina – ex-fruar. Och andra också.”
”Jaha. Det låter ju fint.”
”Jag vet att det inte är det. Men -”
Han kunde inte säga det. Hur skulle han kunna förklara hur det var? Skulle hon ens tro honom? Hon kanske skulle tro att han bara hittade på alltihop för att få sympati. Men han förstod inte hur någon skulle vilja ljuga om något sånt. Något så skamligt och onaturligt, ville väl ingen stå för, om de inte var tvungna?
Han bestämde sig för att inte säga något om Jóhanna. Det var inte rätt mot henne, och för övrigt hade faktiskt inget hänt. Och som han kände det nu, var hon varken mer eller mindre än hans syster. Det var inte hennes fel, det som hänt.
Han förstod också att det var helt otänkbart att förklara sina känslor gentemot Nazim och allra minst Michael. De hade för övrigt också ändrat sig, sen den senaste drömmen.
Men det där med mamman – om han alls skulle våga sig på att försöka, måste han berätta det. Och då fanns det ändå inga garantier att hon skulle vilja försöka igen. Hon kanske skulle äcklas så av det han gjort att han slutgiltigt förstörde sina chanser. Men då fick det bli så. Han måste öppna sig och berätta om sin hemlighet.
”Vad är det nu då?”
Han blinkade till, för att hindra tårarna som brände till under ögonlocken från att svämma över. Vad skulle hon tro?
”Hallgrim.”
Nu lät hon lite vänligare.
”Vad det än är, så är det väl lika bra att du säger det direkt.”
”Du kommer ihåg det där jag berättade om Eigilsson?”
”Din far?”
”Ja.”
”Om att han förförde din flickvän?”
”Ja.”
”Jo, det minns jag. Du har visst inget bra förhållande till din pappa. Fast det är du inte ensam om.”
Nej, det kunde hända. Men han trodde inte så många hade en så dåligt relation.
”Han övergav mamma och oss när jag var liten. När Jóhanna var nyfödd.”
”Ja, du sa det.”
”Vi fick klara oss själva. Det var svårt. Ekonomiskt, men också på andra sätt.”
”Jo, jag kan tänka mig det.”
”Vi – var helt ensamma.”
Nu såg Marie undrande på honom igen. Han lyckades inte speciellt bra med sin förklaring. Hur skulle han kunna få henne att förstå?
”Slog hon dig?”
Frågan tog honom med överraskning. På ett sätt hade hon kommit sanningen nära, men på ett annat sätt var hon långt ifrån.
”Jo, men det gjorde alla föräldrar då. Det var nog vanligare på Island än här.”
”Jaha. Säg det nu, bara.”
”Jag låg med henne.”
Han såg hur Maries ansikte förlorade all färg. Hennes ögon mörknade och hon ryckte till. Det kändes som om han slagit henne.
”Menar du att -”
”Ja, jag hade sex med min mor.”
”Hur gammal var du då?”
”Tolv.”
”Du menar att hon utnyttjade dig.”
Nej, ville han säga. Det var mitt fel. Men så såg han på det med sina vuxna ögon. Polismannens ögon. Det var så det hade gått till. Hon hade utnyttjat honom.
”Ja.”
”Hallgrim, det var – det hade jag aldrig kunnat gissa, men – nu när du säger det, så – ta inte illa upp, men du stämmer faktiskt bra med profilen.”
”Profilen?”
”För utnyttjade barn. Sen som vuxna brukar de ha svårt att upprätthålla normala relationer med det motsatta könet.”
”Jaså. Jo, det stämmer ju.”
”Ett riktigt typfall.”
”Det känns i alla fall inte som något vanligt. Eller, jag har ju levt med minnena hela tiden, men -”
”Nej, det är klart att det alltid är annorlunda, för den som upplever det.”
”Jag ville att du skulle veta det. Inte som en ursäkt, men – jag ville att du skulle veta.”
”Tack. För att du kunde lita på mig.”
”Tack för att du – förstår.”
”Jo, jag förstår. En hel del, faktiskt.”
Han undrade vad hennes ton innebar. Plötsligt kände han att hon antagligen inte kunde tänka sig att ha ett förhållande med honom. Hon satt och funderade på hur hon skulle kunna säga det utan att såra hans känslor alltför mycket.
”Jag förstår om du inte vill träffa mig mer. Privat. Om du tycker det är för – komplicerat. Jag vill bara att du ska veta att jag – önskar att det kunnat vara annorlunda mellan oss.”
”Komplicerat? Jag har svårt att tro att det skulle kunna bli mer komplicerat än det redan var, innan du berättade. Skulle du verkligen vara beredd att jobba mer på en relation nu, när du har berättat sanningen?”
”Ja, det skulle jag. Jag vill ändra mig. Att det ska bli annorlunda nu.”
Hon nickade fundersamt. Han såg hur hennes blick rörde sig över honom och han rodnade. Nu såg hon antagligen den scenen framför sig, eller i alla fall som hon trodde det var. Han naken intill sin mors nakna kropp –
”Då ska du väl få en chans till. Men det blir den sista, Hallgrim. Om du är otrogen mot mig – Om du bara försvinner igen, utan att säga något – Vi får ta det lite lugnt. Se hur det går. Lova inget du inte kan hålla. Ge mig ingen ring. Om du verkligen menar allvar, så -”
Han mötte hennes blick, utan att väja undan.
”Jag har aldrig varit allvarligare. Det ska bli annorlunda nu.”
Hon log. Han tänkte att hon nog inte litade på honom ännu. Men han skulle få henne att ändra sig. Den här gången skulle han inte kasta sig iväg till nästa öppna famn. Han skulle kämpa för att få deras relation att fungera.
Lättad, började han bita i smörgåsen. Hon tog en tugga ur sin egen också. Det såg faktiskt ut som om hon slappnade av lite. Han la ner smörgåsen och torkade sig på servetten hon lagt fram. Så la han sin hand över hennes. Den som inte höll i smörgåsen. Hon la också ner sin och kramade hans hand tillbaka.
”Jag tänkte åka och hälsa på Eigilsson.”
”Det kanske vore bäst. Ska du försöka prata ut med honom också?”
”Ja, fast jag berättar nog inte – det där som hände. Jag vill bara höra hans sida av saken. Och jag tror inte han bryr sig så mycket om hur vi hade det.”
”Det vet du inte. Han kanske har ändrat sig.”
”Inte Eigilsson. Jag skulle gärna be dig följa med, men jag litar inte på honom.”
”Tror du att jag inte klarar av en gammal man? Jag är faktiskt polis. Du tror väl inte att jag ska falla för hans – charm?”
Hallgrim tänkte efter. Nej, han trodde varken att Eigilsson skulle lyckas förföra Marie eller – om det nu var vad han ägnade sig åt – skulle kunna våldta henne. Det skulle faktiskt vara rätt åt honom om han försökte. Själv kunde inte Hallgrim tänka sig att slå en gammal man, inte ens Eigilsson, men om han gjorde något mot Marie – det skulle verkligen vara rätt åt honom om Marie lärde honom en läxa. Men så skämdes han. Han skulle verkligen inte sitta här och önska att hans far skulle försöka våldta hans flickvän. Så slog det honom. Nu satt han här igen och tänkte på Marie som sin flickvän. Tanken gjorde honom varm inuti.
Det var sant. Allt behövde inte fortsätta som förut. Han kunde bryta mönstret. Än en gång kramade han Maries hand och log åt henne. Hon besvarade handtryckningen och leendet. Så mindes han att hon ställt en fråga.
”Nej, det tror jag inte. Ja, om du vill, så får du gärna följa med.”
Han tyckte faktiskt att det kändes bättre så. Marie skulle vara ett stöd för honom, eller i alla fall en tröst om uppgörelsen med Eigilsson gick så illa som han väntade sig.
”Då säger vi det. Men stackars Thea får snart ingen kvar att sätta i arbete. Om inte Michael kommer tillbaka.”
”Vi borde nog gå tillbaka nu. Och försöka få lite arbete gjort.”
”Du har rätt.”
Marie tog ett par tuggor till av smörgåsen. Så reste hon sig upp och började plocka bort från bordet. Hallgrim skyndade sig att hjälpa till. Han trodde det var första gången. Inte ens medan han var gift, hade han kommit ihåg att göra sin del i hushållet. Han blev trött bara han tänkte på allt han skulle behöva ändra på. Men det var på tiden. Och han hade inget emot förändringen alls. Redan nu kände han sig fri. Fri från drömmarna. Fri från skuldkänslorna. Ingenting var ödesbestämt, som i de gamla sagorna. Han kunde välja själv hur han ville leva sitt liv och var han var hemma. Och hemma, det var här, i Danmark, inte på Island, hur vackert det än var där.
SLUT
© Tonica