Huvudpersoner:

Mary, Shelley, Byron, Claire

Beskrivning:

Lord Byron är “galen, ond och farlig att känna” – det får Mary och hennes älskare Percy erfara under “Mörkrets sommar” i Schweiz.
——————————————————————————————————————————-
Det hade verkat vara en utmärkt idé. Att bo i en villa i Schweiz, långt borta från unkna gamla traditioner i England. Besöket i Villa Diodati, som låg så pittoreskt vid en sjö, utlovade ett flertal nöjen och njutningar. Detta skulle bli det första av flera liknande besök denna sommar, som de allihop, av sina respektive personliga skäl, skulle kalla Mörkrets sommar.

Eftersom de hade anlänt så sent och blivit hindrade av det dåliga vädret, hade de beslutat att vad som avsetts vara ett kortare besök, för lunch, skulle utsträckas över natten.

***

Mary sneglade mot dörren, och undrade vad som uppehöll hennes älskare, Percy. Det var väldigt sent och alla, kanske undantaget deras värd, Lord Byron, hade dragit sig tillbaka till sina rum för natten. När Mary hade ursäktat sig, med hänvisning till sin trötthet efter vagnsresan från Chapuis, där de hade installerat sig, hade Percy nickat sitt samförstånd. Han skulle följa hennes exempel snarast.

Nu hade mer än tjugo minuter gått, och fortfarande syntes inget spår av honom. Mary kände ett styng av oro. Lord Byron, vars rykte föregick honom, hade alltid, från den dag de blivit presenterade för honom, fått henne att känna ett vagt obehag.

Hon hade tiggt och bett Percy att inte beblanda sig med en man som enligt samstämmiga uppgifter var “galen, ond och farlig att känna”, men som hon hade vetat från början hade det varit lönlöst. En del av henne förstod alltför väl. Det hade alltid varit deras avsikt att trotsa alla gamla konventioner och leva helt fritt från uråldriga moralregler. Naturligtvis framkallade en man som Byron visioner av dekadans och var därför egendomligt tilldragande för dem båda.

Hennes halvsyster Claire, hade fallit för mannens ökända charm, något som Mary beklagade, av flera skäl, inte minst på grund av det ogillande och förakt hon kände för den yngre flickan.

Än en gång sneglade Mary på väggklockan. Fast hon tvekade att beträda det främmande husets mörka rum, steg hon till slut ur sängen och iklädde sig en nattrock för att så våga sig ut i hallen utanför.

Salongen var tom och elden hade falnat i eldstaden. Ingen tjänare syntes till, fast nu mindes Mary att bara en kvinna från byn brukade komma in dagtid, för att laga mat och städa. Ingen uppehöll sig i huset, utom deras värd, Claire, doktor Polidori, Percy och hon själv.

Allt var lugnt och Mary bestämde sig för att besöka det rum, där Claire ansågs bo. I själva verket visste Mary mycket väl att Byron hade för vana att tillbringa natten med systern, antingen där eller i sin egen kammare.

Mary knackade lätt på Claires dörr och väntade. Inget ljud hördes där inifrån och driven av en vag oro för Percy, öppnade hon i sin desperation dörren. Där blev hon stående i dörröppningen, beredd att fly, om hon skulle skåda något skamligt. Hon lyssnade spänt. Det enda hon hörde var ljudet av Claires djupa och jämna andhämtning. Hon sov djupt, kanske för djupt.

Hastigt, innan hon skulle ändra sig, smög Mary över till nattygsbordet och luktade på den tomma koppen som stod där. I bottensatsen dröjde sig doften av laudanum kvar. Varför skulle Claire behöva använda sådana metoder för att åtnjuta sin nattsömn? Det var något som inte stämde. Flickan sov alltid gott oavsett omständigheterna. Hade Byron, av orsaker enbart kända för honom själv, drogat Claire? I så fall, i vilket syfte?

En darrning skakade Mary, och hon drog nattrocken tätare om sig vid halsen. Något i detta hus var fel, men hon kunde inte slösa mer tid på att undra över det nu. Hon hade ännu inte funnit varken deras värd eller Percy.

Det fanns också ytterligare ett rum, rymligt och bekvämt, som Byron använde som arbetsrum. Långsamt och tvekande, styrde hon stegen mot detta rum, hellre än att söka upp sin värd i dennes egen kammare.

Det visade sig inte behövas. Inifrån arbetsrummet, hörde hon ett egendomligt ljud, likt en entonig sång. Hon rynkade pannan, för ögonblicket mer undrande än skrämd, och tryckte örat mot dörren.

Utifrån hördes det dova mullrandet av åska, som närapå överröstade de ljud som trängde ut genom arbetsrummets dörr. Hon väntade tills ljudet dog ut. Där hördes den igen, den egendomliga sången. Plötsligen uppfattade hon också vad som lät som en hönas kacklande.

Detta var så absurt, att Mary glömde sin tidigare ängslan och utan att ens knacka, steg hon in. Scenen hennes ögon skådade föreföll henne på en gång löjlig och olycksbådande.

Byron höll djuret i fötterna. Det flaxade och kämpade för att göra sig fritt. Med andra handen höjde Byron en slaktarkniv.

I det ögonblick det tog för Mary att inpränta scenen i sitt minne, insåg hon att Percy var där, naken till midjan. Detsamma gällde deras värd. Egendomliga föremål låg strödda över rummet, men verkade ha placerats i någon form av ordning.

En ritual av något slag? Ockulta ritualer i en hyrd sommarvilla i Schweiz? Fast hon visste att Percy dyrkade medeltiden och det avlägsna förflutnas mysterium, var detta alltför absurt.

Mary övervägde aldrig de konsekvenser hennes handlande kunde få. Hon gick bara fram till Byron, ryckte det stackars skrämda kreaturet ur hans hand och medan hon lugnande höll varelsen mot sitt bröst, vände hon och gick mot dörren.

Ilskna skrik följde henne på vägen ut, men hon ignorerade dem. Män kunde verkligen vara absurda ibland. Om Percy ville genomföra något så puerilt, fick han väl göra det. Hon skulle inte sitta vaken och oroa sig. Efter att ha släppt ner fjäderfät utanför köksdörren, i buren där dess systrar redan hade burrat upp sig för natten, återvände hon till sitt rum och slog hela den löjliga epsidoden ur sina tankar.

Natten skulle dock komma att få långtgående konsekvenser, bortom hennes kontroll. Föga anade hon att nattens tämligen ostörda sömn, ostörd, bortsett från åskan som mullrade utanför, skulle komma att bli den sista hon skulle få åtnjuta på länge. Sinnesfrid skulle mestadels vara utom hennes räckhåll, för resten av livet.

Inne i Byrons arbetsrum klingade hans missnöjesskrin huvudsakligen ohörda. I ett anfall av raseri, kastade Byron kniven ifrån sig, och den landade i ett hörn utanför deras häxcirkel.

Shelley gjorde sitt bästa att avleda sin väns utbrott.

“Det var illa, gamle gosse. Fruntimmer. Var det där – äh – fjäderfäet – nödvändigt för – um – arrangemanget?”

Under en avsevärd tidsrymd, varken rörde sig Byron eller svarade, vilket fick Shelley att känna sig en aning illa berörd. Han började överväga att ursäkta sig och dra sig tillbaka till sitt rum och sängen han delade med Mary. Trots allt var det en av de viktigaste anledningarna till hans ferie i Schweiz – detta att få njuta av Marys sällskap i lugn och ro.

Slutligen vände sig Byron om och stirrade något oroväckande på sin vän.

“Nej. Låt oss fortsätta.”

“Som du vill. Vad händer härnäst?”

“Kom hit. Åh, plocka upp den där kniven när du ändå går förbi – Nej, vänta. Strunta i det. Den här duger lika bra.”

Han gick till sitt skrivbord och plockade fram en ceremoniell dolk som hade kostat honom en förmögenhet. En lustig liten grek hade sålt den till honom, efter att ha försäkrat honom att det var en äkta Egyptisk antikvitet. Visserligen såg den snarare ut som ett turkiskt eller arabiskt arbete, men det var egalt. Den skulle duga lika bra för det han hade i tankarna.

“Då så. Vill du ha den där locken av Marys hår som du bad mig om?”

“Vafalls? Nej, kasta den på elden.”

Byron ägnade sig åt ett elegant fat med ett italienskt mönster. Han skar av ett par lockar av sitt eget axellånga hår – den heroiska stilen passade honom utmärkt väl. Shelley såg nästan lika stilig ut.

“Stå stilla nu, var så snäll.”

“Hallå där. Vad håller du på med nu, gamle gosse?”

“Det här är snart gjort. Så där ja. Jag har det. Heureka, som grekerna säger.”

“Åh, jo, för all del.”

Shelley kunde inte för sitt liv förstå vad Byron behövde en lock av hans hår till, men han tvivlade inte på att det här skulle bli det mest fantastiska upptåg man kunde tänka sig. Man hade då aldrig tråkigt i Byrons sällskap, det kunde man i alla fall lita på.

Fast det var förstås det där med hur han brukade titta på Mary. Men det där var ju bara nonsens. Det visste han ju. Nu, i detta nya, moderna sekel, skulle man inte längre slaviskt följa gamla moraluppfattningar. Varför skulle inte två gossar kunna älska samma flicka? Det förklarade ju Byron för honom så gott som dagligen. Tanken var för övrigt ganska tilltalande.

Medan hans vän funderade, la Byron hårlockarna på fatet. Det här dög inte. Något mer krävdes. Eftersom han inte hade den där förbaskade hönan, skulle blodet behöva komma någon annanstans ifrån. Hans blick dröjde sig kvar vid Shelleys tämligen vackra bröstkorg och armar. Så grekiskt. Så heroiskt. Ytterst inspirerande.

“Ner på knä nu, så är du snäll, gosse.”

“Men – vad sa du?”

“Ner på knä. Se så. Var så snäll. Förstör nu inte det här för mig.”

“Åh, för all del. Jag antar att jag kan – Så. Är det bra så här?”

“Jodå.”

Byron följde sin väns exempel. Han studerade det släta, hårlösa bröstet med tillfredsställelse. Varför skulle han jaga efter två systrar? Vem som helst kunde ju få det, och sannerligen hade han ju redan haft det. Inte Mary och den där narraktiga lilla Claire, utan Madame Duvals tvillinghoror, som var beryktade i hela Parisregionen. Nej, för att äntligen bryta sig ur konventionens ramar, var det tydligt att han skulle behöva göra något mycket mer – apart.

De gamla grekerna kunde ju, så varför inte han? Han var Byron. Stod han inte långt över vanliga dödliga, mer likt en titan från urtiden?

Fylld av förtjusning rispade Byron Shelley över den vackert formade bröstkorgen.

“Aj. Varför gjorde du så?”

“Sh. Inte ett ord.”

Byron höjde offerkärlet för att fånga upp lite av det blod som sipprade fram ur det ytliga såret. Så tryckte han fatet i Shelleys händer, och skar sig själv nära den vänstra bröstvårtan. Tankfullt betraktade han den mörkt röda vätskan skvätta ner på fatet. Redan var han mer upphetsad än fylld av vördnad inför den ockulta ritual han nyss varit så ivrig att utföra. Ritualen betydde i sig inget. Det som lockade honom var slutmålet, vilket var att binda Shelley till sig, för att göra honom till en lydig slav – och sin trogna älskare.

Byron grep fatet, gick till eldstaden, ryckte upp en bit tändved och höll den en kort stund in i lågorna. Den tog eld och uppspelt kallade han Shelley till sin sida.

Medan han betraktade sin vän och blivande älskare, njöt Byron av att följa de dansande lågornas dans över de vackra dragen.

Han släppte ner den brinnande kvisten på fatet och såg den brinna upp. Hastigt reciterade han några ord på ett mystiskt språk han en gång hört under en seans. Han hade ingen aning om ifall det existerade i den här världen. Om sanningen skulle fram hittade han på de flesta orden allt eftersom.

Shelley studerade intresserat sin väns handlingar, med en aningen förvirrad min.

“Och nu då?”

“Sh. Percy – svär vid ditt blod och elden som brinner här emellan oss, att du kommer att lyda mig utan att tveka och vara min – vän – tills döden skiljer oss åt?”

“Äh – jag antar det. Jag menar, jo, det gör jag. Nå? Är det allt? Ska vi inte göra något mer – spännande?”

“Vänta bara. Förstör inte stämningen.”

Med en dramatisk gest, kastade Byron fatet med brännoffren in i elden, där det slogs i småbitar.

Han böjde sig fram och täckte Shelleys läppar med sina. Detta orsakade inte någon särskild reaktion hos hans vän. Shelley antog, delvis med rätta, att detta var en del av ritualen. En kyss för att besegla deras ed. Han väntade ivrigt på ritualens fullbordan.

Till hans förvåning, slutade inte Byron och nu körde han in sin tunga i Shellys mun. Den här gången drog sig Shelley tillbaka. Den förvånade minen fördjupades.

“Lugn i stormen, gosse.”

“Du svor nyss en ed. Lyd mig nu.”

Den befallande blicken i Byrons ögon tystade Shelley och lydigt stod han orörlig, medan Byron upprepade kyssen. Det måste sägas att vid det här laget hade Shelley börjat finna sin väns skickliga kyssande tämligen upphetsande. Mary hade inte mycket erfarenhet av de mer intima franska konsterna.

Slutligen drog sig Byron tillbaka och studerade Shelley utan att blinka. Plötsligen böjde han sig fram och började slicka såret på vännens bröst.

Han såg upp och stirrade befallande på Shelley.

“Du också. Drick mitt blod. Skynda dig. Det torkar redan.”

Något mindre entusiastiskt nu, lydde Shelley. Den salta smaken var inte oangenäm, men ändå fick tanken på att dricka en annan mans blod honom att må illa.

Otåligt drog Byron Shelley till sig igen, och lät sin mun fortsätta sin utforskning av den närapå fulländade bröstkorgen framför honom. Han sög på den närmaste bröstvårtan, vilket fick ljuvliga förnimmelser att sprida sig genom Shelleys kropp. Det här var något han aldrig tidigare upplevt, inte ens med demimonder.

Medan vågor av njutning sköljde över honom, slöt han ögonen. De öppnades lika hastigt, när Byron utan förvarning bet i bröstvårtan, hårt. Därefter slickade, sög och nafsade Byron omväxlande, och än en gång lät sig Shelley svepas med.

Till höger om eldstaden stod en soffa, och det var hit som Byron började leda sin vän. Han placerade honom på rygg och återtog sina ansträngningar att förföra. Vid det här laget mötte han inget motstånd.

Inte ens när hans händer började röra sig nerför bröstet, ner över magen tills de nådde sitt mål, började Shelley kämpa emot och försöka frigöra sig. Detta, centrum för Shelleys njutning, mottog för en stund all Byrons uppmärksamhet.

Shelleys sista invändningar tystades, delvis av Byrons mun som täckte hans och dämpade de ljud som kunde komma ur den.

På så sätt, medan de sista darrningarna av hänryckning skakade Shelley, dåsade han till, nertyngd mot soffan av sin väns slappa tyngd.

***

Det verkade inte finnas någon anledning för Percys plötsliga beteendeförändring. Natten innan, när hon lämnat honom i Byrons arbetsrum, hade han verkat uppspelt, nästan yr av hänförelse. Idag verkade han nedstämd.

Mary gissade att de två männen hade stannat uppe tills långt fram på natten och druckit och spelat kort och tärning. Sådant svirande kunde lätt få en mans humör att dala, åtminstone var det hennes erfarenhet av fadern.

Byron insisterade på att de skulle stanna ytterligare en natt och Mary, som visste att det skulle varit lönlöst att försöka styra Percy nu, gick med på det, utan entusiasm.

Den här gången förekom inga försök att genomföra bisarra riter. Istället började kvällen behagligt nog, med supé och förtroliga samtal. Fram emot midnatt, började Byron dramatiskt recitera dikten Christabel av Samuel Coleridge, till ljudet av åska och blixtar.

Marys uppmärksamhet slets ifrån sin värds bjudande röst, när hon hörde Percy skrika till.

“Det är du. Du är den ondskefulla damen.”

“Percy? Vad är det här för galenskap? Så ja, låt mig -”

“Nej. Rör mig inte.”

Till Marys fasa och sorg lät Percy henne inte lugna honom, och han sprang ifrån rummet efter att ha vält omkull ett bord fyllt med små prydnadssaker, vilket orsakade en hel del kalabalik. Han smällde igen dörren och lämnade en orolig tystnad efter sig.

Förtvivlad ursäktade sig Mary och gick för att söka efter sin älskare. Hon fann honom dock inte, och tvingades ensam dra sig tillbaka till sitt rum. Percy kom inte tillbaka på hela natten.

Hon tillbringade en sömnlös natt. Fram emot gryningen fick hon en säregen drömlik uppenbarelse, fast hon inte var medveten om att hon dåsat till.

I denna var hon ensam och älskad av ingen, men hälsades som en stor författarinna. Litterär framgång var en viss tröst, men ändå kände hon sig totalt ensam och övergiven av alla som hade brytt sig om henne.

Med en fruktansvärd känsla av klarhet anade Mary att det var så det skulle komma att bli. Hennes framtid hade uppenbarats för henne, utan ritualer och offer. Hon kände hur hon övermannades av kyla och hon saknade Percys omfamning.

Senare den dagen återvände Percy till henne, skamsen, men tyst och dämpad. Efter ett par dagar var det nästan som om den olycksbådande händelsen inte hade inträffat. Nästan, men inte helt. Allt framgent, kastade denna Mörkrets sommar en slagskugga över Marys och Percys liv och förtog glädjen i det.

Och därefter kände sig Percy tvingad att låta Byron känna honom köttsligt, närhelst han valde att utöva sin makt över honom. Percy kunde inte förmå sig att vägra, fast han anade att Mary visste att något var fel, och trots att han inom kort hade tappat all håg till sådana förvända lustar.

Sorgligt nog var det Claire som tvingades betala det högsta priset av dem alla. Kanske var det Byrons hämnd mot Mary, men när Claire födde honom ett barn, tog Byron det ifrån henne och flickebarnet dog på ett hittebarnshem. Claire kom aldrig över sorgen och Mary, som anade att hon på något sätt var ansvarig för olyckan som drabbat hennes syster, slutade aldrig att känna sig skyldig.

SLUT

© Tonica