| Huvudpersoner: | Fischer, La Cour, Helene, familjen Faber |
| Sammanfattning: | Crossover Mordkommissionen/Hotellet/Örnen. Familjen Fischer/La Cour är på väg hem från Haag. Den första tiden ska de bo på hotell. Hotell Faber (Hotellet) är inte en särskilt bra plats för La Cour. Han börjar ”se” saker igen, men snart inser han att hotellet har ett budskap till honom. Kan han göra något åt det som håller på att hända? |
Allan Fischer och Thomas La Cour bar ut de sista väskorna till den väntande taxin. I bilen satt redan Helene La Cour med sin yngste i famnen tillsammans med de två tvillingflickorna. Det hade tagit tid att få dit en taxibil som hade två barnstolar, men nu var den äntligen här. När taxichauffören packat in de två sista kollina i bagageutrymmet, satt redan Fischer på platsen intill förarstolen och La Cour intill sin fru.
Helene sneglade på klockan på instrumentbrädan. Det var lite knappt om tiden, men de skulle hinna med planet till Köpenhamn. Hon var inte riktigt säker på hur hon kände sig inför återkomsten till Danmark. Medan hon varit bosatt här i Haag, hade hon ofta längtat hem, men nu kände hon sig trots allt en liten aning vemodig. Fast det var ändå Danmark som var hemma. Nu när flickorna började bli lite större var det i alla fall bäst att de fick vistas i hemlandet.
Flygresan hem gick som vanligt fortare än de väntat sig. Det var som om de glömde bort mellan varven hur snabbt det gick att resa från ett europeiskt land till ett annat.
Eftersom de inte hade någon bostad i Danmark längre, någon av dem, hade de bestämt sig för att bo på hotell den första tiden.
La Cour och Fischer hade en gång haft anledning att besöka ett hotell, i samband med en brottsutredning, och de hade båda två fått en positiv bild av det. Därför hade de bokat rum på Hotel Faber. Till skillnad från många andra hotell var det inrymt i en äldre byggnad, och hela upplägget var mer ombonat och gammaldags än familjen La Cour-Fischer var vana vid.
Det skulle bli en kombination av semester och återanpassning till Danmark, efter några års frånvaro. Fast ingen av dem någonsin uttalade det högt, var de överens om att det kunde vara bra att ligga lågt i början. De skämdes inte för sin speciella relation, men de insåg att deras gamla vänner och kollegor antagligen skulle få svårt att förstå.
När taxin stannade utanför Hotel Faber möttes de av en förekommande ung man som hjälpte dem in med väskorna och visade dem vägen till deras rum, som låg på tredje våningen. Som de begärt hade de fått rum som låg intill varandra. Lyckligtvis hade ingen frågat varför.
Helene stannade kvar på rummet och försökte göra det bekvämt för flickorna och den lille. Fischer och hennes man tog trapporna ner för att registrera sig. När Fischer vände sig om för att gå, insåg han att La Cour stod och stirrade framför sig med en frånvarande min.
Efter att ha sett sig omkring och konstaterat att ingen i närheten verkade se på dem, klappade han sin älskare lätt på armen.
”Är du klar då?”
La Cour såg bekymrad ut. Men så kom det en glimt av igenkännande i hans ögon och han log och nickade.
De gick upp igen för att förena sig med Helene. Trots att planet hade landat redan vid halv tiotiden var det nu redan lunchdags, eller snarare tid för sen lunch.
Helene väntade på dem. Flickorna var stojiga och trötta, men tydligen också hungriga. Pojken hade redan fått mat, och låg och dåsade i babyliften. Den här gången tog de hissen ner. La Cour höll sin ena dotter på armen, medan Helene bar på den andra.
Fischer, som bar babyn i famnen, iakttog dem ur ögonvrån. Ibland fick stunder som den här honom att känna sig utanför. Men nu när han var tillbaka i Danmark, skulle han få träffa sin äldste pojke igen. Hans rum var tillräckligt stort för en säng till och han hade redan fått försäkringar om att en skulle bäras in, när hans äldre son kom på besök.
Inne i matsalen var flera av borden lediga, som man kunde vänta sig så här sent på eftermiddagen. En leende ung kvinna gick runt och utbytte några ord med gästerna. När hon kom fram till deras bord presenterade hon sig. Det visade sig att hon var en av ägarna.
Så beställde de och åt under tystnad. Trots att resan varit så kort var de allihop ganska trötta. Så fort de ätit färdigt tog Helene med sig barnen upp på rummet och la dem. Själv satte hon sig med sin bärbara dator och fortsatte med sin senaste artikel till en psykologisk tidskrift.
La Cour var sysselsatt med att dela ut kramleksaker och och dra upp täcken och avvärja tjat om glas med vatten. När Fischer hade lagt den lille, hjälpte han till. Båda flickorna var lika fästa vid honom som vid sina föräldrar. De tog över huvud taget deras speciella relation som något självklart.
Helene såg upp från datorn och log åt sina två män. De såg så husliga ut. När barnen äntligen somnat, satte sig La Cour i en fåtölj. Fischer satt redan i soffan.
De log nöjt tillbaka på Helene. Visserligen var det här inte samma sak som en villa, men de trivdes ändå bra med att bo tillsammans.
”Ni ser trötta ut. Ska ni inte gå och lägga er?”
Fischer skakade på huvudet. La Cour gjorde samma sak, i exakt samma ögonblick men de såg inte på varandra så det var bara Helene som var medveten om det.
”Jag lovade pojken att jag skulle ringa till honom så fort jag kom fram. Och sen tänkte jag slå en signal till IP.”
”Precis vad jag tänkte. Det var ett tag sen vi hörde något från honom.”
”Ja, då så. Bäst ni gör det inne hos Allan, så inte flickorna vaknar.”
”Inga problem.”
Så fort de kommit ut i korridoren återkom La Cours bekymrade min. Han såg sig forskande omkring. Ljuset blinkade till, men annars syntes inget ovanligt.
En äldre man kom nerför trappan från övervåningen och stannade till ett ögonblick. Fischer noterade att han också såg bekymrad ut. Så fortsatte han mot en dörr längre bort i korridoren. Han tog fram en nyckel och försvann in i rummet innanför.
Fischer och La Cour gick in i Fischers rum och stängde dörren efter sig. La Cour slog sig ner på en stol, medan Fischer ringde upp sin son.
”Hej, gubben. Det är pappa. Ja, nu är jag framme. Det verkar trevligt här. Ja. Det ser jag också fram emot. Fråga mamma. För mig får du gärna komma på lördag och stanna tills söndag eftermiddag. Jättekul. Vad duktig du är. Det ska bli roligt att se. Får jag prata med mamma? Jaså. Nej, det var inget viktigt. Be henne ringa mig senare. Okej. Kram.”
”Hur var det med honom?”
”Jo, det var bara bra. Antagligen kan han inte komma på lördag, men nästa går nog bra. Jag längtar verkligen efter att få träffa honom.”
”Det ska bli trevligt. Ska du eller jag ringa IP?”
”Gör det du. Jag måste lägga undan några saker.”
La Cour slog numret till sin gamla kollega IP Sörensen. Flera signaler gick fram och La Cour undrade om han kanske störde IP under något viktigt jobb. Men så hörde han IP:s välbekanta röst i luren.
”Hej. Det är jag. Thomas. Ja. Jo, det gick bra. Jag tänkte bara slå en signal och höra av mig. Det var ett tag sen. Jo, exakt. Gärna. Det är ett trevligt ställe. Du kommer kanske ihåg det? Hotell Faber, ja. Jaså. Okej. Jaha. Det ska bli kul. Men då ses vi då. Jo, Helene hälsar. Du anar inte vad barnen har vuxit. Han är också tillbaka. Här? Jo. Hm. Visst. Om du vill.”
Med en fåraktig min i ansiktet räckte La Cour över luren till Fischer, som såg frågande på honom. Han tog i alla fall emot luren.
”Hej. Hur visste du – Jo, jag har ju inget ställe själv heller så jag passade på att skaffa ett rum här, jag också. Visst. Barnen behövde sova, så jag sa att Thomas fick använda telefonen. Men då ser jag fram emot att få träffa dig igen. Du också. Ja, absolut. Hälsa Ingrid.”
När Fischer lagt på stod han en stund och funderade lite. Så vände han sig om och såg på La Cour.
”Hur sjutton visste IP att jag skulle vara här också?”
”Ja, jag har då inte sagt något. Det förstår du väl.”
”Jo, visst, men vem kan ha -”
Men så ryckte han på axlarna. Det var ändå bara en tidsfråga innan de flesta av deras gamla kollegor kände till deras speciella relation. Ändå kunde han inte låta bli att undra vem som sagt något. Kunde det vara hans exfru? Eller pojken? Nej, självklart inte.
Fram på kvällen vaknade tvillingarna till och var lekfullare än någonsin. Helene och La Cour packade upp deras leksaker och tog fram några bilderböcker. De och Fischer turades om att läsa för flickorna, när de inte sprang omkring och stojade. Lyckligtvis vaknade inte deras lillebror.
Lite senare gick de ner och åt middag. Helene såg nöjd ut. Att bo på hotell var ändå väldigt bekvämt. Inget hushållsarbete. Det skulle bara bli lite krångligt att ordna med tvätten, fast det fick bli en senare fråga.
Eftersom de alla tre var trötta, gick de och la sig ovanligt tidigt. Fischer sa godnatt och försvann in på sitt rum. Helene sträckte ut sig och släckte sin sänglampa. En liten stund senare gjorde hennes man likadant. Men det dröjde länge innan han somnade.
Till slut tog tröttheten ut sin rätt och han dåsade till, men han vaknade nästan genast. Han tyckte att han hade hört ett barn gråta. Inte någon av hans flickor, utan någon äldre. Dessutom var det tyst i rummet och det hördes heller ingenting utifrån. Förutom barnets gråt, hade han också hört fruktansvärda skrik som från någon eller några personer i dödsångest.
Men nu var det tyst och lugnt runtomkring honom. Eller var det? Han hade fortfarande en viss obehagskänsla. Det hade han haft ända sen han satt sin fot innanför hotellets dörrar. Han hoppades att det inte betydde att något skulle hända.
***
Helene, som hade gått och lagt sig något tidigare än sin man, eftersom hon var trött efter resan, och dessutom varit uppe en gång med den lille, vaknade redan vid sjutiden och kunde inte somna om. Hon sneglade fundersamt på sin man, men han verkade inte visa några tecken på att vakna. Efter att funderat en stund, kom hon fram till att hon säkert skulle kunna gå ner till matsalen och få lite frukost, innan flickorna vaknade.
De var också trötta efter resan. Dessutom, om de skulle vakna innan hon kom tillbaka, fick faktiskt Thomas ta över. De var ju hans barn också.
Tyst klädde hon på sig och gjorde sig i ordning. Ingen i hennes familj rörde sig eller gav ifrån sig några ljud som tydde på att de var på väg att vakna.
Utanför Fischers dörr stannade Helene och funderade igen. Men där inifrån hördes inga ljud heller, så hon gick nerför trapporna utan att vänta längre.
Enstaka gäster satt över sina kaffekoppar, men i stort sett var matsalen tom. Helene beställde kontinental frukost av en tonårsflicka, eller i alla fall en som såg ut att vara i den åldern.
Några dagstidningar låg på ett litet bord borta vid väggen. Flickan som serverade hade påpekat det, så Helene gick dit och hämtade en Köpenhamnstidning. Där fanns också ett par tyska, några engelska och så två svenska morgontidningar. Just när hon stod där och valde bland utbudet, kom en jäktad ung man och la tillbaka en norsk tidning.
Verkligen fin service, konstaterade hon, när hon återvände till sitt bord med Köpenhamnstidningen under armen. Hennes frukost ställdes just fram på bordet och hon log och tackade flickan.
Inget särskilt verkade ha hänt just den här dagen, så hon tröttnade snart på tidningen. Hon såg upp och insåg att en äldre kvinna med ett förekommande leende just passerade hennes bord. Kvinnan la märke till att hon tittade upp och deras blickar möttes.
”God morgon. Allt är bra, hoppas jag? Det var väl ni som flyttade in igår, med tre små barn?”
”Ja, det stämmer. Tack, förresten. Jag heter Helene La Cour.”
De hälsade artigt på varandra. Helene hade redan anat att kvinnan hade något med hotellet att göra så hon blev inte förvånad när kvinnan presenterade sig.
”Alice Faber.”
Helene undrade om hon kunde be kvinnan sätta sig ner eller om hon var på väg någonstans. Hon bestämde sig för att fråga.
”Ni kanske vill sätta er ner en stund? Om ni har tid, givetvis.”
”Tack, jag har inget inbokat den närmaste timmen. Och snälla ni, säg Alice.”
”Alice. Och ni vet ju att jag heter Helene.”
Nu när artigheterna var avklarade började de två kvinnorna talas vid ganska fritt.
”Ni kom visst från Holland?”
”Ja, min make och jag arbetade där under några år, men nu kände vi att det var dags att komma hem igen. Flickorna börjar bli lite större nu så jag var lite orolig för deras språkutveckling. De talar naturligtvis danska, men också holländska, engelska och tyska. Jag kanske oroade mig i onödan, men – Ja, ja. Nu är det gjort. Jag längtade faktiskt hem också.”
”Det förstår jag. Hur gamla är flickorna? Och den lille?”
”Snart fyra. Och pojken är åtta månader.”
”Jaha, de är tvillingar?”
”Ja. Vi håller på att leta jobb just nu, min man och jag, men den närmaste tiden tänkte vi stanna här, om det går bra.”
”Jadå, det är inga problem. Det är ju lågsäsong, och dessutom har ni ju bokat i förväg. Passar rummet? Det finns en svit, men den är just nu stängd för renovering.”
”Jaha, men den är väl inte avsedd för barnfamiljer?”
”Jo, faktiskt. Det var en gång min makes och min privata våning, så när den blir klar kommer det att finnas plats för en barnfamilj. Men har man lite större barn finns ju också möjligheten med rum som ligger intill varandra.”
”Hur många barn har ni?”
”Tre. De är vuxna nu, men man slutar ju aldrig att tänka på dem som sina barn. Ni har kanske träffat någon av dem? Adam är chef här nu och Julie delar ansvaret med honom. Min yngste har hand om baren.”
”Jaha. Jo, Julie träffade vi igår kväll. Det måste vara trevligt att kunna arbeta tillsammans med sin familj så här.”
”Jo, det stämmer.”
Just då kom den äldre man som de sett i foajén förbi. Han stannade borta vid ett hörn av rummet och stod bara stilla där. Det såg ut som om han lyssnade. I vilket fall som helst såg han inte ut att göra något annat. Helene anade att Alice stelnade till när hon fick syn på mannen eller snarare var det nog hans beteende som oroade henne. Helene undrade nyfiket vad det var fråga om.
”Ursäkta mig. Jag måste nog – Det var trevligt att träffas. Jag hoppas att du och din familj kommer att trivas bra här, Helene. Vi ses säkert fler gånger.”
”Det kommer vi säkert att göra.”
Alice gick bort till den äldre mannen och talade lågt med honom. Han däremot tänkte nog inte på att sänka rösten eller så brydde han sig inte om att göra det.
”Hotellet är upprört över något. Något kommer att hända.”
”Tala inte så där dumt, John. Det räcker nu. Du har väl något att göra?”
”Men -”
”Vi får tala om det där sen. Kom nu.”
Han såg lite uppgiven ut, eller så kanske Helene tolkade in mer än som faktiskt fanns att läsa av, utifrån hans kroppshållning. Uppenbarligen var mannen en anställd. Hon hade inte trott något annat, även om det verkade finnas en viss intimitet mellan de båda.
Hur som helst gick de därifrån tillsammans och Helene såg dem inte på ett par dagar.
Nästa gång hon såg den äldre mannen – John – kom han gående baklänges ut ur ett rum på samma våning som hon och hennes familj bodde på. Han såg ut att stirra förskräckt in i rummet han just lämnat. Helene råkade gå förbi just då, och försökte kika in också.
Ett ögonblick såg hon rakt in i rummet som var tomt. Visserligen hann hon inte se särskilt mycket innan John fann sig och stängde dörren, men hon trodde inte att det fanns något att se. Vad kunde det vara som upprört mannen så?
Om John verkligen varit upprörd, försvann ansiktsuttrycket som tydde på det så snabbt att Helene inte var säker. Kanske hade hon misstagit sig.
”Goddag.”
”Goddag.”
Han såg avvaktande på henne och hon beredde sig på att fortsätta förbi. Hennes nyfikenhet fick nog förbli otillfredsställd. Men så kunde hon inte låta bli att fråga. Hennes hjärna var inte van vid sysslolöshet, och även om tvillingarna och babyn tillhandahöll nya utmaningar varje dag, längtade hon efter något att sysselsätta sig med.
”Det är en vacker byggnad det här. Har ni arbetat här länge?”
Till hennes förvåning stelnade hans ansiktsuttryck till och hon insåg att av någon anledning hade det varit fel fråga att ställa.
”Ja, i många år. Ursäkta mig. Jag har arbete att göra.”
Hon måste ha sett förvånad ut, för John vände sig om och verkade vilja gottgöra det ovänliga intryck han säkert insett att han gjort.
”Huset har rötter i medeltiden. Det låg en gång ett kloster på den här platsen.”
”Så intressant.”
Han nickade, vänligare nu, men stannade inte kvar och väntade på fler frågor.
Det fick Helene att bli ännu mer nyfiken. Hon bestämde sig för att forska lite omkring byggnaden.
Redan samma dag tog hon tvillingarna med sig till biblioteket för att forska lite och för att låta tvillingarna få lite omväxling.
Under tiden satte sig La Cour och Fischer, som hade sin yngste son hos sig, i varsitt rum och började ringa runt lite för att höra sig för om jobb. Helene hade redan fått löfte om att få börja undervisa på universitetet nästa termin, men tills dess hade hon inga andra planer än att skriva några fler artiklar till danska och internationella psykologiska tidskrifter.
Eventuellt skulle hon senare försöka sig på ett samarbete med polisen igen. Det berodde lite på, hade hon sagt.
Fischer ringde först till sin gamla chef Ingrid Dahl. Det kändes som om han hade varit borta länge. Han borde inte ha slutat utan att ha ordnat sitt nästa jobb, men det märktes att Helene längtade hem. Det gjorde de förresten allihop. Dessutom skulle de säkert få någon typ av jobb. För övrigt hade de tillräckligt mycket pengar undanlagda att de säkert skulle kunna skaffa sig ett hus eller åtminstone en våning medan de fortsatte letandet efter jobb.
”Dahl.”
Ingrid lät en aning frånvarande. Fischer hoppades att han inte hade ringt vid en olämplig tid.
”Hej. Det är Allan. Fischer.”
”Hej, Allan.”
Hon lät i alla fall glad att höra av honom, verkade det som. För säkerhets skull kollade han först, innan han började fiska efter någon ny anställning.
”Jag hoppas att jag inte ringer och stör?”
”Nej, då. Inte alls. Jag la just på luren efter att ha tjatat på Tobias. Han vill hoppa av studierna och resa till Australien eller Asien. Jag antar att jag får vara tacksam att han inte vill spela i ett band. Det sa han förra sommaren.”
”Du har inte tänkt på att köra med lite omvänd psykologi? Något om hur fantastiskt spännande det är att resa och att såna värdefulla erfarenheter får man inte av att plugga här hemma?”
Det blev tyst en stund och Fischer undrade vad Ingrid egentligen tänkte. Han hade ju ingen erfarenhet av tonåringar. Hans äldste hade lyckligtvis ett par år kvar tills tonåren.
Men när hon började tala igen lät hon en aning imponerad.
”Shit. Jag skulle ha tänkt på det tidigare. Nu är det nog lite sent att försöka med det där. Men det låter som ett bra tips. Nej, jag måste nog låta Gry bearbeta honom. Hon har stadgat sig bra, fast hon fick ju barn häromåret. Ensam. Men du ringde väl inte för att höra om min familj.”
”Jo då, jag ville bara höra av mig nu när jag är tillbaka.”
När Ingrid öppnade munnen den här gången hade hennes röst en egendomlig underton.
”Jaha. Så du kom hem i alla fall. Trivdes du inte?”
”Jo, det gjorde jag, men till slut så – Jag skulle förstås ha sökt jobb först – men – pojken blir ju bara äldre och äldre och jag vill inte tappa kontakten med honom.”
”Jag förstår.”
Men det lät inte så. Hur som helst, vad Ingrid än hade i tankarna kommenterade hon inte mer. Istället började hon berätta lite om sin familj.
”Gry arbetar på en tidning. Mamma och Ulf mår bra, fast de har flyttat ner till Spanien nu. Jag bor ensam, och jag ska säga dig att det faktiskt skönt.”
”Och Jan -”
”Vi träffas fortfarande, men – du vet hur det är. Men förresten – har du hört talas om en ny specialgrupp som satts ihop för att tackla brott med internationella kopplingar?”
”Nej, jag har tyvärr tappat kontakten lite, de senaste åren.”
”Chefen drog sig tillbaka nyligen och en av medlemmarna har slutat på egen begäran. Dessutom har vi fått lite mer medel beviljade så vi behöver några fler medlemmar.”
”Är du inblandad?”
”Inte personligen. Men jag hör ju lite här i huset. Ministern har ganska täta kontakter med dem. Jag tänkte faktiskt på dig och – hur som helst, skicka in en ansökan så ska jag rekommendera dig. La Cours är väl tillbaka också?”
Nu hade Ingrids röst den där underliga tonen igen. Fischer kom riktigt av sig och glömde nästan att Ingrid hade ställt en fråga. Visste hon och alla deras gamla kollegor? Inte för att han skämdes, men det kändes ändå lite underligt att vad han hade trott var deras hemlighet kanske inte alls var någon hemlighet längre.
”Jo. De flög tillbaka nu, samtidigt som jag gjorde det.”
”Söker de jobb också?”
”Ja, i alla fall Thomas. Helene har fått löfte om en tjänst redan.”
”Jaha. Vi vill väldigt gärna ha Thomas också. Du kan väl nämna det för honom.”
”Jo, det ska jag göra. Tack.”
”Chefspositionen är redan tillsatt, men det är faktiskt så att alla tjänsterna kräver höga kvalifikationer. Det kan bli fråga om att samarbeta med en psykolog ibland. Jag bara nämner det ifall Helene skulle vara intresserad.”
”Jag ska berätta det för henne.”
Han hörde en ringsignal i luren och förstod att Ingrid antingen fått ett samtal till eller ett besök. Det senare visade sig stämma.
”Nu får du ursäkta mig. Jag fick just besök. Vi får höras av senare. Roligt att du hörde av dig.”
”Ja, trevligt att höra din röst igen. Hej så länge.”
Eftertänksamt satt han kvar och funderade en stund, innan han reste sig upp och efter en blick på sonen som lugnt sov i sin babylift, gick ut i korridoren och knackade på La Cours dörr.
”Jag talade just med Ingrid. Hon tipsade om några jobb som hon tyckte vi kunde söka.”
”Jaha. Vad då för jobb?”
”Det har visst bildats en ny grupp för utredning av brott med internationella kopplingar. Ett par personer har slutat, och dessutom söker de ytterligare några till. Ingrid lovade att rekommendera oss.”
”Det var väl trevligt av henne. Men vad är det?”
”Inget, egentligen. Hon lät bara lite konstig när hon nämnde dig. Jag undrar om de på något sätt har fått reda på – det här med oss.”
”Kanske det.”
Till Fischers förvåning verkade hans älskare inte alls orolig för den saken. Över huvud taget verkade han frånvarande och faktiskt bekymrad.
”Vad är det med dig?”
Först verkade det inte ens som om La Cour hade hört frågan, men så såg det ut som om han vaknade till.
”Jag vet inte. Det är något med den här byggnaden -”
Fischer mindes plötsligt La Cours föraningar. De hade inte förekommit på hela den tid som de två haft en relation, men på den tiden när de båda arbetat tillsammans i Mordkommissionen, hade de där visionerna eller vad de nu var, faktiskt räddat livet på dem flera gånger.
Fischer kom särskilt ihåg ett tillfälle då IP:s liv hade varit i fara, men La Cour hade lyckats rädda honom. Dessutom – fast det sista uppdraget ville han inte ens tänka på. Det hade fått så pass allvarliga konsekvenser för både honom själv och andra att han minst av allt ville uppehålla sig vid de minnena.
”Du tror väl inte att något kommer att hända? En brand eller -”
”Jag vet inte. Hoppas inte det. Just nu känner jag bara en vag obehagskänsla, men ett par gånger har jag drömt mardrömmar. Drömmar som kändes väldigt verkliga. Fast det kanske bara är den här miljön. Huset måste vara rätt så gammalt.”
”Ja, sa inte Helene något om att det härstammar från medeltiden? Hon skulle visst forska lite kring det, för att få något att göra.”
La Cour nickade frånvarande. Det var tydligt att han fortfarande dröjde sig kvar vid den där obehagskänslan. Hans reaktion fick Fischer också att oroa sig lite, men så försökte han slå bort känslan. Som han mindes det brukade La Cour kunna varna dem i tid. Han behövde nog inte fundera på det än så länge. Kanske aldrig.
”Vi får nog försöka åka in till stan ibland. Det blir långtråkigt att gå här ute hela tiden.”
”Mm.”
Fischer förstod att det där fick han nog ta upp med Helene. När La Cour var på det här humöret var det svårt att nå fram till honom. Fischer funderade kort på att väcka sin älskare ur hans funderingar och få honom att tänka på något annat, men av hänsyn till Helene gjorde han inte det. För det mesta brukade de träffas alla tre. Det kändes bäst så.
I vilket fall som helst dök Helene upp inom tjugo minuter. Hon såg upplivad och exalterad ut. Eftersom det var dags för lunch, gick de ner och åt, men så fort de var tillbaka uppe på rummet igen, började hon berätta om resultatet av sin forskning.
Fischer lyssnade uppmärksamt och han noterade att La Cour gjorde det också.
”Jag berättade väl att jag råkade höra vaktmästaren säga något konstigt om att ”Hotellet är upprört”, eller något i den stilen?”
Fischer nickade roat. Om allt det här gällde var en gammal, något förvirrad vaktmästares föreställningar, så var han rätt säker på att Helene behövde en kväll inne i stan.
”Jag frågade honom om han arbetat här länge, men han verkade inte så glad åt att svara på mina frågor.”
”Ja, du sa det. Hittade du något spännande om husets historia ändå?”
”Ja, lyssna nu. Det är som han sa, att hotellet är byggt ovanpå ett gammalt kloster. Jag hittade lite materlal om det, men det mesta verkar inte finnas här. Det måste man nog leta efter inne i stan. Däremot hittade jag gamla tidningar från kriget. Nu ska ni få höra -”
När Fischer insåg att La Cour var lika spänd på fortsättningen som Helene verkade vara att få berätta, tvingade han sig att sitta ner och lyssna uppmärksamt. Själv var han mer intresserad av nuet och framtiden än det förflutna.
”Jo, det är så här att John måste ha bott här hela livet. Inte i hotellet, men i närheten. Under kriget hade han kontakt med några motståndsmän. Det var visst en släkting till honom som var med. Hur som helst, några av tyskarna insåg sambandet och – det är faktiskt fruktansvärt när man tänker på det -”
”Under kriget? Då måste han ha varit en liten pojke bara. Sju-åtta år gammal?”
”Ja, något sånt. De -”
Här avbröt sig Helene och sneglade bort mot sina döttrar som hade lekt uppe i sina sängar, men som nu verkade ha dåsat till lite. Lyckligtvis sov de ofta en stund efter maten.
”De verkar ha torterat pojken och tvingat honom att avslöja var de här två motståndsmännen – lyckligtvis inte hans släkting, men några andra – hade gömt sig. Och så statuerade de ett exempel med de här unga männen. Dessutom torterade de dem också, och fick ur dem var några andra motståndsmän fanns. Annat också, antagligen. Ingen vet säkert. Stora delar av det här området förstördes mer eller mindre då, och framför allt i krigets slutskede.”
”Är du säker på att det är samma John?”
”Ja. Både hans för-och efternamn nämdes och det är han som arbetar här, om det inte finns någon med samma namn. Han är ju för gammal för att ha haft en far som var liten under kriget.”
”Antagligen.”
”Det måste förklara hans egendomliga beteende.”
”Varför det? Du menar att han förlorade förståndet av tortyren?”
”Nja, det vet jag inte. Han verkar ganska normal, bortsett från de här föreställningarna. Dessutom kan det ju vara hans sätt att uttrycka sig. Hotellet är upprört – det kan ju vara en överdriven omskrivning av att något är fel. Något som behöver repareras eller misstämning bland personalen eller kanske några besvärliga gäster. Man vet aldrig.”
”Vad menar du då?”
”Det var här det hände. Alldeles utanför. Eller snarare så att de fångade pojken inne i någon uthusbyggnad i närheten. När de sen avrättade motståndsmännen var det också här utanför.”
”Och ändå valde han att börja arbeta här? Märkligt.”
”Ja, men han kanske kände att han hörde hemma här. Det stod något om att han var härifrån. Kanske hade han någon form av anknytning till hotellet. Men i alla fall, det måste vara så att han fått de här idéerna om någon form av metafysisk kontakt med hotellet efter sina fruktansvärda upplevelser under kriget.”
”Ja, det kan stämma.”
Fischer såg eftertänksamt på La Cour. Det verkade inte vara den enda förklaringen, trots allt. Men kanske var La Cours obehagskänsla helt orelaterad till vaktmästarens vanföreställningar. Hur som helst tänkte han hålla ögonen öppna och vara beredd att ingripa vid minsta tecken på att något var fel.
***
Precis som Fischer hade hoppats, kom hans äldste son och hälsade på på fredageftermiddagen. Han hade fått löfte om att få stanna ända tills lunchtid på söndagen. Det var verkligen härligt att få träffa sin son igen efter så pass lång tid. Visserligen brukade han och hans mamma hälsa på någon gång under sommaren och faktiskt hade han själv flugit tillbaka till Danmark för att tillbringa något veckoslut då och då med pojken, men annars hade det gått lång tid utan annan kontakt än med telefon.
Samtidigt dök IP upp och stannade hela kvällen. Det var inte planerat så, men IP hade faktiskt träffat pojken redan på den tiden de allihop arbetade tillsammans, så det gick i alla fall bra.
Fischer, som ändå ville tillbringa lite tid ensam med sin son, lovade att hålla ett öga på tvillingarna och babyn samtidigt. Det gav La Cours tillfälle att sätta sig ner i baren och ta sig några öl tillsammans med IP.
La Cour nämnde specialgruppen som Ingrid tipsat dem om. IP nickade igenkännande.
”Jodå, den känner jag till. Det har varit ganska mycket uppmärksamhet riktad mot den på sista tiden. Negativ uppmärksamhet men också positiv. Det går ju inte att göra alla nöjda. Om Ingrid rekommenderade att ni söker dit så har ni nog en god chans att få jobben.”
La Cour funderade lite på vad IP sagt, så nickade han.
”Du har inte funderat på att söka själv?”
IP ryckte på axlarna.
”Jag? Jag har väl inte lika fina kvalifikationer som du och Allan. Speciellt inte nu.”
”Säg inte det. Du fick ju jobbet i Mordkommissionen. Ingrid sa att det var fråga om flera tjänster. Till och med en del samarbete med en psykolog.”
Helene log.
”Det låter spännande. Jag har visserligen redan ett jobb på hand, men det där låter ju mer som konsultationer på projektbasis. Det kanske går att samordna. Jag ska fundera på saken. Vi kan ju alltid turas om med barnpassningen.”
La Cour nickade.
”Självklart. Vi hjälps åt.”
”Vad de har vuxit. Ja, förresten, jag har ju inte sett dem tidigare. Men jag minns ju när du var gravid, Helene. Första gången alltså.”
”De växer så det knakar.”
”Hur går det att bo så här nu då?”
”Jo, det går fint.”
La Cour tvekade. Han hade till slut anförtrott sig åt Helene angående sina onda aningar när det gällde hotellet. Det gick helt enkelt inte att länge hålla henne utanför något som oroade honom. Egentligen ville han inte heller. Han visste ju att hon oftast hade något lugnande att säga, något som faktiskt stämde, inte bara något avfärdande för att få honom på bättre humör.
Hon hade framlagt teorin att det på något sätt kunde ha med den egendomlige vaktmästaren att göra. Men den förklaringen hade bara delvis övertygat La Cour. Det var ändå något som – han visste inte exakt vad. Å andra sidan hade ju hotellet känts lite mindre obehagligt på sista tiden. Kanske hade hon i alla fall rätt.
De blev sittande tills rätt långt fram på natten. Efter Fischer hade lagt sina pojkar, hade Helene bytt av honom däruppe. Hon lämnade männen ensamma för att diskutera sina minnen från arbetet.
Frampå kvällen blev det uppenbart att IP hade något han inte gärna ville ut med, men som ändå verkade ligga och skava i honom. Till slut gjorde han ett försök att ta upp det tydligen pinsamma ämnet. Han harklade sig och såg ganska besvärad ut.
”Jo, det är en sak som jag borde nämna för er – särskilt om ni tänker börja jobba inne i Köpenhamn igen.”
”Jaha.”
La Cour log artigt, men frånvarande, som han så ofta gjorde, särskilt sedan han flyttat in på hotellet. Fischer däremot, stelnade till. Han hade en obehaglig känsla av att han visste vad IP skulle säga.
”Det är så att – en av mina – en väninna till mig berättade en sak om er – hur som helst, jag vill att ni ska veta att – de vet om det. Ingrid och Gaby och Johnny och de andra. Allihop faktiskt.”
IP skruvade olustigt på sig. Han var väl medveten om att det var han själv som hade varit så häpen att han hasplat ur sig alltsammans när han kom till en middagsbjudning hemma hos Ingrid.
Fischer svalde hårt. Det här var kanske inte så bra. Han skämdes inte det minsta, men ändå – skulle det här påverka deras chanser att få jobben? Men så hade det inte låtit på Ingrid. Hade hon ändå inte förstått den fulla vidden av deras relation? Eller hade hon bestämt sig för att hålla det för sig själv? Det kunde väl ändå inte vara något annat som IP satt och hummade om? Nej, det kunde väl ändå inte vara möjligt.
Jaha, så var ändå deras hemlighet ute.
IP skyndade sig att lugna dem.
”Men det var – ingen dömde er på något sätt. Det gör självklart inte jag heller. Jag tänkte bara att ni ville veta.”
”Tack. Det var snällt av dig.”
IP såg bara ännu olyckligare ut. Fischer undrade vad det kunde vara, men så fick han en sekundsnabb insikt. Det var IP:s väninna – den där journalisten, var det säkert – som hade grävt fram informationen om dem. Då måste det ha varit IP som berättat för Ingrid.
Konstigt nog kände Fischer ingen ilska gentemot sin gamle kollega och vän. De hade varit med om alldeles för mycket tillsammans. Tvärtom hoppades Fischer att IP också skulle söka, och helst få jobbet i den där specialgruppen.
”Allan – Thomas – jag måste erkänna att det var jag som – jag blev så otroligt paff, förstår ni. Det var nog det sista jag hade väntat mig. Det var inte meningen att -”
La Cour log vänligt.
”Det ska du inte oroa dig för. Självklart måste du ha blivit förvånad. Oss emellan så var vi det också. Alla tre. Men sånt är livet, inte sant?”
”Jo, kanske.”
Men inom sig tänkte IP att han då aldrig någonsin känt sig dragen till en annan man. Fast det där att dela en kvinna med en annan man kanske var en annan sak. Han var inte helt säker på hur relationen mellan La Cours och Fischer såg ut, så han skulle väl inte dra några alltför långtgående slutsatser. Det var förresten inte hans sak. Både Fischer och La Cour var bra killar. Helt fantastiska kollegor, helt enkelt. Deras privatliv spelade ju ingen roll.
Till slut bröt de upp. La Cour och Fischer följde IP till utgången och såg på när han vinglade bort till den väntande taxin utanför. De väntade tills taxin försvann ut på gatan, innan de vände och gick mot trapporna. Hissdörrarna öppnade sig när de gick förbi.
Därinne stod den unga hotellchefen, Julie, och en ung man och kysstes. Det tog en stund innan de insåg att hissen var nere, och att dörrarna öppnats. När Julie insåg att de hade publik, rodnade hon lätt, men fann sig snabbt. Hon sa godnatt och drog med sig sin partner mot utgången. Han hälsade också, och presenterade sig som Jimmy och nämnde något om köket. Alltså var han också en hotellanställd. Jimmy såg en aning road ut vid tanken på att ha stått med armarna om en av sina chefer, inför publik.
Det var sent. La Cour och Fischer gick in i hissen och tryckte på knappen för sitt våningsplan. Bäst att gå och lägga sig nu. Barnen brukade vakna tidigt.
***
Rummet såg annorlunda ut. Det var kalare och ljuset, det som fanns, verkade annorlunda på något sätt. Han såg sig omkring, men varken hans hustru eller barnen syntes någonstans. Egentligen kände han inte igen sig alls och upplevde ett ögonblick av desorientering. Han blev medveten om en känsla av fasa. Skräck. Vad han var rädd för visste han inte.
Han började gå, åt ett håll som han inte heller klart kunde urskilja. Framåt? Bakåt? Höger? Vänster? Det visste han inte. Inte heller visste han vart han var på väg eller hur lång tid det tog honom att komma dit. Så skymtade han något längre fram. En mörk gestalt. Men det var något egendomligt över den. Som om varelsen inte stod upp eller satt.
Skuggan – för det var inte mycket mer än så – verkade svänga av och an som i en lätt bris. Plötsligt skingrades lite av mörkret och han såg –
Med ett ryck vaknade han, andlös och panikslagen. Hjärtat bultade hårt och det dröjde länge innan han kunde svara på Helenes oroliga frågor.
”Vad är det? Hur är det med dig? Thomas, lugna dig. Så ja. Det är ingen fara.”
Hennes lugnande ord åtföljdes av smekningar över hans hår och nacke. Men så började tvillingarna gråta, högljutt och Helene försvann från hans sida. Han hörde henne tala lugnande med barnen och till slut böja sig ner över dem och krama och trösta.
”Det är inget att vara rädd för. Pappa drömde bara. Så, så.”
Efter en stund tystnade flickorna och Helene återvände till honom. Pojken hade lyckligtvis inte vaknat.
”Hur är det? Känns det bättre nu?”
”Ja. Jag förstår inte vad som hände. Det var som du sa, en dröm, men jag förstod ju det, någonstans. Jag var bara så – chockad.”
Helene nickade uppmuntrande. Han var vagt medveten om att hon föll in i sin roll som psykolog, men just nu gjorde det honom inget. Tvärtom, kändes det ganska bra.
”Var det en otäck dröm?”
”Ja. Jag minns inga detaljer, men alldeles det sista, innan jag vaknade, såg jag -”
”Ja?”
”Det spelar ingen roll. Jag är ledsen att jag väckte flickorna. En man i min ålder borde verkligen veta bättre.”
”Bry dig inte om det. De förstod så väl. Mardrömmar kan ju vem som helst få. Eller menar du att det är en av de där andra -”
Hon lämnade meningen oavslutad. La Cour visste mycket väl vad hon syftade på. Han funderade lite. Det kändes inte som om det fanns anledning att frukta en hängd man. Antingen var drömmen symbolisk, eller så var den ett tecken på något annat. En varning för något. Om det nu inte bara var en helt vanlig dröm, liknande vilken B-skräckfilm som helst.
”Jag tror inte det, inte på samma sätt. Vad jag är rädd för är att det är något med det här hotellet. Jag har haft en så obehaglig känsla hela tiden.”
”Ja, du berättade det. Ska vi flytta? Vi får gärna flytta in hos mamma. Det blir lite trångt, men -”
”Vi skulle inte kunna få Allan med oss. Och dessutom är det ju löjligt. I vanliga fall – innan – ja, medan jag arbetade för Mordkommissionen, så brukade mina varnande visioner komma mer direkt i samband med en konkret händelse. Nej, det är ingen fara. Om det skulle vara något, säger jag till. Hittills finns det ingen anledning att flytta ut.”
”Okej. Bra. Tror du att du kan somna om nu?”
”Självklart.”
Han skämdes för att han skrämt upp barnen och dessutom visat sig så här – förvirrad, irrationell och svag – inför Helene. Tur att hon var så förstående. Han snuddade vid tanken att Fischer kanske var i fara, men han avvisade tanken. Varken Helene, barnen, Allan eller han själv var hotade. Om det var någon, så var det någon annan person, här på hotellet. Svårigheten var bara att bland så många människor – personal och gäster – veta vem det var.
Nästa morgon kändes nattens mardröm redan avlägsen. De tog hissen ner, för att flickorna skulle få åka. Fischer och hans son följde med dem ner och de intog sin frukost tillsammans. Allt kändes normalt. De skymtade den unge man som de trodde var Alices äldste son, Adam. Han stod bakom receptionsdisken och talade med sin syster. Så försvann han in genom en dörr, till vad som kunde vara hans kontor.
Helene skulle ut och handla och tog flickorna med sig. Det var något dumdristigt med det, men Helene hävdade bestämt att hon klarade av det.
Fischer skulle också ut, med sin äldste, så de lämnade hotellet tillsammans. Trots att La Cour gärna ville komma ut en stund, kände han sig tvungen att stanna och ringa till Ingrid Dahl igen och höra efter om hur det gått med hans och Fischers ansökan. Dessutom var det han som passade den lille den här gången.
Han stod och såg på när resten av hans familj försvann ut genom entrédörrarna. Så vände han och skulle just till att gå upp för trappan, när han fick syn på en av hotellets chefer, om han förstått saken rätt. Den äldre kvinnan som Helene lärt känna. Alice Faber.
Han hälsade artigt och fick en lika artig hälsning tillbaka. Så började han gå uppför trapporna. På första avsatsen överfölls han av en säregen känsla. Medan det pågick kände han sig inte rädd, men efteråt rös han till. Det var som om han hört en entonig sång. Först lät det som om bara en person sjöng – en kvinna, flicka eller ung pojke. Så förenade sig ytterligare några röster med den första sångaren.
Han såg ingenting, men tyckte sig ändå ana en närvaro, av en eller flera personer, eller vad det nu var. Medan det pågick var han som sagt inte rädd, men nu efteråt kände han sig frusen. Kanske var det helt enkelt någon form av försenad chock, men hur som helst var det obehagligt.
Han fortsatte uppåt, och när han kom till nästa våning, såg han en man gå längre fram i korridoren. Av någon anledning stannade La Cour och såg på mannens försvinnande ryggtavla. Det var något med honom som utstrålade någon form av negativ energi. Ilska, upprördhet, sorg, men framför allt en aggressiv känsla av irritation över något. Mannen öppnade dörren till ett av rummen och försvann dit in.
Det fanns ingen anledning att tro att det var något ovanligt med mannen, men ändå överfölls La Cour av en overklighetskänsla. På något sätt kändes det som om han sett tillbaka i tiden. Att mannen inte var där nu, utan hade gått in i rummet för ett eller flera år sedan. Ändå var det som om han bara visste att mannen gjorde något därinne som fyllde La Cour med fasa.
Trots att han var polis och ofta hade mött våldsamma och farliga situationer i sitt yrke, flydde han uppför trappan till deras eget rum. Där inne kände han sig trots allt ganska trygg. Den obehagskänsla han ibland upplevt där var inte direkt associerad med rummet i sig, utan verkade komma från andra delar av hotellet.
Det tog en stund innan han lugnat sig så pass att han kunde ringa Ingrid. Han talade lågt, så han inte skulle störa babyn.
”Dahl.”
”Hej, Ingrid. Det är Thomas La Cour.”
”Hej, Thomas. Vad bra att du ringde. Jag har talat med Marie Wied, den tillförordnade chefen för gruppen. Det ser bra ut så här långt. Jag kan ju inte lova något, men ni kan nog i princip räkna med att få tjänsterna, du och Allan. Dessutom ville Marie gärna konsultera Helene när det behövs.”
”Tack för tipset, och din hjälp. Jo, jag tänkte – IP har varit här ute och vi satt och pratade om jobb och så. Du tror inte att det kan finnas plats för honom i gruppen?”
Det blev tyst ett tag i luren och La Cour undrade om Ingrid satt och försökte hitta ett taktfullt sätt att säga att IP:s talanger inte behövdes. Men när hon talade igen, lät hon ganska positiv.
”Det hade jag inte tänkt på. Han trivdes ju ganska bra på sitt nya jobb, trodde jag. Fast du har nog rätt i att han skulle passa in där. Jag ska faktiskt nämna det för Marie. Och jag ringer väl och hör efter hur IP själv ställer sig det här.”
”Vi pratade om det och han verkade inte tro att han var tillräckligt kvalificerad.”
”Hm. Det behövs olika kompetens och vi arbetade ju bra tillsammans i Mordkommisionen. Nej, han är bra. Jag har inte hört så mycket om de andra sökande. Det kan ju ha kommit någon stjärna jag inte har hört talas om, men – det är definitivt värt ett försök. Tack för tipset.”
”Tack själv. Ja, då ska väl inte jag störa längre – När vi får ordning på alltsammans kanske vi får bjuda dig och Jan och dina barn om du vill det, på middag.”
”Tack, det var snällt av dig. Jag kommer gärna, men barnen går det nog inte att få med sig. Kanske Gry, men jag tycker inte det är rätt att tvinga med henne på mina middagsbjudningar. Och Jan – jag vet inte.”
”Okej. Jag tänkte bara nämna det. Vi letar hus.”
”Om jag hör något ska jag höra av mig. Synd att ni inte kom förra året. Jag sålde mitt då. Ni kunde fått ett bra pris.”
”Ja, det var ju lite synd. Fast det ordnar sig nog ändå.”
Han funderade på om han skulle nämna det som IP sagt, men i sista minuten svek modet honom. Det var en sak att veta att Ingrid visste, men det var en helt annan att säga det rent ut. Nej, det var nog bäst att låta deras speciella relation förbli en öppen hemlighet.
Han sa adjö och la på luren. Om de verkligen fick jobben, skulle det nog inte vara något problem med att ha råd med huspriset. De skulle leta efter en villa med en separat lägenhet, så kunde de ”hyra” ut den till Allan och hans äldre son, de veckor han hade honom.
***
På söndagseftermiddagen satte Fischer sin äldste på tåget, och återvände så till hotellet. Helene satt uppe på rummet och passade tvillingarna och babyn, medan hon avslutade en artikel till en amerikansk beteendevetenskaplig publikation.
Hon ville vara ifred, så hon kunde maila den innan tidningen gick i press på måndag morgon. Därför gick La Cour ner för att ta sig några öl med Fischer. De satte sig i baren. Den unge mannen bakom bardisken hade en namnskylt som identifierade honom som Nikolai. Han gick fram och tillbaka och höll ett vakande öga på de två bartendrana som blandade drinkarna.
”Vad tror du om jobben? Har vi någon chans?”
Fischer ställde ner ölglaset och lutade sig tillbaka. Han kände då inga konstiga vibrationer från hotellet. Det enda han hade märkt var att ljuset ibland fladdrade till lite, till synes helt omotiverat. Dessutom kunde det hända att det hördes ljud från rören inne i väggarna. I alla fall antog han att det var så. Men det var ju inget särskilt ovanligt, i ett så här gammalt hus. Kanske var det bara nerver eller något som fick La Cour att känna sig så skakis.
”Ingrid sa ju så. Jag tycker det låter lovande. Och så fort vi vet säkert, tycker jag att vi åker och ser på några hus.”
”Hur ordnar vi det då? Om ni har tänkt att jag ska bo där med er. Jag kan ju ha en lägenhet och hälsa på er ofta.”
La Cour granskade sin älskare eftertänksamt. Han var ganska säker på att Fischer bara sa så för att inte tränga sig på. De var ju trots allt gifta, han och Helene. Men om han verkligen hade velat dra sig ur, borde det väl ha märkts?
”Om du vill skaffa en lägenhet ska jag väl inte försöka hindra dig, men – jag trodde – vi hoppades, både Helene och jag att du ville -”
Fischer log belåtet. Ibland behövde han bara höra La Cour eller Helene säga det. Att de fortfarande ville ha honom.
”Självklart vill jag det. Jag bara undrade om ni fortfarande -”
”Naturligtvis är vi det. Sluta med det där. Säg till om det är så att du vill ut ur förhållandet. Annars kan du väl ta det för givet att vi fortfarande vill. Jag menar, vi skulle ju säga till om det ändrade sig.”
”Då så. Kan jag vara med när ni tittar på husen?”
”Det hoppas jag du ska. Jag tänkte att det kunde finnas en separat lägenhet, så ”hyr” vi ut den till dig och pojken. När han är hos dig.”
”Det låter bra.”
De fortsatte att prata avslappnat och fritt. Helene hade bett dem att inte komma upp förrän tidigast tio, gärna lite senare än så, så att hon fick tid på sig att avsluta artikeln. Därför hade de ingen brådska. De satt över sina sista ölglas, när Nikolai stängde baren.
”Jag stänger baren nu, men ni får gärna sitta kvar en stund. Vi låser inte in hit, bara där bakom, så stanna så länge ni vill. Jag ska bara plocka undan lite och så.”
”Tack så mycket. Vi ska väl dra oss upp på rummen snart.”
”Ingen brådska för min skull.”
Nikolai ursäktade sig och medan han torkade händerna på en handduk som han hade hängande över axeln, försvann han in bakom bardisken.
Det var en liten, intim bar de satt i. Tidigare hade de suttit i ett par av de olika matsalarna och andra sällskapsrum som fanns här och där på första våningen. Den här var den minsta och mest intima, och därför också den lugnaste.
Det fanns en utgång som ledde ut mot en bakgård. De hade sett att bartendrarna hade gått ut på gården för att röka under sina raster. Dörren stod på glänt och det drog lite från den. Fast det varken regnade eller snöade, var det kyligt ute. Kallare än det hade varit i Haag. Trots allt var det ju lite längre norrut.
Fischer började prata om fotbollsmatchen som han och hans son varit på på lördagen. Det tog en stund innan han insåg att La Cour inte lyssnade. Han hade en frånvarande blick i ögonen och det var tydligt att han var helt omedveten om omgivningarna.
Plötsligt reste han sig upp och började gå mot foajén. Fischer följde hastigt efter honom. Det här påminde honom obehagligt om förr, då de arbetat tillsammans i Mordkommissionen. Något var fel och han önskade att han haft ett tjänstevapen.
La Cour var inte på väg mot trapporna eller hissarna, som han trott, utan istället gick han mot en annan dörr, längre bort, åt andra hållet. Den ledde in till en av matsalarna. Fischer följde efter.
De hörde en mans röst ropa till och Fischer sneglade hastigt bort mot receptionsdisken. Adam – en av ägarna, efter vad han förstod – stod där och såg perplex ut.
”Du – Thomas – vad är det? Det är väl inget med Helene eller barnen?”
Men han fick inget svar.
Matsalen var tom och lamporna var släckta. Det enda ljus som syntes var det som föll in genom den öppna dörren från foajén och så från en annan dörr, längst bort, en som måste leda till köket. Den hade det typiska glasfönstret högst upp.
La Cour stannade framför köksdörren och kikade in. Fischer höll på att gå rätt in i honom, men hejdade sig i sista minuten. Hans älskares beteende fick honom att automatiskt röra sig tyst och försiktigt och när han försökte fråga La Cour igen, vad som höll på att hända, närmast viskade han i La Cours öra.
”Du, vad gäller det här? Är någon i fara?”
Inget svar den här gången heller.
Nu sköt La Cour upp dörren och gick in. Fischer hörde dörren från foajén skjutas upp och han sneglade bakom sig. Adam följde efter dem. Nu ropade han efter dem igen. Fischer tvekade lite. Det kanske vore bäst om han stannade och försökte komma på någon förklaring som kunde låta rimlig. Men han kände sig tvungen att följa efter La Cour istället. I det här läget var han ganska säker på att någon var i fara. De behövde vara två. Särskilt som de var obeväpnade.
Inne i köket var det mestadels mörkt också. Så här sent förekom det nog ingen matlagning, om inte room service ställde upp med något till och med så här dags på kvällen. Det lyste bara från den bortre ändan av köket. Där fanns några stora dörrar som Fischer hade en känsla av kunde leda till kylrum och kanske ett skafferi.
Det såg ut som om någon stått vid diskbänken och diskat, för det var fortfarande vatten kvar i hon och några skålar och karotter stod fortfarande på ena sidan av diskbänken, medan resten av disken verkade vara klar. Antagligen gjordes det mesta med diskmaskin.
Fischer rynkade pannan. Det såg ut som om någon hade lämnat köket hastigt. En trasig kanna låg på golvet och en skärbräda stod snett lutad mot en papplåda. Nu när han hade uppmärksammat det, började Fischer automatiskt se köket med en polismans ögon.
En dörr som måste leda ut mot bakgården och lastbryggan för varumottagningen, stod på glänt. Hade någon kommit in genom den nyligen? Eller försvunnit ut genom den?
Nu hade Adam kommit ikapp dem. Uttrycket i hans ansikte var en blandning av artigt förekommande och irritation. Dessutom såg han ganska frågande ut.
”Ursäkta, men det här är faktiskt enbart för personal. Vad gäller saken? Jag kanske kan -”
Fischer sneglade på La Cour och så tillbaka på Adam. Vad skulle han säga? Han hade en känsla av att ett slagsmål eller något liknande förekommit här.
”Jo -”
Han avbröt sig och pekade bara på den sönderslagna kannan och skärbrädan. Adam gjorde en rörelse som om han ville plocka upp dem. Så verkade innebörden i gesten gå upp för honom.
”Är det något -”
Fischer satte fingret mot läpparna och sneglade runt i köket. Adam verkade förstå. De delade på sig och så tyst som möjligt sökte de igenom köket. Det gick fort. Ingenstans fanns någon och inga fler spår efter någon form av överfall fanns någon annanstans än just där de stått.
La Cour såg ut att lyssna efter något. När Adam och Fischer var tillbaka stannade de och såg sig omkring.
”Jag tror kanske -”
”Sh.”
Än en gång tystnade Adam. Fischer antog att hotellägarna visste om att de var poliser. Men även om de inte visste, såg Adam åtminstone förnuftig ut.
De gick närmare kylrummen. Adam sträckte ut handen för att öppna ett av dem, men Fischer höll honom tillbaka.
Han nickade åt Adam att stå bakom honom och La Cour. Till slut gick Adam med på det, men han såg förvånad ut.
La Cour pekade på den andra dörren, den som inte såg ut att leda till ett kylrum utan ett skafferi.
”Vad är det?”
”De är två. Julie och den unge kocken. Minns du?”
Fischer nickade.
”En man beväpnad med en kniv håller dem därinne. Vi måste -”
Fischer såg sig omkring i köket. Det borde finnas något de kunde använda som vapen. Knivar, uppenbarligen, men kanske något annat. Hans blick föll på en stekpanna. Den var stor och tung, men ganska lätthanterlig. Han vägde den i handen för att finna den rätta balansen. Frustrerande nog verkade inte La Cour ha någon tanke på att beväpna sig själv.
”Han har ryggen mot dörren. Vi måste skynda oss. Han tänker -”
Adam hade hört La Cour nämna hans syster och han drog häftigt efter andan. En blick från Fischer fick honom att tystna igen. Fischer pekade bort mot dörren till matsalen, men Adam ignorerade honom. Istället tog Adam upp en brödkavel som låg i ett ställ på en av arbetsbänkarna. Han stirrade trotsigt på de två männen.
Fischer ryckte på axlarna. Bara han stannade bakom yrkesmännen fick han väl försöka hjälpa till.
La Cour satte handen mot skafferidörren och tryckte upp den en centimeter eller så. Någon där inne sa något. En man.
”Så trevligt. Det var ett tag sen, Jimmy lille. Har du saknat mig? Nej, det ser jag ju att du inte har. Men du lyssnade visst inte så noga, den där gången, när jag hälsade på sist. Jag sa ju att du skulle akta dig för att reta mig. Men du skulle naturligtvis leka respektabel medborgare och se till att de portade mig.
Det var väl du som ordnade med det? Julie heter du visst. Du är snygg. Jag förstår att Jimmy är tänd på dig. Så lätt du glömmer, Jimmy, min vän. En gång var det du och jag. Men jag fattar. Nu när du är ute så är det brudar som gäller igen. Visst. Jag föredrar brudar själv, även om du var rätt bra också. Blundar man kan man nästan inte känna någon skillnad.
Är du bra på det också, Julie? Visa mig. Börja med Jimmy. Sätt igång. Jaså inte? Då går jag väl rakt på sak, då. Jimmy, jag varnade dig, men du skulle i alla fall sticka upp. Ingen sviker mig. Undrar om hon vill ha dig när jag har snittat dig lite i nyllet. Nej, rör dig inte. Händerna bakom ryggen. Och du, Julie – du stannar där borta. Rör du dig blir det värst för Jimmy. Och sen, när jag har straffat honom, då ska vi se hur bra du är.”
La Cour väntade inte längre. Han slog upp dörren så hårt att den slog i ryggen på mannen som stod där. Fischer var bara ett steg bakom. Han kom förbi La Cour och såg mannen med kniven återfå balansen. Kniven hade han fortfarande i handen och han slösade inte bort någon tid. Han anföll genast.
Fischer tvekade inte, utan slog till med stekpannan. Den träffade mannen på handleden och ett otäckt krasande hördes. Kniven föll till golvet, och Fischer sparkade iväg den mot väggen. Plötsligt bröts La Cours tillfälliga förlamning och han tog tag i våldsmannens andra arm och vred upp den på ryggen på honom. Han tryckte upp honom mot väggen och höll honom där.
Med tanke på hur ansträngd mannens andning lät, var smärtan i den brutna handleden så svår att han inte ens funderade på att försöka bryta sig fri.
Adam trängde sig förbi de två hotellgästerna som hade räddat hans syster och Jimmy från den galne angriparen. Han drog Julie till sig och höll om henne. Hon sjönk ihop mot hans axel och han kände hur spänd hon var. För inte så länge sedan hade hon anförtrott sig åt honom och berättat om vad som hänt henne i USA.
Tanken fyllde Adam med fasa och med tanke på vad han just hört, hade hon nu varit nära att råka ut för samma sak. Dessutom var det uppenbart att den här mannen kände Jimmy sedan tidigare och hade tänkt hämnas på honom. Det påminde Adam om Jimmy. Jimmy verkade nästan lika chockad som Julie.
Adam släppte Julie och puffade henne lätt mot Jimmy. Om någon skulle trösta Jimmy fick det vara Julie. Någon måtta fick det vara. Och om Julie blev tröstad samtidigt som hon tröstade Jimmy, desto bättre.
Adam vände sig om och såg på mannen som höll våldsverkaren upp mot väggen. Hans vän eller kanske kollega, stod och såg på honom. Då först slog det Adam att han naturligtvis måste ringa efter polisen.
”Jag går och ringer -”
”Bra. Du kan fråga efter en polis som heter IP Sörensen. Jens Peter Sörensen.”
”Sörensen? Okej.”
”Det är en före detta kollega till oss.”
”Jaha.”
Adam skyndade sig iväg för att ringa. Även om de där två uppenbarligen var poliser hade de tydligen inte sina tjänstevapen eller batonger med sig. Inte heller handklovar, efter vad det såg ut.
***
Fram på morgonen fick äntligen Fischer och La Cour återvända till sina rum. Då hade La Cour redan varit uppe en kort stund för att lugna Helene och förklara varför de skulle komma ännu senare. Det hade inte gjort henne så mycket, när hon väl hade fått klart för sig att ingen av dem var skadad. Hon hade ännu några formuleringar kvar att fila på, innan hon ville släppa ifrån sig artikeln. Barnen sov lugnt, så La Cour kände sig inte orolig för att lämna Helene ensam igen.
Några uniformerade kollegor förde bort mannen som hette Viktor, och tydligen hade delat cell med Jimmy en tid. Det hade Fischer redan förstått, av det han sagt till Jimmy och Julie. Han blev obehagligt påmind om tiden då han själv hade suttit i en cell och varit i händerna på en man, inte helt olik Viktor. Men han tvingade sig själv att ignorera minnena.
IP hade faktiskt varit i tjänst, eller åtminstone blivit underrättad, för han hade dykt upp en stund efter de uniformerade kollegorna.
Julie och Jimmy satt i en soffa i ett rum som såg ännu mindre ut än baren La Cour och Fischer hade suttit i förut. De såg bleka och omskakade ut, men Fischer visste att den värsta chocken bara hade börjat slå till. Det skulle nog bli värre.
Alice, Julies mor, och hennes två bröder höll sig i närheten hela tiden. Mamman satt på Julies andra sida och klappade henne över håret, medan Nikolai sprang fram och tillbaka med glas och flaskor och försökte få Julie och Jimmy att dricka lite för att lugna nerverna.
Det irriterade en del av poliserna, men Fischer och La Cour förstod. Om inte annat gav det den yngste brodern Faber något att göra.
Vaktmästaren John dök upp efter en stund, och nickade som om han var nöjd med något. Han mumlade något om att hotellet var lugnt igen eller hur det nu var. Alice sa något skarpt till honom och även om han såg helt oberörd ut av kritiken, avlägsnade han sig lydigt.
La Cour tänkte att det kanske var sant. Han kände sig själv betydligt lugnare nu. Som om hotet var avvärjt och allt var bra igen. Ljuset blinkade inte och åtminstone för ögonblicket hördes inga konstiga ljud i bakgrunden.
Till slut var allt över. Alice ledde Julie bort mot hissen och Fischer hörde Adam säga något om att göra i ordning ett rum åt Jimmy. Först försäkrade han att han klarade sig, men så gav han sig. Nikolai gick sin väg, tydligen för att ordna rummet eller kanske för att säga till någon att göra det.
Adam sjönk ner intill poliserna – Fischer, La Cour och IP, och sträckte sig efter ett glas som hans syster knappt hade rört. Han tömde det i ett svep. Så började han långsamt återfå färgen i ansiktet.
”Jag måste få tacka er ordentligt. Hur -? Jag menar, hur kunde ni veta -”
Fischer såg intresserat på La Cour. Hur skulle han förklara det här? La Cour såg ut att tveka lite, men så började han förklara.
”Jag tyckte jag hörde något.”
Adam väntade en stund, men La Cour sa ingenting mer. Efter en stund, ryckte Adam på axlarna.
”Det spelar förresten ingen roll. Ni räddade min syster och Jimmy. Vi är faktiskt väldigt fästa vid honom allihop. Julie har inte varit så lycklig på länge. Det ni gjorde – jag kan inte tacka er tillräckligt. Den där Viktor dök upp här förra året och försökte lura min bror att köpa någon smuggelsprit från öst. Jimmy varnade oss. Jag antar att det här var hämnden. Men nu måste jag gå upp och se till att Julie och min mor kommit i säng ordentligt. Ni får ursäkta mig. Om det är något ni behöver – säg bara till. Det står hotellet för.”
La Cour kom på benen, och Fischer också. Adam sträckte fram handen och tackade dem båda. IP också. Så försvann han i riktning mot hissarna.
När han försvunnit, vände sig IP mot sina tidigare kollegor.
”Ja, då ska väl jag också dra mig hemåt. Det var verkligen tur att ni var här. Du har visst inte tappat de gamla takterna, Thomas. Tur för de där två ungdomarna.”
”Du, IP – jag frågade Ingrid och hon sa att du skulle skicka in en ansökan till den där gruppen.”
”Ja, hon ringde mig och sa något om det också. Så jag gjorde det. Men jag har inte hört något än. Har ni?”
”Nej, inte än. Hoppas vi snart får jobba tillsammans igen.”
”Det skulle vara roligt. Vi får hålla kontakten. Hälsa Helene och barnen.”
”Det ska jag göra.”
Så äntligen kunde La Cour och Fischer komma i säng också. De stannade ett ögonblick inne på Fischers rum, så de inte skulle väcka barnen.
”Det är sant som IP sa. Du har inte tappat den där förmågan. Jag började nästan tro det.”
La Cour nickade.
”Jag också. Sen jag gifte mig och så sen det här med -”
Han nickade åt Fischers håll. Fischer kunde inte låta bli att le. Det där var verkligen sant. Sen han och La Cour hade inlett sitt förhållande och ännu mer sen han och Helene funnit varandra, hade han själv lyckats lägga de värsta minnena bakom sig. Han förstod hur La Cour kände det.
”Det har blivit mindre och mindre av de där synerna. Men tydligen är det inte borta helt. Som tur är. Han hade tänkt döda Jimmy och antagligen Julie också. Och innan dess – Hur som helst, det gick ju bra.”
”Tack vare dig.”
Fischer kunde inte låta bli att vara imponerad, även om han själv spelat en viss roll i kvällens drama. Det var ju han som slagit sönder handleden på den där Viktor.
Han tog ett steg närmare La Cour och så drog han honom intill sig. För en gångs skull kunde det inte göra någon skada. Helene skulle inte ta illa upp. De kysstes en stund, men så slog samvetet La Cour. Nu hade väl ändå Helene skickat iväg sin artikel.
”Du kanske vill följa med?”
Fischer visste inte riktigt hur han skulle tolka det där leendet. Han kunde inte låta bli att le själv också.
”Nja, det är nog bäst att jag inte gör det. En annan gång. När barnen har egna rum.”
”Jag är helt slut. Det kommer verkligen inte att bli fråga om något annat än att sova. Så du får gärna -”
Det var frestande att få vakna upp med de två personer han älskade mest i hela världen. Utom barnen förstås. Efter ett ögonblicks eftertanke skakade Fischer ändå på huvudet. Om någon av flickorna såg dem tillsammans skulle de börja prata och en dag visste väl deras förskollärare och deras små klasskamraters föräldrar om alltsammans. Bäst att låta bli.
”Som sagt, en annan gång.”
Så kysste han La Cour lätt på munnen och sköt honom mot dörren.
När La Cour stängde sin dörr bakom sig såg Helene upp från datorn.
”Äntligen är jag klar. Jag hörde att du har varit en riktig hjälte. Kom.”
Skyndsamt klädde han av sig och sträckte ut sig på sängen intill henne. Helene drog täcket över dem.
”Så dina – visioner – har inte försvunnit helt?”
”Tydligen inte.”
”Så bra då. I det här fallet var det ju livsviktigt. Det hade varit fruktansvärt för Alice om något hade hänt hennes dotter.”
La Cour nickade stumt. Han var verkligen slut. Det var som om de här synerna tröttade ut honom på ett sätt som kändes mer som om han just hade varit ute på en lång språngmarsch eller som när han just avslutat en lång mordutredning. Han kände sig närmast fysiskt utmattad. Det kändes bra att ligga här intill Helene igen. Inatt trodde han inte att han skulle få se eller höra något som störde hans sömn.