| Huvudpersoner: | Eva Höök, Niillas Kimmel m fl |
| Beskrivning: | Länskrim får ett svårt fall på halsen. Flera personer har blivit skjutna i en studentlägenhet. Samtidigt drabbar ett annat brott en medlem av deras grupp, och resurser måste avdelas till detta också. Men först är det lite delade meningar om vad som hänt. |
Eva Höök stod vid sitt skrivbord och snyggade till lite. Arbetet var slut för dagen och det började bli dags att åka hem. På sista tiden hade de inte haft några riktigt stora fall, så det var mest fråga om rutinarbete. Att fylla i rapporter och liknande pappersarbete.
Det enda mer omfattande fallet de hade just nu var egentligen också ett rutinfall. Två gamla män som bodde grannar hade efter år av ovänskap tagit till vapen och drabbat samman. Nu låg den ene på sjukhus och kämpade för sitt liv. Den andre hade redan varit död, när den första polisen kom till platsen. Eftersom det var fråga om mord eller åtminstone dråp, hade Eva känt sig tvungen att skicka upp Janne Hall och Karin Bodén.
Deras uniformerade kollegor hos lokalpolisen skulle ha klarat fallet lika bra. Det fanns ju till exempel inga fler misstänkta, och motivet var helt uppenbart, men de hade ju ändå inget annat som sysselsatte dem just nu.
Sven-Åke Gunnarsson stack in huvudet genom dörren.
”Jag tänkte gå hem nu, om det inte var något mer.”
Eva log lite frånvarande. De skulle ju äta middag tillsammans, hela familjen. Vad skulle hon bjuda mamman på? Fast Ingemar hade det nog under kontroll.
”Nej, visst.. Gå du bara. Jag ska själv hem nu. Middag med familjen.”
”Jaha. Trevligt. Jag skrev ut den där rapporten om skadegörelsen. Den ligger i ditt fack där ute.”
”Bra. Vi kan ha sällskap ut. Jag är ändå klar nu.”
De två kollegorna gick under tystnad genom korridoren mot utgången. Eva funderade fortfarande på middagen, men hon kunde inte låta bli att se sig omkring efter Johan Ek. De två hade knappast haft någon tur när de började intressera sig för varandra, och nu såg det ut som om Johan skulle flytta hem till Stockholm igen. Så gick det varje gång numera, när hon försökte dejta någon. Åtminstone kändes det så.
Hur som helst såg hon inte till Johan, utan bara två uniformerade kollegor, som såg upptagna ut. När de stod ute på parkeringen, sa hon några ord till Sven-Åke, innan de båda två satte sig i sina bilar. Eftersom inget större jobb förväntades, även om man aldrig kunde veta, tänkte Eva att hon nog inte behövde ha så bråttom med att gå och lägga sig den här kvällen. Mamman skulle nog vilja prata, när hon för en gångs skull kom och hälsade på.
***
När en annan av hennes kollegor, Niillas Kimmel, tittade in, var ingen där. Han hade tänkt fråga om någon ville gå med ut och ta ett glas, men då fick han väl gå ensam. En torsdagkväll ville han inte sitta ensam hemma framför tv:n.
Så fort han klev in i Stadshotellets bar, såg han Johan Ek, omgiven av tre kollegor. De andra verkade vara på väg ut, för det såg ut som alla höll på att säga adjö. När Niillas hade hunnit fram till bardisken, gick de tre byråkraterna mot dörren. Johan Ek blev sittande ensam kvar.
Nillas hade sina skäl till att inte tycka om Johan. Det gällde hans chef, Eva Höök. Trots åldersskillnaden, eller kanske just därför, var han attraherad av henne och de senaste månaderna hade han fått inse att han nog var riktigt förälskad i henne. Det kändes bittert att hon inte alls verkade se honom på det sättet. Istället hade han insett att hon var intresserad av den där skattmasen, Johan Ek.
Han fick sin ölsejdel och försökte hitta ett ledigt bord lite längre in i lokalen. Där verkade vara ganska fullt, som det brukade en torsdagkväll. Ett och annat nytt ansikte, mest män, syntes, men annars var det de gamla vanliga stamkunderna. Några var för övrigt stammisar hos polisen också.
Niillas såg hur en och annan vände bort blicken när de fick se snuten komma förbi. Kanske inte den de helst ville se en sån här kväll. Men han var inte där för att arbeta. Ingen av dem var efterlyst och så länge som de inte störde ordningen eller på något annat sätt kunde förväntas bryta mot lagen, var han inte intresserad.
Fanns det verkligen inget bord ledigt? Det var ju inte ens särskilt sent. Bara strax efter åtta.
Johan Ek drog på munnen. Där gick den där stackaren, Kimmel eller vad han hette. Han trodde kanske att ingen förstod vad han kände för sin chef, men det var då helt uppenbart. Särskilt för någon som själv var intresserad av samma kvinna. Man kanske inte borde känna en sån här skadeglädje, men Johan kunde inte låta bli att le inom sig. Stackars sate.
Han kanske skulle förbarma sig över honom. Det verkade fullt överallt.
”Hej. Jaså, här kommer du. Slå dig ner om du vill. Det ser lite fullt ut.”
Niillas stelnade till. Vad den där Johan lät glad. Tänk om han satt här och väntade på Eva? Det vore i så fall maximal otur. Dessutom såg han ingen möjlighet att tacka nej. Det var ju sant att det inte fanns någon plats kvar, vad han kunde se.
”Hej. Tack ska du ha. Det var sjyst av dig.”
Motvilligt satte han sig ner och tog sig en rejäl klunk av ölet. Om Eva skulle dyka upp, ville han inte bli sittande längre än nödvändigt.
”Så du är ute och roar dig.”
Vad skulle man svara på det? Här satt ju Johan Ek själv. För honom måste det här vara ganska dött. I jämförelse med Stockholm var det ju rätt så tamt. Niillas hade faktiskt själv varit där. Mer under sommarloven när han gick i skolan, eller snarare alldeles efter han gått ur gymnasiet, men hur som helst flera gånger.
”Ja. Vad kan man annars göra?”
Johan log nedlåtande. Nej, det hade han ofta undrat. Vilken liten ankdamm. Inte fanns det mycket att välja på när det gällde att ragga heller. Eftersom Sara var hos sin mamma hela veckan, gällde det att passa på. Så tråkigt att Eva nödvändigt måste äta middag med familjen. Det kunde hon väl ha gjort någon annan kväll.
”Man kan ju alltid gå ut och ta en bit mat. Maten här är t ex inte så illa. Jag äter här ibland. Man kan ju träffa någon till exempel.”
Nillas blängde surt på Johan. Visserligen hade han inte nämnt något namn, men Nillas var säker på att Johan menade Eva. Han kunde inte låta bli att hamra in att han var den som hade möjlighet att äta middag med Eva, inte Niillas.
Eftersom han inte kände för att prata, drack Niillas ur ölen ganska snart. Han såg sig om för att kolla att inte Eva var på väg in.
Johan följde hans blick.
”Väntar du på någon?”
”Nej. Gör du?”
Nu skrattade han så där påfrestande nedlåtande igen.
”Nej, inte ikväll. Min dotter är hos sin mamma över lovet.”
”Jaså. I Stockholm? Det måste vara roligt för henne.”
”Ja, hon hade sett fram emot det länge. Ska du ha en öl till? Jag ska ändå ha en själv.”
Niillas kunde inte komma på en anledning att tacka nej, så han nickade svagt. Det var inte meningen att han skulle sitta så här och bälga i sig öl. Om han skulle stanna, borde han äta något.
”Jag är strax tillbaka.”
Niillas nickade bort mot herrtoaletterna.
När han kom in var det tomt, så han ställde sig vid rännan. Innan han var klar öppnades dörren och han såg att det var Johan Ek. Han flinade fortfarande och så ställde han sig en bit bort.
Niillas ångrade att han valt det här alternativet. Det fanns ju en stängd toalett, fast den brukade han undvika. Några missbrukare lyckades alltid ta sig in och ibland hade gästerna klagat på att det låg använda sprutor därinne och så ibland en använd kondom.
Det tänkte han inte utsätta sig för nu när han var ledig.
Han tyckte det kändes som om Johan Ek stirrade på honom. Det måste väl ändå vara inbillning? Men han tyckte sig känna biicken bränna honom. Under omständigheterna hade han svårt att avsluta sitt ärende, och Johan Ek blev klar först. Han tvättade händerna och gick mot dörren.
”Vi ses då.”
Niillas kände hur det hettade i kinderna. Den där arrogante, dryge stockholmaren. Han njöt av att få lantisen att känna sig mindervärdig. Äntligen blev Niillas klar och kunde tvätta händerna.
När han kom tiillbaka stod en full ölsejdel på hans plats. Johan höll på att dricka ur sin. Han vinkade på ett sätt som Niillas tolkade som nedlåtande.
Eftersom han inte kunde komma på en bra ursäkt, tog han klunk till av ölet. Det var nog dags att åka hem eller att beställa lite mat. En smörgås skulle i alla fall vara bra. Han blev medveten om att Johan stirrade så där igen. Om det hade varit någon annan, kanske han hade frågat vad sjutton vederbörande stirrade på, men på något sätt kunde han inte förmå sig till det. Om Eva fick höra att han reagerat som en svartsjuk tonåring, skulle han skämmas.
Motvilligt tog han en klunk till och försökte formulera ett avsked eller åtminstone en förklaring till varför han tänkte gå. Men han hade inte räknat med att han skulle vara så sömnig. Ögonen höll på att falla ihop hela tiden. Så trött borde han väl ändå inte vara, även om han hade kallats ut vid sjutiden på morgonen för att utreda en trafikolycka med dödlig utgång. Det hade blivit lite si och så med lunchen också, men – det var svårt att avsluta en tankegång.
Han borde nog helt enkelt gå hem och lägga sig. Även om klockan inte ens var nio på kvällen.
***
Telefonen skrällde i tystnaden. Eva trevade efter telefonen som borde ligga på nattduksbordet. Hon ville inte behöva tända ljuset. Äntligen kände hon mobilen mot fingrarna och lyckades trycka in svarsknappen.
”Höök.”
När hon hörde vad saken gällde blev hon genast klarvaken. Hon tände ljuset och satte sig upp. Det här hade hon inte väntat sig här uppe. Vilken otur att hon hade skickat iväg Janne och Karin uppåt finska gränsen. Även om de åkte genast, skulle de inte vara i Luleå på minst två timmar.
”Tack. Jag kommer genast. Har du ringt till Niillas? Okej, då gör jag det. Vi ses om – en kvart.”
Hon slängde på sig kläderna samtidigt som hon försökte slå kortnumret till sin yngre kollega. Inget svar. Hon försökte med mobilen, men signalerna gick bara fram tills hon kom till hans röstbrevlåda. Irriterat tryckte hon bort samtalet. Ingen idé att lämna ett meddelande. Vad höll han på med egentligen? På länskrim måste man ju räkna med att vara tillgänglig dygnet runt.
Hon aktade sig för att väcka sin sovande familj. Särskilt hennes mamma sov oerhört lätt. Det hade retat henne, när hon var i tonåren. Till skillnad från sina kamrater, hade Eva aldrig lyckats smyga sig ut för att träffa en kille. Men den här gången hördes det inget ljud från mammans håll.
Eva skyndade sig ut till bilen. Till och med så här långt fram på våren var det fortfarande iskallt så här dags på morgonen. Tjugo i fem. Hon hade verkligen valt ett hundjobb. Men det var ju inte bara tidiga morgnar eller sena nätter. Jobbet i sig var ju intressant och det kompenserade mer än väl. På ett sätt föreställde hon sig att det var lite som att ha jaktinstinkt. Som en jakthund. När man väl fick upp ett spår, var ingenting viktigare.
Sven-Åke mötte henne på plats, nere vid markplanet. Hon såg upp mot husfasaden. Det lyste i många av fönstren. De andra studenterna måste ju ha hört ljudet av skottlossningen men även om de inte hade gjort det föreställde sig Eva att en del nog hade varit vakna ändå. Hon undrade i hur många lägenheter det fanns illegala substanser som de sa i de amerikanska deckarna. Fler än man kunde ana, gissade hon.
Ljudet av sirener skulle i vilket fall som helst ha väckt grannarna och så var det ju blåljuset från kollegornas bilar och från ambulanserna som fortfarande körde fram och tillbaka. Hur många offer var det egentligen? Hon vände sig mot Sven-Åke som hade diskuterat avspärrningen med en uniformerad kollega.
”Hur många döda?”
”Tre. De är unga män. Två av de skadade också. Alla är någonstans mellan 19-22 år gamla. Men flickan är bara 14.”
Eva höjde på ögonbrynen. Uppenbarligen kunde brottsrubriceringen och antalet misstänkta komma att stiga. Under förutsättning att de två skadade ynglingarna överlevde. Men man fick väl inte dra några förhastade slutsatser. Flickan kanske bara hade kommit förbi av en händelse och råkat träffas av en kula av misstag. Fast det var inte troligt. Även om studenterna kunde vara i olika åldrar, tvivlade hon på att någon hade ett så stort barn. Nej, det fanns nog ingen oskyldig förklaring till att det fanns en minderårig flicka i en lägenhet tillsammans med fem unga män.
”Hur allvarliga är skadorna?”
”Det är illa. Speciellt med de två männen. Flickan kommer nog att överleva, men risken är att hon får men för livet.”
Eva nickade. Som hon hade anat var det här stort. De fick bereda sig på ett stort mediauppbåd. Därför var det extra viktigt att hon fick hit sina underlydande.
”Har du ringt till Janne och Karin?”
Sven-Åke nickade. Vilken tur att han var en sån klippa i alla fall. Honom behövde man inte passa varje minut för att få honom att göra det han skulle. Men det var ju bara att vänta sig.
”Bra. De kommer väl?”
”Jo, visst, men det tar ju tid. Fick du tag i Niillas?”
”Nej. Han svarar inte på hemtelefonen och inte på mobilen heller. Jag har ingen aning om var han kan vara.”
Sven-Åke öppnade munnen för att svara, men så kom brottsplatsundersökarna och han fick prata med dem istället.
”Det är på sjunde våningen. Dörren står öppen så ni kan inte missa det. Vi kommer upp senare. Ambulansmännen blev tvungna att gå in, så det finns en massa blodspår hit och dit. Tyvärr förstörde det nog viktiga bevis, men -”
Han ryckte på axlarna. Ibland fick polisarbetet stå tillbaka för andra, kanske viktigare hänsyn.
”Jo, Niillas, var det ju. Jag hörde att han var på Stadshotellet i går kväll. Han satt och drack öl med Johan Ek.”
Eva stelnade till. Vad sjutton höll de där två på med? Hon fick en obehaglig känsla av att hon hade blivit diskuterad utan att hon själv var med.
”Jaha. Skulle han ha råkat ut för en olycka på vägen hem, eller vad menar du?”
”Det är ju möjligt, men jag har inte hört att någon man i hans ålder har varit inblandad i någon olycka i natt. Jag tänkte att jag kunde ringa till en bekant som arbetar där. Han kanske kan säga när Niillas gick därifrån i går.”
Eva viftade avfärdande. Hon hade inte tid att hålla Niillas i handen när han inte behagade ta sig till jobbet i tid. Särskilt när något som det här hade inträffat.
”Gör du det. Jag går upp.”
Hon gick upp för trapporna. Här och där såg hon nyfikna stirra genom dörrspringorna. De borde nog skicka runt några uniformer nu direkt. Den här första informationen, de första timmarna efter brottet hade upptäckts, var ofta de mest värdefulla i en utredning.
När hon fick syn på en pålitlig kollega hon kände till namnet haffade hon honom och bad honom se till att det blev gjort. Så fick de där nyfikna studenterna något att göra.
Brottsplatsen var en av de värsta hon sett under sin tid som polis. De tre dödsoffren fullkomligt badade i blod. Vem det än var hade pepprat dem med ett vapen laddat med grovkalibrig ammunition. Det var lite ovanligt. Antingen hade förövarna varit flera, eller så hade personen i fråga haft med sig mer än ett vapen, alternativt haft extra ammunition och laddat om. Det i sin tur betydde att det kunde vara ett proffs. Hon måste få veta om det fanns spår av narkotika i offren eller i lägenheten.
Att vara så här underbemannad var besvärande. Än en gång svor hon tyst över den där Niillas som svek henne så i det här läget. Borde inte Karin och Janne vara framme snart? Nej, det tog nog minst en timme till. Så olägligt.
Sven-Åkte la handen på hennes axel.
”Jag fick tag i min kompis. Han sa att Niillas inte gick därifrån alls.”
”Vad menar du? Skulle han ha slocknat under ett bord eller så?”
”Nej, han -”
Plötsligt insåg Eva vad Sven-Åke försökte säga. Hade Niillas raggat upp någon? Det stämde inte riktigt med hennes bild av honom, men å andra sidan fanns det ju ingen anledning till att han inte skulle kunna göra det, utom möjligen det faktum att det inte fanns så många potentiella partners. Det hade hon själv bittert fått erfara.
”Flera personer såg honom följa med Johan Ek upp på rummet.”
”Johan Ek? Men det kan väl aldrig stämma?”
”Jo, det verkar som om Niillas hade fått lite för mycket i sig och Johan hjälpte honom upp. Själv åkte han hem senare, hörde jag. Jag vet inte exakt när det hände, men tydligen så har Niillas tillbringat natten på hotellet.”
”Och så sover han fortfarande så tungt att han inte hör mobilen? Han måste ha varit rejält berusad. Du känner honom bättre än jag gör. Brukar han göra så här?”
Sven-Åke skakade på huvudet.
”Nej, tvärtom. Han är väldigt måttlig. Jag tror han är lite känslig efter det där med mamman.”
Eva hade anat sig till att Niillas mor visst hade haft problem med alkohol, men det hade hon verkligen inte tid att fundera på nu.
”Så han är kvar där nu? Skulle du kunna skicka dit någon då? Om han inte är väldigt bakfull borde vi få hit honom före Karin och Janne kommer. Vi behöver varje kriminalare vi kan få tag i.”
”Visst. Jag ordnar det. Vad tror du om det här förresten?”
”Grov ammunition. Flera vapen eller någon som laddar om. Jag tycker inte om det här. Vi kan få fler fall. Om det är organiserad brottslighet kan vi få en mordvåg på halsen. Tänk att det har blivit så här, här uppe också.”
”Vi ska nog vänta på resultaten av den tekniska undersökningen innan vi bestämmer oss för någon teori, eller hur?”
”Självklart. Om de där tre på sjukhuset klarar sig och de återfår medvetandet vill jag prata med dem direkt.”
”Visst. Jag säger till. Nu ska jag gå och ordna det där.”
”Tack. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, Sven-Åke.”
Sven-Åke log vänligt, och försvann ner för trapporna igen. I entrén fick han syn på en bekant. Hannah Isaksson. Egentligen var hon dotter till en gammal vän, men hon var en precis lika duktig polis som pappan. Hon skulle kunna åka till Stadshotellet och väcka Niillas.
”Hallå, Hannah. Skulle du kunna göra en sak för mig – och för Eva Höök.”
”Visst. Hej, Sven-Åke. Mamma undrade just hur det var med dig.”
”Det är bara bra. Vilket otäckt fall förresten. Men du, skulle du kunna åka till Stadshotellet? Vi är lite underbemannade just nu och Eva vill ha hit alla kriminalare hon kan få tag i. Du känner väl Niilas Kimmel?”
”Jag vet vem det är. Vi vanliga dödliga umgås ju inte med kriminalarna direkt.”
”Han lär vara där nu. I ett av rummen. Han kan vara lite – bakfull. Kan du hantera det lite diskret? Men se till att få honom på benen och kör hit honom så snart du kan. Om han mår bra och så.”
”Visst. Det fixar jag.”
Hannah pratade en stund med sin kollega, och så satte hon sig i radiobilen och körde tillbaka in mot centrum.
I receptionen identifierade hon sig och frågade vilket rum Niillas Kimmel befann sig i. Den unga kvinnan såg på dataskärmen framför sig och rynkade pannan.
”Vi har inget rum bokat i det namnet. Tyvärr.”
En äldre man närmade sig.
”Det här tar jag hand om, Lisa.”
Hannah vände sig mot mannen.
”Din kollega är i rum 207.”
”Jaha.”
Hannah såg frågande ut. Hur hade en kriminalare hamnat i ett rum han inte bokat? Hade han raggat upp någon? Intressant. Det fanns ju inte alltför många singelmän i rätt ålder.
Hon tog hissen upp fast det bara var på andra våningen. Man fick ju tillräckligt med motion på jobbet, utan att man skulle behöva springa i trappor för att dadda kriminalare.
Hon knackade på dörren. Inget svar. Efter tredje försöket prövade hon om dörren var olåst. Det var den inte. Hon svor tyst och började gå tillbaka mot hissen. Där nere bad hon samme man som berättat vilket rum det var, att följa med och låsa upp. Han såg lite förvånad ut.
När han låst upp åt henne, försvann han igen. Han bad henne bara att smälla igen dörren när de gick.
Det var tyst där inne. Hon kände sig lite illa till mods när hon klev in i ett rum där någon låg och sov.
”Hallå. Niillas Kimmel? Hannah Isaksson här.”
Inget svar. Hon såg att någon låg på sängen så hon gick bort till fönstret och drog undan gardinerna. Det var fortfarande rätt mörkt ute. Hon tände i taket och gick tveksamt bort mot sängen. Mådde han bra egentligen, den där kriminalaren?
”Hallå. Du måste vakna nu.”
Det såg ut som han hade haft tur i går. Byxorna var öppna fram och var delvis neddragna. Men det kunde kanske bero på att han haft bråttom in i badrummet. Konstigt att han var så borta, när det inte luktade sprit där inne. Bara en aning öl, och så något annat. Unket. Lite kväljande.
Han andades långsamt och såg ut att sova djupt. Till slut sträckte Hannah ut handen och skakade honom lite. Det tog ändå rätt lång stund innan han vaknade till. Ett ögonblick såg det ut som om han inte hade någon aning om var han befann sig. Den desorienterade blicken förvånade Hannah ytterligare.
”Hannah Isaksson. Du behövs på jobbet. Sven-Åke Gunnarsson skickade mig för att hämta dig.”
Kimmel verkade ha svårt att fatta. Det tog ett tag innan han ens försökte resa sig upp. Äntligen satte han sig upp, med tydliga problem. Han gick ostadigt mot badrummet. Det kunde väl ändå inte vara narkotika? Hannah sneglade på lakanet med illa dold avsmak. Där var en ganska stor, mörk fläck. Han hade väl ändå inte – Hon lutade sig över sängen, medan hon hörde vatten spola inne i badrummet. Det där såg ut som blod. Vad kunde det betyda? Slagsmål? Hårdhänt sex? Vem var det som bokat rummet? Vart hade hon tagit vägen?
Men Hannahs uppgift var inte att utreda ett fall av fylleri begått av en kollega. Hon skulle bara transportera honom tillbaka till jobbet. Det här fick någon annan sköta om.
När Kimmel kom ut igen från badrummet såg han fortfarande konstig ut. Bekymrad. Hade han ont i huvudet? Tur att hon skulle köra.
På vägen ner la hon fortfarande märke till den där egendomliga gången. Som om han var skadad på något sätt. Hade han varit i slagsmål? Hon ryckte på axlarna. De hade redan ett fall att utreda, ett mycket viktigare än en kriminalares eventuella felsteg.
Äntligen fick hon in honom i bilen. Han verkade tveksam till att sätta sig ner. De hade redan slösat minst tjugo minuter på det här. Hannah var otålig att få komma tillbaka till det första riktigt stora fallet hon fått vara inblandad i. Det var nästan som i Stockholm eller i alla fall söderöver.
När hon parkerade utanför studentbostaden fick hon syn på Sven-Åke igen.
”Hallå. Här är han. Jag fortsätter väl med -”
”Visst. Tack ska du ha.”
Nillas stod kvar, som om han inte riktigt hade fattat var han befann sig. Sven-Åke betraktade honom noga. Vad var det med honom? Bakfull? Sjuk?
”Vad är det med dig? Eva väntar där uppe. Janne och Karin har inte kommit än.”
”Jag -”
”Gå upp nu, så kommer jag strax.”
Niillas gick långsamt in i studentbostaden och började gå uppför trapporna. Sven-Åke såg eftertänksamt på honom. Varför gick han så konstigt? Var han skadad på något sätt? I ena benet? Han haltade på ett konstigt sätt. Sven-Åke skakade på huvudet. Vad det än var, så kunde det inte ha kommit mer olägligt. Han kände till Evas humör och trodde inte det gick att undvika att Niillas blev måltavla för det nu.
När Niillas kom in, möttes han av en hundpatrull. De verkade vara på väg ut, så han försökte komma ur vägen.
Eva stod och stirrade på en plastpåse med en annan plastpåse inuti. I den inre påsen verkade det ligga några vita piller.
Hon hörde honom och vände sig mot honom.
”Vad har du hållit på med? Det är över en timme sen jag fick larmet. Som du ser är inte Karin och Janne här heller. Jag hade behövt dig.”
”Jag -”
”Vi tar det sen. Titta här. Som jag trodde. Narkotika. Det här är nog den största utredningen vi har haft här uppe, någonsin. Vi får inte sjabbla bort den. Kan jag räkna med dig?”
”Ja.”
”Hoppas det. Kom så åker vi. Det finns inget mer att göra här.”
Väl inne på kontoret började Eva fråga ut Niillas. Han hade inga vettiga svar att komma med. Hur kunde han hålla på att slingra sig också? Det var tydligt att han inte var pålitlig. Hon fick nog arbeta tillsammans med både honom och Sven-Åke så hon fick hålla ett öga på honom. Och så valde han just det här tillfället att bära sig så illa åt. Tänk om media fick nys om hans spritorgie. Det skulle se illa ut.
”Fattar du hur illa det ser ut när en av länskrims anställda super sig redlöst berusade en vanlig kväll? Om media får tag i det här så -”
”Ursäkta, men jag har inte druckit så mycket. Det var en öl och så lite av en andra. Jag måste ha somnat -”
”Vad sa du? Försöker du neka till att du var så berusad att du inte kunde svara i telefon när jag ringde efter dig?”
”Jag dricker inte så mycket. Jag hade en öl med mig när jag träffade på din vän Johan Ek. Den drack jag ur. Okej. Det är sant. Han insisterade på att köpa en till åt mig och den drack jag kanske två klunkar ur. Max.”
Evas ögon smalnade. Hon hade inte väntat sig att han skulle stå där och ljuga henne rätt upp i ansiktet. Det här var allvarligare än hon hade trott. Kanske hade han själv lika svåra alkoholproblem som sin mamma. Om de inte hade varit så underbemannade, skulle hon ha stängt av honom direkt. Som det nu var, vågade hon inte riskera att fallet missköttes.
”Jag måste be dig att lämna ett urinprov.”
Niillas såg ut som han inte kunde tro att det var sant. Trodde han att hon skulle favorisera honom av någon anledning? Då hade han fel. Ingen stod över reglerna.
”Hörde du vad jag sa?”
Han svajade till lite och ett ögonblick trodde Eva att han skulle slockna helt. Kanske borde hon ändå stänga av honom, tills de hade rett ut det här. Han såg också ovanligt blek ut. Nästan illamående. Hon hoppades att han inte skulle kräkas över hennes matta, eller ännu värre, skrivbordet.
”Ja, men – det behövs inte. Om du vill så erkänner jag. Jag hade väl druckit mer än jag kom ihåg. Jag – ber om ursäkt. Det här ska inte hända igen.”
”Det hoppas jag verkligen inte. Men jag måste insistera. Gå och ta det där urinprovet. Nu genast. Och kom tillbaka så fort du är klar.”
”Nej, jag -”
”Det är en order.”
Han såg på henne, vädjande, men hon tänkte verkligen inte skämma bort honom. Så där försökte Lasse manipulera henne ibland så hon kände igen blicken och det skulle inte lyckas.
När han insåg att hon menade allvar, såg han så förtvivlad ut att hon började undra om han kanske var mentalt obalanserad också. Det gav henne obehagliga minnen av Tommy.
***
Karin och Janne kom äntligen tillbaka, och Eva satte dem genast i arbete med att fråga ut de anhöriga till offren och de skadade. Hon hade helst velat sätta Niillas på att kolla upp narkotikan, men det gick ju inte just nu. Han hade kommit tillbaka efter provtagningen utan att se märkbart bättre ut. Hon lät honom stanna kvar vid sitt skrivbord och gå igenom de data som kom in.
Alldeles innan lunchtid, då hon skulle skicka ut Sven-Åke att hämta pizza, ringde telefonen.
”Höök”
När hon hade tagit del av informationen tackade hon och la på. Vad innebar det här? Hon visste att det förekom ett missbruk av just den här drogen, och om det var så att Niillas använde den på det sättet, då – hade hon inget annat val än att stänga av honom med omedelbar verkan. Hon kanske måste bita i det sura äpplet och begära förstärkning från något annat län.
Under tiden måste hon konfrontera Niillas med resultatet av hans prov.
Han satt så konstigt på stolen. Som om han inte riktigt ville sitta ner. Hon undrade hur mycket arbete han egentligen fått gjort. I eftermiddag fick nog Sven-Åke gå igenom alltsammans igen. Verkligen olägligt.
”Niillas. Kan du komma in till mig ett tag?”
Han följde stumt efter henne. Hon stängde dörren efter dem innan hon gick och satte sig bakom skrivbordet.
”Jag har fått resultatet av ditt prov.”
”Jaha. Då vet du att jag inte var så berusad som du påstår.”
”Ja. Men vad fan håller du på med egentligen? Tror du att droger är bättre? Även bortsett från att vi har ett viktigt fall att utreda, så är det ju helt olämpligt -”
”Droger? Vad menar du? Jag använder inte droger. De måste ha förväxlat mitt prov med någon annans.”
”Niillas. Är det inte bäst att du slutar ljuga nu? Berätta istället vad du har för problem. Jag kanske inte alltid har lyssnat tillräckligt. Om du samarbetar nu, ska jag försöka ordna så du får hjälp. Men du förstår säkert att jag har för mycket att göra för att bråka med dig.”
”Jag tar inte droger. Det har jag aldrig gjort. Inte ens i plugget. Röker inte ens. Bara snusar. Det vet du. Och inte så ofta heller förresten. Annars dricker jag bara en och annan öl, men det är allt.”
”Provsvaret ljuger inte. Se själv.”
Hon hade gjort en utskrift av bekräftelsemailet hon fått.
Niillas andades in häftigt, som om vad han såg förvånade honom. Han kunde väl ändå inte ha drabbats av minnesförlust? Och inte var han väl en så fulländad skådespelare? Så hade han inte verkat under den tid de arbetat tillsammans. Eva undrade om han faktiskt hade haft någon form av sammanbrott. Hon visste ju inte så mycket om hans privatliv.
”Jag förstår att det kan vara svårt att erkänna -”
”Det där måste vara fel. Jag har aldrig använt något sånt. Du måste tro mig.”
”Jag har inte tid med det här. Nu måste jag stänga av dig, just när jag behöver dig som bäst. Jag är verkligen ledsen – för allt det här.”
”Jag – protesterar. Om man analyserar hårstrån ska det ju gå att kolla om man använt droger tidigare, eller hur?”
”Jo, men du har ju rätt kort hår.”
”Det visar nog i alla fall att jag inte har tagit droger de senaste veckorna. Jag vill att sanningen kommer fram.”
Eva suckade. Hon började få huvudvärk. Snart skulle hon ge en presskonferens och hon hade nästan inget att säga. Sven-Åke fick följa med. De hade inte råd att ta bort Karin och Janne från utredningen ens för den korta stunden. Hon hade verkligen behövt Niillas nu.
”Ja, då gör vi så då. Jag ska se till att de prioriterar det här, men kom ihåg att vi har annat att göra. Sen åker du hem.”
Niillas såg på henne som om hade slagit honom. Blicken i hans ögon var sårad eller – förtvivlad på något sätt. Som ett barn som inte förstod varför något oförklarligt hade drabbat honom. Mot sin vilja började hon tycka synd om honom. Hennes ilska började lägga sig.
”Jag ringer när jag får svaret.”
Det sista hon såg av Niillas var när han haltade ut genom dörren. Varför måste det här hända just nu?
När Sven-Åke tittade in tio minuter senare, satt Eva med fingrarna pressade mot tinningarna.
”Lunchen är här nu. Hur är det?”
”Det är bra. Bara lite huvudvärk. Kan du följa med mig till presskonferensen i eftermiddag? Jag har inte råd att avvara Janne och Karin.”
”Gärna. Hur var det med Niillas?”
Hon skakade på huvudet.
”Han vägrade erkänna att han var berusad. Till slut fick jag ge honom order om att lämna ett urinprov. Men han hade rätt på ett sätt. Provet visade istället att han var påverkad av en drog. Se här själv.”
Hon sträckte fram utskriften.
Sven-Åke kisade närsynt på den. Han tyckte också att det hela var egendomligt. Det stämde inte alls med hans bild av Niillas.
”Det används ju av ungdomar som en rekreationsdrog, inte sant? Precis som GHB och ecstasy och så vidare.”
”Ja. Inte så mycket här uppe, men i Stockholm, sägs det. Och söderut.”
”Den säljs väl här uppe också, inte sant?”
”Jag har inte statistiken klar för mig, men antagligen. Allting finns ju inom räckhåll nu. Med hjälp av internet.”
”Ja. Men han vägrade ändå kännas vid det, så han insisterade på att få håret analyserat. Han hävdar bestämt att han aldrig använder droger. Sven-Åke – kan han ha drabbats av ett sammanbrott eller mentala problem?”
”Det skulle jag inte tro. Men – allt är ju möjligt.”
”Han verkade så säker. Och det är ju inte möjligt att provet visade fel.”
”Kanske. Han får lämna fler prover. Labbet får kolla sina rutiner. Jag ska ta och fråga Hannah också. Det var hon som hämtade honom.”
”Hannah?”
”Hannah Isaksson. Dotter till en kollega. Uno Isaksson. Fantastiskt bra polis, men han är död sen fyra-fem år nu. Dottern är lika duktig.”
”Jaha. Tack ska du ha. Jag kommer ut och äter om en stund.”
***
Av en slump sprang Sven-Åke på Hannah innan presskonferensen började. Han kom ihåg det där med Niillas och passade på att fråga.
”Du, Hannah, hur verkade Niillas när du hittade honom?”
”Det var faktiskt lite konstigt. Han sov så tungt att han inte hörde mig knacka på dörren. Jag fick bli insläppt av din bekant. Tror jag i alla fall. En äldre man i -”
”Ja, just det. Jaså, han sov så tungt?”
”Det här är väl inte relevant, men det var lite konstigt där inne. En blodfläck i sängen, där han hade legat. Och så gick han så snett. Haltade liksom. Jag undrade om han slagits med någon. Och det luktade liksom unket därinne, fast inte sprit eller öl egentligen.”
”Unket?”
Hannah skruvade lite på sig. Till slut hade hon känt igen lukten.
”Ja, jag undrade om han hade raggat upp någon.”
Sven-Åke insåg vad hon försökte antyda. Det där stämde väl ändå inte? Hans uppgifter sa att Niillas varit så berusad – eller trött – att han måste släpas upp till rummet. Rummet som varit bokat av Johan Ek. Inte kunde väl Niillas ha kvicknat till så snart att han hade tid att hitta något fruntimmer och få med sig henne upp igen? Hade Johan redan använt rummet själv, tidigare på kvällen och det var därför han inte ansåg sig behöva det längre? I så fall var det inte Niillas som hade fått napp den kvällen. Sven-Åke hade en viss aning om relationen mellan Eva och Johan så han hoppades att han inte skulle behöva nämna det här för henne.
Men blod? Skulle det betyda att någon hade utsatts för våld? Han påmindes igen om Niillas egendomliga gång. Som om han hade varit i slagsmål, sa ju Hannah. Han hade själv undrat samma sak. Det här kanske borde utredas närmare. Kanske skulle de inte ha varit så snabba att misstro Niillas.
Han bestämde sig för att på eget bevåg ringa till sin bekant på hotellet och be honom att kolla om rummet städats ännu och i så fall vart lakanen tagit vägen. Kanske kunde labbet få ut något av blodfläcken.
Efter presskonferensen kände han sig ändå tvungen att meddela Eva vad han gjort.
”Vad menar du? Tror du att det har förekommit något olagligt där uppe?”
”Jag vet inte riktigt. Det var bara konstigt. Och Niillas brukar ju inte använda varken droger eller alkohol. Jag menar inte i någon större mängd.”
”Jaha. Vad sa din bekant då?”
”Att rummet var städat, men lakanen nog inte hade skickats iväg till tvätteriet än.”
”Ja, ja. Skicka någon dit att hämta dem då. Jag har verkligen inte tid med det här. Kunde inte Niillas ha valt vilken annan kväll som helst för sina superier?”
”Om det nu är så att han har supit.”
***
När analyssvaret kom, kunde Eva först inte förstå vad det var hon läste. Det gick liksom inte ihop. Hon kunde inte få ihop sammanhangen. Huvudvärken låg kvar och lurade hela tiden och gjorde det svårt att tänka. Dessutom hade hon ju varit uppe sen halv fem, och nu var klockan närmare sju på kvällen. Det hade inte blivit någon lugn stund under dagen.
Till slut gick hon bort till dörren och gläntade lite på den. Karin satt vid sitt skrivbord, sysselsatt med något på dataskärmen. Janne och Sven-Åke var där också, men det var Karin hon ville prata med.
”Karin, är du väldigt upptagen? Jag skulle behöva byta ett par ord med dig.”
”Ja, visst. Det går bra.”
Hon såg frågande ut. Eva stängde dörren noga innan hon gick och satte sig igen. Hon gjorde en gest mot stolen framför bordet. Karin satte sig ner och såg fortsatt undrande ut.
”Jag har just fått tillbaka svar på en analys av ett par lakan. Från Stadshotellet.”
”Jaha. Har det med vårt fall att göra?”
”Nej. Du har kanske inte hört om det här med Niillas?”
”Jo, att han var bakfull och att du skickade hem honom. Inget annat.”
”Var hörde du det där?”
”Janne hade hört det av -”
”Jaså. Niillas var inte berusad alls. Men han hade fått i sig en rekreationsdrog. Den där.”
Eva pekade på utskriften. Det såg inte mer begripligt ut nu heller.
”Drog? Det låter inte likt honom.”
”Nej, jag har hört det, och jag håller med, men det förklarar inte hur han fick den i sig. Han tillbringade natten på hotellet. Jag lät hämta lakanen från hans rum och skickade in dem för analys.”
”Jaha. Vad fick du för svar då?”
Karin verkade inte alls inse allvaret i det hela. Nu hade huvudvärken utvecklats till migrän och Eva hade tvingats ta en av de riktigt starka tabletterna. Värken hade avtagit, men istället kände hon sig yr och det var svårt att se. Texten på utskriften gled fram och tillbaka och hon kunde inte längre urskilja de enskilda bokstäverna.
Hon räckte över det till Karin.
”Läs själv.”
När Karin läst färdigt såg hon upp, fortfarande en aning frågande.
”Var det där som Niillas låg, sa du?”
”Ja.”
”Sperman kommer ju från någon annan person.”
”Exakt.”
”Men blodet kommer från Niillas.”
”Ja. Vad får du det till?”
”Att han skulle ha haft sex med en man. Men det kan ju inte stämma. Han är ju kär i -”
I sista sekunden avbröt sig Karin. Om Eva inte visste det där, skulle hon inte berätta.
”Jag tycker inte det verkar som om det var frivilligt. Med tanke på mängden blod och – Det står ju också att de misstänker sexuellt tvång. Ett övergrepp.”
Karin såg på sin chef. Eva verkade faktiskt inte må bra alls. Var det stressen som påverkade henne så här eller var hon sjuk på riktigt? Inte kunde hon väl vara så fäst vid Niillas när hon hellre gick ut på restaurang med den där skattmasen.
”Vad säger Niillas själv?”
”Det vet jag inte. Han har inte blivit informerad än. Jag tänkte – kan du följa med mig hem till honom så -”
”Visst. Men hur mår du egentligen? Du ser inte alls ut att må bra.”
”Lite huvudvärk bara. Men du får köra.”
”Okej. Vet någon av de andra om det?”
”Sven-Åke kanske anar men vad jag vet har inte Janne hört något. Kan du försöka hålla tyst med det här tills vi vet mer? Det är ju på ett sätt lika allvarligt som morden. Om det nu är sant.”
”Vad skulle det annars vara?”
Eva svalde. Hon fick försöka tvinga sig till att andas djupt så hon inte började må illa. Om hon inte aktade sig skulle hon snart ligga helt utslagen vid toalettstolen. Varför måste det här hända just nu? Hon fylldes av oresonlig ilska mot Niillas. Om han inte hade gått ut för att ta sig några öl, hade det här aldrig hänt och hon hade kunnat ägna sig helt och hållet åt att lösa sitt viktigaste fall. Nu måste hon iväg och snoka i en underlydandes privatliv.
”Om det var frivilligt i alla fall. En del gillar ju faktiskt hårda tag.”
Karin såg illamående ut. Det hade hon väldigt svårt att föreställa sig. Dessutom var ju stackars Niillas upp över öronen förälskad i Eva. Man måste ju vara blind om man inte såg det.
”Det kan väl ändå inte vara möjligt.”
Eva trodde inte det heller. Men innan de frågat Niillas kunde de ju inte veta säkert.
De körde iväg under tystnad. Eva satt med slutna ögon och försökte andas djupt och långsamt. När de kom fram, kände hon att hon måste få ett glas vatten snart, men hon sa ingenting. Hon bet bara ihop tänderna och följde efter Karin uppför trappan. Karin ringde på och till slut öppnade Niillas. Han såg inte ett dugg bättre ut än han gjort tidigare under dagen.
När inte Eva sa något, tog Karin över.
”Får vi komma in?”
Niillas såg förvånad ut, men haltade bara åt sidan, så de kunde passera.
”Jag antar att ni har fått provsvaren nu.”
Eva svalde igen och sträckte på sig. Det här skulle bli svårt, men hon kunde ju börja med att svara på frågan.
”Ja. Jag måste be dig om ursäkt. Det fanns inga spår av tidigare missbruk. Så du hade rätt. Men det ändrar inte det faktum att du hade den där drogen i dig. Frågan är hur det gick till.”
”Jag har ingen aning. Som jag sa, tar jag inga droger alls. Möjligtvis en huvudvärkstablett någon gång då och då.”
”Okej. Vi får utreda det mera senare. Kan – jag få ett glas vatten?”
”Visst.”
Han gick före dem ut i köket och tog fram ett glas. När han fyllt det med vatten ur kranen räckte han fram det till Eva. Hon såg inte direkt pigg ut heller. Han önskade att han inte hade känt sig så här konstig. Hon hade all anledning att vara irriterad när hon behövde alla poliser hon kunde få tag i och han inte kunde hjällpa till.
”Kan vi sätta oss ner?”
Nu började han känna sig ännu mer illa berörd. Det var som Eva hade något att säga honom som hon hade svårt för att få fram. Ett ögonblick undrade han om provsvaren visat att han hade någon form av cancer.
De satte sig runt köksbordet, men Eva verkade inte nöjd. Hon såg sig omkring, men lugnade ner sig efter en stund.
”Niillas. Jag – det här är inte lätt, så jag bara frågar rätt ut. Var du ensam på rummet?”
”Ja, när jag vaknade i alla fall. Jag – minns faktiskt inte hur jag kom upp dit. Det sista jag kommer ihåg var att jag satt vid ett bord nere i baren och drack öl.”
”Okej. Minns du inget annat?”
”Nej.”
Han tyckte inte om de här frågorna. De verkade leda fram till något olycksbådande. Hade de hittat någon död därinne? Var han misstänkt för något brott? Han försökte inte tänka på de andra oroande tecknen han hade iakttagit inne i badrummet, medan den uniformsklädda kollegan väntat på honom.
”Vi lät analysera lakanen i sängen du låg i och – provsvaren var ganska – oroväckande. I alla fall förvånande. Du har ingen aning om vad jag försöker säga?”
”Nej.”
Karin tyckte att Eva kunde skynda på lite. Det här måste vara plågsamt för Niillas. Hon rörde oroligt på sig. Skulle hon våga säga ifrån eller kanske ta över själv? Men Eva var ju hennes chef. Det var nog bäst att inte lägga sig i.
”Provsvaren visade att det fanns spår av sperma i sängen. Den kom inte från dig. Däremot fanns det en blodfäck och blodet matchar din blodgrupp.”
Hon tystnade och försökte studera Niillas ansikte för att se hur han reagerade. Tyvärr såg han lite suddig ut. Det var svårt att avgöra hur han tog informationen.
När han inte sa något, fortsatte hon.
”Enligt labbet tyder det där på ett sexuellt övergrepp. Det är därför jag måste fråga dig igen. Hade du frivilligt sexuellt umgänge med en man?”
”Vad pratar du om? Jag har ingen aning om vad det här betyder, men jag har aldrig haft sex med en man och inte haft något intresse av det heller.”
”Så du minns ingenting alls?”
”Nej, säger jag ju. Vad det där än beror på, så kan jag inte förklara det.”
Det kändes som en avgrund öppnades inom honom. Trots det förstod han mycket väl vad Eva satt och sa. Han hade blivit – Ett sexuellt övergrepp? Hur var det möjligt? Men nu förstod han det han hela tiden anat. Det förklarade ju blödningen och smärtan. Han hade inte velat ta in slutsatsen han borde ha dragit direkt.
”Som sagt, jag är väldigt ledsen. Det är bäst att du kommer med oss nu. Till sjukhuset. De får -”
”Nej. Jag vill inte. Du kan inte beordra mig att gå med på det.”
”Niillas.”
Nu kände Karin att hon inte kunde hålla tyst längre. Hon kände en stark medkänsla med sin yngre kollega.
”Du förstår väl att du måste? Vill du att den som gjorde det här ska komma undan? För övrigt måste du ju få hjälp. Och så borde du -”
Karin avbröt sig. Kunde hon göra alltihop värre med att påpeka att han borde testas för sexuellt överförbara sjukdomar? Kanske borde han få AZT eller någon annan bromsmedicin, för säkerhets skull. Visserligen kunde man ju inte veta säkert om förövaren var missbrukare eller tillhörde någon annan riskgrupp, men så mycket visste hon ju att analsex utan kondom betecknades som sexuellt högriskbeteende. Speciellt i samband med ett övergrepp.
Hon la vänligt handen på Niillas arm, men han drog sig häftigt undan.
”Jag följer inte med.”
Karin försökte igen, och den här gången fick hon hålla om honom.
”Om du vill följer jag med dig.”
Eva visste inte vad hon skulle säga. Hon kunde försöka ge honom en order igen, men det kändes liksom inte rätt tillfälle. I det här fallet var han ju ingen underlydande utan ett brottsoffer. Hon mindes skuldmedvetet hur arg hon varit på honom. Alla de ovänliga ord hon slängt efter honom. Om hon bara vetat vad som låg bakom hade hon trots den pressade situationen försökt lägga band på sig. Oavsett hur det gick med mordutredningen, var det här mycket allvarligt och de borde på något sätt försöka hitta resurser till att utreda färdigt fallet. Den skyldige skulle inte få komma undan.
SLUT
© Tonica