Huvudpersoner: Anckarström, Magdalena Rudenskiöld, unge Hierta, (Järta)
Beskrivning: Anckarström intresserar sig för en ung, vacker änka, och indirekt hennes äldste son. När något fruktansvärt drabbar sonen, fylls Anckarström av ett hat som får tragiska konsekvenser.

—————————————–

Pojken hängde över grinden och gungade svagt fram och tillbaka. Han sneglade ängsligt över axeln upp mot stugan. Hans mor tyckte inte om att han hanterade grinden så.

“Calle!”, brukade hon säga och rynka pannan så strängt hon förmådde. “Grinden tar skada av att du hänger så på den.”

Men den här dagen satt hans mor inte framme vid fönstret och iakttog vad som skedde utanför hennes stuga. Inte heller var hon i köket och gav order åt Lova, pigan, som skötte hushållet hos den unga änkan. Som Calle mycket väl visste, var hon inne i kammaren och gjorde sig vacker. Idag skulle kaptenen komma på besök. Kaptenen var en mycket framstående man och dessutom adlig – om än lågadlig. Det var mycket generöst av honom att hålla sin hand över änkan med alla barnen.

Vid tanken på sina syskon, såg sig Calle om. Jo, där satt de två yngsta och lekte, på huk vid sidan av stuggrunden. Vad de gjorde visste han inte. Han hade lämnat barndomen bakom sig, var redan konfirmerad. Någonstans inne i stugan satt hans äldre syster och grämde sig över att hon inte, som sin lilla väninna uppe från herrgården – Sophie – kunde klä sig i det senaste modet, om än inte från Paris, men dock från Stockholm, den kungliga huvudstaden.

Calle förstod henne. Det fanns så mycket han själv skulle vilja göra, men sedan far dött, och mor blivit ensam med alla fyra barnen, hade hans utsikter försämrats. Han hyste ändå en svag förhoppning att kanske ändå kaptenen skulle kunna lägga ett ord för honom, och att han kanske skulle kunna ta värvning. En dag skulle han själv kunna ernå en officersfullmakt och då – då skulle han själv få skåda den kungliga huvudstaden.

Han väcktes ur sina funderingar och såg upp, när han hörde ljudet av hästhovar komma klapprande längs vägen. Det var han. Kaptenen. Calle vinkade blygt åt den svartklädde mannen som makligt red vägen fram, så vände pojken och sprang uppför gången och in i stugan.

“Mor, mor! Kaptenen är här!”

Ett moln av parfym föregick hans mor, när dörren från kammaren slogs upp och hans mor steg ut i salongen, som de kallade det främre rummet. Hon bar sin bästa klänning, som var av vackert muslin, och skickligt lagad av Lova, som hade flinka fingrar. Det syntes nästan inte att den var nära tio år gammal, en gåva från den döde maken, som hon fått bara någon månad innan hans alltför tidiga frånfälle.

“Spring ut och hjälp honom att binda hästen. Ge den vatten och lite havre. Skynda dig.”

Calle lydde sin mor, men såg att kaptenen redan hade slagit tyglarna om staketet och stod nu och borstade resdammet av sig. Han höll sin hatt i handen och skakade den lätt.

“Kapten.”

Calle sänkte huvudet respektfullt.

“Nej, se Carl. Jag hoppas att ni alla är vid god hälsa?”

“Ja, kapten. Det är vi. Och ni också, hoppas jag.”

Vanligtvis vilade en något allvarlig min över kaptenens anletsdrag, men idag lekte ett leende över hans läppar. Han såg fram emot besöket hos den vackra Anna och pojken där, påminde honom en smula om sig själv vid motsvarande ålder.

Calle sprang iväg till skjulet och hämtade en skäppa havre och bjöd den präktiga hingsten, så skyndade han till brunnen och pumpade upp en hink full med vatten.

“Tack, det var vänligt av dig, Carl. Men ge honom inte hela hinken full på en gång. Lite i taget.”

“Ja, kapten.”

Kaptenen klappade välvilligt gossen på huvudet och driven av en plötslig impuls, tog han fram ett mynt ur fickan och stack det i gossens hand.

Calle’s magra ansikte lyste upp och han bugade och bockade så häftigt att han spillde ut en del av vattnet och det skvätte över hans skor och strumpor. Trots det kunde han inte sluta le för sig själv, medan han började sköta om kaptenens häst.

Kaptenen knackade artigt på dörren och väntade också tills en rodnande Lova fick upp dörren. Han hälsade vänligt på pigan men såg redan förbi henne och in i rummet där husets härskarinna stod och log välkomnande.

Hon gjorde en antydan till nigning och viftade med den slitna solfjädern.

“Kapten Anckarström.”

“Jag hoppas att ni befinner er vid god hälsa, fru Biörckwall.”

“Vi befinner oss alla vid god hälsa, gud vare tack, kapten. Vill ni inte sitta ner? Lova hämtar ett stop brännvin från köket om det smakar. Eller föredrar kapten öl?”

“Tack, öl blir fint.”

“Lova. Ett stop öl till kaptenen.”

Resten av eftermiddagen fördrevs med angenäm konversation. Lite senare bjöd Anna på kaffe och kakor, med lite starkt plommonvin. Men mörkret började falla tidigare, så här in i september och Anckarström som hade lång väg att rida, tackade för sig och bugade med hatten i hand.

Där utanför väntade Calle. Han hade skött hästen bra, det syntes. Kaptenen nickade vänligt åt gossen, och satt så upp. Calle öppnade grinden och släppte ut deras efterlängtade gäst vars närvaro redan saknades. Ibland önskade Calle att kaptenen skulle fria till hans mor och att deras ömkliga situation skulle förändras till det bättre. Men än så länge hade hans dröm inte slagit in.

***

Några år gick och av tillgivenhet för änkan i den påvra stugan, rekommenderade Anckarström unge Carl till sitt gamla regemente. Gossen blev antagen som trumslagarpojke, och skötte sig som sådan såpass bra att han några år senare fann sig vara menig soldat. Hans dröm om att få se kungliga huvudstaden gick i uppfyllelse. Tillsammans med de andra soldaterna blev han förlagd inte långt ifrån innerstaden.

Calle hade växt sig lång och stilig. Hans ljusa lockar räckte till axlarna och de andra soldaterna viskade surt om att deras unge rekryt skulle stjäla flickornas gunst, om de inte aktade sig. Men flickor fanns det många och eftersom Calle hade rykte om sig att vara både flitig och kamratlig, var han trots allt ganska väl sedd bland sina vapenbröder.

Däremot var det inte så mycket med lönen. Redan när han först upptogs som menig soldat, hade Carl hört klagomålen viskas om kvällarna i förläggningen eller på någon av alla krogar som fanns i Stockholm, trots brännvinsförbudet. Förresten kunde ingen vanlig soldat hålla reda på vad som var förbjudet just detta år – kaffe, brännvin eller kanske något annat. Nästan alla år tycktes vara svältår eller pestår, och ändå fortsatte det dagliga livet rätt mycket som vanligt.

De få slantar som soldaterna betalades räckte inte till att försörja en familj, men knappast inte heller för att föda en växande yngling eller att betala uniform, kängor eller annan utrustning. De som inte hade någon familj som kunde dryga ut inkomsten, kände ofta hungern slita i inälvorna.

Calle hade växt fort de senaste åren och nu, när han var arton år gammal, täckte hans rock nätt och jämt hans axlar. Kängorna klämde och en tand värkte svårt. Han skulle nog bli tvungen att uppsöka smeden och få den utdragen. Det skulle kosta honom en del av hans brännvin, men det fick det vara värt.

Hans yngsta syster fick kopporna, och han skickade en del av sin snålt tilltagna lön för att hans mor skulle kunna ta den lilla till läkare. De hade nästan gett upp hoppet, men så helt oväntat vände det och flickan fick leva, dessvärre med hela ansiktet täckt av koppärr. Hon skulle ha svårt att göra ett fördelaktigt gifte. Desto mer tur att Calles äldsta syster, Catrine, hade råkat möta herrgårdsbarnens informator och gjort ett fördelaktigt intryck på denne. Nu var hon fru Kjellström och bodde i Mariefred.

Men Calle gick var kväll till sängs med magen tom och både fötter och tand värkande. Det här gick inte längre. Han måste finna ett sätt att tjäna mer, annars visste han inte hur han skulle klara sig. Några av de andra yngre soldaterna viskade om att det fanns en gata dit man kunde gå. Ett par av dem hade rentav uppsökt gatan i fråga och återkommit, långa i ansiktet, men med pengar på fickan. Calle förstod inte riktigt vad de gjort för att förtjäna dessa slantar, men utsikten att på något vis utöka sin magra inkomst hägrade framför hans ögon.

När han frågade dem, skrattade de, inte så trevligt, men nickade. Han skulle nog duga, trodde de. Så en kväll uppsökte han gatan han fått sig anvisad. Där stod inte lyktorna lika tätt som på andra, bredare och mer respektabla gator, men han såg ändå tydligt nog. Andra unga män stod där lutade mot lyktstolparna eller mot någon husvägg. Deras blickar gled undan och mötte inte Calles, men han såg ingenting skrämmande och bestämde sig för att vänta och se vad som nu skulle ske.

Plötsligt hördes ljudet av hästhovar och vagnshjul och alla ynglingarna stirrade förväntansfullt mot den ståtliga men omärkta vagnen som kom runt hörnet. Nu rullade den långsammare och någon därinne verkade granska de unga män som stirrade uppmärksamt mot de mörka rutorna.

Till slut saktade den in framför Calle. Dörren öppnades och förhänget sveptes åt sidan. En storväxt man vinkade inbjudande till Calle, som blev stående kvar, med öppen mun.

“Är du dum i huvudet, pojke? Jag kan välja en annan om det inte passar.”

Calle svalde och tog ett steg framåt.

“Se där, ja. Var inte blyg nu. Sätt dig här mitt emot mig.”

Calle nickade men fann inga ord för att tala med en välklädde mannen framför honom. Innan dörren smälldes igen hörde han de andra ynglingarnas besvikna och misslynta viskningar. Det är Muncken. Munck. Den där –

Mer hörde inte Calle, för resten dränktes i smällen från dörren och piskrappet som fick hästarna att sätta sig i rörelse igen.

***

Några timmar senare återvände vagnen till samma plats och en omtöcknad och omskakad Calle släpptes av. I fickan brände ett stort mynt, men det var det sista han tänkte på. Fylld av förtvivlan tog han några ostadiga steg, snubblade till och rätade upp sig, och så till slut, långsamt, som en orkeslös gamling, började Calle gå tillbaka till förläggningen.

Ett par av hans kamrater släppte in honom och häpnade över hans bleka ansikte och undrade över hans tillstånd när han vacklade förbi dem utan ett ord. Det var sent och de andra hade till största delen redan gått till sängs, så de återvände dit. Några få andra satt kvar och spelade ytterligare ett parti kort, men snart uppsökte också de sina sängar.

Det var inte förrän följande morgon som någon lade märke till att Calles säng stod orörd. Ingen tycktes ha sovit däri. En av Calles vänner började söka efter honom. Inom kort kom ynglingen springande tillbaka, med ett stora ögon. Han ropade ut sin upptäckt och en äldre officer tog sig för att undersöka saken närmare. Denne och en gammal trotjänare gick in i förrådsrummet och kunde konstatera att den unge mannen hade haft rätt. Den unge mannen som hängde där ifrån en krok i taket, med en snara kring halsen, var mycket riktigt stendöd. De fick tag i en tunna och en av dem stod på den, medan den andre tog ett rejält tag om kroppen, så skar de ner pojken.

Så kom det sig att Calles befäl den dagen fann sig nödsakad att skriva ett brev till Calles mor, änkan Biörkwall. När kroppen förbereddes för den sista vilan hittades det stora mynt som låg i en av fickorna. Tursamt nog var det en allvarlig och hederlig man som fann det, och han ombestyrde att det skickades till den sörjande modern.

Anckarström befann sig inte i Sverige vid den tiden, så det dröjde nära ett år, innan den tragiska nyheten nådde hans öron. Eftersom minnet av den vackra änkan och hennes käcka son ännu var färskt i hans sinne, bestämde han sig för att göra efterforskningar. Det tog honom inte lång tid att upptäcka vad som skett, och spåren ledde rakt upp mot kungliga skottet. Han fylldes av än mer vrede mot majestätet, hans enväldiga höghet, kung Gustaf. Några år tidigare hade Anckarströms mentor, överste Hästesko avrättats för sitt försök att återupprätta rådsstyret i Svea rike. Nu hade alltså det svekfulla majestätet medelst sina sjuka lustar berövat en käck och ärlig svensk gosse livet. Den dagen var inte långt borta, när svenska folket hade fått nog av sin tyrann. Än så länge vågade inte Anckarström uttala de orden högt, men det skulle inte dröja länge innan något måste brista.

Anckarström kunde inte förmå sig till att möta den stackars Carls moder, men skrev ändå en lång tröstande epistel, vari han bifogade en summa pengar, vilken han hoppades skulle kunna i någon mån underlätta änkans och hennes kvarvarande barns liv. Han påminde sig också om att försöka ordna någon form av placering för Carls bror. Kanske kunde han övertala någon yrkesman att ta gossen i lära.

Han visste att han aldrig skulle glömma den vackra änkans stackars gosse och det fasansfulla öde som drabbat honom. Denna fruktansvärda förbrytelse kunde inte få förbli ostraffad.

***

När så de unga hetsporrarna Horn och Ribbing satte sig i förbindelse med Anckarström krävdes inte mycket övertalning för att övertyga denne att åta sig uppdraget de erbjöd honom. Deras visioner tilltalade honom och minnet av sin unge skyddslings tragiska öde var alltjämt färskt i hans minne. Likaledes mindes han sin mentors, Hästeskos, nesliga slut.

Medan sammansvärjningen gick mot sin fullbordan, väntade Anckarström otåligt på att få fullgöra sitt uppdrag. Han ville genomföra dådet omedelbart, Horn och Ribbing ville vänta. De utlovade vapen, men Anckarström ville nöja sig med vad som fanns till hands. Men Horn och Ribbing höll i arrangemangen och Anckarström tvingades motvilligt böja sig.

Av en händelse blev han presenterad för en annan medlem av sammansvärjningen, den unga och vackra Magdalena Rudenskiöld. Med få undantag – den stackars Carls moder uppfyllde ännu en betydande plats i Anckarströms hjärta – hade han tillbringat sitt liv bland män. Att plötsligt lära känna en dam som fröken Rudenskiöld hade en stark inverkan på Anckarström. Han charmerades av henne, fängslades av henne, men plågades också av hennes sorgliga öde, bunden som hon var vid konungens gunstling, Armfelt, en man som inte besvärades av några krav på trohet, men ändå inte kunde förmå sig till att släppa taget om den unga damen.

Vid den tid då Anckarström träffade Magdalena Rudenskiöld, hade hon inte längre några illusioner när det gällde den gode Armfelt, men hon hölls ändå kvar, av hjärtats band, likaväl som av sammansvärjningen. Hon å sin sida, tilltalades av Anckarströms närmast blyga framtoning, och hans hedervärda behandling av henne. Men bekantskapen fick knappast tid att mogna. Händelserna i samband med attentatet, på maskeradbalen, skilde dem åt.

Vapensmeden avslutade arbetet på de utlovade vapnen och en dag överlämnades de till Anckarström. Inte förrän då, började han inse stundens allvar. Han vägde eftertänksamt de formfulländade vapnen i handen. Som soldat var han van att åtsidosätta sin personliga säkerhet, sin egen uppfattning och tvekade därför inte. Ändå tillät han sig en liten faiblesse. Han föreställde sig att vapnen istället var avsedda för hans eget bruk.

Om allt hade varit annorlunda, kunde han inte ha valt en annan väg? Han kunde ha ingått äktenskap med Anna, han kunde ha tagit avsked. Om inte Carl hade fallit offer för majestätets perversioner – Men han log ett bittert leende. Visste han inte hur föga slika fantasisprång båtade? Han åtsidosatte han sin svaghet och fortsatte på den utstakade vägen.

Inom kort meddelade en av de unga adelsmännen honom tid och plats för dådets genomförande. Ides Martiae, med andra ord. Men med tanke på denne diktators vanor och böjelser, var inte senaten – riksdagen – valplatsen, utan istället en maskeradbal på stora operan.

Mask och andra nödvändinga persedlar införskaffades och sedan återstod bara att vänta. I motsats till Anckarströms sedvanliga beslutenhet, anfäktades han den här gången av nervkval. Det förargade honom, men han vacklade inte i sin övertygelse. Eftersom det fallit på hans lott att hämnas de orättfärdigheter som deras rike åsamkats, kunde han inte svika.

Så kom kvällen för maskeradbalen. Hans ledsagare dök upp och eskorterade honom till operahuset. Det undgick honom inte att varken Horn eller Ribbing litade på honom, inte heller det faktum att de hyste förakt för honom, men inte heller detta gjorde någon skillnad. Tärningen var kastad. Men sentensen var illa vald. Det var Caesar som skulle falla. Attentatsmännen i Rom hade säkerligen uttalat flera minnesvärda ord, och om inte Anckarströms håg så föga legat åt det lärda hållet, hade han utan tvekan erinrat sig dem.

I sista stund tvekade ändå Anckarström, inte av hänsyn till sin egen säkerhet – han hade redan försonat sig vid tanken på sitt eget förestående frånfälle – snarare var det något i det ovärdiga i att skjuta en obeväpnad man och en sådan fysiskt vek och fruntimmersaktig karl tillika. I det kritiska ögonblicket kände Anckarström hur en hand smögs in över hans egen och när hans finger inte pressade avtryckaren, gjorde istället den andre det.

Han hörde någon skrika att elden var lös, men så stängdes dörrar runtom salen och hans reträttväg skars av. Detta var han trots allt förberedd på, men han fann sig ändå rov för motstridiga känslor. Han visste att han inte kunde vänta sig någon nåd, trots att det visade sig att majestätet inte alls avled omedelbart. Rättsbetjänterna under befäl av Liliensparre hanterade honom hårdhänt och grymt, men han gav dem aldrig tillfredställelsen att med en min visa någon reaktion.

På majetstätets frånfälle följde rättegången, och fast Anckarström hade lyckats undertrycka sina egna känslor, var det med en rysning som han åhörde hur dödsdomen skulle verkställas. Att han skulle halshuggas, det var mer eller mindre väntat, men steglingen kom som en förfärlig överraskning. Då den delen av bestraffningen meddelades, bleknade Anckarström och halsen snörde sig samman.

Fast Horn och Ribbing tvingades gå i exil, kom Armfelt undan med blotta förskräckelsen. Andra kom inte lika lindrigt undan. Majestätet förbjöd visserligen från sin sjukbädd, vidare efterforskningar, av fruktan att spåren skulle leda alltför högt upp, men trots detta drabbades många av de medsammansvurna svårt.

När Anckarström, till hopens förnöjelse, hade avrättats, föll flera andra av de sammansvurna. Pechlin, den gamle räven, hamnade på fästning, där han sedermera avled, men den väna Magdalena Rudenskiölds fall blev kanske störst. Från att ha varit en av drottningens hovdamer och en av konungens gunstlingars älskarinna, placerades hon, till pöbelns förtjusning, på ett spinnhus som vilket vanligt fruntimmer som helst. De åren hon tillbringade där bleknade barmhärtigt nog i hennes minne efter hand, men orättvisan i att hennes älskare mer eller mindre kom undan utan straff, undgick henne inte.

När hon äntligen blev fri, var hon en bruten kvinna. Det dröjde inte länge innan hon lät sig dras in i en tarvlig förbindelse med sin betjänt. Hon födde denne ett gossebarn, men gossen överlevde inte barnaåren. Själv förföll hon till dryckenskap, för att döva sina sinnen.

Den enda ljuspunkten i hennes senare år, var vänskapen med unge Hierta. Denne hade mer eller mindre skyddats från konsekvenserna av sitt samröre med sin morbror Pechlin, men familjen blev inte på länge densamma efter skandalen i samband med sammansvärjningen.

Trots faran i att beblanda sig med en av de medsammansvurna, besökte en tid den vänlige ynglingen Magdalena och hans besök lyckades oftast muntra upp henne. Vissa dagar kunde hon uppmuntras att berätta något lite om sin glanstid, och också en smula om det hon fått sig berättat av Anckarström.

Hierta lyssnade och förfasades över den unge Carls sorgliga historia, och lockades så att anförtro sig åt Magdalena om en upplevelse han själv varit med om på slottet. Han hade följt med sin morbror för att övervara en kunglig audiens, men kommit ifrån sin äldre släkting. Något generad hade han vandrat omkring, sökande efter en utgång, och då träffat på majestätet i en trång passage. Till hans förvåning och fasa, hade konungen inte gjort något försök att väja. Istället hade han trängt sig närmare, så nära att Hierta hade uppfångat en elak dunst från majestätets ruttnande tänder. Det som sedan följde försatte ynglingen i ett sådant tillstånd att Pechlin tvingades avbryta besöket på slottet för att istället föra hem sin sanslöse systerson i sitt ekipage. Luktsalt och baddande med parfymerad näsduk visade sig verkningslöst.

Mer berättade inte Hierta den dagen, men han återkom ändå trofast de närmaste månaderna, tills dess hans familj fann det för gott att sända honom på en resa ner på kontinenten. Efter hans återkomst lyckades man förhindra fler besök hos den vanärade Magdalena Rudenskiöld och han såg henne aldrig mer.

Många år senare, satt den inte längre unge Hierta på sin kammare och fördrev tiden med att spela kort och att prata med sina yngre släktingar. Det var särskilt en gosse som uppmärksamt lyssnade på de rysansvärda historier gamle Hierta förtalte. De föll så att säga i god jord där. Denne yngling kom en dag att grundlägga en tidning vars hela existens ägnades åt att visa öppet motstånd mot kungamakten och det gamla förtryckarsamhället.

Sålunda bevarades minnet av Carl Biörkwalls tragiska öde under många år.

SLUT

© Arkivarien