| Huvudpersoner: | Linda, Stefan, Wallander |
| Beskrivning: | Pedofilfallet får allvarliga konsekvenser för både Linda och Wallander, men naturligtvis mest för Stefan. Alternativ version av Hemligheten. |
Min terapeut sa till mig att skriva dagbok. För att samla tankarna. Och det gör jag. Fast där kan jag inte skriva hela sanningen. Hon vet ingenting. Ingen nu levande person gör det, utom jag – och så en till. Min riktiga dagbok finns här, inne i huvudet på mig. Det är det enda säkra stället för den. För nu har jag också gjort det som jag har föraktat och tagit avstånd från när andra snutar gjort det. Frank Borg. Den där Roffe Liljegren. Fast inte på samma sätt. Jag tror att man måste respektera reglerna. De finns till av en anledning. Man kan inte bara välja att strunta i dem. Inte för vilken liten skitsak som helst, i alla fall. Men jag gjorde det. Jag tycker jag gjorde rätt. Jag ångrar ingenting. Det har varit värt det, så om jag har svårt att sova på nätterna – och det har jag – har det ingenting att göra med vad jag gjorde.
Jag fattade direkt att det var något, något mer än bara det som Wallander antydde. Att Stefan hade gått in i väggen eller något och inte kunde sköta sitt jobb längre. Redan då borde jag ha märkt att farsan hade någon baktanke. Det gällde inte bara jobbet, det var Stefan personligen. Men det fattade jag inte förrän långt senare. Visst, jag hade länge förstått att gubben har hemligheter, och att de kunde ha något att göra med Stefan, men jag anade ju inte hur illa det var.
Men föraningar hade jag. Så fort jag hörde det där om blodet bakom listen så fattade jag ju att det hade något med Stefan att göra. Jag visste ju om den där skottskadan. Tack och lov åkte jag ut till honom direkt. Det var bara något som malde i mig. Att det var något med Stefan som jag måste göra något åt. Något allvarligt. Ja, jag kände på mig att han var i fara på något sätt.
Och så snart jag kom i rummet där han satt, såg jag det ju. Först såg jag bara att han satt tillbakalutad. Bara håret syntes. De få stegen jag tog runt stolen för att se efter var de längsta jag någonsin varit med om, även om jag räknar den där gången då morsan hade däckat och jag trodde hon var död. Jag trodde han var död redan, även om jag inte såg något blod. Han kunde ju ha tagit något – mer än bara spriten. Men så till slut såg jag att han andades. Den lättnad jag kände då kan jag bara inte beskriva. Inte förrän då såg jag pistolen. Han hade pipan in i munnen. Ögonen var slutna och det var tydligt att han inte hade hört mig komma in, men då, när jag såg det där, då måste jag ha flämtat till eller något. Han tittade upp och fick se mig.
Jag tänkte bara snälla, snälla gör det inte och jag tror jag höll ut handen mot honom, som om jag hade kunnat ta vapnet ifrån honom. Men det visste jag ju att jag inte kunde. Först trodde jag att det här att jag kom in skulle få honom att skynda på med det. Men så efter en lång paus drog han ut pistolen ur munnen, fast han säkrade den inte eller la den ifrån sig.
Då bad jag. Tiggde och bad som om jag inte hade någon stolthet alls. Och det hade jag inte heller. Inte när det gällde hans liv. Jag tror faktiskt att jag hade gjort vad som helst om det bara hade fått honom att sluta.
”Snälla, gör det inte. Låt mig -”
Och jag såg att han hörde mig. Lyssnade på mig, men det skulle inte spela någon roll. Han snyftade till och det verkade som han inte skulle kunna säga något, men så snorade han och svalde. I vanliga fall hade jag tyckt det där var så äckligt, men nu brydde jag mig inte. Inte ens hans röst lät riktigt välbekant. Han var så totalt förtvivlad att jag fick tårar i ögonen själv när jag hörde honom.
”Du vet inte hur det är. Jag försökte glömma men det går inte. Jag borde ha fattat att det aldrig skulle gå. Förlåt mig, Linda, men jag klarar det inte längre.”
Klart att jag fattade att det var något, mer än bara det där med mordet. Bara. Jag får akta mig så jag inte skrattar högt. Då kanske kvinnan i sängen intill hör mig och undrar varför jag skrattar. Men hon går på så starka doser av lugnande att hon aldrig skulle fatta. Förresten skrattar man hela tiden här, utan att det är det minsta kul. Bara och bara, men när det gällde att klara Stefan så ger jag faktiskt fan i om han dödade en jävla pedofil. Jag skulle antagligen ha förlåtit honom värre saker också.
Så jag fattade att det var något, som sagt, men inte exakt vad. Det verkade som han såg att jag inte förstod, och så höll han upp fotot. Jag tittade en lång stund innan det gick fram till mig vad jag såg på. Visst, jag har sett såna förr. Jag har ju ändå jobbat som snut ett par år. Det ingår ju i jobbet. Men först kopplade jag inte att det var han. När jag fattade högg det till i mig, så jag nästan trodde jag skulle få en hjärtinfarkt, vid min ålder. Jag blev alldeles kall och jag tänkte, nej, nej, nej. Inte det. Och plötsligt förstod jag. Det brände till i ögonen på mig. Vad jag än sa, skulle det inte göra någon skillnad. Inte efter vad han varit med om.
Jag hade redan dragit mitt vapen innan jag förstod vad det var jag var på väg att göra, men jag tvekade inte. Om det var så det måste bli, så fick det väl bli så. Jag riktade pistolen mot min tinning. På något sätt kunde jag inte sätta in pipan i munnen. Jag tänkte på vapenolja och – jag vet inte. Som om det skulle spela någon roll någon minut senare.
Det märktes att Stefan bara var halvt om halvt med, men nu såg han verkligen på mig igen och hans ögon vidgades.
”Vad gör du?”
Jag skakade så att jag själv hade svårt att prata så jag svalde och försökte igen.
”Om du dör vill inte jag leva heller. Fattar du? Jag älskar dig. Vi kan fixa det här.”
Han såg så förtvivlad ut att jag bara ville hålla om honom, men det märktes att han hade bestämt sig. Det enda jag undrade över var vad han hade kvar att säga.
”Nej, det kan vi inte. Jag dödade honom. Den där jävla pedofilen som dödade Johannes.”
”Jag vet. Men det spelar ingen roll. Jag fixar det. Stefan – snälla. Jag ber aldrig om något. Ända sen farsan stack ifrån oss har jag vetat att det inte hjälper. Men nu ber jag i alla fall. Stanna hos mig.”
Han snyftade till.
”Jag kan inte. Snälla gå bara. Gå ut härifrån och låt mig vara. Jag älskar dig också, men jag svek dig.”
”Nej, det gjorde du inte. Det är okej. Jag fattar.”
”Nej, det gör du inte. Ser du det här?”
Han viftade med fotot igen.
”Jag är jätteledsen för det. Stefan – vem var det som gjorde det? Din pappa?”
”Min farsa? Han sket i mig. Det var Roffe.”
”Roffe Liljegren?”
Stefan skakade till och jag blev alldeles kall. Jag kunde inte värja mig för bilderna som flög runt i mitt huvud. Hur det kunde ha gått till. Vad det där jävla aset hade gjort mot Stefan. Jag antar att samma sak flög omkring inne i Stefans huvud, för han såg inte på mig längre.
”Du fattar inte hur det känns. Det tar aldrig slut. Linda, låt det få ta slut.”
Det var som om något gick sönder inne i mig. Till slut sänkte jag pistolen och tog ett steg tillbaka och där vek sig benen under mig. Jag började gråta igen och höll händerna för ansiktet. Sen hände det ingenting på ett tag. Jag undrade vad han höll på med, och började fundera på att titta upp. Men så hörde jag något. Han reste sig upp och gick några vinglande steg framåt. I alla fall lät det så. Då tänkte jag att han kanske tänkte ta mig med sig. Det skulle vara det bästa. Att vi fick dö tillsammans. Men så hörde jag en duns, och det var inte ett skott. När jag tittade upp såg jag att Stefan hade ramlat och låg där framför mig. Vapnet hade han lämnat kvar borta där han satt.
Våra ögon möttes och det gjorde ont att möta hans blick. Jag förstod att han avstod för min skull. Då bara jag böjde mig fram och drog honom intill mig. Han luktade svett och blod och otvättat hår, men det struntade jag i. Vi satt bara så där och jag höll om honom och vi grät båda två. Till slut tänkte jag resa mig upp, men då fick jag världens chock. Han bara gled ur händerna på mig och blev liggande, helt slapp. Ett par sekunder trodde jag att han var död. Först då mindes jag blodförlusten. Jag trevade med kallsvettiga händer ner efter halsen på honom och först kände jag ingenting. Det var nog bara paniken, men det tog flera minuter innan jag kände pulsen. Då fattade jag att det nog snarare var psykiskt, fast skottskadan var illa nog.
Jag kände efter i fickan och fick till slut fram mobilen och ringde efter en ambulans. När jag var säker på att de skulle komma, ringde jag efter Wallander och de andra kollegorna. Det var lika bra. Vid det här laget måste de ha hittat bevis mot Stefan. Men så snart jag avslutat samtalet började jag tänka. Tankarna bara snurrade runt i hjärnan på mig, men jag visste att jag måste lugna ner mig. Jag fick inte göra något misstag nu.
Först tog jag min pistol och torkade av den på tröjan, ordentligt. Sen satte jag den i Stefans hand och såg till att få hans avtryck över hela den. Jag tog med den bort dit där han suttit och tog hans pistol med andra handen och la ner min istället för den. Hans torkade jag också av, men hanterade den ett par gånger. Bland annat fick jag ju säkra den. Det var ungefär vad jag hann innan ambulansen kom dit. När ambulansmännen kom in, satt jag med Stefans huvud i knät och smekte honom över håret. Jag spelade inte teater. Det var vad jag helst ville göra. Bara sitta där med honom och känna att han fortfarande levde. Febern gjorde honom het som en spis, men jag tänkte att bara han kom iväg till sjukhuset skulle han klara sig. Jag vägrade tänka på hur han mådde inuti. Det fick jag ta itu med senare. Dessutom kunde ju experterna sätta igång med honom också, mycket bättre än jag kunde.
De bar iväg med honom och jag tänkte följa med, men så kom Wallander och de andra och jag fattade att det inte tjänade något till. Jag var tvungen att hålla mitt löfte till Stefan nu, vad jag än helst hade velat göra.
Medan Wallander drog hela ramsan om vad han ansåg att Stefan hade gjort lyssnade jag inte. Jag lät hans ord skölja över mig. Det slog mig att han var sur på Stefan, inte för första gången. Han hade behandlat Stefan för jävligt och det skulle han få höra av mig. Senare. Nu gällde det att klara Stefan ifrån vad han hade gjort. Visst hade jag kunnat vänta på honom medan han satt av sitt straff. Kanske skulle det bli villkorligt med tanke på hans psykiska tillstånd, men jag visste att jobbet betydde allt för honom. Eller kanske nästan allt, om han nu menat vad han sagt om att han älskade mig också.
Nu verkade ordflödet ha tagit slut så jag tänkte att det var min tur att få sagt något.
”Är du klar?”
”Hm. Ja. Nu är det bäst att du berättar allt du vet. Du fattar väl att du inte kan fortsätta att skydda honom nu. Efter vad han har gjort.”
”Vad han har gjort? Du har ingen aning. Jag behöver prata med dig. I enrum.”
”Jag kör dig tillbaka till stationen.”
”Nej. Jag ska till sjukhuset. Jag måste få veta hur det går med Stefan.”
Det såg ut som farsan svor inom sig, men efter en stund gav han med sig. Han verkade tycka att han gjorde en eftergift för en hysterisk kvinnlig anhörig till en skadad person och inte sin kollega, och självklart inte sin dotter.
”Då kör jag dig dit.”
När han höll ut handen för att hjälpa mig upp vägrade jag att ta den. Det kanske var dumt av mig, men jag var bara så förbannad på honom för att han lämnat Stefan i sticket. Jag såg hur en av teknikerna la ner Stefans vapen i en plastpåse men låtsades inte om att jag märkt det. Nu gällde det bara att hålla huvudet kallt. Fast det förstod jag ju att det skulle nog inte bli lätt.
När han stängt dörren och startat motorn satte jag igång.
”Det var jag som gjorde det. Inte Stefan.”
”Vad menar du?”
”Jag sköt pedofilen.”
”Det där menar du inte.”
Jag kunde inte låta bli att skratta. Han hade ingen jävla aning om hur mycket jag menade det. När han svängt in på sjukhusets parkering tog jag fram fotot. Så snart han parkerat och dragit ur startnyckeln visade jag upp fotot.
”Vad är det där?”
”Det är han. Stefan. När han var elva år. Taget av den där Roffe Liljegren. Nu kanske du fattar.”
”Ja, jag fattar varför han gjorde det. Och jag förstår också varför du tror att du hjälper honom genom att ljuga för honom, men det -”
”Vill du höra hur det gick till eller?”
Han nickade, men det syntes att han fortfarande bara gjorde det för att jag inte skulle få ett utbrott.
”När han gav sig iväg följde jag efter honom. Jag var orolig för honom. Han var där förstås, på brottsplatsen, men han drog aldrig sitt vapen. Han pratade osammanhängande med den där typen och anklagade honom för att ha dödat Johannes. Det märktes att han, den där jäveln, var rädd och han svarade inte. Innan jag hann in i rummet hörde jag ett skott som gick av och jag såg att Stefan var träffad. Den där andre siktade på honom igen så jag tänkte inte ens, jag bara drog mitt vapen och sköt. Resten vet du. Nu går jag in till Stefan.”
Wallander ryckte på axlarna. Den nedlåtande jäveln. Tänk att jag gick och blev snut bara för att han skulle tycka om mig. För att han skulle se mig. Men den jäveln har aldrig tänkt på någon annan än sig själv.
Utan att se på honom igen gick jag in. Jag fick vänta rätt länge innan de sa att Stefans tillstånd hade stabiliserats, men då fick jag gå in och sitta hos honom en stund. Jag böjde mig ner över honom och kysste honom i pannan. Nu när jag hade fått honom tillbaka, skulle jag inte ge mig förrän han var på benen igen. Vad som än krävdes skulle jag göra. Men nu var det dags att övertyga chefen. Det spelade ju egentligen inte så stor roll vad Wallander trodde, bara Lisa Holgersson köpte min version. Förresten spelar det ingen roll heller. Det enda som räknas är ju vad åklagaren och domaren tror.
Wallander hade väntat ute på parkeringen och nu körde han mig tillbaka till stationen. På vägen tillbaka skällde han ut mig och försökte få mig att sluta med de där dumheterna. Så sa han. Han kallade mig barnslig, omogen och en massa annat och antydde att jag bar mig åt som en förälskad tonårstjej. Det låg väl något i det, men ingen tonårstjej var i samma situation som jag. Ingen av dem skulle kunna rubba min utsaga. Jag kan mitt jobb lika bra som han.
Han måste ha ringt till Lisa Holgersson för när vi kom in på stationen stod hon i dörren till sitt rum och väntade. Hon såg lika nedlåtande ut som farsan.
”Linda. Vad är det du tror dig vinna på den här charaden?”
”Charad? Jag berättar bara som det är.”
”Jaha. Sätt dig ner då. Du ser ut som du skulle behöva vila.”
”Det är lugnt. Jag vill ha det här gjort nu så jag kan åka tillbaka till Stefan.”
Lisa Holgersson ryckte på axlarna. Sen började hon korsförhöra mig lika hårt som jag har sett Wallander korsförhöra misstänkta brottslingar, fast då ville han ju få dem att erkänna att de hade begått brottet de var misstänkta för. Hon ville ju bara få mig att erkänna att jag inte gjorde det. Men hon slösade bort sin tid. Jag hade tänkt på allt. Hon tog min pistol och ringde efter en tekniker som kom och hämtade den. Jag visste att de skulle göra något av det att jag hade Stefans pistol. Men jag hade en förklaring på det. Han sov ju över hos mig. Det var då vi råkade byta. Hon skulle inte tro på mig, men hon skulle aldrig kunna bevisa att jag ljög.
Till slut blev de nog rätt förvånade. Hon och Wallander turades om att förhöra mig, tills jag höll på att somna, men de hade inte en chans. De kunde ha hotat med tortyr och jag skulle inte vika mig. Jag gjorde ju inte det här för min skull. Efter ett tag orkade jag inte längre och krävde att få en advokat. De tänkte försöka fixa det så att den där late idioten Sven Hermansson representerade mig, men jag krävde att få en av de bästa. Antingen Ludvig Horster eller Silbersky. De bara gapade när jag sa det där sista och jag menade det ju inte. Men till slut ringde de till Horster i alla fall. Då fick jag äntligen komma därifrån.
Horster stod och räckte över en kaffemugg till mig, från kaffeautomaten, när jag plötsligt började skaka i hela kroppen. Det var nog reaktionen efter alltsammans. Plötsligt märkte jag att jag hade spillt kaffe över hela mig, och brände mig nog fast det kände jag inte då. Jag kände mig så lätt och Horsters mun rörde sig men jag hörde ingenting. Allt blev liksom bara vitt och så minns jag inget mer.
***
Senare fick jag höra vad den där Liljegren hade gjort. Framför allt det där han hade gjort mot Stefan. Nu alltså, inte då när Stefan var liten. Att det var han som arrangerat självmordet. Det måste ha kommit som en jäkla chock för honom att få höra att Stefan levde fortfarande och att det fanns bildbevis på vad han gjort mot honom. Men jag fick också höra att den där jävla Liljegren hade dödat sin granne och försökt döda hennes son. Jag vet inte om han utnyttjat pojken också, men hur som helst hade Wallander tagit honom i tid, innan han slog ihjäl pojken. Det var tur att det var farsan som åkte ut dit. Hade det varit jag vet jag inte om jag hade kunnat låta bli att döda det vidriga aset. Jag hade i vilket fall som helst sparkat honom och slagit honom, som den där Frank Borg.
Frank Borg, ja. När Stefan blev lite bättre började han i terapi här på sjukhuset. Jag var faktiskt förvånad att han klarade av att prata. Inte om det som hänt när han var liten men annat, som hänt mera nyligen. Han pratade med mig också. Bad om ursäkt, inte bara en gång utan flera gånger för att han vänstrat då när vi var ihop. Alltså innan allt det här hände. Jag sa att det var lugnt. Jämfört med allt annat är det ju en skitsak, eller hur? Jag fattar varför han gjorde det. Det har jag ju läst att killar som blivit utnyttjade har kunnat bli sexmissbrukare. Alltid på jakt efter ett nytt byte liksom. Men det gör inget.
Fast efter ett tag insåg jag att det var mer. Inte bara den där hotelltjejen och de andra kvinnorna utan något annat också. Först var jag rädd att han själv hade utnyttjat någon unge, men det var inte alls något sånt. Jag fattar inte hur jag kunde tro något sånt om Stefan. Han – ja, vad fan, det är ingen hemlighet att jag älskar honom. Det vet alla nu.
Han verkade vara angelägen om att berätta allt, så att det inte fanns fler lögner mellan oss. Jag sa som det var att om han trodde att han skulle må bättre om han berättade så visst fick han berätta, men det skulle inte göra någon skillnad för mig. Min syn på honom skulle inte ändras. Men det var tydligen viktigt att få berätta, så till slut sa han att han haft sex med Frank Borg. Först trodde jag honom inte. Jag menar, kom igen. Jag har ju legat med honom. Det hör inte hit, men jag hade då verkligen inget att klaga över, om man säger så. Dessutom – efter vad han varit med om, varför skulle han vilja ha sex med en man? Men tydligen hade han det och så sa han något jag inte fattade om att farsan hade kommit på dem och att Wallander blivit sur då. Eller –
Det tog ett tag innan jag fattade det där andra. Att min jävla farsa hade legat med min kille. Hur jävla sjuk får man bli? Jag medger att jag tyckte det var kul att han var bisexuell. Medge att det är rätt häftigt. Men det är klart att jag borde ha anat varför han råkade ut för den där utpressaren. Jag borde ha fattat vad det innebar att han kontaktade Stefan också. Och så är de ju ganska lika. Att se på, menar jag. Stefan och den där Janne. Det var därför som Wallander hade hamnat i säng med honom. Han ville ha Stefan. Nu fattar jag också vad som egentligen hände där i Estland. Farsan måste ha börjat tafsa på Stefan redan då.
Ett tag undrade jag om han varit så där negativ till min och Stefans relation bara för att han var svartsjuk. Att det gick så långt tillbaka. Det lär jag väl aldrig få veta nu. Svartsjuka. Det var därför han stött ut Stefan i kylan, då när han behövde sina kollegor som bäst. Jag vet inte om Stefan hade misshandlat den där hustrumisshandlaren och ärligt talat skiter jag i det. Ja, ja. Jag älskar honom. Jag ber inte om ursäkt för det. Men jag tror inte han gjorde det. Inte Stefan. Och då körde min skitgubbe till farsa bort honom från jobbet. Han var svartsjuk bara. Jävla gamla äckel.
Så fort jag hörde det, visste jag att han skulle få betala för det. Först utnyttjar han Stefan. En kille med den bakgrunden. Bara det är ju bland det värsta man kan göra. Men så kastar han bort honom bara, slänger honom på sophögen för att han blev utnyttjad av en annan man. Den där Frank Borg. En dag ska han nog få igen också, men det får vänta. Han var inte Stefans chef. Han är inte min farsa. Hans svek är inte lika stort som Wallanders. Jag blir så arg att jag nästan går sönder när jag tänker på hur farsan satt och gaggade om att Stefan hade svikit oss. Att han inte fixade jobbet.
Första permissionen jag fick bestämde jag mig för att konfrontera gubben. Jag sa att jag ville prata. Han hoppades kanske att jag tänkte erkänna nu. Att jag ljugit för Stefans skull. Han skulle bara veta.
Wallander kom och hämtade mig i bilen. Vi åkte ner till havet där vi alltid brukade prata. Först ville jag inte det, för det är bara där som jag har kunnat få lite kontakt med min farsa. Bara därifrån som jag egentligen har några positiva minnen av honom. Men så tänkte jag att nu spelar det ingen roll. Inte efter vad han har gjort. Jag undrade om han hade något samvete. Om han plågades av att han blivit ytterligare en som utnyttjat Stefan. Vem vet hur hans psyke fungerar?
Det jag sen gjorde var inte planerat. Vi satt där i bilen och såg ut över havet. Det var rätt vindstilla, men kallt, så det verkade tomt så långt jag kunde se. Då slog det mig att han antagligen hade sitt vapen med sig. Jobbet är ju så mycket viktigare än familjen, inte sant? Och det visade sig stämma. Han hade lagt rocken i baksätet. Jag frågade om det fanns en halsduk eller något för det såg så kallt ut. Det hade kunnat vara vad som helst, bara han tittade bort en stund. Han började rota i handskfacket och jag tog den bara. Hans pistol. Den gled ner hur lätt som helst i byxlinningen på mig och så öppnade jag bildörren, som om jag hade tröttnat på att vänta. Han hittade i vilket fall som helst ingen halsduk.
Vi gick ner till stranden och det var precis så folktomt som det sett ut från början. Bara han och jag där nere. Så passande. Jag såg rätt in i ögonen på honom. Jag tänkte inte missa hans reaktion.
”Hur kunde du?”
”Vad menar du?”
”Hur kunde du ligga med Stefan?”
Han stelnade till. Det märktes att han hoppades att han hade hört fel men visste att han inte gjort det.
”Va? Erkänn att du lämnade Stefan i sticket för att du var svartsjuk. Du sket i honom efter du hade kommit på honom tillsammans med Frank Borg. Erkänn.”
”Linda -”
”Svara då. Hur känns det att ha utnyttjat en kille med Stefans bakgrund? Ett pedofiloffer. Va?”
”Jag är hemskt ledsen, men jag visste ju inte det.”
”Men du visste att han var min.”
Det kunde han inte svara på och i det ögonblicket hatade jag honom så mycket att jag inte kände igen mig själv. Jag drog vapnet och riktade det mot honom. Inte ens då tog han mig på allvar. Det där hysteriska fruntimmer-tjafset började verkligen bli gammalt. Då tappade jag all självkontroll och bara vrålade ut allt hat jag burit inom mig och alla besvikelser han orsakat mig. Jag började gråta och jag visste att han skulle kunna ta vapnet ifrån mig, men jag brydde mig inte. Nu skulle han få höra hur det hade varit för mig och för morsan.
”Du lämnade oss. Morsan började dricka. Visste du det?”
”Ja, men -”
”Det var ditt fel. Du svek henne. Du stack ifrån oss.”
”Jag kunde ju inte veta -”
”Ibland slog hon mig. Men sen när jag blev äldre fattade jag att det inte var hennes fel. Det var du som stack, du som sket i henne. Jag fick ta hand om henne. Kan du fatta hur det känns? Att vara morsa åt sin morsa när man är tretton eller fjorton eller femton? Va?”
”Linda, lägg ner vapnet. Ge mig en chans att göra allt bra igen.”
”Hur då? Du har utnyttjat min kille. Stefan satt med sitt vapen i munnen och skulle skjuta sig. Och du ville straffa honom. Du ville låta honom lida, för att han varit med någon annan.”
Jag såg att han inte kunde säga något emot det där och han började leta efter något annat att säga.
”Jag tog den där Liljegren. Han kommer att få sitt straff och -”
”Visst. Men vad hjälper det? Stefan kommer aldrig att kunna glömma. Och du gjorde det inte bättre när du -”
”Linda. Jag visste inte hur illa det var ställt med din mamma och jag visste inte om det här med Stefan.”
”Hade det gjort någon skillnad då?”
”Ja, för fan. Jag hade aldrig legat med honom om jag hade vetat att han – Du måste tro mig, Linda. Låt mig få gottgöra er.”
”Det kan du inte. Det är för sent.”
Plötsligt spelade det ingen roll längre. Jag kände mig helt tom när jag äntligen hade fått säga allt det jag gått och burit på så länge. Jag kände mig som en unge som skämt ut sig på ett kalas. Vapnet gled ur fingrarna på mig och jag sjönk ner på knä och började gråta. Farsan sträckte sig efter vapnet och säkrade det och stoppade undan det. Sen böjde han sig ner över mig och höll om mig. Jag slog efter honom, men till slut lät jag honom göra det.
Efter ett tag körde han mig tillbaka till sjukhuset. Där lovade han igen att han skulle göra det bra igen, hur han nu skulle kunna göra det. Han är ju inte någon jävla Harry Potter som kan trolla. Men senare berättade han för mig att han erkänt för Lisa Holgersson. Att han legat med Stefan. Jag fattar hur hon måste ha reagerat. Jag har ju själv sett hur hennes ögon smalnar.
Farsan berättade att hon hade fräst åt honom att hon inte var någon biktmoder. Och det har hon ju rätt i. Det är ju inte förbjudet att ligga med en vuxen människa även om det inte anses särskilt lämpligt att ligga med någon man jobbar ihop med. Jag kan förresten tänka mig att det stör henne. Hon har nog haft ett gott öga till Wallander i många år.
Han begärde avsked och hon vägrade acceptera det. Precis som jag trodde. Hon är tänd på farsan. Lycka till med det, säger jag bara. Men Wallander antydde i alla fall att ingen tror på mig, fast ingen kan göra något åt min utsaga. De tussade förstås internutredarna på mig först, men inte ens de kunde göra något. Jag stod fast vid min version. Fallet är avslutat nu och officiellt är alla misstankar mot Stefan avskrivna. I teorin skulle vi båda två kunna fortsätta jobba som poliser, kanske inte här, men någon annanstans, fast jag vågar inte testa den teorin. Ingen av oss skulle få någon anställning. Men åt helvete med jobbet. Jag har Stefan. Han har mig. Vi behöver inga andra.
Men han tycker fortfarande att han inte duger åt mig. Med jämna mellanrum drar han upp det där med Frank Borg eller farsan och använder det emot sig själv. Och jag säger emot.
”Det där spelar ingen roll. Jag älskar dig.”
Och så ser han på mig med de där ögonen som gör att jag får svårt att andas. Ja, jag vet att det låter som en billig kärleksroman, men det är faktiskt sant. När jag ser in i hans ögon så – då är allt som hänt värt det.
”Jag älskar dig också, men du vet ju vem jag är.”
”Ja, det gör jag, men du är inte vad som hänt dig. Du är en bra snut och – killen jag älskar. Inget annat spelar någon roll för mig. Bara du blir bra igen.”
”Linda -”
Jag vet vad han tänker säga, men jag tänker inte lyssna på det. Hur kan man bli bra, efter vad han har varit med om? Men jag vägrar gå med på det.
”Du ska bli bra igen.”
Då ler han så där sorgset så jag bara inte står ut, och ger sig. Jag vet att han bara håller med för att inte såra mig, men det skiter jag i. Så länge jag har honom, kan jag hjälpa honom. Och så lovar han att försöka igen. Försöka stå ut ett tag till. En dag i taget.
”Och du ska bli bra igen. Okej. Du får bestämma.”
Jag drar honom intill mig och varje gång han inte stelnar till och drar sig undan, blir jag så sjukt jävla lycklig, fast jag är ledsen på samma gång. Så jag håller om honom och tröstar honom och ljuger för honom, vad som än behövs. Säger att allt ska bli bra. Att det ordnar sig. Jag tänker aldrig släppa honom. Aldrig ge upp. Ett steg i taget. En dag i taget. Det räcker för mig.
SLUT
© Tonica