| Huvudpersoner: | Hoffa |
| Beskrivning: | Hoffa ligger vaken och minns allt som hände under flykten och på vägen tillbaka hem igen. |
Jag går över en fotbollsplan. Det måste vara tidigt en morgon, för det är ingen annan människa där. Kanske har jag kommit för tidigt till träningen. I alla fall skiner solen och det är visserligen svalt nu, men det känns att det kommer att bli varmt senare idag.
Av någon anledning börjar jag springa. Det känns så bra att äntligen vara fri och kunna springa igen. Jag kan inte låta bli att skrika högt för jag är så glad. Snart kommer nog polarna och antagligen kommer Annelie och ungarna att sitta och se på också.
Men så blir det plötsligt mörkare och kallare. Ett stort mörkt moln ligger över solen. Något är fel. Jag känner det så tydligt, men jag vet inte vad det är som ska hända.
Plötsligt ser jag den. Det är som en tsunami, fast röd. Röd som blod. Den växer och växer och snart kan jag inte se något annat. Allt kommer att spolas bort. Bilar, cyklar, människor. Oskyldiga människor. Barn, gamla.
Då vet jag i alla fall en sak. Det är mitt fel. Jag har gjort något som får den där blodröda vågen att svepa bort allt i sin väg.
Någon skriker. Efter ett ögonblick av mörker, kan jag se igen. Jag ligger i min säng i fängelset. Ingenting har ändrat sig. Det tar alltid ett tag innan jag andas normalt igen. Allt är blött och klibbigt av svett och en sån här natt måste jag alltid gå upp och byta – allting.
När jag till slut är klar med det, ser jag att det nästan är för sent att somna om igen, även om jag hade kunnat. Fast jag vet att alltihop är över, kan jag inte sluta tänka på det. Inte varför jag sitter här. Det där har jag redan för länge sen insett att det inte är någon id¯© att tänka på. Jag gjorde det jag gjorde och åkte dit. Det får jag bara leva med.
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad jag har gjort mot Annelie och ungarna. Max. Han kunde ha varit död, om inte jag hade kommit tillbaka. Om jag hade nöjt mig med att sitta av mitt straff hade jag ju funnits tillgänglig hela tiden.
Amanda blev misshandlad, tack vare att jag inte fanns där när jag behövdes. Det är också mitt fel.
Men Max och Amanda klarade sig. Annelie och småtjejerna är ok också. Andra hade inte lika stor tur. Inget av allt det där hade hänt om inte jag hade varit så pigg på att komma ut igen, innan jag hade suttit av mitt straff.
***
Då, när vi planerade alltihop, Petter och jag – jag kan inte ens tänka namnet utan att jag blir alldeles kall och får svårt att andas – då verkade allt så lätt. Inga problem alls. Vi hade ju räknat med allt, trodde vi. I alla fall jag. Vad Petter tänkte, det har jag ingen aning om fast jag trodde det då. Vi var ju polare. Nästan som jag och Hamid. Trodde jag. Då.
Ganska snart visade det sig att det var en massa som jag inte hade räknat med.
Ibland kan jag verka rätt likgiltig. Sorglös. Som om inget berör mig. Delvis är det nog sant. Jag är en typ som inte tar saker så hårt. Men en del av det är faktiskt något jag måste göra. För att orka med. Visst, det hände en massa skit när jag var liten. Det är inte det jag tänker på nu. Inte ens allt det där vi gjorde, som spårade ur, innan jag åkte in första gången.
Men det som hände när vi stack iväg, Petter och jag – allt som hände efter det, måste jag försöka glömma eller i alla fall tränga bort. Annars skulle jag bli galen.
Redan innan vi hunnit iväg kom den första komplikationen. Närke. Det där har jag aldrig kunnat berätta för Annelie. Jag vet, det är för jävligt att göra så mot sin fru, men jag är faktiskt inte smittad av något. Det har jag faktiskt kollat upp. Massor av gånger.
Hur som helst, då, när vi var så nära, kunde jag inte tänka mig att ge upp. Ingenting fick stoppa mig. Men samtidigt kunde jag inte låta Petter fixa det på sitt sätt. Om jag hade vetat då, vad jag vet nu, kanske jag hade låtit honom slå ner Närke istället. Han hade ju inte behövt slå så hårt. Fast det hade han nog. Skit samma. Jag gjorde ju det jag gjorde och man kan kanske tycka att jag verkade ta det lugnt. No big deal, liksom.
Men det var det. Fy fan. Mycket äckligare än jag hade trott när jag satt där med Hamid och de andra polarna och såg på p-rullar, när vi var tonåringar. Bara en sån sak som att det smakar – Ja, fy fan. Men det gick ju ändå, även om jag trodde att jag skulle spy tarmarna ur mig. Gjorde det nästan. Och så höll Petter på att döda det där pervot ändå.
Men vi kom iväg, och då kändes ändå allt rätt så bra. Jag minns att vi gjorde high five och skrattade som galningar. Äntligen ute. Fria. Jag önskar att jag hade tänkt på Petters medicin. Den som han tog varje dag i fängelset. Det visste jag ju. Men inte tänkte jag på det. Vi skulle ju ut. I friheten.
Men så började det skita sig nästan direkt. Den där gamla tanten kan jag inte tänka på utan att det drar ihop sig i magen. En stackars gammal käring som inte hade gjort någon något, i alla fall vad jag vet. Helt hjälplös var hon i alla fall.
Redan då borde jag ha fattat. Jag var ju redan rädd för Petter. Som jag hade trott att jag kunde lita på. Det var därför som jag fattade att jag måste göra vad som helst för att hålla honom på gott humör tills jag kunde sticka ifrån honom.
Ett tag ville jag bara tillbaka till fängelset. Jag tänkte att om jag angav honom kanske de skulle skydda mig på något sätt. Men han lämnade mig aldrig ensam. Så jag fixade käk åt honom och satte på mig den där ”vänskapsringen”. Ha. Jag borde ha fattat vad det betydde. Så när han kom till mig innan jag ens hade somnat, fattade jag ju att det inte gick att vägra. Det var bara att ställa upp.
Sen somnade han och jag kunde gå ut i badrummet och spy igen. Fan. Då fattade jag plötsligt varför alla de där andra killarna brukade skämta om att jag var Petters flickvän eller allt det där andra de sa. Att jag var så jävla dum. Jag var ju det. Han ville bara inte ha mig, då, när han tog medicinen.
Men han verkade så – jag fattar inte. Det var inte bara att han ville ha sex, för det kunde han ju ha fixat på annat sätt. På något sätt verkade han vara liksom – jag vet inte – jag har tänkt en massa på det här fast jag inte vill och jag tror att han var på något sätt kär i mig eller något. För han blev ju så förbannad när han fattade att de där två hade blåst mig.
Fast inte ens då fattade jag att jag skulle få skulden efteråt. Så fort växlade det liksom. Ena stunden typ älskade han mig och nästa skulle jag ta på mig skulden för morden åt honom. Som om jag älskade honom också. Fast det kan ju hända att han trodde det. Jag var ju tvungen att hålla honom lugn. För fan, jag trodde ju han skulle släcka mig också, av bara farten.
Så när jag kom ifrån honom, äntligen, då insåg jag ju att det inte gick att bara knalla tillbaka och be att få sitta någon annanstans. Det var ju för sent för det. Så jag lyckades ta mig tillbaka till Annelie och jag tror ändå att jag hade gett mig, om bara allt hade varit som det skulle där. Men så fattade ju att den där jäveln Patrik hade flyttat in. Och hon hade bara gått med på det.
Ok, jag inser att jag nog var onödigt svartsjuk, den där gången i fängelset. Då jag trodde att hon hade hånglat med någon annan. Det där var nog bara Max som hade lekt vampyr eller vad fan hon nu sa. Så visst fattar jag ju att hon var trött på mig, som bara satt där inne och inte var någon riktig man åt henne. Det måste ha varit svårt för henne också. Och hon kunde ju inte veta vilken jävla psykopat den där Patrik var.
Men i alla fall, man kan ju säga att jag hade lite till godo, så att säga. Om hon kunde knulla med någon annan, så fick väl jag också göra det. Och jag vet att jag fortfarande har lite känslor för Piret. Och Tiju. Speciellt nu. Det känns ju som det är mitt fel att Mart dog också. Som allt annat.
Jag har insett att visst, jag älskar Annelie, men mest är det hela kittet, fru och ungar som jag vill ha. Om vi inte hade haft Max och småtjejerna, så vet jag inte om jag hade brytt mig om att komma tillbaka. Hon hade ju Patrik. Men som sagt, jag visste ju inte hur han var. Nu är jag glad att jag kom tillbaka, även om Max inte hade blivit sjuk. Att jag fick lära den där fega jäveln en läxa som han nog aldrig skulle ha glömt. Om han nu inte hade kört ihjäl sig.
Fast annars – så hade jag nog velat åka tillbaka till Estland, eller kanske stannat kvar där hos Piret. På något sätt var det – jag vet inte – något särskilt med henne. Och visst var hon otrogen mot Mart, men det fattade jag ju att han inte tyckte att han behövde vara trogen mot henne när han var borta större delen av året. Det var ju slut mellan dem redan innan jag kom in i bilden. Så jag måste säga att det kanske hade varit bättre – hon och jag.
Men nu är det som det är och jag är ändå rätt glad att det gick som det gjorde. Nu är jag ju tillbaka hos Hamid och Annelie och ungarna kan komma och hälsa på. Och morsan också. Det hade nog varit rätt hårt mot henne att jag bara försvann. Även om hon har Tommy.
Ibland tänker jag att jag måste prata med någon, så jag inte blir galen. Fängelsepsykologen har tjatat på mig att prata ut om allt som hände. Nu när de vet att det var Petter som gjorde det, så fattar de nog att det inte var direkt lätt för mig att vara där ute tillsammans med honom. Fast de har inte någon jävla aning.
Det värsta av allt är att de aldrig hittade den sjuka jävelns kropp. Ibland drömmer jag att han kommer upp ur vattnet igen, och fast han har hela lungorna och munnen fulla av vatten, så bara går han och går som en jävla zombie. En dag kommer han tillbaka. Fast jag vet ju att det inte troligt att någon kunde överleva där i vattnet. Han kunde ju inte simma.
Men jag kommer aldrig att kunna berätta för någon om allt som hände. Det finns ingen som jag skulle kunna prata med. Hamid – om han visste att vad jag har gjort, skulle han inte vilja vara min polare längre. Morsan – hellre dör jag än jag låter henne få veta allt det där och samma gäller Annelie. Och Tommy – vi har aldrig kunnat prata med varandra, så det är helt omöjligt.
Ibland tror jag att det nog skulle gå att berätta för Piret. Hon skulle nog förstå. Jag gissar att hon inte skulle ändra sig bara för det. Men en tjej som Annelie – hon skulle bara börja oja sig. Jag skulle aldrig få höra slutet på det, och då skulle det till slut bli så att ungarna fick höra det. Och om Max fick veta det, då skulle jag ta livet av mig. Min son får aldrig veta vad hans farsa har gjort.
Den där gången då jag blev skjuten – det kanske låter sjukt men jag hann tänka att det här hade jag förtjänat. Jag hade det liksom innestående. Förr eller senare skulle något hända. Ok, jag satt ju inne, och det där med Närke och så senare Petter, det var helt klart illa nog, men jag hade nästan väntat mig att något skulle hända. Inte för att jag tror på sånt där hokuspokus. Karma eller vad det heter.
Fast när det hände, då kändes det nästan bra. Det var liksom lugnt. Nu skulle jag inte behöva fly mer och inte minnas de där gångerna som Petter – allt han gjorde. Jag ville nästan dö, fast samtidigt ville jag ju leva, så jag kunde ge Max den där njuren. Och så komma tillbaka till fängelset, och sitta av resten av tiden med Hamid. Det var ju som att komma hem, nästan.
Det går att prata med Hamid om Petter. En del av det. Och det där som hände med Mart.
Fast så är det ju det där andra. Att den sjuka jäveln Närke inte kunde hålla käften. När jag kom ut igen från sjukhuset berättade Hamid att det gick rykten. Att alla sa att Petter hade fått mig att suga av Närke så vi skulle kunna komma iväg.
Jag märkte direkt att en del av de andra killarna liksom flinade åt mig så fort jag var i närheten. En av dem frågade faktiskt, inne på muggen, om jag kunde ställa upp. Jag vet att han bara sa det för att jävlas, men jag kan inte ens beskriva hur det kändes.
Och jag blev tvungen att ljuga för Hamid. Jag hatar att behöva ljuga för honom. Om man inte kan vara ärlig mot sina bästa polare, då är man bara skit. Men i det här fallet måste jag ju. Han skulle inte fatta. Så han tog upp det med de andra muslimerna och så fick de som spred ryktena stryk och till slut slutade de med det.
Fast det händer ändå att några av dem busvisslar eller viskar saker när jag går förbi. Jag är ju liksom inte i ett sånt skick att jag kan sätta mig i respekt själv, men Hamid har råkat i slagsmål några gånger bara för min skull. Min polare, i isoleringen, för min skull.
Ibland har jag en vidrig känsla att han vet. Att vi bara låtsas inför varandra för att vi båda vet att det inte går att erkänna en sån här sak öppet. Men så tänker jag att Hamid inte skulle kunna tro något sånt om mig.
Fast jag vet inte vad som hände med honom när han var på rymmen. Utomlands. Kanske fattar han mer än jag tror. Men jag tänker inte fråga honom om det.
Ingen annan har frågat mig. Det är lyckligtvis ingen jävel som har snackat så att Annelie har fattat eller Tommy eller morsan. Om det hände, då måste jag ta livet av mig. Hamid kan fixa in lite tjack eller något annat jag kan ta. Jag behöver bara be om det. Han skulle aldrig gissa förrän det var för sent. Men så tänker jag att så kan jag inte göra mot honom eller mot morsan eller Max.
Annars känns det bra här inne. Att ha fått Hamid tillbaka. Nu när jag vet hur det kan gå, fattar jag att fängelset inte är så illa. Vi har ju kul tillsammans, Hamid och jag, och så kommer familjen och hälsar på och vi får rätt så ok käk och man sover ensam och –
Men så kommer den där mardrömmen igen. Om den blodröda vågen. Det är blod. Från alla de som har dött tack vare mig. Och då vet jag att det aldrig kommer att vara över. Det kommer att finnas kvar inne i mig för alltid. Det är priset jag får betala.
För jag kom undan lindrigt. Många fler kunde ha dött. Min familj. Jag vet fortfarande inte om Piret och Tiju och Rein och Madis är ok. Kanske har de där som dödade Mart hittat dem också. Jag vågar inte försöka ta reda på hur de har det. Det skulle kunna göra allting värre.
Så jag försöker låtsas som allting är bra. Går omkring som inget har hänt. Hoppas att drömmen inte ska komma tillbaka på ett tag. För nätterna efteråt, sover jag inte bra och till slut blir jag så trött att jag bara slocknar och då kommer den igen.
En gång kunde jag liksom inte vakna. Det var som Petter var här inne hos mig. Och ingen hörde honom. Ingen hörde mig skrika. Han bara gjorde det han ville och så – dödade han mig. En del av det där blodet är mitt.
Nu hör jag vakterna gå sin första rond. Natten är över. Snart låser de upp dörren och då måste jag vara som vanligt igen. Den gamla vanliga Hoffa som lattjar med Hamid och käftar med plitarna. Med min kaxiga attityd mot de andra fångarna. Annars skulle någon börja undra och så vet snart alla om det.
Allt är bra. Det är över nu. Nu kommer han. Gå ur sängen, kom på något coolt att säga. Om det är Åsa, flirta lite med henne. Se ut som vanligt. Jag hör nyckeln i låset. Vargtimmen är slut.
SLUT
© Tonica