Beskrivning: En liten pojke träffar en ung krigarhäxa. Hon sätter sin prägel på honom på fler sätt än ett. Fast hon lovat att komma tillbaka gör hon inte det, så han bestämmer sig för att leta reda på henne. En dag, flera år senare, träffas de igen.

———————-

Emil satt utanför grinden till sin familjs gård och lekte med en liten barkbåt. Han hade försökt skära ut den själv, men hans små händer hade inte kunnat hantera kniven så hans storebror hade tagit både kniven och barken från honom och avslutat det åt honom. Resultatet hade blivit bättre och nu satt Emil vid grindposten och höll båten mot sin kind. Den kändes slät och sval mot huden.

Ett ljud från vägen fick honom att titta upp. Någon var på väg åt hans håll. Personen ifråga gick där ensam. Denna någons steg var inte tunga, men det var den torra årstiden och damm från vägen hade rivits upp och Emil kunde inte se vad det var för en person. Inte förrän personen var alldeles nära honom och hans grind, såg han att det var en ung kvinna. Han tyckte hon var väldigt söt. Hennes långa hår räckte ner till axlarna och fångade upp solljuset och bländade honom nästan.

”Hej. Vem är du? Stanna och prata med mig.”

Den unga kvinnan log och stannade faktiskt till en stund.

”Jag kan inte stanna så länge. Finns det vatten i närheten? Jag är ganska törstig.”

Emil hoppade upp och sprang bort till brunnen. Han fick inte dra upp vatten själv, men han visste hur man gjorde. Hans storebror hade gjort det flera gånger och det hade hans föräldrar också. Han sträckte fram hinken till besökaren och hon hällde upp lite i en mugg som hon på något sätt fick fram. Hon drack av det glasklara vattnet och log tacksamt mot pojken.

Uppmuntrad av henne reaktion, sprang han iväg för att hämta några äpplen åt henne. Han fick inte ta mer än ett äpple om dagen, men det här gällde ju besökaren och han trodde säkert att familjen skulle förstå.

”Tack.”

Den unga kvinnan packade ner de flesta äpplena i sin packning, men bet i ett av dem. Hon måste ha varit hungrig också, med tanke på hur snabbt hon åt upp frukten.

”Nu kan du väl vara snäll och stanna en stund och prata med mig.”

”Det kan jag inte. Jag har väldigt långt att gå, till någonstans där det är farligt.”

”Får jag följa med? Är vi tillbaka här innan kvällen?”

Hon log åt honom igen, och skakade på huvudet.

”Nej, tyvärr. Det är för långt för dig att gå. Stanna här. Jag kommer tillbaka snart.”

Hon böjde sig ner och rufsade till hans hår, men fick en impuls att trycka läpparna mot hans kind. Det kändes som om något bränt honom eller kanske något iskallt hade snuddat vid honom, och han rörde med fingrarna vid stället. Ändå kände han ingenting där. Inget sår eller rivmärke eller annan skada. Det hade inte gjort ont, bara känts lite konstigt.

”Hej då. Sköt om dig.”

”Hej då. Kom tillbaka snart.”

Han vinkade åt hennes försvinnande gestalt och stannade där han var tills långt efter att hon försvunnit helt ur synhåll. Inte ens en enda gång vände om sig om och såg efter honom.

När solen gick ner och hans mamma ropade på honom, öppnade Emil grinden och gick in till sig. Minnet av den vackra unga kvinnan hade etsat sig fast i hans sinne. Han visste att han aldrig skulle glömma henne.

Hon hade lovat att hon skulle komma tillbaka snart, så i flera månader framåt väntade han trofast vid grinden och spanade intensivt efter henne. Men hon kom aldrig tillbaka. Åren gick och det fanns inte ett spår efter henne. Han hörde talas om andra som hon – krigare – och nu när han var äldre, hade han insett att hon också var en häxa. Hon hade varit på väg till kriget. Det tog flera år innan han förstod vad kriget var, men vid det laget hade han bestämt sig. Om hon inte kom till honom, skulle han komma till henne och kriget. Det var inte ovanligt. Många unga pojkar greps av äventyrslystnad och gav sig iväg till kriget. Inte så många kom hem igen.

En dag många år efter deras möte vid sidan av vägen, sjönk den inte längre fullt så unga krigarhäxan ner på en stol vid baren. Hon var utmattad. Hela kroppen värkte. De hade marscherat i flera dagar utan att ha så mycket att äta och dricka. Efter det senaste slaget, hade de lidit många och svåra förluster, men den här staden låg i den säkra zonen. De kunde slappna av och återhämta sig. Eftersom hon var bättre på att hela än att döda, hade hon läkt sina egna skador, så hon var bara trött, inte skadad. Allt hon behövde var lite mat och dryck och att få sova i en vecka. Fast hennes befälhavare skulle aldrig låta dem sova så länge. De skulle samlas några mil bort. Dags att slå till mot fienden igen.

Det var väldigt länge sen hon förstått vad kriget gick ut på och varför de hade som mål att besegra fienden, så hon brydde sig inte så mycket längre. Bytet var inte så värdefullt och de rikedomar hon trott sig kunna ta med hem till sin familj var inte alls så imponerande som hon väntat sig. Hon hade skrivit på för ett år, och så ett till. Det var nästan tio år sen. Numera visste ingen exakt hur länge de skulle stanna. Hon kunde gå sin väg med vad hon haft med sig – sina krafter – och det lilla hon hade i fickorna och en dag, snart, skulle hon göra det. Men hon skulle utkämpa ett slag till och se ett mer tillfredställande slut på alltsammans.

Dörren gick upp och en grupp manliga krigare kom in. De var bara vanliga krigare, utan några krafter. Krigarmagikerna var som präster eller munkar och levde i celibat, drack inte och kom naturligtvis inte till en vanlig bar som den här. Krigarhäxorna kunde göra som de ville bara de infann sig på sin uppsamlingsplats nästa morgon.

En av krigarna var bara en pojke, kanske arton år som mest. Något med honom fångade hennes uppmärksamhet. Hon behövde nästan inte utnyttja sina krafter för att se att det här var den lille pojken som hon en gång mött vid sidan av vägen, alldeles i början när hon gett sig ut som krigarhäxa. Då när hon marscherat iväg hemifrån, fortfarande ganska självsäker. Det var väldigt länge sen. Vid det här laget var hon desillusionerad och utsliten av det ständiga krigandet. Hon hade aldrig varit så bra på att döda men hon hade tyckt att tre häxor på samma gård var åtminstone en för mycket. Så hon hade råkat få den här idén, hon mindes inte längre riktigt hur och hon hade rusat sin väg, döv för sin mors varningar.

Den där lilla pojken – han var nu nästan vuxen. Fortfarande väldigt söt fast krigarna han tjänade – det var tydligt att han bara var en tjänare – hade behandlat honom illa, men fortfarande fanns lite kvar av det oskyldiga som rört henne så, för så många år sen. Det gjorde ont att se honom så utsliten av det tunga arbetet och den hårda behandlingen.

Pojken såg upp och mötte hennes blick, kanske för att han anat hennes uppmärksamhet och där fanns det, märket hon lämnat där. Hon undrade hur mycket det skyddat honom eller om det alls hade gjort det. Där fanns också ett annat märke, mycket mindre permanent, men också mycket tydligare – någon hade slagit honom i ansiktet. Det fula röda märket fångade hennes uppmärksamhet och ilskan fick henne att vakna till. Hon hade inte märkt honom för så många år sen, för att nu låta de här brutala, vilda krigarna behandla honom så här. Någon måste hjälpa honom och eftersom hon visste att ingen annan skulle göra det, fick det bli hon.

Hon reste sig upp, rättade till sin klänning och letade efter den av dem som var deras ledare. Det var enkelt att känna igen honom. Han kanske inte var dummare eller brutalare än de andra, men hans stöddiga självförtroende gjorde det tydligt att han var deras befälhavare, som om det skulle vara någon sorts prestation bland dessa vildar. Trots det fanns det ett slags vild attraktion där. En primitiv stilighet som snart skulle blekna bort.

”Ursäkta. Den där tjänaren ni har – jag skulle behöva en själv. Hur mycket skulle det kosta mig?”

Det fanns ingen anledning att dra ut på det. Lika bra att komma till saken och få det gjort.

En listig min bredde ut sig över befälhavarens ansikte och ett lystet leende spred sig på hans läppar. Hon kände igen det uttrycket. För tio år sen hade det kanske skrämt henne. Idag skrattade hon nästan. Han kanske trodde att han skulle kunna få övertaget över henne, men här fanns inget att vara rädd för.

”Spara du på ditt guld. Vad skulle du säga om ett byte? En natt med mig och pojken är din.”

Hon studerade honom noga. Till skillnad från sina män var han ganska ren. Lika ren som hon i alla fall. Och som hon noterat tidigare, inte alltför oattraktiv, om man nu gillade den där primitiva stilen. Hon skulle klara det. Det kanske till och med skulle vara kul. Kanske var det just vad hon behövde för att rycka upp sig ur nedslagenheten som hållit henne i sitt grepp så länge.

Hon log och nickade.

”Varför inte? Kom bara ihåg vad det sägs – gör en krigarhäxa missnöjd och ångra det för resten av livet. Du kommer inte att göra mig besviken – och – om du tror att det kanske kan inträffa en olycka och jag skulle kunna komma till skada – tänk om. Jag har skyddsformler som skulle döda dig genast. Även om jag dog, skulle du också dö. Är det uppfattat?”

Hans leende miste något av det triumferande, men han trodde fortfarande att han skulle klara det. Hon skulle självklart inte straffa honom om han inte levde upp till hennes förväntningar, men hon hade inte missat grymheten i hans leende och visste att han tänkt använda våld mot henne.

”Helt och hållet. När -?”

”Nu direkt, ikväll. Låt mig bara dricka upp. Ordna ett par saker. Du kan komma till mitt rum på logementet.”

Man skulle alltid välja sin egen valplats, det var något hon lärt sig tidigt. Inte för att den här hade några krafter som skulle hjälpa honom ens på hemmaplan. Hon kunde bara inte tänka sig att stå ut med smutsen och misären som de flesta krigare bodde i. Till och med hennes eget rum var enkelt och trångt, men det var åtminstone rent.

Hon drack ur sin bägare och tvingade ner den torra biten bröd värdinnan hade serverat. Soppan var bara – för oaptitlig. Hon gick för att prata med pojken.

”Kommer du ihåg mig?”

Hans ansikte lyste upp och han såg frågande ut, som om han inte riktigt mindes men hoppades –

”Är det du som -”

”Vi träffades för länge sen, vid sidan av vägen. Du gav mig vatten och några äpplen.”

”Det är du. Du kom aldrig tillbaka.”

”Jag vet. Kriget – drog ut på tiden. Och du skulle ju stanna hemma i säkerhet, men här är vi i alla fall, båda två. Trivs du hos krigarna?”

Glittret i hans ögon försvann och han vände sig från henne. Hon hade ändå inte väntat sig någon entusiasm och det här räckte som bevis.

”Du måste inte stanna hos dem.”

”Ingen annan tog emot mig.”

”Jag förstår. Vill du komma med mig?”

”Ja, men hur -”

”Bry dig inte om det. Stanna här och vänta. Jag ska ordna en sak, sen kommer jag och hämtar dig.”

Han nickade allvarligt och satte sig ner för att vänta. Hon beställde mat och dryck åt honom. Det var dags att gå och möta hans befälhavare, även om den ynklige mannen inte var värd titeln.

Han väntade på henne utanför krigarhäxornas logement, fortfarande stöddig och väldigt säker på sig själv. När morgonen kom skulle han ha tappat lite av den där överlägsenheten.

Hon släppte in honom och tog av sig sina yttre plagg och sträckte ut sig på sängen. Han kastade sig över henne med total avsaknad av varje spår av finess. Hon tog tag i honom och tryckte hans armar bakåt.

”Det där var ingen bra början. Jag hoppas verkligen att du kan bättre än så här -”

Hon såg hans ansikte tappa lite av sin irriterande självsäkerhet och så försökte han igen, en aning mindre osofistikerat. Det blev en lång natt, men till slut gick solen upp. Hon hade uppfyllt sin del av avtalet. Först trodde hon att den andre krigaren skulle försöka lura henne, men han verkade ha förlorat sin lust till den här leken och såg bara trött ut och trött på henne. När hon trollade fram kontraktet motsatte han sig inte undertecknandet. Hon skrev också under och han gick sin väg, till synes lika lättad som hon att natten var över.

När hon kom tillbaka till baren låg pojken och sov vid eldstaden. Hon väckte honom och tog med honom till ett hus i närheten där hon sett en skylt om ett ledigt rum. Det var litet och låg uppe under takåsarna men var ganska rent och priset skulle inte ta alltför mycket av hennes blygsamma besparingar.

Allt detta var enkelt, men nu måste hon möta sin befälhavare och försvara vad hon gjort. En krigarhäxa fick inte ha tjänare. Hon kanske skulle kunna kalla honom för konkubin, men de uppmuntrades inte att ha ”vänner” som följde efter dem.

En halvtimme senare stod hon ute på den dammiga vägen, fråntagen sin officersfullmakt och utan någon formell rang längre. Hennes befälhavare hade inte accepterat hennes förklaring och hade bara skickat iväg henne. Hon var förvånad, men insåg snart att hon inte var besviken. Faktiskt var hon inte det minsta ledsen. Fast hon tänkt stanna en tid till, var hon egentligen redo att sluta.

Hon återvände till rummet hon hyrt åt pojken och berättade om förändringen i deras planer. Han måste ha tänkt sig att själv bli krigare så småningom, men nu kom hon inte på något annat än att återvända hem. Det kanske var dags ändå. Vad hade hon egentligen fått ut av alla år av oavbrutet krigande? Att marschera i regn och snö och bländande solljus medan hon hostade upp vägdamm? Och att uttala trollformler för att skada andra när hon helst velat springa iväg och gömma sig? Att läka skador var bättre, men så många var bortom den hjälp hon kunde ge, när hon till slut kunde försöka. De andra krigarnas ansikten gick ihop till ett, såg ut exakt som alla andra. Varför kämpade de fortfarande?

Hon använde resten av dagen till att köpa förråd för den långa vägen hem, och tillbringade natten hos pojken i det hyrda rummet. På morgonen började de följa den långa, vindlande vägen tillbaka.

Emil log. Det röda märket på kindbenet började redan blekna bort. Hon hade inte kommit tillbaka, men hon hade i alla fall hittat honom, eller så hade han hittat henne. Det var egentligen allt han velat. Häxans märke som hon lämnat kvar på hans kind, hade skyddat honom och hon hade tagit sig genom kriget oskadad, om än inte oförändrad. Han hade inte blivit krigare själv, men han hade egentligen bara kommit för att hitta henne. Livet med krigarna hade inte gett honom så mycket, men nu var de i alla fall tillsammans. Han ville gärna gå hem igen. För dem var kriget slut.

SLUT

© Arkivarien