Lek med elden

Sammanfattning: Deckare. Emilia är kär i Martin, men någon annan har honom fast. Om bara den personen inte fanns, skulle allt vara annorlunda. Man ska nog akta sig för vad man önskar.
—————————————————————————————
Han hällde ut det vita pulvret på bordsytan och delade upp det med ett rakblad, och avslutade med att rulla ihop en bit papper till ett rör. Nu böjde han sig framåt och började dra in kokainet, medan han spänt väntade på effekten. För varje gång tog det lite längre tid. Den övervägande känslan var ändå skuld. Varje gång han gjorde det, påmindes han om priset han fick betala och önskade desperat att han hade styrkan att dra sig ur.

Men nu avbröts hans tankar av den något försenade reaktionen på drogen. Han fick oroa sig senare. Just nu kände han sig bara bra. Så bra att han inte kunde bry sig så mycket om betalningen. Musiken som bara ett ögonblick tidigare hade verkat för stark kändes nu upplivande. Han ville ut på dansgolvet, dansa, gå omkring, mingla.

Undermedvetet, började han som alltid leta efter Emilia. Fast han tvivlade på att han skulle hitta henne, kunde han inte låta bli att se sig omkring efter henne. Och till sin förvåning såg han nu någon som liknade henne smyga sig in I rummet.

Martin började tränga sig fram till dörröppningen, medan han hoppades mot allt hopp att det faktiskt skulle vara hon.

”Emilia?”

Han visste att det var hon, för hon ryckte till och drog sig tillbaka lite. Varför reagerade hon alltid så varje gång de träffades? Innan hon vetat om att han var fotomodell hade hon alltid sett så lycklig ut när hon såg honom. Nu verkade hon avsky hans sällskap.

Och på något sätt kunde han inte klandra henne. Även om hon inte visste något om kokainet eller priset han fick betala för det, så räckte det ju med poserandet, festerna och livstilen I allmänhet. Hon brydde sig inte om såna ytligheter. Det gjorde inte han heller, men han behövde ju pengarna, och för övrigt skulle Dan aldrig släppa honom. Ibland kände han att han skulle kunna –

Men till hans lättnad låtsades hon inte att hon inte kände honom. Hans hälsning möttes av ett blygt leende.

”Hej.”

Han var för glad att se henne för att fråga varför hon kommit. Eller varför hon inte var uppklädd. Hans första impuls var att bjuda upp henne, men så undrade han om han inte borde presentera henne för några av de andra gästerna. Om han läste av henne rätt så skulle hon inte uppskatta någotdera. Han kunde bara inte förstå varför hon hade kommit till en fest hon inte var bjuden till, och helt klart inte uppskattade.

Ok. Nu då? Han visste att om han inte sa något snart, skulle hon försvinna bland de andra gästerna. Men han var också väl medveten om att han riskerade att säga något fel. För övrigt rann tiden iväg. Snart skulle Dan vara här och kräva sitt och då –

”Jaha, jag väntade mig inte att träffa dig här.”

Hade han fel, eller rodnade hon lite? Det var lite svårt att se, eftersom hon var så blek. Till skillnad från de flesta andra tjejerna på högskolan verkade hon aldrig sola.

Det var nog ett misstag att fråga varför hon kommit hit, och snabbt försökte han, något klumpigt dölja sin egen förvirring genom att babbla på. Han kände sig yr, och nu hade hela kokainkicken satt in. Fast han bara några sekunder tidigare hade kämpat för att hitta de rätta orden, föll allting på plats.

”Jag kan väl få visa dig runt lite. Om du vill, kan jag presentera dig för några -”

”Nej, tack.”

Om han hade varit mer uppmärksam, kanske han hade märkt att hon sa det för snabbt, men han märkte inget nu heller. Hur som helst ville han inte dela henne med någon annan. Om bara allting kunde vara som det var förr. Innan allt blev så här komplicerat.

”Ok. Kom med då.”

Efter ett ögonblicks tvekan, nickade hon lite frånvarande och följde med honom ut ur det större rummet, där de flesta gästerna trängdes, stötte på varandra, networka, skvallra eller göra affärsöverkommelser. Han ledde henne upp för trapporna, och in I ett mindre rum som såg mer ut som ett vanligt vardagsrum.

”Hur gick det på tentan?”

”Historietentan? Jo, det gick väl bra. Hur gick det för dig?”

Han skakade på huvudet lite vagt. Sanningen att säga hade han inte lyckats komma upp i tid den morgonen. Men nästa gång så – Föreläsaren praktiskt taget dyrkade honom. Hon var äldre än medelålders och fast hon nog trodde att ingen visste hur gammal hon var, så syntes det bara alltför väl. Det gjorde väl inget egentligen. Men vad som störde var hur hon inte hade en aning om hur lite attraktiv hon var. Martin gissade att hon hade förlorat sin attraktionsförmåga någon gång I slutet av åttiotalet.

Historia var ändå ett av hans bästa ämnen, och han pluggade så mycket han hann med, med sitt fullspäckade schema. Han tyckte om engelska också, men mest tyckte han om att skriva. Det var faktiskt på en skrivarkurs som han hade träffat Emilia.

”Uppsatsen ska vara inne på måndag.”

”Jag vet. Är du klar med den?”

”Inte än, men snart. Och du då?”

”Nästan. Tycker du om det här?”

Han verkade peka runt om I rummet, men Emilia förstod att han menade musiken, precis som hon visste att han försökte byta samtalsämne. Det var ju lite konstigt, eftersom det var han som börjat prata om skolan. Han verkade tänka på annat, vilket inte precis förvånade henne. Varför skulle han alls lägga märke till henne, när han var omgiven av fotomodeller, groupies och liknande. Han kanske kände att han var skyldig henne något sen förr. De hade ju faktiskt känt varandra i nästan tre år.

”Jo, det gör jag väl.”

Egentligen älskade hon den gruppen, men hon hade inte kommit för att lyssna på musik, eller för att mingla. Hon borde inte ha kommit, men det var något som bara tvingade henne att följa efter honom. Som om hon var någon sorts galen stalker. Hade hon ingen stolthet alls? Hon borde inte ha kommit, men det hade hon. Så hon skulle bara ta och gå direkt. Det här var värre än patetiskt, det var nästan mentalsjukt. Men ibland kände hon att hon kunde ha gjort vad som helst för att –

”Jag också. Kom så dansar vi. Nej, inte den här gången. Nu smiter du inte undan. Det är en fest, så vi kan väl festa lite.”

Utan att lyssna på hennes protester, tog han tag i henne och började röra sig långsamt till musiken. Nu var det drogen som styrde honom, inte den vanliga vardags-Martin. Han skulle aldrig tvinga henne till något och om hon slet sig lös, skulle han bli tvungen att låta henne gå. Men som genom ett mirakel försökte hon inte knuffa undan honom. Spänt lät hon honom leda, men var beredd att fly vid första möjliga tillfälle. I ett par sekunder tillät han sig att dra in doften från hennes hår i näsan, njuta av känslan av hennes släta kind mot hans. Hennes kropp kändes så underbart mjuk och –

Ett torrt skratt från dörren bröt förtrollningen.

”Varför tar du inte och presenterar mig för din väninna, Martin?”

Den rösten – Han skulle ha förstått att det här var för bra för att vara sant. Lamt lät han armarna falla ner vid sidorna. Emilia drog sig undan och hennes ansikte blev en outgrundlig mask.

”Naturligtvis. Dan, det här är Emilia, en nära vän från högskolan. Emilia, det här är min agent, Dan Ecker.”

”Så trevligt – Emilia -”

Dans röst verkade snarare antyda motsatsen, och Emilia svarade inte. Hon erkände knappt mannens närvaro i det lilla rummet.

”Jag måste gå. Den där uppsatsen, du vet.”

”Ja. Ses vi imorgon på föreläsningen?”

Han hade inte tänkt säga det där. Orden bara slank ur honom innan han hade tid att tänka. I morgon skulle han ju vara med i den där fotoserien för den italienska modetidningen. Han skulle flyga till Milano före sex på morgonen.

Det var nästan som om Emilia hade läst hans tankar. Hennes röst hördes tydligt i den plötsliga tystnaden, när CD-spelaren bytte spår.

”Jag tror inte det. Nästa vecka kanske?”

”Ja, absolut. Ses vi i biblioteket?”

”Kanske det.”

Dan Ecker studerade den lilla scenen med stort intresse. Jaså, det där var Martins typ. Så intressant. Det kunde han aldrig ha gissat. Tydligen var det inte blond och mager som sexige Martin tände på. Fast Dan själv föredrog anorektiska, konstgjorda och plastiga kvinnor, visste han att många män föredrog lite mer kurvor.

Det kanske inte var så konstigt. Mer av något man tyckte om var bättre än mindre. Många kvinnor betalade massor för att få en så välfylld BH, men om Dan inte misstog sig, så var de där tuttarna äkta. Och antagligen håret också. Snyggt. Om tjejen hade varit skådespelerska, eller ifall hon kunde sjunga, kanske – Jodå, han kunde nog hitta en marknad för hennes typ också.

Klokt nog höll han sina tankar för sig själv. Han låtsades likgiltig, medan han skickligt ställde sig i vägen för Martin, när han verkade vilja följa efter tjejen.

”Känns det bra? Inget fel på varan?”

”Va? Nej, det är ok.”

Efter en lång tankfull paus, kom Martin ihåg sin situation, och la till några ord av tack, som inte var uppriktiga.

”Så bra då. Nu kanske vi ska ta och mingla? Det är några personer som jag skulle vilja att du träffade.”

”Tjejer?”

”Potentiella arbetsgivare. Jag tror det är länge sen någon kallade Helene för tjej. Om du sköter dina kort rätt, så vill hon ha dig för hela kittet. Hela säsongen. Du vet vad det betyder. Paris, Moskva, Tokyo. New York.”

”Ja, jag vet. Bra.”

Martins ton lurade inte Dan för ett ögonblick, men han struntade fullkomligt i vad killen tyckte, bara han ställde upp. Privat och i jobbet.

”Och så har vi Sergio. Mera jobb i Italien är precis vad du behöver. De älskar din typ där nere.”

”Jag är inte blond.”

”De gillar din färgskala också. Förresten är du blond i deras ögon.”

”Om du säger det så. Ja, då går vi väl då.”

”Inte så fort. Anja har en ny tjej, rysk eller ukrainsk eller något sånt. Ni skulle se perfekta ut tillsammans. Fixa en drink åt henne. Dansa med henne. Eller vill du att folk ska påstå att du är bög?”

”Vad spelar det för roll? Det säger de ju ändå. Eller att jag tänder på småbarn eller piskor och handbojor.”

Så fort han sagt det, ångrade Martin sig. Han behövde inte ge Dan några nya ideer. Sånt där fick ju bara det gamla äcklet att slicka sig om munnen.

”Kom nu.”

Nu lät Dan en aning otålig. De visste båda två vem som bestämde. Med drogen pumpande runt i kroppen tog det bara lite längre för Martin att minnas det, men när han gjorde det, sjönk han ihop och nickade.

”Visst. Jag ska göra det. När kan vi sticka härifrån?”

”Oroa dig inte för det. Du kan ju alltid sova lite på planet. Som tur är så behöver de just en kille som ser ut som om han varit uppe hela natten och syndat. Är inte det nya millenniet fantastiskt? Allting kan man sälja, men inget säljer så bra som lite dekadens.”

”Jo, jo. Kom då.”

*

Från sitt undanskymda hörn av rummet, kunde Emilia följa varje rörelse Martin gjorde, utan att själv synas. Folk trängdes ännu värre nu, och cigarettröken låg tätare. Ljuset var dämpat.

Nu var gästerna lite mer avslappnade, men också mer hänsynslösa. Två gånger fick hon köra iväg två äldre män som verkade tro att de såg ut som Brad Pitt. En gång närmade sig en konstig ung kvinna, och ett tag trodde Emilia att hon också stötte på henne, tills hon insåg att tjejen bara försökte köra iväg henne, så hon kunde få stå där istället och stirra på en väldigt sexig kille i andra ändan av rummet. Själv verkade han helt omedeveten om uppmärksamheten som fästes på honom, och till och med de två blonda tjejerna som hängde på var sin arm. De var nästan identiskt lika.

Fast Emilia vanligtvis var blyg och inåtvänd och helt och hållet på fel plats just nu, så lyckades hon skrämma bort den andra stalkern. Något tilltufsad, drog tjejen sig tillbaka medan hon fortfarande hade lite värdighet kvar, men Emilia gissade att om de någonsin stötte på varandra igen, skulle hon behöva akta sig.

Äntligen var hon ensam så hon kunde se på när Martin kom med en drink till den exotiska tjejen han var med och senare föra henne till en bekväm soffa borta vid fönstret. Omkring tjugo minuter verkade de helt inne i sitt samtal. Till slut reste de sig, och Emilia trodde Martin tänkte gå, men istället la han armarna om tjejen och dansade med henne, precis som han gjort tidigare med Emilia.

Den käringen – Emilias händer knöt sig av sig själv. Om hon träffade den där tjejen ensam någon gång, skulle hon trycka ner de där dyra skorna i halsen på henne. Vad kunde en sån typ väga? 45 kilo? Emilia var förvånad att inte Martin skar sig på de där vassa benen.

Till slut gick äntligen tjejen sin väg med någon som kunde ha varit hennes agent, en maskulin, medelålders kvinna, som verkade fullt upptagen med att stirra ut äver resten av rummet. Hon kanske funderade på att göra intrång på någon annan agents område.

Nu trodde Emilia att Martin skulle gå också. Om han nu skulle arbeta nästa morgon, som hon trodde. Hon var ganska säker på att han inte skulle till högskolan eller sitta och skriva uppsats. När han hade allt det här – varför skulle han vilja plugga? Han skulle aldrig behöva söka jobb som lärare, kontorist eller affärsbiträde.

Men till hennes förvåning, dök agenten upp igen, och klängde sig fast vid Martin. Nu ledde han honom med sig upp för trapporna igen.

Hon ville inte, och hon hade inte tänkt göra så, men hon började ändå följa efter, långsamt och tveksamt. Gästerna började ge sig iväg, två eller tre tillsammans. Snart skulle någon ifrågsätta hennes rätt att vara här, och då skulle de förstå att hon inte varit inbjuden och inte kommit tillsammans med någon. Vid dörren hade dörrvakten varit upptagen med att ta emot ett litet paket från en skum typ utanför något som såg ut som ett badrum.

Nu var det ändå för sent att ändra sig. Hon var på övervåningen, och följde efter de två männen på ett tillräckligt säkert avstånd. Vilket hus. En riktig lyxvilla. Den här långa korridoren såg mer ut som om den ledde genom ett studenthem. Inte för att hon bodde så. Det lilla rum som hon hyrde var nästan för dyrt för henne, men hon var tvungen att unna sig lyxen att vara ensam.

Koncentrationen fick henne att göra en grimas. Hon kunde ändå inte lista ut varför de var här uppe. Kanske gällde det en droguppgörelse. Det var nästan sex månader sen nu, som hon upptäckt att Martin använde någon drog. Han hade nog ingen aning om att hon visste. Men fast hon själv aldrig använde droger, visste hon att något var fel, och det kunde ju inte vara en tillfällighet att hans mystiska symtom börjat efter det att han börjat med modelljobben.

Till hennes besvikelse stängde den äldre mannen dörren väldigt ordentligt. Hon blev kvar i korridoren, och undrade vad hon skulle göra. Om hon var smart skulle hon ringa efter en sån där tjejtaxi, som skulle vara säkra att åka med, och bara åka hem. Redan nu hade hon sett till att hon skulle vara trött i morgon, även om hon gav sig iväg genast. Ändå kunde hon inte röra sig. Det måste finnas något mer hon kunde göra. Nu hörde hon ett ljud bakifrån, och insåg att någon var på väg. Husägaren?

Kanske det, men vem han än var, så hade han med sig en tjej som såg nästan likadan ut som en av Martins kollegor. Emilia hade förresten sett hennes ansikte uppklistrat över hela stan, där hon gjorde reklam för något dyrt makeup-märke. Det enda hon kunde komma på var att ta skydd inne i rummet intill det där Martin och den andre hade försvunnit. Med hennes vanliga otur skulle väl det där paret vara på väg in i det här rummet, och då skulle hon åka dit.

Men rummet hon befann sig i, såg inte ut som ett sovrum. Det var svårt att föreställa sig att någon kunde bo I ett sånt här hus alldeles ensam. Hur många rum innehöll det? Det kunde hon inte ens börja gissa. Hur som helst, verkade det här vara det rum där ägaren förvarade sina dyra kläder. Ett dressing room. Han måste tjäna en massa pengar på – vadå?

Hon ryckte otåligt på axlarna och avfärdade tanken. Det var inte vad hon ville veta. Hon hade kommit så här långt så hon kunde lika gärna fortsätta ända fram. Ett franskt fönster stod lite på glänt, och hon gick dit och sneglade ut. Rummet intill hade en riktig, stor balkong. Härifrån kunde man se ut över vad som nästan såg ut som en park, med en pool. Men poolen var inte vad Emilia stirrade på nu. Martin stod bara ett par meter bort. Lyckligtvis såg han åt andra hållet. Hon kröp ihop, och gömde sig bakom dörren men fortsatte stirra genom dörrspringan. På så sätt kunde hon se allt som hände, men inte själv bli upptäckt.

Martin hade ett cocktailglas i handen. Men han drack ju inte alkohol – Ja, ja, hon hade ju haft fel om en massa saker om honom. Det där var bara en mindre detalj. Nu sa den där mannen något inifrån rummet. Nu måste hon fokusera.

”Är du inte klar än?”

”Jo, snart.”

Martin lät inte alls full. Snarare lät han kylig och alert, men också avståndstagande. Det förvånade Emilia. När han talade med henne, lät han alltid så – varm och öppen.

Nu hände ingenting på ett tag. Martin stod bara där och såg ut över trädgården, medan han tankfullt lekte med glaset han höll i. Han drack inget, utan skakade bara runt den genomskinliga vätskan.

”Ska vi säga nu? Vi måste ju iväg till flygplatsen om några timmar och du måste se lite fräsh ut på planet. Du vet aldrig när en av de där kändisfotograferna kan dyka upp och fånga dig när du har en dålig dag.”

Det kom inget svar, men Emilia kunde se att Martin blev irriterad av mannens tjat. Om han nu väntade på att få någon drog, borde han väl vara lite mer angelägen?

Utan ett ljud hade mannen närmat sig inifrån. Emilia blev nästan lika överraskad som Martin verkade bli. Han stelnade till och försökte dra sig undan, när mannen la händerna på hans axlar.

”Låt inte mig hindra dig från att njuta av utsikten. Vi kan göra det här istället. Terje har fullt upp med lilla Lena.”

”Jag sa ju snart. Låt mig bara dricka upp först.”

”Det sa du ju för fem minuter sen.”

Martin svepte i sig allt som fanns i glaset och kastade ner det på altanen nedanför, där det slogs i småbitar. Om han hade väntat sig att den äldre mannen skulle reagera på det, hade han fel. Utan att låta sig påverkas, började agenten, Dan, knäppa upp Martins skjorta. Konstigt nog gjorde Martin ingenting för att knuffa undan händerna. Fast han verkade lika stel som tidigare, stod han stilla, som om han väntade på nästa steg.

Emilia tappade andan. Nu förstod hon. Naturligtvis. Han ville inte ha henne. Han ville inte ens ha den där utmärglade fotomodellen. Det var en man han ville ha. Vilken idiot hon hade varit. Alla andra måste ha fattat hela tiden. Vad tjejerna måste ha skrattat åt henne bakom ryggen. Kristin, Sofia, Jenny – hon hatade dem och nu hade hon gett dem en ursäkt för att förödmjuka henne.

Fast hon ville springa sin väg, fly långt bort härifrån, var det något som tvingade henne att stanna kvar och titta på. Det här var den mest hjärtslitande scen hon någonsin bevittnat. Trots det, var det också det andlöst vackraste hon någonsin sett. Naglarna skar igenom den känsliga huden i handflatorna, men hon kände ingen smärta. Det enda som betydde något var att registrera varje detalj av vad som hände framför hennes ögon.

Vid det här laget hade Dan lyckats dra av Martins skjorta och hans händer gled över den släta, hårlösa huden på Martins rygg. Nu gled han närmare och strök ansiktet mot den yngre mannens nacke och axlar. Han lät läpparna utforska de fasta konturerna.

Emilia kunde höra en halvkvävd suck från Martin. Hon ville inte se, hon ville se, hon måste gå, hon måste stanna. Fångad i ögonblicket, stannade hon kvar ihopkrupen, med ögat klistrat mot dörrspringan.

Dans händer rörde sig längre ner över Martins kropp, och verkade hålla på med något som hon inte kunde se, men när Martins jeans började glida ner mot knäna, insåg hon vad han höll på med. Han kom ännu närmare, och började pressa sina höfter mot Martins bakdel, medan hans händer fortsatte utforskningen.

Än en gång kunde hon höra ett svagt ljud. Hon ville inte höra, men hon kunde inte låta bli att anstränga sin hörsel för att uppfånga Martins reaktion. Var hon masochist? Varför fortsatte hon att sluka scenen framför sig, fast det gjorde ont i henne, medan upphetsningen växte inom henne?

Hon tyckte sig se att Martin gned stjärten mot Dans skrev, men det kanske bara var inbillning. Det här var helt enkelt det sexigaste hon sett. Nej, det var till och med det sexigaste hon någonsin hade kunnat föreställa sig.

Jeansen föll till golvet, och efter att Dan hade tjatat lite, klev Martin ur dem. Nu ledde Dan Martin mot dörren. Det sista Emilia såg innan männen försvann in i skuggorna i sovrummet, var att Dan förde Martins ansikte närmare sitt eget. Deras läppar möttes – men nu var de båda två utom synhåll.

Om hon inte ville göra sin egen situation ännu mer ohållbar, var föreställningen över. Hon tog ett djupt andetag och lyckades till slut slita sig. Det var över. Inte bara föreställningen. Allting var över. Nu när Martin var borta, tog smärtan över. Hennes ögon fylldes med tårar.

Hon hade vetat hela tiden att Martin inte var avsedd för henne, men på något sätt hade hon ändå hoppats, mot allt sunt förnuft på ett mirakel. Ett mirakel som aldrig skulle komma. Allt som fanns kvar var en svart förtvivlan, som fyllde henne. Den där Dan, vad han nu hette – vad hon hatade honom. Hon ville – Ja, hon ville att han skulle dö. Om han dog, kanske hatet inom henne också skulle dö, och lämna kvar en tomhet, men kanske sinnesfrid.

***

”Vad är det?”

”Ingenting.”

”Kom igen nu. Mig lurar du inte. Vi är ju kompisar. Berätta nu allting. Är det den där Martin igen?”

”Nej. Inte den där Martin. Men du har rätt, det är något som har med honom att göra.”

”Vad har han gjort nu då?”

”Bry dig inte om det. Kan vi inte prata om något annat?”

”Det är klart. Vad du vill, gullungen. Nej, se inte sån ut. Kom hit.”

Viktor höll ut armarna mot henne, och fast hon inte alls tyckte om allt det där kramandet, och fjäskandet lät hon honom krama henne. Hon hade aldrig varit någon lipsill – det hade de andra barnen på dagis tagit ur henne – kände hon hur ansiktet skrynklades ihop, och heta tårar brände bakom ögonlocken. Vilken idiot hon hade varit. Hon borde aldrig ha följt efter Martin, aldrig stannat kvar efter de andra gästerna, som en galen stalker. Om hon inte hade gjort det, hade hon inte känt sig som hon gjorde just nu.

Viktor gjorde sitt bästa att trösta henne. Hon kunde känna hur hans händer rörde mjukt vid hennes rygg. Till slut började det hjälpa lite. Vad skulle hon göra utan Viktor? Han var så gullig. På många sätt var han nära nog den perfekta killen. Hur som helst var han hennes bästa vän.

Viktor visste att hon skulle berätta förr eller senare. Det gjorde hon alltid. Han kunde alltid lista ut hennes små hemligheter.

”Så ja. Känns det bättre nu?”

”Jag antar det. Jag borde väl skärpa mig lite. Det här hjälper ju inte.”

”Det är ju helt naturligt att du känner dig sviken. En sån där kille -”

”Viktor.”

Den där tonen kände han igen, och lämnade ämnet för ögonblicket.

De gick tillbaka till biblioteket och satte sig ner för att plugga lite till. När sista inlämningsdatum kom skulle deras uppsatser vara klara.

Vid fyratiden bestämde Emilia att hon hade jobbat tillräckligt för idag. Hon plockade ihop sina anteckningar och körde ner dem i ryggsäcken.

”Allt klart?”

”I alla fall för idag. Jag är trött -”

”Pizza?”

”Nej, tack. Viktor, du har varit fantastisk, men det känns som om jag skulle kunna sova i en vecka.”

”Ok. Ses vi imorgon på föreläsningen?”

”Om jag inte kan komma ringer jag.”

”Sitt inte uppe och oroa dig nu, ok?”

”Oroa dig inte. Det fixar sig. Jag mår bra. Det är säkert.”

Hon såg inte ut som om hon mådde bra, men än en gång lät Viktor det vara. Det tjänade ingenting att pressa henne. Om hon inte ville umgås hela kvällen kunde han få lite mer pluggat för middagen.

På väg ut sprang hon på Karin, en av de trevligare tjejerna från historiekursen. Hon ansträngde sig för att le och verka öppen och trevlig. På ett sätt kunde man säga att hon att hon tog på sig sin offentliga mask. Det var vad folk väntade sig, och för övrigt brukade hon inte alls ha något emot att småprata lite i några minuter.

”Dig har jag inte sett på ett tag. Har du varit sjuk?”

”Nej, det är bara lite privata grejer. Men jag ska bli klar med uppsatsen i tid. Du då?”

”Jodå. Jag klarar det nog. Vart är du på väg? Ska du gå på konserten?”

”Nej, jag ska bara hem och sova. Det har varit lite jobbigt på sista tiden.”

”Jag vet. Men du, vad är det som är fel? Du ser lite -”

”Hemsk ut?”

”Nej, då larva dig inte. Men upprörd eller något.”

Med en suck insåg Emilia insåg hon att hon inte kunde hålla sin sinnestämning hemlig inför de som kände henne.

”Killproblem.”

”Jaha. Men jag trodde att Viktor -”

”Viktor, ja – Han är så gullig, men han är – inte riktigt min typ. Och jag tror inte att jag är hans typ heller, om du förstår vad jag menar.”

”Jaså. Jo, det tror jag. Så synd. Men du vet vad man säger, det dyker alltid upp en ny.”

”Jo, jag vet tack. Det fixar sig nog. Oroa dig inte för det. Jag har det under kontroll. Du, jag behöver gå nu. Vi hörs väl?”

Karina stod kvar och stirrade något förvånat efter sin kurskamrat. Hon hade aldrig sett Emilia så här – desperat. Det såg nästan ut som om hon hade kunnat döda någon. Karina var glad att det inte var hon som stulit hennes kille, vem det nu var.

Jo, förresten. Hade inte någon sagt att Emilias kille var fotomodell. Den där livsstilen, med alla kvinnliga modeller. Det var klart att någon annan dykt upp och vilken kille kunde säga nej? Stackars Emilia. Eller – om man nu kunde gå efter hennes ansiktsuttryck, så var det nog den där tjejen, vem hon nu var, som det skulle bli synd om. Hon som hade tagit Emilias kille.

***

Martin låg och sov. Han hade drömt om något så obehagligt, så fruktansvärt att han bara måste tvinga sig till att glömma bort det. Lite av känslan dröjde sig kvar och han vaknade kallsvettig, till ljudet av ett envist bankande på dörren. Vad var det? Hade han försovit sig och missat en fotosession?

Nej. Idag skulle han ju ha en av sina få lediga dagar, när han skulle vila sig efter allt arbete och festande och några halvhjärtade försök att plugga. Han hade faktiskt tänkt skriva på uppsatsen under dagen, men vem det än var som stod utanför hans dörr, hade kanske andra idéer.

”Ja, ja, jag kommer.”

Han kollade att han var presentabel och insåg att han somnat iklädd enbart en handduk. Så då hade han kommit direkt ur duschen. I går kväll – Men han skakade otåligt på huvudet, ryckte till sig morgonrocken och tog den på sig så fort han kunde, innan han skyndade mot dörren.

Han fumlade med låset, och det dröjde en stund innan han fick upp dörren. Utanför stod två allvarliga kostymklädda män. Ett kort ögonblick började Martin oroa sig för någon drogmaffias hämnd, men så kom han fram till att det var löjligt. Han betalade för allt han använde, till ett mycket högre pris än det var värt. Det gällde ju hela hans liv.

”Jaha? Vad är det?”

”Martin Landström?”

”Ja, det är jag. Vad gäller det?”

”Känner du en man som heter Dan Ecker?”

”Det är klar. Han är min agent.”

”När såg du honom sist?”

”Igår kväll – men ni har fortfarande inte talat om vad ni vill.”

”När lämnade ni hans hus?”

”Det måste ha varit omkring halv två, två allra senast. Varför undrar ni det?”

”Dan Ecker är död. Han hittades död i sitt sovrum imorse, av städerskan.”

”Död? Men – när jag gick så mådde han bra.”

”Kan någon bekräfta tidpunkten när du kom hit? När kom du tillbaka hit förresten?”

”Det vet jag inte. Så tidigt på morgonen kunde jag inte få tag i en taxi så jag tog tunnelbanan. Jag såg några andra ute, men de var ganska fulla. Jag har ingen aning om ifall de skulle känna igen mig. De såg inte direkt ut som om de var intresserade av modevärlden.”

”Nu måste jag be dig att följa med ner till stationen och skriva under ditt vittnesmål. Vi skulle också vilja ta dina fingeravtryck och ett blodprov.”

”Är jag misstänkt för något?”

”Så här långt är det bara rutin. Du kan ju vägra följa med, men det förstår du nog att vi skulle betrakta som misstänkt. Hur blir det?”

”Jo, jag kommer väl med. Får jag ringa någon?”

”Vem vill du ringa till om jag får fråga?”

Martins första impuls hade varit att ringa till Emilia. Men att döma av polisernas reaktion så skulle han ju bara dra ner henne också. Då ville han vägra helt eller kontakta en advokat. Han visste inte mycket om juridik, utom vad han sett på tv eller bio, men han var inte så naiv att han trodde de där filmerna var realistiska. För övrig producerades de flesta serierna och filmerna i Hollywood. Det var nog helt annorlunda här i Sverige.

”Det spelar ingen roll. Det får vänta. Låt mig bara klä på mig.”

Till hans lättnad drog sig poliserna tillbaka och lät honom göra sig i ordning något så när i fred. I tankarna gick han igenom vad det här kunde betyda. Poliserna hade inte sagt något om dödsorsaken, men han gissade att de inte skulle vara angelägna att få hans vittnesmål, som de uttryckte det, om Dan hade dött av naturliga orsaker.

Martins ansikte förlorade all färg, när han mindes hur mycket han hatat Dan. Flera gånger hade han önskat hett att han kunde få slå med knytnäven i det där flinande ansiktet. Hade han berättat det för någon? Hade någon annan än Dan fattat hur han kände det, utom Dan själv, som verkade ta hans känslor som ett stort skämt?

Fast Dan hade ju alltid tyckt om att leka med elden. Det hade han i alla fall påstått själv. Martin hade tvingats lyssna på en massa historier om hur Dan hade legat med rika äldre mäns fruar, döttrar, söner eller ibland männen själva. Nu hade han visst gått för långt. Om man lekte med elden tillräckligt länge var det inte konstigt att man blev bränd.

Martin följde med poliserna, tacksam att de åtminstone inte körde en vanlig polisbil. Han kände sig mer hjälplös än vanligt. Grannarna kanske inte skulle förbli ovetande om vart han var på väg någon längre tid, men lyckligtvis var det inte så uppenbart.

Väl framme på polisstationen dröjde det inte länge innan han började förstå vart frågorna ledde. Fast poliserna fortfarande insisterade på att utfrågningen – förhöret – bara var rutin, tvivlade inte Martin på att han var misstänkt. Och fast han försökte så gott han kunde att verka normal och oberörd, visste han att han antagligen var blek och såg orolig ut.

Om de började göra DNA-prov – Det måste finnas massor av spår av hans närvaro i Dans hus, åtminstone i bostadsutrymmena. Och när de hittade så många konkreta bevis, hur skulle de kunna undgå att uppfatta honom som skyldig?

Nu var han glad att han inte gett efter för sin första impuls. Varför skulle han ta med sig Emilia i fallet? Det var illa nog att hon skulle få veta allt om hans förnedring, när skandalen hamnade på kvällstidningarnas förstasidor. Han visste hur lite hon respekterade hans yrke, och han trodde inte att han hade lyckats dölja att han använde droger, men resten – När hon fick veta det, då skulle hon äcklas av honom.

Ett ögonblick ville Martin bara erkänna så det skulle ta slut. Då kanske ingen behövde veta sanningen om honom och Dan. Men en liten rest av envis stolthet fick honom att hålla fast vid sin uppfattning om rättvisa. Man var ju faktiskt oskyldig tills man förklarades skyldig.

När han inte stod ut längre, reste han sig upp och såg på mannen som ledde förhöret.

”Alla de här frågorna – man behöver inte vara ett geni för att gissa vad ni menar. Jag tror jag måste be att få ringa till min advokat.”

”Om det är så du vill ha det. Var så god. Gör du det. Förhöret avslutas 13.18. Den misstänkte lämnar förhörsrummet.”

”Den misstänkte”. Nu kom det. Fast Martin hade anat vart allting var på väg när han fick höra om Dans död, så kändes det skrämmande att vara misstänkt för ett brott. Inte för droginnehav, eller rattfyller eller något sånt. Mord. Det kändes som om rummet drog ihop sig omkring honom. De här poliserna såg inte ut som om de kände någon medkänsla. Han kunde inte vänta sig någon förståelse hos dem. De letade efter en mördare, och inget skulle få hindra dem från att fånga honom.

Men man blev väl inte bara dömd och satt i fängelse om man inte var skyldig, eller hur? Visst. Man hörde ju om det på nyheterna varje dag. Någon som hade suttit i fängelse ett år fick en ny rättegång och till slut blev de frikända. De krävde osannolikt stora summor pengar i skadestånd, som om man någonsin kunde kompenseras för något sånt. Det var ju inte bara att man förlorade sin frihet. När man en gång hade stämplats som mördare så var man fast. Och det räckte inte med det. Även om han skulle bli frikänd, skulle hans rykte vara förstört. Hans karriär, som den nu var, skulle vara över. Han skulle vara slut. Alla skulle veta vem och vad han var.

Från det att advokaten anlände, kände Martin att allt hände så fort. Fortare än han riktigt kunde förstå. Det dröjde inte länge innan han fördes till en cell. En cell? Sånt här hände bara inte. I de andra cellerna fanns andra fångar. Fyllon, mc-knuttar, en kille som var påtänd eller något sånt, och skrek ut blodisande hotelser mot poliserna och lovade att han skulle hämnas på någon som hette Cecilia som nog var hans fru eller flickvän.

Lyckligtvis var cellen de låste in Martin i tom. Den var så liten att han fick svårt att andas. Han visste att det bara var inbillning, men han fick en akut attack av cellskräck. Det lilla rummet var bart och nedslående, och trots en överväldigande lukt av desinfektionsmedel låg ändå en underliggande stank av spyor eller värre över rummet som ett tjockt täcke.

De tog ifrån honom bältet, skosnörena – mer eller mindre allting. Kvar var bara jeansen, sockarna och en t-shirt. Han blev tillsagd att skriva under ett kvitto för sina tillhörigheter. Med en suck gjorde han det. Vart han än hade gissat att hans liv skulle föra honom, var det här så långt ifrån det som det bara kunde vara. Han hade alltid trott att en dag skulle han ha sin examen och att han skulle ha tjänat tillräckligt mycket för att kunna välja vad han gjorde med resten av livet. Men som vanligt hade livet små överraskningar i beredskap för en.

***

Den nästa fasen i utredningen fokuserade på den misstänktes vänner, kollegor, kurskamrater och andra som kanske kunde ge information om vad som var motivet för mordet. De spår teknikerna hade säkrat hade gett upphov till flera intressanta teorier, och obduktionen ännu fler. Men trots det var motivet fortfarande oklart för utredarna.

På onsdag morgon, när Emilia var på väg att skynda sig in i föreläsningssalen, försenad som vanligt, eftersom hon inte bodde i en studentlägenhet, stoppades hon av en man. Hon trodde först att det hade något att göra med registreringen, så hon svor tyst och beredde sig på att missa föreläsningen. Det skulle göra livet lite svårare, men hon skulle ändå få sin examen.

Om hon bara kunde få in uppsatsen i tid. Den senaste tentan hade gått bra, fast inte så bra som hon hoppats. Hon hade oroat sig för mycket för Martin. Nu hade det gått nästan tre dagar sen hon träffat honom sist, och när hon hade frågat efter honom hade ingen annan sett honom heller.

Kvällen innan hade hon hållit sig nära telefonen i timtal, beredd att lyfta på luren och knappa in hans nummer. Men minnet av vad hon sett förra veckoslutet svävade fortfarande framför henne. Varför skulle han vilja prata med henne?

Och om han ville det i alla fall, så var hon trött på att alltid vara en av killarna, bästa kompisen. Hon ville vara någons flickvän också, och det sista hon behövde var en bögkompis till. Fast Viktor var förstås jättegullig. Hon visste inte hur hon skulle ha tagit sig igenom den senaste veckan utan honom.

”Men jag har betalat kåravgiften, det lovar jag. Jag vet att det blev lite sent, men du kan fråga på expeditionen. Institutionssekreteraren kan berätta -”

”Emilia Sandén?”

”Ja Vad gäller det?”

”Jag är kriminalinspektör Steen. Kan jag få tala med dig ett ögonblick?”

”Är du från polisen? Ja, ok då.”

Hon kunde inte gissa vad polisen kunde vilja henne. Det var tydligt att han hade tagit fel på person. Det fanns en massa andra som använde droger, och en eller annan anarkist och aktivist, men hon kände ju inte någon av dem personligen. Hon var inte medlem av något politiskt parti, och hon använde verkligen inga droger. En värktablett då och då var hennes absolut enda kontakt med droger, och när det gällde alkohol så var hon gammal nog för det. Inte för att hon drack så mycket. Hon föredrog cider och mineralvatten.

”Jag har en föreläsning just nu, men jag antar att jag -”

Polisen ignorerade hennes antydan, och föste henne tillbaka in i kafeterian. Nu var den nästan tom. Några tjejer satt längst bak i rummet och pluggade, och en kille antecknade något, men det fanns ingen som var inom hörhåll. Inte ens killen som arbetade där. Han höll på med något i sitt lilla rum bakom disken, och man kunde knappast se honom från bordet där Emilia och polisen satte sig.

”Känner du en man som heter Martin Landström?”

”Ja, det gör jag. Han studerar här.”

”Dan Ecker då?”

”Jo, jag har träffat honom.”

Nu började Emilia känna sig rejält obehaglig till mods. Det här var det absolut sista som hon ville diskutera, speciellt med en främmande människa.

”Dan Ecker blev mördad någon gång under förra veckoslutet.”

”Mördad?”

Hon märkte att hennes röst lät gäll och konstig.

”Ja, mördad. Någon slog honom i huvudet flera gånger, tills han dog av att skallfrakturerna.”

”Jaha.”

”Det skulle underlätta för oss i vår utredning, om du kunde berätta allt du vet om Dan Ecker och Martin Landström.”

‘”Jag känner inte Dan Ecker alls. Jag träffade honom bara en kort stund förrförra veckoslutet.”

”Var träffade du honom?

”Det var på en fest – Martin presenterade oss för varandra, men det är allt. Han verkade inte speciellt trevlig.”

”Varför säger du det?”

”Han lät inte så trevlig bara.”

”Martin Landström då – verkade han tycka att Dan Ecker var – trevlig?”

Det var en konstig fråga. Det var ju nästan som om han visste – Emilia tvekade lite, och övervägde vilka alternativ hon hade. Om hon sa ja, kanske polisen skulle fråga om hon visste något om förhållandet mellan Martin och Dan, och då skulle hon säkert tvingas in i förklaringar om vad hennes relation till Martin var. Men om hon sa nej, skulle det inte få Martin att verka misstänkt?

Det kanske var det som var meningen med utfrågningen. Att få Martin att verka skyldig. Det ville hon inte hjälpa till med, hur sviken hon än kände sig. Martin kunde ju inte hjälpa att han var som han var, precis som hon själv inte kunde hjälpa att hon kände som hon gjorde för honom.

”Det vet jag inte. Som jag sa så var jag ju bara i samma rum som dem båda i kanske två minuter. Det var sent och jag behövde gå.”

”Jag förstår. Och det finns inget annat du kan berätta om förhållandet mellan Martin Landström och Dan Ecker?”

”Hur skulle jag kunna göra det? Jag känner Martin lite eftersom vi har gått samma kurser i ett och ett halvt år. Men nu jobbar han jämt så jag har inte ett så mycket av honom på kanske ett år.”

Hon märkte att hon inte var så bra på att undvika polisens frågor. om Om han ville kunde han antagligen fråga andra. Nästan alla visste hur hon brukade hålla ihop med Martin. Fast hon inte ville fundera på det, gissade nog de flesta vad hon kände för honom. Men nu var det för sent att ändra sin historia.

”Så du gick ifrån festen, precis efter det att du blivit presenterad för Dan Ecker?”

Som han framställde det lät det som om hon blivit ivägkörd av Dan. Det var ju på ett sätt sant, utom det att hon hade stannat kvar och sett det som hände mellan honom och Martin. Tyvärr hade hon också följt efter Dan och Martin till dans egen våning en gång, och bara i torsdags hade hon följt efter dem till Martins lägenhet. Hon måste helt enkelt vara en självplågare, för det hon fått reda på hade ju inte lärt henne någon läxa.

Vid det här laget kunde inte polisen ha missat hennes tvekan. Vad skulle hon säga nu? Emilia var arg på sig själv. Så dum hon var. Nu hade hon trasslat in sig ordentligt, och hon visste inte hur hon skulle ta sig ur den här härvan.

”Nej, inte alldeles direkt, men nästan.”

Det var ju inte sant heller, och hon kunde tänka sig hur hon lät. Som om hon hade något att dölja. Den här polisen behövde ju inte vara ett geni för att lista ut det.

”Jag förstår. Vad kände du inför Martin Landström?”

”Vadå kände?”

Nu avslöjade hennes röst henne igen. Hon hanterade inte det här bra alls. Inte alls som hon hade trott att hon skulle göra, om hon någonsin blev utfrågad av polisen. När hon inte pluggade eller läste någon spännande book, så tyckte hon väldigt mycket om att se på tv, och deckarserier var bland hennes favoriter. Hon hade alltid skrattat så åt de dumma kvinnor som utsatte sig själva för mer utfrågningar därför att de lät så tveksamma.

Men hon hade aldrig kunnat tro att det var så svårt att ljuga framgångsrikt. Hon kunde göra det, men då speciellt om hon inte satt ansikte mot ansikte med personen hon pratade med. Men hur som helst inte när det gällde något så här allvarligt.

”Ja. Tyckte du om honom? Eller tyckte du illa om honom? Det kan väl inte vara så svårt att svara på? Inte hälften så svårt som frågorna de kommer att ställa till dig på föreläsningen som du skulle gå på.”

”Nej, det kan väl hända. Jo, som jag sa så var vi kompisar första året. Men sen dess har jag träffat honom mindre och mindre.”

Så där. Nu gick det väl bättre i alla fall. Men det hoppet krossades så snart hon hörde vad polisen ville veta härnäst.

”Kompisar? Dejtade ni?”

”Nej, det kan man inte säga.”

”Inte officiellt?”

”Jag vet inte vad du menar med officiellt. Han var inte min pojkvän, om det är det du menar.”

Nu hade hon blivit arg och hon visste att hon alltid kom i underläge då. Polisen log brett vilket retade henne enormt. Det var som om han kunde se rakt igenom henne, och dra slutsatser som hon bara kunde gissa sig till, men hur som helst så trodde hon att de kunde vara obehagliga för att uttrycka det milt.

”Han är inte din pojkvän, men det skulle du vilja att han var?”

Nu hade hon fått alldeles nog av hans frågor. Han fick väl tro vad han ville. Kärlek var i alla fall inget brott.

”Hur så? Martin är ju väldigt sexig. Och jättesnäll och trevlig också. Varför skulle jag inte önska att han var min pojkvän?”

”Nej, varför inte? Det verkar som om flera olika personer uppskattade honom lika mycket som du gör. Skulle du bli förvånad om jag talade om att Martin och Dan var ett par? Eller i alla fall att de hade en sexuell relation?”

Medan han satt där och pratade stirrade mannens listiga ögon in i Emilias ansikte, och fick henne att känna sig naken. det var som när hon var liten och hade tagit sin systers godis. Mamma visste att hon hade gjort det, och ändå var Emilia helt säker på att det inte fanns några fläckar av choklad runt munnen. Hon blev jättearg för att mamma misstänkte henne, fast det var sant. Den här gången var allt mycket mer komplicerat.

”Ja, faktiskt. Varför skulle jag ha vetat om det? Det är väl inte något som någon skulle berätta bara så där, eller hur?”

”Ni var ju kompisar. Jag trodde kanske att han anförtrott sig åt dig.”

”Det gjorde han inte i alla fall. Är det allt? Jag sa ju att jag har en föreläsning.”

”Ja, det sa du. Vet du vad jag tror? Jag tror att du var kär i Martin. När du fick veta att han var involverad med någon annan, en man, så tyckte du inte om det, eller hur? Eller så var ni också ett par, men så fick du veta att han var otrogen mot dig. Med en annan man. Hur kände du dig då?”

Emilia visste inte vad hon skulle säga. Hur kunde han gissa allt det där? Var hon verkligen så genomskinlig?

”Martin och jag har aldrig haft en sexuell relation.”

Nu nickade polisen som om han mycket väl förstod, och Emilia ville skrika högt av frustration. Än en gång hade hon gett honom mer information än hon hade menat.

”Jag förstår. Men du ville det, eller hur? Jag har pratat med dina kurskamrater och alla vet att du var förtjust i Martin. Besatt rentav.”

Besatt? Vem hade hon att tacka för den beskrivningen? Kristin? Jenny? Vilken som helst av de där subborna skulle hur gärna som helst tjalla på henne. De hade aldrig kunnat förstå varför en kille som Martin skulle föredra att umgås med någon som Emilia och inte dem. Ibland hade det faktiskt fått Emilia att triumfera lite. Det kanske hade varit för tydligt. Ingen tycker om att bli besegrad, och speciellt inte av en så obetydlig motståndare. Det tyckte säkert de där tjejerna. Och nu fick hon tillbaka för sin småaktiga reaktion.

”Besatt? Det är ju löjligt. Jag tror jag kan gissa vem som sa det. Du kanske borde fråga henne hur hon kände för Martin istället. Eller fråga någon annan. Om jag var så besatt av honom, så var i alla fall de flesta andra tjejerna här det också.”

”Kanske andra män också?”

Emilia ryckte på axlarna. Om någon hade varit det, så hade i alla fall ingen visat det.

”Räcker det nu? Har du några fler frågor att ställa?”

Ilskan kändes befriande. Vad polisen än trodde, så kunde han inte göra något åt det. Låt honom bara insinuera, låt honom kasta fram sina löjliga, men ändå förödmjukande anklagelser mot henne. Det var ju ändå bara ord.

”Nej, jag tror att det räcker för idag.”

För idag? Det lät olycksbådande. Nu när Emilias ilska hade svalnat lite, insåg hon at om någon hade sett henne följa efter Martin, kunde hon råka mer illa ut än hon först trott. Kanske det inte hade varit en så bra idé att bli arg, men å andra sidan, när hade hon någonsin kunnat kontrollera sitt temperament?

”Bra.”

”Jag återkommer om jag har några fler frågor.”

”Ja, jag kan väl inte hindra dig.”

”Ett ögonblick. Kan jag få ditt telefonnummer och din address?”

”Det ska väl gå bra. Jag är förvånad att du inte redan har dem.”

”Det är klart att jag kan få tag i uppgifterna ändå, men nu frågar jag dig.”

”Ok.”

Hon gav honom informationen hon ville ha och vände sig om för att gå. Det skulle bli så skönt att äntligen få gå. Förhöret hade varit en obehaglig upplevelse och inte alls som hon föreställt sig att det kunde vara. Men hon hade slappnat av för tidigt.

”Emilia -”

”Ja?”

”Det här kanske inte är någon överraskning för dig. Vi har arresterat din vän Martin för mordet på Dan Ecker.”

”Va? Martin? Men -”

Hon väntade på polisens nästa ord, men de kom aldrig. Istället såg hon honom gå ut genom den andra utgången.

Det här var omöjligt. Martin skulle aldrig – Han var inte sån. Eller – hade han inte det bästa möjliga motivet? Emilia hade läst någonstans, och inte i en deckare, att den mest troliga förövaren av ett morde var offrets partner eller nära anhörig. Om Martin and Dan hade blivit ovänner, eller – om någon hade varit otrogen –

Hon skakade uppgivet på huvudet. Det var ju inte hennes problem längre. Om nu Martin hade älskat henne – Men det var tydligt att han inte kunde bry sig om henne ett dugg, om han var ihop med Dan. Det bästa var nog om hon koncentrerade sig på att se till att hon själv inte åkte dit. Hon kunde trots allt inte låta bli att minnas hur Martin alltid log när han fick syn på henne. Kunde han verkligen ha varit så falsk?

***

Kriminalinspektör Steen tryckte på några tangenter, skrev in ett sökord och medan skärmen flimrade till några gånger kom informationen han sökte upp. Han visslade lågt för sig själv. Ja. Mera bevis.

”Vad du ser nöjd ut.”

”Kom hit ett tag, Eriksson. Titta på det är. Vad var det jag sa? Vår vackre gosse är inte så oskyldig som han ser ut, bildligt talat.”

”Rattfylleri?”

”Och han körde utan körkort.”

”Men han var ju bara 17.”

”Ja, du ser.”

”Han blev ju inte dömd.”

”Jo, det blev han visst. Men domen ogiltigförklarades. Det har ingen betydelse. Nu har vi honom.”

”Och du menar att det här bevisar att han slog ihjäl sin agent?”

”Hans agent, langare and älskare.”

”Men i alla fall. Jag tycker inte att det här bevisar någonting än. Du måste väl ändå medge att det där med att ha druckit lite och köra bil när man är minderårig är inte exakt samma sak som att slå ihjäl någon.”

”Han har ju använt droger i över ett år. Sånt förändrar folk. Och om det fanns våldsamma tendenser redan tidigt så -”

”Jo, för all del. Det är ju möjligt, men jag tycker ändå att vi måste leta mer. Vi har ju fortfarande inget motiv. Mörda sin langare, är inte det som att bita handen som föder en?”

Steen viftade bort sin kollegas ord. Som han såg det var mördaren i stort sett redan fast.

Eriksson skakade på huvudet. Han ansåg att om man inte uderbyggde sitt fall ordentligt, kunde det lätt rasa ihop, och lämna en utan någon fällande dom och med ytterligare ett olöst fall. Han läste av informationen på skärmen och hittade ett namn och ett polisdistrikt. För säkerhets skull kunde han ju ringa till sin kollega och fråga lite om rattfyllerifallet. Ibland skrev man ju inte in allting i rapporten. Det kunde finnas andra intressanta fakta som bara den polis som utredde fallet kunde berätta om.

Rösten visade sig tillhöra en kvinna.

”Wall.”

Eriksson presenterade sig, förklarade varifrån han ringde och ägnade sig åt lite artigt småprat innan han kom till saken.

”Vad kan jag hjälpa dig med då?”

”Vi utreder ett mord här uppe så jag tänkte att du kanske kunde hjälpa mig med lite bakgrundsfakta om en av våra misstänkta. Han hade lite problem för några år sen, nere hos er.”

”Jaså? Får jag höra då?”

I några få ord skissade han upp grundläggande fakta om fallet.

”Hm. Jag förstår. Ja, för vad det nu är värt, så tror jag ni har fått tag i fel kille. Det är bara en känsla, men -”

”Men han orsakade ju någons död för fem år sen?”

”Det är just det. Antagligen gjorde han inte det. Jag pratade med flickorna som var med i bilen och först sa de att det var den andra som körde. Landströms kusin. Hans pappa råkade vara en väldigt förmögen man. Det ser ut som om Landström blev pressad till att ta på sig skulden. Kusinen var äldre och skulle ha råkat ganska illa ut om han befanns skyldig.”

”Jag förstår. Intressant. Men finns han i belastningsregistret för något annat? Fick du reda på något över huvud taget? Något våldsbrott?”

”Nej. Ingenting alls. Jag kan ju ha fel, men han verkade vara en bra kille.”

”Jaha. Använde han droger då?”

”Inte droger, såvitt jag vet. Lite alkohol, men så var det ju med alla.”

”Ok. En annan sak – har du någon aning om ifall han var homosexuell?”

”Homosexuell? Skämtar du? Han var alla tjejers favorit. Jag tror knappast det. Varför undrar du det?”

”Offret och Landström hade en sexuell relation.”

”Menar du det? Där ser man. Är det något annat du vill veta?”

”Nej, jag tror det räcker så. Tack. Du har varit väldigt hjälpsam.”

”Du kan väl höra av dig om ni tar mördaren.”

”Det lovar jag.”

Eriksson lekte lite med pennan medan han smälte den nya informationen. Han hade känt hela tiden att de fått tag i fel kille. Det var något med den här unge mannen som bara inte stämde in på en mördare. Han var inte den typen som skulle slå in skallen på en sovande man. Om man blir inträngd i ett hörn så skulle nog de flesta slå tillbaka, men den här typen av brott krävde en kyligare, mer uträknad mentalitet.

Men för ögonblicket förstod han att eftersom de inte hade någon annan misstänkt, så skulle hans kollega gå på och försöka pressa fram ett erkännande. Eriksson trodde inte att Steen på allvar misstänkte Landströms lilla väninna för ett så våldsamt brott, även om hon vetat om förbindelsen mellan de två männen.

Det visade sig att han hade rätt när det gällde hans kollegas avsikter. Innan det gått alltför lång tid kallade han in Landström för ytterligare utfrågning, med den uttryckliga avsikten att klämma ur honom en bekännelse. Fast Eriksson hade sina tvivel visste han att han inte hade något att gå på. Han kunde inte hindra Steen från att försöka. Ibland kunde man tvinga fram en bekännelse med upprepade förhör. Det hade I alla fall hänt ibland. Och för ögonblicket hade de inget tungt vägande bevis åt något håll.

Medan han stod och såg på förhöret kunde Eriksson inte förneka att hans kollega var skicklig. Hans teknik var lysande. Utan att på något sätt verka fysiskt hotfull, var han expert på att jaga in sin misstänkte i ett hörn, bildligt talat, och därifrån hade han svårt att trassla sig ut.

”Varför berättade du inte för oss om mannen som du dödade för fem år sen? Jag frågade om du fanns i vårt register, och du sa nej, inte sant?”

Landström hade förändrats under den vecka som gått sen de tog in honom. Hans såg fortfarande bra ut, men han såg sliten och blek ut. Det verkade vara ett bra tag sen han kunnat raka sig riktigt, och de formlösa kläder han nu hade på sig dolde hans välbyggda kropp. När han hörde vad Steen sa, verkade han krympa ihop och han såg ut som om han ville undvika frågan.

”Jaså, det där.”

”Jo, du. Det där. Du super till, sätter dig i bilen, fast du inte har körkort, och en man dör. Det är väl inte något man kan avfärda så lättvindigt.”

”Nej.”

”Och nu har vi dig här igen, inblandad i ett annat mord. Ursäkta mig. Första gången kom du ju undan med dråp, och sen blev det visst bara vållande. Men kan du inte se ett mönster här? Det gör i alla fall jag.”

Den misstänkte svarade inte. Det verkade inte vara nödvändigt. Han kände det som om han höll på att förlora fotfästet i verkligheten. Allt som hände förde honom längre och längre bort från ett normalt vardagsliv. Det var som en mardröm, men han visste att han inte kunde vakna ur den.

Att inte lyssna på polisen som förhörde honom visade sig vara ett misstag. Nu verkade det som om han hade tröttnat på monologerna, och gick istället rakt på sak.

”Dödade du Dan Ecker?”

”Nej.”

”Inte det? Vem gjorde det då? Om det inte var du, så finns det ju bara en annan misstänkt kvar. Din lilla väninna Emilia.”

”Emilia? Men det är omöjligt.”

”Jaså, det tycker du? Men se på fakta. Hon har setts av vittnen nära brottsplatsen bara några dagar innan mordet skedde. Det finns också vittnen som placerar henne nära din lägenhet, bara några dagar tidigare. Låg du med henne också, innan det här med din agent började? Eller bedrog du båda två?”

”Det där är inte -”

”Vad är det som inte stämmer?”

”Jag låg aldrig med henne.”

”Jaså inte? Det kanske hon ville att du skulle göra. Jag tror att hon fick reda på det här med dig och Ecker, och såg rött. Om du nu inte dödade din älskare, så måste hon ha gjort det.”

Tankarna virvlade runt i Martins hjärna. Visste hon? Omöjligt. Men om hon nu gjorde det – Tänk om hon hade fått reda på det i alla fall? Om hon nu hade dödat Dan, så måste hon älska honom, precis som han hade hoppats. Plötsligt visste han att det var så det gått till. Emilia. Det förklarade ju ett och annat. Saker som han inte velat förstå, men som nu verkade stämma.

Han hade sett henne utan för lägenheten. Hon hade dragit sig tillbaka in i en portgång, men han skulle kunna känna igen henne var som helst. Då hade han bara hoppats förtvivlat att hon varit på väg till honom för att prata igenom allt. Nu kunde han tänka sig att hon kanske varit där av någon mer olycksbådande anledning.

”Hon skulle inte göra något sånt.”

”Om hon inte gjorde det, så måste du ha gjort det. Varför gjorde du det? Om du kan förklara det för mig så jag förstår, så kanske vi kan ge dig ett lägre straff. Utpressade han dig? Visste han om den där hemligheten du hade?”

Något i den misstänktes ansikte förändrades, och Steen visste att han hade haft rätt i sin gissning. Utpressning. Det ändrade saker och ting. Ecker hade utpressat Landström. På något sätt hade han hört talas om rattfylleriet och använt den kunskapen till att kräva sexuella tjänster av modellen.

Ja, det verkade stämma. Men en man som Landström skulle inte acceptera att bli behandlad så, inte någon längre tid. Han hade förlorat tålamodet och sen hade den blodiga scenen i sovrummet varit ett faktum.

”Jag -”

”Martin. Du kommer att känna dig bättre om du erkänner. Eller hävdar du fortfarande att det är din lilla väninna som är skyldig?”

”Det har jag aldrig sagt. Det var du som gjorde det.”

”Allt jag gjorde var att jag påpekade att någon måste ha dödat Dan Ecker. Jag hävdar att det måste vara du eller hon. Vem annars skulle det vara? Kan du peka ut någon annan som kan ha gjort det? Vem skulle ha haft anledning att döda honom, utom du eller Emilia?”

Emilia. Martin kunde inte tro att hon kunnat begå ett sånt brott, men på ett sjukt sätt kunde det stämma. Han var galen i henne, men han hade sett tendenser till ett häftigt humör. Hon försökte alltid släta över efteråt, men ibland hade han sett en glimt av stål i hennes ögon.

Han hade aldrig känt sig hotad eller ens oroad av det. Vilken man var rädd för en tjej? Men Dan hade legat och sovit så hon kunde mycket väl ha kunnat smyga sig fram och utkräva sin fruktansvärda hämnd.

Och hur kunde han klandra henne om hon hade gjort det? Så många gånger hade han ju själv velat lägga händerna om halsen på Dan och strypa honom. Men han kunde inte låta henne ta skulden för det här. Det var hans problem och han borde ha löst det själv.

Var modellkarriären verkligen värd att prostituera sig för? Idag skulle han ha sagt nej, utan tvekan. Emilia och alla andra kunde klara sig igenom universitetet utan att förnedra sig så. Det kunde han också ha gjort. Vilken idiot han hade varit.

”Ja, ja. Du har rätt.”

”Vad är det du säger?”

”Jag gjorde det. Jag dödade Dan. Jag är inte bög, och hade fått nog av hans tafsande och dräglande och – hur som helst, jag såg rött och jag dödade honom.”

”Vad hade du för vapen? Var finns det nu?”

”Du ville ju ha en bekännelse. Det har du ju tjatat om ända sen du släpade in mig hit. Det var jag som gjorde det. Punkt slut. Nu är jag är trött. Vi kan gå igenom detaljerna senare.”

Steen övervägde Landströms begäran. Jo, han hade faktiskt förtjänat en paus. Han kunde gott få vila sig och äta lite. Nu när han hade sin bekännelse, hade Steen inte alls så bråttom. Detaljerna kunde faktiskt vänta.

”Då säger vi väl så. Förhöret avslutat 09.57. Den misstänkte lämnar rummet.”

På ett sätt var det en lättnad. Alla det där frågorna hade nästan fått Martin att känna att han på något sätt var ansvarig för Dans död. Det kanske han var också. Om Emilia hade dödat honom av svartsjuka, så var det ju hans fel, indirekt. Han skulle ha tackat nej till modelljobben.

Om han hade gjort det, skulle han och Emilia kunnat vara tillsammans nu. Inget av detta hade hänt. Dan skulle ha legat med någon annan stackare, och deras liv hade fortsatt som de skulle. Men han hade varit svag och självcentrerad och uppskattat kändisskapet, uppmärksamheten, pengarna.

För första gången sedan han öppnat dörren och hittat två poliser på sin tröskel, kände Martin att han kunde slappna av. Nu var det äntligen över. Mardrömmen var över. Men i bakhuvudet hörde han en liten röst som viskade att allt bara hade börjat. Härnäst skulle det bli rättegång, och sen skulle han flyttas till ett fängelse. Han hade bara en vag uppfattning om hur det skulle bli, men han var för utmattad för att oroa sig speciellt mycket.

Det var konstigt, men nu hade den trånga lilla cellen slutat att kväva honom. Nu kändes den som en säker tillflyktsort. Om han bara kunde få sova lite. Han trodde att han skulle känna sig mer som sig själv nästa dag.

På vägen ut, med vakten hack i häl, var han inte så uppmärksam på omgivningarna, tills ett svagt ljud fick honom att titta upp. Hans blick mötte Emilias. Det oväntade mötet väckte upp honom ur sitt dystra funderande. Utan att säga något, försökte han visa henne hur mycket han älskade henne. Det fanns inget mer han kunde göra för henne, men åtminstone skulle han betala för hennes brott.

Hennes blick var inte lätt att avläsa, men på något sätt, kanske för att han så gärna ville tro på det, kände han att det fanns någon värme där. Det hela var över på den tid det tar att andas in och ut. Han fördes tillbaka till cellen och hon var visst på väg till förhörsrummet. Det var allt.

För Emilia betydde det ögonblickskorta mötet precis lika mycket. Vad som än stod emellan dem, så kunde hon inte förneka för sig själv att hon fortfarande hade känslor för Martin.

Hon blev förstummad när hon fick veta att Martin hade erkänt sig skyldig till mordet. Hennes eget förhör avslutades direkt, och snart stod hon utanför på gatan, totalt omskakad. Hon tänkte aldrig tanken att Martin kanske var oskyldig. Hon hade ju själv önskat vilt att Dan skulle dö. Hur kunde hon ens förvånas över vad Martin hade gjort, när hon visste sanningen om förhållandet mellan de två männen.

Det var egentligen det som fick henne att reagera starkast. Så det var det som var förklaringen. I så fall – om Martin inte var bög, kunde det betyda att han kände något för henne i alla fall? Hon fick en impuls att springa tillbaka in på polisstationen och kräva att få prata med honom. Men så bestämde hon sig för att tänka över det hela lite, innan hon gjorde något.

Men vad han nu än kände för henne, så skulle han nu ställas inför rätta och dömas för mord. Inget skulle längre bli som förut.

När den blytunga apatin sänkte sig över henne, kände Emilia det som om en avgrund öppnade sig för henne. Ett liv utan Martin, vad det än berodde på – hur skulle hon kunna stå ut med det?

Utan att tänka närmare över vart hon var på väg, skyndade hon sig tillbaka till universitetet. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller vart hon skulle ta vägen. Och där träffade hon Viktor. Det var en sån lättnad. Äntligen någon som brydde sig, någon som skulle förstå.

”Vad är det?”

”Det är Martin. Han har erkänt mordet.”

Något rörde sig djupt ner i Viktors ögon, men han sa ingenting. Istället försökte han uppmuntra henne att fortsätta. Han la armarna om henne och förde henne till en stol i ett undanskymt hörn.

”Jag kan bara inte tro det. Han skulle inte kunna göra något sånt.”

”Sånt vet man aldrig. Är det inte dags att inse att den där typen aldrig var något för dig. Vad behövs det mer för att övertyga dig?”

Emilia var för chockad för att lyssna på Viktors ton.

”Jag är bara så trött. Jag måste hem.”

”Kom med mig istället. Låt mig laga middag åt dig och ta hand om dig. Du borde inte vara ensam efter allt det här.”

Ja, det skulle vara en lättnad att inte behöva sitta ensam i lägenheten just nu. Utan att protestera lät hon Viktor leda iväg henne. Inget spelade ändå någon roll. Trots allt började hon känna sig en aning bättre, nu när hon såg hur Viktor sprang omkring och pysslade om henne, och gjorde middag åt henne. Han var inte Martin, men det var i alla fall skönt med all den här omtanken. Hon skulle i alla fall alltid ha Viktor, vad som än hände. Hans lojalitet var betryggande.

När middagen var färdigäten, och Viktor hade städat undan tallrikar och glas, tittade Emilia på klockan. Hon borde ge sig iväg. Det enda hon behövde var att sova i en vecka. Det bästa vore om hon aldrig behövde vakna mer. Livet hade blivit alldeles för komplicerat för henne. Det verkade inte finnas någon utväg. Från och med nu skulle hennes liv bara vara på väg neråt. Snabbt också.

Nu verkade Viktor vara klar i köket och han kom ut varmt leende.

”Tack ska du ha. Du har varit fantastisk. Ibland vet jag inte hur jag skulle ta mig genom dagen utan dig. Som idag. Du är så gullig.”

”Jag gör vad jag kan.”

”Men jag måste gå nu.”

”Vänta lite. Gå inte än. Jag tänkte att vi kunde prata.”

”Om vadå? Ok.”

Viktor hade aldrig låtit så här desperat tidigare. Han verkade alltid så avslappnad och cool.

Han satte sig ner bredvid henne och flyttade sig närmare. Hon hade ingen aning om vart det här samtalet skulle leda, men hon kunde tänka sig att han ville trösta henne mer.

”Vi har ju känt varandra så länge, men det är nog något som du aldrig har gissat.”

”Vad då?”

Han var väldigt gullig, men ibland kunde han vara så urtråkig. Just nu ville hon bara komma hem och lägga sig.

”Du såg mig aldrig. Det var alltid bara den där Martin. Nu när du vet vad han är för nån kanske du kan ge mig en chans.”

Vadå? Det här var bara inte sant. Hon måste inbilla sig. Viktor gillade väl inte tjejer? Så länge de hade känt varandra hade han aldrig verkat intresserad av någon tjej. Men han verkade mena allvar. Det hela började skrämma henne. Han stirrade in i hennes ögon så intensivt som hon aldrig sett honom göra förut.

”Viktor -”

”Nej, säg ingenting. Ge mig bara en chans att bevisa hur mycket jag älskar dig. Jag har funnits här för dig hela tiden, men du har aldrig fattat hur jag känner för dig, eller hur?”

”Jag är ledsen, men jag -”

Hon kunde lika gärna ha hållit tyst. Hennes ord verkade inte nå fram till honom. Han smekte hennes hår, drog henne närmare och minskade avståndet mellan deras ansikten. Äcklad kände hon hans tunga slingra sig in mellan hennes läppar. Instinktivt drog hon sig tillbaka.

”Det är alltid likadant. Han stod alltid ivägen för mig, men nu – Jag vill ha dig, Emilia, jag behöver dig. Jag hatar honom. De där snygga killarna tar alltid allting för givet. Tjejerna faller för dem och struntar i hur de är inuti.”

Än en gång drog han henne närmare och hon kände hur hans kropp pressades mot henne så hårt att det gjorde ont. Vid det här laget var hon vettskrämd. Det här var en helt annan Viktor.

”Viktor, snälla, jag blir rädd.”

”Du har inget att vara rädd för. Kan du inte bara acceptera det? Nu har vi äntligen blivit av med honom. Till slut. Glöm honom nu. Där inne får han nog en massa nya beundrare.”

När hon hörde hur Viktor lät nu, insåg Emilia att han var helt besatt av henne och dessutom hatade han Martin på gränsen till galenskap. Hon frös till. Tänk om Martin inte hade dödat Dan trots allt. Men det fick hon oroa sig för senare. Just nu måste hon komma på ett sätt att distrahera Viktor.

”Jag vill inte tänka på det där nu. Kan vi inte bara koppla av lite? Har du vin eller något?”

Efter ett ögonblicks tvekan, verkade Viktor backa lite.

”Ja, det har jag. Vänta bara. Gå ingenstans.”

”Nej då. Jag väntar här.”

Emilia kunde bara inte tro att hon använde den här hjärndöda flirtiga tonen. Ännu konstigare var att Viktor köpte det. Men det gjorde han visst. Killar kunde vara såna idioter. Men det var ju tur för henne. Bra. Om hon bara kunde få honom att fortsätta dricka tills han somnade.

”Här. Det är inte champagne, men nära på. Vi har mycket att fira.”

Skulle det vara ok att fråga honom vad det kunde vara? Men Emilia litade inte på den här främlingen så hon log bara uppmuntrande.

”Skål för oss.”

”Skål.”

Som tur var, tålde Emilia en massa alkohol utan att bli det minsta påverkad. När flaskan var tom hade Viktor druckit det mesta, men han verkade inte alls vara sömnig. Emilia klistrade på sig ett leende medan hon försökte komma på en lösning på sitt problem.

”Tack. Det där behövde jag verkligen. Har du något starkare? Efter allt det här skulle jag vilja ha en sängfösare.”

Skulle han verkligen gå på det där? Hans hungriga leende fick henne att inse att han nu tyckte sig se ett sätt att lirka med henne.

”Det tror jag. Men du ser trött ut redan. Är du säker på att du behöver en sängfösare?”

”Kanske inte, men jag skulle vilja ha en i alla fall. Du vet, för att få mig att slappna av lite.”

Än en gång la hon till ett förföriskt leende. Det hoppades hon i alla fall. Hon hade ju inte haft så mycket övning.

”Men då ska vi så klart ha en. Jag är strax tillbaka.”

”Tack, du är en ängel.”

Eller snarare en demon, men hon skulle ha sagt vad som helst för att hålla honom på gott humör bara lite till.

Han kom tillbaka med flaskan och två glas. Emilia hatade sånt där, men hon visste att hon skulle dricka det ändå. Och hon visste att Viktor inte alls klarade av att dricka. Det hade de skämtat om en massa gånger under årens lopp.

”Skål.”

Emilia nöjde sig med att le igen. Var det verkligen så enkelt att förföra en kille? Bara le och hålla med om allting. Om hon inte hade varit så skräckslagen, hade hon kunnat skratta högt över hur enkelspåriga män var. Och tänka sig att hon hade tyckt att Martin var komplicerad.

Till hennes lättnad började den mentalsjuka glimten I Viktors ögon mattas av, och han verkade slappna av. Om hon inte hade sett hans tidigare förvandling, hade hon trott att det här var hennes gamla kompis. Men hon tänkte inte låta sig luras till att lita på honom. Medan hon låtsades njuta av sin drink, studerade hon Viktor diskret ur ögonvrån.

”Är du tillräckligt avslappnad nu?”

”Ja. Det känns bara bra. Och du då?”

”Jag mår fint.”

En än gång böjde han sig närmare, för att dra henne intill sig, men den här gången var greppet mindre hårt och också mindre hotfullt. Han började dåsa till. Hon hoppades bara att han inte försökte testa henne. Men medan han fortfarande höll tag i henne, kände hon hur hans huvud gled ner och vilade på hennes axel.

Hon kände sig starkare igen. Om bara några minuter skulle hon försöka trassla sig loss. Då kände hon hur hans hand vandrade in under hennes linne. Den stannade på hennes högra bröst. Emilia fick använda all sin viljestyrka för att inte darra till av äckel.

Nu hördes en snarkning. Viktor måste ha somnat. Dessutom rann det lite saliv ur mungipan. Så äckligt. Hon önskade så att han hade varit bög. Då kanske han hade dräglat ner någon kille istället. Men tvättmaskinen kunde fixa det där. Nu hade hon fått helt och hållet nog. Hon måste härifrån. Nu genast.

Långsamt, millimeter för millimeter drog hon sig ur Viktors klängande armar. Oroligt stod hon och såg ner på hans sovande gestalt, för att märka någon form av reaktion. Men inget hände. Soffan var tillräckligt bekväm, och nu vilade hans huvud på en prydnadskudde. Bra. Utan att ens ta sig tid att ordna till kläderna ryckte Emilia till sig sin jacka och öppnade dörren. Det hördes fortfarande inte ett ljud inifrån lägenheten.

Ute i trappuppgången stannade hon och lyssnade oroligt. Nej. Ingenting. Allt var tyst. Om nu bara hennes tur räckte till och Viktor inte vaknade och sprang efter henne.

Nere på gården stannade hon igen för att fundera ut vad hon skulle göra nu. Hon skulle inte vara säker hemma hos sig. Viktor hade varit där så många gånger. Men hon hade ingen annanstans att gå. Kanske någon av hennes kompisar kunde låta henne bo där tillfälligt, innan hon kunde bestämma sig för vad hon skulle göra.

Men Viktor kände alla hennes kompisar och visste var de bodde. Karina och hennes pojkvän kanske skulle vara beredd att låta henne vara där ett tag, men Emilia ville inte utsätta dem för risken.

Hon kunde fortfarande inte fatta vad som hade gått snett. Hennes gamla kompis Viktor – en hotfull galning. Galen. Var han en mördare också? Emilia började tro att det bästa stället att gå till var polisstationen. Om hon kunde ta sig dit innan Viktor vaknade och upptäckte att hon hade gått. Skulle han inte kunna gissa vart hon var på väg och följa efter? Men hon hade inte råd att slösa bort mer tid.

När gick den första bussen till centrum? Hon hade ingen klocka på sig och blev tvungen att slösa bort dyrbara minuter på att gå bort till huvudbyggnaden för att titta på klockan där. 5.15 ungefär. Gick det inte en buss kl. 5.20? Ja, det gick en från busstationen ett kvarter bort. Om hon skyndade sig kunde hon hinna.

När hon sprang över gräsmattan fick hon håll i sidan, men hon vågade inte sakta in förrän hon såg hållplatsen utanför. Ingen buss än. Hade en redan gått, eller var den försenad. Hon kände att varje minute räknades.

Äntligen. Och fortfarande syntes inte Viktor till. Emilia gick fram till den öppna dörren och skulle just till att gå på, när hon kom ihåg att hon inte hade några pengar. Hon behövde ju sällan några på campusområdet och hon hade ju inte varit hemma sen i går morse. Busschauffören såg lite konstigt på henne.

”Är det något som är fel?”

”Ja. Jag är ledsen, men jag har inga pengar. Kan jag få åka med ändå? Det är jätteviktigt. Jag måste ner till polisstationen nu direkt.”

Busschauffören verkade överväga hennes begäran. Så nickade han. Hon hade en otäck känsla av att hennes ansikte såg konstigt ut och kanske kunde han gissa att något hade hänt henne. Men han frågade inte mer utan stängde dörren bakom henne och körde iväg.

Det fanns inga andra passagerare som väntade på att stiga på så tidigt på morgonen, så hon var framme vid polisstationen före kl 6. Var den öppen så tidigt? Men det vore ju dumt annars. Varför ha en polisstation om den inte alltid var öppen och beredd att bekämpa brott?

Polisen vid informationsdisken stirrade genomträngande på henne, och Emilia undrade om hon borde berätta om vad hon hade att säga nu direkt. Nej, hon kunde inte göra något förrän hon hade pratat med Martin. Om han kunde försäkra att han inte hade haft något med Dans död att göra, då skulle hon veta vad hon skulle göra.

”Jaha?”

”Jag vet att det är väldigt tidigt, men skulle jag kunna få prata med Martin Landström? Han borde finnas i en av era celler, eller har ni förflyttat honom till häktet än?”

”Martin Landström? Jo, han är kvar. Våra killar försöker fortfarande få honom att göra ett uttalande.”

”Ja, ok, jag förstår. Snälla, kan jag få träffa honom?”

”Nu?”

”Ja, nu. Om det inte är för mycket besvär.”

Emilia visste att hon höll på att börja gråta, och hon ville skrika högt åt den tröge polisen. Men hon lyckades hålla sig själv under kontroll. Hon hatade hur bedjande hon lät, men hon visste inte vad hon skulle göra åt det. Sen hon hade fått reda på det där om Martin hade hennes värld fallit samman. Hon kunde bara precis nätt och jämt klara av att inte bryta ihop.

”Jo, jag antar att det skulle kunna gå bra. Jag ska bara fråga kriminalinspektören som har hand om fallet.”

Låt det bara inte vara den där Steen. Tänk om det kunde vara den där andre. Han verkade inte så obehaglig.

”Vänta här då.”

Polisen försvann innanför några glassdörrar. Han kom tillbaka efter mindre en minut, men för Emilia kändes det som en halvtimme.

”Kom med här då.”

”Tack.”

Hon skulle få träffa Martin. Det var bara det hon behövde. Nu skulle allt bli bra. Hon var på polisstationen. Viktor kunde inte få tag i henne här. De skulle vara i säkerhet, både hon och Martin.

Fast den gamle polisen verkade röra sig osannolikt långsamt, tvingade hon sig att hålla sig lugn. Efter vad som verkade vara en evighet, ledde han in henne i ett rum utan fönster.

”Stanna här. Jag ska hämta fången strax.”

Det fanns bara två stolar och ett bord i rummet, och bara en utgång. I vanliga fall skulle ett så litet rum ha gett Emilia en attack av cellskräck. Idag märkte hon det knappast. Det enda hon kunde tänka på var att hon äntligen skulle få träffa Martin.

När dörren öppnades insåg hon att hon nog inte var mogen för att träffa Martin riktigt än. Vad skulle hon säga, och hur skulle han reagera? Kanske hade Viktors motvilja mot en kille som var så mycket snyggare än han själv fått henne att missförstå? Tänk om Martin var skyldig i alla fall? Det här var nog ett misstag.

Men han såg inte precis ut som om han var missnöjd med att träffa henne. Han lyste upp och blicken verkade fylld med hopp.

”Emilia. Du kom. Jag trodde aldrig jag skulle få se dig mer.”

Vakten knuffade Martin framför sig mot bordet, och fick honom att sätta sig på stolen mitt emot Emilia. Inte förrän nu såg hon handbojorna som höll fast Martins handleder. Vakten låste upp den ena handbojan och låste fast den vid bordet, som verkade sitta fast i golvet. Efteråt tog han ett steg tillbaka, och till Emilias förvåning gick han ut, men lämnade dörren öppen.

”Jag -”

Hon hade inte väntat sig att hon skulle reagera så starkt på att få se honom igen. Han var förändrad. Kunde han verkligen ha gått ner i vikt sen hon såg honom sist? Men han såg mindre ut på något sätt, mindre självsäker och – mer olycklig än någonsin. Nu insåg Emilia att under hela förra året hade han bara blivit ledsnare för varje dag. Precis som hon. Fast det kunde knappast vara av samma anledning.

”Jag ville bara berätta att det där med Dan och mig – det var inte så som du kanske trodde -”

”Nej, jag vet. Jag fick veta det av polisen. Dan utpressade dig. Något som han visste om dig.”

”Ja. När jag var 17 så var jag ute med min kusin Anders och två tjejer. Vi hade druckit och – vi var med om en bilolycka. En man blev dödad. På något sätt fick Dan reda på det och han lät mig välja mellan – Jag skulle ha sagt åt honom att dra åt helvete, men jag var feg och -”

”Var det du som körde?”

”Nej. Men det hade varit värre för min kusin om någon fått reda på att han gjorde det. Hans pappa bad mig att ta på mig skulden. Jag hade inte ens körkort. Det har jag fortfarande inte förresten. Det står väl i mina papper. Jag vet inte när jag får försöka igen. I alla fall så var det det här som jag ville berätta för dig. Och du – jag förstår varför du gjorde det. Det gör ingenting. Jag bryr mig bara om dig. Det här skulle jag ha talat om för dig för evigheter sen. Jag älskar dig.”

Det här var som en dröm. Hur många gånger hade hon hört honom säga de orden i fantasin? Men det var ju något hon måste berätta för honom. Och vad hade han just sagt till henne, precis innan han sa att han älskade henne.

”Varför jag gjorde vad? Martin, jag älskar dig också, men det är något som jag måste fråga dig.”

”Ok. Fråga vad du vill.”

”Dödade du Dan?”

Va? Hon frågade om han hade – Hade han missuppfattat? Om hon frågade om han hade gjort det, så kunde väl inte hon ha – Men i så fall, vem –

”Jag trodde att du hade gjort det.”

”Jag? Varför trodde du det? Jaha.”

Hon kände hur hon rodnade. Han hade fattat. Precis som alla andra måste ha gjort, hade han vetat hur hon kände det. Men hon påminde sig om att det var ok nu. Han älskade ju henne också.

”Jag tror jag ville göra det. Men jag visste inte hur. Om du nu inte gjorde det, varför sa du det då?”

”De sa att det måste ha varit du eller jag. Och det verkade som om du kanske – förlåt. Jag såg dig ju. Utanför min lägenhet. Han var där också, och väntade på mig, men jag såg dig, även om du drog dig tillbaka så att jag inte skulle se dig. Och de sa att du hade varit utanför Dans ställe också. Så jag antar att jag -”

”Jaha.”

”Varför ville du fråga mig om jag hade gjort det? Emilia, är det något som är fel? Du ser så -”

”Ja. Det är Viktor. Martin, jag tror han gjorde det. Jag tror han dödade Dan, men jag tror det var för att sätta dit dig. Han hatar dig.”

”Viktor? På något sätt är jag inte förvånad. Han har ju varit ute efter dig ända sen vi började plugga.”

”Men jag trodde han var bög.”

”Nej, det tror jag inte. Det är så många bögar i branschen, så det tror jag att jag kan se. Han dräglade över dig hela tiden. Att du inte märkte det. Vad är det med honom? Han gjorde dig väl inte illa?”

Hade han? Vad komplicerat allt var. Plötsligt kände sig Emilia alldeles svag. Viktor hade ju inte precis våldtagit henne, men det hade varit nära. Inte förrän nu började det sjunka in. Om hon inte hade kommit på det där med att få honom full –

”Emilia?”

Hon kunde höra hur Martin slet i handbojorna, men de höll honom fast.

”Nej. Den sjuka jäveln. Jag önskar – Emilia, jag kan inte komma över till dig, men skulle du inte vilja komma hit istället?”

Ja. Hon ville vara hos honom. Hon ville att han skulle göra allt bra igen. Men värmen i hans röst gjorde att tårarna som hon bara precis nätt och jämt kunnat hålla tillbaka, började falla. Det här var något som hon hatade. Att gråta när andra såg på. Det fick henne att känna sig svag och patetisk och det tålde hon inte.

”Vänta. Det är inte som du tror. Han försöke – men jag lyckades hindra honom. Vi drack vin och – i alla fall så blev han full och somnade.”

”Tack och lov. Jag önskar att jag kunde ha hindrat det från att hända, men det kunde jag inte. Jag kunde inte ens stå emot Dan. Men nu lovar jag dig att allt kommer att bli bra. Han kommer aldrig att röra dig igen. Om du bara berättar det här för polisen så fixar de det. Emilia, gråt inte. Kan du inte komma hit? Jävla handbojor. Jag kan inte röra mig.”

Till slut lydde hennes ben och hon gick runt bordet och la armarna omkring Martin. Det fick henne att känna sig mycket bättre. Hon kunde känna att han la sin fria arm omkring henne, och smekte henne över ryggen. Försiktigt så hon inte skulle komma åt den fastbundna armen, sjönk hon ner i hans knä.

Det här var också något som hon inte tyckte om, åtminstone inte under vanliga omständigheter. Hon var ju inte något barn. Tjejer som satt i sina pojkväns knän var mesiga. Men just nu var Emilia så omskakad att hon tog emot hans tröst utan att tänka på hur hon såg ut.

Hans kind kändes sträv mot hennes, men det var det underbaraste hon någonsin känt. För hennes del, kunde de sitta så här hela dagen.

Alldeles för snart tittade polisen som släppt in henne in och hostade lite diskret. Han visade egentligen alldeles för mycket hänsyn, jämfört med tidigare, men de hade annat att tänka på.

”Om ni är klara nu, så skulle kriminalinspektör Steen vilja prata med er.”

Steen? Nej. Men det kanske ändå var bäst. De behövde berätta för någon i alla fall.

”Ja, naturligtvis.”

Emilia skyndade sig upp skuldmedvetet och skulle just gå när hon såg att det stod en polis i vägen för henne.

”Du behöver inte stå upp. Vi tar in en stol till. Nu kanske jag kan få prata med er?”

”Ja, visst, men -”

Steen ignorerade henne och fortsatte som om hon inte hade sagt något.

”Nu skulle jag vilja höra vad du har att säga, Emilia.”

Emilias bubblade fram allihop på en gång. Hon var angelägen om att få ur sig hela historien.

Kriminalinspektör Steen avbröt inte utan lät henne fortsätta tills hon var klar. När det var tydligt att hon hade berättat färdigt, såg han tankfullt på henne, och vände sig sen till Martin.

”Och du då, Martin? Har du något att tillägga?”

Martin tänkte efter. Nej. Vad mer kunde han säga? Utom att förklara att han inte hade dödat Dan fast han hade erkänt sig skyldig. Han fick inte tid att börja ens.

Steen reste sig, och började gå runt i rummet. Utan förvarning vände han sig om och konfronterade dem.

”Vet du vad jag tror? Ni samarbetade redan från början. Ni kom på det här med att döda Dan Ecker. Du, Martin, kanske märkte hur intresserad Ecker var av dig, och du uppmuntrade honom, för att få honom att lita på dig. Eller också kanske du tröttnade på den homosexuella relationen. I vilket fall som helst så tänkte ni ut den här planen med att en av er erkände sig skyldig, för att sen ta tillbaka erkännandet. Viktor Edlund måste ha verkat som den perfekta syndabocken.”

”Va? Vad skulle jag vinna på att låta Dan – att gå med på vad han krävde?”

”Du var ju hans favorit. Det måste väl ha gett dig en speciell ställning. Han försåg dig med droger. Gav du lite av kokainet till din flickvän?”

”Nej.”

”Det får vi se. Ett blodprov kan ge mig svaret på den frågan. Även om motivet är utpressningen, så hävdar jag att ni samarbetade. Du, Emilia, ville väl ha din pojkväns uppmärksamhet för dig själv. Det måste ha varit outhärdligt för dig att se honom i en annan mans armar.”

Emilia tittade envist ner på sina egna händer. Där hade han i alla fall rätt, den här polisen. Hon hade hatat Dan intensivt. Om omständigheterna hade varit annorlunda, hade hon kanske dödat honom. Och hon visste att tanken hade slagit Martin också. Hur skulle de kunna motbevisa Steens anklagelser?

Martin kände sig helt förkrossad. Att få se Emilia igen hade fyllt honom med hopp. Nu försvann den enda chansen de hade att få en framtid tillsammans. Han skulle ha vetat att han aldrig skulle kunna vänta sig medlidande från den här mannen med den iskalla blicken. Allt som betydde något för honom var att hitta någon som han kunde sätta dit. Han struntade i vem han offrade på vägen. Men det var så fel alltihop. De hade inte begått något brott. Det var så orättvist.

En knackning på dörren fick dem att vända sig åt det hållet. Kriminalinspektör Eriksson klev in.

”Kan jag få prata med dig?”

Ett uttryck av missnöje spred sig över Steens ansikte.

”Inte nu. Jag är mitt i ett förhör.”

”Jo, nu. Jag har fått ny information om fallet. Här utanför. Nu.”

”Ja, ja.”

Steen såg ut som om han ville ropa på någon som kunde sätta handbojor på Emilia också, men han kände sig pressad av kollegans envishet.

Dörren var stängd, så de fick vara ensamma igen.

”Jag är ledsen. Det verkar som om jag bara gjorde allting värre.”

”Han kan aldrig binda dig vid mordet. Du var ju aldrig i Dans sovrum. Det kan inte finnas något bevis mot dig.”

”Men om du såg mig utanför din lägenhet, så kan han ha vittnen som placerar mig alldeles intill mordplatsen också. Jag -”

”Jag vet. Han talade om det. Du har rätt. Det finns ett vittne, men det spelar ingen roll. Du var ju aldrig inne i huset. De kan aldrig bevisa något mot dig. Hoppas jag.”

”Det gör jag också. Men om han inte har Dans blod på dina kläder så kan han väl inte bevisa något mot dig heller.”

”Nej. Men han har ju mitt erkännande. När han kommer tillbaka så säg ingenting till honom. Erkänn ingenting. Du måste begära att få prata med en advokat.”

”Tror du att jag tänker låta dig åka dit för det här? Det är ju mitt fel att du kände dig tvungen att erkänna alls. Och om jag inte hade betett mig som en idiot när det gällde dig och Dan, skulle jag aldrig ha varit i närheten.”

”Du är ingen idiot. Jag kan bara inte fatta att du älskar mig så mycket fast du vet om det här med mig och Dan.”

”Jag hatade honom så mycket.”

Martin kramade hennes hand, och Emilia förstod att han försökte varna henne för att säga något som kunde användas emot henne, ifall de lyssnade på dem utifrån. Hon ändrade ordval, men hon visste att hon måste fortsätta och tala ut om alltihop.

”Jag kände mig så sviken. Men sen hörde jag att du hade blivit utpressad och då började jag hoppas igen.”

”Jag kan inte fatta att du fortfarande känner så för mig, efter – Hur fick du reda på det förresten?”

Martin var inte säker på att han ville veta, men på något sätt var det något som fick honom att fråga ändå.

”På den där festen – jag trodde att du var ihop med den där magra blonda modellen eller vad hon nu var. Och jag – fan också – jag känner mig som en sån idiot. Men jag antar att det är bäst att jag berättar allt, eftersom du nu frågade. Jag stannade kvar efter alla de där gästerna gick därifrån. Som en galen stalker. Jag spionerade på dig. Och naturligtvis fick jag reda på mycket mer än jag hade väntat mig.”

Hon log fåraktigt, men Martin verkade inte märka det. Hans ansikte uttryckte skuldkänslor, skam och ånger.

Emilia hade sett honom och Dan tillsammans. Egentligen hade han redan gissat det, men nu när han visste kändes det ännu värre. Hon hade sett hur den där Dan hade rört vid honom och kanske – Nej, om hon inte varit i sovrummet med dem, så hade hon inte sett mycket mer än man kunde få se i modereklam. Det fick honom i alla fall att känna sig illamående.

Men vad hon än hade sett, så ville hon fortfarande ha honom. Han måste tänka på det. Det skulle behöva vara tillräckligt för att hjälpa honom igenom de år han hade framför sig. Han skulle hamna i fängelse, men Emilia skulle fortsätta att älska honom. Om han bara kunde hålla henne utanför.

Nu öppnades dörren, men Steen var inte med längre. Istället kom Eriksson in, och han såg mycket mindre ovänlig ut. Han hade med sig vakthavande.

”Är du snäll och låser upp handbojorna? Tack. Vi klarar oss utan dem. Så där ja. Mycket trevligare. Nu kan vi prata.”

”Vad hände?”

”Jo, jag fick just ny information som förändrar bilden helt. Om jag har förstått saken rätt, så kom du hit idag för att berätta något, Emilia?”

”Ja. Jag -”

”Får jag bara fråga en sak?”

Emilia tystnade. Hon hade ingen aning om vad som höll på att hända, men hon hoppades plötsligt att turen hade vänt.

”Känner ni någon som heter Viktor Edlund?”

”Ja.”

De svarade på en gång. Det kändes konstigt. Det var nästan som om den här polisen hade läst deras tankar. Plötsligt kom Emilia att tänka på att de kanske hade avlyssnat rummet.

”Emilia?”

”Ja. Han är – var – en kompis till mig”.

”Var?”

”Han är en kurskamrat till oss.”

”Så ni känner honom båda två?”

”Ja.”

”Får jag fråga varför du inte ser honom som en vän längre, Emilia?”

”Ja visst. Det var därför jag kom hit. Jag tror han dödade Dan Ecker. Han är -”

”Det är precis vad vi tror också. Ni förstår, så sent som i går kväll, så hittade teknikerna ett fingeravtryck som vi hade missat tidigare. Eftersom vi tycker om att vara noggranna, så hade vi tagit fingeravtryck på alla våra huvudvittnen. Dit hör inte din vän, men som tur är kunde vi identifiera honom ändå. När han var tonåring blev han intagen på sjukhus i flera år, på grund av en våldsam attack på en annan pojke på hans skola. Pojken blev skadad. Ganska allvarligt, faktiskt.”

”Jaha.”

”Bara för ordningens skull skulle jag vilja fråga er båda igen. Emilia, dödade du Dan Ecker?”

”Nej, det gjorde jag inte.”

”Martin?”

”Nej.”

”Men du erkände mordet i alla fall.”

”Jag trodde att Emilia hade gjort det.”

”Precis vad jag trodde. Får jag höra vad som ligger bakom dina misstankar mot Viktor Edlund?”

”Ska du bara sitta där medan han går omkring någonstans där ute?”

”Nej då. Han blir nog hämtad precis nu.”

Med hjälp av fingeravtrycket verkade det som om de redan hade tillräckligt med bevis för att binda Viktor till brotten, så Emilia kunde inte förstå varför de skulle behöva sitta här och prata. Men hon gjorde som hon blev ombedd och berättade det lilla hon hade.

Däremot sa hon ingenting om vad som nästan hade hänt mellan henne och Viktor, men hon anade att han kanske gissade det ändå. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Så länge Viktor blev inlåst för alltid så räckte det för henne.

Och nu hade hon fått alldeles tillräckligt av det här trånga lilla rummet och det var hon ganska säker på att Martin hade också.

”Betyder det här att vi får gå nu?”

”Ja, visst.”

”Bra. Då skulle vi vilja gå nu. Båda två.”

Hon tittade på Martin och hon såg att han höll med.

”Kom nu.”

Hon höll ut handen mot Martin och han tog den.

Eriksson gick före dem ut mot informationsdisken. Mannen som stod där nickade till sin kollega.

”Kan vi få Martin Landströms tillhörigheter, tack?”

”Ett ögonblick bara.”

Tio minuter senare, stod de utanför polisstationen, en aning chockade, och undrade vart de skulle ta vägen.

En polisbil saktade in och stannade utanför. När dörren öppnades såg de Viktor ledas ut, med handbojor om händerna. Två poliser gick på var sin sida om honom och såg till att han kom dit han skulle. Hans blick mötte Emilias, och hon frös till. Det där oresonliga, intensiva hatet skrämde henne. Han verkade se rätt igenom henne, men när han fick syn på Martin förvreds hans ansikte till en stel mask. Instinktivt tog de ett steg närmare varandra och Emilia kände hur Martins hand slöt sig om hennes.

Det var över nu. Deras inblandning i fallet var över, åtminstone för stunden.

”Jag skulle vilja åka hem nu.”

”Får jag följa med?”

”Det är klart att du får. Har du pengar?”

”Pengar?”

”Det har inte jag. Busschauffören lät mig komma med ändå.”

”Jaha. Jo, det ska nog finnas en del här i plånboken.”

Han letade igenom den, och insåg att det fanns mer än bara en del.

”Vi tar en taxi.”

Han kunde ju lika gärna använda upp det han hade, för han visste att han aldrig skulle tillbaka till sitt gamla liv igen. Om andra kunde klara sig med mycket mindre, så kunde han det också. Vad hade de där pengarna gett honom förresten? Ingenting.

Han hade svårt att tro att han faktiskt klarat sig igenom allting och Emilia var fortfarande här hos honom. Att ha sina egna kläder på sig hade aldrig känts så bra. Leende la han armen omkring Emilia och så gick de och letade efter en taxi.

SLUT

© Arkivarien

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>