| Huvudpersoner: | Stefan, Frank Borg, Wallander |
| Beskrivning: | Trots Wallanders motvilja mot Frank Borg, fortsätter Stefan sitt samarbete med denne. Efter en oauktoriserad spaning går allt snett. |
Wallander irriterades av Stefans uppförande i samband med det senaste fallet, det där de tvingats samarbeta med Frank Borg. Frank Borg stod i motsatta änden av spektrat, jämfört med Wallander. Visserligen var Wallander själv inte främmande för att töja på reglerna lite, i första hand när han var nära upplösningen av ett fall, men Borgs metoder var en skam för hela poliskåren. Dessutom insåg Wallander att det nog ingick ett mått av svartsjuka i hans reaktion. Stefan skulle inte se så beundrande på någon annan.
Stefan själv kände sig trotsig. Om hans metoder inte passade Wallander, hur kom det sig då att han själv ofta valde att ignorera order från en överordnad, särskilt, föreställde sig Stefan, en kvinnlig sådan. Samtidigt väntade sig Wallander att yngre kollegor eller snarare alla andra kollegor skulle lyda hans minsta order. Det gick bara inte ihop.
Flera gånger sedan Stefan och Wallander hade inlett sin sexuella relation, hade Stefan plågats av skuldkänslor gentemot Linda. De gnagde fortfarande inom honom. En dag, lovade han sig själv, skulle han bli den pojkvän Linda förtjänade.
Men samtidigt vägrade han att sluta upp med samarbetet med Frank Borg. Borg respekterade honom. Även om deras samarbete hade fått sig en knäck sist, när Borg hade planterat ett vapen vid den döde brottslingen som Stefan tvingats skjuta, hade ju Borg agerat av välvilja och lojalitet. Det var något med Frank Borg som Stefan uppskattade, trots att han inte godkände alla dennes metoder. Överdrivet våld mot misstänkta, till exempel. Första gången Stefan sett Borg till synes utan några samvetskval misshandla en misstänkt inne på en herrtoalett, hade Stefan ryggat tillbaka, men Borgs förklaringar höll. Ibland kunde det vara berättigat att gå lite över gränsen, i ett gott syfte. Åtminstone trodde Stefan det. Han visste att Wallander knappast höll med och värre ändå, Linda skulle inte göra det, men de hade ju fått resultat, inte sant?
Så trots att Stefan hade blandade känslor inför samarbetet med Frank Borg, kunde han heller inte säga nej, när den äldre polisen ringde och bad honom följa med på spaning. Det kom knappast som någon överraskning att spaningen gällde ett fall som Borg inte ens arbetade med längre. Han hade suspenderats tidigt under utredningens gång, men det hade Borg bara tagit som uppmuntran. Nu hade han ju mer tid på sig att avsluta fallet. Buset skulle inte få komma undan, bara för att en gammal snut hade fått kalla fötter.
Nu satt alltså Stefan i den rostiga gamla bil som Borg hämtat honom i och väntade utanför en lagerlokal i utkanten av Malmö. De hade redan varit där i nära fyra timmar och Stefan som nyligen avslutat ett annat fall hemma i Ystad, kände hur det ryckte i ögonlocken.
Borgs blick föll på honom och kollegan log välvilligt.
”Sov du ett tag om du vill, grabben. Jag fixar det. Och så väcker jag dig om det blir lite action.”
”Tack. Jag kom inte i säng förrän framåt halv fyra i morse så jag känner mig lite slak.”
”Visst. Inga problem.”
Borg sträckte sig efter termosen och hällde upp lite mer kaffe i sin mugg.
Stefan visste inte hur länge han hade sovit när han kände Borgs hand på sin axel. Han ryckte till, men mindes så var han befann sig.
Utan att vända bort blicken från lagerlokalen tvärs över gatan, informerade Borg honom med några få ord.
”Där. Ser du? När han kommit ut på gatan, tar vi honom.”
Stefan nickade, fast han insåg att Borg inte kunde se honom. Men det spelade ingen roll. Borg räknade med honom och han skulle inte svika. De här typerna försåg skolungdomar med knark från Ryssland, och nu hade de en chans att sätta stopp för deras verksamhet. Det var inte mer än tre veckor sedan som en sextonårig flicka hade hamnat i koma efter att ha tagit några tabletter som kommit från den här importverksamheten. Inga fler ungar skulle behöva dö av de där skitiga blandningarna från öst.
”Nu.”
Stefan kastade sig ur bilen och följde Borg över gatan. När de kommit in på gården framför lagerlokalen, insåg han plötsligt att deras motståndare inte alls bara var en kille i tjugoårsåldern utan att ytterligare tre män hade kommit ut ur byggnaden framför dem. Nu var de två mot fyra och minst två av dem såg ut som om de gick på steroider. Men Borg verkade inte alls bekymra sig över oddsen. Istället fick Stefan en känsla av att hans kollega var upprymd.
Stefan skämdes när han såg att Borg valde ut de två till synes starkaste motståndarna för egen del och lämnade den spinkiga tonårskillen och den äldre mannen som såg ut att vara både småväxt och i dålig kondition åt honom. Men de hade inte tid att fundera längre. Den äldre mannen vänte tvärt på klacken och vek av in på gården igen.
”Låt honom inte komma undan.”
Det var tydligt att Borg inte skulle kunna sätta efter gubben själv, så Stefan skyndade in på gården och såg sig omkring. Där. Han sprang ikapp den äldre mannen som lyckligtvis inte var i särskilt god form. Tyvärr hade han en bräda i handen nu och Stefan hann bara nätt och jämt ducka för den. Han kände luftdraget men den nuddade inte vid honom. Det märktes att gubben inte var tillräckligt stark för att klara av konfrontationen och Stefan gav honom heller ingen tid att hitta på något nytt. Istället kastade sig Stefan fram och fick tag i gubben om livet med ena armen och med den andra tog han ett stadigt tag i gubbens handled. Han vred till och lyckades få den äldre mannen att tappa brädan. När han knuffat upp gubben mot väggen ett par gånger gick allt motstånd ur honom och Stefan kunde få på honom handbojorna. Han låste dem runt en stolpe och skulle just svänga runt och se hur det gick för Borg.
Då träffades Stefan i ryggen av ett kraftigt slag. Han förstod att det antagligen var brädan, nu i händerna på tonårskillen. Luften gick ur honom och han föll framstupa. Han väntade hjälplöst på nästa slag, men det kom inte. Istället hörde han ljud som tydde på att ett nytt slagsmål brutit ut bakom honom. Till slut lyckades han komma på benen och såg att Borg slogs med tonårskillen. Längre bort, bakom honom, låg de två andra misstänkta stilla på marken. Det var för mörkt för att Stefan skulle kunna urskilja hur svåra skador de hade, men det var tydligt att Borg inte tänkte visa sin nuvarande motståndare något medlidande.
”Frank. Sluta. Killen har fått vad han tål. Sätt handsfängslen på honom istället.”
Borg visade inga tecken på att vilja sluta. Han sparkade pojken i magen och när han gick omkull, verkade han vilja fortsätta misshandeln.
”Frank. Kom igen. Det räcker nu. Jag fick tag i gubben.”
Långsamt verkade Stefans ord nå fram till Borg. Han vred om killens arm bakom ryggen på honom, så han gnällde, men de värsta slagen och sparkarna upphörde.
”Sätt på honom handfängslen bara.”
Hastigt gjorde Borg som hans kollega bad honom, och vände så ryggen åt pojken, utan en tanke på vilka skador han kunde ha fått. Istället granskade han Stefan noga.
”Hur är det med dig? Jag såg att den fega lilla skiten slog dig med en bräda, i ryggen.”
Han vände sig om och måttade en spark åt pojkens håll, men när Stefan satte handen på hans arm, gav han sig.
”Du, Frank. Det är bra med mig. Ska vi ringa in det?”
”Va? Jo, visst. Jag gör det. Sätt dig i bilen så länge. Ta det lugnt. Du ska nog låta en läkare titta på din rygg.”
”Nej, det är lugnt. Jag tappade bara andan.”
”Då så. Jag ordnar det här. Vila dig du.”
Stefan hade inte tänkt sitta kvar i bilen särskilt länge, men han var nog tröttare än han anade och plötsligt vaknade han till med ett ryck när Borg startade motorn.
”Väckte jag dig? Somna du om igen. Jag kör dig hem.”
”Va? Till Ystad? Det behövs inte. Jag -”
”Jo, för fan. Det är lugnt. Jag kan ändå inte sova nu. Vi tog de jävlarna. Va? Vi fick dem.”
Stefan nickade, men han kände sig inte alls lika upprymd som Borg. Explosionen av våld hade gjort honom illa berörd, inte exalterad. Men det var tydligt att Borg var så mycket uppe i varv att han inte skulle kunna sova på flera timmar. Det kunde för all del ha att göra med allt kaffet han fått i sig under kvällens och nattens gång. Stefan sneglade på klockan i bilen och såg att den var halv två. De hade suttit och spanat i minst fem timmar. Han visste inte hur sent det var när slagsmålet var slut, men han hade säkert sovit i nära en timme också.
När de körde in på hans uppfart, hade Stefan nickat till igen, men nattkylan fick honom att kvickna till och den här gången kände han sig lite piggare.
”Ska du följa med in och ta några öl?”
”Ja, gärna, om du inte behöver sova.”
”Nej, det är okej. Jag har några öl i kylen.”
”Shysst. Du skulle sett när jag slog ner de där två kroppsbyggarna. De väntade sig nog inte att en gubbe i min ålder skulle kunna ta dem. Jävlar, vad de såg förvånade ut. Jag knuffade den ena rätt in i den andra och knockade honom med sin egen polare. Precis som i en film, förstår du. Det var helt sjukt. Man skulle ha filmat och behållit. Bara för att se på sen när man blir gammal. Eller vad säger du?”
Borg babblade på och väntade egentligen inte på något svar. Stefan hängde av sig och visade Borg var han kunde sätta sig, och så fortsatte han ut i köket. När han kom tillbaka hade han två öppnade ölflaskor med sig.
Borg halsade i sig nästan hela flaskan i en lång klunk. Så torkade han sig om munnen med baksidan av handen, rapade och lutade sig tillbaka i soffan.
”Du har inte en till?”
”Visst. Vill du ha en macka eller något?”
”Nej, det är lugnt. Bara ölen.”
Nästa öl försvann inte fullt så fort, men inte långt ifrån.
Borg grinade brett mot Stefan.
”Fan, det här skulle den gamle tråkmånsen Wallander ha sett.”
Stefan fylldes av en växande obehagskänsla när han hörde sin närmaste chefs namn. Nej, det här skulle verkligen Wallander inte ha sett. Trots att han beundrade Borg visste han innerst inne att dennes metoder var felaktiga. Det här var inte rätta sättet att utföra polisarbete. I vilket fall som helst var det inte för sånt här som han blivit polis. Men Borg märkte ingenting av sin kollegas känslosvängning.
Han lutade sig mot Stefan och la armen om honom och klappade honom rätt hårt på vänsterarmen.
”Dig kan man lita på i alla fall, Stefan. En sån polare behöver man ha.”
Borg lutade sig närmare och studerade Stefans ansikte ingående. Stefan kände lukten av öl och en svag svettlukt. Plötsligt böjde sig Borg ännu närmare, och kysste Stefan på munnen. Stefan stelnade till och drog sig undan. Borg verkade inte ta illa upp för hans reaktion. Istället tog han ölflaskan ur Stefans hand och drack ur det sista.
När han ställt den tomma flaskan på bordet rörde sig hans hand ner mot skrevet och han gned sig där, helt utan att skämmas. Det var som om han knappt var medveten om var han var, eller med vem.
När Stefan reste sig upp och ställde sig framför Borg ändrade denne inte en min. Inte heller när Stefan med viss möda – ryggen värkte fortfarande – knöböjde framför honom, verkade han förvånas det minsta. Han öppnade bara bältet och drog ner blixtlåset och drog isär byxorna lite. Medan det pågick lutade han huvudet mot soffans ryggstöd och såg, utan att se, med halvslutna ögon upp i taket. Då och då pressade han händerna mot Stefans bakhuvud.
Ingen av dem hörde nyckeln som vreds om i låset och inte heller de något släpande stegen som närmade sig över vardagsrumsgolvet.
När Borg till slut mötte Wallanders blick ovanför Stefans mörka huvud, log han utmanande.
”Nej, men Kurt. Så kul att träffa dig här. Sätt dig. Jag är klar, så om Stefan inte har något emot det -”
Stefan hade redan lyckats komma på benen och nu mötte han Wallanders blick. Den fick honom att krympa inuti. Ett ögonblick blängde Wallander på Borg, så vände han på klacken och försvann samma väg han kommit.
Stefan försvann in i badrummet och därifrån in till sig. Borg sträckte så småningom ut sig på soffan och somnade där. När han vaknade såg han inte sin värd och han letade heller inte efter honom. Han bara tog sig ut till bilen och körde hem igen. Några promille skadade säkert inte.
När Stefan så småningom vaknade, funderade han på att ringa och sjukskriva sig. Det skulle åtminstone skjuta upp mötet med Wallander ett tag till. Men så insåg han att det antagligen skulle bli värre ju längre tid som gick. Motvilligt ringde han till Linda och bad henne om skjuts in till jobbet. Att möta Linda var egentligen det sista han ville just nu. Jävlar. Han tänkte ju hela tiden dra sig ur det där trasslet med Wallander, och så hände det här. Det var bara att inse, han skulle aldrig bli den kille Linda förtjänade. Hur han än försökte, drogs han bara längre och längre ner i skiten.
När hon kom, iakttog Linda honom så där inträngande som han hade lärt sig att frukta. Han visste ju att hon såg alltför mycket, men i det här läget hade han inte så mycket att välja på om han inte ville ringa efter en taxi och det skulle bara dra kollegornas blickar till sig och få dem att undra vad han hållit på med kvällen innan.
”Hur är det?”
”Det är bra.”
Han hade inte menat att fräsa åt Linda, tvärtom, men hennes intresse gjorde honom bara illa berörd. Om hon bara fick chans att fråga ut honom lite mer ingående, skulle hon ana något och det stod han bara inte ut med. Bara inte Linda visste något, skulle han kanske kunna klara det.
Hon sa inget mera, men han kände hennes blickar hela vägen in till stationen. Så fort de steg in genom dörren förstod han att Wallander inte skulle låta honom hålla sig undan och han blev inte förvånad när han hörde Wallanders första ord.
”Linda. Ett fall av mordbrand här inne i centrum. Tar du det själv? Jag behöver prata med Stefan om en sak.”
Linda tvekade lite. Stefan hoppades att hon skulle acceptera och åka igen. Vad som än hände nu, skulle kunna ge henne en ledtråd till vad som pågick i hans liv. Till hans lättnad, höll hon tyst och åkte igen, efter ett par eftertänksamma blickar på honom och Wallander.
”Följ med in på mitt rum, Stefan.”
Det fanns knappast något annat han kunde göra, så med långsamma steg följde Stefan med. Lika bra att få det överstökat.
”Jag har just talat med en av mina kollegor i Malmö. Nu får du rätta mig om jag har fel, men jag har en bestämd känsla av att jag har sagt till dig att inte samarbeta med den där Frank Borg. Och jag har ett tydligt minne av att du lovade att skärpa dig. Stämmer det? Ändå får jag höra att du och enmansmedborgargardet Frank Borg har varit ute hela natten och spöat upp misstänta. Så sa han i alla fall. Kollegan. Vad har du att säga om det?”
Stefan suckade.
”Du vet den där knarkligan som langar till skolungar där i Malmö? Vi tog en av ledarna och tre av hans underhuggare.”
”Det kan hända, fast någon av er – jag antar att det var Borg – såg till att de tre yngre killarna hamnade på sjukhus. En av dem har skallskador. Den där äldre mannen – det var väl du som tog honom? – verkar må lite bättre.”
”Ja -”
”Vänta lite. Jag var inte färdig än. Du har skrivbordstjänstgöring tills vi har rett ut den här härvan. Jag tar med mig Linda ut framöver.”
”Men, Kurt -”
”Inga men. Du gör som jag säger. Och så en annan sak – det där jag såg hemma hos dig – hur ska jag tolka det?”
”Jag -”
”Ja?”
”Kurt, jag -”
”Det spelar förresten ingen roll. Jag måste ha varit galen som lät mig dras in i – Glöm det. Okej, du kan gå.”
”Kurt -”
”Jag sa att du kan gå nu. Nå?”
Iskylan i Wallanders blick fick Stefan att känna sig torr i munnen, men på något sätt hade Wallander rätt. Det spelade faktiskt ingen roll nu. Stefan bet ihop tänderna och försökte inte visa något utåt när han lämnade Wallanders kontor. Om det minsta lilla rykte kom ut på stationen så var det slut med honom. Egendomligt nog kände han sig lite bättre efteråt. Han vägrade att tänka på det som hänt under natten, men tanken på att det var slut mellan honom och Wallander kändes konstigt nog som en lättnad. Det var bäst så här. Han hade aldrig haft en tanke på att dras in i något med Wallander eller Borg och fortfarande förstod han inte vad som fått honom att ändå göra det han gjort, men nu äntligen var det över. Om bara Linda inte anade något fick han vara tacksam.
Linda kom tillbaka någon timme senare, stinkande av brandrök, och såg ut som hon tänkte fortsätta sin utfrågning av Stefan, men så fort Wallander fick syn på henne, viftade han åt henne att följa med. De försvann ut och kom inte tillbaka förrän långt fram på eftermiddagen. Nu verkade hon ha gett upp sina försök att få träffa Stefan ensam, åtminstone för ögonblicket.
Ändå längtade han på något sätt efter att få prata med henne. Han saknade henne fortfarande, så som han gjort hela tiden den märkliga relationen med Wallander hade pågått. Men för hennes skull, lika väl som av andra skäl, var det bäst att han höll sig för sig själv. Det var det enda säkra. Och han var ju van vid ensamheten.
SLUT
© Tonica