Tusen bitar

Huvudpersoner: Malene, Patrik, Mikael
Beskrivning: Malene upptäcker att Patrik verkar nere. Snart får hon veta varför. Hon lovar att göra något för att hjälpa honom. Men hämnden dröjer inte länge.

—Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det—

ur Tusen bitar (musik: Anne Linnet, text: Björn Afzelius)

Malene Bork gick långsamt upp för trappan till sin arbetsplats, advokatbyrån Frank och Christensen. Hon var egentligen barnledig, men idag hade hon lyckats få tag i en barnvakt så hon kunde få komma tillbaka och hälsa på sina arbetskamrater. Halvvägs upp fick hon stanna och hämta andan en stund. Under den senare delen av graviditeten och senare, i samband med förlossningen och de första månaderna efteråt, hade hon blivit väldigt stillasittande. Det var nog på tiden att hon började röra sig lite.

Ändå var det konstigt att Mikael inte hade fått hissarna reparerade. Klienterna skulle ju inte vilja gå upp, även om de anställda fick göra det bästa av situationen.

Hon längtade faktiskt tillbaka till jobbet, trots att hon hade en känsla av att Mikael Frank och CC, och förresten de flesta andra på kontoret, såg henne som bara lite för medkännande. Det var kanske inte den bästa egenskap en advokat kunde ha. Men hon kunde inte ändra sig. Var man en person som brydde sig om andra, kunde man inte stänga av det hur som helst.

Hon såg särskilt fram emot att träffa deras kontorist och allt-i-allo, Patrik Larsen. Fast han kommit till dem och sökt arbete direkt efter sin frigivning från fängelset, var han en vänlig och – trodde Malene – pålitlig person. Han var en av de få hon träffade regelbundet i arbetet som verkade respektera och – förhoppningsvis – tycka om henne.

När hon klev in genom dörren var ett par av dörrarna in till de olika kontoren stängda. Då satt hennes kollegor väl i samtal med klienter. Patrik syntes inte till någonstans, men Rebecca Neumann kom just ut genom sin dörr på väg mot kaffekokaren. Den yngre, nyblivna advokaten var inte en av Malenes bästa vänner, men de två kvinnorna hälsade artigt på varandra.

”Hej, Malene. Jaså, du är här igen. Jag visste inte att du skulle börja arbeta så snart igen.”

”Hej, Rebecca. Nej, jag ska inte börja riktigt än. Jag är bara här för att hälsa på.”

”Jaha. De andra är här någonstans. Utom CC. Han skulle visst komma in lite senare.”

”Jag förstår. Men låt inte mig hindra dig. Du verkar ha fullt upp.”

”Det har jag också. Du har rätt. Jag måste rusa.”

Rebecca såg sig om efter Patrik, men när hon inte såg honom någonstans, tog hon själv en kopp och hällde upp lite kaffe till sig. Så försvann hon in genom dörren till sitt kontor, som hon delade med Leo Zielinski. Om det inte hade ändrat sig nyligen, var de två också ett par. Det hade Malene förstått, fast de inte hade deklarerat det inför arbetskamraterna.

Kanske var Leo där inne, men Malene ville hellre veta var Patrik var. Nu öppnades dörren in till Mikaels kontor, och en välklädd man i femtioårsåldern kom ut. Mikael skakade hans hand och de sa adjö. Malene kände inte igen klienten, men nu när Mikael hade en stund över, gick hon fram till hans dörr och tittade in.

”Hej, Mikael.”

”Malene.”

Mikael verkade faktiskt ganska glad att se henne. I alla fall reste han sig upp igen och kom bort och gav henne en kram.

”Du ser ut att må bra.”

”Det gör jag också. Och du ser ut att må bra själv.”

”Jodå, det är bara bra med mig. Längtar du tillbaka?”

”Ja, det gör jag nog, men jag måste nog vänta ett tag till.”

”Och den lilla mår bra också?”

”Jo, hon växer och frodas.”

”Du får ursäkta, men CC och jag ska snart ha ett möte med ett par klienter och jag måste förbereda mig lite.”

”Ja, naturligtvis. Vi ses.”

Mikael klappade henne frånvarande på armen innan han satte sig ner igen. När hon kom ut igen i korridoren, såg hon Leo Zielinski stå och se sig omkring. Han letade nog också efter Patrik och kaffet, men när han såg Malene kom han bort och skakade hand.

”Hej. Jag hörde av Rebecca att du var här och hälsade på. Du kunde inte hålla dig borta längre, eller hur?”

”Nej, jag längtade tillbaka. Fast det är trevligt att vara hemma också.”

”Jag skulle aldrig stå ut själv. Barn -”

”Nej, det kanske inte är alla som uppskattar det.”

”Ja – jag tänkte bara ta en kopp kaffe och så -”

”Vet du var Patrik är?”

”Nej, han skulle vara här, men – jag får väl ta kaffe själv. Om du ser honom så säg att jag behöver några kopior. Han kan komma in till mig och få originalet.”

”Det ska jag göra. Trevligt att ses igen.”

Leo nickade såpass vänligt som han nog var kapabel till, tänkte Malene när han försvunnit in på sitt och Rebeccas kontor.

Hon undrade varför Patrik hade försvunnit så oväntat och funderade på om han kanske var sjuk. Han hade använt droger tidigare, det visste hon. Därför kunde hon inte låta bli att oroa sig ifall han kanske hade börjat igen. Den där flickvännen, eller snarare f d flickvännen Laerke, som var prostituerad, var verkligen inte den rätta för Patrik. Hon hade märkt redan från början att det var en dålig människa. Det var synd om Patrik.

Den där gången Malene kommit och hälsat på Patrik för att se hur han mådde en gång när han hade haft problem, hade Laerke visat sin äganderätt så tydligt att Malene misstänkte att hon varit svartsjuk.

Det hade faktiskt varit lite smickrande. Patrik var ju yngre än hon, och de flesta män brukade inte tycka att Malene var särskilt attraktiv. När hon varit yngre hade hon sörjt över det, men nu när hon var mognare hade hon konstaterat att det faktiskt var rätt skönt att slippa alla de där männen som jagade henne. Några få var ändå intresserade, även om hon nog skulle använt sin omdöme när hon träffade Walid. Men utan Walid hade hon inte haft sin dotter, så hon klagade inte.

Nu dök Patrik äntligen upp. Han kom från herrtoaletten. Malene hoppades att det inte hade haft något att göra med droger. Men varför skulle det vara så? Han hade antagligen bara magbesvär eller helt enkelt mått lite illa.

När han såg henne lyste han upp ett ögonblick, men det var väldigt kortvarigt. Nu märkte hon att han såg – ledsen ut. Nedslagen. Som om något bekymrade honom. Hon undrade vad det var, men bestämde sig för att inte försöka snoka. Inte än, i alla fall.

”Hej, Patrik. Hur är det?”

Var det hennes inbillning eller var det så att han tvekade en stund, innan han svarade? Det var svårt att säga, för ganska snart fann han sig och svarade i normal ton.

”Jo, det går väl. Hur är det själv?”

”Det är bara bra.”

”Och din dotter?”

”Jo, hon mår så bra så.”

”Kommer du tillbaka nu?”

”Nej, det kan jag inte. Jag får allt vara hemma ett tag till. Men – jag saknade er och så ordnade jag med en barnvakt, så jag kunde komma hit och hälsa på er.”

Hon var medveten om att hon egentligen menat Patrik, när hon sa att hon saknat dem. Visserligen var hon fäst vid Mikael. De hade ju trots allt varit ett par en gång för länge sedan, men hon visste att Mikael inte kände lika varmt för henne, ens som en vän och kollega.

Än en gång log Patrik en liten stund, men Malene märkte att leendet knappast nådde ögonen. Hon kramade om honom, och till sin förvåning, kände hon hur han stelnade till. Besviken släppte hon honom och drog sig tillbaka.

Patrik såg på henne, på något sätt vädjande, men så började han nervöst plocka med hålslag, häftapparat och ett par gem som låg på hans skrivbord. Hon såg att han fortfarande slickade sig nervöst om läpparna, då och då. Det verkade som han hade något problem. Men hon kunde inte börja rota i andra människors privatliv. Det var en av hennes stora svagheter, den här önskan att hjälpa och ta hand om alla.

”Jo, Leo ville ha några kopior, hälsade han.”

Patrik for upp och skyndade bort till Leos och Rebeccas kontor. Han kom tillbaka nästan genast med ett papper i handen.

”Jag måste få det här gjort nu. Förlåt. Vi kanske kan – ”

Men just då kom CC inspringande genom dörren och nickade i förbigående till Malene innan han försvann in till Mikael. Malene insåg att hon nog gick i vägen, nu när hon inte själv arbetade här. Kanske hade det varit dumt av henne att komma hit.

”Jag ska nog gå hem nu. Trevligt att träffa dig igen, Patrik.”

”Trevligt att träffa dig också, Malene.”

Det verkade åtminstone som om han menade vad han sa. Men han såg så – beklämd ut. Lite kutig som om han spände sig eller frös. Något var fel, det kände Malene. Impulsivt bestämde hon sig för att göra ett försök ändå.

”Vi kanske kan äta lunch någon dag. Eller dricka kaffe.”

Han tvekade ett ögonblick och Malene började tro att han kanske ändå bara försökt vara artig mot en av advokaterna, på hans arbetsplats, när han verkat så vänlig mot henne tidigare. Men så log han igen, sekundsnabbt.

”Jo, det kan vi göra. Ringer du mig?”

”Visst. Och du har väl mitt nummer?”

”Ja. Då hörs vi senare.”

Han verkade jagad på något sätt. Hade Mikael eller CC klagat på honom? Malene bara log och vände och gick. Ingen idé att försöka krama om honom igen, det förstod hon.

***

Tiden gick och Patrik ringde aldrig, så till slut, efter drygt två veckor, ringde Malene upp. Han svarade inte. Hon fortsatte ringa i några dagar men när han till slut svarade, lät han en aning undvikande och sa att han inte kunde träffa henne den veckan. Han föreslog att de skulle försöka igen veckan därefter, men vid det här laget började Malene tro att han faktiskt inte ville träffa henne. Det kanske bara var så att han började glömma henne.

Så var det ju. Om man inte träffades och höll kontakten så kom man ifrån varandra. Inget att sörja över, kanske. Men hon brydde sig verkligen om Patrik. Dessutom anade hon att han hade det svårt just nu och hon ville gärna försöka hjälpa honom om hon kunde.

Därför ordnade hon så att hon kunde gå tillbaka till sin arbetsplats flera gånger, och när hon var där, höll hon ett vakande öga över Patrik. Han verkade inte bli på bättre humör. De lyckades till slut gå och ta en kopp kaffe, men han verkade hela tiden nervös och rastlös och det såg ut som om han tänkte på något som bekymrade honom.

Till slut kunde inte Malene låta bli att fråga vad som var fel.

”Patrik. Hur är det egentligen? Du verkar – bekymrad. Är det något som oroar dig?”

”Nej. Ingenting.”

Han svarade alldeles för snabbt, som om han inte ens behövde tänka efter. Malene var säker på att han försökte dölja något för henne. Tveksamt, försökte hon igen.

”Men jag ser ju att det är något som bekymrar dig. Kan du inte berätta vad det är?”

”Det är ju ingenting, säger jag ju.”

Malene stirrade storögt på honom. Så där ovänligt brukade Patrik aldrig uttrycka sig.

Han märkte hennes reaktion och verkade skämmas. Med en något vänligare ton försökte han ursäkta sig.

”Jag menade inte att snäsa av dig. Men det är faktiskt ingenting.”

”Okej. Jag ber om ursäkt för att jag försökte snoka. Det är ju inte något som angår mig ändå.”

”Be inte om ursäkt för att du bryr dig. Det uppskattar jag. Men – jag har inget att berätta.”

”Då så.”

”Jag måste nog tillbaka till kontoret igen. Det var trevligt att träffas igen.”

”Patrik – du ringer väl om det är något du vill prata om? Ja, du kan ringa när som helst förresten. Bara för att prata.”

”Det ska jag tänka på.”

Den här gången tog han faktiskt hennes hand och skakade den innan han skyndade tillbaka till jobbet. Malene satt kvar en stund och funderade. Något var fel och hon hoppades att hon skulle kunna ta reda på vad det var. Hon visste ju att hon var den enda på advokatbyrån som brydde sig om Patrik. De andra skulle bara låta honom gå, och anställa en ny kontorist, om de nu inte bestämde sig för att låta henne göra de där enklare sysslorna. Patrik som person, betydde inget för dem. Hon trodde att Mikael bara anställt honom för att Patrik varit så envis.

***

Malene orkade inte gå hemma längre. Hon ordnade en trevlig barnflicka som var barnvakt på dagarna, och så fick hon ett lite flexibelt schema för att kunna hinna hem emellanåt. Mikael hade inget emot det. Malene trodde inte att han ville ha henne i rätten mer än nödvändigt. Och faktiskt kunde det vara praktiskt att ha en jurist inne på kontoret som kunde förbereda fall för de andra.

Hissarna var fortfarande inte reparerade, så det blev mycket spring i trapporna.

En av de första dagarna tillbaka på arbetet, var hon på väg upp till kontoret, men blev så andfådd att hon måste vila sig lite. Hon satte sig en bit upp i trappan och sträckte ut benen. Nu måste hon verkligen börja träna så hon fick lite bättre kondition. Hon satt bortom kröken i trappan, där hon inte syntes från ytterdörren. Så hörde hon dörren öppnas och några personer kom in. En av dem var en kvinna med en påstridig och ovänlig röst.

”Glöm nu inte att vi ska träffas ikväll. Klockan halv nio. Kom ihåg det nu. Det ser inte bra ut om du kommer för sent.”

Rösten lät bekant, men det dröjde en stund innan Malene kunde placera den. Mansrösten som svarade var lägre och svårare att urskilja. Malene kunde inte höra hans svar, men att döma av kvinnans nästa ord, hade han inte svarat så att hon var nöjd.

”Du kan inte backa ur nu. Vill du att gubben ska få reda på det? Då skulle du inte kunna gå här och känna dig finare än oss vanliga dödliga. Tänk på hur det skulle se ut om de visste det, dina fina arbetskamrater, advokaterna.”

”Ja, jag kommer. Men -”

”Inga men, nu Patrik. Du vet vad som händer om du sviker mig. Det är väl inte så farligt? Du var ju min pojkvän förut och då behövde jag inte be dig två gånger.”

Än en gång hörde inte Malene Patriks svar, men så kom den kvinnliga rösten igen. Malene kände igen henne nu. Det var Laerke.

”Vi får se. De flesta vill nog att jag ska vara där också. Men om det är så – då får du faktiskt ställa upp.”

Om Patrik svarade något nu, hörde inte Malene det. Ytterdörren där nere slog igen och Malene försökte komma på fötter snabbt, så att inte Patrik skulle komma på henne med att lyssna på en så privat konversation. Men nu smällde ytterdörren igen. Patrik hade också gått ut. Malene lyckades komma på benen och så skyndade hon upp.

Väl där, tänkte hon igenom vad hon hört. Laerke försökte tvinga Patrik till att gå med på något han inte ville. Och på något sätt lyckades hon. Det var något som Patrik inte ville att ”gubben” – Mikael? – skulle få reda på. Och inte de andra heller.

Laerkes röst hade varit full av förakt när hon nämnde ”de fina advokaterna”. För övrigt lät hon kall och hånfull när hon talade med Patrik. Malene blev rasande när hon tänkte på det. Hon måste ta reda på vad som pågick, och när hon visste det skulle hon se till att Laerke lämnade Patrik i fred, och att hon fick sig en läxa.

Det dröjde en ganska lång stund innan Patrik kom in, och när han gjorde det var han alldeles blek och spänd. Malene frågade hur det var med honom, men han svarade bara kort och enstavigt. Det märktes att han inte ville att hon skulle tränga sig på. Hon tvingade sig till att respektera det, men hon höll redan på att planera hur hon skulle gå till väga för att hjälpa honom.

En dag fick hon ett fall, som hon anade var ett test. Mikael kanske inte skulle avskeda henne om hon misslyckades, men hon skulle nog inte få några fler rättsfall om det blev så. Faktiskt tvekade hon länge innan hon åtog sig fallet.

Det var en obehaglig, men högutbildad och välbärgad man som var anklagad för att ha misshandlat en prostituerad. Malene fick genast intrycket att han var skyldig, men att flickan passat på att överdriva skadorna för att få ut pengar. Personligen skulle Malene hellre ha hjälpt flickan att pressa pengar ur mannen, men nu var det han som var klienten och hon tvingade sig till att se till hans bästa.

Han satt häktad, och en stor del av hans personliga ägodelar, som t ex en stor samling hemmainspelad porr hade beslagtagits som bevis. Eftersom Malene var hans ombud, var hon tvungen att gå igenom materialet för hon hade fått veta att åklagaren skulle göra en stor affär av att han ibland hade använt våld mot prostituerade i samband med sex.

Det var en deprimerande samling filmer. Malene hade önskat att hon kunnat låta någon annan titta igenom kassetterna, men hon tvingade sig till att titta ändå.

En kväll när hon satt och spolade sig fram i det osmakliga materialet såg hon plötsligt något som fick henne att stanna till. Det fanns inte mycket som hon hade nytta av för fallet, men det här ville hon ändå titta på igen. Hon hoppades att hon hade sett fel. Det var väl ändå inte möjligt –

Men hon hade inte haft fel. Filmsekvensen visade hur en inte alltför entusiastisk man hade sex med en betydligt mer aktiv ung kvinna. Dessutom såg man ibland hennes klient som med stort intresse iakttog scenen framför sig. Det vände sig i magen på Malene, när hon såg mannens närmast groteska upphetsning.

Men det som gjorde henne mest upprörd var att den yngre mannen var Patrik. Det kunde inte vara något misstag. Hon spolade för säkerhets skull tillbaka bandet en andra gång, och såg det en tredje gång. Kvinnan var Laerke, och mannen var Patrik. Tyvärr gick det inte att tvivla på det. Hon kände bara alltför väl igen hans sorgsna ansikte och de nervösa rörelserna. Det såg mest av allt ut som om han blev förförd, så motvillig var han.

Malene fick blinka bort några tårar när hon äntligen hade stängt av videobandspelaren. Så avskyvärt. Hur kunde Laerke ha fått Patrik till att gå med på det där? Nu måste hon konfrontera honom. Hon hade ju bevis nu.

Nästa morgon väntade hon tills Patrik verkade ha en ledig stund. Hon gick ut och ställde sig framför skrivbordet. Det skulle bli svårt, men hon måste påminna sig om att det var för Patriks eget bästa.

”Patrik? Har du tid ett ögonblick?”

”Ja. Vad gäller det?”

”Kan du komma in på mitt kontor en stund?”

”Javisst.”

Han såg trött och sliten ut, tyckte Malene. Det märktes att hans tankar var bara till hälften på arbetet.

Så fort han kommit in, stängde hon dörren bakom honom och tryckte på upptaget-knappen. Han sneglade förvånat på hennes hand och så såg han frågande på henne.

”Ett ögonblick. Jag måste tyvärr visa dig något.”

Hon tryckte på play-knappen på videon och väntade. Patrik stirrade förvånat på tv-skärmen. Malene hade ju redan sett den vidriga filmen så hon tittade istället rakt på Patrik. När han såg filmen avlöste flera motstridiga känslor varandra i hans ansikte. Motvilja. Förvåning. Chock. Ilska. Till slut såg hon hur hans ögon fylldes med tårar.

”Var har du fått tag i den? Skickade hon den till Mikael i alla fall?”

”Nej. Jag hittade den bland en klients tillhörigheter. Han är misstänkt för misshandel av en prostituerad och polisen beslagtog massor av videofilmer han själv spelat in. Patrik – ”

”Jag säger upp mig. Mikael ska inte få avskeda mig. Och så kanske jag äntligen -”

”Vad då?”

”Det var inget. Om du inte ville något mer så går jag och skriver min avskedsansökan och lämnar den till Mikael.”

”Lugna dig. Mikael vet inget om det här. Det är bara jag som har sett filmen. Utom min klient.”

”Vem är din klient?”

Malene talade om det för honom. Han sjönk ner på en stol. Det verkade som om alltihop hade varit ett hårt slag för honom.

”Då – sparade han en kopia.”

”Patrik, jag ska inte säga något till någon, men du måste berätta för mig, om jag ska kunna hjälpa dig. Har Laerke använt den här för att utpressa dig på något sätt?”

Till Malenes förvåning och sorg, var Patrik så förtvivlad att han begravde ansiktet i händerna. Det tog en stund innan hon kunde nå fram till honom. Till slut la hon en hand på hans axel.

”Såja. Jag lovar att jag ska ordna det här. Bara du berättar, så jag vet vad jag ska göra. Börja med Laerke. Hur fick hon dig – till det där.”

Han såg upp på henne med ögon som var blanka av tårar. Men på något sätt verkade det som hennes ord hade gett honom en liten aning hopp. Han svalde hårt och drog med baksidan av handen nedanför ögonen.

”Hon – du minns kanske att jag brukade vara hennes chaufför?”

”Ja. Och du brukade vänta på henne och köra henne tillbaka när hon var klar med kunden.”

”Ja. Men en gång så ändrade sig kunden och ville – se på när hon – han ville ha ett par.”

”Jaha. Och hon försökte få dig att gå med på det?”

Patrik stirrade med ögon mörka av sinnesrörelse på Malene. Det sista han ville var att Malene skulle få veta exakt hur djupt han hade sjunkit. Men om han inte berättade, skulle han förlora jobbet, och det var enda chansen han hade att leva ett normalt, hederligt liv. Om han inte hade det, skulle han kanske få arbeta för Laerkes arbetsgivare så länge kunderna var intresserade, och kanske längre ändå, som chaufför.

”Hon skulle få sparken om hon inte ordnade det, sa hon.”

”Och du ställde upp förstås?”

Patrik sänkte blicken. Malene måste tycka att han var – tarvlig – billig.

”Du är alldeles för snäll. Hon förtjänar dig inte.”

Han såg upp igen. Malenes ton fick honom att tro att föraktet hon kände bara var för Laerke, inte honom.

”Jag visste inte att de tänkte filma. Hon måste ha vetat att han gjorde så och bett att få en kopia efteråt.”

”Jaha. Och sen då? Vad håller hon på med nu? Jag trodde faktiskt att ni inte var tillsammans längre.”

”Det är vi inte heller. Inte – privat.”

”Jaså. Men hon släpper dig inte ändå?”

”Hon – sa att hon skulle skicka en kopia av filmen till Mikael om jag inte – gick med på att – fortsätta.”

Fortsätta? Med att prostituera sig?

”Vad fortsatte ni med? Var ni – tillsammans eller -”

”Vi två, tillsammans. Och så -”

Rösten bröts, och Patrik begravde ansiktet i händerna än en gång. Det här var det värsta av alltihop. Nej, alltihop från början till slut var vidrigt. Laerke hade tjatat på honom. Sagt att det skulle ju bara vara som när de två var tillsammans. De kunde ju strunta i vem som såg på. Kunden skulle inte röra vid dem. Inte honom i alla fall.

Men det hade ändå varit svårt. Så svårt att Laerke hade tröttnat på honom och tvingat honom använda en annan teknik, där hans entusiasm betydde mindre eller inget.

Och så hade hon sagt att andra kunder var intresserade. Det var inget han behövde vara rädd för, hade hon försäkrat. Ingen skulle göra något med honom. Bara han själv, medan kunden såg på. Han hade gråtit då också. Försökt förklara att det inte skulle fungera, inte med en man som stod och stirrade på honom. Men Laerke sa att han säkert kunde anstränga sig lite mera. Annars skulle han bara säga till. Hon kunde skicka videon redan nästa dag.

Till slut hade han gett med sig och så hade han åkt iväg själv. Han förstod inte själv hur han till slut hade lyckats göra kunden nöjd, men till slut var det över. För den gången. Det hände inte så många gånger, men för honom kändes det som ett oändligt antal. Dessutom var det inte alla kunder som bara ville se på. De ville hjälpa till och så måste han göra samma sak i gengäld. Fyra månader, plus minus ett par veckor. Inte så lång tid, kanske, men ändå alldeles för länge.

”Patrik. Berätta nu, så ska jag se till att hon aldrig kan besvära dig mer. Titta på mig. Litar du på mig?”

Han såg upp och blinkade bort de tårar som hotade att helt förblinda honom. Mjukt gned hon bort de som ändå hade runnit ner på hans kinder. Hon stod ovanför honom och log uppmuntrande.

”Ja, jag litar på dig. Ibland – ibland måste jag åka ensam.”

Malene blinkade till. Det här var värre än hon kunnat föreställa sig. Menade Patrik att – Hon bara måste fråga. Hennes oro för honom gav henne inget val, även om hon naturligtvis insåg hur svårt det måste kännas för Patrik.

”Du – du är väl inte smittad av något?”

Ett uttryck av fasa spred sig över hans ansikte.

”Nej. Nej. Det var inte så. Inget så -”

”Jag förstår.”

Hon avbröt honom hastigt, utan att ha förstått exakt vad han försökte säga. Om han var så säker på att han inte var smittad, så räckte det för henne. Skakad, sjönk hon ner på den andra besöksstolen intill honom och la armen om honom. Han lät henne hålla om honom och begravde ansiktet i hennes hår.

När de samlat sig lite, reste sig Malene.

”Jag ska ordna det här. Bry dig inte om Laerke. Följ inte med henne någon mer gång. Om hon lyckas skicka filmen hit, ska jag se till att den försvinner. Eller så talar jag med Mikael. Han kan inte avskeda dig. Du har inte gjort något olagligt.”

”Men det kan skada advokatbyråns rykte.”

Patrick förstod att Malene menade väl, men hon var ensam på firman om att känna som hon gjorde. Ingen annan skulle tveka att göra sig av med honom.

”Men det kommer inte att gå så långt. Jag ska ta hand om Laerke. Fast – det vore nog bäst om hon inte fick tag i dig. Du får följa med mig hem. Det är inte så stort men du kan sova på soffan. Om du inte har något emot barnskrik?”

”Nej, då. Men vill du verkligen -”

”Ja, det är väl klart. Om du måste ha något med dig, kan du gå direkt och hämta dina saker. Annars kan jag säkert ordna något. Jag säger till de andra att jag skickat ut dig på ett ärende.”

”Är det säkert att du vill ha mig där? Med din dotter?”

”Ja, varför inte? Skynda dig nu. Laerke får inte hitta dig hemma.”

Patrick nickade omtumlat. Han rusade iväg, och lämnade en fundersam CC stående i korridoren.

Malene gick ut och pratade med CC.

”Jag skickade ut Patrik på ett ärende bara.”

”Jaså. Vad bråttom han fick.”

”Han ville väl bara se till att han kommer tillbaka så snart som möjligt.”

”Jaha. Det var väl bra. Hur går det nu, Malene? Med fallet och så?”

”Jo, det går bra. Jag tror att vi kan komma överens med domaren, så det blir ett lägre straff. Det kan du hälsa Mikael.”

”Det ska jag göra. Och du har inga problem med att orka med jobbet?”

”Nej, då. Inte alls. Jag gick ju bara hemma och latade mig. Nej, inte direkt. Men det är skönt att vara tillbaka.”

”Det var fint. Trevligt att ha dig tillbaka.”

Innan Patrik kom tillbaka, passade Malene på att ringa till Walid. Hennes f d pojkvän hade ju i sanningens namn ett kriminellt förflutet. Hon hoppades att han skulle kunna få fram information om Laerke. Helst ville hon få reda på något som kunde räcka som hållhake på den avskyvärda kvinnan. Så hjärtlöst av henne att utpressa Patrik till att prostituera sig. Det skulle hon få ångra.

Walid lät som alltid uppriktigt glad att höra ifrån henne. De pratade en lång stund om sin dotter och sina liv i allmänhet. Fast Malene försökte att inte vara uppenbar, lyssnade hon alltid noga när han berättade om vad han höll på med. Hon hoppades att han inte höll på med något kriminellt just nu. Till slut vågade hon sig på att komma till saken. Om Walid misstänkte att det fanns personliga känslor med i bilden när det gällde Patrik sa han inget om det. Han lovade bara att fråga runt lite och om han kom på något användbart, skulle han höra av sig direkt.

Malene skämdes för sig själv, men hon kunde inte låta bli att vädja till Walid att inte ta hennes begäran som uppmuntran att utöva påtryckningar på Laerke. Hur mycket Malene än avskydde henne, ville hon ändå inte att Patriks plågoande skulle hamna på sjukhus eller på annat sätt ta skada fysiskt.

”Walid – jag vill bara ha information. Du får inte be någon att – skrämma henne, eller något liknande. Förstår du?”

Han lät som vanligt sårad, över antydan att han inte alltid var laglydig. Det var bara alltför bekant. Men den här gången hade Malene inte råd att dalta med honom.

”Ta inte illa upp. Jag ville bara vara helt säker. Även om hon är en vidrig typ, måste vi sköta det här rätt.”

”Ja, naturligtvis. Jag ska bara fråga mina vänner om de känner till något. Inget annat. Jag förstår inte hur du kan tro något så -”

”Det gör jag inte heller, Walid. Men en del av dina vänner -”

”Jo, jo, du har rätt. En del av dem är kanske inte helt pålitliga. Men jag ska vara väldigt försiktig.”

”Tack.”

”När får jag träffa er igen?”

”Kanske i nästa vecka. Är du ledig då?”

”Jag tar mig alltid ledigt för dig och min underbara lilla dotter.”

”Då så. Jag ringer dig senare om det. Ha det så bra. Sköt om dig nu.”

”Du också. Och ta hand om lilla -”

Malene hörde Patriks steg ute i korridoren och skyndade sig att avsluta samtalet.

”Ja då. Jag måste gå nu.”

***

Lyckligtvis ringde Walid redan samma kväll. Malene stängde in sig i sitt rum, och tog samtalet. Det visade sig att Walid hade mycket intressant information att komma med. Laerke hade tydligen långvarig vana av utpressning. Tillsammans med sin arbetsgivare hade hon då och då lyckats pressa stora summor pengar ur domare, politiker och företagsledare som inte ville att deras indiskretioner på ledig tid skulle komma till allmänhetens kännedom. Dessutom verkade Laerke också dryga ut ekonomin med regelrätta bedrägerier.

För ett par år sedan hade hon lyckats lura av en förståndshandikappad man från en mycket välbärgad familj stora summor pengar. Familjen ville inte att det skulle bli känt att deras son slösat sexsiffriga belopp på en prostituerad, utan att ens ha fått träffa henne personligen. Fallet hade tystats ner. Men Malene trodde nog att en del av hennes bekanta inom domstolsväsendet skulle kunna blåsa liv i fallet igen, om det skulle bli nödvändigt.

Nu trodde Malene att hon hade tillräckligt för att kunna konfrontera Laerke öga mot öga. Hon ägnade de närmaste dagarna åt att samla bevis. Hon sa inget till Patrik om vad hon sysslade med, men hon lyckades hålla hans humör uppe ändå. Om någon la märke till att de började anlända till kontoret samtidigt var det i alla fall ingen som kommenterade det.

När tiden för konfrontationen närmade sig, började Malene känna sig lite nervös. Det gällde att lägga upp saken på exakt rätt sätt. Hon fick inte låta Laerke ana minsta svaghet från hennes sida.

Hennes efterforskningar hade gett henne Laerkes nuvarande adress, så hon slapp fråga Patrik. Ju mindre han visste om vad hon hade planerat, desto bättre. Han fick inte oroa sig.

Malene önskade att hon kunnat få hjälp av polisen, men bestämde sig så för att hon lika gärna kunde slå till direkt. Om hon inte hittade Laerke hemma, fick hon väl återkomma. Hon trodde inte Laerke kunde gissa sig till vad hon hade för avsikter.

Det märktes direkt att Laerke inte tyckte om henne. Bra, tänkte Malene. Det sparar tid. Inga tomma artighetsfraser.

”Får jag komma in?”

”Det här hade jag ju inte väntat mig. Men, där ser man. Jag som trodde du var en respektabel hetero. Ja, kom in då. Jag är inte nogräknad. Och pengar luktar ju inte, som man brukar säga.”

”Komiker också? Där ser man. Extraknäcker du på en ståuppkomikerklubb också? Du är då verkligen mångsidig.”

Laerke log kyligt och steg åt sidan bara precis så mycket att Malene kunde tränga sig förbi. Hon såg demonstrativt utmanande ner efter Malenes kropp, som om hon ville ge intrycket att hon häpnade att någon kunde låta sin kropp bli så – misskött.

Malene visste mycket väl att hon var otränad och lätt överviktig, men det spelade ju inte så stor roll i hennes yrke.

”Jag ska inte stanna länge. Du är ju en upptagen kvinna, och det är jag också. Men jag tänkte att du ville se de här – dokumenten.”

”Vad då för dokument?”

Laerke stirrade misstänksamt på mappen som Malene tog upp ur sin kasse. Lugnt radade hon upp ett halvdussin datorutskrifter på ett soffbord inne i ett rymligt, välupplyst vardagsrum.

”Den här informationen borde ju egentligen polisen få. Men eftersom du – en gång stod Patrik nära, så tänkte jag att du kanske ville få en chans att – börja om på nytt.”

”Vad vill du ha i så fall?”

”Videon.”

Det glimtade till inne i Laerkes isgrå ögon. Hennes läppar pressades samman medan hon läste igenom utskrifterna. Så såg hon upp på Malene.

”Jaså. Det är så det är. Ja, jag fattar ju att en kvinna med ditt utseende behöver betala för det. Och Patrik är ju vältränad. Ganska välutrustad också.”

Hon ryckte demonstrativt på axlarna.

”Jag känner ju andra män, så – varför inte? Du kan få honom. Jag har lärt upp honom, så du får nog inget att klaga på.”

”Videon. Och du låter bli att kontakta honom igen.”

”Vi säger väl så.”

Malene undrade hur hon skulle kunna veta att hon verkligen fick alla kopiorna, som hon var säker på att Laerke gjort. Det fanns ju inga garantier för det, så hon tänkte inte släppa ifrån sig originalen till de utskrifter hon hade. Däremot skulle hon avstå från att kontakta polisen så länge Laerke lät Patrik vara ifred.

”Jag vill ha med mig videon – alla kopior – nu direkt.”

”Hur ska jag kunna veta att du inte anmäler mig ändå?”

”Fresta mig inte. Men mitt ord är i alla fall värt något. Vill du att jag ska hjälpa dig eller inte? Jag kan lika gärna gå till polisen och – använda mina kontakter för att skydda Patrik. Men jag skulle helst vilja ha alla filmerna.”

”Okej. Vänta här.”

Men Malene följde med bort till Laerkes tv-hylla och såg på medan hon tog fram en videokassett ur en av lådorna under den.

”Alla kopiorna var det.”

”Jag har bara en.”

Malene stirrade kallt på Laerke utan att svara. Till slut vek Laerkes blick undan. Hon gick in i sovrummet och öppnade en byrålåda och tog fram ytterligare en kassett.

”Du har fler.”

”Nej, det här är de enda jag har.”

”Jag kan stå här hela dagen. Det är du som ser ut att ha bråttom ut.”

Laerke tvekade, så gick hon bort till datorn och startade den. Hon stod i vägen så inte Malene skulle få se lösenordet. Så flyttade hon sig lite åt sidan och lät Malene se hur hon öppnade en mapp och så en undermapp, som kallades Försäkringar. Inne i den låg en ikon som stod för ett filmformat. Hon raderade filmen medan hennes ögon demonstrativt brände sig in i Malenes.

”Det här var det sista stället. Om du inte tror mig, får du väl leta igenom hela lägenheten.”

”Du har kanske ett bankfack?”

”Nu får du sluta. Jag har inga fler kopior. Ta dem nu och gå. Ta Patrik. Slit honom med hälsan. Fast du, var beredd på att – han är trög i starten.”

”Kanske med dig.”

Malene visste inte var hon fick den insinuanta tonen ifrån, men till hennes förtjusning såg det ut som om Laerke träffades av hennes påstående.

”Ut. Jag har ett möte om tjugo minuter.”

”Ha det så – trevligt då. Jag hör inte av mig igen, om du låter Patrik vara ifred.”

”Din feta subba.”

”Kom ihåg vad jag sa.”

Malene vände på klacken och slog igen Laerkes dörr bakom sig. Det hade gått lite väl lätt, men hon visste ju att Laerke visste att hon hade informationen om henne. I det fallet gick det knappast att lämna över några original. Laerke fick helt enkelt hoppas att Malene skulle hålla ord.

När hon kom tillbaka till sin lägenhet funderade hon på att förstöra kassetterna direkt, men så tänkte hon att Patrik nog ville göra det själv. Hon tittade till babyn och pratade en stund med barnflickan innan hon gick in på sitt rum och låste in kassetterna i ett litet kassaskåp hon hade för känsliga handlingar som hade med jobbet att göra.

Hennes lunchrast var för länge sedan över och hon hoppades att ingen skulle ha sökt henne på kontoret. Men när hon kom tillbaka, var alla upptagna med sitt. Hon bestämde sig för att inte berätta något för Patrik förrän de kom tillbaka till lägenheten den kvällen.

***

Hon skickade iväg barnflickan, och plockade fram lite mat åt sig och Patrik. Han hjälpte till att duka. När middagen var klar och de just skulle till att sätta sig, började babyn gråta. Malene ursäktade sig och gick för att trösta den lilla. Det gick lyckligtvis ganska lätt att få henne att somna om igen. Så satte hon sig ner mitt emot Patrik.

”Patrik – jag har ett par saker att berätta för dig.”

”Gäller det -”

”Laerke, ja. Jag – var och hälsade på henne idag. Hon gick med på att lämna över filmerna till mig.”

Patrik stirrade förbluffat på henne.

”Hur då? Bara så där – lätt?”

”Nej, jag lyckades ta reda på en del information om henne och jag lovade att inte tala om det för polisen.”

”Vad då för information?”

Malene tvekade, men så tänkte hon att det nog inte kunde skada om hon berättade för Patrik.

”Hon är visst van vid att utpressa. Fast i vanliga fall vill hon ha pengar.”

”Jaha.”

”Visste du något om det?”

”Naturligtvis inte. Då hade jag talat om det för dig eller Mikael direkt.”

”Naturligtvis. Så hade hon ägnat sig åt bedrägerier. Hon lurade t ex av en förståndshandikappad man en ganska stor summa pengar, utan att hon ens behövde träffa honom.”

Patrik suckade.

”Det förvånar mig inte.”

”Inte mig heller. Ta inte illa upp, men jag förstår faktiskt inte vad du kunde se hos henne ens från början.”

Han skakade på huvudet som om han inte heller kunde minnas vad det varit som fört dem samman, men så bestämde han sig för att svara.

”Vem tror du skulle vilja ha mig? Jag var ensam. Ingen av mina gamla bekanta eller polare var intresserade sen när jag kom ut ur fängelset.”

”Patrik, tänk inte så där. Du förtjänar bättre än den där -”

”Tack. Det är många som skulle förtjäna någon mycket bättre. Men – det är som det är, eller hur?”

Malene undrade om han syftade på henne. I så fall hade han alldeles rätt. Hon hoppades i alla fall att hon förtjänade någon bättre. För hittills hade hon ju inte haft så stor tur med män. Hon bestämde sig för att byta samtalsämne. Med Laerkes insinuationer färskt i minnet, ville hon inte att Patrik skulle få för sig att hon – hade några förhoppningar när det gällde honom.

”Hur som helst har jag filmerna i kassen. Du får göra vad du vill med dem.”

”Tack. Jag vet inte vad jag ska göra för att -”

”Du behöver inte göra något alls. Ta filmerna bara och förstör dem eller – ja, hur man nu gör. Det kanske räcker att radera dem.”

”Nej, man måste nog förstöra dem. Men det ordnar jag. Malene -”

”Ja?”

”Du är fantastisk. Jag fattar inte varför du bryr dig om mig, men – jag -”

Han lät så rörd så Malene var rädd att han skulle börja gråta igen. Hon reste sig och började plocka bort tallrikar och glas.

Patrik skyndade sig att hjälpa till. Han insisterade på att få diska, och Malene gav med sig efter bara några få protester. Det var ju förståeligt att han inte ville ta emot någon välgörenhet.

***

Patrik flyttade tillbaka till sin egen lägenhet, och Malene saknade honom genast. Det hade varit trevligt att ha någon vuxen att prata med. Visserligen var barnflickan rar och de hade bra kontakt, men hon var ju ändå bara nitton eller tjugo.

Men så hade hon ju sin dotter, och inget i världen gick upp emot att ha sitt eget barn hos sig. Hon började komma in i rutinerna på jobbet och det kändes lagom intensivt. Ibland gick hon och Patrik ut och åt lunch tillsammans. Walid dök upp ibland och de brukade promenera tillsammans i något av grönområdena i närheten.

Den här söndagen var han inte där, och Malene gick ensam med barnvagnen. Solen sken ganska behagligt och träden var fulla av gröna knoppar. Det var hennes favoritårstid, även om hon också uppskattade en vit jul ibland.

Fåglarna sjöng och barn sprang omkring och lekte. Hon svängde in på stigen som gick ner mot dammen, när hon plötsligt hörde steg bakom sig. Två män närmade sig. Av någon anledning blev hon illa berörd. De stirrade så närgånget på henne. Hon började gå snabbare, men hon hörde att de också ökade takten. Plötsligt greps hon av en oförklarlig skräck. De var ju inte ensamma. Bara några meter bort fanns flera andra människor. Hon behövde bara skrika så –

Men plötsligt tog en av dem tag i henne, hårt. Han pressade sin hand mot hennes mun och drog henne bakåt mot sig. Den andre ryckte barnvagnen ur hennes händer och började gå snabbt åt andra hållet. Malene försökte slita sig loss, men mannen som höll henne fast var mycket starkare. Hon försökte sparka honom på benen, men då svängde han henne runt så han kunde se henne i ansiktet.

Utan att ändra en min, knuffade han ner henne på knä, och började slå och sparka henne. Hon fick upp armarna för att skydda ansiktet och kröp ihop så han inte skulle kunna sparka henne i magen. Slagen haglade över henne och hon sjönk ner på marken i sin hopkrupna ställning.

Hon tyckte hon hörde röster ropa någonting, men hon var inte säker. Allt försvann i ett egendomligt dis.

***

När hon vaknade, satt Mikael hos henne. Hon blev förvånad och skulle just öppna munnen och fråga vad han gjorde där, när hon kände smärtan i revbenen. Det gjorde ont att andas och läpparna kändes svullna och ömma. När hon kände efter, gjorde det ont i hela kroppen. Ena handleden verkade vara gipsad. Hon kunde knappt röra sig.

”Vad -”

Hon avbröt sig, när hon plötsligt mindes vad som hänt.

”Var är -”

”Malene – försök att andas lugnt.”

Mikael tog hennes hand och kramade den, på ett sätt som hon inte mindes att han gjort sedan de var tillsammans för så många år sedan.

”Men var -”

”Jag är ledsen. Vi vet inte än. Polisen har efterlyst henne och de letar överallt. De kommer snart att hitta henne.”

Hon började gråta. Det skrik som hade varit på väg över hennes läppar bara dog ut av sig själv. Hon var för utmattad för att orka dra in så mycket luft i lungorna.

”Du kommer att bli bra igen. Handleden är bruten och några av revbenen också, men du har inga inre skador eller skallskador.”

Det var som om hans ord inte betydde någonting. Vad spelade det för roll hur hon mådde, när hon inte hade en aning om ifall hennes dotter levde eller – Hon visste bättre än de flesta småbarnsföräldrar hur många sjuka människor det fanns där ute. Om någon av dem hade –

”Malene, jag lovar att de kommer att hitta henne. Försök att lugna ner dig nu. Jag kanske borde ringa efter syster -”

”Nej, det behövs inte. Jag ska inte bli hysterisk.”

Vad tjänade det till? Hon sjönk ner i en halvdvala, som inte dövade hennes oro och smärta men som fick omvärlden att retirera en aning. Mikael satt kvar en stund till och iakttog henne oroligt.

Han påmindes om den gången han själv legat på sjukhus, svävande mellan liv och död. Hans far hade berättat för honom att Malene suttit hos honom, tålmodigt, under den tid han varit medvetslös. Och nu låg hon här själv. Visserligen var det ingen fara att hon skulle dö, men han trodde sig förstå att det värsta för henne var inte hennes eget tillstånd, utan barnet.

Så mindes han att Patrik stod utanför och väntade otåligt. Han hade inte vetat att Malene och Patrik stod varandra så nära, men Malene var ju en väldigt varm och omtänksam person. Kanske uppskattade Patrik att bli behandlad så. Det föll inte Mikael in att han själv kunde behandla sin skyddsling på det sättet. Han hade ju gett honom en chans. Det var ju ändå en vuxen man.

”Malene? Är du vaken?”

”Ja. Vad är det?”

”Patrik är här utanför. Jag glömde säga det förut. Det verkar som om han vill komma in och hälsa på dig. Om du orkar.”

Tanken på Patrik fick Malene att rycka upp sig ur sin apati. Bara en aning. Men hon kunde inte låta Patrik gå där ute och oroa sig för henne.

”Säg till honom att han får komma in, om han vill.”

”Walid ringde. Han är nere i Tyskland på ett jobb, så han kan inte komma förrän i morgon.”

”Jag förstår.”

Mikael reste sig och gick ut och letade efter Patrik. Han satt bara en bit bort, blek och spänd. Det såg faktiskt ut som om Patrik var riktigt fäst vid Malene. Men hon var ju en väldigt vänlig person.

”Du kan komma in nu, om du vill.”

”Tack. Hur är det med henne?”

”Jo, det är väl – hon kommer i alla fall att repa sig. Gå in du. Hon väntar på dig.”‘

Patrik öppnade dörren och tittade in. Han såg att Malenes ögon var öppna, och att hon såg bort mot dörren.

”Hej.”

”Hej.”

Han satte sig i stolen som Mikael just lämnat och tog Malenes hand. Den var gipsad nästan ända ner till fingrarna. Han blev illamående när han tänkte på hur mycket våld hon utsatts för. Vem hade velat behandla henne så? Var det en ren tillfällighet att de valt henne eller hade det något att göra med hennes arbete? Mikael hade berättat för honom att de som misshandlat Malene också hade stulit hennes baby. Det gjorde honom ännu mer orolig. Precis som Malene visste han mer än han ville om de sjuka människor som fanns där ute.

”De tog henne.”

”Jag vet. Mikael berättade. Men polisen -”

”Polisen -”

Han hörde att hon inte hade mycket förtroende för polisens efterforskningar. Det slog honom att han kanske själv skulle kunna göra något. Han hade ju fortfarande kontakter, i kriminella kretsar. Om någon hade kidnappat en baby skulle det antagligen spridas fort. Alla visste allting. Det var bara en fråga om vilka gentjänster man kunde göra för dem i utbyte mot information. Men han hade fortfarande några som var skyldiga honom tjänster. Kanske skulle han kunna ta reda på något.

”Försök sova nu. Jag stannar så länge jag får.”

Hennes förtvivlade ögon mötte hans, lika bedrövade. Han behöll taget om hennes hand. Det dröjde inte länge innan hon dåsade till. Knappt hade hon somnat ifrån, förrän en sköterska tittade in och uppmanade Patrik att gå ut.

Ute i korridoren blev han stående, medan han funderade på vem han kunde kontakta först. Långsamt började han gå mot utgången. När han stod i entréhallen, innanför dörrarna, ringde hans mobil. Han skyndade sig ut i ösregnet, som kommit som från ingenstans bara någon timme tidigare.

Rösten var bara alltför bekant.

”Hur har du det med din feta flickvän?”

”Laerke? Du ska ge fan i att -”

”Nu ska du lyssna på mig. Så här går det när man jävlas med mig. Det kan du hälsa din stora avelskossa.”

”Är det du som har -”

”Dra dina egna slutsatser. Hoppas du är nöjd nu. Knullar hon lika bra som jag?”

”Din jävla fitta. Var är babyn? Om du inte lämnar tillbaka henne ska jag -”

”Du ska akta dig för att komma med hotelser mot mig. Din fitta.”

Han drog in andan för att skrika åt henne, när han hörde ett klick som sa att hon hade avslutat samtalet. Hans första impuls var att åka hem till Laerke och skaka sanningen ur henne. Men så kunde han inte göra. Då var han inte bättre än sin mamma och alla de ‘farbröder’ som passerat revy under hans barndom. Hur mycket han än hatade Laerke skulle han inte slå henne. Han hade gjort det en gång, men då hade han lovat sig själv att aldrig någonsin slå en kvinna igen.

Dessutom var Laerke inte dum. Hon skulle inte vara hemma hos sig nu. Inte förrän det här var över på ett eller annat sätt.

***

Efter att ha sprungit runt i knarkarkvarteren så länge att han tappat räkningen på tiden, stötte han äntligen på Sören, som kunnat hjälpa honom. De hade suttit i samma cell några månader och Sören hade berättat vad han visste utan att begära någon gentjänst.

Inte för att det förde honom så hemskt mycket närmare lösningen på problemet. Men åtminstone visste han att Laerke hade sålt babyn till ett barnlöst par, inte några pedofiler. Nu gällde det bara att hinna fram i tid innan paret kom för att hämta barnet de köpt sig. Och att ta sig förbi torpederna som antagligen skyddade barnhandlaren.

Adressen som Sören gett honom visade sig gå till en lagerlokal nere vid hamnen. Patrik kände till området som ett där pengar bytte ägare i utbyte mot knark, vapen eller levande handelsvaror. Han darrade till.

Regnet hade snart blött igenom hans tunna jacka och han hade varit utomhus i timmar. Så här års kunde vädret slå om när som helst och plötsligt hade temperaturen sjunkit till omkring fem plusgrader. Men han kunde inte hänga upp sig på småsaker. Om han inte skyndade sig skulle det tyska paret ta med sig Malenes baby ur landet och då skulle han inte själv kunna få tillbaka henne.

Nu måste han ta sig genom halva staden, och när som helst skulle tyskarna vara där. Han hoppade på en buss och hoppades att hans genomdränkta tillstånd inte skulle få bussföraren att slänga av honom igen. Lyckligtvis hade han pengar på sig. Föraren kastade en likgiltig blick på honom och så återgick han till körningen.

Han blev tvungen att byta buss en gång, men till slut stod han nere vid kajen. En genomträngande fuktig kyla trängde upp ur de matta svarta vågorna. Det såg otäckt ut, som om havet ville kasta sig upp på land och sluka allt i sin väg.

Han tog sig tyst fram till den byggnad han fått veta var den rätta. Det var mörkt där nere, men en och annan gatlykta kastade ett dunkelt ljust på fasaderna. Allt verkade vara lugnt och tyst, men han höll sig ändå nära väggen, beredd att kasta sig ner i skydd bakom en soptunna eller en tomlåda, om någon dök upp.

Den stora porten vid lastbryggan var låst, och han tvingades ta sig hela vägen runt från andra sidan. Åtminstone slapp han nu kylan från vattnet. På andra sidan fanns det faktiskt en rad av mindre dörrar men de var låsta allihop. Till slut hittade han ett fönster som gick att få upp, utan att krossa rutan. Han tog sig in, men fick flera träflisor i handen, på vägen in.

Rummet han kommit in i var tomt och han fortsatte ut i det större lagerutrymmet innanför. Nu rörde han sig ännu tystare. Plötsligt hörde han ett svagt ljud som han lärt sig känna igen då han bott hos Malene. Det var barnet. Hon kunde inte vara långt borta. Ljudet kvävdes lika fort som det uppkommit och han förstod att någon lagt sin hand över barnets mun. Han skyndade på stegen så mycket han vågade. Om Malenes baby kom till skada –

Till hans stora förvåning var mannen helt ensam. Inga kroppsbyggare stod på vakt vad Patrik kunde se. Han kunde inte fatta att han hade haft en sådan tur. Visserligen var mannen själv rätt så storväxt, men han var ju ensam. Barnet låg kvar i barnvagnen. Antagligen skulle den ingå i priset. Om han bara kunde få mannen bort från babyn, så skulle han kanske –

Han avbröts i sina tankar av ett ljud som lät som en explosion. I halvdunklet hade han råkat sparka till något som låg på golvet. Mannen därborta snodde runt och började gå i riktning mot ljudet. Patrik kastade sig in bakom några lådor och försökte ta sig runt så han kunde gå på mannen bakifrån.

Än en gång hade han tur. Han lyckades ta sig runt och innan mannen var beredd, kastade sig Patrik över honom. Han slog till högerarmen och hörde hur ett metallföremål slog i golvet och rullade iväg. Där tog turen slut. Mannen snodde runt mycket snabbare än Patrik hade varit beredd på och kastade sig på honom. Patrik slog in i en container som stod bakom honom och tappade andan.

Mannen följde upp med en serie slag så hårda att Patrik kände att han höll på att förlora medvetandet. Förtvivlat försökte han avvärja slagen. I det här läget brydde han sig inte om att slåss enligt några regler. Han körde in knäet i sin motståndares skrev. Det gav honom så mycket andrum att han fick chans att få in tummen i ögat på mannen. Men nu lyckades mannen få tag med båda händerna om halsen på Patrik och klämde till. En röd dimma skymde hans blick och han kämpade för att få luft.

Desperat trevade han med högerhanden efter något tillhygge som han kunde använda för att försvara sig. Plötsligt fick hans hand kontakt med något som kändes som en bräda. Den satt så pass lös att han fick loss den och lyckades, med sina sista krafter slå den i huvudet på sin motståndare, så hårt han kunde.

Ett ögonblick trodde han inte att det skulle vara tillräckligt, men så lossnade greppet om hans hals och han kunde andas igen. Han knuffade undan mannen och sjönk själv ner på knä en stund, medan han hostade och hostade.

Så fort han orkade, reste han sig upp och undersökte mannen på golvet. Han verkade ordentligt utslagen, men Patrik såg att han andades och hoppades att han skulle klara sig. Så stapplade han bort mot vagnen. Babyn verkade vara oskadad. Hon andades lugnt och såg ut att sova normalt. Patrik kände försiktigt på hennes kind. Den hade normal temperatur, trodde han. I alla fall kändes det ungefär som det gjort hemma hos Malene.

Nu måste han få barnet med sig till sjukhuset. Han hoppades att ingen skulle se hans tilltufsade tillstånd och ringa till polisen. Det påminde honom om att han själv hade en mobiltelefon med sig. Han trevade i fickan och fick upp telefonen. Men den måste ha blivit skadad i slagsmålet. Det gick inte att få någon signal. Kanske var det ingen mottagning där han var.

Han hade ändå inte råd att förlora någon mer tid. Lyckligtvis kom han med en av nattbussarna som gick direkt in till centrum. Hans utseende förorsakade bara något höjda ögonbryn. Nattchaufförerna verkade mest vara intresserade av att komma oskadade genom sina skift, inte att vara polisinformatörer.

Ingen ifrågasatte honom, på hela vägen till sjukhuset. Där inne hittade han Mikael och lämnade över barnet.

”Var fick du tag i henne?”

”Jag frågade en gammal bekant och så gick jag till – jag berättar senare. Hon är okej, tror jag. Du kan kolla själv.”

Mikael såg ut som om han hellre överlät barnomsorg åt utbildad personal. Men han tog tveksamt tag i barnvagnens handtag.

”Du ser ut som om du kunde behöva läkarvård.”

”Nej, det är okej. Jag vill bara komma hem till mig och få lite torra kläder på mig. Hälsa Malene att jag – vi ses senare.”

”Det ska jag göra. Patrik -”

”Ja.”

”Bra gjort.”

”Tack.”

Men Patrik kände sig inte alls lika tillfreds som han kanske borde. Visserligen var han glad att han kunnat rädda barnet. Han förstod ju hur mycket det betydde för Malene. Men just nu värkte det i hela kroppen. Han var genomkyld och utmattad och samtalet med Laerke hade gjort honom nedstämd.

Fitta hade hon kallat honom. Hon kunde lika gärna ha sagt hora. Det spelade ingen roll att han kunde ha sagt samma sak till henne. För Laerke var det knappast ett skällsord. Hon ansåg att andra kvinnor, som Malene, var dumma som inte utnyttjade det naturen gett dem, till att tjäna pengar.

För övrigt tyngde skuldkänslorna honom. Om inte Malene hade försökt hjälpa honom, hade hon aldrig blivit så svårt misshandlad. Och viktigast av allt, hon hade inte behövt uppleva den fruktansvärda fasan att se sitt barn bli bortrövat. Allt var hans fel. Hon förtjänade bättre än att dras in i hans tarvliga problem.

När han kommit upp i lägenheten, stannade han bara så länge att han hann plocka på sig de pengar han hade hemma. Så skyndade han sig ner på gatan igen. Han sökte upp en man som bodde runt hörnet. Dennes – butik – var öppen dygnet runt. Det var bara att ringa på.

”Cezar. Öppna. Det är Patrik.”

Svaret inifrån kom så fort att han förstod att mannen inte gått och lagt sig. Han hörde steg innanför dörren och han anade att någon tittade ut genom det lilla titthålet. Det rasslade i en säkerhetskedja och så stod Cezar i dörröppningen.

”Värst vad du har bråttom då. Brinner det?”

Patrik drog inte på munnen. Han plockade fram kuvertet med pengarna, och Cezar tog emot det. Efter att ha räknat innehållet iakttog han Patrik eftertänksamt.

”Det där räcker inte till mycket, min vän. Har du inget mer?”

”Kom igen. Du känner ju mig.”

”Ja, men du vet hur det är.”

Patrik kände efter om armbandsuret fortfarande var helt. Konstigt nog var det det, men klockan hade inte varit dyr från början. Han ägde inget som var så mycket värt. Om Cezar fortsatte att krångla, skulle han bli tvungen att gå därifrån tomhänt.

”Behåll du din klocka. Jag har en egen.”

Cezar visade stolt upp sitt eget armbandsur som åtminstone föreställde en Rolex. Patrik misstänkte att den nog tillverkades någon helt annanstans än de där märkesklockorna. Kanske i Cezars hemland.

Efter ett ögonblicks kalkylerande, nickade Cezar.

”Du kommer väl till mig nästa gång? Jag vill inte att du köper av kineserna. Den skiten de säljer gör dig blind.”

”Ja, ja. Om jag ska ha mer, kommer jag till dig.”

Cezar verkade inte lyssna på Patriks ordval. Han var så säker på att den som började köpa av honom alltid skulle komma tillbaka.

Så tog Patrik emot den lilla plastpåsen med de dyra små tabletterna. Han stoppade dem i fickan han tagit fram kuvertet ur och skyndade sig tillbaka till sin lägenhet. Där uppe tvekade han om han skulle duscha och byta om först, men tanken på att ligga i sina blöta och smutsiga kläder fick honom att bestämma sig.

Han slängde kläderna på golvet och gick in i badrummet. Blod och smuts rann ner i avloppet och tvålvattnet sved i skråmorna han hade fått på händerna och i ansiktet. Resten av kroppen värkte, men han såg inget särskilt alarmerande. Det gjorde bara lite ont när han andades.

Han plockade fram rena underkläder och en t-shirt ur en byrålåda, och så la han sig på sängen. Sömnen skulle inte komma riktigt än. Det var så kyligt i rummet att han snart gick upp igen och letade fram en extra filt. Med den över sig, plockade han fram plastpåsen med tabletterna, som han lagt på det lilla bordet vid huvudändan av sängen. Han såg på dem en stund, men så svalde han dem utan att fundera mera.

Det var svårt att hitta en ställning som inte gjorde ont, men till slut låg han stilla, med filtarna uppdragna till hakan. Han tyckte det dröjde länge innan effekten kom, men så småningom började värken avta och en behaglig känsla spred sig i kroppen.

Då hörde han dörren öppnas. Hade han glömt låsa den? Han var för trött och yr för att oroa sig för att Laerke kanske hade skickat några fler muskelberg för att hämnas. Men de två personer som stod i dörröppningen var bekanta och fick honom inte att känna sig särskilt bekymrad.

”Patrik. Varför stack du iväg så där?”

Malene vacklade till och Mikael tog ett bättre tag i henne. De gick fram till Patriks säng och där släppte Mikael taget om Malene som sjönk ner på sängkanten.

”Du borde inte vara ensam nu. Mikael, du sa inte att han hade fått stryk.”

”Jo, men sa jag inte att han verkade rätt medtagen?”

”Jag trodde du menade att han var genomblöt. Patrik, hur hittade du henne? Vem var det som slog dig?”

Mikael såg sig omkring i den trånga, deprimerande lägenheten. Det var bäst att han fick iväg Malene härifrån så fort som möjligt. Läkarna hade varit väldigt obenägna att släppa iväg henne från sjukhuset. Dessutom låg ju barnet i bilen nere på gatan. Han tyckte nog att Patrik hade kunnat få vila sig ifred. Om Malene absolut inte ville vara kvar på sjukhuset kunde han ju ha kört henne direkt hem istället.

”Mikael, du kan gå ner igen och hålla ett öga på -”

”Men du ska väl inte stanna här? Kom nu. Du ser väl att Patrik -”

Ja, vad såg han egentligen? Visserligen var Patrik säkert både mörbultad och utmattad, men den där blicken berodde väl ändå inte bara på att han var trött?

”Patrik. Hur är det med dig?”

Malene märkte också att något var fel. Hon tog tag i Patriks axel med den förhållandevis oskadade handen och skakade honom.

”Det är bara fint med mig. Du hade inte behövt komma – komma – hit.”

”Du är ju påtänd.”

Hon såg upp mot Mikael med oro i blicken.

”Nedåttjack, tror jag. Vad är det du har tagit, Patrik?”

”Finns inget kvar. Du får skaffa – skaffa eget.”

”Malene, det är ingen idé att du försöker prata med honom nu. Det tar flera timmar innan han är som vanligt igen.”

”Jag vet. Vi tar honom med oss. Jag vill inte att han ska vara ensam nu.”

Mikael kunde inte tro att han hört rätt. Han visste ju att Malene var den typen som ville adoptera alla hemlösa katter och hundar och ta med sig hemlösa och uteliggare hem och ge dem ett varmt mål mat, men ville hon verkligen ta med sig en knarkare hem till sin baby? Men han kände henne ju. När hon var så här envis, skulle hon kunna få för sig att köra bilen själv, med gips och allt, och det kunde han ju inte låta henne göra.

”Okej. Sitt kvar här så kommer jag upp och hämtar dig när jag har fått ner honom i bilen.”

Han tog tag i Patriks överarmar och försökte lyfta upp honom. Han var inte tung, men han var heller inte ett dugg samarbetsvillig.

”Släpp mig. Jag vill inte. Malene, få honom att gå. Jag gör inte det där längre.”

Mikael lyssnade bara med ett halvt öra. Vad skulle han göra nu?

Malene strök över Patriks hår och kinder och talade lugnande med honom.

”Det är ju Mikael. Han ska bara hjälpa dig ner till bilen. Inget annat. Du känner ju Mikael.”

”Mikael. Ja, han är juste. Gav mig ett jobb när jag kom ut från fängelset. Ska vi åka någonstans?”

Än en gång försökte Mikael lyfta upp Patrik och den här gången gick det bättre. Patrik hjälpte inte precis till, men han satte sig inte på tvären längre.

”Filtarna också.”

Mikael suckade resignerat och såg till att filtarna något så när täckte Patriks kropp. Det skulle inte bli lätt att släpa honom nerför trapporna.

Till slut gick det, och vid den här tiden på morgonen var det folktomt ute. Inga nyfikna blickar. När Mikael fått Patrik att sätta sig i sätet intill förarsätet, sneglade han tveksamt på sin halvt medvetslöse passagerare. Jo, han skulle nog sitta still i de få minuter det kunde ta att få ner Malene igen. Barnet sov lugnt i baksätet.

Äntligen hade han fått in Malene i baksätet intill sin dotter. Patrik verkade sova i framsätet. Mikael kastade en blick på honom, men han hade inte behövt oroa sig. Malene lutade sig fram och kände efter att Patrik satt bekvämt och andades normalt. Otroligt vilken omvårdnadskänsla kvinnor hade.

Hemma hos Malene fick Mikael upprepa processen i omvänd ordning. Först upp med barnet, så hennes vagn, därefter hennes mamma och så slutligen Patrik. Efteråt var Mikael själv rätt så slut, men han tackade ändå nej till Malenes erbjudande om frukost. Hon behövde sova. De behövde allihop sova ut nu.

Det sista han såg innan han gick mot ytterdörren, var hur Malene som redan bäddat ner babyn i barnsängen, nu stod vid soffan och pysslade med Patrik. Han skakade lätt på huvudet medan han gick ner för trapporna. Antingen var Malene den mest självuppoffrande kvinnan i världen eller så – men det var väl knappast möjligt – eller så var hon kär i Patrik. I vilket fall som helst var det ju inte hans angelägenhet. Nu skulle han i alla fall äntligen få vila.

***

Malene la sig på sängen inne i sitt rum, efter att tagit sig en sista titt på sin dotter. Babyn sov lugnt och hon tänkte att hon borde passa på att sova lite innan det blev dags för morgonmålet. Barnflickan hade nog hört vad som hänt och man kunde inte veta om hon tänkte komma eller inte. Om hon trodde att ingen skulle vara hemma, kom hon säkert inte.

När Malene kommit så långt i sina tankar sov hon redan.

Hon visste inte hur länge hon sovit. Det kunde inte vara lång stund, men det spelade ingen roll. De var i säkerhet nu, så hon kunde ju alltid sova någon annan gång. Hon skyndade sig upp och tog upp babyn och kände efter om blöjan behövde bytas. Det gjorde den ju alltid så hon satte igång med det först. Så gick hon ut i köket och värmde lite välling.

När allt var klart och hon hade hört en rejäl rapning, satte hon babyn i sin hage. Hon placerade hennes favoritleksaker där och så gick hon bort till soffan för att se hur det var med Patrik. Han sov fortfarande tungt och hon undrade om han skulle vakna om han behövde gå på toaletten. Men andningen verkade normal så hon lät honom vara.

Nu gjorde hon i ordning lite frukost åt sig själv. Egentligen borde hon tvätta kläder och bada babyn och – Men det värkte i hela kroppen och hon tyckte att det var bäst att sätta sig ner en stund. Hon dåsade till nästan genast, men vaknade snart av att någon rörde sig.

Det var Patrik. Han såg nästan ut som vanligt. Det visade sig att han redan varit på toaletten och var på väg tillbaka.

”Patrik. Hur känner du dig?”

”Jo. Det är väl – Hur känner du dig själv?”

Han såg ut att vara illa berörd.

”Det ordnar sig. Vill du ha litet frukost?”

”Ursäkta att jag frågar, men hur kom jag hit?”

”Mikael körde oss hit. Han hjälpte oss upp också.”

Han såg ut att tänka intensivt, eller i alla fall så intensivt som han orkade så här dags på morgonen. Kanske fanns det kvar lite av effekten av drogen också. Malene var ingen expert, men hon tyckte i alla fall att Patrik mer eller mindre var sig själv igen.

”Kom.”

Hon tog tag i hans hand med sin ogipsade och ledde ut honom i köket. Där tvingade hon i honom lite apelsinjuice, men han rusade direkt ut i badrummet och kräktes. Hon funderade lite och så gjorde hon i ordning en rostad brödskiva med bara lite smör på. Han såg inte entusiastisk ut men gick med på att försöka. Några tuggor fick han i alla fall i sig.

Så satte de sig i soffan ute i vardagsrummet. Patrik såg fortfarande ut att fundera på något. Han såg desorienterad och bekymrad ut.

”Malene – jag antar att du förstår att jag – vad jag tog i går natt -”

”Ja, ungefär. Det gick liksom inte att missa.”

Han såg ledsen ut, eller snarare som om han skämdes.

”Förlåt. Jag bara – ”

”Du ska inte säga förlåt. Om det inte hade varit för dig så hade jag ju inte fått min dotter tillbaka.”

”Jo, men om du inte hade försökt hjälpa mig så hade Laerke inte -”

”Laerke? Var det hon som låg bakom det här? Det borde jag ha förstått.”

”Hon ringde mig på sjukhuset och jag förstod att hon måste ha ordnat alltsammans.”

”Och sen då? Vad gjorde du då? Åkte du hem till henne?”

Patrik såg ut som om frågan gjorde honom illa berörd.

”Nej. Jag började leta efter folk som kunde berätta var babyn var.”

”Och så hittade du henne? Men vem slog dig?”

”Han som skulle sälja henne. Jag sa väl till Mikael att – Nej, det kanske jag inte gjorde. Den där mannen som jag träffade på, skulle ha sålt henne till ett rikt, barnlöst par i Tyskland.”

Malene andades ut av lättnad. Inga pedofiler. Inga afrikanska häxdoktorer som skar av levande barn deras kroppsdelar för att göra magiska amuletter. Bara ett barnlöst par.

”Jag förstår. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig.”

Tårögd, slog Malene armarna om Patrik och höll honom intill sig. De var ömma och blåslagna båda två, men de klamrade sig ändå fast vid varandra som om beröringen gav dem lite trygghet. Kyssen överrumplade dem båda. Ena stunden vilade deras blåslagna kinder mot varandra – i nästa ögonblick kysstes de utan en tanke på om det var klokt eller inte. De hade nog fortsatt länge än, om inte ett barnskrik hade avbrutit dem.

Generat, frigjorde sig Malene från Patriks armar och haltade bort till hagen för att lyfta upp babyn. Patrik följde efter.

”Om du vill kan jag ta henne. Det måste vara svårt med den där armen.”

”Tack. Det var snällt. Men nu måste jag få veta. Hur svårt skadad är du?”

Det kändes säkrast att inte säga något om kyssen.

”Det är nog ingen fara.”

”Kom hit och sätt dig.”

Lydigt kom Patrik tillbaka till soffan, med barnet i famnen. Malene hade sjunkit ner i den igen. Hon tog över babyn och undersökte ifall blöjan behövde bytas. För ovanlighetens skull behövdes det inte. Den lilla hade nog bara känt sig övergiven. Nu log hon förtjust. Malene trodde inte att hon behövde mat på en stund till.

”Du kan väl sätta ner henne i hagen igen, så får vi se om hon lugnar ner sig.”

Det gjorde hon. Patrik återvände till soffan igen, och satte sig ner, en bit ifrån Malene.

Hon började dra i t-shirten. Även om han kände sig besvärad, vägrade han inte att låta sig undersökas. Istället drog han själv tröjan över huvudet.

”Men Patrik, du är ju helt blåslagen. Och halsen -”

Hon pekade på hans hals, där hon nu la märke till stora mörka blåmärken.

”Det är nog inte så -”

”Inte så farligt? Han måste ha försökt strypa dig. Vi måste få iväg dig till sjukhuset. Nej, säg inte emot mig nu. Det ser ju fruktansvärt ut. Tror du att du har några brutna ben?”

”Nej. Se här. Jag kan vrida och vända på både armar och ben. Revbenen kanske har fått sig en knäck, men det är ju inte första gången.”

”Fick du något slag i huvudet?”

”Det minns jag inte.”

Hon började känna efter med vänsterhanden, men till slut gav hon upp.

”Nej, det verkar inte finnas någon bula där. Men du ska till sjukhuset idag.”

”Jo, – Det verkar inte som jag har några byxor.”

”Det ska vi väl ordna på något sätt. Om inte annat kan jag gå ut och köpa ett par. Men du kanske kan ha några av mina träningsbyxor eller något liknande.”

”Ja, kanske det. Men jag tror inte det är någon fara.”

”Du har inte sett alla de där blåmärkena. Jag skulle i alla fall känna mig bättre om du blev undersökt av en läkare.”

”Okej. Visst. Men det viktigaste är att du har fått henne tillbaka. Och att du är okej.”

”Och du.”

”Ja, ja. Men det var ju mitt fel från början. Att Laerke gjorde så här.”

”Det var helt och hållet hennes fel. Hon har utpressat dig och – ja, allt det här andra. Nu tror jag faktiskt att vår överenskommelse är slut. Jag ringer till polisen.”

”Nej, gör inte det. Då vill hon bara hämnas igen.”

”Inte om hon sitter inlåst.”

”Även om hon åker in, så finns ju hennes arbetsgivare kvar. Snälla, gör det inte. Håll dig borta från henne.”

”Okej, jag ska ligga lågt, men jag ska allt fråga lite diskret. Jag känner ju folk som kan -”

”Var försiktig bara.”

”Det är klart att jag ska. Nu borde vi ringa efter Mikael. Förresten, jag säger till honom att han får ta med sig ett par jeans eller något till dig.”

”Menar du att min chef ska åka ända bort till slumkvarteren igen och gå upp och leta fram ett par rena jeans åt mig?”

”Ja, eller så får han köpa ett par eller låna ut ett av sina egna. Varför inte?”

Patrik drog lite på munnen. Tanken var faktiskt rätt lustig. Mikael Frank, advokaten skulle leta igenom en f d knarkares – eller – om man skulle gå efter vad han gjort nu i natt – en knarkares lägenhet, efter rena kläder.

”Nej, det förstår du väl att han inte vill. Jag fattar inte hur du fick honom att släpa ner mig för trapporna och så upp hit.”

”Det var inte så svårt. Han förstod ju att jag menade allvar. Jag ville ha dig här, så det inte hände dig något.”

Han stirrade på Malene som om han aldrig sett henne förut. När hon lät så här, så verkade det faktiskt som om hon –

Plötsligt kysstes de igen. Men det var okej. Bara de inte sa något om det efteråt skulle inget förändras. Det viktigaste var ju ändå att Malene var ok och barnet och – att de allihop levde och inte var svårt skadade. Resten kunde de reda ut senare.

SLUT

© Tonica

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>