Sammanfattning: På varje visning kommer det någon som är ute efter det där lilla extra. Och Tim är inte den som vill göra någon besviken.

————

Tim ögnade igenom sin lista över de som anmält sig till visningen. Han misstänkte att det skulle bli den vanliga blandningen av nyfikna, aggressivt tävlingsinriktade, en och annan skrikig barnfamilj och så de seriösa spekulanterna.

Vid tvåtiden samlade han ihop sina papper och gick ut till bilen. Visningen skulle börja klockan tre.

Han kollade att nyckeln fungerade och gick runt och låste upp alla dörrar. Omkring fem i tre, körde den första bilen upp på uppfarten och parkade lite snett alldeles intill huset. Tim grimaserade lätt. Han slog vad om att det där var ett av de där aggressiva, tävlingsinriktade paren och det visade sig att han hade rätt. Kvinnan blängde surt omkring sig och mannen gick omkring som om han redan ägde huset men inte tyckte det var något särskilt.

Strax efter tre hade ytterligare tre bilar kommit. Tim bockade av dem på listan. Bara två saknades nu. Han gick runt och skakade hand, hälsade och delade ut häftena. Ett av barnen började tjuta och mamman ignorerade helt de sura blickarna från de andra besökarna.

Tim studerade besökarna diskret. Bara en man stack av lite från de andra genom att vara äldre och mindre aggressiv än de andra. Han såg både lite nedslagen och förväntansfull ut på en gång och granskade omgivningen med vidöppna ögon. Tim gissade att denne skulle få det svårt att hänga med i den avslutande budgivningen, men man kunde naturligtvis aldrig vara säker. De flesta utgick nog från att barnfamiljer kanske hade svårare att klara huslånen, men enligt Tims erfarenhet, brukade det nästan alltid finnas pengar någonstans ifrån, antagligen från föräldragenerationen.

Besökarna i sin tur, granskade varandra ur ögonvrån. Tim suckade inombords. Han önskade att folk kunde ta budgivningen lite mindre allvarligt. Man skulle ju kunna tro att det var krig eller något. Men han fick medge att husmarknaden var ovanligt svår just nu.

Visningen skulle sluta klockan sex och när klockan var kvart i kom det sista paret och började helt ogenerat långsamt vandra omkring i huset. De flesta av de andra började tröttna och hade samlats utanför yttertrappan. Tim hade lärt sig läsa av tecknen. Han hade väntat sig att kunna låsa och åka inom en kvart eller så, men de nyanlända visade inga tecken på att ens skynda på lite.

Lugnt och avslappnat tog de god tid på sig och gick tillbaka och detaljgranskade garderober och skåp och insisterade på att få källare och vind öppnade igen.

Under tiden höll Tim ett öga på den äldre mannen. Han hade visst inte kommit i sin egen bil och nu sneglade han nervöst på sitt armbandsur. Eftersom de nykomna inte behövde honom just nu, gick Tim bort till honom för att få sig en pratstund.
”Är det något fel?”

Mannen mötte hans blick, något generad, verkade det som.

”Min syster skulle komma och hämta mig, men nu har hon blivit försenad. Fast det är ingen fara. Jag promenerar ut till stora vägen och väntar där så du kan låsa och åka när du vill. I alla fall vad det gäller mig.”

Tim log, och noterade antydan om de andra besökarna.

”Det är okej. Jag kan släppa av dig i stan sen. Om du inte har något emot att vänta medan jag låser och så. Fast det är klart, man vet ju aldrig hur länge jag blir kvar. Kanske hinner din syster hit innan jag kan åka.”

”Det var vänligt av dig.”

Tim märkte att mannens blick dröjde sig kvar lite längre än vanligt. Det här var nog den besökaren. Det fanns vanligtvis någon bland besökarna som var intresserad och han var rätt säker på att det var den här mannen.

Han log uppmuntrande och återvände till de kvarvarande besökarna. Alla utom de sist anlända började sätta sig i sina bilar och ge sig iväg. Tim undrade om han kanske skulle kunna låsa garaget, men just då skyndade de sista besökarna iväg dit. Fast då kanske de snart skulle vara klara i alla fall. Olyckligtvis återvände de till huset och började se sig omkring igen.

När alla de andra gett sig iväg, kom till slut det sista kvarvarande paret och började prata i lågt och diskret. Tim kände till typen. De försökte komma fram till hur mycket de skulle bjuda under utgångspriset.

Tim hade faktiskt trott att någon kanske skulle lägga ett bud redan under visningen, men än hade ingen sagt något. Det var för all del ingen överraskning, snarare var det ännu vanligare att folk tänkte över saken innan de hörde av sig nästa dag eller följande måndag om visningen var på en fredag.

Äntligen gav det sista paret sig iväg utan att säga adjö. Tim brukade alltid hälsa och presentera sig och säga adjö vid slutet av visningen, men alla besökare var inte lika artiga. Fast det var ju deras sak. Tim tog inte illa upp om bara ingen försökte stjäla av lösöret.

Tim gick runt en sista gång för att kolla att alla dörrar och fönster var stängda. Ägarna skulle inte komma tillbaka förrän senare på kvällen.

Den äldre mannen stod och väntade borta vid bilen. Han såg tankfull och avslappnad ut.
”Så där. Allt klart. Är du beredd att åka?”

”Ja, tack. Jag heter Martin, förresten.”

”Tim. Trevligt att träffas. Vad tyckte du?”

”Väldigt fint. Kanske lite väl stort för mig, men jag tycker om det.”

”Ja, det är allt ett av de finaste objekten jag har just nu.”

”Ja, det förstår jag.”

Under den korta resan tillbaka till stan, sneglade Tim då och då på Martin som verkade följa honom med blicken nästan hela tiden. Om ett par minuter skulle han veta hur allvarligt intresserad han var. Enligt Tims erfarenhet var de flesta mellan ungefär trettio och sextio beredda på lite kul. De flesta av dem var positivt överraskade av att möta någon som ville ge dem det. Han kom till och med ihåg en kvinna som var en bra bit över sextio som hade varit förtjust över hans intresse. Ett annat trevligt minne var det om den unga kvinnan i rullstol. Han var övertygad om att ingen tidigare hade visat henne något intresse alls. Hon var överviktig men hade ett bländande leende och ögonen var de vackraste Tim någonsin sett. Han hade genast känt sig dragen till henne, så det var allt annat än välgörenhet det var fråga om. Om hon inte hade flyttat hundratals mil bort efter bara ett par veckor, misstänkte han att de kanske fortfarande skulle ha träffats.

”Åt vilket håll ska du?”

Martin berättade det för honom.

”Det är åt mitt håll. Om du har tid att vänta medan jag lämnar min portfölj och de häftena som blev kvar så kan jag släppa av dig.”

”Jodå, jag har tid. Det är ingen som väntar på mig. Men är det säkert att det inte är för mycket besvär?”

Tim gick in och lämnade sina saker och lyssnade igenom sina meddelanden och skyndade sig tillbaka till bilen.

”Jag tänkte ta mig en öl. Vill du också ha en?”

Nu såg han att Martin tänkte och tänkte och så tänkte han lite till. Tim log. Var det så att han funderade i de här banorna, kanske? Han kan inte mena allvar. Han är ju bara hälften så gammal som jag. Det gjorde han nog. Men så såg han att Martin slappnade av lite och kanske kom fram till att det var värt att ta en chans. En öl var ingenting. Inga löften, ingen risk.
Tim bestämde sig för att trappa upp lite.

”Jag tänkte att vi kan väl gå hem till mig. Det finns öl och snacks och jag kan nog fixa en smörgås åt dig också om du är hungrig.”

Än en gång tvekade Martin. En glimt av misstänksamhet for över hans ansikte, men så bestämde han sig för att chansa.

Tim log. Han vågade sig till och med på att kana över lite i sätet så hans lår snuddade vid Martins. Martin stelnande till och fäste blicken på honom. Den blicken fick Tim att rysa till. Och han som hade trott att Martin skulle behöva lite tid på sig. Det skulle bli ikväll.

Han hade rätt. De hann inte ens göra slut på ölen. Martin stannade kvar över natten. Han stannade till och med till frukost. Tim fick nästan tårar i ögonen när han förstod att han var den förste för Martin. Det var första gången för honom med en man. Så många år av ensamhet och otillfredsställda behov, utan att våga göra något för att ändra på det. Tim skulle verkligen anstränga sig för att ge Martin en fin upplevelse. Det var alltid någon. Och Tim var inte den som ville neka vem det än var glädjen av en liten överraskning under husjakten.

SLUT

© Arkivarien