Huvudpersoner:	Thomas Buch, Erling Krabbe, Karina Munk Jörgensen
Beskrivning:	Om svårigheten i att falla för varandra över partigränserna.

Han mindes exakt när det hände, trots att han inte hade varit medveten om det just då. Det var när Thomas hade sjunkit ner på knä framför honom för att bevisa hur uppriktig han verkligen var. Blicken i hans ögon hade varit så naken, så tillitsfull att Erling hade känt något inuti som han inte hade kunnat tolka korrekt i det ögonblicket, men nu visste han. Det var absurt. Han hade aldrig känt så här för en man tidigare och även om någon hade sagt till honom att han en dag skulle falla för en man, skulle han ha gissat att det skulle bli någon som var mer traditionellt attraktiv. Som Brad Pitt. Han blev tvungen att bita sig i läppen för att inte skratta högt. Inte den verklige Brad Pitt, bara någon som såg ut som han.

Men nu var han i den situationen han var i. Han visste att det han kände var verkligt och att det inte fanns någon återvändo. Det var också tydligt att Thomas kände detsamma för honom. De få gånger de träffats sen det tillfället, hade han sett det i den andres ögon. Den där absoluta tilliten och – beredvilligheten att ge sig själv helt och hållet. Han hade kastat sig framför Erling, utlämnat sig själv till hans barmhärtighet. Det kunde inte Erling låta bli att uppfatta som attraktivt. Han kände sig till och med beskyddande gentemot stackars Thomas. Hans situation var ännu värre än Erlings.

Thomas hade vetat att han inte kunde gå med på mörkläggningen, men när han insett att Erling var för den, vad hade han haft för val? Han kände sig överväldigad av skuldkänslor, men han visste att han inte kunde backa ur. Vilken idiot han var. Han kände sig till och med skyldig gentemot sin fru och barnen, fast han visste att hon hade lämnat honom andligen om än inte fysiskt, innan han upplevt det där ögonblicket av klarsyn, när han insett att han älskade Erling och att han inte hade något annat val än att ge sig till honom med både kropp och själ. Så hade han väntat, och halvt om halvt hoppats att han skulle ändra sig eller att Erling inte skulle kunna läsa av honom. Det var pinsamt att han förlorat sig själv så inte bara i en annan man, utan en som hade så diametralt olika åsikter.

Å andra sidan, i sin nuvarande situation – övergiven av sitt parti – hade han ju inte så mycket att förlora. Han kunde lika gärna fullborda förödmjukelsen och förråda sina politiska värderingar, för han visste innerst inne att Erling var värd mer än principerna.

När han kom hem och fann att hans fru höll på att packa sina saker och sätta in barnen i bilen, blev han inte förvånad fast han kände det som om hjärtat höll på att brista. Just då hade han varit beredd att göra vad som helst. Tiggt och bett. Gett upp Erling, till och med, men han såg på sin frus hårt sammanpressade läppar och den kalla blicken i hennes ögon, att vad han än gjorde, skulle det aldrig vara tillräckligt.

Han försökte prata med henne, men han visste redan nu, när han såg hur hennes blick vägrade möta hans, att hon inte ville ha honom. Inte efter vad som hänt. Han visste att det inte berodde på hans känslor för Erling, det var politiken. Och han hade egentligen redan vetat att politiken kunde göra så. Svepa en med sig, för att så bara kasta ner en i rännstenen när de var färdiga med en. Lite grand som en fru eller älskare. Så där stod han bara och såg på medan hans fru och barnen försvann och lämnade honom i det tomma huset. Han kände sig värdelös. Bortkastad som dagens skräp. Erling skulle nog inte vilja ha honom heller, av politiska skäl eller för att han inte var direkt attraktiv. För tjock. För alldaglig. Naiv. En del skulle nog säga att han var dum.

Men senare den kvällen hade dörrklockan ringt och Thomas hade skyndat iväg till dörren, andlöst, i förhoppningen att det mot alla odds, var hans fru och att hon hade ångrat sig. Att hon och barnen stod där ute och ville bli insläppta igen. Han borde ha vetat att det var för mycket att hoppas på.

Men den det egentligen var som stod där utanför fick hjärtat att hoppa till. Han kände sig som en tonåring som var kär för första gången.

”Åh, är det du. Kom in.”

Erling studerade honom noga och så nickade han och följde med in. Thomas kunde inte låta bli att snegla diskret på uppfarten och gatan utanför. Där fanns inga fotografer som väntade på att ta honom på bar gärning med någon indiskretion. Naturligtvis inte. Han var gårdagens nyheter nu. Det var ironiskt att nu när det verkligen fanns något smaskigt att fånga upp, var ingen intresserad. I alla fall var det bra. Att de hade lite mer privatliv. Om de nu inte var ute efter Erlings blod just nu. Men Erling var alldeles för skarp för att de skulle kunna klara av att följa efter honom utan att han märkte det. När det gällde det, kunde han i alla fall lita på honom, om inte när det gällde något annat.

Thomas pekade på en av fåtöljerna som stod i vardagsrummet och Erling satte sig ner. Han själv valde en plats mitt på den bekväma soffan som stod mitt emot det låga soffbordet.

Erlings ögon studerade honom fortfarande intensivt och Thomas kände hur han rodnade över hela kroppen. Hur kunde han hoppas att Erling skulle vilja ha honom, när han visste att han var en av de allra mest alldagliga politikerna eller snarare – fast nu spelade det ju ingen roll.

”Hur är det med dig?”

”Jo, du vet.”

Han hade inte väntat sig den där tonen av medkänsla. Som om Erling verkligen brydde sig om hur han kände det.

”Min fru tog barnen och åkte. Packade och – hon kommer inte tillbaka nu. Det blev för mycket för henne. Skandalen och att jag blev avsatt så där. Fast jag visste förstås hela tiden att det inte kunde hålla, men jag hoppades ändå –

Erling nickade.

”Jag är ledsen.”

Han verkade tveka lite, men så sträckte han sig över bordet och la sin hand ovanpå Thomas knubbiga. Beröringen påverkade Thomas och han andades in häftigt. Den kändes genom hela kroppen som en elektrisk stöt. Statisk elektricitet.

Erling såg hur Thomas ögon ändrade uttryck och kände hur det stack till längst ner i magen. Han kände igen den där blicken. Åtrån fick honom nästan att tappa andan och han ansåg sig ändå vara mycket mer erfaren än han kunde föreställa sig att stackars Thomas var. Inte när det gällde män förstås. Där var de båda två ute i okänd terräng, men –

Ingen visste att han var här. Inte ens hans fru. Han visste att ingen följt efter honom och som han väntat sig var det ingen som höll ett öga på Thomas längre. De var helt ensamma och vad som hände mellan dem skulle förbli dem emellan. Den tanken gjorde honom än mer upphetsad och han reste sig och satte sig intill Thomas på soffan. Han hörde hur den andres andhämtning ökade. Innan han hann överväga vad konsekvenserna kunde bli för honom själv, täckte Erling Thomas läppar med sina egna. Han kände en rysning skaka om Thomas kropp. Konstigt nog upplevde han inte det extra fettet som oattraktivt. Det påverkade inte hans reaktion alls. Han fördjupade kyssen och lät ena handen vandra nerför Thomas kropp. Ja, han hade haft helt rätt om intensiteten i Thomas attraktion för honom och till och med – trodde han – kärleken den andre kände för honom. Den reaktionen gjorde hans egna känslor starkare också.

Efter en stund drog han sig tillbaka och övervägde situationen. Soffan var inte tillräckligt stor för två, även om Thomas inte hade varit så stor som han var. De skulle behöva ge sig nu eller flytta över till sovrummet. Utan ett ord sträckte han ut handen till Thomas och han tog den. På något sätt hamnade de i dubbelsängen, där uppenbarligen Thomas och hans fru hade sovit ända tills kvällen innan.

Det var inte så väldigt annorlunda, trots allt, men kanske för att det var så nytt för dem båda, tyckte Erling att det var än mer upphetsande. Kanske var det nyhetens behag eller så berodde det på styrkan i deras känslor för varandra.

Efteråt upptäckte han att han kunde anförtro sig åt Thomas när det gällde personliga saker som han aldrig trott han skulle kunna dela med sig av till någon.

”Min fru – vi kommer nog inte att skilja oss nu direkt – men jag har blivit tvungen att inse att hon aldrig älskade mig. Vårt äkenskap är en bluff. Det har det väl alltid varit, men – lustigt nog var det jag som sist fick veta det. Jag vill bara att du ska veta att vi inte har någon relation längre. Det är bara ett påhitt. På låtsas. Men tänk dig hur det skulle se ut om jag gav upp nu, när jag redan gått emot partilinjen och gift mig med en utlänning.”

”Jag förstår. Självklart.”

Och naturligtvis förstod Thomas. Han var inte dum, även om folk i allmänhet kanske trodde det. Hans ganska blygsamma utseende gjorde kanske att det var lätt att missta sig på det.

”Men strunt i det nu. Vi pratar om något annat.”

Och så kysste Erling Thomas igen. Han kunde inte stanna ända tills morgonen, men de hade ändå ett par timmar till på sig. Till slut, medan Erling funderade på att ta sig en cigarett – fast ändå inte – kollade han vad mobilens klocka visade. Den var redan nära fyra. Han skulle behöva vara tillbaka på kontoret eller hemma innan sex. Det var dags att ge sig iväg.

”Thomas -”

Han hade trott att Thomas sov, men när han hörde sitt namn nämnas vände han sig om och såg på honom. Fortfarande hade han det där uttrycket i ansiktet, ett som Erling nästan aldrig hade sett tidigare. Om det inte hade låtit så löjligt skulle han ha sagt att så såg kärlek ut. Fast det var ju så. Thomas älskade honom verkligen helt ovillkorligt. Erling fylldes av motstridiga känslor. En del av honom ville ge sig hän på samma sätt, men det fanns andra delar som var mer försiktiga. Han ville varna Thomas att inte lita på någon, varken honom eller någon annan så mycket. Att inte ge av sin kärlek på det sättet. Han skulle råka illa ut.

”Jag är ledsen. Nu måste jag gå.”

Han kunde inte riktigt läsa av det uttryck som nu dök upp i Thomas ögon, men han trodde att det var en blandning av besvikelse och acceptans.

”Visst. Jag förstår.”

En stund till låg de kvar utan att röra sig, men så tvingade sig Erling att sätta sig upp och leta reda på sina kläder och snygga till sig så pass att han kunde visa sig i bilen på väg tillbaka. Han skulle åka till kontoret. Det var hans fru van vid. Han hade arbetat till sent och blivit tvungen att stanna över natten, som så ofta förut. Ja, ingen där skulle kunna säga emot den historien.

När han stod i dörröppningen och var på väg att gå, ropade Thomas honom tillbaka.

”Erling?”

”Ja?”

”När får jag träffa dig igen?”

Den där tonen – så helt och hållet i avsaknad av stolthet och värdighet, fick nästan Erling att sätta i halsen och han var ändå inte sentimentalt lagd. Det här var – ingen bra idé. Han skulle förr eller senare råka göra Thomas illa och då skulle han aldrig förlåta sig själv. Men så – åt helvete med konsekvenserna – hörde han sig själv svara, mjukt, vänligt, i en ton han knappast kände igen.

”Snart. Jag hör av mig. Sköt om dig nu. Låt det inte påverka dig för mycket. Åt helvete med ditt parti. De förtjänade dig inte.”

Han lyckades ta sig tillbaka till kontoret utan att väcka uppmärksamhet. Så här långt, verkade allt ha gått bra, fast han visste att han inte kunde kosta på sig att sluta vara vaksam. Förr eller senare skulle någon komma på det och då – men han ville inte fundera på det nu. Han kände sig fantastiskt bra. Bättre än han gjort på flera år. Avslappnad, tillfredsställd – till och med lycklig. Han fick akta sig så han inte avslöjade sig med det där nöjda ansiktsuttrycket. Ingen fick veta något om det här. Det var hans hemlighet. Hans och Thomas.

Under de följande veckorna, lyckades Erling ta sig tid att diskret ta sig till Thomas nästan varje kväll. Det förvånade honom att vanan inte gjorde honom uttråkad, som han nästan väntat sig. Efter nästan tre månader var han fortfarande som galen efter Thomas beröring. Men han var fortfarande fylld av blandade känslor. En del av honom ville skydda Thomas från att ta skada och den delen tvingade honom att vara ärlig mot sin älskare.

”Thomas – du – hör på mig nu. Lita inte på någon. Inte ens mig. Förstår du? Lyssnar du?”

Det verkade inte som om orden gick fram. Thomas såg fortfarande ut så där. Log precis så där.

Det fick Erling att tappa tålamodet. Var Thomas dum, trots allt? Men det kunde han väl inte vara. Naiv, visst, men inte dum. Han bestämde sig för att försöka igen, den här gången mindre tålmodigt.

”Hör du på vad jag säger? Thomas, jag menar allvar. Var försiktig. Utsätt dig inte för mer risker.”

Thomas verkade fortfarande inte förstå helt, men till slut verkade han i alla fall lyssna.

”Okej, Om du säger det så. Tänker du göra mig illa?”

Jäklar. Så naiv.

”Inte avsiktligt. Men du måste förstå – nej, det är meningslöst. Var bara försiktig.”

”Okej.”

Thomas log igen uppenbarligen inriktad på något helt annat. Han sträckte sig fram och rörde vid Erlings kind och Erling svalde en svordom. Ja, ja. Han hade i alla fall försökt. Och skulle fortsätta med det. Han flyttade sig lite närmare och kysste Thomas. Ett tag unnade han sig att glömma sin oro.

Han visste att det bara var en tidsfråga. Någon skulle komma på det och då – vad skulle han göra då? Vad skulle han välja? Thomas – eller sitt livsverk? Men trots att han visste att de levde på lånad tid, vägrade han att driva frågan längre. Det här gjorde honom lyckligare än någonsin förut. Han ville inte att hans tvivel skulle underminera vad de hade.

Men precis som han vetat hela tiden, var det bara en tidsfråga, och dessutom hade de kortare tid än han anat. En morgon såg han rubrikerna i tidningarna. Så nu hade det kommit i alla fall. Han hade misstänkt att något var på gång, med tanke på hur hans personal vägrade möta hans blickar. Han fick tag i närmaste tidning och ryckte den till sig så hårt att det tunna papperet nästan gick sönder. Det var tydligt att han varit oförsiktig. De hade foton. Inte för att de var alltför komprometterande, men illa nog. De hade bevis bortom varje tvivel för att han hade något att göra med en medlem av oppositionen eller i alla fall en före detta medlem av oppositionen. Hade han undermedvetet velat bli upptäckt? Ett ögonblick hade han ingen aning om vad han skulle göra. Det stod still i huvudet. Han hade skadat partiet. Förstört sin egen karriär för alltid.

Han log glädjelöst och tänkte att nu skulle hans fru bli tvungen att agera. Nu var han inte längre det lämpliga parti som hon valt för att få leva ett bekvämt och tryggt liv i Danmark. Frågan var om han skulle bluffa sig igenom alltihop, och påstå att han hade haft ”politiska diskussioner” med Thomas eller bara ge upp och erkänna allt? Vad han än gjorde var han helt säker på att han var körd. Allt partiet kunde göra vara att göra sig av med honom och sätta igång sina planer för att minska skadeverkningarna. Han visste ju hur man gjorde. De hade fått göra så här förut. Han hade bara inte trott att det någonsin skulle gälla honom själv.

Det dröjde inte mer än tio minuter innan han kallades in för att försvara sig. Innan han ens hade haft tid att tänka ut något att säga, avbröts han av en hätsk salva.

”Vad i helvete håller du på med? Har du blivit galen?”

”Jag -”

”Du vet väl att inget du säger kommer att göra någon skillnad, eller hur? Men bara av ren artighet ska jag ge dig en chans att försöka förklara – men vi måste göra det här så snabbt och smärtfritt som möjligt. Förstår du? Städa bara ur ditt skrivbord och gå och så låter vi pressekreteraren hitta på någon smörja om ”familjeskäl”. Vad säger du?”

Vad skulle han säga? Det fanns absolut ingen rimlig förklaring. Kanske skulle han bara gå medan han fortfarande hade lite värdighet kvar. Sanningen dög ju inte. Han var rätt säker på att ingen skulle förstå vad han såg hos Thomas. Och att hitta på en lögn som var åtminstone lite trovärdig skulle vara ovärdigt.

”Som du säger, vi gör det här så snabbt och smärtfritt som möjligt. Jag är härifrån inom mindre än en timme. Säg vad ni vill och så håller jag bara med. Det finns familjeskäl så jag tror inte någon blir särskilt förvånad.”

”Bra. Då säger vi så. Du måste vara med på presskonferensen så vi hör av oss om den. Erling, vad är problemet egentligen? Någon sorts sammanbrott? En medelålderskris?”

Han ryckte på axlarna. Vad kunde han säga? Han hade ingen aning om vad som fått honom att agera så här. Bäst att bara hålla tyst. Så kanske hans kollegor kom på någon förklaring som inte fick honom att se ut som en helidiot.

Han måste hitta något annat att göra. Vem skulle anställa honom nu? Efter en sån här skandal – och han visste att kvällstidningarna skulle skildra deras förbindelse på sämsta möjliga sätt – vem skulle vilja ha något att göra med honom alls? Det påminde honom. Han måste ju ta kontakt med sin advokat. Om han inte gjorde det direkt, skulle hans fru kanske ta barnen med sig och lämna landet. Trots att det skulle vara en lättnad att avsluta sitt låtsasäktenskap, ville han inte bli av med barnen. Han borde ha frågat Thomas om hans barn. De hade ärligt talat nästan inte pratat om något alls när de var tillsammans. Bara – Han kunde inte låta bli att le.

Nu när det hade hänt – började han inse att han inte ångrade något alls. På något sätt skulle han hitta på något som ordnade alltsammans. Han måste ringa till Thomas och varna honom. Inte för att Thomas hade lika mycket att förlora vid det här laget, men i alla fall – och han kanske borde hjälpa honom att hitta en bättre advokat, för att inte riskera att frun utnyttjade det här för att ta barnen ifrån honom.

På väg hem – om han nu skulle vara välkommen där – ringde han upp Thomas. Det hade han varit väldigt försiktig med under de senaste månaderna. Han hade faktiskt aldrig ringt sin älskare alls. Bara dykt upp när han hade tid. Vanligtvis sent på natten. Hur hade han kunnat missa fotografen som legat i bakhåll utanför Thomas hus?

”Thomas?”

”Erling?”

”Du, det har tagit hus i helsike. De vet. En jävla fotograf har tagit foton av mig när jag är på väg in i ditt hus. Inte mer än så, så om de ringer, så säg ingenting.”

”Okej. Ingen har ringt än, men det är väl bara en tidsfråga. Vad sa du till ditt parti?”

”Ingenting. Jag lät dem hitta på vad de ville. Det fanns ingenting att säga som hade gjort någon skillnad. Ta det lugnt bara. Jag kommer så fort jag kan.”

”Är du säker på att du borde göra det? Om du slutar träffa mig nu kanske du skulle kunna rädda något av din karriär?”

Thomas kanske hade lyssnat i alla fall.

”Nej, det är inte värt det. Bry dig inte om det. Jag hanterar det på något sätt. Thomas – jag älskar dig. Vad som än händer kommer det att ha varit värt det.”

Det var första gången som han sagt det. Han kunde knappt tro sina egna öron. Thomas sagt att han älskade honom minst ett dussin gånger, men Erling hade tvekat. Kanske krävdes det att en katastrof av det här slaget inträffade för att få honom att inse hur han egentligen kände det.

Ett ögonblick blev det alldeles tyst i telefonen, men så kom Thomas röst tillbaka. Den var fylld av värme. Erling kunde utan svårighet föreställa sig hur han såg ut just nu.

”Jag älskar dig också, men det vet du ju redan. Sköt om dig. Låt dem inte komma åt dig. Vi tar oss igenom det här på något sätt.”

”Åh, förresten, har du en riktigt bra advokat för vårdnadstvisten?”

”Jag har ju en advokat men jag trodde inte jag skulle behöva slåss mot mitt ex om barnen.”

”Jag skickar ett sms med några namn. Kontakta dem direkt. Du har ingen aning om hur snabbt de här typerna kan agera. Du måste skaffa hjälp nu.”

”Tack. Du också.”

”Oroa dig inte för mig. Jag har koll på det.”

Och han ringde faktiskt sin advokat så snart han avslutat samtalet. Lyckligtvis var hon väldigt bra. Han trodde inte att hans fru – som snart skulle bli hans ex – skulle kunna få tag i någon lika bra. Nu kunde han bara hoppas att inte rätten skulle vilja få igenom ett utslag mot en man som hade bedragit sin fru – trots att det var en fru han i praktiken varit separerad från en längre tid – med en annan man. Åtminstone skulle rätten strunta i deras skilda politiska åsikter.

Han hade trott att han skulle vara väl förberedd, men mötet med frun var ändå mycket svårt. Hennes kalla förakt påverkade honom hårdare än han väntat sig. Nu när det till slut var över, började han plötsligt minnas exakt hur mycket han en gång älskat henne. Att se henne så här gjorde ont, trots allt. Hon hotade honom med allt möjligt, bland annat att ta med sig barnen till sitt hemland.

Det tog inte lång stund för henne att packa sina saker och få in barnen i en taxi. Fast det kändes som ett slag i ansiktet, var det en lättnad att inte behöva gräla mer. Inte inför barnen. Han hoppades att hon i alla fall skulle låta bli att avslöja för barnen vad han hade gjort för att reta upp henne så här. Fast han inte skämdes för sin kärlek, ville han inte heller behöva förklara för barnen varför deras far plötsligt hade blivit ihop med en annan man.

Senare den kvällen ringde pressekreteraren för att tala om när presskonferensen skule bli. Han blev lite förvånad att de lyckats kalla samman den redan till klockan nio samma kväll. Men han skulle i alla fall komma. Det skulle se ännu värre ut om han inte kom.

Pressekreteraren hade hela tre minuter till övers för honom för att informera honom om vad han skulle säga. Det var den vagaste möjliga historien de kunnat hitta på. De visste uppenbarligen att det inte fanns särskilt mycket att göra vid det här laget. Så han fick stå där och skylla på de där vaga ”familjeskälen” fast han visste att ingen gick på hans genomskinliga historia. Det var bra att han hade så mycket erfarenhet att utnyttja. Han märkte snart att han klarade av att stå där och prata utan att rodna eller staka sig. Pressekreteraren höll konferensen kort och koncis och de deltagande reportrarna fick aldrig något tillfälle att ställa några besvärliga frågor. Allt var över på femton minuter. Ingen hade något att säga honom efteråt. Han väntade i en minut, men ingen så mycket som såg på honom, så till slut åkte han bara hem. Det var i alla fall över nu. Han skulle få tid att tänka över sin situation.

Hans advokat tog inte kontakt med honom förrän sent nästa morgon, men då hade hon åtminstone ganska goda nyheter. Han hade agerat tillräckligt snabbt. Barnen skulle inte få lämna landet. Hans fru hade fått tag i bästa möjliga advokat, men inte en som var lika bra som hans. Han skulle vinna det här.

Kvällen innan hade han ringt Thomas igen och blev lättad när han hörde att den senare hade lyssnat på hans råd och ringt en advokat. Erling ville verkligen inte bli orsak till att Thomas blev av med sina barn. Han visste hur mycket de betydde för honom, precis lika mycket som hans betydde för honom själv.

När han bestämt sig för att ta risken att besöka Thomas igen på kvällen, kunde han inte låta bli att se sig omkring och försöka få syn på den oundviklige fotografen. Än en gång misslyckades han med att iaktta något utöver det vanliga. Hade de skitstövlarna riggat upp sin utrustning inne hos någon av grannarna? Det måste nog vara något i den stilen. Nu hade han för övrigt inget mer att förlora. Han övervägde till och med att kyssa Thomas direkt på munnen, bara för att ge de där murvlarna något att skriva om, men hans naturliga försiktighet besegrade impulsen. Om det fanns någon minimal möjlighet att någon skulle tro att det fanns någon mindre intim orsak bakom deras vänskap, skulle han vara lättad om de valde den. I alla fall för barnens skull.

Han och Thomas kanske till och med skulle kunna välja att bo tillsammans i framtiden, men inte förrän uppmärksamheten hade dött ut. Erling visste bara alltför väl hur snart man blev gårdagens nyheter. Precis som Thomas. Deras förbindelse hade för en kort tid dragit tillbaka Thomas till händelsernas centrum, men om de hade is i magen skulle de vara bortglömda om några veckor.

Nästa morgon hade Erling bestämt sig för att inte bry sig om att åka hem igen. För en gångs skull ville han vakna tillsammans med Thomas. Än en gång vaknade han av att telefonen ringde, men den här gången var det inte hans. Det tog Thomas en stund att vakna till. Då hade telefonen slutat ringa.

”Det är nog bäst att du inte svarar.”

”Nej.”

Thomas höll upp telefonen mot ansiktet och kisade för att läsa vad som stod på displayen.

”Det är Karina.”

”Din rådgivare?”

”Ja. Karina Munk Jörgensen.”

Thomas hjärna satte igång med att försöka lista ut varför hans före detta rådgivare och sekreterare hörde av sig nu. Han visste i alla fall att hon inte var ute efter att skada honom. Fast han visste att han svikit henne när han hade gått över på Erlings sida. Han kunde fortfarande se den förvånade och besvikna blicken i hennes ansikte. Hon hade varit en av de få av hans folk som han hade kunnat lita på. Medan han mindes ringde telefonen igen. Samma nummer. Karina måste vara angelägen om att få tag i honom. Han fick ta risken att svara.

”Hallå?”

”Thomas?”

”Ja, det är jag. Vad kan jag göra för dig?”

”Det är nog mer vad jag kan göra för dig. Jag har ett jobb åt dig om du vill ha det.”

Ett jobb? Han hade aldrig väntat sig att någon skulle komma med ett jobberbjudande. Särskilt inte nu. Han hade haft rätt om henne. Vad synd att han hade tvingats göra henne besviken den där gången. En dag skulle han försöka förklara. Men efter vad hon måste ha läst i tidningarna kanske hon redan förstod.

”Ja, jag är intresserad. Det var väldigt snällt av dig.”

”Det blir ju inte något som du är van vid, men – ja, du kan väl se vad du tycker. Jag arbetar på ett advokatkontor nu. Det du kan få är bara något administrativt. Inget märkvärdigt, men -”

”Det låter jättebra. Mycket bättre än vad jag trodde jag kunde vänta mig efter – allt det här.”

”Ja, jag läste om dig och -”

Han visste inte exakt vad han skulle tro om hennes ton. Hon lät – Det var klart att tidigare hade inte ens han själv tyckt om Erling. Han kunde gissa vad Karina tyckte och visste ju vad hon sagt om honom tidigare. Och han hade hållit med och sagt en del riktigt hemska saker om honom också. Men det var då.

”Ja. Jag väntar mig inte att du ska förstå, men -”

”Åh, jag kan väl knappast döma dig. Oroa dig inte för det. Om bara du trivs så.”

Det var mycket mer generöst än han hade väntat sig. Särskilt med tanke på att han mycket väl visste vad hon tyckte om Erling.

”Tack.”

”Jag mejlar över detaljerna. Hör bara av dig till min arbetsgivare inom ett par dagar, så är det bra.”

”Tack. Det ska jag göra. Karina – det här var väldigt snällt av dig.”

”Du var en jättebra arbetsgivare. Bland alla de där borta, var du den enda jag kunde räkna med. Så oroa dig inte. Jag ser fram emot att få arbeta med dig igen. Och du, Thomas – ta det bara lugnt. De glömmer så fort.”

”Jag vet. Tack än en gång.”

Erling studerade honom ur ögonvrån.

”Goda nyheter?”

”Ja, Karina hade ett jobberbjudande till mig.”

”Jaså? Det var snällt av henne.”

Erlings ton var inte alls lika kylig som Karinas när hon nämnde honom. Han kanske visste vilken bra vän hon var.

”Ja, det tycker jag verkligen. Och hon var också väldigt förestående när det gällde det här – dig och mig.”

Erling skrattade.

”Ja, jag kan mycket väl tänka mig vad hon tycker om mig egentligen. Men hon tycker uppenbarligen väldigt mycket om dig. Jag får akta mig. När nyhetens behag går över, vill du väl bli ihop med en kvinna igen.”

”Var inte för säker på det.”

En stund framöver lät de bli att oroa sig för jobb och framtiden. Erling kände sig faktiskt inte hotad. En dag skulle det väl ta slut, men just nu var han helt säker på var han stod med Thomas. Om han gick tillbaka till att vara ihop med kvinnor någon gång i framtiden, när det var slut mellan dem, skulle det inte störa honom. Han trodde för övrigt att det skulle bli svårt att älska en annan man efter Thomas. Det blev nog kvinnor för honom också så småningom. Det här var – något annat. Speciellt. Annorlunda. Och framtiden var ingenting att oroa sig för nu ändå.

Ett par dagar senare gick Thomas in på advokatkontoret. Karina mötte honom i dörren och visade honom till hans nya skrivbord. Det kändes konstigt att börja med ett vanligt jobb igen. Han hade inte haft något sen tonåren. Partiet hade tagit upp all hans tid i över tio år. Det kändes bra att träffa Karina igen. Hon verkade lika glad att se honom också. Hela ansiktet lyste upp och hon sträckte sig fram och kramade honom.

”Trevligt att träffas igen.”

”Dig också, Karina. Hur är det med din dotter?”

”Bra. Hur är det med dina små?”

”De mår bra. Jag – min advokat arbetar med att ordna delad vårdnad åt mig.”

”Lycka till med det.”

”Tack. Det kommer jag att behöva. Erling hjälpte mig att hitta en bra advokat för att ordna det.”

Hon kunde verkligen inte förstå att hennes varma, snälla, äkta före detta chef hade blivit inblandad med – på vilket sätt det nu var – den där slemmige Erling Krabbe. Hon hoppades att Erling inte bara lekte med Thomas. Att det inte var något sorts grymt skämt på stackars Thomas bekostnad. Men så långt skulle väl ändå ingen gå? Det var ändå inte hennes sak. Hon började fundera på om hon också skulle behöva försöka ordna ett jobb åt Krabbe också, men hon tänkte vänta och se ett tag. Kanske skulle han kunna landa på fötterna igen, trots att det hade gått så här – oväntat. Hon var helt säker på att det var Krabbe som fått Thomas att gå över på hans sida den där dagen. Thomas hade sett urskuldande ut. Ledsen. De kanske redan hade varit ihop då. Visste hon inte själv hur lätt man lät sig styras av den man älskade? Hon kanske inte kunde klandra Thomas för det där.

Till slut kom Erlings självbevarelsedrift tillbaka och han bestämde sig för att behålla sitt hus. Senare skulle han kanske skaffa en lägenhet, men han ville att barnen skulle kunna komma tillbaka hem ibland. Om han och Thomas hade flyttat ihop hade ingenting lämnats åt medias fantasier. På ett sätt skämdes han över att han kunde tänka så klart när det gällde något så viktigt. Han var säker på att Thomas inte satt och kallt kalkylerade med vad som kunde vara till hans fördel.

De tillbringade nästan varje natt tillsammans, och ignorerade de fotografer som kanske smög omkring i området.

När han låg i sängen intill Thomas och lyssnade på hans andetag, kände Erling samma kärlek han känt ända från början. Han älskade att vara så nära Thomas. När han såg in i Thomas ögon tänkte han att det var väldigt svårt att tro att hans känslor någonsin skulle ändra sig. Det var konstigt egentligen hur livet kunde ändra sig liksom över en natt, men han tänkte inte ifrågasätta sin tur. Som han kände det nu, visste han att han skulle älska Thomas lika mycket tio år fram i tiden.

Trots att Erling trodde att Thomas sov, var han faktiskt vaken och han låg också och lyssnade till sin älskares lugna, jämna andhämtning. Bara han inte förlorade barnen, skulle han aldrig begära mer än det här. Karina kanske hade rätt om Erlings politiska värderingar, men det visade sig vara lätt att ignorera politiken. Erling var så mycket mer än det. Han blev riktigt rörd av att Erling insisterade på att han inte skulle lita på någon, inte ens honom. Men Thomas tänkte lita på honom. Han var beredd att riskera att bli sviken för detta, men han trodde inte att Erling skulle svika honom. Vad de delade var värt mycket mer än någon karriär. Thomas kunde inte låta bli att le.

Numera stannade Erling hela nätterna. De behövde inte skiljas åt under de tidiga morgontimmarna. Nästa dag skulle de träffas igen, och dagen efter och dagen efter den. Det var allt han önskade sig av livet. Erling flyttade sig lite närmare och la armen om Thomas. De somnade så där, alldeles inpå varandra.

SLUT

© Tonica