| Huvudpersoner: | Eva Höök, Niillas Kimmel m fl |
| Beskrivning: | Utredningen av morden i studentlägenheten pågår fortfarande. Dessutom måste Niillas försöka hantera det som hänt honom. Det går inte så bra. Till slut håller han på att göra något desperat. Den enda som finns till hands är inte direkt bra på att visa sig förstående. |
Eva Höök satt i väntrummet och såg sin underlydande, Niillas Kimmel försvinna in i undersökningsrummet. Karin Bodén följde honom fram till dörren. Så återvände hon till sin chef och satte sig ner. Hon hade tårar i ögonen.
Evas migrän hade återvänt och med den alla de värsta symptomen. Dubbelseende, yrsel, illamående. Hon insåg att hon inte kunde fortsätta så här. Att lägga sig ner att sova var helt uteslutet. Hon och Karin måste tillbaka och fortsätta utredningen.
”Karin – kan du försöka få tag i någon som kan ge mig en injektion? Mot migränen? Jag orkar inte fortsätta om jag inte får den. Min läkare heter Antti Kyllönen.”
”Ja, visst. Det är förstås stressen. Jag är strax tillbaka.”
Eva försvann in i någon form av halv medvetslöshet. När hon slog upp ögonen var Karin inte tillbaka än, men en läkare stod framför henne. En yngre, kvinnlig läkare, som hon inte kände. Det gick inte att läsa namnskylten när det var så här illa.
”Var det du som kom in tillsammans med Niillas Kimmel?”
”Ja, jag är hans chef, Eva Höök.”
”Vi behåller honom här. Han är i chocktillstånd. Om jag förstår saken rätt var han inte medveten om vad som hade hänt?”
”Nej, det verkar inte så. Jag antar att ni säkrade eventuella spår?”
”Självklart. En av era tekniker är på väg för att ta med sig bevismaterialet.”
Eva försökte fokusera igen. Det var något hon måste fråga.
”Och enligt din uppfattning, kan det finnas någon annan förklaring än att det var fråga om ett övergrepp?”
”Nej. Jag anser att det är uteslutet. Med tanke på skadorna – de stämmer överens med ett övergrepp mot någon som är i ett hjälplöst tillstånd. Alltså inga försvarsskador, men andra, tydliga spår av själva övergreppet. Nu är jag ingen expert, särskilt inte när det gäller ett manligt offer. Vi får kontakta en expert från Stockholm eller kanske från utlandet, men jag kan inte tänka mig annat än att det är fråga om ett övergrepp.”
”Tack.”
Eva visste att det fanns andra frågor hon borde ställa. Angående det andra fallet, men just nu gick det inte. Så fort hon fått sin migränmedicin, skulle hon ta itu med alltsammans. Hon måste också ringa Ingemar och berätta att hon antagligen inte kom tillbaka alls i natt. Han fick förklara för Lasse. Tur att mamma var där i alla fall.
”Hur är det med dig själv?”
”Migrän. Jag skickade min kollega efter någon som kan ge mig en sån där injektion, men – jag vet inte om hon fick tag i någon. Hon har visst varit borta ganska länge.”
”Jag ska ringa och höra efter. Sitt kvar här så länge, så kommer någon och hjälper dig. Vi gav din kollega – Niillas, alltså – något lugnande, så jag tror inte det är någon idé att prata med honom i kväll.”
”Jag förstår.”
Det kändes som en lättnad. Dessutom hade hon verkligen inte mer tid att ägna åt det här just nu. Det andra fallet måste ges prioritet nu.
Till slut kom någon och gav henne sprutan. Som vanligt gick det häpnadsväckande fort. Ena stunden var det lika illa som vanligt. Nästa kände hon sig i stort sett som vanligt. Karin satt intill henne igen.
”Känns det bättre nu? Jag var inne en sväng och såg hur det var med Niillas, men han verkade inte vilja prata. Han såg så trött ut. De gav honom visst något lugnande. Ska vi åka då?”
”Ja. Kör du?”
”Visst.”
När de kom tillbaka satt Janne fortfarande på sin plats och Sven-Åke kom tillbaka en stund senare. Eva övervägde hur hon skulle lägga upp det hela. Det var oundvikligt att Janne och de andra fick reda på vad som hänt och självklart behövde Sven-Åke veta. Hon kanske måste ta ett möte nu direkt och informera dem. Det var frustrerande att slitas i två riktningar. Mordutredningen fick inte försummas, men det här fallet måste också följas upp. I kanske lika hög grad var tidsaspekten viktig i det här fallet.
Hon själv måste vara den som tog tag i övergreppet. Sven-Åke kände till vissa av omständigheterna, men han hade mycket mer erfarenhet av mordfall. Karin var helt enkelt inte kapabel att sätta hårt mot hårt vilket antagligen skulle behövas här. Bara Janne blev kvar, men han – Eva trodde inte att Janne skulle kunna hantera ett sexuellt övergrepp mot en man. Det var bara en aning hon hade, men det där med tolerans för homosexualitet var nog inte Jannes starka sida. Inte för att ett offer kunde lastas för brottet som begåtts mot honom, men om Janne kunde göra den distinktionen var hon inte alls säker på.
Nej, det måste bli hon själv som tog det på sig, samtidigt som hon måste leda mordutredningen. Hon fick be mamma stanna och ta hand om Lasse. Själv fick hon nog finna sig i att mer eller mindre flytta in här på jobbet tills båda fallen var lösta.
”Okej. Kan vi samlas inne i mötesrummet? Jag måste informera er om något som har hänt. Något som inte har med morden att göra. Samtidigt kan ni informera mig om vilka framsteg ni gjort.”
De båda männen såg allvarligt på henne.
Fem minuter senare satt de allihop runt konferensbordet och väntade. Eva funderade på att fega ur och be dem rapportera först, men så tänkte hon att det var lika bra att få det gjort.
”Karin och jag har varit ute på sjukhuset. Bland annat har jag fått behandling för min migrän, men det var inte därför som vi åkte dit. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, så jag får väl bara sätta igång. Som jag sa gäller det ett annat fall. Ett annat brott som begåtts, samma natt som morden. Helt orelaterat.”
Hon avbröt sig och funderade på hur hon skulle formulera sig.
”Det här är väldigt speciellt. Delvis på grund av att offret är en av våra kollegor. Men det är bara början. Jag får väl säga det rent ut bara. Det blir inte lättare av att jag går in på det med en massa inledande förklaringar. Niillas har utsatts för ett sexuellt övergrepp.”
Sven-Åke såg fortfarande allvarlig ut, men Janne såg ut som om han inte visste vad han skulle tro.
”Menar du allvar?”
”Naturligtvis. Skulle jag skämta om något så allvarligt?”
”Jaha.”
Det märktes att Janne bara delvis trodde på henne. Trodde han att det här var någon form av dokusåpa? Hon blev irriterad. Det märktes att hon hade tagit rätt beslut när det gällde vem som skulle utreda fallet.
”Vi har vissa spår att gå efter och nu måste vi försöka hinna med att utreda båda fallen.”
”Okej, bara så vi är helt klara över det här. Säger du att en man har – gjort det där?”
Eva avstod från att påpeka att det nog skulle vara rätt svårt att föreställa sig en kvinna som kunde utsätta en vuxen man för ett övergrepp.
”Ja. Vi har fysiska bevis som bekräftar det.”
Det fick Janne att tiga. Han började nog fundera på vilka fysiska bevis det kunde vara.
”Men det här är ju inte vettigt. Var hände det förresten? Var det en – överfallsvåldtäkt?”
”Om du menar ifall det hände utomhus är svaret nej.”
”Jaha. Var han på den där gayklubben då?”
”Om du lugnar dig ska jag gå igenom alla kända fakta. Men svaret på det är också nej.”
”Jag tänkte väl det. Niillas är ju inte en sån där fikus.”
”Jag skulle vara tacksam om du avstod från den där typen av kommentarer.”
”Men jag sa ju bara -”
”Det räcker. Jag har kopior på de provsvar vi har hittills. Det kommer mera från sjukhuset. En av teknikerna har varit och hämtat. Labbet jobbar ju övertid som det är, så jag vet inte hur vi ska hinna med, men vi måste försöka.”
”Okej. Vad vill du att jag ska göra?”
Fortfarande hade varken Karin eller Sven-Åke yttrat sig.
”Jag bara informerar dig. Du och Karin ska fortsätta med mordutredningen.”
”Jag då?”
”Du också, men jag kan behöva dig i samband med den här nya utredningen också.”
”Visst. Du kanske ska prata med Hannah också?”
”Tack. Ja, det ska jag göra. Du kan skicka in henne till mig när du ser henne. I morgon räcker. Förresten, Janne, Karin – ni kan fortsätta nu. Jag tar de där rapporterna och läser dem själv. Om det är något frågar jag. Tack ska ni ha.”
Karin och Janne gick tillbaka till sina skrivbord.
Sven-Åke såg bekymrad ut.
”Hur är det med Niillas? Är han allvarligt skadad?”
”Det vet jag inte. Jag var liksom inte i ett sånt skick att jag kunde fråga ordentligt. Men jag antar att han inte är det. Läkaren sa något om hjälplöst tillstånd, så jag antar att det inte var fråga om något handgemäng.”
”Jaha.”
”Men han är chockad naturligtvis. Det verkar som han inte visste vad som hänt.”
”Jag förstår.”
Eva tvekade lite. Hon visste ju vad Sven-Åke hade sagt tidigare, men hon behövde få höra det igen, innan hon bestämde sig för vad hon skulle göra.
”Du sa att rummet var bokat av Johan Ek?”
”Ja, det stämmer.”
”Och han lämnade det någon gång under kvällens gång?”
”Det verkar så. Jag tror inte att någon kollade när det var. Du – misstänker väl inte -”
”Jag misstänker ingenting på det här stadiet, men om vi vet när han lämnade rummet och kanske när skadorna uppkom, så kanske det säger oss något. Johan kanske såg någon på väg upp. Till exempel.”
”Jaha. Okej. Ska jag be min bekant att komma in och avge vittnesmål?”
”Ja, gör det. Detsamma gäller alla du kan få tag i som var där och kan ha sett något. Du sa att flera personer hade sett Johan hjälpa Niillas upp på rummet?”
”Ja, tydligen hade en del – kända kriminella – haft roligt åt att en sn- polis – var så berusad.”
”Det kan jag tänka mig. Vi måste spåra drogen också.”
”Jag kan tala med narkotikaroteln om det.”
”Tack. Då var det inget mer.”
Men Sven-Åke verkade ha något mer på hjärtat. Han tvekade, men så bestämde han sig.
”Ursäkta att jag frågar – men du ska väl tala med Johan Ek också?”
”Naturligtvis. Det sa jag ju.”
”Jag bara undrade om du skulle föredra att jag gjorde det.”
Plötsligt insåg hon vad han försökte antyda. Att hon kunde anses vara jävig i fallet. Det komplicerade saken. Men hon måste ändå själv få tala med honom. Fast när tanken väl hade slagit rot, insåg hon också att Johan var hennes huvudmisstänkte. Hur det nu var möjligt. De hade ju – Han hade inte alls verkat – Men hur märkte man det? Så vitt hon visste hade hon aldrig legat med en bisexuell man tidigare. Hon hade inget att jämföra med.
”Vi väntar på provresultaten. Om vi lägger upp det så att alla som varit i kontakt med Niillas måste lämna DNA-prov, borde han inte kunna vägra, väl?”
”Det återstår att se. Men med tanke på att han betalade rummet, tycker jag nog att vi har tillräckligt för att ta provet antingen han vill eller inte. Det är ju ett allvarligt brott.”
”Det här är en mardröm.”
Sven-Åke stirrade förvånat på Eva. Hon brukade visserligen få utbrott ibland, men hon visade aldrig något som kunde tolkas som tecken på svaghet.
”Ja, verkligen. Men då fortsätter jag väl?”
”Ja, gör det. Jag går igenom rapporterna här.”
***
Hon kunde inte låta någon annan fråga ut Johan. Längre fram kanske hon skulle be Sven-Åke ta det, men nu var det outhärdligt att sitta kvar inne på kontoret och vänta på svaren. Hon måste se honom i ansiktet och läsa av hans reaktion på anklagelsen. Om han nu valde att erkänna att han förstod vad som var underförstått. Det var lite svårt att förutse hur han skulle reagera.
Hon insåg plötsligt att hon inte kände honom så väldigt väl. Om han var bisexuell – betydde det att hon hade något att oroa sig för? Han kom ju från Stockholm. Om han hade ägnat sig åt riskbeteenden, vad innebar det för henne själv? De hade haft oskyddat sex här inne. På hennes eget kontor.
Hastigt kom hon på fötter. Hon skulle söka upp honom den här gången. Inne på hans eget kontor. Hon var arg på sig själv över att hon tillbringade nästan en kvart inne på damtoaletten för att snygga till sig efter den sömnlösa natten. En uniformerad, kvinnlig polis hade fått köra förbi Ingemars hus och hämta ett ombyte av kläder åt henne. Sen gammalt hade hon redan hygienartiklar i sitt skåp.
Hon försökte inte fundera på om Johan kunde vara skyldig eller inte. Inte heller vågade hon tänka på risken för henne själv, om det visade sig att Johan brukade ägna sig åt riskbeteenden. Nu måste hon fokusera helt på utredningen. På båda utredningarna.
När hon klev in på hans kontor såg han upp, och till sitt missnöje, kände hon samma lilla pirrande i maggropen. Han log likadant som han brukade när han såg henne och det påverkade henne lika mycket som alltid.
”Eva. Så trevligt att se dig. Jag trodde du skulle vara upptagen hela dagen med skottdramat.”
”Det är jag också. Men det här gäller något annat.”
”Jaha. Var så god och sitt då.”
”Tack.”
Det här var kanske inte någon bra idé trots allt. Med honom på hemmaplan, bakom sitt eget skrivbord, och hon själv i underläge som en besökare. Men hon hade ett legitimt ärende. Hon sträckte på sig och fixerade honom med en genomträngande blick. Han mötte hennes blick, till synes utan någon tvekan eller att vika undan.
”I går natt utsattes en av mina poliser för ett övergrepp. Niillas Kimmel.”
”Niillas? Men – jag träffade ju honom i förrgår kväll. På Stadshotellet. Då verkade han må bra. Fast han var ju förstås ganska påverkad. I alla fall mer eller mindre slocknade han vid mitt bord. Så jag lät honom få mitt hotellrum.”
”Jaha. Brukar du boka hotellrum en vardagsnatt så där?”
”Ifall det blir sent, är det bekvämare att inte behöva köra hem. Men då tyckte jag att han behövde rummet bättre än jag.”
”När du lämnade honom där – såg du någon annan i närheten. Utanför?”
”Nej, inte på den våningen. Men det var ju ganska fullt med folk i bottenplanet.”
”Använde ni någon form av drog?”
”Drog? Självklart inte. Vi drack öl, bara. Inget annat.”
”Det fanns spår av en rekreationsdrog i hans urin. I en såpass stor dos att det måste ha försatt honom i ett hjälplöst tillstånd.”
Johan slog ut med händerna på ett sätt som Eva uppfattade som störande. Teatraliskt. Han menade tydligen att han inte hade en aning. Nu måste hon komma till huvudsaken. Det kändes svårt. Hittills hade han ju officiellt bara ombetts att hjälpa polisen med utredningen. Från och med nu kunde det tolkas som om han var misstänkt.
”Som ett led i vår utredning ber vi alla som var närvarande i baren den kvällen att lämna ett DNA-prov. Det gäller både gäster och personal.”
”DNA? Är jag misstänkt för något?”
”Som jag sa, det är rutin.”
”Kom inte med det. Man ombes inte lämna DNA-prov om man inte är misstänkt.”
”Har du något att dölja?”
”Inte alls. Glömmer du förresten inte något?”
”Vad då?”
Hon hoppades att det inte hade något att göra med deras relation. Där var hon ute på ostadig mark, det visste hon. Hon fick bara hoppas att han inte visste det. Hans utredningar hade ju ingenting med brottsplatsundersökningar att göra.
”Hur kan du vara så säker på att det var fråga om ett övergrepp? Har Niillas sagt något?”
”Han minns ingenting av den där natten.”
”Så lämpligt.”
”Antyder du att en av mina poliser ljuger?”
”Det var du som sa det, inte jag.”
”Vad menar du med att det inte är säkert att det var ett övergrepp?”
”Niillas är ju en vuxen man. Om han ägnar sig åt frivilligt sex med en annan vuxen person, är det väl inget fall för polisen?”
”Vi har säkra indikationer på att det är fråga om ett övergrepp. Och nu skulle jag gärna vilja ha ett DNA-prov från dig. En av våra tekniker kan ta det nu direkt. Det är helt smärtfritt och -”
”Och om jag vägrar?”
”Då måste jag misstänka att du är inblandad på något sätt.”
Johan funderade lite. Så verkade han komma fram till något.
”Om det nu var så att vi hade frivilligt sex?”
”Hade ni det?”
Än en gång syntes det att Johan tänkte igenom saken. Till slut nickade han.
”Ja.”
Ett ögonblick stod det still i huvudet på Eva. Det kunde bara inte vara sant. Johan kunde inte vara – eller kunde han det? Egentligen var det så att hon inte kände honom alls. Hur skulle hon kunna veta vad som var möjligt eller inte?
Johan studerade hennes ansiktsuttryck, med vad som såg ut att vara blandade känslor, så verkade han än en gång komma fram till något. Han såg självsäker och arrogant ut. Det kanske han hade gjort hela tiden, insåg hon. Att hon hade varit så blind.
För ögonblicket bortsåg hon från att det enligt läkaren knappast kunde vara något annat än ett övergrepp. Just nu kunde hon bara tänka på hur det hade känts att ligga där på skrivbordet med den här främlingen ovanpå sig. Det gjorde ont att minnas vad hon hade känt för honom, tills för bara några minuter sen.
Ett svagt leende spred sig över Johans ansikte. Lite medlidsamt, eller nedlåtande, tyckte hon. Hon hade verkligen inte känt honom alls.
”Jag är ledsen om du misstolkade vår – relation.”
”Vi har ingen relation.”
”Du är sårad. Jag – ber om ursäkt. Men du måste ha blivit kvar här alldeles för länge om du tror att det är ovanligt eller konstigt att man kan vara intresserad av båda könen.”
”Det där har inget med saken att göra. Men enligt läkaren finns det så tydliga spår av våld att det inte kan finnas någon tvekan om att det var ett övergrepp.”
Leendet blev bredare. Det var som om han njöt av situationen. Han hade uppenbarligen inte känt på samma sätt som hon någon gång. Vilken idiot hon hade varit.
”Du kanske inte är medveten om det här, men det är faktiskt så att vissa – män – föredrar lite hårdare tag.”
Det ryckte till omkring munnen på Eva. Hur kunde han sitta där och försvara det han hade gjort?
”Jag blev faktiskt förvånad själv, när din kollega dök upp så där och började stöta på mig. Han hade inte direkt verkat – så – öppen för – ja, du förstår. Men där satt han och bjöd ut sig som en – Hur som helst, jag borde kanske ha tackat nej, med tanke på hur provinsiellt det är här uppe, men nu gjorde jag inte det. Det är faktiskt inget brott. Och den där drogen – den tog han väl själv. Det ingår säkert i – upplevelsen. Inte vet jag. Själv nöjer jag mig med en öl då och då. Kanske ett glas vin till maten.”
Eva stirrade på honom, som om hon inte kunde förstå vad han sa. Den här mannen hade hon legat med. Ändå kände hon honom inte alls. Det tog henne en stund att inse att förklaringen Johan lämnat tog med alla deras åtalspunkter. Om han kunde bevisa att det var så, eller i alla fall om åklagaren inte kunde motbevisa hans version, skulle han komma undan. Det fick bara inte bli så.
Nu var Eva mer än någonsin övertygad om att Johan var skyldig. Han skulle inte få komma undan.
”Jaha. Då får jag tacka för den här redogörelsen. Du kanske kan följa med och upprepa den för någon som skriver ner den? Så ska du få skriva under. Vi återkommer om vi vill ha fler upplysningar.”
”Eva – det gör mig ont om dig, men du vet ju att jag aldrig lovade dig något.”
”Oroa dig inte för mig. Om jag var du skulle jag istället kontakta en advokat.”
”Vänta lite. Påstår verkligen Niillas att det var jag som – att jag tvingade mig på honom?”
”Som du mycket väl vet kan han varken förneka eller bekräfta din version, eftersom han var mer eller mindre medvetslös. Tänder du på sånt också?”
Johan såg ut som han tänkte komma med en skarp kommentar, men så verkade han göra en viljeansträngning och förblev tyst.
”Då väntar vi dig när som helst.”
”Om det ska vara nödvändigt så.”
***
Eva bet ihop tänderna hårt. Det kunde bara inte vara sant att den jäveln skulle komma undan helt utan straff. Men deras advokat hade varit tydlig. Ord stod mot ord. Eller snarare fanns det ju bara en version, och den gick inte att helt motbevisa. Det fanns inga som helst garantier för att de skulle få en fällande dom om det hela gick vidare till rätten. Trots läkarens vittnesmål ansåg advokaten att det inte helt gick att bortse från att det hela kunde ha varit frivilligt.
Målsäganden själv – Niillas – var inte närvarande under någon del av utredningen och han var inte med vid mötet med advokaten. Åklagaren meddelade honom per brev att det inte skulle väckas något åtal. Eva hade inte träffat Niillas sen hon och Karin hade följt honom till sjukhuset.
Hon förstod att hon borde gå hem till honom och försöka förklara att hon hade gjort allt hon kunnat för att få till stånd ett åtal. Han skulle inte behöva läsa det i ett opersonligt brev på kanslisvenska.
Sen en tid tillbaka var Niillas sjukskriven. De hade fått låna en polis från grannlänet under hans frånvaro. Mordutredningen fortskred långsamt. De hade få spår att följa upp.
Eva hoppades att hon skulle hitta Niillas hemma. Annars visste hon inte var hon skulle hitta honom. Men han var inne. På den korta tid som gått sen de senast sågs, verkade han ha förändrats mycket. Han såg magrare och tröttare ut och blicken i ögonen var sårad. Den fick Eva att känna sig ännu mer skyldig, både för sin oresonliga ilska mot honom och hennes oförmåga att sätta dit förövaren som hade gjort honom detta.
”Får jag komma in?”
Han steg åt sidan och släppte in henne. Den här gången visade han in henne i det andra rummet. Vardagsrummet, var det väl. De satte sig mitt emot varandra vid ett soffbord.
”Idag fick jag besked från åklagaren och polismyndighetens eget ombud. Tyvärr – tyvärr räcker inte bevisen för att väcka åtal.”
”Jag förstår.”
Men det såg inte riktigt ut som han gjorde det. I vilket fall som helst verkade han inte bry sig.
”Jag är ledsen.”
”Vem -”
”Vad då?”
”Vet ni – fick ni fram vem som – gjorde det?”
Han visste fortarande inte om det. Naturligtvis. Hur hade hon kunnat glömma bort det? På något sätt gjorde det hela ännu värre. Niillas visste ju – det som hänt mellan henne och Johan – han var väl den enda som faktiskt visste, vad de andra än anade.
För ett ögonblick kunde hon inte förmå sig till att säga det. Niillas blick irrade runt i rummet, och hade väldigt svårt att möta hennes.
”Det var – Johan Ek.”
För första gången sen hon kommit dit, visade Niillas någon reaktion. Han såg ut som om han bara inte kunde tro det var sant.
”Men – jag fattar inte – han -”
”Jag förstår det inte heller. Men han erkände, när jag krävde att få ett DNA-prov av honom.”
”Men om han erkände -”
”Han hävdar – jag tror honom självklart inte – ingen tror det – men – det han påstår är att det var frivilligt från bådas sida.”
”Han ljuger.”
”Minns du något mer från den där kvällen?”
”Nej, men det kan inte vara sant. Jag skulle aldrig -”
”Jag förstår det. Men han förstår så väl att vi inte kan göra något så länge ord står mot ord.”
Niillas sjönk ihop lite. Han verkade fortfarande inte bry sig.
”Kanske är det lika bra. Jag skulle aldrig kunna klara en rättegång.”
”Nej, det är ju en sak. Men den fega jäveln -”
Niillas väntade, ifall hon skulle fortsätta, men det kom inget mer. Plötsligt slog insikten ner i honom som en blixt. Vad den där jäveln måste ha sagt.
”Han påstår att jag tog initiativet, inte sant?”
Eva stirrade. Niillas var en briljant polis. Tänk att hon bara för några dagar sen övervägt möjligheten att han var mentalt sjuk.
”Det är ingen som tror det. Men när det gäller en rättegång -”
”Jag vet. Du behöver inte förklara. Men det är inte sant. Jag skulle aldrig ha -”
”Det tror jag inte heller. Ingen tror det.”
”Jag fattar bara inte varför. Han är ju inte -”
”Inte jag heller. Men – en sjuk person behöver antagligen ingen anledning som en normal människa kan fatta. Vi – länskrim står bakom dig helt och hållet. Ta all den tid du behöver. Om du behöver gå och prata med någon – jobbet står för alla kostnader. För övrigt – det vore bäst om du kunde tänka dig att gå till en psykolog.”
”Så jag får tjänstgöra igen. Jag förstår. Visst. Jag vill tillbaka till jobbet. Det ska han inte få ta ifrån mig.”
Han tystnade när han kom att tänka på att det kanske inte skulle gå. Om media hade slagit upp alltsammans stort så alla visste det. Skulle han kunna fortsätta att arbeta som polis med det här stigmat klängande fast vid sig?
”Hur – mycket av det här har kommit ut?”
”Till media, menar du?”
”Ja.”
”Inget. De hade fullt upp med studentmorden.”
Det hjälpte ju lite. Plötsligt längtade han våldsamt tillbaka. Till sitt skrivbord, till bilen, men mest av allt till arbetet ute på fältet.
”Hur går det med det där fallet?”
”Långsamt. Vi har inte mycket att gå på.”
”När kan jag få komma tillbaka?”
”Är du säker på att du orkar nu direkt?”
”Ja, det är klart. Jag är ju inte invalid.”
”Jag menade inte så.”
”Jag vill tillbaka. Nu direkt.”
”Gå till psykologen så får vi se hur det går. Det är första steget.”
”Ja, ja. Om jag måste så gör jag det. Du kan boka in en tid direkt.”
”Då säger vi så.”
”Kan jag åka med dig nu?”
”Visst. Jag ringer till psykologen från mitt kontor. Men – Niillas – du stannar inne så länge. Inget arbete ute på fältet än på ett tag”
”Visst. Jag känner till reglerna.”
Han tyckte att alla kollegorna stirrade på honom när han var på väg upp. Hela vägen genom deras eget arbetsrum stirrade Karin och Sven-Åke. De följde varje steg han tog. Janne, å andra sidan, satt och stirrade in i sin dataskärm. Han verkade inte ha hört att någon hade kommit in. Men det hade han förstås. Niillas förstod ju exakt hur en person som Janne fungerade.
Han bet ihop tänderna och gick och satte sig på sin egen plats. Eva nickade åt honom och gick in till sig, antagligen för att ordna det där med psykologen.
Sven-Åke kom fram och skakade hand, väldigt formellt. Som om de inte kände varandra.
”Välkommen tillbaka.”
Han hade ju för fan bara varit borta i några dagar. Det lät ju som han hade varit omplacerad i ett år.
Karin kom emot honom, med det där vidriga medlidsamma leendet, samtidigt som det såg ut som hon nästan skulle börja gråta.
”Hur känner du dig nu?”
Han funderade på att fråga henne hur fan hon trodde han kände sig, men lyckades avstå. Men så visade det sig att hon kom emot honom med öppna armar. Innan han hann dra sig undan, drog hon honom intill sig och kramade honom hårt. Han hörde hur hon andades in, nästan som om hon suckade. Det här gick bara inte att stå ut med.
Bryskt lösgjorde han sig från hennes klängande armar.
”Tack. Det är okej. Hur är det med dig?”
Hon blinkade förvånat, men så log hon igen, så där äckligt tålmodigt.
”Jo, det är lite stressigt, men annars så -”
”Okej, tack för välkomnandet men nu är det bra. Showen är över. Jag sätter mig där, vid mitt skrivbord. Är det okej? Där vid min dator?”
”Visst. Är det något du vill ha? En kopp kaffe? Jag kan -”
”Nej tack, jag vill inte ha någon kopp kaffe. Låt mig vara. Jag är inte invalid. Gå tillbaka och sätt dig nu, Karin. Jag klarar mig själv. Fattar du?”
Han insåg för sent att han mer eller mindre röt åt Karin, som nu verkligen hade tårar i ögonen. Skit också.
Nu vände sig Janne om och stirrade på honom. Med avsmak, tyckte Niillas.
”Ta det lite lugnt nu. Karin försökte bara vara vänlig. Då ska inte du ta den där tonen mot henne. Är det uppfattat?”
Niillas längtade nästan efter att få slå Janne på käften. Där stod han och läxade upp honom. Den där gamla mansgrisen. Men så gick all energi ur honom. Han vände helt om och sjönk ner på sin stol framför datorn. Den stod fortfarande på, märkte han, eller så hade någon använt den medan han varit borta.
En stund senare kom en obekant person in genom dörren. Ett ögonblick trodde Niillas att det var en annan psykolog än den vanliga, men det visade sig vara hans vikarie. Lamppinen. Niillas insåg att mannen nog hade fått hans skrivbord. Som om de allihop trodde att han aldrig skulle komma tillbaka. Kanske hade de allihop haft rätt. Han kanske inte var lämpad att arbeta som polis längre.
Efter en stund kom Eva ut igen, och gick bort till honom. Hon brukade alltid be dem komma in till henne, när hon ville något. Alla behandlade honom som någon sorts invalid.
”Psykologen kan träffa dig idag. Nu i eftermiddag. Under tiden kan du hjälpa Sven-Åke med vittnesmålen från de anhöriga och klasskamraterna.”
”Tack.”
Han visste att det var generöst av Eva att låta honom göra något alls. En annan chef kunde ha satt honom att sortera gamla pärmar någonstans. Men nu fick vikarien sitta någon annanstans istället. Trots att han var totalt utmattad, känslomässigt, dröjde det inte länge innan fallet började fängsla honom igen.
Trots narkotikan som hittats i lägenheten trodde han inte att organiserad brottslighet låg bakom. Det var bara en känsla han fick, men han trodde det var något personligt som låg bakom.
Han vägrade gå med någon ut på lunch, fast både Eva, Karin och Sven-Åke frågade honom. Janne fortsatte att låtsas som han inte fanns. När de andra hade gått fortsatte han att sätta sig in i fallet. Det var verkligen ett stort fall och bortsett från att de behövde honom, hans kompetens, för att lösa fallet, kunde han inte låta bli att fascineras av det. Han hade aldrig trott att han skulle få chans att jobba med ett så komplext och omfattande fall här uppe.
När det blev dags att gå till psykologen, började Niillas ångra att han så villigt gått med på att prata med henne. Visst förstod han att det skulle bli nödvändigt, förr eller senare, eftersom reglerna var såna, men om han hade fått vänta lite, skulle det kanske kännas lite bättre. Fast det var svårt att tro. Som det var nu, undrade han om han någonsin skulle känna sig som den han varit för bara ett par dagar sen.
De hade alla haft en del kortare samtal med psykologen, Helen. Utvärderingssamtal. Några av dem hade haft debriefingmöten i samband med dödskjutningar. Inte Niillas själv, men han hade alltid varit medveten om att det en dag kanske skulle behövas.
Tidigare hade han inte haft så mycket emot samtalen. Inte för att han kände att han själv behövde ha kontakt med en psykolog, trots att han några gånger hade fått höra att han hade områden av sitt liv som han behövde bearbeta. Det visste han i och för sig, men han tyckte själv att det bästa var att förtränga det. Han hade ju klarat sig bra fram tills idag, inte sant? Men nu var han ju tvungen.
Han försökte se normal ut. Det kändes förödmjukande att de allihop visste exakt vad som hänt honom, fast han själv inte gjorde det. Mer än i andra hand, genom att höra det berättas för sig och så indirekt på grund av skadorna. Åtminstone gjorde det inte lika ont längre. Det gick lättare att gå vanligt igen, efter behandlingen på sjukhuset. Om han inte hade vetat vad som hänt, om han inte hade kommit ihåg hur det hade känts när han vaknat upp där i hotellrummet, hade det varit lätt att sopa det här under mattan också. Men så lätt gick det inte, den här gången.
Helen log vänligt mot honom. Han hade inget emot henne personligen. Det var en kvinna i femtioårsåldern, som såg kompetent men också öppen och lättillgänglig ut. Trevlig, kanske, om nu någon vågade umgås med henne privat.
”Hej. Det var bra att du kunde komma in så här snart. Ofta hjälper det bäst om man tar itu med saker innan de går för långt. Var så god och sitt. Jag tänkte att vi skulle prata i en timme nu första gången. Eller i alla fall får du gärna stanna en timme. Annars kanske vi avslutar tidigare. Det beror på hur det går. Hur känner du inför att komma tillbaka till jobbet?”
”Det känns bra. Jag vill ju så snart som möjligt kunna fortsätta med mina arbetsuppgiffer. Det här fallet -”
”Ja, fast nu menade jag inte enbart utredningen utan också dina kontakter med arbetskamraterna. Hur tycker du att det går?”
Han mindes skamset hur han skrikit åt Karin för bara några timmar sen. Och så Janne som inte ens ville se honom.
”Lite blandat. En del är lite för – överbeskyddande. Någon kan vara – jag vet inte – ibland kan det kännas som jag är pestsmittad. Som om ingen vill se mig.”
”Hur känner du dig själv?”
”Hur menar du då?”
”Inför det som hände.”
Han kunde inte komma på något att säga. Vad skulle han svara på det?
Helen uppmuntrade honom.
”Jag vet att det kan kännas svårt, men försök. Hur känner du inför dig själv nu?”
”Jag vet inte. Det känns overkligt. Om jag inte hade fått höra det av andra – eller – jag fattade någonstans, men kunde inte riktigt ta in det. Dessutom stod ju en kollega där och sa att jag måste komma till mordplatsen. Så jag ville ju så snart som möjligt komma igång, så ingen skulle märka något.”
”Du ville inte att någon skulle få veta vad som hänt?”
”Jag visste ju inte vad som hänt. Bara att något var fel. Dessutom hade jag tydligen fått någon drog i mig, så jag var inte riktigt klar i huvudet.”
”Okej. Vi går vidare. Hur känner du inför förövaren? Och att han verkar komma undan utan straff?”
Niillas tänkte efter. Om han sa att han tyckt illa om Johan Ek redan från början, skulle det då minska hans trovärdighet i samband med fallet? Fast det var ju nedlagt. Han kunde inte se att något skulle kunna bli värre, vad han än sa. Det var som om Helen hade läst hans tankar.
”Du kan berätta vad som helst. Känn inte att du behöver censurera dig. Alla känslor är tillåtna. Om du känner hat eller vrede gentemot förövaren är det bara naturligt.”
”Jag – tyckte illa om honom redan innan.”
”Jaså? Varför det?”
”Vi var intresserade av samma kvinna och – det var han som hade tur. Vilket ju verkar rätt konstigt med tanke på vad han gjorde.”
Helen nickade.
”Och efteråt då?”
”Jag – hatar honom. Men det känns ändå så overkligt. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det gick till. Det vill jag inte heller. Fast jag förstår ju ändå, rent teoretiskt sett hur det måste ha varit. Och det får mig att hata honom.”
”När du känner det här hatet, vad vill du göra åt det? Om du fick göra vad som helst?”
Niillas skrattade till. Det var ett lågt bittert ljud.
”Vad tror du? Slå honom på käften. Ge honom stryk. Ta in honom i handbojor och låsa in honom i en cell.”
”Det är bara naturligt. Men om vi går tillbaka till det här att han nu kommer undan. Att bevisen inte räcker till. Vad känner du inför det?”
”Som sagt, vad tror du? Det känns för jävligt, men samtidigt – jag vet ju att jag inte skulle orka med en rättegång. Vad skulle jag säga? Jag minns ju ingenting. Det som är värst – det är att han påstår att det var frivilligt. Att det var jag som – att jag skulle ha tagit initiativet. Det är så förbannat orättvist. Jag skulle aldrig ha gjort det, även om det varit någon jag tyckte bättre om. Jag är inte intresserad av män. Jag är ju för fan kär i en kvinna.”
”Du vet ju själv hur det är. Du måste försöka bortse från hans lögner och fokusera på att du vet att du har rätt.”
”Rätt? Vad spelar det för roll? Han vinner ju i alla fall.”
”För din egen skull är det viktigt att du inte låter det fortsätta att skada dig, långt efter det hela är över.”
”Ja, men är det det? För honom kanske. Men jag måste ju leva med konsekvenserna resten av livet.”
”Det är sant. Just därför är det väldigt viktigt att du lyckas komma fram till att det här inte var ditt fel och att du och dina kollegor känner till sanningen. Det är inte så att de tror förövaren har talat sanning, det är bara bevisen som inte räcker till.”
”Ja, ja. Det är inte så lätt.”
”Nej, det är det inte, men det är oerhört viktigt. Nu när du är tillbaka, känner du att du kan fungera som polis, utan att påverkas av det som hänt?”
Han fick tänka efter igen. Väntade hon sig att han skulle säga att han inte trodde det? Han ville ju tillbaka, så han slapp sitta hemma och tänka. Men han trodde verkligen att han kunde sätta sitt privatliv åt sidan och ägna sig helhjärtat åt jobbet. Både för att det var hans plikt och för att han ville glömma det där andra.
”Ja, det tror jag. Bland annat för att jag medvetet går in i jobbet för att det är något jag har kvar. Något som intresserar mig, och som jag åtminstone hoppas att jag gör bra.”
”Det låter bra. Jag tror faktiskt vi ska sluta där. Du får ringa mig när du vill. Till mitt hemnummer också. Om du känner att du behöver prata, så tveka inte. Jag finns här. Du får inte bara se det här som en formalitet att komma förbi så du får börja jobba igen fullt ut. Min förhoppning är att du ska kunna få hjälp av våra samtal.”
”Har du jobbat med någon i min situation tidigare?”
”Inte exakt samma situation, nej, men jag har arbetat med kvinnor i samma situation, även poliser. Och dessutom män som brottas med andra typer av trauman.”
”Jaha. Jag frågar därför jag undrar om någon verkligen blir bättre. Hjälper verkligen samtal? De kan ju inte ändra något som redan hänt.”
”De hjälper på så sätt att man kan hantera minnena bättre.”
Han ryckte på axlarna. Det var svårt att tro. Dessutom hade han ju inga minnen. Inte på samma sätt. Han visste inte om det var en fördel eller en nackdel.
”Då slutar vi väl då, Niillas. Kom ihåg vad jag har sagt. Här är mitt kort. Jag har skrivit mitt hemnummer där som du ser. Ring när som helst om du behöver någon att prata med. Bor du ensam?”
”Jag har en hund.”
”Finns det någon du kan åka till eller någon som kan komma till dig? En släkting, eller en nära vän?”
”Nej.”
”Jag förstår. Som sagt, du kan prata med mig, när du vill.”
”Tack. Hur blir det nu då? När får jag återgå till aktiv tjänst?”
”Det är lite tidigt att säga än. Med tanke på de speciella omständigheterna – att du inte minns – kan det bli en reaktion som sätter in senare. Du borde ta det lite lugnt till att börja med. Inte utsätta dig för stress.”
Han hade inte väntat sig mer, men det kändes ändå bittert att bli omyndigförklarad på det här sättet. För en vecka sen hade han ansetts vara kompetent nog att bära vapen, att ingripa i olika situationer när omständigheterna krävde det. Nu var han någon sorts praktikant.
***
Trots att han fräst åt Karin, fortsatte hon ändå envist att pyssla om honom. Det låg bullar på hans skrivbord. Han hann aldrig gå och hämta en kopp kaffe, förrän Karin kom med en eller helt enkelt gav honom sin egen och gjorde en ny till sig själv. Hon och Sven-Åke försökte få honom att gå med ut på lunch. Eva verkade göra sitt bästa att uppmuntra honom att prata, men det var naturligtvis omöjligt.
Och Janne fortsatte att ignorera honom. De var inte på något sätt bästa vänner, och hade aldrig varit det, men de var ju i alla fall kollegor. Nu var det som Janne hade bestämt sig för att han inte fanns alls. Han borde ha förstått det från början. Något i den här stilen kunde inte Janne hantera. Niillas undrade om han trodde att det fanns andra typer, som lättare kunde hantera det. Om han trodde att Niillas tyckte det var lätt att leva med.
Eftersom han var fast på kontoret, behövde han inte, eller snarare fick han inte följa med ut på fältet. Alltså hade han ingen kollega att samarbeta med direkt. Det kanske bidrog till att skjuta upp urladdningen en tid. Men det hade ändå bara gått fyra dagar, när det smällde till mellan dem.
Han märkte att Eva inte lät honom få det viktigaste materialet från utredningen. Hon gav honom alltid rutinuppgifterna, det som ingen bedömde hade särskilt hög relevans för fallet. Bakgrundsinformation. Det var svårt att få ut något av det, men ett mönster utkristalliserade sig snart. Killarna i lägenheten verkade ofta ha haft yngre tjejer på besök. De yngsta var i trettonårsåldern och ingen var äldre än ca 16.
Niillas började undra om det någon mer yngre flicka varit där den senaste tiden. De tre som låg på sjukhuset var fortfarande så dåliga att ingen hade fått fråga ut dem. När det gällde åtminstone en av killarna verkade det osannolikt att han skulle återfå medvetandet alls. En av de andra kanske skulle bli bättre, men det var i så fall en lång process.
Förhoppningarna stod till flickan. Men än så länge hade de inte kunnat berätta något. Niillas längtade ut på fältet. Om han hade fått jobba som vanligt kunde han ha gått till högstadieskolan och frågat runt lite om vilka tjejer som brukade gå på festerna i studentbostaden. Någon måste veta något.
Drogspåret hade inte gett något, och Niillas hade en känsla av att det inte skulle göra det heller. Tanken på droger gjorde honom illa berörd, på grund av det som nyligen hänt. Fast – om det nu var så att någon hade blivit drogad – en av flickorna – och samtidigt sexuellt utnyttjad? Det kunde vara ett motiv för dödskjutningen. Men hur många flickor i tretton-femtonårsåldern var så erfarna skyttar?
Eller letade man efter en pojkvän, en äldre bror, eller en pappa? Fast skulle en flicka anförtro sig åt en familjemedlem eller pojkvän om hon hamnat i en situation hon inte kunde hantera? Han visste inte. En pojke skulle inte göra det, men det var ju inte heller sannolikt att något exakt likadant skulle hända honom. Pojkar råkade ut för andra saker.
Han ville fråga Eva, vad hon trodde. Visserligen hade hon ju inte någon dotter, men hon hade ju själv varit tonåring en gång. Det hade naturligtvis Karin också, men Niillas hade väldigt svårt att tänka sig Karin ung och sminkad, på en fest med äldre pojkar. Hans fantasi räckte inte till. Dessutom föredrog han nog Evas distans framför Karins fjäskande. Hon fick honom att känna sig som ett offer.
Janne fick honom att känna sig, exakt som han hade sagt till Helen, som en pestsmittad. Det där var en annan sak som oroade honom. Smitta. På sjukhuset hade de tagit en serie blodprover, men tydligen skulle han behöva fortsätta att ta dem under längre tid. Det hade varit lättare om de hade kunnat få Johan Ek att lämna ett DNA-prov. Där hade man kunnat konstatera om han bar på någon smitta. Men eftersom han ”erkänt” – hade det inte gått att kräva det.
Nu tog han bromsmediciner. Bromsmediciner? Det kändes också helt overkligt. Men han visste att om han utsatts för smitta skulle medicinerna hjälpa honom att undvika att utveckla infektionen. Han hade inte riktigt följt med i resonemanget. Det var svårt att applicera den informationen på sig själv. Han hade aldrig någonsin föreställt sig att han skulle riskera att smittas, utom i jobbet, och de var så vana vid rutinerna med gummihandskar och andra försiktighetsåtgärder att han aldrig känt sig hotat.
Plötsligt hittade han ett namn som han kände igen. Det hade dykt upp ett par gånger tidigare. Han var ganska säker på att hon hade varit bjuden på någon av studenternas fester. Minst en gång. Flickan var fjorton år, precis som offret, men de gick inte i samma klass. Han såg på hennes adress. Det var utåt Sven-Åkes håll. Kanske kände han till familjen.
Lyckligtvis var Sven-Åke inne.
”Sven-Åke? Känner du till en familj som heter Hagström? De bor ute åt ditt håll. En fjortonårig flicka.”
”Hagström? Jo, det gör jag. Bengt och Katrin. De har två äldre barn också, men jag har sett flickan. Har det någon koppling till fallet?”
”Kanske. Vet du något mer om dem?”
”Pappan jagar. Jag tror att pojken var med också innan han flyttade in till stan för att gå i skolan. Den yngsta jagar visst också.”
”Den här flickan? Jenny?”
”Ja, det heter hon visst. Den äldsta flickan, Sofia, är visst inte alls intresserad. Hon är svartsminkad och har konstiga kläder. Men Jenny går visst med pappan i skogen. Det är en mager, pojkaktig flicka, tycker jag mig minnas. Rätt så pojkaktiga kläder. Kamouflagebyxor. Stora militärjackor. Kängor. Du kanske kan tänka dig hur det ser ut. Jag tyckte jag hörde Bengt, pappan, berätta att hon hade hjälpt honom fälla en älgtjur nu i vintras och hon är tydligen en väldigt skicklig skytt.”
”Tung ammunition också?”
”Varför frågar du? Tror du att den där lilla flickan kan vara vår gärningsman?”
”Jag vet inte. Hon verkar ha varit på de här festerna. Med narkotika. Äldre killar. Vem vet vad som hände?”
Sven-Åke funderade lite. Han såg allvarlig ut. Tanken på en liten flicka med tunga vapen som slaktade flera personer i en lägenhet kändes nog obehaglig.
”Det är möjligt. Vi får väl åka ut och prata med Hagströms. Bra jobbat.”
”Jag vill följa med.”
Sven-Åke såg medlidsam ut, och tvekade. Niillas insåg att hans äldre kollega försökte hitta ett snällt sätt att påpeka att han faktiskt inte fick arbeta ute på fältet än. Att han var bunden till skrivbordet, trots att han var en lika bra polis som de andra.
”Du kanske ska tala med Eva om det där. För mig personligen, skulle du gärna få komma med. Men du vet ju hur reglerna ser ut. Och Eva kanske väljer att skicka Janne istället. Om hon har något annat åt mig.”
”Jag ska.”
Niillas reste sig upp och gick bort till Evas dörr. Han knackade och när han hörde hennes röst inifrån, öppnade han dörren och gick in.
”Jag kan ha hittat något. En misstänkt.”
”Jaha. Får jag höra då.”
Niillas berättade snabbt det han kommit fram till. Eva nickade gillande. Han började slappna av lite. Hon kanske skulle låta honom åka med, även om han inte officiellt fick delta i förhöret eller bära vapen.
”Sven-Åke känner dem, sa du? Då får han åka, tillsammans med Janne. Tack. Bra jobbat.”
Niillas kände en svidande besvikelse. Fortfarande fick han inte fungera som polis. Det spelade ingen roll att han gjorde sitt jobb lika bra som någon av de andra. Han var fortfarande bara någon sorts glorifierad praktikant.
”Jag vill följa med. Låt mig få åka med Sven-Åke. Jag lovar att jag bara ska lyssna och -”
”Nej, det går inte. Du vet vad som gäller. Men jag har hört av Helen att det går bra, så snart -”
Plötsligt hade han fått nog av daltet. Han visste att han kunde göra sitt jobb lika bra som innan. Varför måste de hålla honom tillbaka? Det var ju inte han som hade gjort något fel.
”Snart? Du vet att jag inte kommer att ändra mig. Att jag inte har ändrat mig sen innan det här hände. Jag kan göra jobbet. Ge mig en chans nu.”
”Niillas -”
”Tror du att jag plötsligt har blivit dum i huvudet? Eller glömt allt jag lärt mig? Va?”
”Nej, naturligtvis inte. Det är inte dina kunskaper det hänger på. Du vet att -”
”Att jag plötsligt är en andra klassens snut. Säg som det är i stället. Du tycker inte jag duger.”
”Niillas – jag tycker du ska ta en paus nu. Gå ut och ta lite frisk luft eller gå och ät – det är ju lunchtid så -”
”Jag är inte hungrig.”
Besvikelsen gjorde att han bara vände och gick ut i arbetsrummet igen. Han mötte Janne som var på väg till Evas kontor. Janne vände bort blicken och tog några steg åt andra hållet för att låta honom passera.
Nu hade han verkligen fått nog. Vad tänkte den där gamle mansgrisen om honom egentligen?
”Ursäkta. Janne.”
Långsamt vände blicken tillbaka, men den flackade iväg igen.
”Ja? Jag skulle bara in till Eva -”
”Det hinner du nog. Se på mig. Vad är ditt problem?”
”Jag förstår inte vad du pratar om. Låt mig bara -”
”Nej. Titta på mig. Vad är det som har ändrats sen förra veckan? Tala om det. Tror du att jag är en sämre snut nu? Eller – tror du att det är sant som den där jäveln säger? Att jag – att jag – att jag är homosexuell och du inte kan hantera att jobba med en sån som jag? Är det så?”
”Ta det lugnt nu. Du överreagerar. Jag har inte sagt något -”
”Nej, det är just det. Du säger ingenting. Är jag osynlig plötsligt?”
”Som sagt, lugna ner dig. Nu ska jag bara -”
”Svara då. Vad är det som har ändrats?”
”Inte vet jag.”
Niillas blev plötsligt medveten om att alla stirrade på honom. Eva stod med telefonluren i handen och såg på honom, med en allvarlig min. Sven-Åke hade vänt sig om och stirrade oroligt efter honom. Karin såg ut som hon skulle börja gråta igen. För helvete. Nu hade han bara gjort allting sämre igen. Ett par uniformer stod borta vid utgången och glodde efter honom. Det behövdes inte mycket fantasi för att föreställa sig att Eva hade ringt efter Helen. Nu skulle han väl bli avstängd i stället. Fy fan.
Han gjorde en uppgiven gest med händerna och så vände han sig om och såg på Eva.
”Okej. Säg inget. Jag tar några dagar ledigt. Så slipper ni försöka hitta någon sysselsättningsterapi åt mig.”
Eva la ner luren och började gå mot honom, men han backade ut och gick nästan på uniformerna, men de vek undan och släppte förbi honom. Som om han var smittad. En bögjävel som inte fick råka snudda vid någon av dem. Det kanske smittade också?
***
Det tog längre tid än vanligt att ta sig hem. Hunden, Rapp, viftade ivrigt på svansen, som låg i en båge upp över ryggen. I vanliga fall brukade Niillas ta med honom ut direkt. Nu klappade han honom bara lamt på huvudet.
”Inte i dag, pojken. Gå och lägg dig.”
Hunden stirrade oförstående på honom. Inte gå ut? Gå och lägga sig? Men till slut gick han och rullade ihop sig i hundsängen ute i köket. Han gnydde lågt och i normala fall skulle det ha fått Niillas att ändra sig och börja leka med och stoja upp hunden lite.
Men han orkade inte tänka på något. Han såg sig omkring i huset. Där fanns inte mycket personligt. Inga minnen från barndomen. Brorsan hade inget heller. Det fanns inte särskilt mycket kvar. Som han mindes det, hade de aldrig haft så mycket. Vad som hände med prylarna från morfars hus visste han inte. Utom en sak. Det gamla jaktgeväret. Han hade gått med morfar på jakten i ett par år, innan gubben hade fått en infarkt och blivit sittande som ett paket i länsstolen. Det brukade rinna lite saliv ur mungipan på honom då och då.
Även om han inte brukade jaga själv, kunde han ju använda vapen. Det hade han kunnat även innan utbildningen. Gubben hade försökt skjuta sig när han insåg vart det var på väg. Niillas hade varit med när de hittade honom, blödande från några ytliga sår i pannan. Han hade väntat tills det var för sent. Tills han inte längre kunde träffa rätt. Det hade varit ett misstag. Då hade han fått en plats på ett äldreboende och där hade det gått snabbt utför. Inom ett halvår var han borta. Men ett halvår var lång tid när man inte hade något riktigt liv.
När han gick och hämtade geväret viftade Rapp på svansen igen och Niillas kunde inte låta bli att klappa hunden lite på huvudet.
”Inte nu. Ligg kvar.”
Än en gång gnydde hunden lågt, men då var Niillas redan ute i farstun. Han kollade att geväret var laddat och så la han jackan över det för säkerhets skull. Så inte grannarna skulle undra. Han la jackan med innehåll inuti i bilen och så körde han iväg igen.
Det fanns en plats inte så långt därifrån. Han hade varit där och gått med Rapp ibland. Om man fortsatte lite längre in slapp man alla stadsbor på promenad. Där låg en sänka som vilade i skugga nästan hela dagen. Bakom ett flyttblock skulle han inte bli sedd. Inget skulle kunna hindra honom från att göra det han hade bestämt sig för redan innan han var tillbaka hemma igen.
Vem lurade han egentligen? Hur skulle han kunna fortsätta göra sitt jobb, när alla såg honom som ett offer, inte som en kollega? De kanske hade rätt. Han kunde inte föreställa sig att något i den här stilen hände Janne eller Sven-Åke. Kanske var det något med honom som hade uppmuntrat Johan Ek, även om han inte själv varit medveten om det. Han mindes de närgångna blickarna inne på herrtoaletten. Kanske var det då som Ek hade bestämt sig.
***
Eva hade velat stoppa Niillas, men han hade sprungit iväg så fort att ingen av dem hunnit ifatt honom. Allt hände så fort. Sven-Åke och Janne hade åkt ut för att leta, medan hon själv satte sig och ringde runt. Hon ville inte dra uppmärksamheten till hans situation, som hon förstod var ett samtalsämne för alla kollegorna, men nu hade hon inget val. Alla bilar fick hålla utkik efter honom.
Dessutom blev hon tvungen att sätta sig och trösta Karin, som hade blivit förtvivlad över stackars Niillas situation. Tyvärr hjälpte det ju inte.
Sven-Åke och Janne såg genast att Niillas bil inte stod på uppfarten utanför hans hus. Lyckligtvis stod en granne ute vid grinden och gick igenom dagens post. Hon kunde berätta att Niillas hade kört sin väg när hon kom hem från jobbet. Det var inte mer än en kvart sen, kanske mindre.
Hon hade sett vilken riktning han kört i och pekade ut det för dem. De tackade henne och följde hennes instruktioner. Det dröjde ett tag innan de fick höra något mera, men då anade Janne redan vart Niillas var på väg.
”Det där promenadområdet -”
”Ja, visst. Det var en blottare där i höstas. Att han inte frös -”
”Jo, jo. Vad tror du han ska göra där ute?”
”Gå en promenad?”
Janne skakade på huvudet. Han kände sig lite skyldig. Kanske hade han hanterat situationen dåligt. Men han hade känt att det bästa han kunde göra var att låtsas som ingenting. Hur skulle han kunna säga något som skulle kunna få Niillas att känna sig bättre? Han visste ingenting om den här typen av situation. Men tydligen hade Niillas fått intrycket att han på något sätt tyckte illa om honom eller anklagade honom för allt möjligt. Så var det inte. Han var bara inte samma typ som Karin eller Sven-Åke. Att visa deltagande var inte hans grej.
De kom fram till parkeringen innan skogen, och ställde bilen där. Till att börja med fanns det bara en stig att följa. Lite längre in verkade det gå att ta sig vidare utanför stigen. Terrängen sluttade svagt neråt. De stötte på en man i Jannes ålder som gick med stavar.
”Har du sett en man i trettioårsåldern komma förbi här?”
”Inte från det här hållet.”
Janne nickade som om det bekräftade en teori han hade.
”Tack.”
”Letar ni efter en brottsling?”
”Det är inget att oroa sig för. Du kan bara fortsätta din promenad.”
Mannen stirrade nyfiket på dem, men så började han gå igen, i riktning mot parkeringen.
Lite längre in blev terrängen något mer svårframkomlig, men det var ändå rätt okej. Inte alltför blött än. Men tjälen hade nog inte gått ur jorden än. Det var ändå grönt och förhållandevis varmt för årstiden, även om det blev mörkare och kylligare under träden.
Nu började marken slutta ännu mera, ner mot en bergknalle som skar av all bekväm framfart. Här någonstans –
De stannade och lyssnade. Ett plötsligt ljud fick dem att sno runt och stirra i alla riktningar. Det hade låtit som ett skott, men efter en stund kom de fram till att det nog var en gren som någon hade trampat på. Janne gjorde en avvärjande gest mot Sven-Åke. Hans äldre kollega läste av honom korrekt och stannade. Så här oländig terräng var det lite svårt att ta sig fram i, vid hans ålder, och särskilt i den här typen av skor.
Janne fortsatte neråt, och kom runt flyttblocket. Han stelnade till. Niiilas stod där med ett gevär i handen. Han höll på att manövrera det så att han skulle kunna rikta det uppåt, mot sitt eget ansikte. Så fokuserad på problemet var han att han inte hade märkt att Janne närmade sig.
”Niillas. Lägg ner det där och kom upp igen. Jag vill prata med dig.”
Niillas ryckte till och Janne gjorde det också. Men inget skott gick av. Deras blickar möttes och den här gången vek inte Jannes undan.
”Du. Kom upp nu. Jag vill prata med dig.”
”Du sa det. Jag kanske inte har något mer att säga.”
”Men det har jag. Du – kanske har rätt. Jag kan ha varit lite – avvisande den sista tiden. Inte för att jag menade något illa med det. Jag är bara inte den typen som – daltar och tröstar.”
”Jag har aldrig bett dig om det. Du ser väl själv hur jobbigt det är när Karin håller på?”
”Hon menar inget illa.”
”Tror du inte jag fattar det? Men det hjälper inte.”
”Lägg ner vapnet nu och kom upp så kan vi prata mer.”
”Det spelar ju ingen roll för dig, eller hur? Gå du tillbaka till Eva och tala om att hon inte behöver försöka passa in mig i teamet längre. Det är ingen idé. Jag fixar inte det här längre.”
”Gör inget -”
”Vad då? Oöverlagt? Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv. Det är den enda utvägen. Det som hände – det går inte att göra ogjort.”
”Nej, men du kommer att få börja jobba på fältet igen snart. Det är ju bara en tidsfråga -”
”Jag vill inte vänta. Jag har en teori när det gäller fallet, och så får jag inte vara med och följa upp det. Hur tror du det känns?”
”Antagligen för jävligt, men som sagt, det är bara tillfälligt. Om du vill -”
Niillas stirrade avvisande på Janne, men Janne kände sig ändå tvungen att avsluta meningen.
”Vi kan åka tillsammans ett tag. Om Eva är med på det. Hon kan ju låta Karin åka med Sven-Åke eller så kan de två åka tillsammans.”
”Jaha. Så nu plötsligt är jag inte pestsmittad längre?”
”Vad menar du? Det har jag väl aldrig sagt. Och du – jag fattar väl för helvete att du inte är någon bög. Sånt ser man ju.”
”Tack. Fast det spelar ju ingen roll, eller hur?”
Janne hade ingen aning om vad han skulle svara på det. Han visste inte ens exakt vad Niillas syftade på.
”Jag kan inte föreställa mig hur det känns att ha varit med om det som hände dig. Men – jag vet i alla fall hur det känns att vara totalt hjälplös. Att det inte spelar någon roll vad man själv gör, för det kommer att hända igen och igen. Min farsa slog mig. Han brukade ge mig stryk vad jag än hade gjort, ibland när jag inte hade gjort något alls.”
”Jaha. Men det har för fan inget med det här att göra.”
”Jag vet.”
”Och även om det hade det, så – är det här mitt ställningstagande. Inte ditt. Så du kan ge fan i det där förstående-snacket. Du fattar ingenting.”
”Okej, det kanske jag inte gör. Men – en gång hände det något som gjorde att jag funderade på att sluta som polis.”
Av någon anledning ville Niillas plötsligt lyssna, även om han inte trodde att vad det än var skulle kunna ha någonting att göra med hans situation.
”Jag gjorde ett stort jävla misstag på mitt första riktiga jobb. Det var en galning som hade tagit sin egen farfar som gisslan. De stod på ett tak och han hade en kniv mot halsen på gubben. Jag var jävligt kaxig. Direkt från polishögskolan. Jag hade väl varit ute i tre veckor, max. Så jag gick på för hårt och pressade den där typen tills han dödade gubben. Han skar halsen av honom så det sprutade blod över hela taket.”
Jannes ansiktsuttryck speglade minnet av den där scenen, som måste ha hemsökt honom under årens lopp. Niillas hade svårt att tänka sig Janne som nybliven polis. Som ung över huvud taget.
”Och så sa den där jäveln att det var mitt fel. Du fick mig till det, sa han.”
Janne gjorde en grimas.
”Och det värsta är att det är sant. Det var mitt fel.”
”Okej. Jag fattar att det var svårt, men det har inget att göra med mig.”
”Låt inte den där jäveln vinna då. Om du gör det här, så vinner han ju.”
”Det har han redan gjort. Har du inte fattat det?”
”Inte så mycket som han kommer att göra om du gör det här. Förresten -”
Niillas såg på honom, så det märktes att han fortfarande hade hans uppmärksamhet.
Janne såg inte fram emot att komma med sånt här känslotjafs, men det var trots allt sant och om han kunde få sin kollega att avstå från sin desperata handling, skulle det vara värt det.
”Jag skulle sakna dig.”
Av någon anledning förstod Niillas exakt hur mycket det hade kostat på Janne att säga så. Nu, när han blivit tvungen att vänta, hade han för övrigt tappat den där tveklösa övertygelsen. Han hade börjat vackla och han insåg att nu skulle han inte kunna göra det. Med en uppgiven gest, la han ner den gamla geväret på marken och började gå upp mot Janne.
Janne sträckte ut en hand och hjälpte honom upp. När de kom tillbaka till Sven-Åke, berättade han att han hade ringt efter närmaste bil. Någon skulle komma inom några minuter. Janne nickade.
”Kan du stanna kvar här och vänta på dem? Det ligger ett gevär där nere. De får ta det med in igen. Okej? Niillas och jag åker tillbaka nu.”
”Visst. Jag väntar. Åk ni.”
När de kommit en bit på väg kom Janne att tänka på en sak.
”Vill du hem nu eller ska vi åka tillbaka till jobbet?”
”Hem.”
”Okej. Du ska nog inte vara ensam. Kan du inte åka till någon?”
”Nej.”
”Karin skulle nog gärna -”
”Jag vet. Men jag skulle inte palla.”
Janne försökte tvinga sig till att säga att Niillas gärna skulle få följa med honom hem, men det gick inte. Niillas anade sig till vad Janne kämpade med och kunde trots allt le lite åt sin hämmade kollega. Inte för att han skulle vilja åka med honom hem.
”Det är lugnt. Jag fick ju inte med mig geväret så -”
”Nej, men du har säkert en massa annat hemma.”
”Det är ingen fara. Jag ska inte göra något dumt.”
”Om du säger det så.”
”Förresten, min morfar slog mig när jag var liten. Så det där är inget unikt. Fast jag uppskattar förtroendet.”
”Jaså. Jaha. Jo, det är kanske rätt vanligt. Fast jag var en rätt jobbig unge.”
Niillas avstod från att påpeka att Janne växt upp till en rätt jobbig man. Det hade varit lite otacksamt.
Han hade talat sanning när han sa att han inte tänkte göra något dumt igen. När han hade tagit beslutet och så ändrat sig igen, insåg han att det bara skulle vara att välja den lättaste utvägen. Att låta Johan Ek vinna, som Janne hade sagt. Han blev tvungen att försöka klara sig på något sätt.
Om han nu inte hade sabbat jobbet för all framtid med sitt utbrott. På något sätt måste han övertyga Eva och Helen om att han var kapabel att sköta sitt jobb. Utan jobbet visste han inte hur han skulle klara sig, men om han bara fick komma tillbaka, fick det väl ordna sig på något sätt.
SLUT