Huvudpersoner:	Roland, Brynjar, Vivian, Karoline, Britt
Beskrivning:	Roland mår inte bra. Hans självdestruktiva beteende får hans ex Karoline, att be sin pappa, Brynjar, prata med Roland. Rolands syster Vivian försöker också. Till slut börjar Roland ana något och Brynjar måste berätta. Tyvärr mår inte Roland bättre för det och hans beteende blir värre och värre tills Brynjar än en gång måste ingripa.

Karoline stötte på sin far utanför butiken. Hon tyckte att fadern såg bekymrad ut.

”Vad är det?”

Han verkade vara långt borta i tankarna, men hon märkte att han gjorde ett försök att fokusera på henne.

”Åh, är det du Karoline?”

”Vet du hur det är med Roland? Jag – har inte pratat med honom på flera veckor. Inte sen jag – skällde ut honom.”

”Det är just Roland jag funderade på. Han – verkar inte må så bra.”

”Jag har hört det. Dricker mer än någonsin? Råkar i bråk med alla?”

”Ja, precis. Vivian pratade just med mig om det. Hon är orolig för honom. Du vet ju hur han är, men – han har nog aldrig burit sig åt så här förut.”

”Nej, jag har inte märkt det tidigare heller. Han brukade ju vara ganska – kul.”

Brynjar önskade att Karoline inte hade tyckt det, även om han naturligtvis var tacksam att han nu hade ett litet barnbarn. Men helst inte en son till Roland.

Efter Brynjar hade skilts från sin dotter, bestämde han sig för att gå förbi Rolands ställe och se hur det var med honom. Även om han inte hade önskat sig någon förbindelse mellan dottern och Roland, kände han ändå ett visst ansvar nu. Den yngre mannen var ju trots allt hans dottersons far.

När Brynjar kom fram till Rolands hus, kom Vivian, Rolands äldre syster, och Ylvingens präst, utspringande genom dörren. Den smälldes igen bakom henne med en smäll.

”Hur är det, Vivian?”

Vivian ryckte till och vände sig om.

”Jaså är det du, Brynjar? Jo, jag försökte prata med Roland, men – han bara körde ut mig. Han är full och – du skulle ha sett honom. Jag förstår faktiskt inte vad det här kommer ifrån.”

Brynjar svarade inte, utan fortsatte att tankfullt betrakta Vivian. Han hade en ganska stark aning om vad det här kom ifrån. Det enda han inte visste var vad det var som hade utlöst den här reaktionen just nu. Kanske var det Karolines nya förhållande, kanske var det rentav barnet. Roland hade ju alltid haft svårt med fadersrelationer och nu förväntades han själv vara far till ett litet barn. Det var han inte redo för, skulle kanske aldrig bli det.

Det var som om Vivian läst Brynjars tankar och ett uttryck av förtvivlan flög över hennes ansikte.

”Tror du – att det beror på – det där?”

”Ja, vad skulle det annars vara? Jag förstår inte riktigt hur det utlöstes bara. Kanske Karolines nya förhållande eller kanske barnet. Hur skulle Roland egentligen kunna vara en bra pappa?”

”Vad ska vi göra? Han lyssnar inte på mig.”

”Antagligen inte mig heller. Men jag lovar att jag ska försöka.”

Till Vivians förvåning, kom hennes bror bort till henne, en kväll då hennes son var och umgicks med Robin i restaurangen, eller snarare någonstans i närheten. Först blev hon lättad, men ganska snart urartade deras försök till samtal, och blev ett bittert gräl. Deras pappa kom upp i konversationen och Roland hävdade att fadern hade favoriserat Vivian.

”Du vet att det var så. Pappas favorit var du. Försök inte ens förneka det.”

”Roland – det var en svår relation, det vet jag, men jag kan inte alls tycka att han behandlade mig särskilt mycket bättre. Det är nog bara det att det betyder mer för en pojke. Och på grund av det så letade du efter andra fadersgestalter. Snälla Roland – lugna dig.”

”Vad menar du? Andra fadersgestalter?”

Vivian studerade sin brors upprörda ansikte och suckade.

”Minns du inte alls?”

”Jag vet inte vad du pratar om.”

Plötsligt vände Roland på klacken och stormade ut ur Vivians hus, så hastigt att hon var rädd att han skulle riva ner något på vägen ut. Och fast det faktiskt var sommar, Nordnorges korta flyktiga sommar, var hon ändå rädd att något skulle hända brodern på vägen hem igen. Om det nu var dit han var på väg.

Vivian funderade på att följa efter och se att Roland kom hem ordentligt. Bara han inte tänkte ta ut båten i det här tillståndet. Men i stället, för att inte reta upp Roland mera, ringde hon till några av grannarna och hörde efter vart Roland tog vägen. Lyckligtvis gick han bara hem och slängde igen dörren efter sig.

Lille-Jens kom hem igen och gick så småningom och la sig. När klockan närmade sig midnatt, gjorde Vivian detsamma.

När hon sovit i några timmar, väcktes hon av att någon bankade på dörren. Hon flög upp och tog på sig en morgonrock utanpå nattlinnet och gick och tittade ut genom köksfönstret. Det var Roland som stod på trappan, iklädd bara skjortan och jeansen. Håret stod på ända och han var åtminstone inte nyktrare än när han lämnat henne flera timmar tidigare.

Hon gick hastigt in på Lille-Jens rum och försäkrade honom att det inte var någon fara. Det var bara hans morbror som bråkade som vanligt. Så skyndade hon sig och öppnade dörren.

”Försök vara lite tyst. Lille-Jens sov.”

Faktiskt såg Roland lite skuldmedveten ut, även om han inte bad om ursäkt. Men han dämpade sig lite.

”Vivian – vad menade du med andra fadersgestalter?”

Hon studerade hans högröda ansikte sorgset. När hon fått sin efterlängtade lillebror för så många år sen, hade hon aldrig anat att barnet skulle växa upp till den här utsvävande mannen.

”Fråga Brynjar.”

”Vad menar du? Kan du inte bara berätta vad du menar så -”

”Nej, fråga Brynjar. Han vet.”

Roland såg osäker ut. Som om han plötsligt insåg att det fanns något att fråga om.

”Men vänta tills i morgon. Försök nyktra till lite, snälla Roland.”

Han verkade ha ett skarpt svar på tungan, men så ändrade han sig och ryckte på axlarna. Så vände han och gick. Vivian kontrollerade att Lille-Jens hade somnat om igen, innan hon också gick och la sig igen. Men sömnen ville inte komma. Hon var så orolig för sin bror. Om inget gjordes skulle hon kanske förlora honom. Det skulle räcka med att han gick ut med båten en gång när han var full redan, eller fortsatte att dricka när han väl var ute till havs – Även om många här uppe var religiösa, hade också många druckit en hel del och Vivian hade till och med själv förrättat en del begravningar eller snarare minnesgudstjänster till minnet av dem som försvunnit till havs. Sprit och hav var ingen bra kombination.

Nästa morgon, knackade det på dörren till Brynjars förvåning, när han satt vid frukostbordet och läste tidningen. Han undrade vem det kunde vara som kom så tidigt, men så fort han såg Roland stå på tröskeln, insåg han vad som komma skulle. Han suckade. Visst hade han anat att den här dagen skulle komma, men –

”Kom in. Vill du ha kaffe?”

Roland tvekade, men så nickade han. Brynjar reste sig själv och hällde upp en ny kopp. Med tanke på hur Roland såg ut, behövde han rejält med kaffe. Britt hade redan gått till skolan så de var ju ensamma och skulle så förbli åtminstone till lunch.

”Sätt dig.”

Roland satte sig faktiskt och tog lite av kaffet.

”Jag pratade med Vivian igår och hon sa något om – andra fadersgestalter. Hon sa att jag borde prata med dig om det.”

Brynjar studerade Rolands förbryllade ansikte. Det verkade faktiskt som om Roland inte mindes något alls. Kanske var det inte så konstigt. Men Brynjar var inte helt säker på att det var en bra idé att ta upp det igen. Kanske skulle man bara låta det förflutna vila. Å andra sidan kanske den här självdestruktiva perioden berodde just på att Roland inte kunde minnas det som hänt honom. Nu hade han ju dessutom börjat fråga. Det skulle nog inte gå att få honom att avstå från att gräva djupare.

”Minns du inget alls?”

”Av vad då? Det här med min far? Jodå, jag minns att han inte fanns där när jag behövde honom. Alla gånger som vi väntade på honom. På jul och födelsedagar och annars också. Viktiga dagar då alla andra hade sina pappor.”

”Jag vet. Fast det var inte det jag menade. Minns du inget om Terje?”

Brynjar mindes fortfarande när Terje återvänt till ön efter flera års frånvaro. Hur alla tyckt det var så snällt av honom att ta sig an Roland som var så vilsen utan sin egen far. I flera månader hängde tonårspojken efter den vuxne mannen. De var oskiljaktiga. Men så en dag hade Roland tagit sin fars bössa och försökt skjuta sig. Det var då alla började undra. Hur mycket de än frågade Roland, berättade han ingenting. Men det fanns andra som visste eller i alla fall anade.

”Har du pratat med Roy?”

”Roy? Nej, om vad då?”

”Det spelar ingen roll. Roland – en kväll kom jag förbi badstranden. Du och Terje satt där och ni hade några tidningar. Porrtidningar.”

Roland stirrade på Brynjar med fasa i blicken. Nog mindes han något. Annars skulle han inte se ut så där. Brynjar ville inte fortsätta, men insåg att det var för sent nu. Han tyckte väl egentligen inte om Roland, i alla fall inte hans behandling av Karoline, men han tyckte fruktansvärt synd om honom.

”Han – hade handen nere i dina byxor. Och så tog han din hand och -”

Roland flög upp som om han bränt sig, men han hade inte rört kaffekoppen på länge, så det kunde det inte bero på.

”Det där är inte sant.”

”Det vet du att det är.”

Brynjars ton var så mjuk och vänlig att det brände till i ögonen på Roland.

”Minns du ingenting?”

”Nej. Jo, jag – kanske. Vad hände?”

”När jag kom fram till er måste han ha hört mig, för ni satt precis som vanligt och tidningarna var till och med ihopvikta. Jag gav honom en blick och så sa jag till dig att det var dags för dig att gå hem. Du sprang iväg som en strykrädd hund och jag stirrade på Terje en stund till. Så gick jag hem och pratade med dina föräldrar. Efter det förbjöd de dig att umgås med Terje. Men du – vägrade att lyda.”

”Jag – det är inte som du tror.”

”Roland, det är ingen som skyller på dig. Efteråt förstod vi att han hängt efter de andra pojkarna också. En gång såg jag honom med Roy. Han – förnekade att något hade hänt, men – jag vet vad jag såg.”

Roland såg chockad ut och verkade vilja säga något, men avbröt sig.

”Du sprang i alla fall iväg tillbaka till Terje. Minns du inte att han bjöd på sprit och cigaretter också? Antagligen fanns det mer porr också, men det vet jag inget om. Den kvällen då du inte kom tillbaka – Roland? Det här minns du väl i alla fall?”

”Vad då?”

Rolands röst var hes och inte mycket mer än en viskning.

”Du hade fått tag i far dins bössa och stod uppe på berget och skulle skjuta dig. Men du kunde inte hantera vapnet rätt och dessutom stod din syster nedanför och pratade med dig, vädjade. Jag måste säga att hon redan då hade ordet i sin mun. Ett tag såg det ut som hon skulle kunna få dig att ändra dig. Men så ändrade du dig igen och försökte skjuta. De där ärren i pannan som du har -”

Ofrivilligt rörde Roland vid ärren som Brynjar nämnde. Han visste ju att han hade dem, vägrade bara att tänka på dem. Tanken drog sig undan bara han snuddade vid den. Men ändå –

”Du fördes till sjukhus på fastlandet och var borta en längre tid. När du kom tillbaka -”

”Vad hände med Terje? Vart tog han vägen? Han var inte kvar när jag kom tillbaka.”

Brynjar bet ihop käkarna. Det såg inte som Roland skulle få några svar. Men något fick honom att insistera.

”Berätta. Du vet, eller hur?”

Brynjar såg ut att tveka.

”Jag vet ingenting.”

Roland tyckte Brynjar betonade ordet ’vet’ extra mycket. Visste han inte, men anade? Så Roland fortsatte pressa honom.

”Jag måste få veta. Vart tog Terje vägen?”

”Han – försvann.”

”Ja, han var borta. Ingen pratade om honom mer. Men du vet vad som hände, inte sant?”

”Det räcker väl med det du fått veta ikväll? Han kom aldrig tillbaka, och ingen mer pojke på Ylvingen behövde få uppleva det du gjorde. Nöj dig med det.”

”Jag kan inte. Jag måste få veta.”

Det kostade på att tigga och be Brynjar så här, men Roland visste att det var viktigt att få veta. Om lille Oddvar eller Lille-Jens kunde råka på honom –

”Om han dyker upp igen -”

”Det gör han inte.”

Det lät inte som det fanns utrymme för några tvivel. Så Brynjar visste.

”Vad hände?”

Efter en lång tvekan suckade Brynjar uppgivet.

”Din far tog honom med ut i båten för att tala ut. Han skulle konfrontera honom.”

”Och?”

”Din far kom ensam tillbaka. Han sa bara att Terje hade försvunnit. Han är borta, sa han.”

”Borta? Dödade min far honom?”

”Det visste nog bara din far. Men – det är vad alla andra trodde.”

”Och ni sa inget?”

”Till polisen? Aldrig. Det här var en intern angelägenhet.”

”Tack.”

Det där sista skrek Roland över axeln. Hans syster kanske visste mer.

Men hon sa bara att pappan gjort det för att gottgöra sitt svek. För att försöka vara en bra pappa till slut ändå. Men hon försäkrade att hon inte visste mer än någon annan. Bara att misstänka vad som hänt, gick emot hennes principer som präst, men – som Brynjar sagt, det här var en intern angelägenhet och dessutom gällde det ju hennes familj. Hennes lillebror.

Så till slut gick han tillbaka till Brynjar igen. Det var kanske bara han som visste något nu längre, när de äldre var borta.

Fast ämnet var besvärligt kände Roland att han måste ta upp det igen. Brynjar var fortfarande ensam. Det dröjde nog minst en timme innan Britt var tillbaka.

”Du vet att jag inte är någon -”

Brynjar spärrade upp ögonen.

”Nej, det är klart. Ingen har väl sagt -”

”Men det där som jag lät Terje göra -”

”Det där var hans fel. Såna där vet hur de ska snärja ett barn. Det vet väl du också? Nuförtiden står det ju i tidningarna. Grooming. Du hade inte en chans.”

”Men Roy -”

”Roy hade sin familj. Din pappa -”

Roland nickade sorgset.

Så mindes han något och han frös till.

”Men Kjettil Mikkelsen? Han försvann ju också. Var det någon eller några som -”

”Vad menar du? Om vi körde iväg den stackarn?”

”Jag menar -”

Plötsligt insåg Brynjar vad Roland stod och antydde. Först blev han arg, men så såg han hur allvarlig Roland såg ut.

”Tror du att någon här på ön dödade Kjettil för att han var homosexuell? Du kan inte mena allvar. Det där med Terje – det var en annan sak. Han utnyttjade barn. Din pappa försökte göra det rätta även om – Hur som helst, Kjettil flyttade till Oslo och jag tror han flyttade vidare till Köpenhamn. Det är annorlunda idag som du säkert vet.”

Brynjar insåg plötsligt att Roland nog var orolig för egen räkning.

”Du hörde väl vad jag sa? Ingen här lägger skulden på dig. Även om du hade varit – du var bara ett barn. Vi är inga monster. Tror du att du kan lägga det här bakom dig nu? Det är över. Du är inte din pappa och -”

”Men tänk om jag också blir så där som Terje? Tänk om jag – Då skjuter jag mig hellre.”

Brynjar kände hur en kall kåre rörde sig ner efter ryggraden. Lille Oddvar. Hans barnbarn. Men nej, han kände Roland. Han kunde vara dum och oförståndig. Omogen och feg också, men inte något sånt där. Det var han helt säker på.

”Roland, nej. Det fattar du väl att du inte är. Jag känner dig. Du har dina sidor, det är jag den första att erkänna, men du är ingen dålig människa innerst inne. Jag litar på dig och det gör Karoline också. Förresten, har du berättat för henne än?”

Roland ryggade tillbaka. Nej, aldrig. Han skulle aldrig kunna berätta för Karoline. Att en man tog hans oskuld för tjugo år sen.

”Nej. Jag kan inte. Tvinga mig inte att göra det.”

”Lugna dig. Det är klart att jag inte ska tvinga dig till någonting. Jag tänkte bara att det kanske skulle kännas bättre. Att det inte skulle finnas några hemligheter mellan er. Men jag respekterar ditt beslut. Du gör som du känner är bäst för dig. Oroa dig inte. Du kan lägga det här bakom dig. Du kan blir fri från det. Nu när du minns igen. Se dig omkring. Pojkarna här – Lille-Jens och Robin – skulle du lägga skulden på dem om någon utnyttjade dem?”

”Nej, naturligtvis inte.”

”Där ser du. Du har inget att förebrå dig, Roland. Ta det i din egen takt. Karoline är inte ensam. Om du inte orkar vara pappa på heltid, finns det andra som kan ta vid. Jag. Roy. Och han den där svensken. Det kommer att ordna sig, jag lovar.”

Roland andades ut och kände hur en del av spänningen lämnade honom. Även om han inte kunde berätta för Karoline, kanske Brynjar hade rätt. Det kanske skulle bli bättre nu. Nu när han visste. Han hade svårt att tro det men han försökte ändå hoppas. Åtminstone visste han varför han känt sig som han gjort den här sista tiden. Kanske alltid, egentligen.

Men han kände sig inte bättre. Trots att han tänkt bättra sig, sluta supa, inte konfrontera alla andra och råka i bråk, så blev det bara sämre. Han åkte in till stan och söp sig full där regelbundet, för nu räckte det inte med några öl hemma i båthuset.

En kväll hittade han en bar där han kände att han trivdes. Den höll öppet ända till småtimmarna. Det var ett tufft ställe med ett hårt klientel, men bartendern, Trond, verkade sympatisk. Han lyssnade på Rolands gnäll utan att klaga, utan att svara. Tystlåten men förstående.

En kväll blev Roland kvar efter stängningsdags. Han hade antagligen druckit mer än vanligt. Efter några groggar brukade han glömma hur mycket han fått i sig. Det var inte så konstigt egentligen. När alla bargästerna försvunnit, hjälpte Trond honom ut i personalutrymmena. Han fick ligga på ett bord medan Trond torkade av bardisken och – Roland mindes inte riktigt. Han hade nog dåsat till.

Men så vaknade han till och blev medveten om att något var fel. Trond – höll på att suga av honom. Byxorna hängde nere vid knäna och Trond var där och – Roland gjorde några försök att knuffa undan honom, men på något sätt kunde han inte ta i ordentligt. Något i situationen kändes väldigt bekant och på något sätt var det väldigt svårt att ens försöka värja sig. Men efter en stund kvicknade Roland till så pass att han kunde komma upp på benen och dra upp byxorna. Han viftade ineffektivt med armarna men lyckades inte få in några slag. Trond skrattade bara åt honom och puffade ut honom genom bakdörren. Han dumpade Roland nere i hamnen och körde hem i sin pickup. Till slut lyckades Roland ta sig tillbaka till båten där han blev liggande i nästan ett dygn.

På Ylvingen började de undra var Roland var. Framför allt Vivian, men också Karoline oroade sig. De gick för att be Roy åka in till staden och leta efter honom. Eftersom Brynjar hade svårt att neka Karoline något, gick han motvilligt med på att följa med.

”Jag kan inte inse att jag måste plocka upp honom efter ett av hans fylleslag. Han kommer väl hem när han nyktrar till.”

Olyckligtvis för hans skull, förenade sig Britt i de yngre kvinnornas kampanj och till slut gav Brynjar med sig. Om alla tre skulle fortsätta tjata hade han ingen chans. Då var det enklare att bara åka med Roy.

Nästan det första de fick se när de la till vid kajen var Rolands båt. Brynjar förstod vad han skulle få se där inne.

”Du kan göra dina ärenden, så tar jag hand om Roland.”

Tacksamt skyndade Roy sig iväg till butikerna. Så suckade Brynjar och gick in i kajutan som stank som ett bryggeri eller snarare värre. Motvilligt tog Brynjar tag i Roland och fick honom upp på benen. Roland ryckte till och försökte dra sig undan, men det brydde sig inte Brynjar om. Istället släpade han med sig Roland till ett kafé i närheten där han tvingade i honom flera stora muggar kaffe, innan han skällde ut honom. Roland verkade inte bry sig. Han undvek Brynjars blick och skyndade iväg till båten utan ett ord.

Det verkade ha gått så pass lång tid sen hans senaste fylleslag att Brynjar bedömde att han skulle klara att köra tillbaka till Ylvingen utan problem. Särskilt efter allt kaffet.

Så Brynjar och Roy styrde tillbaka ut mot Ylvingen, men när de kom fram, låg inte Rolands båt vid kajen. De måste åka ut och leta efter honom. Det var inte så svårt att hitta honom, men de förstod inte vad han höll på med. Han hade bara ankrat en bit ut och stod och stirrade ner i vattnet, över relingen.

”Roland? Vad gör du?”

”Fiskar.”

Eftersom Brynjar nyss varit i båten, visste han att Roland inte hade utrustningen med sig. Dessutom visste både Brynjar och Roy att det inte direkt var väder för fiske den dagen. Men till slut gav Roland upp och följde efter dem tillbaka till Ylvingen.

Och så fortsatte det precis som tidigare. Roland söp sig full och råkade i gräl med allt och alla. Han försvann in till stan och var borta i flera dagar i sträck.

Vivian fortsatte att oroa sig för honom och hon gick till slut till Britt och beklagade sig. Britt bad Brynjar att försöka igen.

Vivian försökte vid flera tillfällen prata med Roland själv, men han hävdade varje gång att det inte fanns något att prata om. Hon kände igen det här beteendet, inte bara från Roland utan från sin egen man och många av sina församlingsbor. Han stängde henne ute.

Vivian och Britt försökte prata med Brynjar tillsammans. De vädjade till honom att prata med Roland. Han slog ifrån sig med båda händerna.

”Jag är väl den siste som kan prata med Roland.”

”Vem ska göra det då?”

Han såg från Britt till Vivian och tillbaka igen. Svor inombords. Naturligtvis skulle han bli tvungen att göra det. Han ryckte på axlarna.

”Ja, ja. Jag försöker väl då.”

Han gick bort till båthuset, men där var inte Roland. Båten låg inte vid kajen heller. Så nu måste han än en gång be Roy köra honom in till staden.

”Du kan åka tillbaka om du vill. När jag hittar Roland tar vi hans båt tillbaka. Okej?”

”Visst. Jag ska bara handla lite, så kör jag.”

Så började Brynjar leta. Från bar till bar. Självklart var det en bar. Inte samma som förut, men i alla fall en bar.

”Kom nu. Vivian är orolig. Britt också. Du har fått så det räcker.”

”Säger vem?”

”Jag. Kom nu. Inget tjafs. Det räcker nu.”

De skrek åt varandra, tills Brynjar insåg att de skulle bli utkörda. Till slut insåg nog Roland det också. Han följde efter Brynjar ut under en irriterad tystnad. På något sätt fick Brynjar med sig Roland tillbaka till båten. Men ikväll var Roland alldeles för full för att kunna köra. Brynjar svor inom sig igen. Nu skulle han behöva göra det. Naturligtvis kunde han. Alla ute från Ylvingen kunde men – det är rätt länge sen han sist gjorde det.

”Vad gör du? Det här är min båt, ifall du har glömt det.”

”Jag har inte glömt något alls. Men vem ska köra har du tänkt? Du?”

”Släpp den där.”

Roland försökte knuffa undan Brynjar, men åtminstone i det här tillståndet var han ingen match för Brynjar. Han gjorde inget motstånd längre, utan sjönk ihop på durken. Huvudet hängde och efter en stund insåg Brynjar med en stark obehagskänsla att Roland grät.

Motvilligt sträcker han fram en hand och försöker klumpigt trösta Roland. Bara en hand på ena axeln.

Först ryckte Roland till och drog sig undan. Brynjar kände ett ögonblicks lättnad. Hur hade han hamnat i den här situationen? Hans uppfostran antagligen. Det var svårt att säga nej till en kvinna. Särskilt sin flickvän och en präst.

Roland stelnade till, men så såg han upp och såg på Brynjar. Rolands blick var tom och så mörk att Brynjar själv nästan ryggade tillbaka.

Så kämpade sig Roland upp på knä och stod och gungade fram och tillbaka tills han återfick balansen. Han sträckte ut händerna och tog tag i Brynjar och drog sig närmare. Brynjar blev iskall. Inbillade han sig eller trodde Roland att han ville – Han blev illamående. Plötsligt såg han inte den vuxne mannen längre, utan den pojke han en gång var.

Med en kraftansträngning undertryckte han sin första impuls – att knuffa bort Roland och tog tag i hans arm och hjälpte honom upp på fötter igen. Roland snodde runt och vacklade ut genom kajutdörren. Något sa Brynjar att Roland nog inte borde gå ut på däck.

”Mår du illa?”

Inget svar. Brynjar insåg att det nog inte hjälpte att låtsas som ingenting hade hänt. Han mindes bara alltför väl vad som hänt med hans egen fru, före detta, måste han väl säga. Något måste han göra så inte Roland slutade på samma sätt. Han hade inte haft en aning om hur illa Roland faktiskt mådde. Först fick han Roland med sig in och så tog han sats för att försöka igen. Men han hann inte ens börja förrän Roland själv sa något med en röst så död och tonlös att Brynjar ryste till.

”Du skulle lämnat mig där. Jag skulle aldrig ha rört Karoline. Lämna mig ifred och låt Karoline och pojken slippa mig.”

”Roland – jag tror du måste gå någonstans och få hjälp.”

”Nejdå, jag behöver ingen hjälp. Det här kan jag. Det såg Terje till. Vill du inte så är det din sak.”

Brynjar kände hur han rodnade, men var inte dummare än att han förstod att Roland försökte provocera honom så han verkligen skulle vända sig ifrån honom och lämna honom ifred.

”Du vet vad jag menar. Roland – du mår inte bra. Du måste gå och göra något åt det. Jag är inte så bra på sånt här, men – du förtjänar bättre.”

”Nej, det gör jag inte. Jag gör din dotter med barn och så lämnar jag henne. Du hatar mig. Slå mig på käften då. Var så god. Gör vad du vill, så kanske jag kan få fortsätta med mitt.”

”Att supa ihjäl dig?”

”Supa ihjäl mig och bli knullad av skumma bartenders och -”

”Roland -”

Brynjar kände sig hjälplös. Det här hade han inte varit beredd på. Hade det inte varit för Karolines skull – flickan hade ju ändå ett barn med den här stackaren. Men innerst inne visste Brynjar att han inte kunde lämna Roland åt sitt öde. Bortsett från att Roland var far till hans barnbarn. Det var inte rätt av Rolands far att lämna sin son åt sitt öde – och så hamnade pojken i händerna på den där Terje –

”Roland – du är far till mitt barnbarn. Du är skyldig honom att rycka upp dig. Jag vet bättre än någon annan hur det var för Karoline att växa upp utan en mor -”

”Tro mig, ibland är det bäst att växa upp utan sin far. Gör dig själv en tjänst, gör Karoline en tjänst – fan, gör barnet en tjänst och glöm mig. Jag är inte värd det. Jag är – avfall. Du vet vad man gör med fiskrenset.”

Så Brynjar hade nog gissat rätt när det gällde vad Roland tänkt göra där ute på däck. Han önskade att Vivian inte hade varit Roland syster. En präst, en läkare. En psykolog, det var vad Roland behövde. Eller – skit också, det Roland behövde var en far. Men det var alldeles för sent för det. Han fick nöja sig med en svärfar. För nu hade ju Roland och Karoline ett barn tillsammans. Även om hon nu hade en ny pojkvän. Den där svensken verkade ju för övrigt inte mycket mer stabil än Roland. Var det hans fel att hans dotter föll för svaga män? Eller kanske hennes mors?

”Sluta med det där. Du är vuxen nu, och du ska ta ditt ansvar -”

Brynjar avbröt sig. Det där var kanske inte rätt sätt att nå Roland.

”Det där du sa -”

”Jag sa en massa, men det var sant alltihop.”

”Det där om bartendern.”

”Jaså, det.”

Roland önskade att han inte hade ett sånt humör. Om han kunnat ta det lugnt hade han kunnat hålla det där för sig själv.

”Det var inte så allvarligt som det lät.”

”Men -”

”Fråga inte.”

Det hade Brynjar inte tänkt göra. Han ryste bara vid tanken.

”Jag tänkte bara fråga en sak. Två saker. Är du smittad av något?”

Rolands blick fokuserade igen. Han verkade tänka efter.

”Nej.”

”Du går till en läkare nu idag.”

”Nej.”

”Jo.”

”Var inte orolig för Karoline. Det är ingen fara för hennes del.”

”Nu gäller det dig.”

Efter en stunds intensiv eftertanke, kom Roland på vad det var han ville säga.

”Den andra då?”

”Vad då?”

”Frågan.”

”Jaså. När du säger att bartendern – inga detaljer tack.”

”Jag hade inte tänkt komma med några.”

Roland avbröt sig. Om han gjorde det, kanske Brynjar verkligen lät honom vara ifred. Kanske skulle han snart få slippa alltihop. Mardrömmen med Karoline och barnet. Minnena. Allt. Men nu pratade Brynjar igen. Vilken tröttsam gammal tjatgubbe. Hans röst gjorde Roland yr, och plötsligt kände han att han behövde kräkas. Han rusade förbi Brynjar ut på däck och stack huvudet över kanten. Efteråt kändes det lite bättre.

Till sin enorma förvåning, kände han Brynjars händer på axlarna. Han stelnade till, men lugnade sig direkt när han förstod att Brynjar varit rädd för att han tänkte kasta sig överbord. Hans förvåning växte bortom alla gränser när han insåg att Brynjar var orolig för honom. Men det här skulle inte försvinna. Och det han nyss gjort sig skyldig till. Han rodnade vid minnet. Varför i helvete hade han reagerat så? Det var ju det sista han velat. Men han hade trott – var det inte vad alla ville? Alla kvinnor och en massa män? Men inte Brynjar.

Vid den punkten i sina tankegångar gav Roland upp. Detaljer. Om han stötte bort Brynjar försvann nog Karoline och barnet också.

”Jag var full. Däckade. Han hjälpte mig ut, efteråt. Efter stängningsdags. Ut i personalutrymmet bakom baren. Upp på ett bord tror jag. Jag vet inte. Så märkte jag att han” –

Nej, det här gick inte. Han kunde inte säga det. Han skulle ha ljugit och sagt att han själv tagit initiativet. Då hade detaljerna inte betytt något.

”Är du skadad?”

Roland gjorde en grimas och så var det kört igen. Ut med huvudet över relingen. Magen kändes helt tom och torr, och det gjorde ont att hulka och hosta. Till sin förvåning möttes han av Brynjars utsträckta hand, som höll i en gammal flaska mineralvatten. Avslaget, nästan slut, men ändå vatten. Den här vidriga smaken i munnen – Innan han hann avsluta tanken på vad som också smakade vidrigt, kräktes han igen, eller försökte i alla fall. Men efteråt tog han vattnet i alla fall. Det var inte värre än smaken i munnen.

Hellre än att låta Brynjar få upprepa frågan, svarade Roland.

”Nej. Han bara -”

Till sin lättnad märkte han att förklaringen räckte. Brynjar såg lättad ut. Lättad och äcklad. Och han hade rätt. Han var äcklig. Om han varit Brynjar hade han velat döda honom, sig själv, Roland, för att han rört Karoline.

Ändå stod Brynjar här och var orolig för honom. Till sin fasa upptäckte Roland att hans ögon fylldes med tårar och han svepte förbi Brynjar tillbaka in i kajutan. Helvete. Det blev ju bara värre och värre.

”Roland. Ta med mig dit så ska jag ge honom en omgång.”

”Vad sa du?”

”Om du talar om vem det var som gjorde det ska han få en rejäl smäll på käften.”

Nästan två meter lång och nästan lika bred och muskulös som Brynjar, dessutom minst femton år yngre.

Han skakade på huvudet.

”Jag uppskattar tanken, men han är stor som ett hus. Glöm det. Jag får skylla mig själv som däckar på hans bar.”

”Nej, det får du inte. Fattar du vad du säger? Det är för fan ingen ursäkt.”

Roland skakade bara på huvudet. Ändå kändes det – bra – att Brynjar så uppenbarligen brydde sig. Bortsett från att han skämdes så han nästan dog. Fast plötsligt drog det ihop sig inne i Roland. Det han försökt göra nyss. En man som han litade på. Som brydde sig. Helvete. Han var ju sjuk. Han gillade det.

Brynjar följde spänt hur Roland först slappnade av lite och sen hur blicken i hans ögon bara slocknade.

”Du är shysst, men jag är inte värd det. Det är lugnt, jag ska inte hoppa överbord idag. Starta motorn igen. Jag behöver sova.”

”Det ska du få. Men Roland – du har inget val längre – du ska till läkare. Jag går inte med på något annat.”

Roland öppnade munnen för att säga emot, men orkade inte. Han ryckte på axlarna. Brynjar kanske hade vunnit för stunden, men han tänkte minsann inte vända ut och in på sig själv inför någon jävla hjärnskrynklare. Nej, han visste vad han själv behövde och lyckligtvis gick det ju att få tag i hembränt om finspriten blev för dyr.

Brynjar trodde sig kunna se på Roland vad han tänkte. Men Roland förstod nog inte hur envis Brynjar kunde vara när han bestämt sig för något. Han skulle inte låta Roland gå under. Inte hans barnbarns pappa. Fast även om han inte varit det, hade Brynjar vid det här laget börjat tycka synd om Roland.

”Du, jag kommer inte att släppa det här. Jag låter inte mitt barnbarns far gå under. Du glömmer vad som hände med min – före detta fru. Karolines mor. Jag kommer att hålla ett öga på dig. Så snart som möjligt ska du till någon – psykolog eller annat, på fastlandet. Dessutom – vill du verkligen att Terje ska vinna? Om du går under då vinner han.”

”Gör han? Det kanske han redan gjort?”

”Aldrig. Inte så länge jag finns här.”

Roland sjönk ihop. Han orkade inte kämpa emot Brynjar. Varför var alla så starka? Så envisa? Vivian skulle heller inte låta det här gå, det förstod han. Om Karoline visste – men så grym kunde väl inte Brynjar vara? Fast det spelade nog ingen roll om hon inte visste. Hon visste ju ändå vad han höll på med. Spriten. Han hade inte en chans. På något konstigt sätt kändes det lite bättre. Hans egen far hade inte brytt sig, men det fanns tydligen andra.

”Okej. Som du vill. Jag ska försöka. Men jag kan inte lova något. Jag tror att det är för sent. Jag är som jag är. Det märkte du ju nu alldeles nyss.”

”Du kan bli bättre. Må bättre. Och du börjar med spriten. Eller snarare tvärtom. Du slutar med spriten.”

Roland tänkte att det kanske han skulle bli tvungen till. De tog nog ifrån honom tändningsnyckeln. Han såg för sig hur han blev fånge på ön. Men vid det här laget fanns det nog ingen återvändo. Nu när Brynjar hade blivit inblandad. Han skulle nog bli tvungen att berätta för Vivian också. Det kändes fruktansvärt, men han trodde att hon nog hade hört värre. I yrket i alla fall. När nu Brynjar visste, så kunde han inte fortsätta så här. Hur gärna han än ville försvinna in i spritdimman. Men det som Trond gjort, påminde honom om att han också lämnade ut sig. Utsatte sig för risker. Nästa gång kanske det skulle bli så som Brynjar fruktade. Att han blev smittad av något.

”Ja, ja. Jag sa ju att jag ska försöka. Mer kan jag inte göra.”

”Okej. Bra. Då litar jag på dig.”

”Det ska du nog inte göra. Du ser hur det gick för Karoline.”

”Det ordnar sig med Karoline och Oddvar. Oroa dig inte för det. Tänk på dig själv nu.”

Så vred Brynjar om tändningsnyckeln och så styrde han ut tills havs, tillbaka till Ylvingen. Rolands tillfälliga fängelse. Plötsligt kände Roland sig resignerad. Det skulle bli som det blev. Faktiskt kändes det nästan skönt att få ge upp och lämna över sig till någon som var äldre och orkade ta ansvar. Kanske skulle han till slut känna sig lite bättre. Han fick hoppas det. Och att Oddvar aldrig fick veta sanningen om sin pappa.

SLUT

© Tonica