| Huvudpersoner: | Mikael, Jonas, Anna, Pia |
| Beskrivning: | Pia Bergman blir utsatt för hot, så hon flyttar hem till Mikael. Snart trappas situationen upp och de måste ha polisskydd – i Stockholm. Mikael får träffa Jonas igen, men också Anna. Komplikationer uppstår. |
Pia Bergman lyssnade knappast på sin son, när hon försökte få med sig honom, några leksaker han insisterat på att få med sig, och varorna de just varit och handlat. Hon låste bildörren och ropade på Sebbe att han skulle se sig för när han gick över gatan. Han stannade till precis i sista sekunden. En bil kom körande i en sådan fruktansvärd hastighet att den sladdade lätt och det var nära att den snuddade vid Sebbe. Pia tappade varorna och leksakerna och rusade fram till sin son och slog armarna om honom.
”Hur är det med dig? Snuddade bilen vid dig?”
”Nej. Jag är hungrig. Ska vi inte gå upp?”
”Jo. Kom då.”
Hon kände att hennes händer skakade och det tog henne en lång stund att plocka upp varorna från trottoaren. Sebbe stod på andra sidan gatan och stirrade på henne. Då och då sparkade han lite mot kanten av stenar som ringade in rabatten utanför huset där de bodde.
När de kom in, hade hon ingen möjlighet att vägra när Sebbe själv föreslog att han skulle få fruktkräm, söta kex och chokladmjölk till middag. Själv orkade hon inte laga i ordning något, utan tvingade sig bara till att göra i ordning en smörgås, som hon sedan lämnade halväten. Hon var fortfarande omskakad efter upplevelsen. Hennes son hade varit så nära att bli överkörd. Hon blev kall inuti när hon mindes hur nära det varit.
Hon hade sovit dåligt natten innan. Någon hade ringt mitt i natten, men när hon lyft upp luren var det ingen som sa något. Ändå hade hon haft en känsla av att någon varit där.
När filmen som Sebbe börjat se på var slut, lyckades hon få pojken att borsta tänderna och gå och lägga sig. Han verkade inte alls omskakad av det som hänt tidigare den kvällen. Pia funderade på att ringa till sin f d man, Mikael Bergman, och berätta vad som inträffat, men bestämde sig för att låta bli. De brukade bara börja gräla om de pratade med varandra. Dessutom var hon lite nervös för att han kanske skulle ha besök. Sebbe hade berättat något egendomligt om en svensk polisman som ofta var på besök hos Mikael.
Varför skulle han plötsligt umgås med en svensk som han inte hade känt medan de var gifta? Enligt Sebbe som sov han ofta över hos Mikael när han var i Finland. Men hon kanske oroade sig i onödan. Naturligtvis kunde det inte vara något – onaturligt – i deras relation. Kanske försökte Mikael bara få några intressen utanför jobbet och familjen.
Det dröjde länge innan hon lyckades slappna av såpass att hon kunde somna. När hon till slut dåsade till, drömde hon något obehagligt. Hon mindes inte vad drömmen handlat om, när hon häftigt väcktes ur sin sömn av ett ihållande ljud. Först trodde hon att det var väckarklockan, men så insåg hon att det var telefonen. Automatiskt sträckte hon ut handen för att svara, men när hon lyft luren till örat var det ingen där igen. Eller ingen som sa något i alla fall.
”Hallå. Vem är det?”
Inget svar. Irriterat, men också vagt illa berörd, la hon på luren. Hon såg på klockan och insåg att den bara var halv sex. Vem ringde så tidigt? Någon som fått fel nummer? Men hon mindes också att någon ringt mitt i natten bara något dygn tidigare. Hon bestämde sig för att gå upp och göra i ordning frukost åt sig och Sebbe. Åtminstone kunde hon läsa tidningen i lugn och ro innan pojken vaknade.
Men det satt ingen tidning i brevinkastet. Det var ovanligt att tidningen inte hade kommit vid den här tiden, men det hade hänt några gånger förut, så hon funderade inte mer på det. Istället duschade hon och tvättade håret. När hon var klar var det dags att väcka Sebbe.
Han var trött och grinig och inte alls pigg på att gå till skolan idag. Tidigare i höst hade han varit så glad och stolt över att han nu gick i skolan. Men nu var det förstås väldigt kallt och mörkt, och så hade han varit uppe alldeles för länge kvällen innan.
Pia låste upp ytterdörren och drog med sig sin motvillige son ut. Det var något som låg på golvet därute. Hon såg först inte vad det var. Så insåg hon att det var deras morgontidning. Den var skuren eller riven i strimlor. Pappersremsorna låg utspridda över golvet. Vem kunde ha gjort så? Vad hon visste bodde det inga tonåringar eller äldre ungdomar i trappuppgången.
Hon drog Sebbe med sig ner och fick in honom i bilen. Han var pratsam och ville stanna och se på allt möjligt, men Pia ville få iväg honom till skolan så hon äntligen kunde komma iväg till jobbet. Lyckligtvis ändrade sig Sebbe så snart han fått syn på sin lekkamrat Nikko. De två små pojkarna sprang iväg över skolgården tillsammans och Pia kände sig genast lite lugnare.
Hon arbetade halvtid, tack vare underhållet från Mikael, så när Sebbe slutade för dagen, var hon redan där och väntade utanför skolan. Han vinkade och sprang mot bilen, tydligen på betydligt bättre humör än på morgonen.
Sebbes klassföreståndare, en medelålders kvinna i femtioårsåldern, fångade Pias blick och istället för att sätta sig i bilen, stängde Pia dörren om Sebbe och vände sig frågande mot lärarinnan.
”Fru Bergman – jag måste få fråga. Är det riktigt att er bror är här på besök?”
”Min bror? Nej. Jag vet inget om att min bror skulle vara här.”
Plötsligt kände hon sig rädd. Hennes bror hade inte tyckt om att hon lämnat USA och tagit pojken med sig. Medlemmarna i kyrkan hade inte uppskattat att hon lämnat församlingen heller. Hon hade anat att de som hoppade av inte lämnades ifred. Var det här deras reaktion på hennes svek?
”Jag förstår. Det är så att en man i fyrtioårsåldern kom hit och började prata med er son. När jag frågade vem han var, påstod han att han var er bror.”
”Hur såg han ut?”
Lärarinnan granskade fru Bergman tankfullt. Hon lät rädd. Vem kunde den där mannen ha varit?
”Jo, han var ganska kort och – korpulent – och började bli kal på huvudet. Jag tyckte han talade med en viss accent. Det gick inte att höra varifrån han kom, men -”
”Talade han svenska?”
”Ja. Men lite annorlunda än man är van vid.”
”Nej, det där var inte min bror. Om någon försöker tala med Sebbe igen, så måste jag be er att ringa polisen. Eller kontakta mig.”
”Naturligtvis ska vi se till att inget händer Sebbe. Oroa er inte.”
Men oroa sig gjorde Pia. Hela vägen hem hade hon en stark obehagskänsla. Den minskade inte på hela kvällen och inte heller under nästa dag. När hon plockade med sig dagens post in efter att ha hämtat Sebbe i skolan, blev det ännu värre. Det fanns ett brev adresserat till henne, i ett litet vitt kuvert. Adressen var inte handskriven och det var inte heller brevet inuti. Budskapet var kort och koncist. Om ett får som lämnar flocken. Det var underförstått att det skulle föras tillbaka till de andra fåren. Nu tvekade hon inte längre. Det måste vara kyrkan som låg bakom. Vad tänkte de göra med henne? Och vad värre var, vad tänkte de göra med Sebbe?
Nu kunde hon inte låta bli att ringa till Mikael. Han reagerade genast på hennes skräckslagna ton. Inom tio minuter var han på väg till hennes lägenhet. När han kom dit läste han igenom meddelandet och lyssnade på hennes något osammanhängande berättelse om telefonsamtalen, bilen som kört så snabbt förbi, den sönderrivna tidningen och så mannen som stått utanför skolgården.
”Du skulle ringt mig direkt. Packa nu era saker och kom med mig. Ni kan bo hemma hos mig.”
Pia stelnade till. Var det verkligen nödvändigt? Den sista tiden hon och Mikael bott tillsammans hade varit förfärlig. De hade varit som främlingar för varandra. Å andra sidan skulle det kännas skönt att slippa sova ensam. Så hon packade sina och Sebbes saker och så satte de sig i Mikaels bil och åkte till hans lilla lägenhet. Mikael satt bredvid henne när hon ringde polisen och redogjorde för vad som hänt.
Till hennes lättnad tog de saken på allvar. De verkade känna till kyrkan hon lämnat och deras reaktion fick henne inte att känna sig mindre oroad. Uppenbarligen var de kända för att behandla avhoppade församlingsmedlemmar som sin egendom, som något de skulle ha tillbaka till varje pris.
Mikael kände sig chockad när han insåg vad Pia hade blivit inblandad i. Hans första reaktion var ilska och bitterhet. Detta hade hon dragit in hans son i. Så insåg han att hon inte själv anat vidden av vad hon hamnat i. Det var inte hennes fel att de där sektmänniskorna var galna. Han mindes fallet som gällt Stella Polaris och tänkte på hur nära det varit att han själv blivit dödad av sådana där fanatiker. Nej, de skulle nog inte frivilligt acceptera att Pia och Sebbe lämnade dem.
Nästa morgon skjutsade han och Pia Sebbe till skolan tillsammans, och så släppte han av Pia på hennes arbetsplats. Själv fortsatte han till sitt kontor. Han hade bara suttit bakom sitt skrivbord mindre än fyrtio minuter när Pia ringde honom och lät hysterisk på rösten.
”Lugna dig, lite, Pia. Ta det långsammare. Jag har lite svårt att höra dig. Vad är det som har hänt?”
”Min lägenhet. Det har varit inbrott. Polisen ringde nyss och sa att min granne hade märkt att dörren stod öppen.”
”Saknades något?”
”Det vet jag inte. Jag skulle komma dit och gå igenom allting tillsammans med polisen.”
”Jag kommer och hämtar dig. Du ska inte behöva göra det där ensam.”
”Borde vi inte hämta Sebbe också? Jag känner mig inte trygg när jag inte har honom hos mig.”
”Men tror du inte att skolan är tillräckligt säker?”
”Jag vill ha Sebbe med mig.”
”Då så. Vi kör den vägen. Jag åker nu.”
De kom fram till skolan och hoppade ur bilen. En annan bil stod utanför staketet och en man var på väg mot den med Sebbe i handen. Lärarinnan gick bredvid dem och pratade med mannen. Så fick de syn på Bergmans när de närmade sig grinden. Mannen gav Pia en underlig blick, så släppte han taget om Sebbes hand och började springa mot grinden. Mikael började också springa, och hoppades kunna genskjuta mannen. Men han hann före och kastade sig in i bilen som gjorde en rivstart och försvann runt hörnet. Mikael var för omskakad för att lägga bilnumret på minnet. Han återvände till sin f d fru och lärarinnan som nu stod och pratade med höga, gälla röster.
”Vem var det där? Varför lät ni honom ta med sig Sebbe?”
”Fru Bergman, lugna er lite. Mannen påstod att han var polis. Han hade någon form av legitimation. Jag hade ju ingen anledning att tro -”
”Vad då för legitimation?”
Mikael började känna en anstrykning till panik. Polislegitimationer? I alla fall någon som påstod sig vara polis och försökte få Sebbe med sig. Det här verkade mera som en mardröm än något som hände i verkligheten.
”Jag trodde självklart att det var en äkta polislegitimation.”
Lärarinnan verkade förolämpad.
Det slutade med att Mikael ringde polisen och anmälde kidnappningsförsöket. Pia fortsatte gräla med lärarinnan tills polisen kom. Den här gången var det uppenbart att det var den riktiga polisen. Mikael kände igen en av dem. Anna Höglund. Men han trodde att hon var mordutredare. Han var verkligen inte glad att se henne igen. Hon hade betett sig minst sagt oförskämt i somras när Jonas kommit på besök. Visserligen hade hon haft rätt om deras relation, även om de inte anat något själva just då, men i alla fall. Hon hade uppfört sig väldigt oartigt mot dem. Och nu skulle hon träffa Pia. Mikael hoppades att hon inte skulle komma med en av sina typiska antydningar. Om Pia anade –
Men Anna gav honom bara en iskall blick, så vände hon sig till Pia och började fråga ut henne. Hennes kollega frågade ut lärarinnan. Så kom turen till honom själv. Han rodnade ilsket och skamset när Anna frågade om han noterat bilnumret. Nej, han hade faktiskt inte haft tid, hörde han sig själv säga. Anna såg ut att le retsamt, men hon kommenterade inte.
De fortsatte bort till lägenheten tillsammans. Efter att de gått igenom den noggrant, konstaterade Pia att inget verkade saknas. Istället låg en bibel på köksbordet, en bibel som hon visste att hon aldrig sett förut. Dessutom fanns det en datautskrift med ett bibelcitat vid telefonen i hallen. Inget var direkt förstört, men allting hade letats igenom noggrant.
Mikael märkte att Pias ansikte blivit stelt och kritvitt, men han förstod inte att han själv såg i stort sett likadan ut. Sebbe däremot märkte ingenting. Han satt i polisbilen nere på gatan och fick alla tekniska finesser demonstrerade för sig. Blåljus, sirener, radion och allting. För honom var nog detta en av de mest lyckade dagarna på länge.
Teknikerna hade uppenbarligen redan gjort sitt arbete i lägenheten tidigare, för när de var på väg ner till bilarna igen, ringde Annas mobil. Hon nickade kort, så avslutade hon samtalet.
”Teknikerna har inte upptäckt något av vikt. Hörnu, det är bäst att ni stannar i Mikaels lägenhet tills vidare. Vi ska försöka ordna en säker plats åt er så snart som möjligt.”
”Är det allt?”
”För ögonblicket.”
”Får inte Pia och Sebbe polisskydd?”
Än en gång glittrade Annas ögon kallt mot honom.
”Naturligtvis. Vi låter två män hålla ett öga på lägenheten nerifrån gatan. Men det är inte en åtgärd vi kan sätta in under en längre tid. Vi har faktiskt andra brott att ägna oss åt.”
Mikael svalde det hårda ord han haft på tungan. Om han blev öppet ovän med polisen som hade ansvar för fallet skulle det inte hjälpa hans familj alls.
De återvände till hans lägenhet under en illa berörd tystnad. Alla utom Sebbe hade mycket att fundera på. Nästa morgon kom Anna tillbaka och meddelade att de skulle flyttas till Stockholm. Till att börja med ville inte Pia höra talas om det, men till slut, när Mikael motvilligt gått med på att det antagligen skulle vara säkrare där, gav hon med sig.
Det sista Mikael ville var att komma närmare Jonas, nu när Pia var med. Om Jonas fick reda på att de var där var det oundvikligt att han skulle dyka upp och så skulle det inte dröja länge innan Pia förstod. Mikael trodde inte att han var redo för att avslöja deras relation för Pia. Inte än i alla fall.
Än en gång fick de packa ihop sina ägodelar. Den här gången Mikael också. Han tänkte inte låta Pia och Sebbe gå igenom det här ensamma. Efter några korta, intensiva telefonsamtal, lyckades han få några av sina kollegor att ta över de fall som var mest akuta. I övrigt fick han sin sekreterare att omboka klienterna. Han visste inte hur länge han skulle bli borta, men för en gångs skull oroade han sig inte alls för jobbet. Familjen hade betydligt högre prioritet. Det förvånade honom hur spontant han reagerade så. När han och Pia gått isär hade han åtminstone rankat umgänget med henne mycket lägre.
Sebbe blev förtjust över att få åka färja till Stockholm. Han hade vaga minnen av en semesterresa två år tidigare, och även om vädret nu var helt annorlunda, tyckte han att en båtresa var betydligt roligare än att gå i skolan.
Trots sjögången och ett visst illamående, höll Sebbes entusiasm i sig resan ut. Man kunde inte säga detsamma om hans mammas inställning. Hon blev oftast mer sjösjuk än sin ex-make och son och oron inför framtiden fick henne att gräla konstant på Mikael och ibland också på Sebbe. Eftersom hon själv inte kunde följa med Sebbe när han sprang runt båten för att se på film, spela spel och äta godis, tvingade hon Mikael att göra det istället. Under andra omständigheter hade han nog uppskattat omgivningen bättre. En oväntad semester kunde ha varit precis vad han och Pia behövde. Eller skulle ha varit det, innan de gick isär. Nu var det naturligtvis alldeles för sent.
***
Till Mikaels förvåning följde Anna Höglund med dem. Det var tydligt att hon fått fallet tilldelat sig, fast hon var lika lite förtjust i det som Mikael var. Men åtminstone hade hon avstått från fler av sina vanliga antydningar.
När de gick av färjan möttes de av två uniformerade svenska poliser. De skulle eskortera dem till en lägenhet som tydligen skulle vara säker. Den låg i innerstaden, och var faktiskt riktigt vacker – och rymlig. Förutom ett stort sovrum där poliserna uppenbarligen väntade sig att Mikael och Pia skulle sova tillsammans, fanns det ett stort vardagsrum och inte mindre än tre mindre sovrum. I ett av dem fanns det en barnsäng, som tydligen var avsedd för Sebbe. De andra två skulle härbärgera de poliser som skulle finnas hos dem dygnet runt tills fallet var löst.
Detta om något, sa Mikael hur allvarligt polisen såg på fallet. Trots det pinsamma i situationen försökte Mikael få tala med Anna i enrum, och fråga henne vad det var som fått dem att vidta så noggranna försiktighetsåtgärder. Anna verkade riktigt njuta av att glida undan, och tvinga honom att följa efter henne. Pia iakttog hela tiden hans interaktion med Anna, misstänksamt, tyckte Mikael. Men om hon trodde sig se något mellan honom och Anna, skulle hon förhoppningsvis sluta tjata om Jonas.
Till slut tröttnade Anna på leken och lät Mikael komma till tals.
”Vad gäller det?”
”Den här kyrkan – sekten – vad har ni fått reda på om dem?”
Annas ögon smalnade och ett tag fruktade Mikael att hon inte ens skulle svara. När hon till slut gjorde det, lät hon avvaktande, och eftertänksam, som om hon noga övervägde vad hon skulle säga.
”Hur så?”
”Ni vidtar alla de här säkerhetsåtgärderna. Har det hänt något som fått er att bedöma saken som – allvarligare än tidigare?”
Än en gång fick Mikael vänta på svar, men så verkade Anna bestämma sig och nu lät hon mindre avståndstagande, mer professionell.
”Det är kanske lika bra att du får veta det. En annan avhoppare har hittats död. Dödsorsaken är ännu inte känd, men även om det kan vara självmord, tyder en del omständigheter på att det är mord.”
Mikael blev kall inuti. Om den där sekten var beredda att göra vad som helst för att hindra avhopp – hur skulle det gå för Pia och Sebbe? Hans tankar flög genom huvudet. Skulle de bli tvungna att lämna landet – Sverige också – och få nya identiteter? Av någon anledning var det aldrig någon tvekan om att han skulle följa med Pia och Sebbe. Hur skulle han kunna leva utan sin son?
”Men vi kan väl inte leva gömda hur länge som helst?”
”Vi hoppas på att locka fram ledaren. Det är han som ligger bakom de här – hårdare tagen mot avhopparna. Om vi bara får tag i honom, kommer inte någon annan att utgöra ett hot.”
”Vad gör ni för att skydda Pia och Sebbe?”
”Till att börja med, kommer jag att finnas här hela tiden. Dessutom ska vi få hit en man från svenska polisen, som också kommer att vara här dygnet runt. Du känner honom förresten.”
Anna log skadeglatt. Det var kanske ingen större njutning, men det kändes ändå ganska trevligt att kunna vrida om kniven i såret. Visste Pia Bergman om relationen mellan Mikael och Jonas? Om inte, hur skulle det gå nu, när de alla skulle leva tillsammans som – en stor lycklig familj? Annas leende vidgades.
”Vem är det?”
Mikael kände hur han blev torr i munnen. Av Annas reaktion anade han redan att det skulle vara Jonas.
”Jonas Karlsson. Honom känner du, inte sant?”
Den häxan. Hon njöt av hans obehagskänsla. Men Mikael kände inte att han hade råd att utmana ödet, så han tvingade sig till att vädja till Anna. Inte för att han hade något större hopp om att hon skulle visa något medlidande med hans situation.
”Jo, jag – skulle vilja be dig att – inte nämna – något om – hur väl Jonas och jag känner varandra. Visserligen har Sebbe redan berättat att Jonas ibland – brukar hälsa på mig. Men ändå -”
Mikael kunde inte förmå sig till att fortsätta. Det var outhärdligt att behöva krypa för den skadeglada häxan. Men i hans situation hade han inte råd att vara alltför stolt. På något sätt klarade han bara inte av att Pia förstod att han och Jonas –
Det såg faktiskt ut som om Anna gjorde en rejäl ansträngning att vara professionell.
”Jag ska då inte säga något. Men hur blir det med Jonas, tror du?”
Hon kunde ändå inte avhålla sig från att fyra av den där sista pilen. Tillfredsställelsen när Mikaels ansikte fick ett plågat uttryck gjorde att det var värt det.
Nu räckte det i alla fall.
”Det är nog bäst att du inte nämner för Pia det där om – dödsfallet.”
Mikael försökte rycka upp sig. De var ju här för att se till att Pia och Sebbe var i säkerhet.
”Självklart inte. Jag ska nog gå och – se om allt är bra med henne och Sebbe.”
Omkring fyrtiofem minuter senare kom Jonas dit. Som vanligt log han vänligt och verkade glad att träffa både Sebbe, Mikael och Anna. Anna fick nästan lite dåligt samvete för sina elaka tankar. Nu när hon haft tid att tänka lite, insåg hon att Jonas aldrig menat att vrida om kniven i såret. Han hade nog inte ens förstått att hon förstått hur det var mellan honom och Mikael. Det slog Anna att han kanske inte ens själv förstått. I vilket fall som helst, med tanke på hur nära varandra Mikael och Pia nu verkade stå, tyckte Anna nästan lite synd om Jonas. Hon hade en känsla av att i valet mellan Jonas och ex-frun och sonen, skulle Mikael knappast välja sitt semesteräventyr.
Men Jonas anade inte alls vilka underströmmar som låg i luften inne i den ljusa och vackra lägenheten.
”Hej, Mikael. Hej, Sebbe. Du måste vara Pia. Goddag.”
Artigt sträckte han fram handen till Pia Bergman, som trots en viss tvekan tog den och skakade den lätt. Hon hade ett avvaktande uttryck i ansiktet. Så vände sig Jonas mot Anna och log ännu varmare. Anna tyckte sig nästan se en glimt av – humor där. Skrattade han åt henne, av någon anledning? Nu återvände alla hennes reservationer mot den här åtminstone skenbart ineffektiva och slarviga kollegan.
”Och Anna, så kul att träffa dig igen. Vi hann ju aldrig riktigt lära känna varandra förra våren, eller tidigare heller. Trevligt att vi ska samarbeta igen, trots omständigheterna.”
”Hej.”
Anna nästan spottade fram ordet. Vad var det han skrattade åt egentligen? Visste han ändå exakt vad hon hade tänkt, innan hon insett vilken relation Mikael och Jonas hade? Men deras privatliv fick inte hindra deras yrkesutövning. Hon tvingade sig till att skjuta undan sina personliga känslor och agera professionellt.
”Vi kanske ska låta Bergmans vara ifred lite. Kan jag få tala med dig en stund?”
”Visst. Vi ses senare då, Pia, Mikael, Sebbe. Var inte oroliga nu. Anna och jag ska se till att inget händer er.”
Pia såg kyligt efter Jonas. Så iakttog hon tankfullt sin f d man. Varför hade han blivit så god vän med den där löjlige svensken? Det var något som inte stämde. Fast å andra sidan, den där kvinnliga polisen, Anna – på något sätt verkade hon och Mikael ha något privat mellan sig. Vad kunde det vara? Trots att hon var tacksam för allt beskydd hon och Sebbe fick, var Pia inte alls förtjust i de två poliserna som skulle tillbringa den närmaste tiden mycket nära dem.
Ute i köket, där Jonas skyndade sig att sätta på kaffevatten, ställde sig Anna borta vid fönstret. Hon hade tänkt lägga upp lite taktik med Jonas. Dela upp vakterna och så vidare. Dessutom hoppades hon att Jonas skulle kunna svara på om några uniformerade kollegor skulle övervaka lägenheten från en bil nere på gatan, eller kanske från en annan lägenhet tvärs över gatan. Innan hon hann formulera frågan, började Jonas tala igen.
”Du behöver inte prata finska om du inte vill det.”
”Vad menar du?”
”När vi träffades i våras, så sa du ju saker på finska. Men nu behöver du inte hålla på så där, om du inte vill alltså. Mikael översatte senare. Det var ju riktigt kul. Jag kan ta ett skämt, fattar du väl.”
Anna mindes till sin skam att hon nog sagt en del om fjollor och kanske något mer om Mikaels opålitlighet. Tänk att den där skitstöveln till advokat hade gått och översatt.
”Nej, det var kanske onödigt. Jag – ber om ursäkt.”
Hon lät inte som hon egentligen menade det, men något med Jonas var verkligen avväpnande. Det var faktiskt konstigt att han och en sådan där hal typ som Mikael kunde se något hos varandra. Väldigt egendomligt om man tänkte efter. Jonas verkade ju både vänlig och ärlig.
”Du behöver inte be om ursäkt. Det var ju rätt kul, det du sa.”
Plötsligt tyckte inte Anna att det var roligt alls. Två tillgängliga ungkarlar, plötsligt borta ur cirkulationen på en gång. Och med tanke på hur de försvunnit var det inte troligt att de skulle bli tillgängliga igen. Riktigt deprimerande var det. Inte alls roligt. Det var lika bra att hon återförde samtalet till mer professionella sammanhang.
”Får vi hjälp av några uniformerade kollegor?”
”Tyvärr inte. De kunde inte avvara någon mer. Det är ju ett EU-möte just nu och så blir det Nobelprisutdelningen snart också.”
Anna suckade. Hon kanske skulle ha gått på gubben om att få med sig några uniformerade kollegor hemifrån. Men det fanns ju inte pengar till det.
”Men lägenheten är larmad och om något händer kan vi få förstärkning hit inom tio minuter.”
Anna tvingade sig till att le. Jonas kunde ju faktiskt vara riktigt professionell när det behövdes.
”Då får vi väl se till att vi två är uppmärksamma hela tiden.”
”Det blir nog inga problem. Vilket rum vill du ha förresten?”
”Jag – har inte tittat efter än.”
”Välj först du, så tar jag det andra. Där var vattnet klart. Vill du ha en kopp kaffe?”
Anna funderade knappt. De närmaste dagarna skulle hon nog få leva på kaffe. Visserligen kunde ju hon och Jonas dela upp dygnet mellan sig, men det blev nog rätt långa pass ändå.
De närmaste dagarna förblev händelselösa. Anna tyckte nog att det var lite av en tryckt stämning, men det kunde ju mycket väl bero på hotet familjen Bergman levde under. Pia verkade betrakta både Anna och Jonas med en viss kyla. Anna kunde inte låta bli att tänka att det var rätt så otacksamt. Här hade de båda två ändrat sina ordinarie arbetsscheman för att tillhandahålla dygnet-runtbevakning. Och så verkade Pia se dem som någon form av oönskade inkräktare.
Anna kunde inte låta bli att nyfiket granska Mikael och Jonas tillsammans. Jonas var hela tiden sitt vanliga oskyldiga, positiva jag. Mikael däremot verkade ha bestämt sig för att hålla distansen. Än en gång kunde Anna inte låta bli att tycka synd om Jonas. Han började se lite sårad ut. Faktiskt hade han ett uttryck i ansiktet som påminde om en hunds. Anna hade haft en hund som sett precis så där ledsen och besviken ut. Visserligen hade han bara spelat för att få lite mer mat vid bordet, men Jonas hade ju verkligen anledning att vara besviken.
Mikael kände det som om han gick på äggskal. Han märkte hur misstänksam Pia såg ut, men lustigt nog var hon lika misstrogen mot både Jonas och Anna. Fast han insåg hur ovärdigt det var, funderade Mikael på att helt enkelt ljuga ihop något om Jonas och Anna. Något om att de två var ett par och att han själv generöst nog brukade låta Jonas bo hos honom för att han skulle få en chans att träffa Anna igen. Men varför skulle han i så fall inte bo hos Anna? Kanske för att Jonas var en så bortkommen och blyg person. Fast han verkade inte alls blyg tillsammans med Sebbe, det måste Mikael erkänna.
Precis som förra sommaren, då Jonas varit hos honom under nästan hela sin semester, hade Jonas bra kontakt med Sebbe. Mikael såg bort mot bordet i vardagsrummet där Jonas satt och pratade med Sebbe. Eller kanske höll han på att underhålla honom. Det såg faktiskt ut som om han låtsades trolla fram ett mynt ur Sebbes öra. Pojken skrattade förtjust, och han blev ännu gladare när Jonas lät honom behålla den svenska tiokronan. Jonas leende var lika oskyldigt och okonstlat glatt som pojkens. Mikael kunde inte låta bli att tänka på hur vackra Jonas ögon var, och hur de brukade stråla emot honom, när de vaknade tillsammans i Mikaels säng. Eller Jonas säng, de få gånger Mikael lyckades ta sig ledigt och åka över till Stockholm.
Nu plockade Jonas fram en kortlek och började blanda korten. Hans händer var så smidiga och handlederna så starka och – Plötsligt kände Mikael Pias blick i ryggen. Han snodde runt och såg henne stå där med rynkad panna. Hennes blick vandrade mellan Mikael och Jonas och tillbaka igen.
”Vad tittar du på?”
Mikael greps av en lust att låtsas som han inte hörde vad hon sagt, men hans erfarenhet som advokat sa honom att det aldrig fungerade.
”Sebbe. Titta så roligt han har. Lyckligtvis verkar han inte alls förstå varför vi är här.”
Pias kyliga ögon borrade sig in i Mikaels, men så mjuknade blicken och hon log.
”Ja, det är verkligen tur. Han har tagit det väldigt bra. Det är faktiskt konstigt att han inte saknar sina lekkamrater mer.”
”Han har ju oss.”
Pias leende blev varmare.
”Det är faktiskt viktigt för honom att ha både mamma och pappa hos sig. Tror du att han känner att vi – inte är lika mycket ovänner längre?”
Mikael blev rörd av Pias ton. Så där brukade hon inte låta när hon sa något som innefattade honom.
”Det hoppas jag.”
Personligen trodde Mikael att de bara slapp grälen på grund av det speciella i situationen, men han tänkte verkligen inte ifrågasätta sin tur. Det var länge sedan Pia låtit så vänlig mot honom. Men det var outhärdligt att se Jonas på så nära håll och inte få röra vid honom. Att gå omkring så här och låtsas som om de var främlingar för varandra tärde på krafterna. Mikael längtade efter att smyga sig ut ur det rum han och Pia delade och istället gå in och lägga sig hos Jonas. Det var så länge sedan – å andra sidan, det gick inte att förneka att Pia såg – oerhört tilldragande ut, i sitt urringade nattlinne. Han hade nästan glömt hur sexig hon var.
Bara en gång sedan Jonas kommit för att bidra till övervakningen, hade Mikael kunnat byta några få ord med honom. Det var medan Pia tog sig ett bad. Han hade skyndat ut i köket, där Jonas stått tillsammans med Anna och druckit kaffe. Efter en road blick på de två männen, hade Anna ursäktat sig och gått för att välja det rum hon skulle sova i.
Jonas kom emot Mikael och det märktes att han tänkte dra honom till sig, men Mikael gjorde en avvärjande gest, och Jonas stelnade till. Det syntes att han blev sårad.
”Du – jag skulle vilja be dig att – inte nämna något om – oss. Pia vet inte – jag menar, jag har faktiskt inte sagt något än och -”
Jonas sorgsna blick var en tyst förebråelse, men Mikael kände inte att han hade något val. Om Sebbe skulle få se dem tillsammans – Och värre ändå, Pia. Det fick inte ske.
”Jag förstår. Om du inte vill det, ska jag naturligtvis inte säga något.”
”Tack. Det är ju bara tillfälligt men -”
”Det är klart att jag förstår. Oroa dig inte. Ta du hand om Sebbe – och Pia, så ordnar jag och Anna resten.”
”Jag uppskattar verkligen – ”
Anna öppnade dörren och tittade in, med en varnande blick på de två männen.
”Pia börjar bli klar i badrummet nu.”
Mikael ryckte till och sprang ut i vardagsrummet igen. När Pia kom ut ur badrummet, satt han på soffan tillsammans med Sebbe och låtsades se på tv. Vad sjutton var Bollibompa för något? Skulle barnen verkligen se på den där smörjan?
Ute i köket såg Anna forskande på Jonas. Han såg allt lite ledsen ut. Vad hade Mikael sagt egentligen? Men Anna tvingade sig till att tänka på något annat. Det var ju faktiskt inte hennes sak.
”Jag valde det yttersta rummet. Det närmast ytterdörren. Om jag låter dörren stå öppen hör jag förhoppningsvis om någon försöker komma in den vägen. Och hur de annars skulle ta sig in, är ju lite svårt att förstå. Det finns ju ingen balkong.”
”Exakt. Det är därför vi brukar använda den här. Till vittnen och så vidare. Och ingen ska väl kunna ta sig upp till fjärde våningen utan att föra något oväsen. Med en stege eller så.”
Anna nickade gillande. Jonas kunde nog sitt jobb ändå, trots att hon fått ett annat intryck tidigare. Nu verkade han ha fått kontroll över sina känslor och såg lika glad ut som vanligt.
”Då går jag och lägger in mina prylar i det andra rummet. Det intill Sebbes rum.”
Anna hoppades att spaningarna skulle leda till resultat innan de utsattes för en direkt attack. Med ett barn och två civila vuxna kunde det bli svårt att undvika personskador. Kanske borde de ha lagt Sebbe inne hos hans föräldrar. Hon bestämde sig för att insistera på att hon och Jonas turades om att sitta vakt ute i vardagsrummet. Hur illa hon än tyckte om pojkens föräldrar ville hon inte se någon skadad eller ännu värre dödad.
***
Dagarna gick och Anna började tycka att det var olycksbådande att deras spaningar inte fick några som helst resultat. Med tanke på att ledaren för sekten lämnat USA redan i början av november och tillbringat större delen av månaden i Finland, borde de ha hittat honom. Men istället var det tyst och lugnt överallt. Inte ens utredningen av dödsfallet hade lett någonstans. Obduktionen hade visat att mannen dött av en överdos tabletter, men ingen kunde svara på om han tagit dem frivilligt eller om kanske någon pressat honom. Inga vittnen fanns heller som kunde bekräfta eller förneka att någon varit närvarande i huset när mannen dött.
Det var lite oväntat att en – amatör – för så fick man nog beskriva den religiöse ledaren – kunde undgå upptäckt under så lång tid. Både svenska och finska polisen hade skickat en förfrågan via Interpol till FBI om mannen, men hittills hade de inte fått några svar. Antagligen ansågs inte Sverige och Finland några riktigt uppskattade allierade och deras förfrågningar hade nog låg prioritet. Annas teori var att mannen faktiskt hade begått några brott tidigare, i USA. Men var han en mördare – antingen nybliven sådan eller kanske en som redan hade liv på sitt samvete?
Under tiden lyckades Anna och Jonas dela upp skiften mellan sig, och fast Anna envist försökte hålla sig på sin kant, var det faktiskt så att Jonas charm började tina upp henne lite. När det gällde Pia Bergman var det en helt annan sak. Hon vande sig inte vid sina två beskyddare, och allt eftersom tiden gick, blev hon snarast mer misstänksam mot dem än mindre. Det roade Anna att Pia Bergman uppenbarligen trodde att det varit något mellan henne och Mikael. Hon skulle bara veta. Men hon hade ju lovat att inte säga något och för övrigt, verkade ju Pia minst lika misstänksam mot Jonas. Sur och grinig människa. Men ett jobb var ju ett jobb.
Det var tröttsamt att bara få sova fyra timmar i taget, och så vara tvungen att gå upp och byta av varandra. Jonas verkade dock ta det hela filosofiskt. När hans leende ansikte mötte Anna, skämdes hon lite för sitt dåliga humör. Hon behövde faktiskt sin nattsömn, och inget kaffe i världen kunde helt ersätta den. Men ett jobb var ju som sagt ett jobb.
Eftersom julen närmade sig, blev de tvungna att låta Sebbe åka ut och julhandla. En i taget fick också hans föräldrar en chans att komma ur lägenheten ett par timmar mitt på dagen. Det bedömdes vara en risk värd att ta. Jonas chef föreslog att Anna skulle eskortera Pia Bergman och Jonas Mikael. Det roade Anna lite att chefen alltså spelade de två turturduvorna i händerna. Nej, den metaforen haltade väl lite. Duvor hade ju inga händer. Men hur som helst, där fick ju ändå Mikael och Jonas en chans att vara för sig själva ett tag. Anna uppskattade inte tiden tillsammans med Pia lika mycket. Hon väntade sig faktiskt att Mikaels f d fru skulle börja fråga ut henne, antingen om hennes relation med Mikael eller kanske om Jonas relation till Mikael. Men det gjorde hon faktiskt inte. Istället blev tystnaden nästan tryckande.
Hon köpte några leksaker till Sebbe, och en del saker som Anna roat anade var till Pia själv. Julklappar till sig själv. Anna hoppades ännu att kunna få fira julen hemma hos sig, kanske hos sin gifta syster. Föräldrarna tillbringade tyvärr numera alla jular på varmare breddgrader, och själv kunde hon inte kosta på sig en sådan lång resa.
Efter en stunds tvekan, köpte Pia också en sidenslips och en flaska dyrt rakvatten. Alltså var Mikael inte helt ute i kylan, konstaterade Anna. Eftersom de ändå var ute och shoppade, köpte hon lite varmare kläder till sig själv. I hastigheten hade hon inte fått med sig tillräckligt mycket av den varan. Fast hon inte skulle få mycket tid de närmaste dagarna, köpte hon också några böcker och CD:skivor.
Nästa dag var det Mikaels tur att få komma ut en stund. Anna misstänkte att de nog skulle köra raka vägen hem till Jonas lägenhet. Konstigt nog kände hon sig inte alls road av den tanken. Men som sagt, sa hon sig, det var ju inte alls hennes sak. Hon hällde upp en kopp kaffe till och gick ut i vardagsrummet för att se på när Sebbe lekte med de leksaker han fått. Han hade inte alls velat gå med på att vänta till julafton.
Hon hade mer eller mindre rätt i sin gissning. Mikael hade inte slösat någon tid. Så fort de satt i bilen, letade sig hans händer in mellan Jonas lår. Jonas var inte beredd på det och tvärbromsade. Några bilister bakom dem tutade ilsket, men Jonas fann sig snabbt och svängde in på en handikapp-plats mitt framför en annan bil. Dess förare tutade också ilsket, men eftersom mannen som körde inte heller var handikappad, gav han sig efter en stund och körde iväg.
MIkael kysste Jonas hårt och fortsatte smeka honom på insidan av låren. Jonas började slappna av. Mikael var uppenbarligen inte arg på honom. Men här kunde de inte sitta. Tvärt emot Stockholms rykte som syndens stad, var här fullt av gamla Östermalmsdamer som nog inte skulle tveka att ringa till polisen om de såg några tvivelaktiga karlar sitta och ägna sig åt vad som tills helt nyligen, i deras föreställninsgvärld, hade varit olagligt.
Jonas lyckades frigöra sig och tog ett par djupa andetag. Det hade blivit lite si och så med andningen den senaste fem minuterna.
”Vi kan nog inte sitta kvar här. Om någon ser oss -”
Mikael kom ner på jorden med en duns. Nej, att bli sedda så här var nog inte en bra idé, ens i Stockholm.
”Kan vi åka hem till dig?”
”Vi måste väl det. Men det är långt ut dit. Jag är rädd att vi inte hinner tillbaka innan jag ska byta av Anna.”
Besviket försökte Mikael ställa in sig på att det inte skulle gå att genomföra. Han som sett så fram emot det här ögonblicket de dagar han tvingats bo så nära inpå Jonas, men ändå så långt borta.
”Fast jag vet var vi kan parkera en stund, utan att någon ser oss. Det är inte alls så långt härifrån. Så här års är det nog ingen där heller. Ingen som inte är där i samma ärende som vi.”
Han log förtjust åt sin idé.
Det tog dem inte ens tio minuter att ta sig dit. Mikael fick erkänna att den här parken, för så fick man väl betrakta den här terrängen, fast den inte såg ut som en traditionell park, var ganska lämplig. Ett grönområde mitt i staden. Det var redan mörkt under träden och fast parkeringsplatserna runtomkring var upptagna, fanns det en bit asfalt som inte var markerad som parkeringsplats, men som ändå räckte för en normalstor bil.
Så fort Jonas stannat bilen, drog Mikael honom intill sig. De kysstes en stund, men det var obekvämt att sitta så snett och växelspaken kom hela tiden i vägen för dem. Motvilligt drog sig Mikael tillbaka. Han sneglade förhoppningsfullt på baksätet. Plötsligt kände han att han inte stod ut längre. Han öppnade bildörren och klev ur. Efter ett ögonblicks tvekan följde Jonas hans exempel. Mikael öppnade bakdörren och såg menande på Jonas. Han verkade inte förstå alls.
”Kom då.”
Mikael började bli otålig. Frågande öppnade Jonas bakdörren och gjorde en ansats att sätta sig där istället. Så drog Mikael ner honom på sätet under sig. Hans mun täckte Jonas läppar och hans händer letade sig ner till Jonas bälte. Konstigt nog verkade inte Jonas alls lika angelägen, men han gjorde inget motstånd. Istället följde han Mikaels exempel. Ett tag hördes inget annat än deras snabba andetag. Efteråt hade Mikael svårt att släppa taget om Jonas, men efter en stund lösgjorde sig Jonas ur Mikaels omfamning och försökte sätta sig upp.
”Vi måste tillbaka nu. Jag måste byta av Anna. Dessutom borde vi inte lämna dem ensamma så länge. Tänk om något händer?”
Den tanken hade inte slagit Mikael förrän nu. Han fylldes av ånger. Om något hände Sebbe eller Pia nu – hur skulle han någonsin kunna förlåta sig själv?
”Du har rätt. Vi måste skynda oss.”
”Hur gör vi med julshoppingen då? Hade du inte tänkt köpa några julklappar till Sebbe?”
”Nja, Pia brukar köpa från oss båda. Fast, jag hade förstås tänkt leta efter någon liten sak från mig.”
”Du kan beställa något istället. Det går ju att få levererat.”
Så återvände de. Mikael insåg efter en stund att de inte alls varit borta så länge som han fruktat. När det kom tillbaka såg både Pia och Anna förvånade ut. Pia reste sig upp och mötte Mikael i hallen. Hon kysste honom lätt på kinden i en gest av äganderätt som i alla fall inte gick varken Anna eller Mikael spårlöst förbi.
Mikael slog armarna om henne och höll henne intill sig, fylld av motstridiga känslor. Så länge han saknat hennes mottagande, och ändå nu, kändes det lite – pinsamt. Som om han inte förtjänat hennes tillgivenhet.
”Vad du kom tillbaka tidigt? Hittade du ingenting?”
”Nej. Jag blev orolig att det skulle hända er något. Det kändes inte så viktigt att gå i affärer. Och jag fick ju ändå lite luftombyte.”
Pia log glatt överraskad. Hon hade kanske missbedömt Mikael. Dessutom visste hon ju redan hur oerhört fäst han var vid Sebbe. Trots allt var han en bra far.
Anna iakttog Jonas eftertänksamt. För en gångs skull var han inte så lätt att läsa av. Hon undrade vad som hänt, om något alls hade hänt, men om igen påminde hon sig att det verkligen inte angick henne.
De kom överens om hur de skulle dela upp natten, och Jonas erbjöd sig att ta första skiftet. Anna hade inget att invända. Ganska snart gick Bergmans också och la sig. Det märktes att de hade svårt att hitta något att göra under den här påtvingade sysslolösheten.
Jonas lovade att väcka Anna vid två-tiden. Hon ställde försiktigtvis mobilen på ringning kvart i två, så kunde de ta en kopp kaffe tillsammans om nu Jonas ville ha. En natt hade Jonas inte alls väckt henne utan låtit henne sova ända till morgonen. Det hade varit en välkommen överraskning, men Anna hade ändå protesterat högljutt – utom hörhåll för Bergmans. Hon hade verkligen inte begärt någon specialbehandling. Jonas försäkrade att han inte menat något illa, men han hade ju sett hur trött hon var. Den här gången skulle det hur som helst inte bli så.
Det blev det heller inte. Anna tyckte att hon knappast hade somnat, när hon hörde ett skott eka i tystnaden. Hon blev omedelbart klarvaken. Hennes hand trevade redan efter tjänstepistolen som låg på nattduksbordet intill henne. Så fort hon hade den i ett fast grepp kände hon sig lite bättre. Lite. Jonas måste ha avfyrat ett skott, minst. Det hade han inte gjort utan anledning.
Vig som en katt kom hon på fötter och utan att slösa tid på att klä på sig, smög hon mot dörren. Den var inte stängd, bara tillskjuten. Lyckligtvis var gångjärnen väloljade så den gled upp utan ett ljud. Hon lyssnade spänt ut i mörkret. Nu hördes ingenting, utom Sebbe som grät högljutt inifrån sitt rum. Han skrek efter sin mamma. Inifrån det stora sovrummet hörde Anna ett halvkvävt ljud, som hon gissade var Pia, som blev tystad av Mikael. Hon måste skynda sig. Om hon inte oskadliggjorde inkräktaren, kanske Mikael kom ut och försökte ingripa.
Så hörde hon ett knakande. En golvbräda som protesterade under någons vikt. Hon smög i den riktningen. Hennes ögon var vana vid mörkret så hon kunde ganska lätt urskilja möblernas konturer. Gardinerna i vardagsrummet var inte fördragna, så gatlyktorna lyste in genom rutorna. I närheten av Pias och Mikaels sovrum skymtade hon en mörk skugga. Anna smög närmare. Fortfarande var turen med henne. Inkräktaren hade inte anat hennes närvaro, det var hon rätt säker på. Men Jonas tystnad oroade henne.
Precis som hon fruktat öppnades nu sovrumsdörren och någon skymtade där inifrån. Gestalten utanför dörren höjde sitt vapen. Efter att ha bytt hand för vapnet, kastade Anna sig genom rummet, och slog in i mannen där borta. Hon hade inte tid att varna Mikael utan hon fokuserade helt på att oskadliggöra inkräktaren. Om han fick chans att känna efter att hans angripare var en kvinna, skulle hennes övertag försvinna. Hon tillät sig inte att tveka. Det här slaget hade hon aldrig utdelat i verkligheten. Om det tog illa skulle mannen dö, men om hon träffade skulle han åtminstone inte kunna skjuta. Hennes hand slog in i mannens hals, med ett otäckt ljud. I det ögonblicket undrade Anna om hon just dödat en annan människa. Så föll hennes motståndare tungt i golvet.
Han hade åtminstone skadat Jonas. Vad som än hände, hade han förtjänat det. Nu hade Mikael hittat ljusknappen. Pia skrek och Sebbe skrek och Anna började bli irriterad. Redan innan hennes ögon vande sig vid ljuset började hennes blick irra omkring i rummet, efter Jonas. Men först måste hon få veta om inkräktaren var oskadliggjord. Hon böjde sig ner över honom och tog upp hans vapen. Hennes underkläder erbjöd inget ställe att sticka ner varken det eller hennes eget så hon la det ena på soffbordet. Sitt eget behöll hon. Jo, han var ordentligt medvetslös, men lyckligtvis andades han fortfarande.
”Håll ett öga på honom.”
Mikael kom av sig och tänkte inte ens på att inte lyda hennes befallning. Han hade just tänkt fråga vad som pågick, men vid närmare eftertanke förstod han det.
Pia kom utspringande ur sovrummet och tvärstannade när hon såg mannen som låg på golvet.
”Bry dig inte om honom. Han är ofarlig nu. Gå till Sebbe istället.”
Pia kastade en ovänlig blick på Anna, som stod där i en minimal bh och lika minimala trosor. Anna mötte hennes blick utan att vika undan. Om hon var lättklädd, så var ju Pia det också. Det där nattlinnet täckte ju knappt bakdelen och urringningen var så djup att Anna förstod att Pia planerat att ta tillbaka sin man från – vem hon nu trodde han hade valt. Men nu hade Anna inte tid för den där griniga otacksamma kvinnan längre. Var var Jonas?
Han låg alldeles utanför köket. Anna undrade om inkräktaren hade kommit den vägen, eller om Jonas varit där och kokat kaffe. Men det spelade ingen roll. Hennes huvud tömdes på alla tankar utom på Jonas, när hon såg hur mycket blod han förlorat. Hon föll på knä intill honom och tryckte fingrarna mot hans hals. Där fanns en puls, fast den var svag och oregelbunden. Hon mindes mobiltelefonen som fortfarande låg på hennes nattduksbord. Men det fanns ju en fast telefon vid soffan. Hon sneglade dit bort. Den såg ut att fungera, men nuförtiden behövde man ju inte skära av sladden för att hindra samtal från att gå ut.
Hon lyfte upp luren och lyssnade. Ingen klarsignal. Hon kom på att hon fortfarande höll i tjänstevapnet och skyndade bort till sitt rum. Hon tog på sig axelhölstret men brydde sig inte om att klä på sig mera. Det var ju varmt nog i lägenheten och dessutom hade hon ingen tid att förlora. Hon tog mobilen med sig, och slog larmnumret medan hon sprang tillbaka till Jonas.
Nu såg hon att Pia hade fått tag i den hysteriskt gråtande Sebbe. Hon stod mitt i rummet och stirrade på scenen som utspelade sig där.
Anna avbröt sig mitt i samtalet och röt åt Pia att ta med sig pojken in i sovrummet. Det här var verkligen ingen lämplig syn för en sjuåring.
Pia gapade men lydde.
Anna fortsatte rapportera.
”En skottskadad man i trettioårsåldern. En medvetslös man i – femtioårsåldern. Han har fått ett karateslag på halsen. Ja, det var jag som gjorde det. Jag är polis. Mannen hade skjutit den yngre mannen och var på väg att anfalla en kvinna och ett barn. Det stämmer. Han har förlorat mycket blod. Pulsen är svag och oregelbunden. Han är väldigt blek också.”
Hon lyssnade på rösten som talade lugnt och oberört på stockholmska. Som om det här inte angick henne. Men Jonas liv kanske hängde på att hon svarade lugnt och sansat så Anna brydde sig inte om att snäsa av stockholmskan.
”Det ser ut som kulan gått in i bröstkorgen. Nej, mer åt höger. Det vet jag inte. Han ligger på rygg. Kommer inte ambulansen snart?”
Lyckligtvis hörde hon nu sirenerna genom fönstret. Hon slutade lyssna på kvinnan som fortfarande rabblade något. När hon hörde stegen i trappan vände hon sig mot Mikael.
”Du kan gå och öppna nu.”
Han lydde utan ett ord. Ambulansmännen såg sig omkring och gjorde en bedömning av situationens allvar. En av dem böjde sig ner intill Jonas och började arbeta med honom. Den andre gjorde en hastig undersökning av den medvetslöse mannen närmare sovrumsdörren.
”Den här klarar sig. Han är nog borta ett tag till, men det är ingen fara med honom.”
Anna nickade. Det kändes bra, men hon hade viktigare saker att tänka på. Nu när ambulansmännen var framme sa hon till kvinnan på larmcentralen att hon tänkte lägga på och så gjorde hon det. Det slog henne att det nog var bäst att se till att inkräktaren inte tog sig någonstans om han nu vaknade till. Hon gick tillbaka in på rummet och fick fram handbojorna. Efter att ha kopplat fast den ena delen om mannens högra hand lät hon andra ändan löpa under elementet under fönstret. Så fäste hon den andra handen också. Nu satt han fast i elementet. Om han vaknade skulle han ha svårt att komma på fötter. I vilket fall som helst skulle han inte nå vapnet.
Nu kunde hon lika gärna klä på sig. Jonas kollegor skulle snart vara här och hon borde rapportera till dem. Jonas – När hon fått på sig kläderna var Jonas borta. Ett andra team ambulansmän kom in genom dörren för att hämta mannen hon just satt fast vid elementet. Hon gick bort och låste upp handbojorna och lät dem ta honom med sig.
”Var försiktiga. Han är en farlig brottsling.”
Egentligen borde hon nog följa med och övervaka honom. Men nu kom två uniformerade kollegor in genom dörren. En av dem hade varit med och eskorterat dem till lägenheten när de kommit från färjan. Han hälsade på Anna. Hon informerade dem snabbt om läget, och den andre försvann ner för trappan efter inkräktaren.
Flera timmar senare konstaterades det att mannen hade arbetat ensam. Resten av sekten verkade inte vara delaktiga. Det bedömdes att faran var över för Pia och Sebbe Bergman. Pia förklarade att hon ville hem. Genast. Ingen gjorde några invändningar. Mikael följde med dem. Anna undrade hur han kunde glömma Jonas så där lättvindigt. Han hade riskerat sitt liv för dem. Fortfarande visste de inte om han skulle klara sig. Om Mikael älskat honom, skulle han verkligen kunna lämna honom så där? Anna förstod det inte. Hon var ju bara en kollega, men hon tänkte inte lämna honom.
När hon avlagt sin rapport frågade hon om det var okej att hon åkte till sjukhuset. Ingen hade några invändningar mot det heller.
På sjukhuset var det ingen som kunde svara på några frågor, och Anna undrade om det över huvud taget fanns någon chans. Men tills hon visste säkert, skulle hon stanna här.
***
Hela vägen ut till färjeterminalen satt Mikael med armarna runt Pia, som hade Sebbe i knät. Han kände sig panikslagen vid tanken på vad som kunnat hända. Vad som hade hänt. Men om den där mannen hade dödat Pia, vad hade han sedan gjort med Sebbe? Mikael blev kall inuti när han spekulerade i vad en sekt kunde tänkas göra med barn vars föräldrar gjort sig skyldiga till svek mot församlingen.
Så mindes han hur Jonas sett ut där han legat på golvet och Mikael kände hur han blev torr i munnen. Han hade inte vågat fråga efter Jonas alls. Dessutom var Pia inte i ett sådant tillstånd att han kunde lämna henne ensam en sekund. På något sätt kändes det bra att sitta så här med henne i famnen. Hon lutade sig mot honom som om hon litade fullkomligt på honom. Det fick honom att känna det som om den bittra skilsmässan aldrig hade hänt. Pia var sig lik. Inte som hon blivit medan deras äktenskap föll sönder utan tidigare. Då de varit så förälskade att hans kollegor skrattat åt honom. De hade mer liknat två kärlekskranka tonåringar än en advokat och hans hustru.
Nu rörde sig Pia och lösgjorde sig en aning.
”Mikael – jag vill att du kommer tillbaka. Vill du försöka igen?”
Han kunde inte tro att det var sant. Skulle han få en chans till? Plötsligt hade han glömt alla de bittra orden som fällts av båda två. Han glömde att Pia tänkt föra bort hans son till en annan kontinent. De kunde få tillbaka det de haft för bara ett par år sedan. Han tvekade inte ett ögonblick, fast han mycket väl visste vilket pris han skulle få betala. Även om Jonas klarade sig, skulle han inte få se honom mer. De skulle i alla fall aldrig – Vad som än hänt mellan dem var det över. Mikael visste att han inte ens kunde kosta på sig att säga adjö. Det var hårt mot Jonas, men – han kunde inte sörja över det. Pia och Sebbe var ändå viktigare.
***
Han förstod inte varför det gjorde så ont. Det tog en lång stund innan han mindes något. Vid det laget hade han slagit upp ögonen. Ett blekt decemberljus letade sig in genom fönstret. Han försökte vända sig om men kunde inte. Nu insåg han att han hade en massa bandage om kroppen. Det stränade och drog när han försökte röra på sig. Dessutom satt en plastslang i ena handen. Dropp. Var han sjuk eller – Långsamt började minnena återkomma. Sebbe. Pia Bergman. Mikael. Vad hade egentligen hänt? Var var Anna?
Efter en stund kom en sköterska in. När hon märkte att han var vaken, log hon uppmuntrande.
”Så bra att du är vaken nu, Jonas. Din chef vill tala med dig, om du orkar. Och så har du en besökare.”
”Det går väl bra. Får jag bara fråga – blev någon mer skadad?”
”Det kom in en man samtidigt som du. I femtioårsåldern.”
”Jaha. Han. Vad bra. Då fick Anna honom.”
Sköterskan stirrade på honom.
”Jag är polis och – ”
”Det vet jag.”
”Anna är en kollega från Finland. Hon måste ha lyckats oskadliggöra inkräktaren innan han skadade – skyddsobjekten.”
”Jag förstår. Då skickar jag in din chef.”
Lyckligtvis ville chefen egentligen bara förvissa sig om att han mådde bra, eller i alla fall att han var på bättringsvägen. En mer utförlig rapport kunde vänta tills efter helgerna. Det kändes skönt. Jonas var egentligen lite sömnig. Men så mindes han sin besökare. Han undrade om det var Mikael eller kanske Anna. I vilket fall som helst ville han gärna träffa vem det än var innan han somnade.
När Anna fick höra att Jonas vaknat och att han var på bättringsvägen blev hon genast piggare. Hon fylldes av en lyckokänsla som hon inte riktigt förstod. Men nu var ju fallet över. Äntligen skulle hon få komma hem. Hon skulle säkert få ledigt så hon hann upp till Mia i Österbotten.
Jonas log lika varmt som vanligt. Anna insåg att hon skulle bli den som måste förklara att Mikael valt Pia framför honom. Men hon kunde inte låta bli att besvara hans leende. Det var något med honom som var – rörande. Något som gjorde att man inte kunde låta bli att tycka om honom.
”Hej.”
”Hej.”
”Hur känns det?”
”Jo, jag har väl mått bättre förstås. Kan du berätta vad som hände? Jag minns inte alltihop.”
”Den där sektledaren sköt dig. Jag vaknade av skottet och tog mig ut i vardagsrummet – och så slog jag ner honom.”
Anna måttade ett karateslag i luften som illustration.
Jonas visslade till.
”Snyggt. Har du ett sånt där svart bälte, eller vad det heter?”
Anna log åt hans barnsliga entusiasm.
”Jo, faktiskt.”
”Häftigt. Det skulle man kunna. Så ingen blev skadad då?”
”Du. Och han. Men inte så allvarligt. Han kvicknade till ganska snart, hörde jag.”
”Så bra då. Att ingen blev skadad.”
Nu såg Anna att han börjat undra vart Mikael tagit vägen. Hon avskydde att behöva göra honom besviken. Och hans nästa fråga bekräftade hennes gissning.
”Är Mikael och Pia kvar i lägenheten?”
”Nej. De åkte tillbaka till Finland direkt.”
”Jag förstår.”
Jonas leende försvann, och Anna svor inom sig över den där okänsliga knölen Mikael. Vilken hänslynslös förförartyp. Hon undrade hur länge det skulle ta innan Jonas förstod vad som verkligen hade hänt, och funderade på om hon kanske skulle varna honom redan nu. Men så insåg hon att hon inte behövde göra det.
”Han går tillbaka till henne, tror du inte det?”
”Jo. Det verkade så.”
”Jag förstår honom. Det är klart att det är viktigare med Sebbe och – Familjen måste komma först.”
”Kanske det.”
”Fast jag hade hoppats att han skulle komma och prata med mig först. Du vet, säga adjö och så. Vi kommer nog inte att träffas igen.”
”Det är ju det minsta man kunde begära, tycker jag.”
”Fast det blev väl för stressigt. Med resan och så. Sebbe -”
”Jonas – jag är väldigt ledsen för din skull.”
”Tack. Fast det ordnar sig.”
Sköterskan tittade in och sa att Anna fick komma tillbaka vid ordinarie besökstid. Hon flög upp och hoppades att hon inte hade tröttat ut Jonas för mycket.
Till Jonas förvåning kom Anna faktiskt tillbaka till besökstiden den kvällen. Han hade väntat sig att hon också skulle åka hem. Men hon kom tillbaka dagen därpå och dagen därefter. Fram mot slutet av veckan fick Jonas åka hem, fast han skulle inte kunna komma tillbaka till jobbet på länge än. Till hans förvåning var Anna där och mötte honom. Hans kollega kom för att skjutsa honom hem, och gjorde stora ögon när han fick se Anna.
Jonas presenterade dem för varandra. Så återvände Anna till sitt hotellrum. Det började ändå bli dags att packa ihop och åka hem. Nu skulle Jonas bli bra igen, och hon kunde i vilket fall som helst inte se till att han fick tillbaka Mikael. Eftersom dagens färja redan avgått och nästa inte skulle gå förrän i övermorgon, bestämde sig Anna för att passa på att julshoppa lite. På kvällen satte hon sig i baren för att skaffa sig lite julstämning. Det lyckades inte så bra. Hon övervägde att helt enkelt flyga hem, men så försökte hon tvinga sig till att slappna av. Stockholm kunde väl duga lika bra, i alla fall när man var ensam.
En fet tysk affärsman försökte fånga hennes blick och skåla med henne, men Anna undvek envist att förstå. Efter en stund gav han upp och började satsa på en betydligt äldre, mager hårdsminkad kvinna som satt vid ett bord lite längre bort.
Plötsligt fick Anna se att Jonas kom in genom dörren. Han borde ju inte vara uppe och gå, så hon blev genast orolig. Hade något hänt Mikael och Sebbe? När Jonas fick se henne log han dock och kom och satte sig intill henne.
”Vad gör du ute och går så här?”
”Jag tänkte bjuda dig på ett glas.”
”Jaha. Var så god då.”
Jonas kollade vad hon drack och så beställde han en likadan till. Han beställde en till sig själv också. Deras konversation flöt på obehindrat och allt eftersom drack de mera. Anna insisterade på att få bjuda på ett glas och en stund höll de på så. När båda två började bli ganska fulla, slog samvetet henne. Borde en man som nyligen kommit ut från sjukhuset dricka så mycket? Men, slog det henne, det var ju redan för sent. Jonas var ju redan packad, precis som hon. Det verkade rent otroligt lustigt egentligen. Här satt de två och drack tillsammans. Bara för några veckor sedan hade Jonas varit ihop med Mikael och nu satt de här istället. Väldigt roligt.
Rummet snurrade en aning omkring henne och påminde henne om den gamla goda tiden på polisskolan då hon hade druckit tillsammans med killarna och supit dem alla under bordet. Men nu började det ändå bli dags att gå och lägga sig. Hon öppnade munnen för att säga det till Jonas, när hon insåg att han hade lång väg hem. Borde hon följa med honom och se till att han kom ordentligt i säng? Hur gjorde man för att få tag i en taxi här? Men så fick hon en utmärkt idé. Hennes hotellrum var ju nära och bra. De kunde sova där. Vilken fantastisk idé. Riktigt lysande.
Hon reste sig upp. Jonas gjorde ett tappert försök att ställa sig upp också. Anna hjälpte honom på fötter.
”Det är sent. Vi ska gå och lägga oss nu.”
”Okej. Var då?”
”Uppe på mitt rum.”
”Vad bra. Min lägenhet är så långt borta, förstår du.”
De tog sig ut i foajén och vidare till hissen. Därifrån var det lätt att ta sig vidare till Annas rum. Med lite ansträngning kunde Jonas sträcka ut sig på sängen. Anna hade en aning mindre problem med att lägga sig intill honom. Hon la sig på sida och såg på Jonas. Hans ansikte var verkligen – snyggt. Kroppen också, nu när hon tittade närmare på honom. Hon kunde inte låta bli att mumla något på finska. Det hade varit oartigt att säga det hon hade att säga på svenska.
Jonas rynkade pannan en aning missnöjt.
”Nu gör du så där igen.”
”Vad då?”
”Pratar finska. Jag förstår inte. Säg det på svenska istället.”
Han envisades ju. Då fick hon väl ge med sig.
”Jag blev så förbannat besviken när jag fattade att du och Mikael var – tillsammans.”
”Varför det?”
”För – jag är ju också singel, fattar du väl. Tror du inte att jag också ville ha en kille?”
”Jaså. Nu fattar jag varför du var så sur den där gången. I rätten du minns.”
”Jag var skitförbannad. Vilken sur, dryg jävel den där Mikael.”
”Nej. Han är fin. Men det är du också.”
”Tack. Tycker du?”
”Jättefin. Snyggare än Mikael.”
”Menar du det?”
”Ja, mycket snyggare kropp och allt. De där menar jag. Mikael har inte såna där.”
Jonas tyckte inte alls att det var oartigt att handgripligt visa vilka kroppsdelar han saknat hos Mikael. Anna fnissade förtjust.
”Nej, det har han inte.”
Uppmuntrad, fortsatte Jonas att minnas vad som faktiskt hade saknats hos Mikael. Han sträckte ut handen och lyckades något så när träffa Annas ansikte. När han väl kände hennes hud under fingrarna, strök han över kinderna och runt läpparna.
”Och så var han så taggig också. Inte så mjuk som du.”
”Nej, det kan jag tänka mig. Fast det är sexigare med skäggstubb. Mycket sexigare.”
Hon rörde vid Jonas ansikte som för att bevisa att hon hade rätt. Men varför nöja sig med att röra vid honom med fingrarna? De låg ju så nära varandra att hon lika gärna kunde – Så hon makade sig lite närmare så hon kunde nå att kyssa honom. Mmm. Lite orakad, precis som hon gillade det bäst. Hennes läppar utforskade Jonas mun ytterligare en stund. Men så slog det henne att det här var nog väldigt oartigt. Han hade ju just blivit dumpad av sin pojkvän. Det måste ju kännas för –
”Förlåt.”
”Va? Förlåt för vadå?”
”Att jag kysser dig. Du är ju bög och – jag är ju en tjej.”
”Är jag? Jo, jag kanske var det. Men nu är jag inte det längre.”
”Inte?”
”Känns inte så.”
Anna tänkte efter en stund och märkte att han hade rätt. Det kändes verkligen inte så nu. Hon skrattade högt vid tanken. Men så fick hon annat att göra och de pratade inte mer.
De sov länge. När Anna vaknade mindes hon knappt vad som hänt kvällen innan. Dessutom distraherades hon av en enorm huvudvärk som dunkade i tinningarna. Varför glömde hon alltid bort att det blev så här morgonen efter en lyckad supkväll? Hon ringde efter magnecyl och upptäckte så att hon inte var ensam. Jonas vaknade också och upptäckte att han led av en rejäl huvudvärk.
Anna skulle just till att ringa efter fler magnecyl, när det knackade på dörren. Det tog henne en stund att minnas att de inte låst dörren kvällen innan. Så ropade hon till den som stod där ute att komma in. Den unga kvinnan hade med sig en hel karta magnecyl, så lyckligtvis behövde de inte skicka efter fler. Hon hade också med sig en flaska mineralvatten och två glas. Anna stirrade förvånat på henne, och insåg att hotellpersonalen noterat att hon fått sällskap. Väldigt närgånget av dem. Men praktiskt. De svalde sina magnecyl och drack upp mineralvattnet. Så sov de några timmar till.
När de vaknade nästa gång kändes det mycket bättre. Så mycket bättre att de återupptog gårdagskvällens aktivitet. Inte supandet utan det andra. Men till slut kände de att de behövde vila. Återigen mindes Anna att Jonas inte fick överanstränga sig. Det här kunde väl nästan räknas dit? Hon såg oroligt på honom för att försöka komma fram till om han såg överansträngd ut. Men han såg bara glad ut, som vanligt. Kanske lite gladare än vanligt, faktiskt.
”Hur är det?”
”Bara bra.”
”Du känner dig väl inte överansträngd?”
”Lite kanske, men jag klagar inte.”
”Men du är ju skadad och du borde ta det lugnt.”
”Inte så lugnt väl. Jag mår faktiskt jättebra nu när huvudvärken gått över.”
”Jo, men -”
”Vad är det?”
”Jag fattar inte vad som hände.”
Jonas log förvånat åt Annas förvirring. Mindes hon inte vad de gjort? Han hade visserligen haft en sprängande huvudvärk, och det hade ju hon också, men han kunde ändå tydligt minnas allt de gjort. Han log nöjt vid minnet. Jo, nu kom alltsammans tillbaka. Men han fick väl försöka förklara lite taktfullt för Anna. Fast han kunde inte tänka sig att hon hade så mycket emot det. Hon hade ju sagt att hon var singel och dessutom hade det ju inte alls verkat som hon hade något emot det. Det hoppades han i alla fall. Hon kunde väl ändå inte –
”Vi – minns du verkligen inte?”
Det kändes lite pinsamt att behöva gå in på det i detalj, ifall hon nu hade glömt vad som hänt.
”Jo, jag vet vad vi gjorde. Men hur gick det till?”
Jonas funderade på vad hon egentligen frågade. Undrade hon exakt vad de gjort eller hur det hade börjat? Konstig fråga, förresten.
”Jo, vi – minns du inte det heller?”
”Va? Jo, det är klart att jag gör. Men – du gillar ju inte tjejer?”
”Det gör jag väl. Tror du att jag hade – jag menar, du märkte väl att jag -”
Nu blev faktiskt Jonas lite generad. Hon hade väl inte något att klaga på, hoppades han. Visserligen hade han varit rejält full, men – så dålig hade han väl ändå inte varit?
”Jo, det var jättefint. Men – du är ju bög?”
”Jaså, det där. Jo, kanske. Eller, bisexuell är jag nog. Fast det trodde jag inte förra året.”
”Vad menar du?”
Anna undrade om han kanske hade haft någon tjej före henne, och greps av en oresonlig svartsjuka. Om hon nu hade omvänt Jonas, så ville hon ju i alla fall vara den första.
”Jag trodde ju inte att jag gillade killar alls. När det där med Mikael hände blev jag helt paff. Det var det sista jag hade väntat mig. Jag var faktiskt mera inne på – ”
”Vad då?”
”Jo, du vet, när vi träffade dig, så – Du är ju så snygg och så -”
Anna kände plötsligt att hon rodnade. Hade hon fattat så fel? Men det här lät ju faktiskt ännu bättre än en tveksam omvändning av en bög. Det lät ju lite för amerikanskt för att vara riktigt trovärdigt. Egentligen trodde hon inte att det förekom.
”Jaså du. Jag som trodde -”
”Att jag var en gammal fjolla?”
Jonas skrattade åt hennes gamla skämt. Men så blev han allvarlig. Såg han verkligen så – fjollig ut? Det hade han faktiskt inte anat.
”Ja, du och Mikael var ju så – det märktes ju så tydligt. Kan du fatta att jag blev sur?”
”Var det därför du var så sur?”
Ett leende började sprida sig på Jonas läppar. Jaså, det var så det var.
”Blev du svartsjuk?”
”Det kan du väl fatta att jag blev.”
Hon tyckte inte hon behövde nämna att hon precis lika gärna hade tänkt sig Mikael från början. Tills hon insett vilken känslokall knöl han var. Nu insåg hon också att den skitstöveln hade kastat sig över Jonas och förfört honom. Den stackars oskyldiga killen. Vilket odjur den där Mikael var. Men det tänkte hon inte heller påpeka för Jonas. Nu var ju allt bra igen. Hon skulle minsann inte behandla Jonas så kallsinnigt som Mikael hade gjort. Vilken tur att den där Mikael bestämt sig för att gå tillbaka till sin sura hagga till fru. De två förtjänade verkligen varandra.
Jonas hade fortfarande inte släppt tanken på att han kanske varit en aning – mindre bra än vanligt.
”Så du är nöjd nu då?”
Anna tolkade frågan något annorlunda än den var avsedd, men Jonas blev ändå glad över svaret.
”Jadå. Så nöjd som man kan bli.”
Då så. Det var ju en lättnad. De här månaderna med Mikael hade inte fått honom att glömma bort sina gamla takter. Något sa Jonas att han kunde lita på Anna på ett helt annat sätt än Mikael. Han blev förvånad när han insåg att han inte saknade Mikael alls, och besvikelsen över att ha blivit lämnad utan förklaring hade övergått i en lyckokänsla över att ha hittat Anna och att Anna äntligen såg på honom med uppskattning. Hela tiden när Anna varit så arg på honom, hade han känt sig ledsen och skämts över att han på något sätt inte levt upp till hennes förväntningar. Men nu gjorde han det. Så han hade verkligen inget att klaga på. Men bäst ändå att hålla ordentligt fast vid henne, så inte hon också försvann ifrån honom.
SLUT
© Tonica