| Huvudpersoner: | Julie, Adam, Fischer, La Cour m fl |
| Sammanfattning: | Crossover med framför allt Mordkommisionen, men också Försvarsadvokaterna och Örnen. Familjen Faber kallar in polisen för att bevaka några misstänkta brottslingar. Hotell Faber är ingen bra plats för en man med La Cours känslighet. Än en gång varnar John för att något kommer att hända. |
Adam hörde hur signalerna gick fram. En. Två. Tre. Fyra. Fem. Så klickade det till och fast han börjat ana att Maria inte skulle svara, hann han ändå hoppas innan svararens monotona röst hördes.
”Du har kommit till mobilsvar för (och så Marias nummer). Lämna ett meddelande efter tonen.”
Trots att han inte längre trodde att det skulle hjälpa, började han ändå vädja till sin fru.
”Det är jag. Snälla, hör av dig. Jag måste få prata med dig. Du kan nå mig här på hotellet eller på mobilen -”
Där tog utrymmet slut och han tystnade. Han blev sittande med luren i handen en stund innan han kom på att bryta samtalet. Det var lika bra att han ringde leverantören – Plötsligt tyckte han sig höra någon sorts viskning i luren och han lystrade till. Det gick inte att höra vad rösten sa och plötsligt var han inte ens säker på att det var en människa som gett upphov till ljudet. För övrigt tystnade det så snart att han inte visste säkert vad han hört.
Ytterligare en stund satt han och lyssnade uppmärksamt, men inget mer hördes. Så la han på luren och letade efter kortet som legat på skrivbordet alldeles nyss.
Marias frånvaro ingav honom en vag obehagskänsla och en djup oro började dyka upp när han minst anade det. Som nu, när han egentligen borde arbeta. Eller på natten när han skulle ha sovit, men inte alltid kunde det. Visst hade han sörjt lika mycket som Maria över att barnet de längtat så efter aldrig verkade kunna komma till. Men de hade ju ändå varandra. De var ju ännu inte så gamla att de behövde ge upp hoppet helt om att en dag bli föräldrar, på något sätt.
Men Maria hade inte kunnat hantera det senaste missfallet. Hon hade flytt hem till föräldrarna, eller var hon kanske någon annanstans? Han undrade om hon kanske gett sig iväg någonstans, ensam. Kanske tänkte hon börja ett nytt liv någon annanstans, utan honom. Rädslan för att höra av en advokat, lämnade honom sällan, nu när Maria inte ens tog emot hans telefonsamtal.
Ljudet av höjda röster utifrån. avbröt hans dystra tankar. Han tyckte sig känna igen sin mors röst, och så var det en annan, djupare röst som måste tillhöra en man. En gäst? Hans ständigt ansvarslöse lillebror, Nikolai?
Det var väl bäst att han gick ut och undersökte saken. Med en suck reste sig Adam och gick bort mot dörren.
Hans mor stod borta vid trappan upp till andra våningen, och verkade försöka lugna ner John. Adam svor lågt inom sig. Precis vad de behövde. Att deras minst sagt udda vaktmästare ställde till en scen mitt framför en lobby fylld med gäster.
När han kom närmare hörde han sin mors röst.
”Lugna dig, John. Det här är inte rätta tillfället -”
”Men du måste göra något. Det är en varning. Hotellet -”
”Ja, ja. Men vi kanske ska diskutera det här inne på kontoret?”
Nu hade Adam hunnit fram. Han försökte fösa John mot kontoret, men den äldre mannen ryggade tlllbaka och pekade uppåt någonstans.
”Vad är det nu då, John?”
”Hotellet är upprört. Något kommer att hända.”
Adam tog ett djupt andetag och försökte samla sig. Det här var det sista han behövde ovanpå allt det andra.
”Okej. Tack för varningen. Jag ska hålla ögonen öppna. Du vet inte vad det kan vara fråga om?”
John såg på honom, med en blick som verkade genomskåda Adams falska försäkringar, men så skakade han på huvudet och vände tvärt om och började gå uppför trappan.
När han försvunnit utom syn- och hörhåll, började Alice tala med sin son.
”Han dök bara upp precis när jag skulle gå och äta frukost. Jag försökte få honom att sänka rösten, men du vet ju hur han är.”
”Jag är säker på att du gjorde allt du kunde, mamma. Gå du och ät, så pratar vi om det här senare.”
Alice iakttog sin son noga. Hon visste att han var bekymrad över sin frus frånvaro. Maria hade varit borta rätt länge nu, och Alice hade sina egna funderingar om det. Men hon sörjde över att hennes barn inte verkade kunna vara lyckliga. Kanske var det hennes fel. Hon som hade varit gift med en man och fött en annans barn och – Om det var så att hennes förbrytelser hade smittat av sig på barnen, skulle hon aldrig förlåta sig själv.
Men högt sa hon inget om det hon tänkte på.
”Jag kan byta av dig eller Julie senare.”
”Tack, mamma. Det var snällt av dig, men jag behöver ingen ledig tid just nu. Julie kanske – eller så kan du hjälpa mig med räkningarna.”
”Det ska jag göra.”
Alice försvann åt matsalen till och Adam vände och skulle gå in på kontoret igen, när han fick se Nikolai komma nerför trappan. Vad hade han gjort däruppe så här dags? Adam rynkade pannan.
Nikolai vinkade åt sin bror och småsprang tvärsöver lobbyn, exakt så som Adam inte ville att någon i personalen skulle göra. Det var väl bäst att han hörde efter vad lillebror hade att säga också.
”Jag måste berätta en sak för dig.”
”Jaha. Ska vi gå in på kontoret då?”
Nikolai sneglade på väggklockan ovanför hissen, så nickade han.
”Visst. Jag måste tillbaka till baren, men du måste höra det här först.”
De gick in på kontoret och Adam stängde dörren bakom dem. Han slog sig ner bakom skrivbordet och såg frågande på sin lillebror.
”Vad gäller det?”
”Det är rum 235. Jag sa ju redan när de checkade in att det var något konstigt med dem. Julie verkade hålla med mig.”
”Jaha. Okej. Vad har hänt nu då?”
”Det är tomt. De har flyttat ut.”
Adam funderade lite. De två männen med östeuropeiska namn hade betalat i förskott för en hel månad. Såvitt Adam mindes hade bara lite över en vecka gått. I och för sig kunde de ju göra som de ville. Om de föredrog att betala för en hel månad men bara stanna i en vecka, var det ju ingen skada skedd. Fast om de planerade ett rån eller något annat brott var det ju en annan sak. Hotell Faber fick inte associeras med något kriminellt.
”Jag vet inte vad vi kan göra åt saken, men – jag antar att vi kan ta oss en titt inne i rummet -”
”Eller ringa till polisen. Vad hette de där två som räddade Julie och Jimmy för ett par månader sen?”
”La Cour och Fischer, tror jag.”
”De kanske kan kolla upp det, så där lite halvofficiellt. Julie sa att de var rätt trevliga.”
Adam rodnade lite. Julie hade också sagt att hon misstänkte att det var något mellan de där två poliserna, trots att en av dem var gift och dessutom hade barn. Den andre hade visst en son också. Märkligt, men Julie som var skådespelerska hade förstås livlig fantasi. Själv hade Adam inte alls tyckt sig ana något ovanligt med de två männen. De var både trevliga och diskreta och så hade de ju räddat livet på Julie och Jimmy, eller i alla fall något åt det hållet.
”Du har kanske rätt. Jag ska försöka få tag i någon av dem, eller kanske – man kanske måste gå den officiella vägen. Men det är väl bäst att vi är på den säkra sidan. Numera kan man ju inte vara nog försiktig.
Nikolai log gillande och skyndade iväg till baren. Adam försökte komma på vad han tänkt göra när han blivit avbruten av Johns dumheter. Jovisst. Han skulle ju ringa ett samtal. Och så fick han försöka få tag i den rätta personen angående de där östeuropeerna.
***
Telefonen ringde ihållande. La Cour tittade upp och fick tag i sin mobiltelefon. Klockan var – halv fem. Ovanligt tidigt för Marie att kalla in sitt team, men då hade det väl hänt något akut. Han la ner mobilen och lyfte upp telefonluren innan tvillingarna vaknade. Det var redan för sent att försöka bespara Helene ett för tidigt uppvaknande.
”Marie? Vad gäller det?”
”Minns du de där vapenhandlarna? De som vi var ute efter i höstas?”
”Ja.”
”De har synts till på det där hotellet där du och din familj bodde förut. Hotell – Faber.”
”Jaha.”
”Jag tänkte att vi får inte missa chansen. De har lämnat sitt rum, men tydligen har de bokat det för en hel månad framåt. Drygt två veckor till. Så jag tänkte att några av oss får ta sig en titt. Kan du och Fischer göra det? Om det visar sig vara värt besväret, kan du få Michael och Nazim också.”
”Okej. Visst. Inga problem. Ska jag ringa och boka ett rum?”
”Åk ut dit och tala med chefen. Adam Faber, heter han visst. Och – Julie Faber. Är de gifta?”
”Nej, bror och syster.”
”Jaha. Då är ni där vid åttatiden?”
”Visst.”
La Cour låg en stund och funderade på fallet som han just fått. Det var på ett sätt lite obehagligt att återvända till hotellet, men han hoppades att de egendomliga syner och ljud han upplevt inte skulle upprepa sig. Så slog det honom att Marie hade sagt att han och Fischer skulle ta hand om fallet. Innebar det att Marie hade fått veta sanningen om hans och Fischers relation? Hade Ingrid eller IP berättat?
Men han tvingade sig att inte gå händelserna i förväg. Bara för att Marie hade nämnt Fischer, betydde det inte nödvändigtvis att hon förstod kopplingen dem emellan. Han avbröts i sin tankegång av att hans fru mumlade några ord alldeles intill hans öra.
”Gällde det ett fall?”
”Ja. Marie ville att jag och Allan ska ut till Hotell Faber igen. I samband med ett tidigare fall. Inget allvarligt. Vi ska bara spana lite. Om det visar sig att det är allvar, får vi förstärkning.”
”Jaha. Hur känner du inför att komma tillbaka dit? Sist vi var där upplevde du ju en del ovanliga fenomen, inte sant?”
”Jo, i och för sig. Men det är okej. Den här gången ska det väl inte bli så. Och jag klarar det. Oroa dig inte för mig.”
”Det är väl klart att jag gör det. Men jag vet ju att du klarar dig.”
Hon rullade över på sida och drog honom intill sig. En stund tillät sig La Cour att bara ägna sig åt sin fru, innan han insåg att han måste skynda sig. Det var ganska långt ut dit.
När han var klar i badrummet gick han uppför trappan till Fischers lilla lägenhet ovanpå och knackade på dörren. Han var fortfarande inte säker på hur mycket hans nya arbetskamrater visste om honom och Fischer.
Så hörde han sin älskares röst ropa inifrån.
”Kom in. Det är öppet. Jag är strax klar.”
La Cour steg in. Det luktade kaffe i det lilla köket. Han hörde ljudet av en rakapparat inifrån badrummet och han gick åt det hållet. Där inne stod Fischer över tvättstället och rakade sig. Han hade bara kalsongerna på sig.
La Cour gick närmare och la armarna om sin älskare. Fischer lutade sig mot honom, men fortsatte raka sig. Så var han färdig och la ner rakapparaten, drog ur sladden och tog av det lilla nätet ovanpå. Han skakade ut skäggstubben över tvättstället, spolade vatten och så la han upp apparaten och sladden i badrumsskåpet.
Så vände han sig om och kysste La Cour lätt. Efter en stund sköt han sin älskare ifrån sig med ett lågt stönande.
”Vi hinner inte. Marie ringde för drygt en halvtimme sen. Jag antar att hon fick tag i dig också?”
”Ja. Jag undrade just – ”
”Vad då?”
”Hon sa att du och jag skulle ta det här fallet. Så jag undrade om hon möjligen anar något.”
”Det tror jag inte, men det är ju du som är synsk eller vad du nu är.”
La Cour log åt beskrivningen.
”Du får mig att låta som en gammal spågumma.”
Jämförelsen fick Fischer att le själv också.
”Så du har inte anat något?”
”Nej. Jag trodde bara IP visste om det. Och så Ingrid, men jag vet fortfarande inte hur mycket hon är involverad i vår grupp.”
”Inte jag heller. Har du ätit?”
”Nej, jag tänkte fråga om du ville komma med ner.”
”Jag tror inte vi hinner. Ta en kopp kaffe, så ordnar vi något på vägen.”
”Okej.”
När allt kom omkring stannade de inte på vägen till hotellet. De mindes frukostarna de ätit på Hotell Faber och bestämde sig för att beställa något där istället.
***
När poliserna klev in genom dörrarna, stod Julie Faber i receptionen. I vanliga fall brukade hon jobba lite bakom kulisserna, men nu när Maria var borta, fick hon rycka in där hon behövdes. Hennes mamma hade lovat att avlösa henne om en stund.
Trots att de två poliserna varit både professionella och diskreta när Jimmys gamla cellkamrat hade dykt upp och tagit henne och Jimmy tillfånga, bleknade Julie lite när hon såg dem igen. De påminde henne om de fruktansvärda ögonblick då hon varit i den där Viktors våld. Hon och Jimmy. Och Viktor hade tänkt –
Men hon hade inte tid att få någon form av sammanbrott nu. De hade verkligen inte tid för annat än jobb för ögonblicket. Och hon kunde knappast vara oartig mot poliserna, när de nu kommit för att undersöka de där mystiska östeuropeerna. Inte minst för de räddat henne och Jimmy tidigare.
”Hej. Har de där gästerna synts till idag?”
”Nej, inte på ett par dagar. Behöver ni några rum?”
La Cour och Fischer utbytte en blick som fick Julies radar att ge utslag, men utåt visade hon ingenting.
”Jag vet inte. Det kanske verkar mindre misstänkt, eftersom vi nog får hålla till här en tid. Om det nu finns några rum lediga?”
Julies händer rörde sig automatiskt över tangentbordet och så skannade hon av bildskärmen. Jodå. Det var visserligen ganska fullbelagt men två enkelrum skulle väl gå att ordna. De hade ju några ”reservrum” som de försökte att inte hyra ut, om det inte var alldeles nödvändigt. Inget av rummen var i så dåligt skick att de inte gick att hyra ut, men de var inte fullt så bekväma som de flesta andra.
”Jodå. Vi har några på våningen över deras rum, om det går bra?”
”Finns det inget på samma våning?”
Julie tänkte efter. Där fanns ett dubbelrum som inte var bokat förrän nästa månad. Det var visserligen ett lite finare rum, som nygifta och VIP-gäster brukade få, men varför inte? Hon log inom sig. Nu kanske hon skulle kunna läsa ut något i deras reaktion.
”Det finns ett dubbelrum nästan mittemot.”
Den ene nickade. Fischer hette han. Sexig. Såg nästan lite farlig ut. Äldre än Jimmy, men definitivt attraktiv.
”Det går bra. Egentligen behöver inte båda vara här över natten. Vi kan turas om. Så får du åka hem till Helene och barnen.”
”Vi kan turas om, som du sa. Varannan natt eller så.”
”Då så.”
De var bra på att maskera sin känslor, men Julie trodde ändå inte hon hade fel när det gällde deras relation. Frågan var bara var fru La Cour – Helene – kom in i bilden. Delade de på henne? Eller var hon kanske bara någon form av front? Eller – visste hon inte om vad hennes man hade för sig bakom ryggen på henne? Intressant. Men på sätt och vis tråkigt att Fischer var upptagen. Fast hon hade ju Jimmy.
”Får vi bjuda på något? Har ni ätit frukost?”
”Nej, det kanske vi kan göra här.”
”Naturligtvis. Ni kommer väl ihåg var frukostmatsalen ligger?”
”Jadå. Tack så mycket.”
Efter frukost följde Julie med dem upp till andra våningen. Efter att ha sett sig om i korridoren, låste hon upp dörren och lät dem se in i rummet som för ögonblicket stod tomt. Hon steg åt sidan för att låta poliserna gå in, men La Cour viftade avvärjande med ena handen. Han hade redan sett tillräckligt och de kunde inte ta risken att vapenhandlarna anade oråd.
Fischer nickade också.
”Tack, det räcker så länge.”
Julie låste igen och visade dem så till rummet de skulle dela. Hon tyckte sig ana en något generad reaktion på rummets storlek och utförande. Det var så uppenbart en smekmånadssvit, fast det var ju inte någon svit. Den låg högre upp.
”Varsågod. Här är nyckeln. Är det något ni behöver så ring bara ner till receptionen så skickar vi upp någon med det.”
”Om det här drar ut på tiden eller om de misstänkta kommer tillbaka, kommer vi att behöva förstärkning. Det här rummet ser ju rymligt ut, så vi kanske kan få använda det allihop? Det finns ju ett bord och så vidare.”
”Självklart. Hur många blir ni? Det finns inga fler rum på den här våningen, men som sagt, på våningen över -”
”Antagligen två till, men det beror lite på. Vi meddelar när det blir aktuellt. Om det blir aktuellt. De kanske helt enkelt har lämnat landet.”
”Jaha. Då vet jag. Ha det så trevligt.”
Efteråt, när hon var på väg ner, ångrade hon de där sista orden. Det kanske hade låtit som om hon antydde något. Och det hade hon verkligen inte menat. De hade bara kommit automatiskt, eftersom hon alltid hade en opersonlig artighetsfras på tungan, oavsett vilka gäster det var fråga om.
När Julie kom ner igen, i lobbyn fick hon se den där flickan som betett sig så egendomligt de senaste dagarna. Det verkade faktiskt som om hon stod och spanade efter någon. Ett ögonblick funderade Julie på att gå upp igen och rapportera till poliserna. Men flickan var ju så ung och såg för övrigt inte ut som en kriminell. Snarare lite förvirrad.
Hon var blond och smal och blicken i hennes ögon var intensiv, närmast besatt. På ett sätt påminde den lite om Johns ögon. Julie skakade på huvudet. Hon fick inte börja inbilla sig saker. Men när hon gick in bakom receptionsdisken, kom flickan närmare.
”Kan jag få tala med chefen?”
Julie tvekade. Hon var ju strängt taget chef och det var också hennes mor, men hon antog att flickan menade Adam.
”Vad gäller saken? Jag kanske kan -”
”Nej, jag måste få tala med chefen. Adam Faber.”
”Jaså. Jaha. Ett ögonblick då.”
Hon vände sig om och knackade på dörren in till Adams kontor. I vanliga fall gjorde hon inte så om inte Adam satt i möte eller hade ett viktigt telefonsamtal. För sent kom hon på att hon kanske kunnat ringa in till Adam. När hon vände sig om insåg hon att flickan följt efter henne in bakom receptionsdisken. Det var egentligen inte alls tilllåtet och Julie öppnade munnen för att säga det till flickan, men så öppnade Adam dörren och hon tystnade.
”Vad är det?”
”Adam – den här gästen ville tala med dig -”
”Lotte Möller. Skulle jag kunna få -”
Hon trängde sig förbi Julie och in på kontoret.
Adam såg frågande på Julie som ryckte på axlarna och grimaserade mot sin bror. Så ryckte han själv på axlarna och följde efter flickan. Han lämnade dörren öppen, i förhoppningen att ärendet snart skulle vara avklarat.
”Jaha. Vad gäller det?”
Men flickan verkade inte alls intresserad av att framföra sitt ärende. Istället såg hon sig ogenerat omkring inne på kontoret. Adam hade hunnit bli ganska nervös, innan hon satte sig ner och log mot honom. Han såg tveksamt på henne.
”Är det något problem?”
”Mitt rum – det är en sak som – om du kan följa med upp så ska jag visa dig.”
”Jag ska ringa efter vaktmästaren så hjälper han dig.”
Adam kunde inte låta bli att le åt tanken på John och den här underliga flickan tillsammans. Han undrade vad hon skulle tycka om deras snurrige gamle trotjänare.
”Nej. Du måste komma med.”
Hon såg ut som hon inte alls kunde tänka sig något annat.
”Du förstår, det är vaktmästaren som – eller kanske en av städerskorna -”
Amina skulle säkert ordna upp saken och få flickan att komma fram till vad hon ville.
Men flickan skakade på huvudet.
”Kom med mig upp, så ska jag visa dig vad det är.”
Det var väl bäst att han gav med sig. Hon skulle väl inte bli nöjd förrän han själv hade tagit sig en titt på vad det nu var som hon inte var nöjd med.
”Då så.”
Hon flög upp och gick före honom till dörren. När han passerade sin syster gjorde han en min som tydligt och klart visade vad han kände inför att springa omkring och byta handdukar eller vad det nu skulle handla om.
Fast när de väl var inne i rummet visade flickan ingen tendens att visa upp någonting, utom möjligen sängen. Hon satte sig på sängkanten och log än en gång. Vid det här laget kände Adam att han började få nog. Det kröp i skinnet på honom. Han var ju faktiskt chef. Sånt här ingick inte i hans arbetsuppgifter.
”Nå, vad är det frågan om då?”
”Kom hit.”
Hon klappade lätt på sängen intill sig. Adam förstod först inte vad hon menade, men så kom han närmare och kände efter där flickans hand hade vilat.
”Jaha – vad är det jag skulle känna?”
”Sätt dig. Eller ännu hellre lägg dig. Det är en fjäder som sticker upp och gör ont i ryggen.”
Det där kunde inte stämma. De undersökte madrasserna regelbundet. Om någon var skadad eller defekt byttes den ut omedelbart. Men han satte sig ändå ner och försökte känna efter. Han kände sig som om han var tio år igen, när han försökte studsa upp och ner för att bedöma var felet låg. Men han kände ingenting ovanligt.
”Jag känner ingenting. Är du säker på att det var på den här sidan?”
”Ja. Lägg dig ner så -”
Adam reste sig upp. Det här var verkligen inte lämpligt. Han borde nog gå och hämta Julie eller sin mor eller i alla fall Amina. Dessutom flyttade sig inte flickan undan alls. Hon verkade närmast ha dragit sig lite närmare.
När hon såg att han inte tänkte lägga sig ner, reste hon också sig upp. Hon ställde sig i vägen för Adam och verkade ovillig att låta honom gå.
Adam tvingade sig till att hålla sig lugn. Inte det här också, ovanpå allt annat. Var det något med deras hotell som drog till sig galningar och brottslingar? Ända sen Erik Faber hade dött hade bara den ena olyckan följt på den andra. Kanske borde de ändå ha sålt när den där Jens föreslog det.
Flickan la handen på hans ena arm och verkade vilja knuffa ner honom på sängen.
”Du behöver väl inte gå än? Kan du inte stanna ett tag och – hålla mig sällskap?”
Plötsligt insåg Adam vad hon höll på med och han kände sig som en idiot som inte förstått det genast. Naturligtvis. Det där tjatet att det måste vara just han, och så att han skulle lägga sig på sängen. Men han hade inte ens gissat sig till att den här flickan som nog inte kunde vara mer än tjugo eller tjugoett skulle kunna vara intresserad. Inte av honom. Nikolai kanske, eller Jimmy, men inte honom.
”Hör du – Lotte – jag måste gå nu. Jag skickar upp vaktmästaren och en av städerskorna så ser de till att du får en ny madrass.”
”Nej. Gå inte.”
Hon kom ännu närmare, men Adam var beredd på det nu, och gled förbi henne och bort mot dörren.
”Det är inget besvär alls. Om du väntar här så kommer de och ordnar med madrassen.”
Till hans lättnad följde hon inte efter honom ut i korridoren. Men så idiotiskt. Nikolai skulle aldrig låta honom få glömma det här, om han fick reda på det. Bäst att bara berätta för mamman och Julie.
***
Malene packade ner de sista sakerna i bagen och räckte över den till Patrik som stod och väntade. Det var första gången de lyckats få ledigt samtidigt och kunde ge sig iväg på semester, eller snarare ta ett veckoslut ledigt tillsammans och bo på hotell. Walid hade erbjudit sig att passa Anna, men Malene hade inte kunnat förmå sig till att resa iväg utan sin dotter.
Istället hade hon föreslagit att Walid skulle följa med till hotellet, men fast hennes ex hade lett vänligt mot henne och verkat uppskatta erbjudandet, hade han tackat nej. Han förstod nog att han skulle vara femte hjulet under vagnen, så att säga.
Därför var de nu på väg ner för trappan till bilen som hon hade fått låna av sin kollega Leo Zielinski. Leo hade önskat dem lycka till och lett menande när Malene nämnt varför hon ville låna bilen. Han var verkligen en karaktär, men Malene hade insett att Leo var också en god människa innerst inne, trots sitt skenbart sorglösa och utmanande sätt.
Han var också en av de få av kollegorna på advokatbyrån som faktiskt behandlade både Patrik och Walid med respekt. När Mikael Frank hade gått med på att anställa Walid som assistent, hade CC satt sig emot det. Mikael själv var inte helhjärtat förtjust i arrangemanget men hade sett det som en nödvändighet att ge Malenes ex en regelbunden lön. På så sätt kanske han skulle hålla sig ifrån sina kriminella bekanta.
”Hur kom det sig att du bestämde dig för det här Hotell Faber?”
Patrik sneglade på Malene i backspegeln, där hon satt och höll ett vaksamt öga på dottern. Anna verkade sova lugnt men det var bäst att hon inte började skrika av någon anledning, för då kunde hon hålla på länge.
”Jag representerade dem en gång. Det gällde ett skatteärende. Inget särskilt intressant men långvarigt och nog så trassligt. Jag var där ute och pratade med ägaren – förra ägaren Erik Faber – då. Men det är många år sen. Han är död nu och det är änkan och barnen som har hand om hotellet nu.”
”Jaha.”
Patrik nickade, medan han uppmärksamt följde trafiken.
Malene lutade sig tillbaka och konstaterade att hon faktiskt hade lyckats lägga jobbet bakom sig helt och hållet. Det var skönt att äntligen kunna koppla av och ägna sig åt familjen. Hon och Patrik och lilla Anna skulle få ett avkopplande veckoslut tillsammans. Som hon mindes hotellet var det lugnt och bekvämt.
”Det är ett väldigt trevligt ställe. Och det har visst en intressant historia.”
Patrik log åt Malene som mötte hans blick i backspegeln. Han var inte så väldigt intresserad av historia men däremot betydde det mycket för honom att Malene var nöjd. Själv hade han mycket väl kunnat tänka sig en kryssning till Sverige eller en veckoslutsresa till Tyskland eller vart som helst egentligen. Bara de fick vara tillsammans så spelade det inte så stor roll vart de åkte.
Den unga kvinnan bakom receptionsdisken log välkomnande när de checkade in.
”Malene Bork och Patrik Larsen. Rum 311. Var så god. Här är nyckeln. Och ni har ett barn med er?”
”Anna.”
Malene såg ner på sin dotter som sov lugnt i babyliften.
”Jag hoppas att ni ska trivas här. Om det är något ni behöver, så säg bara till så skickar vi upp någon med det.”
”Tack så mycket.”
Malene tyckte genast om rummet. Det var rymligt och fönstren hade utsikt mot torget framför hotellet. Bakgården kanske var lugnare, men det här såg trevligare ut. Hon ställde babyliften på sängen och kontrollerade att de hade allt de behövde. Inget verkade saknas.
Patrik la armarna om henne och la sin kind mot hennes.
”Känns det bra?”
”Ja. Vad tycker du?”
”Jo, det är mysigt. Ska vi också vila oss en stund?”
”Anna vaknar snart. Jag tänkte att vi kunde gå en promenad.”
”Okej. Det låter trevligt.”
Han tyckte själv om hotellet. Det var så långt bort från hans vanliga miljö som man kunde komma. Ingen här ute skulle kunna ana vilken bakgrund han hade, och det passade honom bra.
***
Fischer slog numret till sin chef, Marie Wied. Han undrade om hon skulle tycka att det var värt att fortsätta med spaningen. Hittills hade ingen av vapenhandlarna synts till och han kunde inte låta bli att tycka att deras arbetsinsatser kanske bättre kunde utnyttjas någon annanstans.
”Nej, inget nytt än, men jag hörde av Adam Faber att de har ringt och bett dem hålla rummet ett tag framöver. Thomas är hemma hos Helene och barnen en stund. Det behövs knappast någon förstärkning än.”
”Jag förstår det, men – vi har inget särskilt att göra just nu och jag sa att Michael och Ditte skulle kunna göra er sällskap där. Nazim, IP och jag kan klara oss ett tag utan er. Det här har högsta prioritet. Vi har inga andra spår och – ja, du förstår. Om ni tar dem skulle vi kunna stoppa alla de illegala vapnen som strömmar in från Ryssland med bara ett tillslag.”
”Ja, självklart. Okej, då väntar jag på de andra då.”
”Bra. Jag ska skicka över några foton som ni kanske kan visa för personalen. Men naturligtvis bara om ni tror att de är pålitliga.”
”Naturligtvis.”
”Jag ska rapportera till Ingrid Dahl senare idag. Hon anser också att det här är av yttersta vikt.”
”Jag förstår.”
På sista tiden hade Fischer börjat ana sig till att IP och Ingrid kanske stod varandra närmare än han någonsin kunnat gissa tidigare. Det var ganska otippat, men han såg ingen anledning till att de två inte skulle kunna bli lyckliga tillsammans. I hans ögon hade det där med Jan Boysen bara varit något tillfälligt. Boysen skulle aldrig göra slag i saken.
***
”Jag har ätit lunch nu, ska du inte gå och få något i dig nu, Adam?”
Julie iakttog sin bror oroligt. Han såg inte ut att få tillräckligt med sömn och på sista tiden hade det verkat som om han inte åt som han skulle heller. Oron över Maria hade visst tagit honom hårt. Hon fylldes av en plötslig irritation gentemot sin svägerska. Visst förstod hon hur hårt Maria tog den ofrivilliga barnlösheten, men att utsätta Adam för det här – Han drabbades ju också av deras problem, inte bara hon.
Adam verkade inte höra henne. Julie la sin hand på hans arm och då äntligen såg han upp och mötte hennes blick.
”Va?”
”Gå och ät nu. Jag tar över här.”
”Jaså, nej. Det är ingen fara. Jag är inte hungrig.”
”När åt du sist?”
Den vaga blicken i Adams ögon fick Julie att tro att han inte ens kunde minnas det. Det kunde väl inte ha varit deras så kallade arbetsfrukost för två dagar sen, då hon, mamman och bröderna hade haft ett möte samtidigt som de åt i ett av de mindre sällskapsrummen?
”Vad är det?”
”Det är inget. Oroa dig inte. Jag måste bara få det här gjort så -”
”Nej, det kan vänta. Är det något med Maria som du inte har berättat för mig?”
Adam gned sig i ögonen, som såg rödkantade ut, av sömnbristen, eller av något annat. Till slut verkade han komma fram till ett beslut. Han såg generad ut, men fortfarande djupt bekymrad.
”Jo, det är så att – du tror inte att hon har gjort något – Jag menar – jag kan inte nå henne och hennes föräldrar verkar inte kunna säga var hon är – Tänk om något har hänt henne?”
”Du menar om hon skulle ha gjort något för att skada sig själv?”
Det var tydligt att det var exakt detta Adam hade menat. Julie hade inte ens tänkt den tanken förrän nu. Hon trodde inte att det var så, men nu förstod hon bättre varför Adam var så fruktansvärt orolig för sin fru.
”Det kan jag aldrig tro. Och hennes föräldrar skulle vara betydligt mer oroade om de trodde något sånt. Hon har åkt någonstans eller så är hon där och orkar inte prata just nu. Du sa väl att hon var deprimerad? Då kanske hon inte har ork att prata med dig.”
”Kanske det. Men – jag måste få veta.”
Julie kramade Adam lätt.
”Jag ska försöka prata med dem. Kanske kan de berätta för mig hur det är, så du slipper oroa dig så mycket.”
”Nej, gör inte det. Jag får försöka själv. Men jag uppskattar att du -”
Han rodnade nästan. Adam kunde vara gullig ibland. Julie log uppmuntrande.
”Sitt nu inte här och grubbla. Du ska se att det ordnar sig snart.”
Adam tvingade fram ett leende och för en gångs skull nådde det ögonen. Han var verkligen fäst vid sin syster.
Julie gick raka vägen till köket och talade med Lasse, kocken. Han lät Jimmy plocka ihop en fin lunchtallrik och sa åt honom att leverera den direkt till kontoret.
Lasse blinkade konspiratoriskt mot Julie.
”Jag tänkte att om han får det från dig kanske han krånglar. Men Jimmy tar ju sina order från mig så han kan nog inte vägra ta emot maten.”
”Det var bra tänkt, Lasse. Tack. Och tack du också, Jimmy, för att du vill hjälpa mig.”
”Man gör vad man kan. Jag vill ju att chefen ska vara nöjd med mig.”
Jimmy log också mot Julie, men hans blick sa något lite annorlunda än Lasses.
Till Julies lättnad rapporterade Jimmy att Adam hade verkat resignerad och faktiskt satt sig och ägnat sig åt maten. Nu skulle hon bara se till att mamman berordrade Adam att ta ledigt en dag eller två och sova ut. Det kunde han göra här på hotellet så att de lätt kunde nå honom om något skulle inträffa. Inte för att de skulle göra det, och inte för att något skulle hända, men de kunde i alla fall säga så till Adam, om han bara gick med på att vila sig lite.
***
När Ditte och Michael dök upp, åkte Fischer hem en stund, för att byta kläder och packa ner en del som han i hastigheten inte fått med sig. Han lovade att vara tillbaka snart. Det verkade inte som om Ditte misstänkte något, och Michael verkade något frånvarande. Fischer hade hört något om att Michael varit med om en dödsskjutning och varit nära att bli avskedad, men lyckligtvis verkade deras nya chef, Marie, med stöd av Ingrid Dahl, ha lyckats avstyra det. Trots det kanske pojken funderade på den saken nu. Hur som helst, Fischer hade nog av sitt eget liv just nu.
Michael föreslog att de skulle slå sig ner i en av matsalarna. Julie Faber hade lovat att varsko dem om de misstänkta dök upp igen.
De satt just och drack varsin kopp te, när ett annat par kom in. Kvinnan hade en liten flicka sittande på armen. Ditte log åt den lilla. Hennes mamma log tillbaka och satte sig vid bordet intill.
Hon såg ut att fundera på något och så vände hon sig åt Dittes håll.
”Ursäkta. Känner vi inte varandra? Ni ser bekant ut.”
Ditte studerade henne noga. Jo, det var faktiskt något bekant över den andra kvinnan. Så slog det henne. Det var ju en advokat hon mött i rätten ibland. Malene någonting. Egentligen borde hon inte ge sig tillkänna. Hon och de andra var ju här ”under cover” så att säga. Men en advokat skulle säkert kunna vara diskret om det var nödvändigt. Dessutom behövde ju poliser också semester.
”Jo, jag tror vi har setts i rätten några gånger.”
Malene nickade, men såg fortfarande lite fundersam ut.
”Är ni advokat?”
”Polis.”
”Jaha. Nu minns jag. Ditte -?”
”Hansen. Det här är – en vän till mig. Michael Kristensen.”
I sista sekunden ändrade Ditte sig. Hon hade tänkt säga kollega, men då kanske Malene – vad hon nu hette – skulle börja undra.
Malene log och sträckte fram handen.
”Malene Bork. Det här är min – vän – Patrik Larsen. Och min dotter, Anna.”
Ditte skakade Malenes hand och Michael gjorde detsamma. Patrik satte sig ner och sträckte fram sin hand också.
De två paren kom bra överens och snart satt de och diskuterade barnuppfostran och andra ämnen. Dock avhöll de sig från att prata jobb, och det var lika bra, tyckte Ditte.
***
När Fischer kom tillbaka hade han La Cour med sig. De slog sig ner i baren och tog varsin öl. Nu fattades bara att Nazim och IP var med, så skulle de kunna ha en pokerkväll. Sen de nya kollegorna anslutit sig till gruppen, hade männen börjat träffas ibland på veckosluten. Ibland var kvinnorna med också, men de hade ofta annat för sig.
Just den här kvällen kom La Cour och Fischer att diskutera den eventuella relationen mellan IP och Ingrid Dahl. De tyckte båda två att det var rätt osannolikt, men ändå fanns det tecken som tydde på det.
Det blev ganska sent innan de gick upp på rummet och vid niotiden väcktes de av telefonen. Sömndrucket trevade La Cour efter luren som stod på nattduksbordet.
”La Cour.”
”Julie Faber här. Era två bekanta har just hämtat sin nyckel och är på väg upp till rummet. Jag tänkte bara att ni ville veta det. De verkar inte ha särskilt bråttom, så jag utgår ifrån att de är här för att stanna en stund.”
”Tack.”
Fischer rullade över på sida och iakttog sin älskare mellan halvslutna ögonlock, med ett leende på läpparna.
”Vad gällde det där?”
”De misstänkta är tillbaka. På väg upp till rummet nu. Vi borde kanske -”
Fischer nickade.
”Verkar det vara bråttom?”
”Inte alls, men jag tänkte ändå -”
”Vi ska väl ha lite frukost först.”
”Jo, visst.”
Ändå rörde de sig inte. La Cour vände sig om och låg och såg tillbaka in i Fischers något sneda ögon. Så sträckte han ut handen och rörde vid Fischers kind. Fischer tog tag i handen och förde den mot sin mun. Han pressade läpparna mot den och de kom fram till att de säkert hade en stund på sig innan de behövde rapportera till Ditte och Michael.
Resten av dagen turades de fyra om att hålla ett öga och öra ut mot korridoren. Förutom vid måltiderna höll de sig uppe på rummet – Fischers och La Cours rum – för att finnas till hands om något hände inne på de misstänktas rum.
Framåt kvällen fick de två vapenhandlarna besök. Då valde Fischer att ringa efter Nazim och IP. Just de här två östeuropéerna var kända för att gå tungt beväpnade under sina uppdrag.
Det verkade som om Nazim måste ha brutit mot alla hastighetsgränser, men hur det än var med den saken, dök han och IP upp långt innan deras kollegor hade väntat dem.
Michael och Ditte fick stanna på rummet medan Michael kopplade upp sig mot det trådlösa nätverket som hotellet tillhandahöll. Under hela operationen skulle han vara i kontakt med Marie i högkvarteret. Till hans förvåning visade det sig att Ingrid Dahl var på besök där och skulle observera hela aktionen. Den informationen behöll han och Ditte för sig själva. Annars vidarebefordrade de alla order som Marie kom med till de små bluetoothheadseten som deras kollegor var försedda med.
Till att börja med gick tillslaget över förväntan bra. Men så lyckades en av männen ta sig förbi poliserna och försvann uppför trappan.
La Cour tog upp förföljandet, med Nazim inte långt efter. Fischer fick hjälp av Michael och Ditte att hålla de övriga två misstänkta under kontroll. Förstärkning var på väg från närmaste lokala polisstation.
Julie hade bestämt sig för att hålla Adam utanför utvecklingen av fallet. Hon ville bara att hennes bror skulle vila och försöka glömma oron för sin försvunna fru. Alltså var Adam inte alls förberedd på oväsendet som utbröt på våningen under det rum där han försökte få lite sömn. Precis som hans syster hade fruktat hade han inte fått mer än kanske två timmars sömn de senaste fyra nätterna, så när bråket bröt ut, hade han nästan somnat.
Han var på benen igen och ute i korridoren innan han ens funderat på vad det kunde gälla. Det var ju hans hotell. Självklart skulle han utreda vad som pågick.
Han var redan på väg nerför trapporna, när han insåg att han var på väg till den korridor som han alltid försökte undvika. Det var på den här våningen hans far – styvfar – eller vad man nu skulle kalla Erik Faber – hade hängt sig. Vad Adam än försökte intala sin mor och syster, var han illa berörd av alltsammans. De första veckorna efter dödsfallet – som inträffat på hans bröllopsdag – hade han inte kunnat sova en hel natt utan att plågas av mardrömmar.
Ett ögonblick var han rädd att det inte alls pågick något bråk, utan att det han hörde bara var ytterligare ett exempel på hotellets många egendomliga ljud och andra fenomen. Men så fick han se en man som sprang längre bort i korridoren och först en och så två andra som verkade förfölja den förste.
Uppbragt öppnade Adam munnen för att fråga vad de höll på med, när han blev medveten om flera saker på en gång. För det första kände han igen man nummer två. Det var polisen som bott en tid på hotellet tillsammans med sin fru, barn och en kollega, och som lyckats rädda Julie och Jimmy från den där Viktor.
Adam saktade in lite. La Cour var ju polis. Det kunde knappast innebära något annat än att den förste mannen var en av de misstänkta brottslingar som polisen varit intresserade av. Men det som främst fick Adam att tappa koncentrationen var att den flyende mannen tog sin tillflykt till det rum där Erik Faber hade hängt sig.
Adam rynkade pannan. Den dörren skulle inte vara olåst. För det mesta hyrdes det inte ut alls, av anledningar som han inte gärna ville fundera för mycket på. Oavsett om det var uthyrt eller inte, borde inte dörren stå olåst. Någon måste ha gjort ett misstag.
Det störde honom, men det värsta var att trots att det gått flera år sen dödsfallet, kände Adam sig lika illa berörd som då det inträffat. Han bleknade och fann det svårt att tvinga sig vidare.
La Cour hade hunnit fram till dörren och mycket försiktigt placerade han sig på höger sida om den. Han inväntade sin kollega – en relativt kort, mörkhyad man, med rakat huvud. De två utförde något som såg ut som en i förväg inövad ritual. Det påminde Adam om amerikanska deckarserier. Ett uttryck därifrån slog honom. De skulle säkra rummet. Då var den där misstänkte potentiellt farlig.
Adam kämpade för att få sina lamslagna tankar att fungera igen. Borde de inte försöka evakuera våningsplanet? Eller åtminstone varna gästerna att stanna inne på rummet. Han trevade efter mobiltelefonen. Om han ringde ner till Julie eller sin mor skulle de kunna –
Så såg han att de två poliserna mycket försiktigt öppnade dörren och riktade sina vapen in mot rummet. Den där misstänkte hade ju tagit sig in i en återvändsgränd. Adam kunde bara föreställa sig att han i sin desperation tänkte förskansa sig där inne och det hela skulle urarta till ett skottdrama. Här på hans hotell. Det fick inte ske.
Långsamt började han gå igen, men stannade nästan direkt. Det fanns inget han kunde göra. Han fick bara hoppas att poliserna skulle kunna övermanna den misstänkte innan allt eskalerade bortom all kontroll.
Så blev det också, men först fick Adam se något som fick håret att resa sig i nacken.
La Cour backade långsamt ut ur rummet, stel och uppenbart chockad över något. Adams första tanke var att mannen på något sätt lyckats få tag i La Cours vapen och nu riktade det mot honom. Men ingen brottsling syntes till. Den kortare polisen såg undrande på sin kollega och så gick han själv in i stället.
Nu fick Adam en skymt av La Cours ansikte och det var stelt och mycket blekt. Han såg närmast illamående ut. Vad kunde han ha sett där inne?
Nästan genast kom den mörke polisen ut med den misstänkte i handbojor. Det hela hade slutat fredligt och utan att ett enda skott hade avlossats. Tydligen var inte brottslingen beväpnad trots allt. Men vad hade La Cour sett där inne? Adam kände hur det drog ihop sig i halsen och han svalde upprepade gånger, men det var torrt i munnen och han frös, trots att uppvärmingen den här perioden fungerade utmärkt, för en gångs skull.
Eftersom brottslingen nu verkade vara oskadliggjord, fortsatte Adam motvilligt fram mot dörren in till vad som varit föräldrarnas sovrum innan självmordet och så tvingade han sig till att se in i rummet.
Långsamt började hjärtats rytm återgå till det normala. Där fanns ingenting att se. Bara ett tomt, oanvänt rum. Det enda ovanliga som gick att se var en omkullvält stol. Inget annat. Men något måste ändå ha skrämt La Cour.
Adam tvekade. Egentligen borde han gå in och se till att allt var normalt därinne, men det var svårt att förmå sig till det. Vanligtvis skötte John om det och de städerskor som funnits med sen den tiden, som till exempel Amina, Nikolais ex, slapp gå in där.
Adam kunde inte befria sig från den totalt absurda tanken att La Cour på något sätt hade sett Eriks Fabers spöke, kanske hängande från taket som han gjort den dagen. I så fall – Adam kunde inte undertrycka idén han fick – skulle han då veta ifall Maria var död? Om hon också hade tagit sitt liv, precis som hennes svärfar gjort, just på hennes bröllopsdag?
Men till slut lyckades Adam bemästra den idiotiska impulsen. Han vände sig mot polisen och såg frågande på honom.
”Hur är det med er?”
La Cours ansikte började återfå sin normala färg.
”Jo, det är bra. Vi är klara här nu. När våra uniformerade kollegor kommer hit, och de gör det säkert när som helst, ska vi föra bort de misstänkta. Ni får ha tack för ert samarbete.”
”Jaha. Utmärkt.”
”Det blir förstås vissa formaliteter. För säkerhets skull kanske vi får behålla rummen över natten? Det börjar ju bli sent och vi har våra rutiner att följa.”
”Naturligtvis.”
La Cour nickade åt honom och gick mot hissen. Adam försökte intala sig att det inte fanns något att frukta inne i det där rummet och att han, som chef, naturligtvis måste gå in och kontrollera att allt var som det skulle och släcka och låsa. Då hörde han någon komma gående i korridoren. Han lyckades undertrycka sin reaktion och tvingade sig till att se sig om, till synes obekymrat.
John. Hur visste den mannen allt som försigick på hotellet? Det var förbannat underligt. Dessutom var det ju det där med honom och Erik Faber –
”Ska jag ställa i ordning där inne och släcka och låsa?”
”Ja, tack, John. Det skulle vara bra. Jag -”
Adam nickade åt trappan till. Det var en lättnad att slippa gå in i rummet i alla fall. Lyckligtvis var John bra på att ta hand om allt sånt där. Han verkade dessutom inte störd av minnena, inte på samma sätt som Adam visste att mamman var och – om han var fullkomligt ärlig – han själv.
John nickade och försvann in i rummet.
***
Alla formaliteter tog betydligt längre tid än Julie hade väntat sig. Poliserna – de i uniform – var visserligen så diskreta som man kunde vänta sig, men de fanns kvar i och omkring foajén i minst fyra timmar, och de andra, som hon förstod måste vara av högre rang, visade inga tecken på att ge sig iväg den här natten.
Efter att ha sett till att de uniformerade poliserna som blev kvar fick kaffe och smörgåsar, började Julie undra om Adam missat hela incidenten. Det hade hon hoppats på, men knappast trott skulle hända. Hon bestämde sig för att ta risken att väcka honom och meddela honom vad som hänt. Adam skulle bli rasande om hon undanhöll honom något så här viktigt.
Hon gick in på kontoret och stängde dörren bakom sig. Hennes mor hade gått med på att gå upp och lägga sig. Nikolai fanns någonstans därute och studerade skådespelet med stort intresse. På många sätt var hennes yngste bror verkligen barnslig fortfarande.
Hon lyfte luren och slog Adams nummer. Först internnumret till det rum han bodde i, och så det till hans mobil. Inget svar på något nummer. Julie rynkade pannan. Hade Adam tagit sömnmedel för att få sova? Det skulle i så fall inte vara konstigt.
Trots det började hon känna sig vagt oroad. Hon gick ut igen och släckte och låste bakom sig. Plötsligt materialiserade sig John alldeles intill henne. Inte nu igen. Han såg så där mystisk ut som bara John kunde göra.
Den gamle mannen la en hand på Julies arm och såg vädjande på henne.
”Något är fel. Hotellet -”
”Jag vet vad som har hänt. Men det är ingen fara. Poliserna har fört bort brottslingarna. Det är inget att oroa sig för, John. Du kan gå och lägga dig nu.”
”Nej, det är något annat.”
”Vad då?”
”Det vet jag inte, men – något håller på att hända.”
Julie svor inom sig. De kanske borde försöka få John att uppsöka en läkare. Kanske gjorde de honom ingen tjänst genom att låta hans vanföreställningar fortgå.
”Tack ska du ha, John. Jag ska hålla ögonen öppna.”
På något konstigt sätt menade hon det också och John verkade nöjd. Han avlägsnade sig igen men Julie fick ett intryck av att han inte tänkte lägga sig än. Det var för övrigt hans ensak.
Han hann knappast försvinna ur synhåll, förrän telefonen bakom receptionsdisken ringde. Nattportieren lyfte på luren, och lyssnade. Ett förskräckt uttryck spred sig på den unga kvinnans ansikte. Hon sträckte fram den till Julie som tog den, fylld av onda aningar.
”Ja? Julie Faber här.”
När hon hört vad personen hade att säga, försvann all färg från Julies ansikte och hon kände sig svag i benen. Inte det här också. Kunde det ha ett samband med uppståndelsen tidigare ikväll?
”Jag förstår. Vi ska ringa efter en ambulans. Jag kommer upp -”
Hon avbröt sig när hon insåg att det fortfarande fanns minst två poliser kvar inom hotellets väggar. Fischer stod fortfarande och pratade med en äldre, lite kraftigare man. Hon skyndade bort till dem.
”Ursäkta – en gäst ringde just och meddelade att hon och hennes man hade hittat en annan gäst knivskuren.”
Fischer blev genast alert. Han skickade iväg sin kollega efter deras andra kollegor, som tydligen fortfarande fanns kvar på hotellet. Själv följde han med Julie upp i hissen.
”Har ni ringt efter en ambulans?”
”Ja.”
”Vet ni vem det är fråga om? Offret, menar jag.”
”Ja, det verkar vara en ung kvinna som – hon har visat ett överdrivet intresse för min bror.”
”Var hittades hon?”
”I korridoren.”
”På hennes våning?”
”Nej, nu när ni nämner det så tyckte jag att det var egendomligt att hon var på en helt annan våning.”
När de övriga poliserna kommit upp var också ambulanspersonalen på plats. Julie tog ett par steg tillbaka och lät fackmännen ta över. Tanken på Adam hade fått henne att oroa sig igen. Hon ringde till hans rum igen, och så till mobilen. Fortfarande inget svar.
Nu kunde hon inte vänta längre, hon måste få se med egna ögon att Adam mådde bra. Utanför hans rum stannade hon och tog ett djupt andetag, så knackade hon på dörren. Inget svar. Hon knackade igen, men så väntade hon inte längre. Alla i personalen hade huvudnycklar och hon låste bara upp och gick in.
Till hennes fasa var Adams säng tom och en kort blick in i badrummet talade om för henne att han inte var där heller. Hon vände och sprang nerför trapporna. Hjälplöst såg hon sig omkring. Hennes blick föll på den kvinnliga polisen som hon sett tidigare med en yngre, fantastiskt snygg man.
”Ursäkta. Jag måste få tala med er -”
”Ja, visst. Ditte Hansen.”
”Julie Faber. Det gäller min bror. Han är försvunnen. Jag har ringt till hans rum flera gånger och till mobilen också, men han svarade inte. Då gick jag upp till rummet och där fanns han inte. Jag undrar om det kan ha något att göra med den där flickan.”
”Hade din bror och offret något med varandra att göra?”
”Ja – det är lite pinsamt, men – hon verkade nästan besatt av Adam. Hon hade någon löjlig ursäkt för att få honom med in på sitt rum och där – visade det sig att hon bara ville – ja, hur som helst, det var därför som jag tänkte -”
”Jag förstår. Din bror bor alltså här på hotellet?”
”Nej, egentligen inte, men hans fru – är bortrest och – han bor här tillfälligt.”
”Men han har alltså en egen bostad? Har du ringt honom där?”
Det hade inte Julie tänkt på. Om Adam fått för sig något som hade med Maria att göra kanske han –
”Du har rätt. Jag borde försöka där också. Ett ögonblick.”
Hon slog Adams hemnummer men den tillfälliga känslan av lättnad försvann snart, när ingen svarade.
Ditte iakttog den unga hotellchefen. Hon verkade uppenbart orolig för sin bror. Det fick Ditte att undra lite över det där med den ”bortresta” frun och flickan som förföljt Adam Faber. Om inte flickan hittats svårt skadad, hade hon nästan misstänkt att hon hade haft något att göra med försvinnandet. Eller – det var kanske inte helt otänkbart – att Adam Faber hade tagit sitt liv i upprördheten över det misslyckade äktenskapet. Fast det troliga var väl att han gett sig iväg för att försöka igen med frun. Det fanns för övrigt fler möjligheter, de flesta helt harmlösa.
”Försök att inte oroa dig för mycket. De flesta män som försvinner brukar ha gett sig iväg helt frivilligt. För säkerhets skull kanske du borde skicka någon att se efter i din brors bostad.”
”Ja, jag kan skicka min yngste bror, eller min pojkvän. Ett ögonblick.”
Nikolai gick just då förbi så Julie ropade på honom, för en gångs skull helt obekymrad om att uppträda diskret inför gästerna. Vid den här tiden sov ändå de flesta och övriga satt väl i baren. Varför var inte Nikolai där, förresten?
Hon skickade iväg honom till Adams hus, men den kvinnliga polisen – Ditte Hansen – stoppade honom.
”Min kollega Michael följer med.”
När de två yngre männen hade försvunnit, började Ditte diskutera försvinnandet med sina kvarvarande kollegor. De uppmanade Julie Faber att försöka ta det lugnt och vänta på resultatet av deras efterforskningar. Hon försvann uppför trappan, förmodligen för att följa deras råd.
De fem kvarvarande poliserna delade upp sig och började söka igenom hotellet, med hjälp av en av huvudnycklarna. Julie hade gett dem en lista över vilka rum som stod tomma. Om det sökandet inte gav resultat, blev de kanske tvungna att störa gästerna i övriga rum.
På ett tidigt stadium dök en äldre man upp och presenterade sig som vaktmästare. När de sökt igenom alla utrymmen som gäster hade tillgång till, visade han dem runt i personalutrymmena. Fortfarande hittade de inget misstänkt och inte heller något spår efter den försvunne hotellchefen.
När de återvände ner till entréplanet, befann sig både Julie Faber och hennes mor, Alice Faber där. Ganska snart dök också Michael och Nikolai Faber upp igen. De hade inte hittat något i Adam Fabers hus. Det verkade inte som om han varit där på några dagar.
Vid det här laget hade också Jimmy, Julies pojkvän, sällat sig till de oroliga som sökte febrilt efter hotellets försvunne chef.
La Cour vände sig till vaktmästaren som såg på honom med en egendomligt forskande blick.
”Finns det några andra utrymmen som vi inte letat i än? Förutom de upptagna rummen.”
”Det finns många utrymmen kvar i källaren.”
”Någon vind?”
Vaktmästaren, John, nickade eftertänksamt.
”Ja, det också. Jag ska visa er.”
Ditte stannade kvar på första våningen, och försökte så gott hon kunde lugna de oroliga anhöriga. Så småningom ringde hon upp sjukhuset och förhörde sig om den knivhuggna flickans tillstånd. Det visade sig att fast hon fortfarande betraktades som allvarligt skadad, verkade det som om hon skulle klara sig. Däremot skulle det dröja innan hon återfick medvetandet.
John ledde dem upp för flera trappor och till slut in i en liten oansenlig korridorsnutt, som slutade vid en låg dörr som såg gammal ut. Han låste upp och gick före uppför de smala trappsteg som ledde uppåt. Så låste han upp ytterligare en dörr, och försvann in i skuggorna. Det dröjde en stund innan det blev ljust.
La Cour blinkade till och ett ögonblick tyckte han sig se en ung man som stod i närheten av ett litet runt fönster. Han såg – blod rann nerför hans ansikte som var likblekt och ögonen –
La Cour började skaka i hela kroppen och IP som kom bakom honom, gick rätt på honom, eftersom han stannat till så häftigt. IP bad om ursäkt, men det var tydligt att La Cour inte hörde honom.
”Hur är det?”
IP la märke till att John, vaktmästaren, stirrade på samma punkt i rummet, som La Cour gjorde.
”Thomas?”
Nazim och Michael hade stannat kvar nedanför de sista trappstegen, men Fischer hade följt efter sina kollegor. Rummet var stort och det var ganska högt i tak. Det sträckte sig ända upp till takbjälkarna. Det var ett ganska vackert rum, och när ljuset silade in genom de relativt små, runda fönstren skulle det säkert vara ännu vackrare. Trots att det stod en massa bråte däruppe, bland annat vad som såg ut att vara möbler, övertäckta av lakan och trasiga speglar och lampor, var det ändå ganska klar sikt ända bort till andra ändan av rummet.
Det fanns inga mellanväggar. Rummet verkade sträcka sig över hela byggnaden. Visserligen fanns det gott om utrymmen där någon kunde gömma sig, men inget såg ut att ha flyttats. Ett tjockt lager damm täckte golvet och ingen verkade ha gått omkring här på flera år.
Fischer vände sig mot La Cour igen och trots att IP var närvarande, vågade han sig på att lägga en hand på älskarens axel.
”Det verkar väl inte som någon är här, eller hur?”
”Va? Nej. Jag tror inte det. Ska vi gå ner?”
”Ja, visst.”
De vände och gick ner igen. Alltså fanns bara källaren kvar. Den visade sig innehålla flera mindre rum, och några få större.
Något blixtrade till framför La Cours ögon, och plötsligt såg han hur en kvinna i trettiofemårsåldern stod över en till synes orörlig man – medvetslös? – det var ingen tvekan om att det var den försvunne hotellchefen – med en hammare i handen. Hon sneglade hela tiden åt dörren som var snett bakom henne, och verkade spänd och abnormt uppmärksam. Han såg dörren falla inåt och – medan de iakttog scenen framför sig – kvinnan slå upprepade gånger mot Adams huvud. Blod och –
Synen bleknade bort när han hörde en bekant röst säga hans namn.
”Hur är det med dig egentligen, Thomas? Du kanske borde sitta ner en stund? Eller – var det en av dina syner?”
IP. La Cour tog ett djupt andetag och vände sig mot sin kollega.
”Jag tror de är där inne.”
Han pekade mot en dörr längst bort i den låga, trånga dåligt upplysa korridor de befann sig i.
”Men – vi måste vara oerhört försiktiga. Dra era vapen. Ni – det är bäst att ni väntar där ute.”
Han vände sig till vaktmästaren och pekade tillbaka mot den främre delen av källaren. Den äldre mannen nickade, eller snarare bugade sig lätt och försvann så tyst och snabbt att det nästan kändes overkligt. Själv drog La Cour också sitt vapen, fast han, liksom Ditte och Michael föredrog att hantera de flesta situationer med hjälp av sitt omdöme, snarare än med vapenmakt.
”Jag tror – att det kan bli nödvändigt att skjuta. Det går nog inte att resonera med den här kvinnan.”
”En kvinna?”
Klentrogenheten i Nazims röst fick La Cour att le. Nazim var mest beredd på att möta vapenhandlare, knarksmugglare och potentiella terrorister.
”Ja, jag tror vi kommer att finna att det är en stalker. En beundrarinna som inte har känt sig tillräckligt uppskattad.”
Nazim skakade lätt på huvudet. Naturligtvis hade hans kollega rätt. En ensam kvinna kunde vara precis lika mycket av ett hot som en man i vissa situationer. Han kände mer än väl till kvinnliga självmordsbombare från sin egen ungdomstid.
Han och Fischer gick in först och lät Michael och La Cour följa efter. Om han fått som han ville skulle inte Michael varit med. Det var tydligt att Michael fortfarande inte kände sig bekväm med ett vapen i handen. Men att uppmana den yngre kollegan att dra sig tillbaka skulle bara såra hans känslor. Bäst att bara fokusera på jobbet.
Dörren var gammal och den föll lätt inför deras gemensamma framstöt. Precis som La Cour hade förutspått var det en kvinna som stod över den orörlige mannen som låg på golvet, framstupa. En mörk fläck nedanför hans ena öra tydde på att han redan hade slagits medvetslös, kanske med den hammare som kvinnan höll höjd över hans huvud.
Hon skrek oartikulerat, och blicken i hennes ögon bekräftade La Cours förutsägelse om hennes mentala tillstånd. Det var faktiskt nästan skrämmande vilken intuition den mannen hade. Kanske var det ett feminint drag i hans personlighet, något som stämde överens med det häpnadsväckande faktum att han tydligen hade en sexuell relation med Fischer. Det hade inte Nazim kunnat gissa. Kanske La Cour, även om det också verkade osannolikt, men definitivt inte Fischer. Men där såg man. De flesta hade nog inte kunnat gissa att Hallgrim hade dolda sidor heller.
”Nej. Han är min. Hon – den där blonda lilla – här sprutade skällsorden ur kvinnan så hastigt och otydligt att ingen av dem kunde urskilja de enskilda detaljerna – trodde att hon kunde ta honom, men – ni ska inte få hindra mig – Inget får skilja oss åt. Inget.”
Hon vände sig från dem och höjde handen som höll i hammaren och det var tydligt att hon vilken sekund som helst skulle slå sönder skallbenet på sin fånge.
Nazim tvekade inte. Han hade skjutit – till och med dödat – kvinnor tidigare. Det var något han inte gärna ville minnas – men när situationen krävde det, var han beredd att göra det som måste göras. När han avlossade det första skottet hörde han en annan pistol fyras av en bit ifrån honom. Fischers, gissade han, men han vågade inte vända sig om.
Hans kula tog i axeln på kvinnan. Smärtan och kraften i träffen fick henne att tappa hammaren. Den slog mot den liggande mannens rygg och landade på golvet vid kvinnans fötter. Den andra kulan verkade ta i hennes andra arm och hon sjönk ihop på golvet, fortfarande böjd över sin fånge. Hammaren var alltför nära för att de skulle kunna ta risken att låta henne få händerna på den igen.
Fischer rörde sig snabbt och vigt som en katt. Han sparkade hammaren in i ett hörn en bit bort, och knuffade kvinnan åt sidan och ner mot golvet. Hon skrek ännu högre och gällare den här gången och det var uppenbart att hon trots förvirringen hade mycket ont.
Det var inte förvånande. Nazim hade själv blivit skjuten flera gånger och varje gång gjorde det mer ont än han mindes det från tidigare tillfällen.
La Cour böjde sig ner över den medvetslöse mannen och pressade fingrarna mot hans hals. Pulsen verkade ganska normal, med tanke på omständigheterna. Vant studerade han bulan och såret i bakhuvudet. Ingen skallfraktur, gissade han. Bara en rejäl bula och ett ytligt sår. Om det var de enda skadorna han hade, var det antagligen ingen fara med honom.
Fischer och Nazim förde ut kvinnan ur det lilla rummet.
La Cour vände sig om och tog ögonkontakt med Michael.
”Du kan gå upp och möta ambulansmännen. Ja, ring förstås och rapportera. Jag kan vänta här med den skadade.”
”Okej. Kan jag låta hans anhöriga komma ner till honom?”
”Nej, säg bara till dem att han verkar må efter omständigheterna väl.”
Michael nickade och försvann ut han också.
Till La Cours lättnad såg han och hörde inget ovanligt här nere. Eller – nu när tanken slog honom tyckte han sig höra ett entonigt ljud, lite likt gregoriansk sång. I så fall var det knappast en sång med text. Det var mer ett nynnande eller gnolande. Han hann knappt avsluta tanken, förrän ljuset blinkade till, så snabbt att han frestades tro att han bara inbillat sig det. Utöver detta, hände inget mer. Han kände ingen obehaglig närvaro. Ett plötsligt ljud utifrån korridoren fick honom att se ut genom dörren, men det var bara Fischer som kom tillbaka.
”Hur är det med honom?”
”Jag tror inte det är så farligt. Se själv.”
La Cour pekade på bakhuvudet.
”Det kan ju finnas några fler skador, men vi ska nog inte flytta honom.”
”Nej, det är nog bäst att låta bli. Ambulansen kommer att vara här när som helst. Det var lite svårt att hindra systern från att springa ner hit. Mamman lyckades lugna ner sig lite, men inte Julie. Ditte föreslog att hon borde ta hand om sin mamma, och då gav hon sig. Men hur är det med dig?”
”Vad menar du?”
”Du såg något ikväll, inte sant? Där uppe på vinden och kanske tidigare också. Du ser så blek ut. IP påpekade det ju nyss och jag håller med.”
La Cour gjorde en grimas.
”Fråga inte. Det verkar som om det här hotellet har ett ganska – brokigt – förflutet.”
”Jag kan tänka mig det. Men du är okej i alla fall?”
”Jodå. Ingen fara.”
”Förresten. Julie tyckte sig känna igen kvinnan. Hon bodde här för några månader sen och så igen i förra veckan. De hade inte märkt något konstigt med henne.”
La Cour nickade. Nu när anspänningen var över började han längta hem. Hem till Helene och barnen, eller bara hem till deras eget hus. Vad han än hade sagt till Fischer hade han fått nog av den här miljön. Det fanns för många minnen mellan de här väggarna.
Än en gång blev de upptagna av formaliteter, men med tanke på den sena timmen och att den bortrövade personen hade förts till sjukhus, kunde de runda av efter något kortare tid än tidigare den här kvällen – eller snarare natten. Det var faktiskt morgon, konstaterade La Cour när han och Fischer satte sig i bilen för att köra hem. De ignorerade Nazims och Michaels undrande blickar. Alla deras kollegor visste om att Fischer hyrde ett par rum av dem. Vad de drog för slutsatser av det fick de försöka strunta i.
***
Julie och Alice satt vid Adams sjukhussäng och väntade på att han skulle återfå medvetandet. Poliserna hade haft rätt. Adam var inte svårt skadad. Läkarna hade sagt att i bästa fall hade han inte ens fått hjärnskakning, men de skulle behålla honom ett par dagar för observation för säkerhets skull.
Nikolai hade fått förtroendet att ta hand om hotellet i deras frånvaro. Det verkade som den yngste av syskonen Faber uppskattade uppdraget. Han såg i alla fall inte lika orolig ut för sin bror, som kvinnorna var.
När sköterskan tittade in en stund senare frågade Alice henne om sonens tillstånd.
”När kan vi vänta oss att han vaknar till?”
”Snart. Allt verkar vara som det ska. Men det är bäst ni frågar doktorn senare.”
Alice drog en suck av lättnad. Tidigare hade hon börjat frukta att hon hade förlorat sin äldste son. Det var ögonblick hon aldrig ville uppleva igen. Julie verkade ha lugnat ner sig nu, och det var i alla fall bra.
Det dröjde inte länge innan Adam började mumla något i sömnen och rörde sig oroligt. Kort därefter slog han upp ögonen.
Alice böjde sig över sonen och smekte hans kind.
”Hur känner du dig?”
Adam rynkade pannan när han försökte minnas vad som hänt. Varför låg han här, och framför allt, varför satt hans mor och syster där och såg på honom som om – Så mindes han rummet där Erik Faber hade hängt sig. Polisen som sett så chockad ut över något han sett inne i rummet, men där hade inte funnits något ovanligt att se.
Han hade varit på väg tillbaka till sitt rum när – Den där kvinnan – det hade varit något egendomligt med henne, tyckte han nu. Hon hade verkat – uppe i varv på något sätt. Uppspelt, exalterad. Forcerad, till och med. Och så hade hon – bett honom att komma med till hennes rum. Något med detta hade påmint Adam om den där pinsamma incidenten med den där flickan nyligen. Men han hade inte tyckt att han kunde vägra. Det här var ju för övrigt en vuxen kvinna som knappast kunde –
Men där i hissen måste hon ha – Automatiskt förde han högerhanden mot bakhuvudet. Det sprängde i huvudet och mest av allt där. Hade hon slagit honom? Nu mindes han att hon inte tryckt på en knapp för en av de högre våningarna. Något hade känts fel och han hade sneglat på – Men hans mor hade ställt en fråga till honom och det var väl bäst att han svarade.
”Jo, det är väl – ganska bra.”
”Känner du dig yr eller illamående?”
Han kände efter lite. Nej, ingetdera. Det värkte bara lätt i huvudet. Inget märkvärdigt.
”Vad hände egentligen?”
”Det var någon som slog ner dig. Poliserna hittade dig i källaren.”
”I källaren? Så egendomligt. Det var något konstigt med henne, den där – Margrete någonting. Hon som bodde här för några månader sen och så – ja, på hotellet alltså.”
Julie reste sig upp och böjde sig ner över honom. Nu skulle hon tjafsa igen. Tjejer skulle alltid klappa på kinden och så. Men Julie var faktiskt okej. En riktigt shysst syster faktiskt. Så det var väl inget att säga om det.
Men Julies reaktion fick Adam att börja oroa sig för vad som egentligen hade hänt. Vad hade den där kvinnan tänkt göra med honom egentligen? Han flyttade sig olustigt i sängen. Hade hon haft samma känslor för honom som den där flickan uppenbarligen hade? I så fall – men, nej, det skulle han väl ändå ha märkt? Och förresten, han hade ju varit medvetslös. Inte kunde väl –
”Du, förresten, Nikolai berättade att Maria ringde tillbaka nu ikväll. Det var alldeles innan – Jag glömde förresten att berätta att den där flickan, du vet – hon som -”
Adam rodnade vid minnet. Tydligen hade Julie inte glömt det där. Då var det väl så att den här kvinnan också – så konstigt. Vem hade kunnat ana att han var så – attraktiv – i deras ögon. Mentalfallen. Så smickrande. Men så slog det honom vad Julie hade sagt. Maria –
”Vad sa Maria? Hur var det med henne?”
”Hon mår bra, men – hon vill vara för sig själv ett tag. Inte prata om det som har hänt, riktigt än. Hon hoppades att du skulle förstå.”
Det fick han väl göra. Hon hade tagit det väldigt hårt, det senaste missfallet, det visste han. Vilken lättnad att hon i alla fall inte var – Så dumt att han börjat fundera på såna där övernaturliga dumheter förut. Men han var väl överarbetad som Julie tjatade om. Hon fick väl som hon ville då. Lika bra att han tog ett par dagar ledigt, nu när han ändå måste.
”Ja, självklart.”
Han slöt ögonen och Julie slogs av sitt samvete. Adam behövde sova och hon skulle väl åka hem, till jobbet och till Jimmy.
Hon reste sig och gav sin mamma en kram och så kysste hon Adam på kinden. Det retade honom, men det var rätt gulligt och så hade hon varit väldigt orolig för honom nu i natt. Tanken på att kanske förlora honom hade varit skrämmande.
”Jag åker hem nu, mamma, Adam. Sitt du här så länge du orkar, så tar jag hand om hotellet.”
Alice kramade sin dotter tillbaka och så la hon handen på sin sons. Det var underbart att bara sitta så här och se på honom. Han mådde bra. Vad som än hände med hans äktenskap, skulle han klara sig.
När Julie kom tillbaka var poliserna borta, alltihop. Nikolai berättade att de hade checkat ut och allt var mer eller mindre lugnt igen.
”De ringde angående den där flickan som hade blivit knivskuren. Hon klarar sig. Och så sa hon – Ditte Hansen hette hon visst – att hon ville boka ett rum åt sig och pojkvännen över nästa veckoslut. Det verkar som vi har ett ledigt då, så jag bokade preliminärt. Du kan väl kolla upp det. Jag är ju ingen expert på det här.”
”Visst. Vet du var Jimmy är?”
”I köket så klart. Han vägrade gå hem och lägga sig. Jag sa att jag skulle skicka in dig dit så fort du kom hem.”
”Tack. Dagpersonalen är väl här nu, så du kan gå och lägga dig. Har du någon som ser till baren?”
”Vi öppnar ju inte riktigt än så jag fixar det. Hur var det med brorsan?”
”Jo, det var bra. Hur lät Maria egentligen?”
”Helt slut. Som om hon hade gråtit. Men rätt lugn ändå. Hon hälsade till dig och mamma.”
”Jaha. Stackare. Jag kanske skulle bli sån där surrogatmamma åt dem. Det är värt ett försök i alla fall. Om nu bara Adam inte hade varit så envis.”
”Surrogatmamma? Det var som sjutton. Amina kanske skulle vilja tjäna lite extra förresten?”
Julie skrattade. Nikolai menade nog inte allvar. Förresten måste sånt här skötas inom familjen. De kunde inte begära att Amina skulle uppoffra sig så för en kollega. Inte ens fast det var chefens fru.
”Du yrar. Det är nog bäst att du går och lägger dig.”
”Jag ska. Du behöver väl också sova?”
”Ja, men det går inte. Jag får se hur det går efter lunch. Stick nu, lillbrorsan.”
Julie kände sig verkligen helt slut, men hon skulle kolla med Lasse i köket först. Om hon bad snällt skulle nog Jimmy få gå hem och lägga sig ett tag.
Hon var just på väg till köket när John dök upp så där obehagligt tyst alldeles vid hennes armbåge. Det fick henne ibland att nästan hoppa ur skinnet.
”Ja, vad är det, John?”
”Hotellet är nöjt. Faran är över.”
Julie fick en impuls att skaka på huvudet, men istället log hon. John kunde vara rar också, inte bara så här konstig.
”Så bra. Tack ska du ha. Ska du inte gå och lägga dig nu?”
”Jag har arbete att göra.”
Han vände och gick sin väg fortare än man hade kunnat tro att en man i hans ålder klarade av.
Men hur konstig han än var, hade Julie en känsla av att han hade rätt i det här fallet. Det kändes lugnare nu. Fast kanske var det bara för att hon var så totalt utmattad. Kanske skulle hon och Jimmy sova några timmar ändå. Sen skulle hon försöka se till att få så mycket som möjligt gjort innan Adam kom tillbaka. Hon skulle se till att han vilade sig ordentligt nu. Särskilt med tanke på det som hänt nu i natt.
Kul ändå att två olika kvinnor hade blivit galna i honom på så kort tid. Det borde väl visa honom vilken attraktiv kille han var. Om inte Maria kom tillbaka fanns det ju andra kvinnor. Adam var allt ganska gullig ändå, fast han var hennes lillebror.
SLUT