| Huvudpersoner: | Nils, Grete, Karim |
| Varning: | Brukar inte ha någon varning, men för läsarnas skull varnar jag för stor ålderskillnad mellan två personer som är attraherade av varandra. Kvinnan är mycket äldre än mannen. Läs inte om du inte tycker om det. |
| Beskrivning: | Nils och Karim ryker ihop i närheten av Anne. Karim är naturligtvis mycket starkare och Nils inser snart sitt misstag. Det hela går rejält överstyr och snart behöver Nils bli räddad. Grete kommer förbi och gör en insats. Nils lilir väldigt tacksam. |
Medlemmarna i Norrströmkommissionen tyckte allihop att de hade gjort sig förtjänta av den här uppsluppna tillställningen. Visserligen var deras arbete långt ifrån avslutat, men efter deras genombrott nyligen, kändes situationen i alla fall lovande.
Idag hade de arbetat sedan tidigt på morgonen. De hade alla kommit in redan strax efter sju. Lena Lagerfelt var naturligtvis på plats först av alla. Det innebar att Grete Ancker inte kunde vara sämre. Båda kvinnorna visste att de var rivaler. I framtiden skulle de inte kunna fortsätta att arbeta tillsammans. Men än så länge var de tvingade att upprätthålla en viss vapenvila.
Anne Petersson och Karim Mahmoudi hade inte kommit långt senare än sin chef och Grete Ancker. Deras yngsta medlem, Uni Hoffier, hade släntrat in något senare, och inte sett ett dugg skyldig ut för det. Hon hade inte ens ansträngt sig för att se upptagen ut, men de måste alla erkänna att utan Uni hade de inte kunnat göra allt de faktiskt åstadkommit. De var henne stort tack skyldiga.
Karim kände ännu saknaden efter sin vän och mentor, Sigvard Borg. Smärtan var närmast outhärdlig. Han hade inte trott att han skulle sakna den äldre mannen så mycket. Det fanns ingen han beundrat lika mycket. Men han hade fortfarande en funktion att fylla, här i Kommissionen, innan han kunde få återgå till sitt vanliga jobb, som polis.
Som vanligt, var Nils Folkesson den som sist anlände. Flera av hans kollegor kastade ogillande blickar på den unge mannen. De hade aldrig känt att Nils var helt på deras sida. Hans lojaliteter låg mer dolda än de hos kanske någon annan medlem av Kommissionen, utom möjligtvis Grete Ancker.
Karim var säker på att Nils inte alls hade varit hos statsministern, vilket kanske hade varit ursäktligt, om än inte speciellt trevligt, sett ur övriga medlemmars synvinkel. Istället skulle Karim inte alls bli förvånad om det visade sig att Nils – som var en sådan outhärdlig streber och snobb, hade varit hemma och bytt blöjor på sin unge eller masserat sin frus fötter eller vad nu en äkta man som Nils gjorde hemma hos sig.
Han hade väl inte stulit sig en extra timme hemma, för att kunna ligga med frun? Om det var så, ville Karim väldigt gärna hitta ett sätt att ge igen på Nils. Visserligen brukade Karim få så mycket han ville ha, men det hade ändå varit ett tag sedan nu. Med allt hårt arbete för Kommissionen hade han inte haft tid att gå ut så mycket som han brukade.
Hur som helst, så hade deras dag börjat. Det kändes väldigt länge sedan. Nu var klockan bortåt elva på kvällen och fast de fått ta sig korta raster under dagen och till och med ätit lunch tillsammans – under fortsatt arbete – var de vid det här laget en aning speedade och uppe i varv, på ett sätt som liknade övertrötta barns.
Nu var arbetet i stort sett över för dagen, och det fattades bara annat, tänkte Uni. Det var verkligen inte mer än rätt att de fick äta middag på jobbet, när de hölls kvar så här sent. Hon undrade vad arbetsmiljöombudet skulle ha att säga om de här arbetsförhållandena?
Men hon hade egentligen inget att klaga på. Hennes eget liv och hennes forskning kunde gott vänta ett tag. Om inte attentatet hade inträffat skulle hon antagligen ha varit i Australien just nu, eller kanske i Florida. Men de där stränderna försvann ingenstans. Hon kunde sola sig en annan gång.
Uni tog sig ett glas vin till och kände hur hon började slappna av.
Karim tog en portion till av maten. Riktigt god, faktiskt. Ingen vanlig snabbmat. Och vinet var ju gott också. Han såg uppskattande på Uni och hennes långa ben som han kunde se ordentligt mycket av. Hon hade en ovanligt kort kjol på sig och toppen var också kort. Det lämnade en bra bit bar hud mitt på, för Karim att vila ögonen på. Dessutom var linnet, eller vad det nu hette, rejält urringat också. Inte så illa.
Men så gick Anne Petersson förbi. Också hon läppjade på ett glas vin och såg trött, men ganska nöjd ut. Leendet som lekte på hennes läppar fick henne att se vackrare ut än någonsin, tänkte Karim. Men någon annan stod också och såg på henne. Den där Nils igen.
Han stod och åt på en brödbit, medan han log sömnigt mot Anne, som inte hade sett honom.
Karim skrattade inuti. Anne var inte intresserad av den där nörden. Hon längtade nog efter en mer manlig typ. Med nästan en halv flaska vin inom sig kände sig Karim plötsligt mogen för att ta sig ett litet samtal med Anne.
Tyvärr verkade det som Nils hade tänkt samma sak. Anne försvann in i ett av de mindre rummen och satte sig ner. Nils och Karim följde efter. De var nära att krocka i dörröppningen. Båda tvekade en sekund, och funderade på att ge upp och gå igen. Nu när han, den andre, var där, skulle det inte vara lika trevligt att tala med Anne. De hade båda räknat med att få vara ensamma med henne.
Men så bestämde sig båda, antagligen under inflytande av vinet, att de hade lika stor rätt som någon annan att prata med Anne.
Nils blinkade sömnigt och log mot Anne.
”Jaså, här sitter du.”
Anne såg upp. Inte förrän nu såg hon att hon fått sällskap. Hennes första impuls var besvikelse. Om hon hade fått vara ifred en liten stund bara, skulle hon ha tagit av sig skorna som klämde så obarmhärtigt. Och så jagade de här två männen efter henne. Men hon var ju inte hemma hos sig. Även om arbetet väl var slut för natten, var det bäst att visa sig från sin bästa sida.
”Ja, här sitter jag. Skulle du inte hem, Nils?”
”Va? Jo, visst. Strax. Jag bara tänkte -”
Det kändes inte lika otvunget att tala med Anne, när det fanns publik. Nu när den där Karim var här inbillade han sig att varje ord han sa vägdes på guldvåg.
”Ja?”
Anne såg så där vänlig och oemotståndlig ut som alltid. Det var något så elegant och världsvant över henne som gjorde Nils tanklös och äventyrlig på ett sätt han aldrig brukade i vanliga fall.
”Jo, jag tänkte -”
”Tänkte? Du ser ut som du sover. Kan du inte låta Anne vara ifred och åka hem och rapa din unge eller något?”
Nils snodde runt. Det där var bara för mycket. Karim såg alltid på honom med den där outhärdligt nedlåtande blicken. Som om han tyckte att han var så mycket bättre och finare och snyggare. Men det var han inte. Han var bara en grinig, gnällig pedant som var fixerad vid bullar till kaffet. Plötsligt hade Nils fått mer än nog av polisen. Den här gången skulle han säga ett och annat till honom och kanske skulle han få tillfredsställelsen att se Karim ge sig för en gångs skull.
Nils funderade inte på att han aldrig hittills hade vunnit en diskussion med Karim. Tidigare hade han alltid fått dra sig tillbaka efter varje meningsskiljaktighet och slicka sina sår i ensamhet. Han var väl medveten om att alla de andra kände likadant inför honom. Vissa såg ner på honom, ingen litade helt på honom. Det var orättvist. Med vinet inom sig började Nils känna att han fått nog av den där behandlingen också.
”Vad vet du om att ha barn? Sköt du ditt. Du ser lika trött ut själv. Varför hänger du efter mig förresten?”
Karim’s mörka ögon blixtrade till. Normalt sett var han en väldigt avslappnad kille. Han tog inte allt så där väldigt hårt. Livet var till för att njuta av. Man hade rätt att sitta ner en stund och äta en bulle eller gå in i ett rum och prata en stund med en snygg tjej. Men så skulle man behöva lyssna på den där kostymnissen. Alltid skulle den där lille Nils tjata och bråka. Nu räckte det faktiskt.
”Du kan sköta dig själv. Jag undrar vad din fru skulle tycka om att du hänger efter Anne hela tiden. Och vad Anne själv tycker. Stick för fan, din lilla skit.”
Trots att Nils aldrig brukade brusa upp, såg han plötsligt rött. Han var så trött på Karims överlägsna sätt. Nu skulle den malliga jäveln få.
Nils kastade sig över Karim och började hamra på honom med knytnävarna. Det såg idiotiskt ut. Som en liten pojke eller kanske snarare en flicka, som bankade på en vuxen man. Han gjorde ingen direkt skada, men hans attack fick Karim att tappa de sista resterna av självkontroll. Plötsligt visste Karim att han längtat efter det här ögonblickett ända sedan han först tvingats arbeta ihop med den lille fånige byråkraten.
Karim var både längre och mer muskulös och han hade naturligtvis utbildat sig i att försvara sig mot överfall från kriminella. Det var löjligt enkelt att hålla Nils ifrån sig. Egentligen hade det räckt. De var vad Karim visste att han borde göra, men någonstans inuti vällde det upp en känsla av triumf. Äntligen skulle den där vidrige, skenhelige lille spionen få vad han förtjänade.
Karim tryckte upp Nils mot väggen och gav honom ett par hårda örfilar. Han följde upp med att knäa Nils i skrevet. Inte så hårt att det kunde göra någon skada, men det kändes fantastiskt att äntligen få utlopp för all irritation. Omedvetet vred han om Nils armar lite hårdare än nödvändigt.
Det brände till i Nils ögon. Ilskan rann av honom lika fort som den blossat upp. Istället började han känna sig rädd. Hatet i Karims ögon sa honom att Karim nog inte skulle hålla igen. Nils började föreställa sig hur Karim kanske skulle slå honom hårdare, kanske slänga honom till marken och börja sparka honom. Han hade sett videor av poliser som attackerade tonåringar, pensionärer, till och med flickor.
”Ss-sluta.”
”Varför det? Det var du som började. Var det inte det här du ville? Du kanske skulle tänka dig för innan du ger dig på folk som är större än du.”
Karim pressade hela sin kropp mot Nils och njöt av sitt övertag. Han såg att Nils ögon fylldes med tårar och fylldes av en vild upprymdhet. Äntligen.
I bakgrunden skrattade Anne nästan hysteriskt. Nils insåg plötslig, som med en kalldusch, att Anne aldrig hade besvarat hans känslor. Vilken idiot han hade varit.
Karim stod över Nils och tryckte sig närmare. Det kändes berusande att kunna hålla fast sin gamla ärkefiende så här. Man märkte ju vilken mes Nils var. Nästan som en tjej. Tanken på att hålla fast Anne så här, eller kanske Uni fick Karim att bli upphetsad. Nu när tanken redan var väckt, märkte han att han tände på våldet, på att känna sig överlägsen. Utan att tänka sig för började han gnida sitt skrev mot Nils mage.
Nu snyftade Nils högt. Än en gång hörde han Annes nervösa fnitter som ackompanjemang till hans klapprande tänder. Han kände sig plötsligt frusen. Trots att han vred sig, satt han hjälplöst fast i Karims järngrepp. Och det han kände pressas emot sig, gjorde honom ännu mer panikslagen. Hjärtat började banka så hårt att det gjorde ont.
”Snälla. Sluta.”
”Be om ursäkt då. Säg: förlåt, snälla Karim! Så kanske jag ska fundera på det.”
Nils grät öppet nu och tårarna rann nerför kinderna. Munnen var öppen och han såg verkligen skrämd ut. Karim började bli medveten om sitt tillstånd och slets mellan skammen att ha blivit upphetsad av den där patetiske Nils och viljan att bara ryckas med och njuta. Medan han kämpade med sig själv fortsatte han att gnida sig mot Nils.
Nils försökte få ur sig orden Karim krävde av honom, men han hackade tänder så kraftigt att han inte kunde.
Karim’s näve sköt ut och grep tag i Nils haka och höll hans ansikte stilla. Han böjde sig ner och tryckte läpparna mot Nils mun. Eftersom han tydligt kände hur Nils började skaka i kroppen, fullbordade han kyssen. Han pressade in sin tunga mellan Nils tänder och lät den glida ut och in på ett sätt han förstod skulle skrämma Nils ännu mer.
Nils gjorde en övermänsklig ansträngning och fick fram åtminstone ett par ord.
”Förlåt. Släpp mig.”
Nu lyssnade Karim inte längre. Han hade tappat kontrollen över situationen. Nu handlade han utan planering. Han tog tag i Nils ena hand, så hårt att Nils gnydde till, och förde ner handen mot sitt plågsamt dunkande skrev. Med andra handen trevade han efter blixtlåset, fick upp det och drog Nils hand mot sig.
Nu var Nils så chockad och rädd att han inte var kontaktbar. Efter ett par misslyckade försök att få någon reaktion från Nils, gav Karim upp och drog istället ner Nils dragkedja.
”Inte ens det klarar du av, din lilla skit. Men det här gillar du väl i alla fall?”
”S-s-s-snälla. Låt mig vara.”
Nils stammade och tårar och snor rann ner för hans ansikte. Han försökte en sista gång vädja till Anne, fast det var svårt att fokusera blicken. Men han mötte inget gensvar i hennes ögon. Hon verkade vara road, inte medlidsam.
Här började Nils hyperventilera. Han skakade så våldsamt i hela kroppen att Karim började tröttna lite på sin lek. Det märktes att om han inte hade tryckt sig mot Nils, skulle den idioten ramla ihop.
Utanför satt Lena Lagerfelt och pratade med Uni. Hon tyckte om flickan. Visserligen var hon bara några år äldre än hennes son, men det var ändå trevligt att kunna ha en konversation med en ung människa utan de ständiga gräl och hårda ord som utväxlades hemma hos henne.
Grete Ancker kastade en stålgrå blick på de två andra kvinnorna och bestämde sig för att inte överdriva. Det var sent och fast hon inte var alltför trött, kunde hon unna sig att gå hem. Inget vettigt arbete verkade bli gjort här ändå.
Hon passerade en öppen dörr på sin väg mot vestibulen och såg att det var tänt där inne och att några personer uppehöll sig där inne. Någon skrattade enfaldigt och Grete fick en bestämd uppfattning att något inte stod rätt till. Hon bestämde sig för att hon hade tid att kasta en blick in i rummet och avgöra vad som pågick. Om det fanns något hon kunde göra, skulle hon göra det. Det var tur för de andra medlemmarna av Kommissionen att det fanns någon som var beredd att göra sin plikt.
Det hon fick se därinne förbryllade henne ett slag. Vad var det som pågick? Anne Petersson stod och skrattade. Det var inte svårt att förstå. Men vad skrattade den dumma flickan åt? Höll Karim och Nils på att slåss? Grete rynkade pannan. Hon hade svårt att föreställa sig att någon vuxen människa – hon gjorde ett potentiellt undantag när det gällde en flicka som Uni – skulle vara så oprofessionell att han eller hon började gå till handgripligheter på sitt arbete. Men så såg det verkligen ut.
Grete tog ett par steg in i rummet och insåg att hur det nu var med det hypotetiska slagsmålet, var det inte en jämlik kamp. Nils var så mycket i underläge att det liknade misshandel. Eller – Hon följde Karims hand med blicken. Vad höll han egentligen på med? Det var väl ändå inte möjligt att –
Nu när hon var lite närmare, såg hon också att Karims byxor var öppna, inte bara Nils’. Det här hade hon då inte väntat sig. Men det var ingen tvekan om att ett ingripande från hennes sida behövdes, och då skulle hon naturligtvis göra sin plikt.
Hon fixerade Anne med en iskall blick. Mer behövdes inte. Anne lommade iväg, som en tjuvrökande tonåring ertappad av rektorn. Så långt var allting bra, men fast Karim måste ha hört henne komma in, verkade han inte visa några tecken på att vilja sluta, eller ens skämmas för vad han höll på med.
Inom Grete började en iskall kontrollerad ilska blossa upp. Ända sedan hon insett att hon blivit utsedd till Kommissionens syndabock, hade den legat och pyrt inom henne.
”Ursäkta mig. Jag avbryter väl inte något privat? Karim? Jag måste bara fråga – vad håller du på med egentligen?”
Karim svarade inte. Han andades tungt och såg ut att vara i ett sådant tillstånd av upphetsning att Grete förstod att här krävdes starkare medel än vad som räckt när det gällde Anne.
”Det här hade jag inte väntat mig av dig, Karim. Jag trodde nog att en man i ditt yrke borde vara medveten om vad den där typen av beteenden kan få för konsekvenser. Du inser väl vad du håller på med? Om du drar dig tillbaka nu och släpper taget om Nils kanske han är vänlig nog att inte väcka åtal. Men skulle han vilja göra det, har han åtminstone ett vittne. Två, om man nu kan räkna Anne. Annars kan man nog hävda att hon var medskyldig. Hon borde veta sitt eget bästa.”
Gretes kalla, avmätta ord började nå fram till Karim. Han släppte taget om Nils. Precis som han hade gissat började den veklingen sjunka ihop. Det var som om någon kapat benen av honom. Så snodde Karim runt och mötte Gretes blick. Han blev pinsamt medveten om sina öppna byxor. Så snabbt han kunde drog han upp dragkedjan.
Väl medveten om sin prekära situation, juridiskt sett, kände sig Karim irriterad på den där gamla käringen som stod där så lugnt och oberört. Nu mindes han hur många gånger han retat sig på den iskalla gamla haggan. Hon stod där och hade mage att döma honom.
Innan han visste vad han höll på med hade han gått de få stegen bort mot dörren och ställde sig hotfullt över Grete. Det retade honom att hon inte visade några tecken på rädsla. Hon tog inte ett steg tillbaka och den där tvärsäkra blicken ändrades inte. Han greps av en längtan efter att sudda bort den där överlägsna minen från hennes ansikte. Jävla gamla subba.
Han tog tag i hennes högra arm och drog i den. Det var antagligen inbillning, men han tyckte sig höra hur de gamla benen knakade olycksbådande.
Fortfarande ändrades inte uttrycket i hennes ögon. Hon log till och med lite nedlåtande, fast det kanske bara var inbillning.
”Det där var faktiskt ännu dummare än jag hade väntat mig. Tills nu så kunde du kanske klarat dig undan med en lämplig lögn. Ni är ju kända för det i er kår. Ord skulle ändå stå mot ord, även om jag nog anses tillräckligt tillförlitlig. Men om du bryter ett ben i min kropp, kommer röntgenbilderna att visa klart och tydligt vad du har gjort. Jag föreslår att du går din väg nu, så kanske du fortfarande kan reda ut den här situationen. Men hoppas inte för mycket.”
Ett ögonblick såg det ut som om Karim skulle strunta i alltihop och ge efter för impulsen att bryta några ben i alla fall. Det skulle nästan vara värt det. Värst av allt var att hon fortfarande inte var rädd. Hon föraktade honom, hon fruktade honom inte. Men hon hade rätt. Om han bröt ett ben inne i hennes kropp skulle han vara dömd. Han visste ju hur snutar som hamnade i fängelse bemöttes. Det fick bara inte hända. Hon var inte värd det. Inte den där lilla skiten Nils heller.
Karim drog åt sig sin hand och gick. Innan han försvann kastade han en blick fylld av hat på Grete. Han bevärdigade inte Nils med en blick.
När Karim försvunnit lyckades Nils komma på benen. Han gled utmed väggen utan att vända ryggen ens åt Grete. Hans ansikte var stelt och vitt och ögonen rödkantade. Fortfarande såg kinderna fuktiga ut.
En ovan känsla fyllde Grete. Medlidande. Nils såg så förtvivlad och chockad ut att hon ville säga några tröstande ord. Men så var han borta. Det var dags för henne att gå hem till sig.
Eftertänksamt gned hon överarmen. Det skulle nog bli några blåmärken efter den där busens hand. Hon hade faktiskt inte väntat sig en sådan explosion av våld. Inte från en av hennes – tillfälliga – kollegor.
När hon fortsatte mot utgången såg hon att dörren till herrtoaletten stod öppen. Hon förstod att Nils tagit sin tillflykt dit in. Eller var det Karim som dröjde sig kvar därinne? Kanske skulle det vara bäst om hon tog sig en titt och försäkrade sig om att Nils inte råkade på Karim igen. Dessutom drevs hon av en för henne ganska främmande känsla av sympati. Hon skulle försöka säga några ord till Nils. Försöka lugna honom lite. Även om Grete sällan eller aldrig befann sig i situationer eller på platser som hon inte kände sig fullt kapabel att hantera, kändes det ändå en aning egendomligt att kliva in på herrtoaletten. Hade det varit på dagtid, hade hon antagligen inte gjort det. Men nu var det sent på kvällen, eller snarare fram på natten och hon förstod att hon inte skulle möta någon främmande man.
Det syntes inga spår av Karim, men längst inne, vid det innersta tvättstället stod Nils böjd. Han hade uppenbarligen tvättat sig – händerna och ansiktet vad Grete kunde se, men nu stod han bara framåtböjd och skakade. Grät han? Grete hade trots sin ålder perfekt hörsel på båda öronen, vilket hon faktiskt var lite stolt över.
Nu lyssnade hon uppmärksamt, och det verkade som Nils stod och snyftade fortfarande. Oj då. Det här kunde bli besvärligt. Ett ögonblick övervägde Grete att helt enkelt vända om och gå ut igen. Nils visade inga tecken på att ha hört henne. Hon hade ju trots allt kört iväg Karim. Ingen kunde säga annat än att hon redan hade hjälpt Nils tillräckligt. Ändå tvekade hon. Det lät så hjärtskärande. I vanliga fall hade hon nog reagerat med förakt. En vuxen man, om än ganska ung, som grät som ett barn. Men det var något med Nils som nästan var rörande.
Grete delade inte de andra kommissionsmedlemmarnas uppfattning om Nils som falsk och opålitlig. Att hon inte hade så höga tankar om honom i alla fall, berodde enbart på att hon såg honom som omogen. En dag kanske han växte till sig, men fortfarande verkade han mer praktikant än en professionell, kompetent person. Ändå kunde hon inte låta bli att känna medlidande med pojken.
Såvitt hon förstod kunde det bara ligga ren och skär illvilja och kanske svartsjuka bakom Karims försåtliga attack på Nils. Karim hade förefallit henne som en ganska trevlig och okomplicerad ung man, men fylld av självgodhet och en vilja att kasta sig över alla unga, attraktiva kvinnor. I sina egna ögon var han nog en typisk alfahane. Grete hade andra kriterier för vad hon uppfattade som attraktivt hos en man.
Nu hade hon bestämt sig. Hon gick närmare och sträckte ut handen för att lägga den lugnande på Nils axel. Först nu upptäckte Nils att någon kommit in på toaletten. Han ryckte till och drog sig tillbaka, med ett skräckfyllt uttryck i ansiktet. När han kände igen Grete började han gnida med baksidan av handleden mot näsa och kinder.
”Åh, jag hörde inte att du kom in.”
”Hur är det? Du är inte – skadad?”
”Nej.”
Han svarade så fort att Grete förstod att han skulle ha lämnat samma svar även om han blött från ett flertal sår eller om en handled eller arm uppenbarligen varit ur led eller bruten. Men vad hon kunde se var han faktiskt inte fysiskt skadad. Däremot såg han fortfarande chockad och förtvivlad ut, och det syntes att han var medveten om det och skämdes inför henne. Kanske borde hon dra sig tillbaka och låta honom samla sig i avskildhet.
Hon såg att Nils gjorde sitt bästa för att ta sig samman. Han såg bekymrat på henne och hon undrade om han skulle säga något om varför Karim kastat sig över honom. Men hon hade gissat helt fel.
”Hur gick det med dig? Jag skulle inte – jag ber om ursäkt för att jag bara smet iväg. Gjorde han dig illa?”
Grete gav ifrån sig ett föraktfullt ljud. Nejdå, hon hade ju vetat hela tiden att den där fege Karim inte skulle våga fullfölja sin attack på henne.
”Nej, inte alls. Som du kanske minns påpekade jag för honom att en läkarundersökning skulle bevisa exakt vad han hade gjort och då drog han sig ju tillbaka. Nils – om du vill, kommer jag självfallet att vittna.”
Ett uttryck av avsmak drog över Nils ansikte.
”Nej, nej. Jag tänker inte anmäla honom. Det är ingen idé. Jag är inte skadad, och dessutom skulle ingen tro på mig.”
”De skulle tro på mig.”
Nils nickade. Det hade han inga problem att föreställa sig. Ingen skulle våga påstå att Grete ljög eller hade fel.
Eftersom Grete dykt upp, hade Nils tvingat sig att ta sig samman, men fortfarande kände han sig skräckslagen och skakad. Han kunde fortfarande känna hur Karims kropp hade känts mot hans. Ett ögonblick hade han trott att Karim tänkte – med Anne fortfarande närvarande. Hur kunde han ha varit så dum att han förälskat sig i henne? Och hur kunde han varit så dum att han anfallit Karim? Vad skulle Grete tycka?
Vid minnet av överfallet kunde Nils inte hålla tillbaka en snyftning. Gretes vänliga ord hade fått honom att slappna av lite, och nu sköljde minnena över honom igen. Han ville bara krypa ihop någonstans och hålla om sig själv, och blunda och försöka föreställa sig att han var någon annanstans.
Grete tog några steg närmare, men hon rörde inte vid Nils. Hon var inte van vid den här typen av kontakter. Trots att hennes syster hade två barn, hade hon sällan eller aldrig varit inblandad i deras uppfostran. För övrigt var systerns barn redan vuxna och utflugna och några barnbarn skulle det nog inte bli de närmaste fem till tio åren. De skulle ju utbilda sig och etablera sig i sina karriärer.
Det kändes otillfredsställande att stå så här och bevittna Nils förtvivlan utan att göra något. Plötsligt kände sig Grete som en okänslig och kall person. Varför kunde hon inte göra något mer medmänskligt? Hon föreställde sig att någon annan, kanske till och med den där apan Lena Lagerfelt, skulle ha vetat hur man tröstade någon som grät. Fast Lena skulle aldrig ha brytt sig om Nils, det var Grete säker på.
Klumpigt la Grete handen på Nils axel och kramade den lätt. Det gjorde ont i armen men det tänkte hon inte visa Nils. Någon stolthet hade hon fortfarande kvar. Än var det liv i gumman. Hon hade säkert minst tio bra år kvar, innan hon skulle behöva trappa ner och hon tänkte få maximal utdelning på de där åren.
Nils verkade inte reagera nämnvärt. Han var fortfarande alltför uppslukad av traumat han råkat ut för mindre än en timme tidigare.
Grete såg att han hackade tänder. Kanske började han gå in i ett chocktillstånd. Hon kände sig än mer hjälplös. Borde hon ringa efter en ambulans? Men Nils ville ju inte anmäla Karim och skulle han få professionell hjälp måste han ju förklara varför.
Tveksamt la Grete armen om Nils och så den andra också. Det kändes egendomligt. Nu när hon tänkte efter var det säkert minst fem år sedan hon och hennes man hade haft någon form av kroppskontakt och nära ett och ett halvt år sedan hennes senaste älskare lämnat henne. Tänk vad tiden gick fort.
Hon drog Nils intill sig och väntade sig halvt om halvt att han skulle dra sig undan. Det skulle kanske kännas som en lättnad, trodde hon. Men han gjorde inte det. Istället pressade han ansiktet mot hennes hår och sjönk ihop mot henne. Med en känsla av att vara inne på helt okänt territorium klappade Grete lätt på Nils axel.
Vad skulle hon säga? Hon var inte bra på den här typen av interaktion med andra människor. Men egendomligt nog kändes det rätt trevligt att ha en så här ung man nära inpå sig. Hon mindes knappt senaste gången det hänt. Antagligen när hon själv var ung. Eller var det när hennes systerson tog studenten för kanske fyra-fem år sedan? Hon hade av en tillfällighet haft en ledig dag och systern hade övertalat henne att närvara.
Nils upptäckte att det kändes ganska bra att bli kramad och tröstad. Det hände ju att hans fru höll om honom, men det blev alltmer sällan nuförtiden. Med hans arbetstider och hennes tilltagande orörlighet var det inte så lätt. Det blev mest att han kramade om sin dotter. Där var ändå en person av kvinnligt kön som helhjärtat älskade honom. Och så mamma förstås.
Men Grete – han hade faktiskt alltid beundrat henne. Hon var så elegant och skicklig och vilket skarpt intellekt hon hade också. Ingen smällde henne på fingrarna i en debatt. Dessutom anade Nils att hon liksom han själv var en outsider i Kommissionen. Ingen av de andra uppskattade henne. Det var faktiskt konstigt. Lena var förstås oerhört duktig också, men hon hade inte Gretes stil och erfarenhet.
Han visste inte vad som flög i honom, men plötsligt kände han sig våldsamt attraherad av den äldre kvinnan. Om han stannat till och tänkt sig för, skulle han aldrig ha vågat, men efter kvällens omskakande händelse, var han inte sig själv. Han överraskade sig själv. lika mycket som Grete, när han plötsligt täckte hennes mun med sin. Från början hade han bara tänkt snudda vid hennes läppar, eller – inte ens det. Bara vid kinden. Men när han kom i kontakt med henne, märkte han att han ville mera.
Grete trodde först att hon hade somnat och det här bara var en märklig dröm. Kanske sviter efter vindrickande så här sent på kvällen. Men det var bara dumheter. Hon hade aldrig problem att skilja verklighet från dröm. Dessutom hade hon aldrig tidigare varit medveten om att hon var attraherad av Nils. Han var ju bara en pojke. Hon borde skämmas.
Om någon kom in nu och såg dem tillsammans, skulle de tro att hon förlorat förståndet. Hon kunde redan föreställa sig hur rubrikerna på kvällstidningarna skulle se ut. Och vad de skulle säga ute i stugorna. Vad var det de kallade det – i kvällstidningarnas sensationsjournalistik? Tantslem? Jo, det skulle just se något ut. Hon förberedde sig på att vänligt men bestämt skjuta undan Nils. Ingen skada skedd. Han var naturligtvis omskakad.
Men på något sätt kunde hon inte förmå sig till det. Det kändes alltför tilltalande att för en gångs skulle andas in en ren, fräsch doft och inte det förtäckta förfallet som doldes under dyrbart rakvatten eller välskräddade kostymer. Bara det här med att Nils hade kvar allt håret på huvudet. När hade hon upplevt det senast? Det var alltför många år sedan. Kanske hade det inte ens inträffat i Nils livstid.
Nils själv blev förvånad över sin egen djärvhet. Han insåg plötsligt att en kyss var inte det enda han ville ha av Grete som faktiskt inte hade knuffat undan honom och gett honom en örfil än. Det kunde väl ändå inte vara så att hon kände likadant? Varför skulle en kvinna som hon ens lägga märke till en kille som han? I hennes ögon måste han vara som en tonåring kanske? Inte fullt vuxen.
När Grete insåg vart de var på väg, tog hennes sunda förnuft kontrollen över henne igen. En kyss var faktiskt ingenting. Men om de – vilket naturligtvis aldrig skulle hända, men om – då var hennes fortsatta karriär i farozonen. Dessutom skulle det kanske påverka Nils negativt. Han var ju ändå knuten till en statsminister av en helt annan politisk färg.
Lamt började hon dra sig undan. Hon kände att hon inte ville, men det här hade gått långt nog. Totalt olämpligt.
Nils kände genast att Grete drog sig undan och skuldmedvetet släppte han taget om henne. Han såg oroligt på henne. Tänk om hon skulle rikta några av sina typiska iskalla, sarkastiska kommentarer mot honom? Det skulle kännas som en kalldusch. Vilken idiot han var. Tredje misstaget sedan han knöts till Kommissionen.
”Jag tror vi bör – ursäkta. Det börjar bli sent och jag ska nog ringa efter en taxi.”
”Förlåt. Jag vet inte vad jag tänkte, men -”
Grete tvingade sig själv att verka lugn och sansad. Han fick inte känna sig skyldig. Det här var ju ändå – ingen katastrof, så länge inget mer hände.
”Å för all del. Inget att be om ursäkt för. Det här var nog den trevligaste överraskningen jag fått de senaste tio åren. Men vi ska nog tänka oss för lite. Du förstår nog själv hur det här skulle se ut.”
Nils hängde med huvudet. Jo, han förstod bara alltför väl. Tänk om de skulle säga att han försökte kliva vidare på karriärstegen genom att gå sängvägen? Inte för att han trodde att någon skulle se honom som en typisk boy toy. Han var säkert inte tillräckligt snygg för det. Men ändå skulle det svida om någon antydde att han inte hade tillräckliga kvalifikationer utan kände sig tvingad att använda den här typen av metoder för att komma vidare.
Grete undrade lite över Nils reaktion, men hon kunde inte dröja sig kvar här längre. Det var allt säkrast att hon höll sig ifrån honom ett tag så deras känslor kunde kylas ner lite. Om Nils över huvud taget hade tänkt sig för när han agerade. Kanske var det bara en biverkning av chocken nyss. Hon skulle inte ta åt sig. Varför skulle en så ung man uppfatta henne som attraktiv? Det var mycket mer troligt att han bara blint sökt någon form av tröst, men skulle ångra sig senare.
”Åk nu hem, Nils. Raka vägen. Sov lite längre i morgon. Jag ska tala med Lena. Det blev ju sent. Och du har ju familj att tänka på. Om Karim ställer till med något mer ska jag ta hand om det. Oroa dig inte.”
”Tack. Grete -”
”Skynda dig. Du kan få ringa först – eller har du bilen med dig?”
”Jag har ju druckit. Men ring du. Jag väntar på min tur.”
Grete log snett åt de tomma artighetsfraserna. Vilken tur att man hade dem att söka sin tillflykt till.
På vägen hem till sitt tomma hus ute i Djursholm, kunde Grete inte låta bli att tänka tillbaka på hur det hade känts att kyssa Nils. Hon borde skämmas. Äcklas över sig själv. Men det gjorde hon inte. Hon hade fortfarande normala känslor, som vilken annan kvinna som helst.
Hennes make som för övrigt var nära tio år äldre än hon hade i många år haft förbindelser med kvinnor unga nog att vara hans döttrar. Numera kanske så unga att de kunnat vara hans barnbarn. Varför var det accepterat när en kvinna i hennes ålder inte kunde attraheras av män i trettioårsåldern? Nils var faktiskt ingen pojke. Det som hänt i kväll kunde inte betecknas som barnarov.
Naturligtvis kunde inget hända mellan dem, men hon tänkte åtminstone minnas den här lilla incidenten som en trevlig liten överraskning.
Nils kunde inte släppa tanken på Grete. Känslorna för Anne var redan som bortblåsta. Hon hade aldrig varit värd hans uppmärksamhet. Efter hennes svek tidigare den här kvällen skulle han aldrig kunna se henne på samma sätt igen.
Men han var en idiot som drömde om Grete. Hon var bortom hans vildaste förhoppningar. Nu efteråt måste hon le överslätande vid tanken på den unge mannen som vågat sig på att kyssa henne. Kanske skulle hon skratta också?
Ändå kunde han inte glömma hur det hade känts att kyssa henne. Hon var inte alls gammal i kroppen. Inte som han borde ha väntat sig, men inte haft en tanke på. Antagligen tränade hon. Kanske gick hon och fick massage och – men han var bara dum som funderade på det här. Det fanns ingen chans att det kunde bli något mellan dem.
Fast han kunde ändå inte ångra sig. Det hade känts fantastiskt. Inte alls som med Anne. När han funderade på alltsammans efteråt var han förvånad att han inte alls tänkte på sin fru. Redan då måste han ha insett att de var på väg ifrån varandra. Historien med Anne måste ha varit ett symptom på det.
Fördelen med det som hänt efteråt, var i alla fall att Nils hade kunnat lägga bakom sig incidenten med Karim. Det hade varit fruktansvärt, men Gretes ingripande hade i alla fall hindrat Karim från att gå ännu längre och tack vare – kyssen – kände sig Nils trots allt lite mindre skakad. Det skulle bli svårt att möta Karim på jobbet nästa dag, men han skulle inte ge varken honom eller Anne tillfredsställelsen att se några spår av chocken.
När han kom hem, sov både frun och dottern så han smög sig försiktigt in och la sig på soffan. Han tog bara av sig skorna och kavajen. Inom två minuter sov han tungt, men det sista han tänkte på var Grete, inte Karim.
SLUT
© Tonica