| Huvudpersoner: | Mirre, Lasse, Stickan, Roger och alla de andra |
| Beskrivning: | Roger och Stickan har börjat i sin nya skola. Roger får genast nya vänner, men Stickan klarar sig sämre. Snart går det olika rykten om honom och han riskerar att bli relegerad. Mirre känner att hon måste göra något för att hjälpa honom. |
Man hade tebjudning hemma hos Pip-Larssons. Moster Bellas hyresvärd fröken Lyhr, av barnen kallad fröken Lur, var bjuden. Bella Persson, Maja Larsson och Ester Eternell, hushållerskan, sprang fram och tillbaka med fat med bakverk, gräddkannor och sockerskålar.
Som vanligt satt Knutte tätt intill fröken Lur. Han var en ung man med sinne för affärer och han hade från första stunden han såg fröken Lur känt att här hade han en dam med pengar. Därför ägnade han nästan hela uppmärksamheten åt gästen, men han lyckades ändå, i skarp konkurrens med sin lillebror Pysen, proppa i sig ganska många kakor och bullar, när mamma inte såg honom.
Lilla O satt, dagen till ära, i en barnstol och jollrade och kvittrade som en liten fågel. På var sin sida om henne satt hennes systrar, Desdemona, vanligen kallad Dessi och Rosalinda. Båda såg till att lilla O hade det bra och att Pysen inte lyckades sticka till henne några kakor, som hon kunde sätta i halsen.
Alla barnen utom Knutte, satt vid ett särskilt barnbord. Det brukade bli fullt hemma hos Larssons. Intill Lasse satt hans vän Roger och på Rogers andra sida satt Stickan. Mirre satt intill den senare. Fast hon inte visste om det, log hon ungefär lika nöjt som hennes äldre syster Dessi, när hon fick ett tillfälle att tala med sin pojkvän, Ove.
Dessi och Rosalinda försummade aldrig ett tillfälle att påpeka det för Mirre, som högljutt brukade protestera. Men hon märkte faktiskt att Stickan aldrig verkade ha något emot påståendena, om han råkade höra något av systrarnas gräl.
Lilla Os födelse var inte den enda nya händelsen i familjen Larsson-Perssons liv. Visserligen hade fröken Eternell flyttat in, men i jämförelse med det här oerhörda nya, var det inget märkvärdigt, det var alla överens om.
Nej, nyheten som hade slagit ner som en bomb bland Larssons var att moster Bella skulle gifta sig. Efter hon sent en kväll ryckt ut för att rädda Stickans liv, hade hon inte bara tagit både Stickan och Roger som fosterbarn utan också fått en fästman. Fast det hade visat sig något senare. Läkaren som opererat Stickan hade blivit så imponerad av den myndiga damen att han genast bestämt sig för att fria till henne så fort tillfälle gavs.
Ganska många gånger försökte Bella skämta bort frieriet, men när hon till slut insåg att Dr Axelsson – Hubert – menade allvar, insåg hon också att hon själv väldigt gärna ville tacka ja. Därför gjorde hon det. Idag, skulle hon meddela sin hyresvärd, eller snarare damen som hyrde ut lokalen där hon hade sin mangelbod.
Hon och pojkarna skulle efter bröllopet med efterföljande bröllopsresa, flytta in i ett hus inte långt från familjen Larsson. Alltså var den tiden snart förbi, när Bellas lillasyster Maja, kunde räkna med dubbel hjälp med barnen och hushållet. Fast Bella skulle ju inte långt bort. Naturligtvis kunde systrarna räkna med att hjälpa varandra även i framtiden.
Maja fångade sin systers blick, i gången på väg till finrummet.
”När kommer han då, din fästman?”
Bella log och vände sig bort. Hon tyckte att hennes lillasyster hade en aningen retsam ton. När det gällde äktenskap och man och barn, hade Maja mer erfarenhet, det fick man tyvärr erkänna. Men det var ju ingen ursäkt för att hon skulle få njuta av något litet skämt på sin äldre systers bekostnad.
”Hubert kommer snart. Han hade jour.”
”En läkare. Tänka sig.”
”Och du har en uppfinnare. Det hade nog ingen väntat sig när vi två var små, eller hur?”
Maja log igen. Den här gången var det tydligt att hon var lite retsam.
”Det är väl inget som du skulle vilja fråga om?”
”Dumheter. Vad skulle det vara?”
”Jo, du vet, om det här med att vara gift.”
”Det är väl inget märkvärdigt? Vem som helst klarar väl av det.”
”Om du säger det så.”
”Jag kan laga mat och sköta ett hushåll. Du ska se att Hubert får nog inget att klaga på.”
Bella skyndade ut i finrummet och satte ner de sista kakfaten på bordet. Hon upptäckte att Knutte just nu höll på att förklara för fröken Lyhr om hennes förlovning.
”Jo, jag sa att moster Bella har förlovat sig.”
”Vad sa du, lille vän? Jag hörde inte riktigt. Du får tala tydligt, så jag kan höra.”
Knutte tog i så hans kinder blev illröda och så basunerade han ut sin mosters stora nyhet, så att det borde ha hörts ända in till centrum.
”Moster Bella ska gifta sig.”
”Gifta sig? Vem ska gifta sig?”
”Moster Bella.”
Den här gången pekade Knutte direkt på sin moster. Faktiskt förstod fröken Lur riktigt bra den här gången.
”Ska fröken Persson gifta sig? Jag säger då det. Det var trevligt att höra. Vem är den lycklige?”
Bella torkade händerna på förklädet. Ja, var fanns han nu, hennes fästman?
Men så var det någon som knackade på dörren. Roger flög upp och med Lasse, Mirre och Stickan i hälarna rusade han iväg för att släppa in den omtalade fästmannen.
Knutte såg ut som han tvekade lite, men så bestämde han sig. Han satt ju och pratade med fröken Lur. Då var det väl oartigt att springa sin väg? Dessutom hade han kommit på en så fantastiskt bra idé. Det var nog lika bra att han passade på nu, när både moster Bella och mamma hade gått för att möta den där doktorn som moster Bella skulle gifta sig med.
”Fröken Lur?”
Fröken Lyhr vände sig mot Knutte, och såg frågande ut.
”Ja, lille vän?”
”Kan inte tant och jag förlova oss?”
Av någon egendomlig anledning, hörde fröken Lyhr genast den här gången. Ett uttryck av häpnad spred sig över hennes ansikte, och så när tanken sjunkit in, log hon förtjust.
”Nej, men så rart. Du är väl för söt.”
Just då kom hela sällskapet in igen, utom Lilla O, Dessi och Rosalinda, som hela tiden suttit kvar, men som inte lyssnat på vad Knutte hade sagt.
Fröken Lur vände sig mot sin värdinna.
”Nu ska fru Larsson få höra. Lille Knut här frågade just om inte vi två kunde förlova oss. Var det inte förfärligt sött av honom?”
Maja såg från sin son till gästen och tillbaka igen. Personligen skulle hon inte precis vilja beskriva det så. Hon visste mycket väl vad som låg bakom Knuttes frieri. Han visste att fröken Lyhr ägde en fastighet och anade säkert att hon en del på banken också.
”Hm. Men nu ska allt Knutte gå och sätta sig med de andra barnen.”
”Men mamma -”
”Inga men. Nu ska vi vuxna få prata ifred. Och när ni druckit upp saften – du behöver inga fler bullar – så kan ni gå och leka. Gör nu som jag säger.”
För tillfället besegrad, gick Knutte och satte sig intill Pysen. Fröken Lyhr hade ju blivit glad. Kanske skulle hon tacka ja, senare, när hon hunnit tänka igenom saken. Knutte förstod nog att han inte kunde gifta sig riktigt än, men om några år skulle det säkert gå bra. När han gått ur skolan. Han skulle kunna hjälpa fröken Lur med huset och –
Dr Axelsson presenterades för alla. Till och med Patrik Larsson, Majas man och alla barnens pappa, lyckades slita sig från sin verkstad och satte sig och började tala med sin svägerskas blivande man.
Tebjudningen blev rätt så lyckad, det var nog de flesta inbjudna och större delen av värdfamiljen eniga om.
***
Fröken Eternell gick runt och knackade på alla dörrar, och såg till att alla barnen kom upp ur sängarna som de skulle. Maja och Patrik tog sig också en sväng och såg till att ingen försökte stjäla sig ytterligare någon kvart i sängen.
Frukost åt man i skift, hemma hos Larssons. Först Dessi, Mirre, Lasse och Rosalinda. Så Knutte, Pysen och lilla O. Därefter tog sig mamma och pappa Larsson sin något lugnare frukost, ackompanjerad av tidningsläsning. Fröken Eternell föredrog vanligen att ta sig sin frukost efter alla de andra försvunnit ur köket. Det var ju ändå mest hennes revir. Direkt på morgonen tog hon sig förstås den första kaffetåren.
När de fem äldsta hade kommit iväg, satte sig Pysen på golvet för att leka. Lilla O satt oftast i sin hage med sina favoritleksaker omkring sig.
Dessi och Rosalinda såg till att Knutte kom iväg till skolan, medan Mirre och Lasse sprang iväg för att hämta Roger och Stickan. Vissa morgnar var det Roger och Stickan som kom först och då väntade de nere vid vägen.
Den första dagen i skolan hade Stickan sneglat frågande på Mirres skolväska, men hon hade inte besvarat hans blick och han hade härav utläst en ovilja att låta någon annan bära väskan.
Roger var inte lika blyg. Han hade gått fram till Rosalinda och resolut tagit ifrån henne skolväskan. Visserligen var hon rätt liten, men en ganska så söt tjej i alla fall.
Rosalinda hade rodnat och stammat.
”Nej, men inte behöver du bära den. Jag kan -”
”Det är inget besvär.”
Med hettande kinder hade Rosalinda gått bredvid Roger ända fram till skolan. Dessi, som just hade lämnat av Knutte på hans skola, log menande åt Rosalinda, vilket fick henne att rodna ännu mer. När pojkarna försvann bort mot sitt klassrum, viskades det högljutt mellan flickorna. Mirre suckade högt och ljudligt.
”Jag kan inte förstå att du lät Roger bära din väska. Den är väl inte så tung?”
Rosalinda såg olycklig ut, vilket fick Dessi att komma till undsättning.
”Hör på den. Hon som själv har en pojkvän. Fast han är ju yngre än hon.”
Mirre knyckte på nacken.
”Än sen då? Han är mycket sötare än den där Ove.”
”Är han ju inte.”
”Skulle du låta Ove bära din väska?”
Dessi log förtjust vid tanken.
”Varför inte?”
Mirre himlade med ögonen och gick i förväg till sitt klassrum. Lektionen började ju snart och det var bäst att inte få en anmärkning för sen ankomst.
Dessi och Rosalinda dröjde sig kvar.
”Bry dig inte om Mirre. Om du tycker om Roger kan du visst låta honom bära din väska. Tycker du om honom?”
”Ja, det är väl klart. Gör inte du?”
”Jo, visst, men jag menar på ett annat sätt. Förstår du vad jag menar?”
Rosalinda tvekade lite, så nickade hon, medan hon kände att rodnaden kröp ut mot öronen också.
”Så du gillar Roger då?”
”Jag vet inte. Kanske. Hur vet man det?”
”Ja, ja. Du är nog lite för ung än. Man märker det. Skynda dig nu. Du får inte komma för sent.”
De första veckorna i en vanlig skola kändes ganska nytt och främmande för Roger och Stickan. På något sätt kändes det overkligt. Båda hade en vag känsla av att de kanske snart skulle avslöjas som det de verkligen var och vad som då skulle hända, såg ingen av dem fram emot.
Men eftersom Lasse gick i samma klass, var de i alla fall tre som kände varandra. Lasse var för övrigt också ny i klassen.
Det visade sig att de flesta redan hade hört talas om familjen Larsson och deras något ovanliga entré i Norrköping. Några hade till och med varit närvarande när deras karavan med hästar och vagnar hade tågat in i staden.
I början gav det upphov till mycket prat – på rasterna. Även om Stickan och Roger hade varit med om betydligt strängare skolor, var det ändå ganska noga med tystnad under lektionerna. En del lärare gick omkring med pekpinnen i handen och tvekade inte att smälla till om de ansåg det befogat.
Den tredje veckan på höstterminen träffade Roger och Lasse en av klassens ledande pojkar, Ivar. Ivar tog genast Roger och Lasse under sina vingars skugga. Men Stickan tyckte han inte var värd hans intresse.
Fast Lasse och Roger först inte förstod det, sågs Stickan som en vekling. Kanske berodde det på hans konvalescens. I början orkade han inte så mycket. Han fick inte ens börja skolan förrän en bit in i andra veckan, och inte ens då fick han vara med under gymnastiken. Dr Axelsson hade strängt förmanat honom att vara försiktig med operationssåret, som långsamt läkte och förvandlades till ett ärr.
Trots att det snart blev tydligt att Stickan ”kilade stadigt” med en ett år äldre flicka, bidrog det inte till Stickans ställning i klassen.
Ivar brukade säga att det bara var mesar som var vänner med flickor. Trots det fanns det flickor som Ivar och hans närmaste vänner brukade följa efter, dra i håret och på flera liknande sätt visa sin uppskattning för.
Rogers uppvaktning av Rosalinda, var konstigt nog inte alls samma sak som när det gällde Stickan och Mirre.
Trots att Roger och Stickan varit vänner i flera år, började Roger mer och mer hänga ihop med Lasse, och så Ivars gäng. Stickan föredrog att gå tillsammans med Mirre på rasterna.
Mirre själv gjorde ingen större succé i sin klass. Ingen av de andra flickorna förstod sig på henne. De hade aldrig sett en flicka som var så pojkaktig. Det faktum att hon uppenbarligen hade en pojkvän bidrog bara till den negativa syn som de andra flickorna hade på henne.
Men det störde inte Mirre nämnvärt. Hon hade ju Stickan och Lasse och Roger. I hemlighet såg hon lite ner på de mesiga flickorna. Inte Dessi och Rosalinda, fast de kunde förstås vara fåniga ibland.
I Mirres klass var det en flicka som hette Louise som var den som alla de andra flickorna såg upp till. Hon hade ett hov av uppvaktande hovdamer omkring sig. Att Mirre så tydligt tog avstånd från deras lilla kotteri gjorde Louise stött.
Ingen visste säkert hur det började, men det kunde mycket väl ha varit Louise som hade fått reda på att Stickan varit omhändertagen. I alla fall hade Louise bevisligen en morbror som arbetade för det sociala. Ganska snart började ryktena gå. Det viskades om vad Stickan kunde ha gjort sig skyldig till.
De flesta ansåg att han hade stulit. Bilar och sånt. Kanske hade han gjort inbrott också. Andra antydde att han gjort sig skyldig till något värre. Snart viskades det att han hade dödat någon. En del ansåg att det varit i ett knivslagsmål, men det trodde de flesta pojkarna var osannolikt. Nej, om Stickan dödat någon måste det ha varit på något tjejigt sätt. Han hade antagligen tänt eld på ett hus och så hade människor dött. En annan möjlighet var också att han hade förgiftat någon.
Viktor, en av Ivars kamrater, trodde sig veta att gift, det var något som tjejer använde. Hans mamma läste veckotidningar och i de noveller och följetonger som publicerades där nämndes giftmord som en möjlig dödsorsak.
Men pratet stannade där. Det ledde inte vidare. Stickan var inte direkt glad åt allt skvaller, men så länge det inte blev värre, hade han faktiskt varit med om det som var mycket svårare att stå ut med.
Så en dag var det någon som öppet anklagade honom för något betydligt värre än vad som tidigare sagts.
Pojken, en något äldre pojke, vid namn Leif, hade kanske vid något tillfälle tagit sig en titt på Mirre och funnit henne inte så oäven som hennes klasskamrater ansåg. Det grämde honom faktiskt att en så snygg tjej skulle föredra en liten blekfis som den där Stickan.
Leif skrattade hånfullt och pekade på Stickan.
”Titta, där kommer mördaren.”
Stickan såg upp mot den långe, kraftige pojken och bestämde sig för att låtsas som han inte hade hört vad han sagt. Han försökte fortsätta förbi utan att visa någon reaktion.
Men Leif hade inte tänkt sig att Stickan skulle slippa undan så lätt. Han ställde sig i vägen för Stickan och stod kvar.
”Hörde du inte vad jag sa, mördarn?”
Än en gång försökte Stickan slinka förbi, men Leif sträckte ut en hand och tog tag i Stickans axel och klämde till.
”Skäms du för vad du har gjort? Det är bra. Jag kan inte fatta att de släppte ut en sån som dig. Men svara då. Tala om hur du gjorde det. Eller varför. Du dödade väl din morsa och farsa, inte sant? Och så hade du väl några syskon också? En lillasyster? Lillebror?”
”Det är inte sant.”
Vid det här laget, stod inte Stickan ut längre. Han hade fått nog av alla kommentarer och allt skvaller.
”Vad är det som inte är sant? Jag har en kusin i Stockholm och han sa att du hade bränt ner hela kåken. Din morsa och farsa och så något litet syskon dog och flera av grannarna blev skadade. Berätta nu. Varför gjorde du det?”
”Jag har inte dödat någon. Släpp mig.”
”Och om jag inte gör det då? Dödar du mig då?”
”Nej, men jag klipper till dig.”
”Du? Din lille fegis. Du heter väl Stickan för att du är sån. Mager som en sticka och lika svag. Eller hur?”
Stickan svarade inte. Han slog till det hårdaste han kunde, rätt i ansiktet på Leif. Leif hade ömtåliga blodkärl, så när Stickans näve slog i näsan, började den blöda ymnigt. Detta retade Leif, som verkligen inte tänkt sig att konfrontationen skulle sluta så. Han slog tillbaka och Stickan svarade med att sparka Leif på smalbenet.
Leifs kompisar stod runt omkring och hejade på sin vän.
”Han slåss ju som en tjej. Äh, jag tror inte att han har dödat någon. Han har nog bara snott saker. Smäll till honom, bara. Så lipar han nog.”
Det var inte långt ifrån att Stickan gjorde det. Han visste inte hur någon hade lyckats ta reda på att hans familj faktiskt hade blivit innebrända. Men han hade inte ens varit där då. Det hade hänt när han själv låg inne på sjukhus med en bruten arm. Vid minnet av allt detta började tårarna glimta till i ögonen på honom.
Leif och hans kamrater uppmärksammade det och snart haglade hånskratten och buropen omkring honom.
Mirre kom ut från flickornas toalett och märkte genast att ett slagsmål pågick. Hon såg sig omkring efter Stickan, Lasse eller Roger, men såg ingen av dem. Eftersom hon inte hade något särskilt att göra, gick hon fram mot slagsmålet och sträckte på sig så hon skulle kunna se vilka som slogs.
Vid det här laget hade Leif fått in ett så kraftigt slag så att Stickan åkte baklänges. Han var snabbt på benen igen, men Mirre blev ändå rasande. Stickan fick ju inte riskera att såret gick upp. Han var ju inte frisk än. Och så stod den där översittaren Leif där och slog honom.
Utan att tänka sig för, kastade sig Mirre in i striden. Hon placerade sig mellan Stickan och Leif och såg utmanande på Leif.
”Låt honom vara. Han har blivit opererad.”
Leifs kompisar buade och busvisslade.
”Han kan inte ens slåss själv. Titta. Tjejen får skydda honom.”
”Flytta på dig. Ser du inte att det där rötägget smällde till mig så näsan blöder?”
”Du kan få mer. Låt honom vara, säger jag.”
Just då anlände fyra olika lärare. De tog tag i Leif och när Leifs kamrater hade pekat ut Stickan, släpade de honom med sig också. Utanför rektorsexpeditionen lämnade alla utom en pojkarna. Lektionerna skulle snart börja. Bara magister Blomberg skulle ha håltimme, så han stannade kvar och väntade.
När rektorn till slut släppte in pojkarna, kände han genast igen Leif. Leifs pappa och rektorn var båda två med i Rotary, så familjerna umgicks.
”Vad är det som har hänt?”
”Den där busen smällde till mig på näsan.”
”Jag ser att det blöder. Vad säger du då – vad heter du förresten?”
”Stickan.”
”Hmf. Det där är väl inget namn. Stig, antar jag. Nu minns jag.”
När rektorn mindes vem Stickan var, såg han på den ljushårige pojken med avsmak. Om det inte varit för att pojkens fosterfamilj var bra människor, skulle han aldrig ha gått med på att ta emot sådant slödder. Nu visade det sig ju att han haft rätt.
”Du kan gå nu, Leif. Gå till sjuksyster och be henne att lägga något på näsan.”
”Tack, rektorn.”
”Nu ska du lyssna noga på mig, Stig. På den här skolan bär vi oss inte åt som vildar. Jag vet inte vad du är van vid från Stockholm, men jag tolererar inte ett sådant här beteende. Är det uppfattat?”
”Ja, rektorn.”
Rektorn tvekade lite. Han borde få den här slyngeln att be Leif om ursäkt, men det skulle bara uppmuntra Leif, som onekligen kunde råka in i en del trassel ibland. Men något straff skulle den lille ligisten ändå få.
”Ställ dig upp. Sträck fram händerna.”
Stickan skyndade sig att lyda. Han visste att det vanligtvis blev värre om man trotsade. När pekpinnen ven genom luften, slöt Stickan ögonen och försökte tänka på något annat. Rektorn smällde till tre gånger tvärs över fingrarna.
”Det får väl räcka så, men se till att sköta dig nu, för annars måste jag ta itu med dig med hårdhandskarna. Se så. Iväg med dig då.”
Utanför dörren stod Mirre och väntade. Hon hade sagt att hon behövde gå till toaletten. Det var så orättvist. Hon hade förstått genast att Leif och hans kamrater skulle skylla allt på Stickan.
”Hur gick det?”
”Jo, bara bra.”
Mirre såg de röda och vita strecken på Stickans fingrar, men sa inget. Hon tänkte berätta för sin pappa vad som hade hänt. Kanske kunde han ringa och förklara för rektorn hur alltsammans egentligen hade gått till.
”Du får skynda dig nu. Annars får du en anmärkning.”
”Det får jag ändå, men det gör inget. Skynda dig själv. Vi ses efter plugget.”
Mirre såg sig omkring och insåg att rektorns kanslist satt och såg och lyssnade uppmärksamt på allt de sa. Det här var inget bra ställe att trösta Stickan på, det förstod hon.
”Ja, det gör vi.”
***
Tyvärr blev Stickans situation snarare värre, än bättre efter slagsmålet. Bara någon vecka senare, började det talas om de första stölderna. Någon hade stulit pengar ur jackfickor och bänkar. Någons portmonnä hade hittats tom på golvet i korridoren, några timmar efter den försvunnit ur sin ägarinnas väska. Det dröjde inte länge innan någon började skylla på Stickan.
De flesta lärarna höll med rektorn och majoriteten av eleverna. Den här skolan var för fin för sådana där socialfall. Ungdomsbrottslingar kunde väl hålla sig till sina egna skolor. Det fanns ju institutioner som var bättre lämpade att hantera sådant folk.
Inför ögonen på Roger och Lasse, hände det att Stickan fick komma fram till katedern och ta emot flera rapp med pekpinnen. Om någon viskade till en bänkkamrat eller skickade vidare en ihopvikt papperslapp, då var klassen nästan alltid enig om att det var Stickans fel. Läraren ifrågasatte i stort sett aldrig påståendena.
Och så fick Stickan rykte om sig att vara besvärlig. Oregerlig. När så stölderna inträffade, var de flesta rörande eniga om att det bara kunde röra sig om en person.
När det talades om att relegera brottslingen, hade Mirre fått nog. Hon tänkte inte låta Stickan kastas ut från skolan. Det var bara inte rättvist. Efter allt han hade varit med om – en kväll hade han anförtrott henne vad som hänt med hans familj – skulle han inte köras tillbaka till ungdomshemmen igen. Inte om hon kunde göra något.
Den morgon hon hade bestämt sig för att göra slag i saken, hittade hon på en ursäkt för att komma iväg tidigare till skolan. Hon hann med den tidiga bussen och fast hjärtat bankade nästan smärtsamt hårt, svalde hon, knöt nävarna och gick med bestämda steg bort mot rektorsexpeditionen.
Kanslisten satt på sin plats och stirrade nyfiket på flickan som stod i dörröppningen. Eftersom rektorn uppenbarligen var inne, sa inte Mirre något till den nyfikna kvinnan. Istället gick hon bort och satte sig på en av stolarna utanför rektorns kontor.
Efter en stund kom rektorn ut och lämnade ett papper till kanslisten. När han skulle till att återvända in på sitt rum, uppmärksammade han flickan som satt och väntade.
”Väntar du på mig?”
”Ja, rektorn.”
”Då är det väl bäst att du kommer in.”
Rektorn satte sig i sin stol bakom skrivbordet och granskade flickan. Hon såg ganska lömsk ut, tyckte han. Ilsken. Ovanligt att en flicka hade en sådan uppsyn.
”Vad gäller saken?”
”Jag har kommit för att erkänna stölderna.”
Rektorns ögonbryn flög upp i pannan på honom. Det här hade han då inte väntat sig. Innan han fått höra vem som var skyldig till stölderna, hade han tänkt koppla in polisen, men så hade någon föreslagit att det naturligtvis var den där stockholmsligisten. Redan idag hade han tänkt meddela Dr Axelsson och hans hustru att deras fosterson inte fick gå kvar på skolan. Och nu kom en flicka in och erkände samma brott. Hade han missförstått?
”Du säger att du är här för att erkänna stölderna? De som pågått här på skolan i ett par veckor?”
”Ja, rektorn.”
”Jaså, jaha.”
Förbryllat såg rektorn på den skyldiga. Hon såg visserligen egendomligt stursk ut, men annars såg det ut att vara en flicka från en bra familj. Egendomligt.
”Varför – vad skulle du ha pengarna till?”
”Jag – jag köpte karameller och choklad.”
”Du köpte – jaha. Förstår du inte att det var väldigt fel av dig?”
”Jo.”
”Jag ska ringa till din pappa och så får vi diskutera hur du ska kunna betala tillbaka det du är skyldig, så kanske vi kan undvika att det blir polisanmälan. Och så får du be om ursäkt.”
”Förlåt.”
Flickan lät inte det minsta ångerfull. Istället blängde hon närmast ilsket på rektorn. Han kände hur han själv började ilskna till. Det här var nog det värsta han varit med om under alla sina trettio år i skolvärlden. Sju år som rektor. Vilka tider de levde i. Det här skulle minsann inte ha hänt före kriget.
”Ställ dig upp. Sträck fram händerna.”
Utan ett ord, och med en ganska trotsig blick gjorde Mirre som rektorn sa till henne. Han snärtade till en, två, tre, fyra och fem gånger. Efteråt granskade han den egendomliga flickans ansikte. Inte ett spår av tårar. Han tyckte nästan att hon hångrinade åt honom. Det tänkte han inte tolerera. Hon skulle minsann få lära sig en läxa.
Rasande tryckte rektorn på en knapp på telefonen och genast kom hans kanslist in genom dörren.
”Fröken Hallström. Var snäll och stanna här medan jag straffar den här flickan. Vi vill ju att allt ska gå rätt till.”
Innan kriget hade han minsann inte behövt ha några kvinnliga vittnen närvarande när han straffade en uppstudsig flicka. Inte för att det förekommit då, vad han kunde minnas. Men nu var det ju så att nya regler hade införts och regler var till för att följas. Hur skulle det annars gå med samhället?
”Vänd dig om. Böj dig framåt och dra upp kjolen.”
Mirre gav rektorn en svart blick och så gjorde hon som hon blev tillsagd.
Det gjorde fasligt ont att bli slagen så där rätt över bakdelen, men hon skulle inte skrika eller gråta. Då skulle den där gubbstrutten vinna. När det var över, hade hon bitit ihop tänderna så hårt hon kunde, men inte ett ljud hade kommit över hennes läppar.
Rektorn iakttog hennes till synes oberörda ansikte. Här krävdes tydligen starkare metoder.
”Jaha. Då får jag ringa till din pappa. Vad var det du hette igen?”
”Mirre Larsson.”
”Dumheter. Det där är väl inget namn. Ditt riktiga namn, förstår du väl.”
”Miranda Larsson.”
”Vad är det för ett idiotiskt namn? Har ni någonsin hört något liknande, fröken Hallberg?”
Fröken Hallberg som i hemlighet gärna gick på teatern visste mycket väl var hon hört namnet tidigare, men hon förstod nästan direkt att rektorn inte väntade sig något svar.
”Du kan gå hem nu. Jag talar med din pappa och så får vi ser hur det här går, men jag kan redan nu säga att jag lutar åt relegering. Aldrig har jag väl träffat på en sådan flicka som du. Onaturligt.”
På vägen hem började tårarna rinna i alla fall. Det hade varit så vidrigt. Mirre längtade efter att få kasta sig in i pappas eller mammas armar och gråta ut. Moster Bellas skulle gå bra också. Men hon ångrade ingenting. Stickan skulle få stanna. Hon själv skulle säkert kunna gå färdigt på folkskolan. Betygen var ändå inte så väldigt bra att hon skulle läsa vidare.
När hon kom in genom dörren hemma blev det en väldig uppståndelse.
Maja gick emot sin dotter, undrande.
”Men lilla gumman, hur är det med dig? Är du sjuk?”
Då började Mirre storgråta. Det tog en ganska lång stund innan hon lugnat sig så pass att hon kunde förklara. Rektorn hade inte hunnit ringa än, eller så funderade han fortfarande på vad han skulle säga till Mirres föräldrar. Patrik och Maja satte sig på var sin sida om sin dotter och gjorde sitt bästa för att trösta henne.
Så ringde telefonen. Fröken Eternell gick och svarade och förkunnade att rektor Södergren ville tala med målsman för Miranda Larsson. Patrik gick och tog luren.
”Stölder? Nej, det kan aldrig stämma. Inte vår Mirre. Det måste vara något missförstånd. Jaså, sa hon det? Relegering? Nej, nu måste jag verkligen – Ja, vi kommer in båda två. Genast. Ja. Då ses vi då.”
När Patrik lagt på satte han sig vid bordet igen, där hans fru och fröken Eternell försökte få Mirre att dricka ett glas vatten.
”Det var rektorn. Mirre, har du sagt att du har stulit pengar på skolan?”
”Ja, det har jag.”
”Men varför då?”
”Han tänkte – de sa att – Det var inte Stickan. Men alla sa det och så tänkte jag -”
”Vänta lite nu, gumman. Börja från början.”
Maja tystade sin man med en blick. Det här lät komplicerat. Bäst att hon själv redde ut det.
”Någon har stulit pengar på skolan. Alla började säga att det är Stickan, men det är det inte.”
Mirre började snyfta igen.
”Såklart det inte var. Men varför säger de att det är Stickan då?”
”De är så elaka mot honom. Någon tog reda på att han hade suttit på ungdomshem och så sa de att han hade dödat sin familj och så -”
”Nej, Patrik, det här var verkligen värre än jag trodde. Vi måste nog ringa till Bella och be henne komma hit också. Hur kan ungar vara så gemena?”
”Det är sant att hans familj dog i en brand men han låg på sjukhus då och -”
”Jag vet, jag vet. Det är fruktansvärt vad folk kan hitta på. Men lugna dig nu, gumman. Det här ordnar vi.”
Mirre sjönk ihop lite.
”Vi skulle träffa rektorn direkt.”
Patrik såg lite orolig ut vid minnet av sin egen rektor. Men Maja hade inga som helst problem med att utmana auktoritetsfigurer.
”Han kan vänta en stund.”
Maja gick och ringde sin syster och det dröjde inte mer än fem minuter innan Bella gjorde entré. Hade hon inte lagt på sig lite? Maja granskade sin syster kritiskt. Hur länge hade hon varit gift nu, egentligen? Skulle något kunna synas redan? Men så mindes hon varför hon ringt systern och skyndade sig att förklara alltihop.
Bellas ansiktsuttryck ändrades från förvåning till ilska. Hon knep ihop läpparna på ett sätt som fick Maja att ana att det nog skulle bli synd om rektorn, inte någon annan. Och det var rätt åt honom.
”Jag kan ta hand om det här. Du behöver inte följa med. Stanna du hos lilla O.”
Maja nickade. Det räckte nog om Bella gick med Patrik. Men hon skulle gärna ha sett hur det hela gick, med egna ögon, så att säga. Fast det räckte säkert med vad Bella berättade efteråt.
Så gick Patrik och Bella för att möta taxin fröken Eternell ringt efter.
Tillsammans stegade de in på rektorsexpeditionen, Patrik något efter sin svägerska och avsevärt mindre bestämt.
Bella fångade kanslistens blick och förkunnade deras namn och ärende.
”Bella Axelsson och Patrik Larsson. Vi skulle tala med rektorn.”
”Ja, just det. Ett ögonblick så ska jag -”
Men rektorn hade redan hört deras ankomst och han kom och mötte i dörren.
”Det var en väldigt tråkig historia, det här. Tyvärr måste jag säga att jag överväger relegering för Miranda.”
”Just det. En väldigt tråkig historia. Det har just kommit till min kännedom att min fosterson utsatts för trakasserier och översittarfasoner från de andra eleverna. Varför har ingen meddelat mig det här tidigare?”
Utan att vänta på inbjudan, svepte hon förbi rektorn och satte sig ner i den ena besöksstolen. En aning illa berörd, följde rektorn henne. Patrik kom tveksamt efter.
”Jaså, jaha. Sitt, sitt, för all del. Varsågod. Men det är ju tyvärr så att fruns fosterson har en tvivelaktig bakgrund och -”
”Tvivelaktig? Jag tycker ni ska vara lite försiktig med den typen av omdömen, herr Södergren.”
Från och med då kunde inte rektorn få in ett ord. Bella skällde ut honom och krävde att det gjordes en utredning av situationen i skolan. Hennes fosterson skulle minsann inte bli behandlad så. Och så vidare, tills rektorn, som egentligen inte var en särskilt modig man, gav sig. Han bad så mycket om ursäkt för missförståndet och berömde något skenheligt lilla Mirandas kurage och mer i den stilen.
När Bella och Patrik gick därifrån, hade rektorn lovat att han skulle ta itu med både stölderna och bråket och trakasserierna mot Stickan. Efteråt kände han sig matt och behövde gå hem och vila lite. Relegering blev det inget tal om.
När hennes pappa kom in och berättade vad som hänt kunde Mirre knappt tro att det var sant. Så fort skolan var slut, rusade hon och mötte Stickan. Han hade fått höra att Mirre fått stryk för hans skull och riskerade att bli relegerad. Det hade fått honom att överväga att i alla fall erkänna stölderna, men så hade han velat springa hem och höra hur det var med Mirre och så hade det inte blivit av.
Han skämdes. Ingen skulle få stryk för hans skull, minst av allt Mirre, som han tyckte så mycket om.
”Jag hörde att du hade fått smörj i skolan. Gjorde det mycket ont?”
”Inte så farligt. Men du hörde väl hur det gick sen? Moster Bella och -”
”Ja, det gjorde jag. Hon är verkligen fantastisk. Men den där gubben skulle inte ha slagit dig. För min skull också.”
Det var nästan så att Stickan började gråta själv när han tänkte på det. Och han grät aldrig. De kunde slå honom hur hårt som helst, men han visade ändå ingenting. På något sätt förstod han att Mirre inte hade gråtit heller.
Eftersom hon varit hemma i flera timmar hade Mirre återhämtat sig och nu var hon full av planer för när hon kom tillbaka till skolan.
”Vi kan väl leka detektiver? Och ta reda på vem som verkligen stal de där pengarna?”
Idén tilltalade Stickan. Detektiver var inte som snutarna. De var ju lite grand som cowboys eller indianer. Mycket tuffare.
”Ja. Roger och Lasse kan väl få hjälpa till?”
Mirre funderade lite. De där två hade inte precis gjort något för att hjälpa Stickan under hela den här tiden. Skulle det inte vara mycket roligare om de klarade det helt själva?
”Kanske, men det skulle väl vara kul att klara det bara du och jag?”
Jo, det höll Stickan med om. Bara de två.
Till hans förvåning märktes skillnaden redan nästa dag i skolan. Nästan ingen vågade säga något om honom längre. I alla fall inte högt. Lärarna tyckte nog lika illa om honom, men ingen sa särskilt mycket.
På kvällen hade han och Mirre diskuterat hur de skulle kunna ta reda på vem som var tjuven. Mirre sa att de måste ta reda på om någon hade börjat använda ovanligt mycket pengar. Till exempel till att köpa gott eller något annat extra. Stickan ville ordna bevakning. Det skulle bli lite svårt, för de måste ju gå på lektionerna också.
Men så kom de överens om att i hemlighet granska alla omkring sig noga. Om någon uppträdde mystiskt på något sätt, skulle de hitta på ett sätt att spionera på personen.
Mirre såg sig misstänksamt omkring i sin klass. Den där Louise hade ofta med sig pengar till skolan, men hade hon inte haft ännu mer de senaste veckorna? Hon bjöd också generöst, i alla fall till sina närmaste väninnor. Det hade hon inte gjort så ofta tidigare. Tänk om det var hon som var tjuven?
Knappt hade Mirre kommit på den tanken förrän det slog henne att Louise ofta påstod sig vara svimningsfärdig. Något med växtvärk eller järnbrist, var det visst. I alla fall ansågs hon vara klen. Hon behövde ofta gå till skolsyster eller till toaletten eller ut i korridoren för att ta ett glas vatten.
Mirre berättade om sin upptäckt för Stickan och fast han gärna ville att det skulle vara Ivar eller Leif eller några av deras kamrater, höll han med om att det lät som det kunde vara Louise. Problemet var att han kunde inte veta när Louise skulle vara ute i korridoren. De gick ju inte i samma klass.
”Det ordnar jag. Nästa gång hon går ut, ska jag fråga om jag får gå också. Och så följer jag efter henne och ser vad hon gör.”
”Men akta dig så hon inte ser dig.”
”Det är klart att jag ska göra. Vi kanske löser det idag.”
Stickan log. Den dagen Mirre och Lasse hade dykt upp ute på det där hemska slottet eller herrgården eller vad det var, hade varit en turdag för honom och Roger. Han hade aldrig kunnat tro att det skulle gå så bra för honom och Roger.
Mycket riktigt. Redan samma eftermiddag räckte Louise upp handen och bad att få gå till sjuksyster. Fröken lät henne genast gå, för som alla andra, visste hon att Louise pappa var fabrikör.
En stund senare räckte Mirre upp handen också.
”Fröken, kan jag få gå på toaletten?”
Läraren tvekade lite, men så gav hon med sig. Miranda brukade inte försöka smita iväg i onödan. Säkert behövde hon besöka toaletten.
”Ja, visst, Miranda lilla. Gå du bara.”
Försiktigt smög Mirre ut i korridoren. Hon sneglade bort mot skolsysterns mottagning. Louise syntes inte till. Tyst fortsatte Mirre till slutet av korridoren och tittade runt hörnet. Där stod Louise. Hon sträckte sig efter en skolväska som hängde kvarglömd på en krok i korridoren, utanför ett av tvåornas klassrum. Nu gällde det. Vem skulle Mirre gå och hämta?
Fröken i gymnastik var ung och käck och hon var aldrig orättvis mot någon. Henne litade Mirre på. Hon sprang bort mot lärarrummet, och hoppades att fröken skulle vara där och att hon skulle hinna med tillbaka innan Louise försvann igen.
Turen höll och gymnastiklärarinnan var verkligen i lärarrummet. Andlöst kastade Mirre ur sig alltsammans och hoppades att fröken skulle tro henne. Det verkade så.
”Kom då, Mirre, så går vi.”
Och där kom Louise gående, och såg så oskyldig ut, som aldrig förr.
”Hon stal något ur den där skolväskan därborta.”
”Jag vet inte vad Miranda talar om. Skulle jag stjäla? Det var det dummaste jag har hört. Jag är på väg till skolsyster, för jag mår inte bra.”
”Vad gör du där borta då, om du är på väg till skolsyster? Ditt klassrum ligger ju åt andra hållet?”
”Jag -”
”Miranda, är du säker på vad du såg?”
”Ja, fröken.”
”Då så. Louise, låt mig få se vad du har i fickorna.”
”Men jag -”
”Nu.”
Lärarinnan hittade en portmonnä full med pengar.
”Den där är min.”
”Jaså. Varför står det S.B på den då? Du heter ju Louise Malmgren?”
”Jag -”
”Nu går vi till rektorn och låter honom avgöra saken.”
Gymnastiklärarinnan, som själv var dotter till en hög officer och förlovad med en jurist kände sig inte det minsta förlägen inför en fabrikörsdotter. Det hade förresten inget med saken att göra. Rätt skulle vara rätt, oavsett vem den skyldiga var.
Inför rektorn, förlorade Louise sin fattning och började storgråta. Hennes mamma fick komma och hämta henne. Men innan dess erkände hon alla stölderna.
Rektorn sträckte sig inte så långt att han tackade Mirre för hennes insats, men han lät inte så väldigt ovänlig när han skickade henne tillbaka till klassrummet.
På väg hem från skolan berättade hon alltsammans för Stickan. De väntade varken på Dessi och Rosalinda, eller på Lasse och Roger. Lasse gick förresten intill en av Rosalindas klasskamrater och såg minst sagt fånig ut. Den där Susanne var ju precis likadan som Rosalinda och Dessi. Vad alla pojkar kunde bli larviga när det gällde sådana flickor. Utom Stickan förstås. Han var bra. Och söt.
En sådan tur att de kunnat få fram vem som var skyldig, alldeles på egen hand. Men bäst av allt var att nu skulle ingen våga köra iväg Stickan. Han hade kommit för att stanna.
När de kommit utanför stan, satte de sig på en bänk i Axelssons trädgård. Efter att noga ha kontrollerat att ingen var i närheten, tog Mirre Stickans hand. De satt så en stund. Så hörde de de andra barnens fotsteg på grusvägen och skyndsamt, så att ingen skulle se dem, böjde de sig mot varandra och deras läppar möttes. Men det tänkte de inte låta någon annan få veta. Det angick ingen.
Mirre tänkte då inte komma hem med märken på halsen i alla fall. Då skulle Lasse och Knutte aldrig sluta tjata om det. Om Lasse sa något, då skulle hon minsann nämna den där Susanne.
Hur som helst, Norrköping var bra mycket trevligare än Stockholm, det var både Mirre och Stickan överens om. Här ville de bo kvar.
Så reste de sig upp och sprang efter de andra barnen. Persson, moster Bellas svarta katta, skulle få ungar vilken dag som helst. De skulle se efter om det hade hänt nu. Dessutom var nog middagen klar snart.
Här ute bodde de hur bra som helst. Det var svårt att minnas att de en gång för inte så länge sedan bott i en liten lägenhet inne i Stockholm. Efter maten skulle de mata hästarna och så skulle de – Kvällen sträckte sig framför dem nästan ändlös. Läxorna skulle de nog hinna med också.
SLUT