| Huvudpersoner: | Mikael, Leo |
| Beskrivning: | Mikael och Leo har något gemensamt och börjar gå i en stödgrupp. Där träffar de en kvinna som har en mörk hemlighet. |
Mikael tittade på klockan. Halv sex. Det började bli dags att gå. Onsdag kväll var det möte i stödgruppen han börjat gå till nära ett år tidigare. Han var inte säker på om han kände sig bättre på grund av mötena, men han hade ändå bestämt sig för att gå, mycket för sin vän Leos skull. När han förstått vad Leo hade för bakgrund, hade bitarna plötsligt fallit på plats. Han hade insett varför han alltid känt en sådan samhörighet med Leo. Det han känt var likheten dem emellan, trots de yttre olikheterna. De hade samma upplevelser bakom sig.
När han fått höra talas om stödgruppen hade han genast tänkt på Leo. Det var för övrigt en ren slump att han råkat på gruppen. Han hade varit sen till ett möte med en klient och han hade sprungit runt hörnet efter att ha parkerat sin bil. Då hade en affisch som satt på en glasdörr fångat hans uppmärksamhet. Där stod något om offer. Han hade tittat till igen, och börjat läsa, trots tidsbristen.
När han läst färdigt, kände han plötsligt att meddelandet talat direkt till honom. Minnena av händelsen som hemsökt honom i så många år sköljde över honom och han tog ett snedsteg. En kvinna som var på väg förbi stirrade undrande på honom. Han lyckades få kontroll över sig själv, men stannade kvar och stirrade på affischen. Där fanns ett telefonnummer och en mailadress. Lite längre ner fanns också en hemsideadress. Han tog fram sin mobiltelefon och antecknade snabbt telefonnumret och skyndade så in till sin klient som redan måste ha börjat undra var han var.
Efteråt, på kontoret, hade han funderat länge innan han lyft luren och slagit numret. Signal på signal gick fram och det verkade som ingen tänkte svara. Det var med lättnad han bestämde sig för att ge upp. Men så hörde han en röst i andra ändan av linjen. Det var en kvinna, som lät lugn och förtroendeingivande. Hon hade presenterat sig som Lone Haraldsen, och frågat om han ringde med anledning av stödgruppen.
Mikael tvekade. Han fick en impuls att slänga på luren och glömma alltsammans, men kvinnan verkade beredd på något sådant och hon började tala lättsamt med honom. Hon skämtade till och med lite, och till slut kände han sig mogen att komma fram till sitt ärende.
”Jo, jag läste om den här stödgruppen och jag -”
”Gäller det dig själv eller en anhörig?”
Nu tystnade han igen. Det här hade han aldrig berättat för någon, och han visste inte hur han skulle börja. Men kvinnan hade ställt en enkel fråga. Den kunde han besvara. Kanske räckte det att han började så.
”Det gäller mig.”
”Jag förstår. Vi brukar mötas i församlingshemmet, men vi är inte associerade med kyrkan på något sätt. Så småningom ska vi försöka hitta en mer lämplig lokal.”
”Vad gör ni på mötena?”
”Vi har just börjat, men tanken är att vi ska diskutera våra speciella problem. Att vara vuxna överlevare. Alltså vi som tidigare har utsatts för övergrepp.”
”Jaha.”
”Hur gammal var du?”
Frågan gjorde honom stum än en gång. Det blev torrt i halsen och han ville lägga på, så han slapp känna sig så här. Men kvinnans sakliga ton fick det att verka mer – normalt. Hon lät som om hon var van vid den här typen av berättelser.
”11.”
”Var det en nära anhörig?”
”Nej, en – vän till min far.”
”Jag förstår. En del grupper brukar skilja på offren, män och kvinnor för sig. De flesta förövare är ju män så en del offer har svårt för att öppna sig inför män. Men vi är inte så många än, så jag tycker inte man ska dela gruppen. För övrigt är det ju samma sak. Offer som offer. Men om någon av kvinnorna har något att invända ska jag överväga att dela gruppen.”
”Jag förstår.”
”Nästa möte är i nästa vecka. Tror du att du kan komma då?”
”Jag ska försöka. Mitt arbete är väldigt intensivt men jag ska försöka komma ifrån.”
”Bra. Du kommer nog inte att ångra dig. Jag gissar att du gått och burit på det här i många år. Kanske har du aldrig berättat för någon. Det är bra att kunna öppna sig för andra, som förstår vad du känner. Känner du någon annan som utsatts? Något syskon eller en vän?”
Mikael tvekade. Han kunde ju inte lämna ut Leo, men om han inte nämnde något namn kanske –
”Jag har en vän som också -”
”En man eller en kvinna?”
”En man.”
”Försök att få honom att komma med. De allra flesta mår bättre av att kunna tala om det. För många har det varit en skamlig hemlighet som legat och tärt på dem inifrån. Tillsammans kan vi bryta tystnaden. Du är inte ensam. Inte din vän heller. Vi är många som varit med om samma sak.”
Det förstod han ju. Han hade hanterat fall som gällde övergrepp mot barn. Våldtäktsfall, ibland inom familjen. Men själv hade han aldrig kunnat tänka sig att berätta om sin egen upplevelse. På ett sätt beundrade han Leo som faktiskt anförtrott sig till sina kollegor.
När nästa onsdagskväll närmade sig, bestämde sig Mikael ändå för att ta upp saken med Leo. Om Leo vägrade komma med, fick han väl gå själv. Men han trodde på vad kvinnan – Lone – hade sagt. Att gå och bära på en sådan hemlighet var inte nyttigt. Man behövde dela med sig, även om det var svårt för honom att öppna sig, i vilket sammanhang som helst.
Han såg att Leo fortfarande var kvar, och han gick bort till vännens kontor. Till Mikaels lättnad var Rebecca inte där.
”Är inte Rebecca här?”
”Nej, hon skulle gå och besöka sin mor. Ville du tala med henne?”
”Nej, med dig.”
Leo höjde frågande på ögonbrynen. Mikael övervägde att ta upp saken nu direkt, men så tänkte han på att CC satt i sitt rum med öppen dörr. Det var nog bäst att ta det här privat.
”Har du tid en stund?”
”Det beror på. Vad gäller det? Jag hade tänkt sluta för ikväll, men är det kris, så får jag väl ställa upp.”
”Nej, det gäller inte jobbet. Det är – privat.”
Leos kyliga ögon borrade sig in i Mikaels medan han funderade på vad hans vän och kollega kunde vilja. Men så ryckte han på axlarna. Det skadade inte att ta reda på vad det var.
”Ok. Ska vi gå in på ditt rum?”
Mikael sneglade bakom sig, ut i korridoren. Här eller på hans kontor spelade ingen roll. Han sträckte ut handen och stängde dörren bakom sig.
Leo nickade.
”Här alltså. Nå, vad gäller det då?”
Nu när han kommit så här långt kände Mikael sig tveksam igen. Hur tog man egentligen upp ett sådant här ämne? Leo var känslig när det gällde hans – barndomsupplevelse. Till slut bestämde sig Mikael för att våga sig på att anförtro sig till Leo, så skulle nog resten gå av sig själv. Han hade ändå en dryg timme på sig. Även om Leo inte ville komma med, skulle han själv hinna.
”Det är en sak som jag aldrig berättat för dig. Eller för någon annan heller. Det är inte lätt att prata om så jag – går väl rakt på sak. När jag var 11 år var det en vän till min far som – började visa sig alltmer intresserad av mig. Han tog mig med på utflykter. Han lärde mig skjuta eller i alla fall tog han mig med till en skjutbana. Jag fick köra hans bil ibland, ute på landsbygden.
Så en kväll, medan min far hade en middag för alla sina kollegor kom den här vännen ut till mig, på tomten. Han – bjöd mig på dessertvinet i hans glas och – började röra vid mig. Jag förstod inte vad han höll på med först. Så – han utsatte mig för ett sexuellt övergrepp. Efter den kvällen kom han ofta ut till mig, eller – tog mig med sig på en tur.
Mina föräldrar tyckte han var så snäll mot mig. Och jag följde med. Det fanns inget annat att göra. Om jag hade vägrat skulle jag ha behövt förklara varför, och ingen hade trott mig. Jag var nog – femton år innan det slutade. Innan jag vågade vägra följa med eller -”
Leos annars så avståndstagande ansiktsuttryck hade förvandlats till uppmärksamt lyssnande. Nu såg han deltagande på Mikael.
”Det hade jag ingen aning om. Det var det jävligaste. Ja, som du vet, så kan jag förstå dig ganska väl. Inte för att jag minns alltihop, men mycket har faktiskt kommit tillbaka. Men du måste ha förstått mera vad det innebar – eftersom du var så mycket äldre.”
”Jo, det stämmer. Jag förstod ju att det var fel, och jag ville inte. Men – det var för sent. Alla litade på honom och jag hade också gjort det tidigare. Det gick liksom inte att klara sig ifrån.”
”Är du säker på att du inte kunde ha berättat för din mor?”
”Ja. Hon gjorde alltid som min far ville. Ingen hade trott på mig. Om jag hade sagt något, hade min far slagit mig. Han hade trott att jag av någon anledning hade ljugit ihop alltsammans. Antagligen hade han trott att det var något – fel på mig.”
”Ja, ja. På den tiden var man ju inte beredd på att barn kunde utsättas för övergrepp. Hur gick det till sedan då, när du blev äldre? Hur klarade du dig ifrån honom då?”
”Jag fick mer att göra med skolan, och så blev han sjuk. Han fick stroke och hamnade i rullstol. Inga fler bilturer efter det.”
”Lever han än?”
”Ja. Men jag har fortfarande inte kunnat göra upp med honom. Min far skulle fortfarande inte tro mig.”
”Nej, det kanske inte är någon idé att dra upp allt gammalt. Eftersom du ändå minns det.”
”Men å andra sidan är det inte bra att gå och bära på det heller. Leo – jag har kommit i kontakt med en stödgrupp för vuxna – överlevare. För vuxna som utsatts för övergrepp som barn. Jag tänker gå dit ikväll. Vill du följa med?”
Mikael plockade fram en kopia av affischen som suttit på dörren. Han hade fått ett par informationsblad skickade till sig och den här la han på Leos skrivbord.
Leo stirrade först oförstående på Mikael, så skakade han på huvudet och slog ifrån sig med båda händerna.
”Nej, du. Jag är inte den som går med i några grupper. Kan du se mig sitta där i en ring och berätta? Men gå dit själv, du. Om du tror det hjälper så är det säkert bra.”
”Om du är helt säker på att du inte vill -”
”Jag ska ut och ta mig några glas. Du vet var jag brukar hålla till. Efteråt kanske du vill varva ner lite också. Kom dit om du vill.”
”Ja, kanske det.”
Mikael nickade till avsked och så gick han för att ta på sig sin ytterrock och gå. Det började bli dags.
I församlingshemmet hängde han av sig och gick med dröjande steg mot samlingslokalen. Han hörde några andra personer tala där inne. Efter vad han hörde, lät det som kvinnoröster. Tveksamt tittade han in. För första gången på många år kände han sig osäker på en situation. I vanliga fall var han ju försvarsadvokaten Mikael Frank. Nu var han bara en vanlig medlem i en grupp av ganska ovanligt slag.
Som han gissat var de andra där inne kvinnor. En av dem, en kvinna i hans egen ålder, reste sig upp och fick fram till honom.
”Är du Mikael?”
”Ja, det stämmer.”
”Lone. Vi talades vid i telefon nyligen.”
”Ja.”
”Välkommen. Kom och hälsa på de andra.”
Det var fem kvinnor förutom Lone. Den yngsta var kanske drygt tjugo. De övriga var mellan ungefär trettio och kanske femtiofem eller lite äldre än så. Medan de satt och pratade, dök ytterligare en kvinna upp och så en ung man, också han i tjugoårsåldern. Han var smal och hade axellångt hår, och verkade mycket nervös. De två verkade vara i sällskap. Den unga kvinnan, som nog var i tjugofemårsåldern, höll den yngre mannen i handen. De var väldigt lika, så Mikael utgick ifrån att de var syskon.
Nu la han märke till att de äldre kvinnorna, utom hon som var i trettioårsåldern var ganska feta. En av dem pratade oavbrutet, vilket nog var ett tecken på nervositet. Två av de andra log stelt.
Efter en titt på sitt armbandsur reste sig Lone upp och bad dem vara tysta.
”Vi börjar väl nu. Det ska inte komma någon mer. Om inte någon av er har bjudit in någon?”
Ingen svarade. Mikael hade visserligen bjudit Leo, men han hade tackat nej. Ingen idé att nämna något om honom.
Precis som Leo sagt förväntades de sitta i en ring. Det blev en ganska trång ring, jämfört med salens storlek.
”Eftersom vi har en ny medlem tänkte jag att vi kunde börja med att presentera oss. Berätta lite om er själva. Om ni inte kan säga något om övergreppet så hoppa över det så länge. Det här är bara så vi kan lära känna varandra lite.”
Medlemmarna började se sig nervöst omkring.
Lone började själv presentationen. Hon sa sitt namn och sin ålder och vad hon arbetade med. Så övergick hon till att med några få ord berätta om övergreppen hon utsatts för. Mikael kände hur han bet ihop tänderna onödigt hårt och fick tvinga sig till att slappna av så gott det gick.
En av de andra kvinnorna fortsatte, och så gick ordet vidare till alla i cirkeln, tills det bara var de två syskonen och Mikael kvar. Flickan såg ut som hon ville fly, men så samlade hon sig och sa sitt namn och sin ålder. Precis som Mikael trott var hon i tjugofemårsåldern. Hon sneglade på sin bror och så började hon tala snabbt om pappan som utsatt dem båda för övergrepp i nära tio års tid. Till slut hade deras mor fått nog och dödat honom och nu satt hon i fängelse för dråp.
När Mikael hörde det började han automatiskt fundera på hur man skulle kunna lägga upp ett överklagande eller kanske en ansökan om benådning. En kvinna som dödat en sexualförbrytare för att försvara sina barn borde inte sitta i fängelse. Men så var det hans tur. Pojken vågade bara säga sitt namn och sin ålder – nitton år.
Nu kände Mikael intensivt allas blickar på sig. Han hostade nervöst innan han började.
”Jag heter Mikael och jag är advokat. När jag var elva år blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp av en vän till min far. Han – fortsatte utnyttja mig tills jag var ungefär femton år.”
”Tack ska du ha, Mikael. Det där var väldigt bra. Nu vet vi alla lite mer om varandra.”
Plötsligt öppnades dörren och ett för Mikael bekant ansikte tittade in. Leo. Då hade han ändå vågat sig hit. När Leo fick syn på Mikael nickade han och så steg han in. Nu stirrade gruppens medlemmar på honom istället. Men Leo var inte den som lät sig hindras av deras uppmärksamhet.
Mikael kände att han behövde förklara lite.
”Det här är en vän till mig. Jag föreslog att han skulle följa med ikväll men – ”
”Men jag ville inte. Så började jag tänka att jag kanske ändå borde titta in.”
”Du är välkommen. Vi andra har presenterat oss nyss. Du kanske också vill säga några ord om dig själv. Om du vill kan du också berätta om övergreppet men det är inget tvång.”
”Jaha. Då så. Jag heter Leo och när jag var fyra år så blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp av en av mina styvfäder. Ironiskt nog var det den jag tyckte bäst om. Tills ganska nyligen hade jag inga minnen av det där alls, men så kom det tillbaka. Jag frågade min mor och hon bekräftade att det var sant. Hon hävdade också att hon slängde ut min styvfar redan samma kväll. Men – jag tror inte det var första gången. Jag har en känsla av att det hänt tidigare också. Det minns jag inte mycket av, men jag är säker på att han – utnyttjade mig vid minst ett par tillfällen.”
”Tack, Leo. Du missade de andras presentationer men vi tar det igen senare. Nu skulle jag vilja att vi delar upp oss i mindre grupper och diskuterar sinsemellan. Ni väljer själva vilken grupp ni vill vara med i. Om jag får komma med ett förslag, så kan väl männen bilda en grupp -”
Den magre ynglingen såg ut att motsätta sig förslaget och hans syster blev också orolig. Hon la ena armen beskyddande om broderns axlar och Lone insisterade inte på att dela upp dem.
Mikael var förvånad över att Leo ändrat sig så tvärt. Dessutom var han imponerad över hur förhållandevis lätt det verkade vara för Leo att berätta om vad som hänt honom.
För Mikael själv hade det varit betydligt svårare. I många år hade han lyckats intala sig att han nog mindes fel. Att det egentligen inte hänt, åtminstone inte alltihop. Visst hade Henrik varit – efterhängsen – men det mesta hade nog varit fragment av mardrömmar. Men han visste egentligen att alltsammans hade inträffat i verkligheten och om han drömt mardrömmar, så var det drömmar med verklighetsbakgrund.
Under samtalen med de andra överlevarna började Mikael inse att det faktiskt kändes en aning bättre. Han var inte ensam. De andra hade varit med om nästan samma sak. Det visade sig att i den här gruppen hade alla medlemmarna utsatts för övergrepp av män, men Lone berättade om en annan grupp där två av männen hade utsatts av kvinnor.
Efter den första kvällen hade han återvänt varje gång, utom under perioden då han legat på sjukhus. Lone hade sagt att i vissa grupper avrådde man från att inleda förhållanden medan man deltog i samtalen, men hon tyckte inte man borde avstå från en chans att känna sig älskad. De flesta i gruppen var också gifta eller hade någon form av förhållande, utom de två syskonen.
Mikael återkallades till nuet av telefonen som ringde. Det var hans fru, eller snarare hans före detta fru, även om skilsmässan inte hade gått igenom än. Hon ville bara ha några av sina saker som fortfarande stod kvar hos honom. Mikael övervägde att berätta för henne om sin upplevelse, men insåg att han inte längre kände någon samhörighet med henne. Det skulle inte betyda något alls att anförtro sig åt henne. Kanske skulle han berätta för Malene. Han hade en känsla av att Malene skulle vara förstående. Men tills vidare ville han behålla sin hemlighet för sig själv. Leo hade respekterat det.
Ingen av dem hade nämnt något om möten de deltog i tillsammans. MIkael hade utgått ifrån att Leo hade anförtrott sig till Rebecca men det verkade inte så. Det var för övrigt Leos ensak.
I stort sett varje gång hade de gått till mötena var för sig. Däremot hade de ofta gått därifrån tillsammans. Leo hade en förkärlek för krogar och barer, och Mikael brukade ofta känna sig i behov av lite öl efteråt.
Han hade märkt att de övriga medlemmarna hade börjat lära känna varandra och ibland hade de också lämnat lokalen tillsammans. Nu hade de för övrigt flyttat till en mera lämplig byggnad lite mera centralt. Där var de lite närmare restauranger och barer. De enda som inte verkade bli bättre av samtalen var de två unga syskonen. Mikael noterade att de faktiskt inte dykt upp de senaste gångerna. Han hoppades att inget hänt dem.
Sedan ett par möten tillbaka, hade en av de andra medlemmarna, Karen, som var i trettioårsåldern, börjat ansluta sig till Mikaels och Leos grupp mera regelbundet. Hon var mörk och smal och påminde faktiskt lite om Rebecca Neumann. Ibland kunde hennes ögon fixera Mikael så intensivt att han nästan blev illa berörd, men andra gånger log hon så varmt att han kände sig dragen till henne. Leo verkade ha lättare att hålla distansen.
Den här kvällen visade sig vara lite annorlunda än tidigare. Lone påpekade att det var ett år sedan deras första möte. Då hade inte Mikael och Leo varit med, men de var ändå inbjudna att delta i det lilla jubiléet. Flera av medlemmarna skulle gå ut efteråt och fira lite. Med undantag av de två syskonen hade alla upplevt en förbättring av sin situation. Det var kanske ändå något att fira, fänkte Mikael. Han kände sig lite friare nu. En dag kanske han skulle försöka berätta för sina föräldrar ändå. De kunde inte mer än vägra att tro honom. Det kanske också började bli dags att berätta för sina kollegor. Den enda vars reaktion Mikael inte var säker på var CC:s.
När mötet var slut ville Leo som vanligt att de skulle gå till hans favoritbar, och Mikael hade inget emot det. Då föreslog Karen att de istället skulle gå hem till henne.
”Jag bor inte så långt härifrån och det skulle vara trevligt om ni ville följa med. Det blir inget särskilt. Bara lite vin och ost och så. Men om ni skulle vilja -”
Mikael tvekade. Något sa honom att det nog inte var en bra idé att följa med hem så där. De hade ju inte ens gått ut på någon offentlig lokal tillsammans tidigare. Men Karen log så inbjudande och Mikael hade saknat det där att följa en impuls, som om han varit en vanlig man. Det var frestande att försöka glömma det som varit och känna sig som om inget av det där hade hänt.
”Ja – vad säger du, Leo?”
”Jag ska nog hem till mig. Rebecca -”
Karen rynkade pannan frågande.
”Vem är Rebecca?”
”Det är min flickvän. En kollega.”
”Jaha. Men vi ska inte hålla på länge.”
Leo tvekade. Han såg på Mikael att han nog ville vara ensam med Karen, och det unnade han honom verkligen. Men nu märkte han att Karen verkade vara ganska angelägen om att han kom i alla fall. Kanske tyckte hon att det skulle bli för intensivt om det bara var hon och Mikael. Han ryckte på axlarna.
”Då så. Jag kommer väl med en lite stund då.”
Han avstod från att ringa Rebecca. Det gick inte att prata obehindrat med Mikael och Karen alldeles inpå.
Karen visade sig bo i en fin, rymlig, gammal lägenhet i ett hus som verkade innehålla bara stora våningar. Det var tyst och fridfullt där, och om någon mer var hemma på samma våning, hördes de inte av på något sätt.
Karen dukade fram vinglas och tallrikar och servetter. Hon ställde fram en bricka med flera olika ostar och så tog hon fram en karaff med djupt rubinrött vin. Leo log gillande när han såg årgången. Karen hade visst god smak när det gällde viner. Som om hon läst hans tankar berättade hon om vinet.
”Min far ägde den här lägenheten och han hade en vinkällare här nere. Jag ärvde alltsammans för några år sedan.”
Mikael rynkade pannan. Karen hade berättat om sin far och hur han utsatt henne för övergrepp hela hennes skoltid. Det kändes på något sätt fel att hon bodde kvar här, där fadern utnyttjat henne under så lång tid. Själv hade han enbart känt sig lättad när hans föräldrar sålt den gamla villan och skaffat något mindre och mer lättskött. Det nya stället hade inga negativa associationer för honom. Han kunde inte föreställa sig hur Karen kunde stå ut med att bo kvar i samma rum där övergreppen skett. Men det var ju inte hans sak.
De åt och drack och pratade. Till Mikaels förvåning drack Karen nästan ingenting. Hon kanske var rädd att bli berusad. Men han och Leo drack inte heller mycket. Båda hade sina bilar med sig och de vågade inte riskera att bli för påverkade. Efter en stund började han känna sig lite yr. Han undrade om vinet var mycket starkt eftersom han fick en sådan effekt redan nu. Men kanske berodde det på att han inte ätit någon middag. Han sträckte sig efter ett kex till och började knapra på det. Trots att han inte ätit, hade han inte så stor aptit. Kexen kändes smaklösa och torra.
Det var ganska mörkt i rummet och stearinljusen bidrog till att göra allt otydligt. Skuggorna rörde sig i ljusskenet och Mikael började bli orolig för att han hade druckit för mycket ändå. Konstigt. Han brukade tåla ett glas vin utan att bli så här påverkad. Nu märkte han att Leo också såg ut att ha fått lite för mycket i sig. Han verkade som han höll på att somna. Det började bli dags för dem båda att gå.
Mikael försökte resa sig upp och öppnade munnen för att tacka värdinnan. Men hans ben bar honom inte, och nu såg han hur Leos huvud föll ner mot assietten. Han rörde sig inte mer. Vad var det som hände med dem? Mikael försökte än en gång resa sig, men hans huvud kändes så tungt och mörkret tätnade omkring honom. Det var så egendomligt tyst också. Så trött.
När han vaknade, hade han ingen aning om var han var. Det var mörkt omkring honom och tyst. Nästan onaturligt tyst. Han försökte sätta sig upp, men märkte att han inte kunde det. Något höll honom fast. Var det här bara en mardröm? Men han trodde inte att han sov. Han försökte röra på armarna, men de gick inte att rubba. Inte benen heller. Vad hade hänt honom? Om han bara kunde minnas. Hade inte han och Leo varit på möte i stödgruppen och så – hade de gått hem till Karen. Karen. Var var Leo förresten?
”Leo?”
Ett lågt jämrande hördes från hans sida, så nära att han ryckte till. Eftersom han inte kunde röra sig, fick han nöja sig med att fråga igen.
”Är det du, Leo?”
”Mm. Vad fan gör du här?”
”Jag vet inte. Vad gör du?”
Det blev tyst en stund. Så återkom Leos röst, lika hes fortfarande, men nu fanns det en ton av oro i den.
”Jag vet inte heller. Var är vi?”
”Jag är inte säker. Vi var hos Karen och -”
”Visst fan. Vi drack vin och – Men vad hände sedan?”
”Ingen aning. Jag kan inte röra mig. Kan du?”
Det lät som Leo försökte, men Mikael trodde inte att han lyckades. I alla fall kände han bara vaga rörelser underifrån. Låg de på en dubbelsäng? Han började känna sig ännu mer obehaglig till mods. Vad hade hänt egentligen? Varför var de här – på samma säng, bundna, i mörkret?
Nu öppnades dörren och en ljusstrimma föll in på dem från någonstans utanför. En mörk gestalt avtecknade sig mot ljuset. Den kom närmare, och nu blev det ljust i hela rummet. Personen som kommit in var Karen. Hon såg på dem med en blick som Mikael hade svårt att läsa av, men som ingav honom en obehaglig känsla.
Nu satte hon sig på hans sida av sängen och iakttog honom tyst.
”Karen? Vad gör vi här? Varför -”
Han tittade ner på sin kropp och märkte att han mycket riktigt var bunden. Ordentligt surrad. Leo också.
”Varför har du bundit oss?”
”Släpp oss genast. Vad är det här för vansinnigt påhitt?”
Fortfarande sa inte Karen något. Hon satt bara intill Mikael och såg på honom. Ibland sneglade hon på Leo, men mest vilade hennes blickar på Mikael. Han såg upp på henne och försökte avgöra vad det var fråga om. Något med Karen var – onormalt. Hon såg annorlunda ut än kvällen innan. Åtminstone hoppades han att det varit kvällen innan. Men han kände sig inte så väldigt hungrig eller törstig, och visserligen behövde han gå på toaletten, men det var lyckligtvis inte akut.
”Karen, varför har du bundit oss?”
Plötsligt böjde hon sig ner och kysste honom på munnen. Mikael blev totalt överraskad, och kom sig inte för med att pressa ihop läpparna. Han lät henne fortsätta, delvis på grund av överraskningen, men någonstans i bakhuvudet hade han också en obehaglig känsla av att det kanske var bäst att inte provocera henne.
Leo verkade närma sig ett paniktillstånd. Han höjde rösten och det lät som han inte hade långt kvar till hysteri.
”Släpp mig genast. Du har ingen rätt att binda mig och hålla mig kvar här. Och i går kväll – du måste ha drogat oss. Vad är det du håller på med?”
”Leo.”
Mikael visste inte hur han skulle kunna förmedla varningen till sin vän, men han hoppades att hans röst på något sätt kommunicerade ett lugnande budskap.
”Jag vill härifrån. Genast.”
Karen ignorerade honom, men det märktes att hon blev mer spänd, när Leo pratade. Hon fumlade med Mikaels kläder och fick upp skjortan. Nu kände han hennes händer treva över hans överkropp. Det kröp i honom. Ingen visste var de fanns. Det började gå upp för honom att den här kvinnan var totalt galen. Behandlingen som hennes far utsatt henne för hade fått henne att förlora förståndet. Han trodde att hon var kapabel till vad som helst. För ögonblicket tänkte han inte göra något som kunde få henne att bli våldsam. Även om det var pinsamt att ligga här med bar överkropp intill Leo, medan Karen smekte honom, vågade han inte försöka komma med några invändningar.
Än en gång kysste hon honom, och den här gången fortsatte hon ner på halsen och vidare ner över överkroppen. Hon såg bra ut. Faktiskt var hon närmast vacker, men i det här ögonblicket önskade Mikael att han varit långt därifrån. Leo också. Febrilt funderade han på hur han skulle kunna få tag i sin mobiltelefon och ringa efter hjälp.
”Karen – jag skulle behöva gå till badrummet. Kan du inte låta mig göra det? Släpp loss mig så -”
Först verkade hon inte höra honom alls, men så reste hon sig upp och stirrade runt i rummet. Hennes blick föll på Leo och hon började gå runt sängen till honom.
Mikael försökte igen. Något sa honom att Leo inte skulle vara lika tillmötesgående.
”Karen, låt mig få gå till badrummet.”
Hon ignorerade honom. Nu la hon handen mot Leos kind, trots att han försökte vända sig bort.
”Nej. Rör mig inte. Låt mig gå. Du har ingen rätt att göra så här.”
Plötsligt flög hennes smala hand genom luften. Den slog i Leos högra kind så hårt att han kände hur han fick tårar i ögonen. Det kändes som hans tänder skallrade. Hon var uppenbarligen starkare än hon såg ut. Han andades häftigare och häftigare.
Mikael trodde att det inte var långt tills Leo började hyperventilera. Men det fanns inget han kunde göra. Eller gjorde det?
”Leo – försök att lugna ner dig. Det är nog bäst att vi – tar det lugnt.”
Men det var uppenbart att Leo inte ens hörde honom. Karen hade börjat knäppa upp hans skjorta också och hennes långa smala fingrar rörde vid huden på överkroppen. Leo stränade emot de band som höll honom fjättrad vid sängen. Hans kropp spändes mot banden, men de höll.
”Nej. Rör mig inte.”
Mikael såg förfärat på när Karen plötsligt lät sina långa vassa naglar lämna röda ränder efter sig på Leos överkropp. Han flämtade till av smärtan, men tystnade. Istället för att protestera mera, vändes hans uppmärksamhet inåt. Mikael såg hur hans vän försökte gå in i sig själv och ignorera omvärlden.
”Karen. Snälla. Jag måste gå. Det börjar bli bråttom. Låt mig få gå till badrummet.”
Hon vände sig om mot honom som om hon först nu hörde hans röst.
”Badrummet.”
Hon nickade och ett ögonblick hoppades Mikael att hon skulle gå och hämta något för att skära av banden som höll honom fast. Till hans lättnad gick hon ut ur rummet.
”Leo – försök att inte provocera henne. Jag tror – Var försiktig.”
Han kunde inte vara säker på om hans vän hört honom eller inte. Det kom i alla fall inget svar. Nu hörde han Karens steg i korridoren utanför.
Till hans besvikelse hade hon med sig något som såg ut som en bred, platt plastflaska, med vid öppning. Det påminde om ett bäcken, som han kände till från sin sjukhusvistelse. Hon tänkte inte släppa honom. Det skulle naturligtvis inte ha varit en bra idé ur hennes synvinkel. Till och med ensam, visste Mikael att han lätt skulle kunna övermanna henne fysiskt. Hur galen hon än var, var hon inte dum. Han suckade.
Nu började hon dra ner hans byxor och så höll hon fram flaskan. Det fanns inget annat att göra än att använda den, trots att Leo låg där intill honom och Karen stirrade alldeles för fascinerat på honom. När han var klar, tog hon flaskan och försvann ut igen, utan att ha dragit upp hans byxor. Mikael kände sig naken och utsatt där han låg. Visserligen verkade inte Leo kontaktbar längre, men det var ändå förödmjukande att ligga så här. Det var till och med värre än på sjukhuset, där sjuksköterskeelever och annan personal sprungit fram och tillbaka när han skulle uträtta sina behov eller bli badad.
Nu var Karen tillbaka, och fortfarande visade hon ett olycksbådande intresse för hans kropp. Den här gången nöjde hon sig inte med att titta. Hennes smala händer började smeka honom där nere istället. Mikael förstod hur Leo känt sig. Det här var – nästan lika skrämmande som det Henrik gjort mot honom. Han var rädd att hans brist på respons skulle provocera Karen, men hon verkade inte reageara nämnvärt. Istället gick hon över till Leos sida av sängen, och nu märkte Mikael att Leo i alla fall var vid medvetande. Han skrek så högt att eventuella grannar borde ha hört det, men Karen verkade inte alls orolig.
”Låt bli mig. Rör mig inte, din galna subba. Bort med dig. Sluta. För helvete. Rör mig inte.”
Ett ögonblick trodde Mikael att hon inte skulle lyssna på honom, utan bara fortsätta ändå, som hon gjort tididare. Men så backade hon och blixtsnabbt slet hon till sig en stor vas som stod borta vid fönstret. Hon slog den i huvudet på Leo, så hårt att Mikael trodde han hörde skallbenet knäckas. Han hoppades han hade fel. Om inte –
Nu vände hon sig mot Mikael igen. Resterna av vasen slängde hon ifrån sig, utan att se på dem. Hon la sig ner ovanpå Mikael och fortsatte smeka honom. Efter en stund verkade hon märka att han inte reagerade som hon väntat sig. Hon kysste honom några gånger till, men så reste hon sig upp igen. När hon försvann den här gången, hade Mikael slutat hoppas på någon förbättring i hans situation. Han sneglade bort mot Leos orörliga form. Kudden var mörk av blod och Leos ansikte var nästan lika vitt som örngottet varit innan.
När Mikael såg bort mot dörren stod Karen där igen. Hon hade en stor kniv i handen. Han slöt ögonen för att slippa se. Så här hade han aldrig kunnat gissa att det skulle sluta. Han försökte minnas sin utbildning som soldat, för att samla allt mod han hade kvar, men så kände han det kalla stålet mot sin ena handled.
Han vågade sig på att se igen. Karen skar av banden som höll fast hans vänstra hand. Så sträckte hon sig över honom och skar av de andra också. Det tog en lång stund innan blodet strömmade tillbaka in i händerna. Mikael bet ihop tänderna mot smärtan. Det dunkade i handlederna. Han försökte sig på att röra på händerna lite. Till slut gick det ganska bra.
Nu la sig Karen över honom igen. Han märkte att hon lagt ifrån sig kniven på en hylla innanför dörren. När hennes händer började smeka honom igen, insåg han vad han måste göra. Långsamt lyfte han armarna. Han lät sina händer stryka över hennes hår och ner över ryggen och så upp igen. Det här ville han inte. Varken röra vid henne så här, eller –
Men Leos liv berodde på honom nu. Om hans vän nu fortfarande levde. Det gällde hans eget liv också. Kanske kunde han – Men han hade inget manöverutrymme. Skulle han kunna göra något måste de ske snabbt. Om hon fick någon förvarning, skulle hon resa sig upp och få tag i kniven igen. Men han ville inte skada henne. Han hade ju suttit i gruppen och lyssnat på hennes tragiska historia. Det var inte hennes fel att hennes far varit en sjuk jävel.
Men nu måste han bestämma sig. Visst kunde han låta saken ha sin gång. Han trodde att han skulle kunna spela med en stund till. Men det sköt bara upp det oundvikliga. Han hade aldrig utfört det här greppet i verkligheten, men han visste ändå exakt hur han skulle göra. Det var bara det att han aldrig väntat sig att skulle behöva göra det. Inte alls, men framför allt inte mot en kvinna. Han mådde illa. Men så mindes han ljudet när vasen krossats mot Leos huvud. Leo var hans vän. Han var skyldig honom att ge honom en chans, vad priset än var.
Så slöt sig hans händer om Karens hals och – så vred han till. Hon sjönk ner över honom utan ett ljud. Han la ett finger mot hennes hals. Ingen puls. Fylld av avsky knuffade han ner hennes kropp i golvet.
Nu kunde han sätta sig upp och börja bearbeta banden som höll fast hans ben. Han hoppades att han skulle kunna få upp dem, för han visste att han inte skulle kunna nå kniven. Banden åt sig in i hans fotleder så hårt att det var svårt att ens få in ett finger mellan dem och huden. Utmattad fick han lägga sig ner igen. Rummet snurrade omkring honom. Plötsligt behövde han kräkas. Han försökte vända sig bort från Leo. En del av spyorna hamnade på hans vänstra arm.
Så vände han sig tillbaka mot Leo och trevade försiktigt ner efter halsen. Det tog en stund, men så kände han en svag, oregelbunden puls. Han måste skynda sig. Men det hade åtminstone varit värt det. Mikael tvingade sig till att inte tänka på Karens livlösa kropp som låg på golvet nedanför honom.
Till slut lyckades han få loss ena foten, och så den andra. När han satte sig på sängkanten nuddade hans ena fot vid Karens kropp. Den kändes redan stel, men det kanske var inbillning Han bet ihop tänderna och klev över henne. Mobilen hade legat i rockfickan. Han måste hitta den. Fortfarande var han yr, och en gång till kräktes han, innan han började känna sig en aning mer stadig på benen. Lägenheten var stor och mörk, men till slut hittade han till hallen, där hans och Leos rockar hängde. Han kände en enorm lättnad när hans fingrar nuddade vid mobilen.
Med darrande händer knappade han in larmnumret. Han kände inte igen sin egen röst. Den lät mer som Leos alldeles nyligen. När han var säker på att ambulansen var på väg, sjönk han ner på golvet. Han begravde ansiktet i händerna, men han såg fortfarande för sig hur Karens huvud hade hängt snett på halsen efter han hade –
När ambulansmännen kom in, tvingade han sig till att visa dem vägen till rummet där Leo låg. Han försökte låta lugn och sansad, men han visste att han bara precis nätt och jämt kunde hålla paniken borta. I alla fall en stund till.
Efter de burit ut Leo kom de och hämtade honom. De frågade om hans namn och på vilket sätt han var skadad, men han hade svårt att svara dem.
”Mikael? Titta på mig. Finns det någon du vill att vi ska meddela? Mikael. Hör du mig?”
Mikael funderade. Han ville inte se sin far just nu. Ett ögonblick funderade han på om han borde nämna Rebeccas namn. Leo skulle nog vilja att hon var hos honom. Men för egen del, kunde han inte komma på någon. Hans före detta fru skulle inte uppskatta att bli inblandad. Så mindes han Malenes varma blick. Malene – varför hade det tagit slut mellan dem? Hon var ju så – godhjärtad och trygg och –
”Malene.”
”Vad säger du? Vem är Malene? Din fru?”
”Flickvän. Före detta. En kollega. Malene Bork. I min mobil. Och Leos flickvän, Rebecca Neumann. Hon finns där också. Kollega.”
Han höll upp mobilen så de kunde se den. En av männen tog den ifrån honom och så fick han lägga sig ner på en bår. Mikael slöt ögonen igen. Om Malene kom kanske det skulle kännas bättre. Men det han gjort skulle inte bli ogjort. Han skulle alltid få leva med det. Så kom han att tänka på Leo. Det var viktigt att han tänkte på Leo, inte Karen.
”Min vän – Leo. Han som låg här – Kommer han att klara sig?”
Ambulansmännen bytte blickar. Så nickade den ene.
”Jadå. Han har en ordentlig bula och ett fult sår också, men det verkar som skallbenet är intakt. Det är nog bara en vanlig hjärnskakning. Fast doktorn kan säga mer när han har blivit undersökt.”
”Men – jag hörde -”
”Vad hörde du?”
”Det lät som -”
”Du hörde nog bara när vasen krossades. Det var en rejält tjock ful sak. Men din vän kommer att klara sig. Oroa dig inte.”
Det räckte för honom. Malene skulle komma. Leo skulle klara sig. Nu orkade han inte kämpa emot längre. Det var över. När hans ögonlock föll ner igen, brydde han sig inte om att öppna dem igen. Mörkret därinne kändes mer inbjudande än det kalla gryningsljuset där ute, och tystnaden välkomnade honom. Nu såg han inte längre Karens kropp framför sig. Han mindes ingenting längre.
SLUT