Abc

Huvudpersoner: Jonas, Anna, Mikael, Pia, Sebbe
Beskrivning: Sebbe blir kidnappad. Han förs till Sverige, så Mikael och Pia måste träffa både Anna och Jonas igen. Till slut kan inte Mikael hålla tassarna borta från Jonas, vilket leder till att Pia försöker ta livet av sig. Anna har för övrigt en förklaring till varför Mikael attraheras av Jonas, men också något att lära Pia om Mikael.

Advokat Mikael Bergman såg sig en aning besvärat omkring, innan han gick över den trafikerade gatan. Det var rusningstid och han var på väg hem till sin fru och son. Tidigare, innan skilsmässan, och efter det återföreningen, hade han ofta försummat att komma hem till middagen. Det misstaget tänkte han inte göra om. Men sedan ett par dagar tillbaka hade han lagt märke till vissa tecken på att han var iakttagen. Hans första impuls hade faktiskt varit att det kanske var Anna Höglund, en mordutredare som han råkat ut för ett par gånger tidigare. Fast han inte var helt säker på vad som låg bakom Annas fientlighet mot honom, kom han något motvilligt fram till att hon nog ändå inte var ansvarig. Han tvivlade inte på hennes professionalism.

Nej, någon annan låg bakom den övervakning som han kände sig utsatt för. Det hade gått så långt att han faktiskt hade börjat undra om han kanske hade inbillat sig. I hans yrke fanns det ju alltid risk för överansträngning. Men han var ändå relativt säker på att någon eller några följde efter honom och iakttog hans rörelser runt om i staden. Tyvärr hade han också en god aning om vilka det kunde vara. Mot sin vilja hade han nyligen åtagit sig ett fall som hade förgreningar till den ryska maffian. Visserligen var hans klient säkerligen oskyldig, men många andra på hans företag var utan tvekan inblandade, åtminstone indirekt.

Ändå hade han inte anat att fallet skulle medföra någon som helst fara. I så fall hade han inte åtagit sig det. Han hade ju en familj att tänka på. Men nu hade han i vilket fall som helst tagit sig över gatan och skyndade sig vidare hemåt. Så sen var han inte, att han inte hade tid att gå, hastigt, men ändå i promenadtakt, och på så sätt skaffa sig lite motion. Hans yrke var ju ganska stillastående, så han tog tacksamt emot alla tillfällen att röra lite på sig. Visserligen tränade han på gym två dagar i veckan, och ibland hände det att en av hans fasta klienter eller någon av kollegorna bjöd med honom på en uppfriskande squashmatch mitt i veckan. Men promenaderna var ändå en viktig del av hans motionsprogram.

När han kom lite närmare hemmet, tog han fram mobiltelefonen och knappade in sitt eget hemnummer. Sedan hans hustru utsatts för hot och hans lille son nästan blivit kidnappad, hade han tagit för vana att regelbundet kontrollera att allt var bra med dem. Pia uppskattade det, det var han säker på. Dessutom hade han uppmuntrat henne och pojken att då och då under dagen ringa honom på jobbet. När han satt i möte stängde han ändå av ljudet på mobiltelefonen, så han oroade sig inte för att bli störd om han hade något viktigt att göra.

”Pia? Är allt bra med dig och Sebbe?”

”Jo, allt är som det ska. Är du på väg hem?”

”Ja, det är jag. Jag tror jag kommer att vara hemma senast om tjugo minuter.”

”Då kommer middagen att vara klar.”

”Du skämmer bort mig.”

Tonen av värme i hans röst gick inte att missta sig på. Det var inte maten den gällde, det var känslan av välbefinnande som han ingavs av det faktum att hans fru var tillbaka och hans son också. Han tyckte att de hade det bra nu, lika bra som under de första åren av deras äktenskap. Ingenting fick äventyra det. När han inte längre träffade Jonas Karlsson, den svenska polis som dykt upp i hans liv och skakat om honom och hans självuppfattning, kunde han inte längre förstå vad han sett hos honom. Tanken på att ligga med en man ingav honom faktiskt en del obehag. Ändå visste han att det var något hos Jonas som tilltalat honom. Egendomligt så ens liv kunde ändra sig. Kanske var det bara någon sorts livskris, som nu gått över.

”Skynda dig nu.”

Han kunde riktigt höra leendet i Pias röst, även om han naturligtvis inte kunde se henne. Pia var inte intresserad av teknologi i någon större utsträckning. Hans 3G-telefon klarade av videosamtal, men Pia använde inte ens den gamla GSM-mobil han lämnat över till henne när han skaffat sig den nya. Sebbe var intresserad däremot, men både Mikael och Pia ansåg att pojken måste vara minst tonåring innan han fick en sådan leksak i händerna.

När han låste upp ytterdörren möttes han av Sebbe som hoppade upp och klamrade sig fast om hans hals och hängde kvar där så Mikael nästan fick andnöd. Pojken började faktiskt bli ganska stor och tung.

”Hej, gubben. Hur har du haft det i dag? Var det roligt i skolan?”

”Ja, det var jättekul. Jag och Nikko drog tjejerna i håret och när vi skulle läsa saga på sista timmen så drog vi upp kjolen på Pirjo och -”

”Sebbe, du är väl inte elak mot flickorna? Så får man inte göra.”

”Men tjejer är ju så dumma och löjliga. Nikko och jag ska aldrig gifta oss. Vi ska bo tillsammans och inte tycka om någon annan än varandra.”

Mikael stelnade till. Var hade Sebbe fått det där ifrån? Han kände sig ett ögonblick alldeles iskall, fast det var varmt och skönt i lägenheten, även så här långt fram på hösten, eller förvintern.

”Vad menar du? Flickor kan väl vara trevliga de också. Och söta.”

”Nej. De är jättefula.”

Sebbe gjorde en ful grimas som fick honom att påminna om ett litet troll.

Nu stod Pia bakom sin son och log välkomnande mot Mikael som plötsligt rodnade över hela ansiktet. Hade inte Pia hört vad Sebbe sa? Det visade sig att det hade hon. Hon böjde sig ner och knäppte till Sebbe på näsan och skrattade åt honom.

”Du är ganska ful själv också, när du gör så där. Men annars är du söt. Lika söt som pappa.”

Nu hade Mikael återhämtat sig lite och sträckte på sig. Han drog Pia intill sig och kysste henne en aning mer passionerat än han brukade vilja när Sebbe var närvarande. Pojken gav ifrån sig ett generat ljud och satte händerna för ansiktet innan han sprang mot köket. Över axeln skrek han åt dem.

”Blää, vad äckligt.”

”Du menar lika söt som du.”

”Mm. Han är allt lite lik oss båda två. Tycker du inte?”

”Jo. Kanske.”

”Hur som helst så är maten klar nu. Häng av dig och kom och ät. Glöm inte att tvätta händerna. Jag ska se till att Sebbe gör det också.

Mikael skyndade sig att lyda. Bäst att inte få Pia på dåligt humör nu. Allting gick ju så bra just nu. Dessutom hade deras passionerade kyss fått honom att se fram emot Sebbes läggdags, även om det innebar att han antingen fick läsa saga eller diska efter middagen medan Pia gjorde resten. Egentligen behövde han förbereda ett fall till nästa dag, men han hade faktiskt redan arbetat med det hela dagen. Även om det hade varit bäst att läsa igenom det en gång till, kunde han kosta på sig att låta bli.

”Pia – jag kan ta disken ikväll om du vill läsa saga för Sebbe.”

Pia såg förvånat på honom. Oftast hade han så mycket att göra på kvällarna att han varken hann med pojken eller hushållet. Dessutom brukade han somna så fort han lagt ifrån sig mappen eller pärmen han haft med sig från jobbet.

Han gick fram till sin fru och kysste henne igen, och så viskade han en sak i hennes öra. Pia rodnade lite och så skyndade hon sig in till Sebbe. Medan han hällde i diskmedlet hörde han henne läsa något ur en bok av Astrid Lindgren. Emil i Lönneberga var det visst. Började inte Sebbe bli lite för stor för de där gamla sagorna? Han funderade på att de skulle skaffa honom lite nya böcker, för lite äldre barn.

När han väl börjat diska överröstade slamret Pias röst inifrån barnrummet. Hon kom tillbaka en liten stund innan han var klar med disken och han hörde hur hon gick omkring inne tvättstugan och höll på med något. Han gissade att hon la undan lite ren tvätt. När han torkat händerna och var på väg in i sovrummet hörde han henne i badrummet. Som alltid tyckte han om när hon gjorde sig lite extra besvär med sitt utseende.

Hon kom in i sovrummet i en sky av parfym, som Mikael själv kunde varit utan. Han föredrog hennes naturliga doft. Men om hon kände sig vacker, var hon lite mindre hämmad än vanligt. Det brukade alltid hjälpa upp stämningen.

När hon lagt sig ner, la sig Mikael ovanpå henne. Det pirrade till i maggropen. Han tyckte om att känna sig i överläge. Plötsligt mindes han när Jonas varit hos honom. Då hade det känts likadant. Det hade alltid varit han som tagit initiativet. Kort undrade han hur det var nu. Var Jonas lika – lydig som förut eller visade han en annan sida med Anna? Men Mikael skämdes genast för sina tankar. Pias kropp kändes då betydligt mer tilltalande mot hans, än Jonas någonsin gjort.

Nästa morgon var han ganska trött. När han vaknade insåg han att han sovit över väckarklockans första ringsignaler. Nu var det bäst att han skyndade sig. Hastigt kastade han sig in i duschen och gjorde sig i ordning. När han rakade sig var han för stressad så han råkade skära sig lite med hyveln. Vilken otur. Nu när han skulle in i rätten och allt.

Pia verkade lite dämpad, som hon ofta gjorde morgonen efter de hade haft sex. Mikael undrade om hon någonstans kände skuldkänslor, fast de faktiskt var gifta igen nu, helt lagligt och respektabelt. Han frågade hur hon kände sig, och hon svarade kort att hon hade lite huvudvärk. Hon såg faktiskt en aning blek ut.

”Är du säker på att du inte har fått migrän?”

”Jadå. Det är här är inget allvarligt.”

Men hon såg faktiskt ändå lite dålig ut.

”Jag kan inte köra Sebbe till skolan idag. Men kan du inte göra det och så åka hem och sjukskriva dig efteråt? Jag tycker du ser ganska krasslig ut.”

”Nej, det ordnar sig ändå.”

Han hade inte tid att argumentera längre. Om bara en halvtimme måste han vara i rätten. Idag måste han ta bilen. Lyckligtvis hade han ju en till, som Pia använde.

Fallet gick så bra som man kunde förvänta sig. Hans klient hade tur och klarade sig undan ett fängelsestraff han nog kunde tänkas ha förtjänat. Istället fick han betala böter och skadestånd, och verkade rätt nöjd med det. Efteråt återvände Mikael till kontoret och tog sig en titt på mappen över den där affärsmannen som hade vissa förbindelser med ryska maffian. Kanske borde han avsäga sig fallet. Än så länge hade inget allvarligt hänt, men han ville verkligen inte vänta på det. Inte efter vad som nästan hänt hans familj förra året.

Så ringde telefonen och en för honom okänd röst sa något på bruten finska. Efter att han lyssnat en stund, insåg Mikael att personen hotade honom. Han blev arg och sa emot, men då avslutades samtalet abrupt. Efteråt kände han en växande obehagskänsla. Han borde inte ha retat upp den där typen. Så ringde telefonen igen, och han ryckte upp luren, beredd på att samma man skulle börja om igen med sina hotelser. Istället var det – enligt vad personen hävdade – en polis. Mannen talade finska utan brytning, och lät relativt gammal. Han presenterade sig som Toivo Hannikainen.

”Är det här advokat Mikael Bergman?”

”Det stämmer. Vad gäller saken?”

”Har ni representerat en Erkki Lumminen?”

”Ja. Ursäkta men -”

”Er klient har just hittats död. Mördad.”

”Jaha. Tack för att ni talade om det. Kan jag hjälpa till med något?”

”Ni skulle kunna berätta lite om vad han behövde er hjälp med.”

”Ni förstår säkert att jag har tystnadsplikt -”

”Självklart, men det här gäller nu en mordutredning. Om det behövs skaffar jag naturligtvis en domstolsorder, men -”

”Jag vill gärna samarbeta med polisen, men faktiskt tror jag inte att min information kan vara till någon hjjälp. Det var fråga om en ren affärstvist.”

”Trots det skulle vi gärna vilja veta allt ni kan berätta för oss.”

Mikael tvekade. Han ville självklart samarbeta med polisen, men å andra sidan hade han ju sin tystnadsplikt. Fast om poliserna var så angelägna att de var beredda att gå till domstol för att få tillstånd att gå igenom hans f d klients affärsdokument, var det nog bäst att ställa upp.

”Då så. Som sagt, jag samarbetar gärna med polisen.”

”Jag skickar upp två män till er nu genast.”

”Genast? Kan det inte vänta tills imorgon? Jag har -”

”Jag skulle uppskatta om ni ville ta emot mina män nu direkt.”

”Ja, då får jag väl vänta här då.”

Mikael suckade. Visserligen var det inte så sent ännu, men snart borde han vara klar att ge sig iväg hem. Speciellt med tanke på att Pia inte mådde bra. Han ringde upp sitt eget nummer, men Pia svarade inte. En orosrynka visade sig mellan ögonen på honom. Om Pia var allvarligt sjuk –

Han väntade otåligt tills de två poliserna dök upp. Lyckligtvis var ingen av dem Anna Höglund. De två männen var betydligt äldre än hon, och även om en av dem var svensktalande, eller verkade vara det med tanke på namnet, var de en helt annan typ av polis. Mer den gammaldags sorten.

Mikael lämnade över all information han tyckte sig ha rätt att dela med sig av, och poliserna tog del av den utan att kommentera. Så blev han tvungen att be sin sekreterare att ta kopior på alltsammans, så poliserna kunde ta dokumenten med sig. Äntligen var de klara och tackade för sig och gick.

Mikael ringde hem igen, men fortfarande svarade ingen. Han ryckte åt sig sin överrock och sin portfölj och skyndade ner till bilen. Det fick inte ha hänt någon av dem något. Varken Pia eller Sebbe. Bara tanken på det fick honom att bli andfådd.

Han brydde sig inte om hastighetsbegränsningarna utan stampade på gasen hela vägen hem. Ibland såg han några fotgängare som hötte argt åt honom med nävarna men han ignorerade dem. Efter att ha parkerat bilen så snabbt som möjligt, rusade han upp och låste upp dörren. Ingen var hemma. Nu kände han sig närmast panikslagen. Om ändå Pia hade tagit för vana att ta med sig den gamla mobiltelefonen.

Han såg oroligt på klockan och insåg att Sebbe hade slutat skolan för ett par timmar sedan, och det var ändå hans sena dag. Var kunde han vara? Mikael funderade på vad hans bästa vänner hette och mindes så gårdagskvällen. Sebbe hade pratat om Nikko. Det verkade vara hans bästa vän. Nikko. Mikael försökte dra sig till minnes vad pojken hette i efternamn, men kunde inte påminna sig det. Däremot visste han var pojken bodde, för han hade varit med och hämtat Sebbe där ibland. Det var inte alls långt dit, fast Nikkos familj bodde i en villa, lite längre ut från centrum.

Mikael sprang ner för trapporna och satte sig i bilen. Snart var han på väg till Nikkos hem. Utanför på gatan såg han flera bilar. Det gjorde honom orolig. Han kände igen Pias bil men de andra – De två som stod på uppfarten var naturligtvis Nikkos föräldrars, men varför var det så många andra där? Eftersom Pia var kvar, kunde de väl ändå inte vara fråga om en middag eller annan tillställning?

Han parkerade bilen på andra sidan gatan och gick mot grindhålet där borta. Ingen verkade vara ute i trädgården, så han gick upp och ringde på dörren. Det gick fram många signaler men ingen svarade på så länge att han började tro att ingen var inne. Men så öppnades dörren en springa. Säkerhetskedjan var på, så han såg inte mycket av personen som öppnat, men de ögon som mötte honom nådde honom inte längre än till överkroppen. Och den mycket ungdomliga rösten fick honom att gissa att det rörde sig om en storasyster till Nikko.

”Moi. Jag heter Mikael Bergman och jag är pappa till Sebbe. Är han här?”

”Nej. Han är borta. Nikko också. Mamma och pappa och Sebbes mamma är ute och letar. Polisen är här också.”

Mikael kände en iskall ilning ner efter ryggraden. Inte nu igen. Han blev alldeles blek. Nu hörde han en annan ungdomlig röst som kom inifrån huset.

”Vem är det? Är det en polis till?”

”Nej, Tytti, det är Sebbes pappa.”

”Var är Pia – Sebbes mamma?”

”Vet inte. Ute.”

”Dina föräldrar då?”

”Ute.”

Det lät som flickan tyckte han var väldigt trögtänkt. Nu började dörren stänga sig. Hon hade uppenbarligen tröttnat på honom. Mikael hade ändå inget mer att fråga henne. Det här kunde bara inte vara sant. Sebbe fick inte vara borta. Pojkarna hade naturligtvis gått lite längre än vanligt. Kanske hade de till och med gått vilse, men poliserna och Nikkos och flickans föräldrar skulle naturligtvis hitta dem.

Mikael såg sig omkring. Det fanns något parkliknande eller kanske en lekpark lite längre bort. Han gick ditåt. Plötsligt hörde han ett skärande skrik. Det lät som en kvinna. Var det Pia? Eller kanske Nikkos mamma? Han började springa.

Innanför staketet stod en grupp människor samlade kring en liten gestalt som låg på marken bara delvis synlig, intill något lekredskap. Han sprang vidare tills han var så nära att han såg att det inte var en kvinna som skrek utan två. Den ena av dem var Pia. Han la armen om henne men hon var inte beredd på hans närvaro, så hon skrek ännu högre. Alla vände sig om samtidigt och stirrade på honom.

”Pia, det är ju jag. Vad har hänt?”

Pia sjönk ihop mot honom och grät hejdlöst. Han kände en växande frustration. Varför kunde ingen tala om något för honom? Han stirrade på männen som stod på knä runt den liggande gestalten. En av dem höll på med något vid barnets huvud. För han såg nu att det var en liten pojke som låg där. Han ville dra sig närmare för att se om det var Sebbe, men i det tätnande mörkret såg han inte mycket, trots gatlyktorna. Dessutom mindes han nu att Sebbe och Nikko var ganska lika på håll. Samma storlek, samma färger.

Nu verkade den man som höll på med barnets huvud ha fått loss en trasa eller tygbit som varit bunden kring barnets mun. Barnet började tjuta hysteriskt. Den andra kvinnan som måste vara Nikkos mamma kastade sig ner intill honom och försökte lyfta upp honom. Hans ben och armar verkade vara bundna. Det fick kvinnan att gråta ännu mer högljutt.

Mikael försökte igen.

”Pia, vet du var Sebbe är?”

”Nej. Han är borta. Någon -”

Istället vände sig Mikael till den av männen som stod närmast.

”Mikael Bergman. Sebbes pappa.”

”Teemu Salonen.”

”Vet du var Sebbe är?”

”Nej, tyvärr. Pojkarna kom inte tillbaka in som de lovat, så vi gick ut och letade. När du kom hade vi just hittat Nikko.”

Nu drog sig Salonen närmare och la armen om sin hustru och försökte samtidigt lugna sin son. Poliserna gjorde vad de kunde för att få pojken lite lugnare också. Till slut avtog snyftningarna, åtminstone från pojken. Nu hörde Mikael att den ene polisen utlovade en nöjestur i hans polisbil med sirenen på och allt, bara pojken svarade på några frågor. Det verkade fungera.

”Det var två gubbar som kom fram till oss och frågade hur man hittade till affären. När jag försökte svara, avbröt de mig och frågade om jag hette Sebbe Bergman. Jag sa nej, och då frågade de Sebbe. Han ville inte svara först, för han tycker inte om att prata finska – fast det gör han med mig ändå. Men han sen sa han ja. Då lyfte de upp oss och bar iväg oss hit. Vi var på väg hem, mamma, det är säkert, men de bar oss tillbaka hit och så band de mig och satte den där tygbiten för munnen på mig.

”Sebbe då?”

”De satte en sån där tygbit för munnen på honom också.”

”Hade du sett de där – gubbarna – förut?”

”Nej.”

”Hur såg de ut?”

”Stora. Mycket muskler som -”

Pojken avbröt sig för att leta efter ett passande ord för att beskriva de starka männen, men kom inte på något.

”Väldigt starka.”

”Talade de finska, alltså?”

”Fast inte så bra.”

”Hur menar du då?”

”De var utlänningar.”

”Vilken sorts utlänningar, kunde du höra det?”

Pojken ansträngde sig igen. Det riktigt syntes att han försökte komma på ett bra svar, men Mikael hade ingen stor förhoppning om det. Pojken var ju bara – åtta eller nio år. Hur skulle han kunna veta skillnaden på olika utlänningar?

”Jo, de pratade lite som Irinas mamma.”

Nikkos mamma lugnade sig lite och vände sig till poliserna.

”Irinas mamma är från Ryssland.”

Mikael frös till. Den där ryska maffian igen. Hans klient mördad alldeles efter han börjat känna sig iakttagen, och hotad per telefon. Nu var Sebbe bortrövad också – av män som talade ryska. Det kunde inte vara fråga om ett sammanträffande. Han måste få tala med poliserna, men först fick de snabbt försöka leta igenom lekplatsen, om inte poliserna redan gjort det. Visserligen trodde han inte att Sebbe var kvar, men de måste ju försäkra sig om det ändå, innan de gick vidare.

Genomsökandet av lekplatsen gick fort. Som Mikael hade trott fanns det inget spår efter Sebbe någonstans. Inte ens en tappad vante eller halsduk. Han kände hur det hettade till i ögonen. Inte hans Sebbe. Det var inte rättvist. Om de ville hota honom, kunde de kontakta honom direkt, inte försöka komma åt honom genom hans son. Men ryska maffian använde aldrig några rättvisa metoder, så mycket visste han redan.

Nikkos pappa bar tillbaka Nikko till sitt hus, och ringde efter en ambulans. Visserligen såg pojken inte ut att vara skadad, men det skadade ju inte att vara säker.

Pia grät fortfarande, men tystare. Däremot hade Nikkos mamma lugnat sig, nu när hennes pojke visat sig vara utom all fara. Poliserna delade på sig. Två av dem blev kvar hos familjen Salonen. De övriga gav sig iväg tillsammans med Bergmans, för att få ett detaljerat signalement på Sebbe, och ett aktuellt fotografi. Medan Pia letade fram fotot, bad Mikael att få tala med den ene av poliserna, den som verkade ha den högsta rangen.

”Jag skulle vilja tala med er om något. Det gäller – ett möjligt motiv till bortförandet av Sebbe.”

”Jaha? Vad gäller det?”

Mikael förklarade så kortfattat som möjligt, och nämnde också vad de två mordutredarna hette. Den här polismannen nickade förstående.

”Det låter ju faktiskt som det skulle kunna vara förklaringen. Förhoppningsvis kommer de snart att höra av sig angående sina krav. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att se till att Sebbe kommer tillbaka oskadd. Det måste vara så att de tror att ni har något som de vill ha, kanske information. Vi ska ordna avlyssning av er telefon och när de tar kontakt är vi beredda.”

”Jag förstår.”

De timmar som följde fastnade inte i Mikaels minne i detalj. Det enda han senare kom ihåg var känslan av hjälplöshet, och en växande panik. Ingen ringde. Polisens spaningar verkade inte ha några resultat. Till slut lyckades Mikael få Pia att lägga sig en stund. Han uppmanade henne att ta några sömntabletter, vilket hon till slut gick med på. Själv vankade han av och an i lägenheten och ryckte till vid varje ljud. Men det visade sig alltid komma från en grannlägenhet eller utifrån gatan. Telefonen förblev tyst. Ibland lyfte Mikael på luren, fast han visste att det var meningslöst, för att försäkra sig om att den verkligen fungerade. Det kom alltid en klarsignal.

Framåt morgonen ringde det till slut och Mikael ryckte upp luren, beredd att gå med vilka krav som helst. Men det var inte kidnapparna, utan den av poliserna han talat mest med kvällen innan.

”Herr Bergman. Jag har några upplysningar åt er. Vittnen har berättat att en liten pojke som motsvarar Sebbes signalement reste med färjan till Stockholm i går kväll. Pojken verkade vara utmattad och blev buren av en man som – det kvinnliga vittnet hade svårt att tro var hans far. Mannen var lite i yngsta laget och – jag vet inte. Något verkade vara fel.”

”Stockholm? Jag trodde snarare de var på väg till St Petersburg eller kanske Riga.”

”Ja, det var vad vi hade väntat oss också. Men det förekommer mycket maffiaverksamhet i och omkring Stockholm också. Jag måste säga att det här är ett gott tecken. Hade de fört Sebbe till Baltikum eller Ryssland hade det varit svårare att hitta honom. Vi har naturligtvis redan kontaktat Stockholmspolisen och de kommer att samarbeta med oss till fullo.”

”Tack. Då vill jag åka till Stockholm själv också.”

”Det är ingen bra idé, herr Bergman. Jag måste avråda.”

”Jag åker. Förstår ni inte att jag måste vara där, när svenskarna hittar Sebbe.”

Han hörde fotsteg bakom sig och så hördes Pias röst.

”Har de hört något om Sebbe?”

”Jag ringer upp.”

”Det var polisen. De – har fört Sebbe till Stockholm.”

”Stockholm? Men sa du inte -”

”Ja, jag vet. Men tydligen är han i Stockholm. Svenska polisen är inkopplad nu så de kommer säkert snart att hitta honom.”

”Du skulle åka dit också, inte sant? Jag tyckte du sa något om -”

”Jo, jag ska åka nu direkt. När de hittar Sebbe så ska jag vara där.”

”Då kommer jag med.”

”Men Pia, du borde inte resa när du just har fått en så allvarlig chock. Du mådde ju inte bra i går heller. Stanna du hos din mamma eller -”

”Om du åker, ska jag också följa med.”

Han hörde på hennes bestämda ton att hon inte tänkte ändra sig. Det var inte ofta hon lät så här bestämd, men när hon gjorde det, gick det aldrig att få henne att ändra sig.

”Då så. Jag bokar biljett åt oss båda två. Nu måste jag tala färdigt med polisen. Jag ringer till kontoret också och förklarar.”

”Kan du göra det på mobilen? Jag måste också sjukskriva mig.”

”Naturligtvis.”

”Förresten, du hade rätt. Jag borde använda en mobiltelefon också. Vet du var den där gamla är?”

”Jag tror den ligger i skåpet i köket. Ring du så letar jag upp den, innan vi packar och så.”

Några timmar senare, var de på väg till färjeterminalen. De möttes av den polis som hållit i fallet ända från början. Bakom honom skymtade Mikael Anna Höglund. Vad gjorde hon här? Hon var ju mordutredare. När hon inte varit inblandad i utredningen av hans klients mord, borde hon inte ha kopplats in nu heller.

”Ni känner visst Anna Höglund?”

Mikael hade svårt att komma på något lämpligt svar. Helst hade han velat be att en annan person skulle ansvara för fallet, men han förstod att han inte hade något val. För övrigt spelade det ju ingen roll. Anna kanske var en oerhört tröttsam och obehaglig person, men hon hade ändå räddat Sebbes liv en gång tidigare. Och Pias också. Det fick man faktiskt erkänna.

”Ja. Vi har träffats förut.”

”Eftersom Anna Höglund var en av de poliser som hade ansvaret för att skydda er hustru och son när de blev utsatta för hot förra året, så ansågs det lämpligt att Anna fick hjälpa er den här gången också.”

”Jag förstår.”

Men det gjorde han egentligen inte. Varför behövde hon dyka upp jämt? Sist de setts hade hon skrikit och varit oförskämd och nästan avslöjat hans förhållande med Jonas för Pia. Det hade hängt på ett hår att han inte lyckats få henne att tro att alltsammans bara berodde på svartsjuka från Annas sida. Men till slut hade hon låtit sig övertygas.

Han undrade hur Pia skulle reagera på Annas närvaro, men orkade inte ägna så mycket tankeverksamhet åt den frågan. Efter den sömnlösa natten och oron för Sebbe hade han inte så hemskt mycket energi över för att oroa sig för vad som trots allt var ett mindre obehag.

Så klev de på färjan och eskorterades ner till sin hytt. Anna hade visst en egen hytt. Skattebetalarnas pengar fick betala det, tänkte Mikael surt, men så skämdes han lite. Det var säkert inte speciellt trevligt att ryckas loss från sin ordinarie tjänst så där plötsligt. Ändå verkade inte Anna klaga. Han fick väl visa lite tacksamhet.

Nästa dag möttes de – inte helt oväntat – av Jonas Karlsson och hans äldre kollega, vars namn Mikael hade lyckats glömma igen. I hans ögon verkade de båda två inkompetenta och slarviga, men han visste ju att Jonas faktiskt hade blivit sårad när han försökte rädda Sebbes och Pias liv förra året. Kanske var Jonas lite mer effektiv än han verkade med sitt lättsamma och vänliga, fast naiva sätt.

Anna och Jonas tillät sig att hålla om varandra en kort stund. De tänkte kanske att eftersom Bergmans kände till deras relation spelade det ingen roll. Till Mikaels lättnad verkade inte Pia bry sig särskilt mycket om vilka poliser som skulle hjälpa dem, bara de till slut hittade Sebbe oskadad.

Precis som Anna dagen innan, sträckte Jonas vänligt fram handen och hälsade på dem båda. Mikael såg en kort stund in i Jonas ögon och sökte där efter något mer personligt erkännande av vad som hänt mellan dem en gång, men han kunde inte utläsa något mer än vänligt deltagande.

På något sätt fick det honom att känna sig irriterad. Uppenbarligen hade deras förhållande inte betytt något för Jonas. Var det kanske som man brukade säga om svenskar, att de var promiskuösa och sexuellt frigjorda? Kanske brukade Jonas kasta sig från det ena förhållandet till det andra, ibland med män och ibland med kvinnor. I så fall hade nog Anna ett obehagligt uppvaknande att se fram emot. Med illa dold tillfredsställelse tillät sig Mikael att föreställa sig det.

Den här gången skulle de bo på hotell. På ett sätt var det en lättnad för dem, åtminstone Pia, att de inte behövde återvända till samma lägenhet där de förra året utsatts för ett mordförsök, och där Jonas faktiskt blivit sårad när han försökte skydda dem. Men bevakningen verkade vara lika god på hotellet som i lägenheten.

De fick ett rum som låg på högsta våningen, i en korridorsnutt där det förutom en nödutgång, bara fanns fyra andra rum, och en städskrubb. Mikael var inte förvånad att de här rummen var lediga. Han fick också höra att de tre rum som de inte behövde, skulle stå tomma, för enkelhetens skull. Då skulle de inte få tillgång till fler poliser för sitt beskydd, men kanske behövdes det inte. Han trodde att de kanske skulle nöja sig med att de nu hade Sebbe. Men det faktum att de inte hört av sig oroade honom. Han hade vidarekopplat hemtelefonen och bett receptionisten att koppla vidare alla viktiga samtal till hans mobil, så att de som behövde nå honom skulle kunna göra det.

Trots att hans nerver spändes till bristningsgränsen ägnade han ett par timmar åt att försöka lära Pia att använda den gamla mobilen. Hon såg ut som hon tyckte det var onödigt, och kanske var det det. Motvilligt fick han erkänna det, när det visade sig att hon mycket väl kunde använda alla de viktigare funktionerna. Kanske var den inte så svår att använda som han trott att hon skulle tycka.

Lyckligtvis verkade Pia klara pressen ganska bra. Men varje timme som gick utan att kidnapparna kontaktade dem var olycksbådande. Mikael hade faktiskt hanterat ett par kidnappningsfall och då kraven dröjde, kunde det innebära att offret hade dött. Men så fick det inte gå den här gången. Tanken fick honom nästan att gripas av panik. Inget fick hända Sebbe på grund av honom och hans arbete. Om Sebbe klarade sig skulle han bara åta sig säkra fall. Aldrig något det minsta farligt. Kanske skulle han börja föreläsa istället. Faktiskt hade en gammal vän erbjudit honom ett arbete på universitetet i Åbo. Där skulle de kunna börja om på nytt, han, Pia och Sebbe. Han bestämde sig för att ta upp det med Pia så fort allt hade ordnat sig.

Jonas kollega skulle hålla kontakten med ledningen, och meddela Jonas och Anna om det gjordes några framsteg när det gällde att hitta Sebbe. De sista spåren efter dem ledde norrut. På färjeterminalen hade de mötts av en bil och försvunnit på vägen mot Uppsala. Nu koncentrerades spaningen i Uppsalatrakten. Man misstänkte att Sebbe hölls i något hus på landsbygden, kanske ett torp ute i skogen.

Under tiden var Pia i upplösningstillstånd. Mikael som själv var ganska omskakad började snart bli utmattad av att försöka trösta Pia. När han kunde gick han ut i korridoren och under förevändning att hålla sig underrättad om eventuella framsteg i spaningarna, försökte han få igång konversationer med Jonas kollega, när han var där, Jonas och till och med Anna. Både Jonas kollega och Jonas själv var hänsynsfulla och förstående, och Mikael tyckte att till och med Anna verkade väldigt deltagande. Men samtidigt var hon både kort i tonen och en aning frånvarande.

Nu när Pia var i chocktillstånd och han själv hade svårt att ta sig samman och tänka klart, flög Mikaels tankar till den bekymmersfria tiden han tillbringat med Jonas. Han kunde inte låta bli att tänka på hur exalterande det hade varit att utforska nya sidor av sin sexualitet tillsammans med en så oväntad partner. Under Annas surmulna blickar började det kännas svårt att vara så nära Jonas utan att kunna röra vid honom. Han mindes att han känt så under den förra vistelsen i Sverige. Ibland var det närmast plågsamt att gå omkring med en sådan förbjuden känsla inom sig.

Till slut blev nervspänningen för mycket för honom. Hans vakna tid delades mellan oron för Sebbe och längtan efter Jonas. En dag när Anna inte mådde så bra, och stannade i sängen längre än vanligt, blev Mikael ensam med Jonas. Jonas kollega hade dykt upp en stund kvällen innan och rapporterat de senaste upptäckterna de gjort. Sebbe hade synts till i ett litet samhälle nordväst om Uppsala, men därefter var det oklart vart han tagit vägen. Innan den andre svensken försvann igen, lovade han att återkomma så snart de hade gjort nya framsteg.

Alltså var Mikael ensam med Jonas. Jonas verkade väldigt förstående och berättade om hur det varit när hans systers yngste hade drabbats av hjärnhinneinflammation och de allihop vakat på sjukhuset. Någonstans i bakhuvudet uppskattade Mikael Jonas deltagande och han kunde till och med ryckas med av berättelsen, fram till avslutningen, då pojken vaknat och frågat efter sin födelsedagspresent, som han fått tre veckor tidigare, men som han trodde han fått bara samma kväll.

Ändå var inte berättelsen det som framstod som tydligast för Mikael. Istället kunde han inte låta bli att stirra in i Jonas ögon, att låta blicken röra sig ner över hans ansikte, och stanna vid den generösa munnen. Jonas verkade inte alls märka något ovanligt med Mikaels uppmärksamhet och han avbröt sig då och då och gick in för att kolla hur Anna mådde, eller gå in med ett glas kallt vatten till henne. Avbrotten gjorde Mikael frustrerad. Han ville kunna gå upp helt i sitt studium av Jonas ansikte.

När Jonas kom tillbaka för fjärde gången, kunde Mikael inte hindra sin blick från att vandra ner efter Jonas muskulösa och vältränade kropp. Det var otroligt hur sexigt det kunde vara, fast Mikael egentligen inte alls uppfattade mäns kroppar som attraktiva. Tvärtom egentligen. Muskler och skäggstubb och hårig hud var det sista han brukade fundera på. Ändå kände han hur han blev alltmer rastlös. Han hade svårt att sitta still, men han ville inte gå in till Pia, för han visste att om han såg hennes bleka, olyckliga ansikte skulle han känna sig skyldig.

Samvetet plågade honom visserligen, men just nu kunde han inte eller orkade inte fokusera på det. Han anade att han nog inte var sig själv just nu, men han kunde inte bry sig om det heller.

När Jonas satte sig ner igen på en av stolarna, och gjorde det bekvämt för sig, hade Mikael fått nog. Han reste sig häftigt upp och förvånat gjorde Jonas det också.

”Hur är det med dig? Du kanske också skulle gå och lägga dig? Pia -”

Men Mikael ville inte lyssna på sin frus namn. Det han hade i tankarna hade inget med henne att göra. Utan att svara, gick han hastigt fram till Jonas, som nu stod oroligt vid väggen in till det andra sovrummet, det som Anna och Jonas delade. Dörren stod på glänt ut mot korridoren, för de två möjliga ingångarna till den var låsta inifrån, men det var tyst och lugnt på hela våningsplanet.

Jonas såg medlidsamt på Mikael, och undrade om han kanske borde beställa upp något att dricka eller kanske en huvudvärkstablett. Han misstänkte inte på något sätt vad Mikael hade i tankarna. Plötsligt, utan någon förvarning, som Jonas såg det, kastade Mikael sig mot honom och tryckte upp honom mot väggen. Jonas tappade andan och kom inte på något att säga, medan han försökte återhämta sig från förvåningen och smällen.

Men Mikael gav honom ingen tid alls att finna sig. Istället började han kyssa honom hårt och intensivt. Jonas ögon vidgades och han försökte dra sig undan. Mikael höll honom i ett järngrepp och flyttade sig inte en millimeter.

Äntligen. Det här var vad han hade saknat under det år han tillbringat med Pia igen. Häftigheten, våldsamheten när de hade sex. Med Pia var det alltid fråga om att lirka och övertala och försiktigt locka henne ett steg i taget. Det hade faktiskt varit en av anledningarna till att de kommit ifrån varandra – hennes tveksamma inställning till sex. Visst hade de haft det bra, innan Sebbe föddes, men det var länge sedan och något måste ha hänt med Pia sedan dess.

Hur som helst, Mikael pressade sin kropp mot Jonas och höll honom i ett fast grepp med båda armarna. Nu hade Jonas haft tid på sig att samla sig, och han lyckades dra sig undan en aning från Mikaels krävande mun.

”Du, lägg av nu. Sluta. Jag vill inte, och även om jag gjorde det skulle jag aldrig kunna göra så mot Anna. Och jag trodde faktiskt att du inte skulle vilja behandla Pia så här.”

”Pia har inget med det här att göra.”

Än en gång letade Mikaels mun efter Jonas, men han vred sig åt sidan och lyckades undvika att bli kysst igen. Mikaels läppar snuddade istället vid Jonas kind och började röra sig ner över halsen och mot halsgropen. Nu stack Mikael också in ena handen under Jonas t-shirt och släppte därför delvis taget om honom.

Det gav äntligen Jonas en chans att ta sig loss. Han ville inte göra Mikael illa, men han kunde inte heller låta honom fortsätta. Motvilligt och alldeles för försiktigt, slog han ut med armarna och lyckades lossa Mikaels grepp om honom. När han var fri, flyttade han sig undan. Men Mikael följde efter.

”Gör inte så här, Mikael. Jag fattar att du inte är dig själv just nu, men du förstår väl att det är slut. Det var fint medan det varade, men – det här är nog inte riktigt min grej. Inte din heller, trodde jag. Lugna dig.”

”Betydde det ingenting för dig?”

Mikael kände att han blev argare och argare. Visserligen var det han själv som avslutat relationen, men ändå. Jonas hade väl inte behövt komma över det så där lättvindigt? Dessutom kändes det oerhört enerverande att Jonas gick omkring där utan att fatta hur sexig han var. Mikael skämdes men ilskan och frustrationen tog överhanden.

Han följde efter Jonas och försökte kyssa honom igen. Nu insåg Jonas att det var allvar och han tvingade sig till att koppla ett grepp på Mikael så han fick en chans att lugna ner sig. Med armarna låsta bakom sig, lite grand på samma sätt som Anna tyckte om att göra med Jonas på nätterna, fick inte Mikael en chans att varken kyssa Jonas eller röra vid honom. Ilsket försökte han ta sig loss, men fick erkänna sig besegrad.

De två männen hade varit så helt inne i sin kamp så de inte lagt märke till omgivningarna alls. Vad de inte haft en aning om var att Anna hade bestämt sig för att gå upp. Hon skämdes för att låta Jonas ta hela ansvaret för ett fall som egentligen var hennes. Snabbt hade hon klätt på sig och utan att slösa bort mer tid hade hon skjutit upp den dörr som stått på glänt mellan hennes rum och det yttre rummet där Jonas satt. Eller där han suttit, tills nyligen.

När hon tittade in fick hon se Mikael hastigt resa sig upp. Hon undrade om Pia kanske ropat inifrån sitt rum, men i så fall hade hon själv inte hört det. Men så kastade sig Mikael över Jonas som var helt oförberedd. Inför Annas chockade och förvånade ögon, började Mikael kyssa hennes pojkvän och tafsa på honom. Utan att kunna förmå sig till att ge ifrån sig ett ljud eller röra sig för att ingripa, stod hon som förstenad och såg på. Om inte Jonas slet sig loss måste det innebära att han hade saknat Mikael och hans omfamningar. Anna bet sig sorgset i läppen. Det här hade hon egentligen väntat sig hela tiden.

Men så hörde hon Jonas protestera och nu hade han återfått rörelseförmågan. Anna kunde inte låta bli att le lättat när hon såg hur Jonas vred sig undan och hon började fundera på att ingripa. Innan hon kunnat bestämma sig för hur hon skulle göra, såg hon Mikael börja tafsa in under Jonas t-shirt, och så fick Jonas loss armarna och kunde knuffa undan Mikael.

Det blev tyst en stund, men så sjönk Mikael ihop, och Jonas kände att motståndet rann ur honom. Försiktigt släppte han taget och tog ett steg tillbaka. Trots att han tyckte synd om Mikael, på grund av att hans lille son hade blivit bortrövad och insåg att han levde under hård press just nu, hade han själv ilsknat till.

”Du frågade om det betydde något för mig. Svaret är ja. Det gjorde det. Men det var länge sen och både du och jag har gått vidare. I alla fall trodde jag att du gjort det. Men nu börjar jag undra om du inte helt enkelt var kåt. Och är det så – då är jag verkligen inte intresserad av att behandla dig med silkesvantar längre. Jag tycker synd om Pia. Hur som helst kan du inte komma så här och hoppas på lite sex vid sidan av. Jag kan inte fatta att du har samvete till det.”

Mikael andades häftigt och för en gångs skull hade han svårt att hitta de rätta orden. Han ville förklara att det inte var sexet i sig han saknade utan – lättsamheten och – paradoxalt nog våldsamheten. Men det spelade säkert ingen roll för Jonas. Dessutom visste han ju att Jonas hade helt rätt. Det var oerhört orättvist mot Pia och dessutom oförskämt mot Anna.

”Jag – ber om ursäkt.”

Jonas såg forskande på Mikael. Så nickade han.

”Okej, ingen fara. Men tänk på det jag har sagt.”

Mikael vände och gick ut i korridoren för att återvända till sitt och Pias rum. Han hade verkligen burit sig illa åt, mot dem allihop. För ögonblicket hade hans upphetsning lagt sig och ersatts av en djup skamkänsla.

Jonas kände sig faktiskt lite omskakad, både för att Mikael hade varit så våldsam och för att han själv tydligen helt hade överskattat förhållandet med Mikael. Om det bara varit så att Mikael varit frustrerad för att han fått vara utan sex så länge, kändes det inte alls lika bra att minnas deras relation. Visserligen kunde han som kille visst förstå att man kunde bli desperat i sin ensamhet, men om Mikael bara hade trott att det var hur lätt som helst att ställa om sig till att gå in i en homosexuell relation, då hade han fel. Även om Jonas inte skämdes, började han känna sig ganska utnyttjad och lurad.

Han hörde ett svagt ljud och såg upp – rakt in i Annas ögon. En häftig rodnad spred sig över hans vanligtvis så glada och vänliga ansikte. Om hon hade sett eller hört något – Kanske var det bäst att själv berätta och förklara alltsammans innan Anna konfronterade honom. Men han hann inte säga något, innan Anna gick mot honom med bestämda steg. Han undrade sekundsnabbt om Anna tänkte slå till honom och det pirrade till i maggropen, delvis av förväntan.

”Hej. Förlåt att jag låg och latade mig så länge. Men jag kände mig lite vissen.”

”Det är klart att du måste ta det lugnt. Vi vill ju inte att du – ni – ska bli trötta. Känner du dig bättre nu?”

”Ja, det gör jag. Och du Jonas – jag älskar dig.”

Jonas log förvånat men förtjust. Då var hon inte arg på honom i alla fall, men kanske hade hon inte alls uppfattat något av vad som hände och då måste han nog ändå förklara sig. Självklart måste de ha en relation som var byggd på fullständig ärlighet och öppenhet.

”Jo, du – Anna – det var så att -”

”Att Mikael kastade sig över dig igen nyss. Jag vet. Jag såg och hörde alltihop. Du var fantastisk. Kom hit.”

Jonas såg ut som han inte riktigt hade fattat vad hon sa, men så spred sig ett förtjust leende över hans ansikte igen. Han reste sig upp och lät sig än en gång dras in i en björnkram. Det var helt otroligt hur stark Anna var. Det kändes enormt sexigt att hanteras av en så stark kvinna. Faktiskt mycket bättre än att pressas mot väggen eller ner i sängen av en man. Det kunde han faktiskt säga helt säkert.

Fast Anna egentligen inte gillade alls att den där Mikael hade slaskat på Jonas bestämde hon sig för att sätta sig över det. Det var ju inte Jonas fel och det skulle säkert inte märkas något när hon själv kysste honom. Hon upptäckte snart att hon hade rätt. Det smakade precis som vanligt. Tur att Jonas varken rökte eller snusade. Då hade han allt fått sluta direkt.

Men de släppte förskräckta varandra när de hörde springande steg närma sig utifrån korridoren.

När Mikael skamset gläntade på dörren in till det rum han och Pia delade, hade han ingen aning om vad han skulle säga till Pia. Han inbillade sig att hon skulle läsa mellan raderna att han hade gjort något han behövde skämmas för eller att hon helt enkelt skulle se det i hans ansiktsuttryck. Men när han kom in, låg inte Pia i sängen. Badrumsdörren var stängd, så han knackade och väntade, men han hörde inga ljud där inifrån. Så knackade han igen, men nu började han frukta att ingen skulle svara. Han greps av en växande panikkänsla som han inte riktigt förstod och slet upp dörren.

Badrummet var tomt. För säkerhets skull öppnade han duschkabindörren och såg in, men där var också tomt och torrt. Han rusade ut i sovrummet igen, och märkte nu att Pias kläder var borta. Ytterkläderna också, fast hon hade haft dem hängande i klädskåpet. Det stod öppet så det var lätt att se att bara hans överrock hängde där nu.

Han stod ett ögonblick som förstenad, innan han sprang ut i korridoren. Dörrarna till de oanvända rummen var olåsta och han slängde upp dem en efter en, men de var tomma allihop. Visserligen gick han inte in i badrummen, men han förstod ju att Pia inte skulle gömma sig i något av dem.

Fast han för några minuter sedan minst av allt velat se Jonas och Anna igen, visste han inte vad han annars skulle göra.

”Pia är borta.”

Det hjälplösa uttrycket i hans ansikte fick både Anna och Jonas att reagera direkt. Jonas sprang förbi Mikael ut i korridoren och började leta i alla rummen. Han kände på ytterdörrarna, men de var som vanligt låsta, fast de hindrade bara någon från att komma in utifrån. Inifrån gick det naturligtvis att knäppa upp låsen och smälla igen dörren bakom sig. Den som gjort det måste ha gjort det tyst, det var allt han kunde tänka sig. Han letade dessutom igenom badrummen och bankade på städskrubbsdörren, fast han förstod att Pia inte kunnat ta sig in dit. Nyckeln dit hade bara hotellpersonalen.

Under tiden frågade Anna ut den chockade Mikael. Det stod omedelbart klart att Pia måste ha gett sig iväg. Anna gissade att Pia, precis som hon själv, blivit ett ofrivilligt vittne till scenen mellan de två männen. Till skillnad från henne själv, hade Pia inte fått se något betryggande. För henne måste det ha varit ett grymt uppvaknande. Fast Anna egentligen inte alls tyckte om Pia Bergman, kände hon ändå ett visst medlidande med henne. Självklart på grund av sonen, men också på grund av makens svek. Hon nämnde inte sin teori för Mikael, för trots allt ville hon inte lägga sten på börda, men hon anade att han också förstod vad som orsakat Pias försvinnande.

Jonas kom tillbaka och det syntes tydligt att hans sökande hade varit resultatlöst.

”Jag har letat överallt nu. Hon är inte här. Jag ringer efter förstärkning.”

Anna nickade instämmande. De klarade inte av det här ensamma. Kanske bäst att hon gick med på att stanna hos Mikael, så fick Jonas hantera sina kollegor. Det här var ju trots allt hans hemmaplan.

Men Mikael verkade inte alls vilja stanna kvar och vänta på att få höra vad som hänt med hans fru. Han insisterade på att få följa med men det tänkte Anna verkligen inte gå med på. Nu fick hon ta i med hårdhandskarna.

”Du stannar här. Jonas tar hand om det. Han och hans kollegor känner ju till stan och -”

”Men det är min fru och det är mitt fel -”

”Ja, ja, ja. Det där förstår vi nog allihop. Men jag har ansvaret här och du går ingenstans.”

Hon stirrade befallande på Mikael, med en blick som inte vek en tum. Till slut såg han bort. Utan ett ord, erkände han sig besegrad.

Jonas försvann nerför trapporna, och Anna fick inte ens en chans att säga hej då eller kyssa honom. Visserligen fanns det ingen anledning att tro att det skulle hända honom något, men hon brukade ändå vilja krama om honom och önska honom lycka till och så, när han gav sig iväg. Men jobbet gick ju som vanligt före. Kanske hade Jonas gjort ett riktigt val när han bestämt sig för att säga upp sig och bli hemmapappa på heltid. Hon kanske borde ändra sig. De kanske båda två kunde gå ner till halvtid och dela på jobbet hemma.

”Ta det lugnt nu. Hon har inte hunnit långt. De ska nog hitta henne.”

”Men -”

”Mikael.”

Han tystnade. Så hördes ett tvådelat pip från hans mobiltelefon och han hoppade till av förvåning. Han hade inte väntat sig att få ett SMS här. Trevande efter telefonen, undrade han vad det kunde gälla. Var det kidnapparnas sätt att äntligen ta kontakt eller – Med darrande händer fick han fram mobilen och lyckades knappa fram SMS:et. När han läst färdigt förlorade hans ansikte all färg och han sjönk ner på en av stolarna utan ett ord.

Anna gick fram till honom och vred mobilen ur hans krampaktigt gripande hand. Meddelandet var kort och koncist, med några stavfel och bara en stor bokstav i början på den långa meningen utan skiljetecken.

Mikael hade naturligtvis gissat rätt. Pia hade sett vad som hänt och hon hade inte tagit det bra, det var uppenbart. Anna rynkade pannan. Strömmen låg ju inte långt från hotellet och över huvud taget var det lika nära till vatten i Stockholm som i Helsingfors och många andra finska städer. Dessutom fanns det ju höga byggnader och tung trafik runt hörnet. Gott om tillfällen för en desperat kvinna som förlorat fotfästet i tillvaron. Scenen mellan hennes man och en annan man måste ha varit det som slutgiltigt knuffade henne över gränsen.

Anna tog fram sin egen mobil och ringde upp Jonas. Hon önskade att hon kunnat tala något annat språk med honom, men både svenska och finska och antagligen engelska, kunde ju Mikael också. För övrigt fick han väl stå sitt kast. Hon hade inte tid att behandla honom med silkesvantar som Jonas hade kallat det nyligen.

”Hej, det är jag. Pia har skickat ett SMS. Ett självmordsbrev. Ja. Jaha. Jag förstår. Hon slösade inte bort någon tid. Jag får väl göra det. Jo. Jag också. Då kommer vi, så fort bilen hunnit hit.”

Hon avslutade samtalet och medan hennes blick sökte Mikaels tänkte hon snabbt. Här dög inga undanflykter. Hon fick vara ärlig helt enkelt. Mikael var ju ändå en professionell person, och advokater brukade ju inte vara överdrivet känslosamma.

”De har hittat henne. Hon hade kastat sig i vattnet i Strömmen. Det är ju ganska kallt, men det fanns några militärer där och de fick upp henne. Hon har förts till Karolinska sjukhuset och vi ska dit också. De skickar en bil.”

”Hur är det med henne?”

”Det visste inte Jonas än.”

Mikaels ansikte var så blekt att Anna fruktade att han skulle svimma av. Precis vad hon behövde. En hysterisk advokat på halsen. Hon skulle verkligen inte kunna bära ner honom till bilen. Då fick väl chauffören komma upp och släpa ner honom istället.

Men Mikael lyckades samla sig och utan ett ord till följde han med Anna ner till receptionen. En polisbil saktade just in utanför och de skyndade ut till den. Med sirenerna på, susade bilen fram i den täta storstadstrafiken. Hastigheten och sirenerna ingav Anna onda aningar, men Mikael verkade ha nått gränsen för vad han orkade oroa sig för. Han satt tyst och stilla i baksätet och reagerade inte när Anna då och då tittade forskande på honom. Det vore ju ändå en sabla otur om Pia var död. De hade ju inte heller fått tillbaka Sebbe ännu. Måtte nu inte hela uppdraget bli ett stort fiasko. Det önskade hon åtminstone inte Mikael, hur han än burit sig åt.

Väl framme på sjukhuset, visades de upp till en korridor på fjärde våningen. Utanför en stängd dörr stod Jonas och väntade. Han såg allvarlig ut och Anna började frukta det värsta. Men han log ändå lugnande mot henne när hon närmade sig.

”Jag har inte fått höra något än, men hon var visst vid medvetande.”

Mikael sjönk ner på den enda stolen som fanns i korridoren. Jonas såg ut som om han tänkte opponera sig, men så ändrade han sig. Anna klarade nog av att stå ett tag. Hon hade ju försäkrat honom om att hon var helt okej, och fostret var inte så ömtåligt som han först trott.

De fick vänta så länge att Anna började tröttna. Det var allt rätt så tröttsamt att stå så här, timme efter timme, men efter en stund gick Jonas och letade reda på en stol till, och ville att hon skulle sätta sig på den. Hon insisterade på att de skulle turas om, och det gick han med på. Ett par gånger gick han och frågade i receptionen och en gång bad han att få låna en telefon med kortautomat. Det hade inte kommit in några nya upplysningar om Sebbe än, och Anna började misströsta om det också.

Men så kom äntligen en äldre kvinna i läkarrock emot dem i korridoren. Hon verkade vara i sextioårsåldern och såg kompetent och erfaren ut.

”Mikael Bergman?”

”Ja. Hur är det med Pia?”

”Hon mår efter omständigheterna bra. Jag kan inte säga än hur det går med barnet, men hon själv kommer att bli fullt återställd.”

Mikael stirrade dumt på läkaren. Vad visste hon om Sebbe? Han märkte knappast hur Anna och Jonas utbytte blickar någonstans intill honom.

”Barnet?”

”Visste ni inte att er fru var gravid? Än så länge är det lite svårt att säga hur det går med barnet, som sagt var. Jag hörde att er son har försvunnit. Chocken kan ha fått er fru att tappa omdömet. Försök att få henne att gå till en psykolog när ni kommer hem till Finland, så ska ni se att hon mår bättre.”

”Tack. Får jag gå in och prata med henne?”

Läkaren tvekade. Efter vad hon hört hade inte Pia Bergman velat prata med någon, men ingen hade sagt något om att hon inte fick ta emot besök, så hon kunde inte vägra den här uppenbart skakade maken att få träffa sin fru.

”En liten stund då. Hon är ganska svag, men som sagt, hon kommer att återhämta sig.”

”Tack.”

Mikael följde med in, och väntade medan läkaren tog Pias puls och kontrollerade att droppet fungerade som det skulle. Så gick hon ut igen och Mikael satte sig vid Pias sängkant.

Hennes ögon var slutna, så han utgick ifrån att hon var medvetslös eller sov, men han kunde ändå inte låta bli att se på henne. Hennes bleka, smala ansikte fick hans samvete att gnaga i honom. Hur hade han kunnat försöka bedra henne som han gjort? Jonas hade haft rätt. Om Pia nu inte klarade sig, om hon förlorade det väntade barnet eller – om Sebbe aldrig kom tillbaka – hur skulle han då kunna leva med sig själv?

Han visste ju att han älskade Pia. Varför räckte det inte för honom? Vad var det han saknade i deras samliv, som han trodde att han skulle hitta i en relation med en man? Eller hade Jonas haft rätt när han anklagat honom för att bara vara kåt? Om det var hela sanningen, då var han verkligen en ynkligare person än han någonsin insett.

Utan att han märkte det, började tårar rinna nerför hans kinder och han började snyfta högt. Han strök skamset med handens baksida över tårarna, men hans kinder blev bara våtare och våtare. När snyftningarna avtagit något, började han tala med Pias orörliga gestalt under filten.

”Förlåt. Jag menade aldrig att göra dig illa. Du kommer nog aldrig att tro på mig, men jag älskar dig så mycket. Det där med Jonas – det var aldrig på samma plan. Jag slutade aldrig att älska dig. Jag vet inte hur jag kunde – dras in i det där med Jonas. När du försvann var jag totalt förvirrad och chockad och jag var inte mig själv. Det låter som ursäkter, och det är det kanske, men jag förstår fortfarande inte var det kom ifrån. Jag är inte – så där på riktigt. Aldrig någonsin har jag längtat efter att – vara nära en man. Men ändå – så blev jag attraherad av honom.”

Till hans förvåning öppnades Pias ögon och hon såg på honom med en blick han inte kunde avläsa.

”Och nu då? Är du fortfarande attraherad av honom?”

”Nej. Men – jag kände mig helt – desperat. Jag ville – vad som helst egentligen så att jag kunde glömma oron för Sebbe och – dig. Du var så chockad att jag inte visste vad jag skulle göra för att hjälpa dig. Men jag vet att jag förstörde allting när jag -”

”I alla fall verkar ju inte Jonas besvara dina känslor längre.”

”Nej, och jag är faktiskt tacksam för det.”

”Varför det?”

”För nu – hände ju ingenting.”

”Ingenting?”

”Jag menar -”

”Jag förstår vad du menar. Och jag hörde faktiskt vad Jonas sa. Om att du var – att det var fråga om rent sexuella behov. När jag lämnade dig insåg jag faktiskt att du skulle komma att gå ut med andra. Det var ju underförstått. Jag hade inte klandrat dig för det. Men – det där hade jag förstås inte väntat mig.”

”Förlåt. Jag – vet inte vad jag ska göra för att gottgöra dig, men jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig och Sebbe.”

”Och utan Jonas?”

”Jo, honom kan jag klara mig utan.”

”Jaså. Får jag fråga vad du tänkte medan jag var borta? Hatade du mig?”

”Ja, jag hatade dig och älskade dig på en gång. Du tog ju Sebbe ifrån mig, och så – lämnade du mig utan en chans att göra allt bra igen.”

”Det där känner jag igen. Du försvann till jobbet. Även om du var hemma tänkte du bara på jobbet. Jag hatade dig också en period, fast jag älskade dig samtidigt.”

”Och nu då?”

”Det är lustigt, jag var så lättlurad när du hittade på bortförklaringar om varför Anna Höglund fick det där pinsamma utbrottet på baren den där gången. Och nu visar det sig ju att alltsammans var sant. Men jag får väl kanske skylla mig själv. Om du inte kunde frigöra dig från mig, och jag inte kunde frigöra mig från dig, så – är det kanske inte meningen att vi ska klara oss utan varandra.”

”Jag är ledsen att jag ljög då. Då om inte tidigare, borde jag ha berättat för dig. Jag hade tänkt säga något redan när – medan vi fortfarande träffades, Jonas och jag. Men jag förstod inte vad jag skulle säga. Jag tror inte jag är homosexuell. Okej, jag förstår hur det här låter, men jag är inte attraherad av män.”

”Inga andra alltså, bara Jonas?”

”Egentligen är det inte Jonas, det är bara något – som har med honom att göra. Något med hans personlighetstyp. Jag vet inte vad det är. Det påminner mig faktiskt om dig.”

Nu log Pia snett. Det där var verkligen ingen komplimang. Eller kanske var det ändå det? Om Mikael hade dragits till Jonas för att han på något sätt påmint honom om henne, så visade det ju ännu tydligare att han saknade henne.

”Ja, ja. Det spelar ingen roll längre. Jag är bara intresserad av en sak. Kan jag lita på dig hädanefter?”

”Ja, det kan du. Jag svär att jag aldrig ska gå bakom ryggen på dig igen. Aldrig mer.”

”Då får vi hoppas att du kan hålla det löftet, för jag kommer inte att förlåta dig en gång till. Förstår du mig, Mikael?”

”Ja. Fullständigt. Men – varför talade du inte om att du väntar barn? Det hade jag gärna velat veta.”

”Jag visste inte säkert hur jag skulle tala om det. Eller om du skulle bli glad.”

”Självklart skulle jag det.”

”Ja, ja. Nu vet vi ju inte hur det går. Varken med det här barnet eller med Sebbe.”

”Säg inte så. Men även om – om det skulle gå illa, så har vi varandra. Jag förstår om du inte tycker att det är så mycket, men jag kommer aldrig att lämna dig. Om du inte vill det.”

”Nej, det vill jag inte. I så fall hade jag aldrig kommit tillbaka till dig.”

Till Mikaels förvåning, sträckte Pia nu ut handen efter hans, och han tog den i sin och kramade den. Han kände sig yr av lättnad. Han förstod inte riktigt vad som hänt, men nu skulle han aldrig mer svika Pia. Från och med nu skulle han vara den make hon förtjänade.

Jonas mobil ringde och fast en sköterska stirrade ogillande på honom, tog han samtalet ändå. Det här gällde ju faktiskt liv eller död.

”Ja. Karlsson. Fantastiskt. Det ska jag meddela Bergmans. Jaså, det var väl fint. Okej, bra. Vi hörs då.”

Han avslutade samtalet och fångade Annas blick.

”Det där var Olausson. De har hittat Sebbe. Han mår fint. Kidnapparna hade honom i ett litet sommartorp ute på vischan någonstans åt Västeråshållet till. Han är på väg tillbaka nu, i en polisbil. De hade behandlat honom väl, verkar det som. Men Olausson sa att det fanns ett kravbrev där, som de inte hunnit skicka. Fast det gällde ett fall som Mikael visst skulle upp i rätten med, och nu har han ju tagit ledigt, så de kanske avvaktade. Hur som helst hade Sebbe fått mat och så. Allt bra, tror jag. Jag kanske skulle -”

Han pekade in åt Pias sjukrum till. Just då kom sköterskan tillbaka. Hon såg forskande på Jonas, men nu hade han ju stoppat på sig mobilen igen.

”Du är väl medveten om att det är förbjudet att använda mobiltelefon här inne?”

”Ja, det är jag, men det gällde faktiskt viktigt polisarbete. Paret där inne väntar på besked om sin son. Jag har ett meddelande att lämna till dem, så jag måste få gå in och prata med dem.”

”Det får allt gå fort då. Patienten behöver vila.”

Hon öppnade dörren och lät Jonas följa med in.

”Nu räcker det. Besökstiden är slut. Herr Bergman får återkomma på ordinarie besökstid i kväll eller i morgon.”

Mikael reste sig skuldmedvetet upp och såg frågande på Jonas.

”Jag hörde just från mina kollegor. De har hittat Sebbe. Han mår hur bra som helst och är på väg tillbaka till Stockholm.”

Pia försökte resa sig upp, men sköterskan höll henne nere med en bestämd hand på axeln.

”Ligg still nu, fru Bergman. Er son kommer snart, så ni behöver inte oroa er. Tänk lite mer på den där lille istället.”

Hon pekade strängt på Pias mage. Ett irriterat uttryck flög över Mikaels ansikte. Det där var väl ändå lite väl hårt. Pia skulle inte behöva känna några skuldkänslor inför babyn. Allt det här var ju ändå hans fel, hans arbetes och hans tarvliga svagheter i privatlivet. Pia var utan all skuld i sammanhanget.

”Tala inte så där till min fru.”

”Som sagt, besökstiden är slut.”

Efter ett ögonblicks tvekan gav Mikael sig. Det fanns inget att vinna på ett högljutt gräl vid Pias sjuksäng. Kanske skulle han anmäla sköterskan senare, men under omständigheterna var det nog bäst att han gick sin väg.

Utanför började han fråga ut Jonas, för stunden helt oberörd av Jonas välbyggda kropp eller det där obestämbara i hans personlighet som var så attraktivt.

”Det verkar som det gällde ett fall som skulle upp i rätten snart. Angående en importfirma.”

”Jaså, det där. Jag förstod inte att det hade ett samband med min andre klient. Han som blev mördad.”

”Jaha.”

”Men då är väl problemet ur världen då. Jag avsäger mig det där fallet.”

”Mina kollegor tog de där fyra ryssarna och några till som de ledde dem till. Ett ganska fint kap får jag säga. Jag vet inte hur det utvecklar sig, men jag tror nog att du och din familj är i säkerhet nu.”

”Jag – är oerhört tacksam för er hjälp.”

”Det var så lite så. Vi gör ju bara vårt jobb. Ska vi åka tillbaka till hotellet nu då?”

”Nej, jag vill vänta här utanför tills jag får höra hur det går med – barnet.”

”Då så. Då får du träffa Sebbe en stund – och försök smuggla in honom till Pia en kort stund också, om det verkar vara bra med henne så långt. Så kan kollegorna ta med honom tillbaka hit. Han kan få ett av de tomma rummen.”

”Tack. Det låter bra.”

Mikael satte sig ner igen utanför Pias rum, och Jonas och Anna tog hissen ner till entréplanet. De gick ut genom entrédörrarna och Jonas ringde efter en bil som körde dem tillbaka till hotellet.

Anna log lättat mot Jonas.

”Äntligen får jag ha dig för mig själv ett tag.”

”Ja, det ska bli skönt att äntligen få vara ifred lite.”

De satte sig på soffan, i väntan på att Sebbe skulle komma tillbaka. Antagligen var det bäst att de inte låg till sängs när han tittade in, för att inte tala om kollegorna.

Anna log så förtjust nu att Jonas började undra vad hon tänkte på.

”Det här skötte du allt jättefint.”

”Vad då? Det här med Sebbe eller Pia?”

”Nej, du fattar nog vad jag menar. Det där med Mikael.”

Jonas rodnade lätt.

”Jaså det.”

”Ja, just det. Snyggt. Jag gillade det där greppet. Han fick inte en chans att försöka igen.”

”Nej, det är faktiskt rätt praktiskt. När jag var nybliven polis så fick vi tackla en knarkare som var helt galen. Jag menar totalt livsfarlig. Men jag och min kollega – Åström hette han – lyckades få tag i var sin arm och så vred vi om och han blev from som ett lam direkt. Sen behövde vi bara få på honom handfängslen och knuffa in honom i piketbilen så -”

”Ja, ja, det där var säkert fint jobbat också, men det var väl lite mer vad man väntar sig, å tjänstens vägnar. Det som hände här, måste ha varit lite oväntat.”

”Ja, jag blev helt paff. Jag trodde faktiskt att han kommit över det där nu. Det hade jag inte väntat mig av honom.”

”Nej, jag hade faktiskt inte väntat mig något sådant heller. Fast jag är glad att du reagerade som du gjorde.”

”Förstod du inte att jag skulle göra det? Jag trodde du fattade hur mycket jag älskar dig.”

”Jo, men – Mikael är ju rätt sexig han också. Inte som du, men -”

Jonas log lite generat. Jaså, det var så hon tyckte om Mikael. Han hade faktiskt misstänkt att det var vad som låg bakom hennes – något hårda inställning till Mikael.

”Det där förstår ju inte jag, men jag vet i alla fall att du är bra mycket sexigare än vad han är. Och förresten älskar jag ju dig.”

”Tur för mig. Fast jag måste erkänna att ni såg rätt sexiga ut tillsammans.”

Nu rodnade Jonas igen, fast betydligt intensivare.

”Jaså, det tycker du. Jag antar att jag ska ta det som en komplimang. Fast du ville väl inte att jag skulle låtit honom hållas?”

”Aldrig i livet. Då hade han fått stryk.”

”Jaså, han? Tur för mig då att det inte är mig du vill slå.”

”Det sa jag ju inte.”

Jonas hajade till, men när han såg Annas flin, insåg han att hon bara skämtade. Antog han i alla fall. Men om hon var arg på honom, så skulle han nog kunna tåla lite smäll. Det lät faktiskt rätt spännande. Fast det tänkte han inte säga till Anna. Hon fick inte överanstränga sig nu.

En stund senare kom Sebbe upp till dem. Han verkade helt oberörd av kidnappningen. Det visade sig att ryssarna hade förklarat för honom att hans föräldrar skulle komma och möta honom i Sverige och att de bara skyndat i förväg för att ryska maffian hotade honom. Sebbe hade tyckt det var jättespännande och inte alls tvivlat på att de där muskulösa männen var ryska poliser. Han såg redan fram emot att få träffa Nikko och klasskamraterna igen så han fick berätta om sitt äventyr.

”Finns det ingen tv?”

”Jo då, inne på ditt rum finns det en stor fin färgtv. Gå in och titta efter. Jag ringer efter lite mat till dig. Är du hungrig?”

Sebbe tvekade. Ryssarna hade hållit honom med all möjlig mat och snacks och godis och läsk hela tiden, förutom en massa DVD-filmer, och de svenska poliserna som verkade tro att ryssarna varit maffiatyper, hade också gett honom mat, men hotellmat kunde nog vara intressant. Han la huvudet på sned och försökte sig på att lirka med den här tanten som nog skulle vara lika lätt att övertala som mamma.

”Kanske lite. Kan jag få -”

”Jag ska höra efter vad de har.”

Lite besviken att tanten inte verkade mer omtänksam, funderade Sebbe på att ta till tårarna, för att kanske få henne att anstränga sig lite till. Men så insåg han att det nog inte var någon idé. Tanten såg ganska tuff ut. Han kände ju igen Jonas, men för ögonblicket var han inte intresserad av pappas gamle kompis.

”Ja, okej. Jag ser på tv en stund.”

”Gör du det.”

Mikaels bortskämda unge skulle då inte få manipulera henne. Vilken tur att han inte bestämt sig för att tjata på Jonas. Något sa henne att hennes pojkvän nog skulle vara lite mer lättövertalad.

Redan nästa dag återkom Bergmans till hotellet. Det visade sig att varken Pia eller barnet tagit någon direkt skada av det iskalla doppet. De två militärerna hade fått upp henne inom en minut, så hon hann aldrig bli helt genomkyld. Hennes varma kläder hade hållit ute den värsta iskylan.

Än en gång kramade Bergmans om sin son, som hellre ville se på tv. Här fick han sitta och se så mycket han ville, till skillnad från hemma. Jonas och Anna hade låtit honom äta framför tv:n, så de fick vara ifred. Sebbe visste nog vad de höll på med. Precis som mamma och pappa var de helt galna i att pussas och kramas. Vuxna kunde vara så tröttsamma. Men när de höll på så, kunde han ju göra som han ville.

Tidigt nästa morgon steg Pia upp före sin man och gick in och talade med Anna och Jonas. Hon såg forskande på dem en stund, och Jonas kände hur han krympte inuti. Det var tur att Anna stod här hos honom. Om Pia fick ett utbrott så visste man ju inte hur det gick med det väntade barnet. Dessutom var det rätt pinsamt att tänka på att hon stått och sett på hur hennes man kysste honom.

Men Pia hade inga förebråelser att komma med. Istället verkade hon på ett helt annat sätt lugn och avslappnad och närmast vänlig.

”Jag ville bara passa på att tacka er båda två, för den där gången ni räddade Sebbes liv och mitt. Och naturligtvis för allt ert besvär den här gången. Jag hoppas jag får tillfälle att tacka era kollegor också – de som hittade Sebbe.”

”Det tror jag säkert att du får. Vi är bara glada att det gick så bra som det gick. Att Sebbe mår bra och att du mår bra.”

Nu avbröt sig Jonas generat. Pia måste förstå vad han syftade på och det ville han helst inte påminna henne om alls. Men Pia verkade inte ta illa upp för det heller.

”Jag får skylla mig själv. Det jag gjorde var helt – oansvarigt. Särskilt med tanke på min graviditet. Lyckligtvis gick allt bra, men det var mer än jag förtjänade. Jag ville bara passa på att säga att jag – vet om det som hände mellan dig och Mikael nu, Jonas. Det – var ju medan vi var skilda så jag klandrar dig inte alls. Dessutom – det där som hände häromdagen – jag såg ju och hörde att du inte uppmuntrade Mikael alls, så – vad jag vill säga är att jag inte – som sagt – klandrar dig på något sätt.”

”Hm. Tack. Jag uppskattar det.”

”Och Anna – du kanske inte vet om det, men en period misstänkte jag att du och Mikael – men hur som helst, det var medan han var skild, så självklart skulle jag inte ha klandrat dig om – ”

”Det uppskattar jag, men jag kan tala om att det aldrig var något mellan oss.”

”Nej, jag inser det nu. Ja, jag ville ju bara klara upp de här – sakerna. Men jag hoppas att du inte tänker anmäla Mikael till advokatsamfundet, Anna.”

Nu var det Annas tur att rodna lite. Eftersom hon nu var spik nykter visste hon ju att advokatförbundet aldrig skulle ha tagit någon anmälan från henne på allvar. Det var ju inte 1800-talet. En advokat kunde ju faktiskt ha relationer med personer av båda könen utan att det påverkade deras arbete.

”Nej, självklart inte. Jag var – lite upprörd.”

Då förvånade Pia Anna med att le riktigt varmt mot henne.

”Det märktes. Och du kanske hade anledning till det.”

Plötsligt fick Anna en storartad idé. Det kanske skulle lära Mikael att hålla sig till sin fru i fortsättningen och det skulle säkert hjälpa Pia också, när det gällde att hålla Mikael i schack. Hon hade nämligen insett en sak när det gällde Mikael, som antagligen förklarade en hel del i samband med Jonas.

”Du förresten – det här kanske låter helt snurrigt, men jag skulle vilja lära dig en sak. Ett litet grepp som du kan använda – i självförsvar om det skulle behövas. Eller kanske – ja, du avgör förstås själv vad du vill göra med det, när du väl kan det.”

”Ett grepp? Det där är nog ingen idé. Jag är inte någon sportig person.”

”Det är hur lätt som helst och när man väl har kopplat det, så klarar du av en vuxen man hur lätt som helst.”

Pia tänkte tillbaka på hur de hade jagats ur sitt eget land, och tvingats ta skydd i olika tillfälliga bostäder på grund av hennes misstag eller Mikaels arbete. Självförsvar var nog kanske ändå en bra idé.

”Ja, då kanske – Hur ska vi göra då?”

”Jag visar på Jonas, sen får du försöka själv.”

”Okej.”

Pia såg ut som om hon inte riktigt förstått än, men hon tittade uppmärksamt på hur Anna tog tag i Jonas och bände tillbaka hans armar bakom ryggen på honom.

”Försök ta dig loss nu, Jonas. Visa Pia.”

Jonas tvekade lite. Han ville inte riskera att Anna ramlade eller så, men han visste ju att man inte kom någon vart alls, när man satt fast så där. Så gjorde han ett ordentligt försök att slingra sig ur greppet. Visserligen kunde han ju ett annat grepp som han kunde använt, men det var ju inte poängen med den här uppvisningen, så han bara pressade sig tillbaka mot Anna. När han kände hennes bröst mot ryggen blev han en aning upphetsad, vilket distraherade honom lite, men han hoppades att Pia inte märkte något.

”Såg du?”

”Ja, jag tror det.”

”Gör nu likadant som jag gjorde. Så här.”

Anna visade än en gång hur man kopplade greppet, men den här gången släppte hon taget direkt. Pia klev tveksamt närmare och så tog hon tag i Jonas armar. Det var faktiskt ganska fyndigt uttänkt, tyckte hon. Dessutom började hon inse att hon tilltalades av mannens hjälplöshet i hennes grepp. Men han var ju vänd mot väggen nu. Något sa henne att hon kanske skulle ha mer glädje av ett som hjälpte när personen i fråga stod med ansiktet mot henne istället.

”Finns det något annat – som man kan använda framifrån istället?”

Anna log menande åt Jonas, som nu kommit loss.

Han stod och gned armarna. Det gjorde inte direkt ont, men de kändes ändå lite matta.

”Jo, det finns ett till som är jättebra. Men vi får nog gå in i sovrummet. Jag vill helst inte kasta mig ner på golvet i onödan. Jag väntar förresten barn själv.”

”Gratulerar.”

”Tack. Titta noga nu.”

Jonas såg lite lång ut i ansiktet. Det började faktiskt bli lite genant, att kastas omkring hit och dit av ett par kvinnor på det här sättet. Men å andra sidan var det trevligare än att tacklas av män. Så han fick väl vara tacksam.

Anna slängde ner honom på rygg och kopplade det där andra greppet som de brukade ha så mycket roligt med privat. Tyvärr kunde de ju inte njuta av det just nu, men det kunde säkert vara kul för Pia att kunna. Dessutom skulle det nog, om han inte gissade fel, bli en rejäl överraskning för Mikael, inom kort. Festligt egentligen. Om allmänheten visste hur de använde sina polishemligheter så skulle de nog häpna. Eller så skulle det stå på kvällstidningarnas löpsedlar. Nej, det var nog ingen bra idé.

Pia såg ännu tveksammare ut nu, men hon ville inte tacka nej till att lära sig ett grepp som kanske kunde vara ännu mer användbart än om hon bara skulle behöva det i självförsvar. Det här kändes riktigt lovande.

Anna fick visa henne ett par gånger innan hon kände att hon vågade försöka själv, men så tog hon mod till sig och slängde ner Jonas på sängen. Hon måste erkänna att han verkligen var väldigt vältränad och snyggt byggd, men hon föredrog ändå Mikael. Lustigt att tänka sig att Mikael antagligen legat så här ovanpå Jonas en gång, eller snarare flera gånger. Tanken fick henne att ta i rejält, och Jonas såg lite förvånad ut, men så reste hon sig upp och tackade för lektionen.

Anna log nöjt.

Så fort Pia försvunnit tillbaka in till sig, blinkade Anna menande åt Jonas.

”Vad gällde det där? Du tyckte att Pia borde ge Mikael en ordentlig överraskning?”

”Ja, just det. Tycker du inte att det är en bra idé?”

”Jo, de kommer nog att ha lika kul med de där greppen som vi. Väldigt sjysst av dig att lära henne dem.”

”Dagens goda gärning.”

Så småningom kom också Mikael ut ur sitt sovrum och kollade att Sebbe var på sitt rum. Både han och Pia var närmast hysteriskt vaksamma över honom, men Sebbe själv blev snart trött på uppmärksamheten.

Jonas passade på att åka ut på stan och köpa ett par saker, samtidigt som han tittade in på stationen. Anna skulle försöka ta sig ledigt ett par dagar och stanna hos honom, så han frågade om han själv kunde få ett par dagar ledigt. Cheferna var så nöjda över tillslaget mot de ryska maffiamedlemmarna att han fick det.

Under tiden försökte Mikael komma på vad han borde säga till Anna för att be henne om ursäkt för att han kastat sig över hennes pojkvän. Det var nästan exakt samma sak som hon anklagat honom för på krogen i somras, och den här gången hade hon ju faktiskt haft all anledning att ta illa upp. Hon såg inte det minsta arg ut, för första gången sedan han lärt känna henne, och han bestämde sig för att ta det som en uppmuntran.

”Jo, du, Anna – jag måste be om ursäkt för mitt utbrott tidigare.”

”Visst. Det slutade ju bra, ur min synvinkel.”

”Hm. Jo, ja, exakt. Jag vet inte vad som flög i mig, men – ”

”Jag tror jag vet.”

Mikaels ögonbryn sköt i höjden och han stirrade förvånat på henne. Hade hon lyssnat på dem? Bevittnat hela scenen? Han kände hur han rodnade intensivt. Då hade hon hört Jonas anklagelse om att han enbart agerat av – ett rent sexuellt behov.

”Du är dominant, eller hur?”

”Ursäkta?”

”Du är dominant.”

”Jag förstår inte vad du menar.”

Anna suckade. Antingen vågade inte Mikael erkänna, eller så var han faktiskt totalt omedveten om sin sexuella läggning. Hon tvekade lite. Borde hon förklara? Skulle hon inte bara göra det jobbigare för Pia om hon väckte Mikaels – böjelser i den vägen? Men kanske skulle det hjälpa honom att förstå. Hon hade inte sagt något till Jonas. Han var alltför oskyldig för att inse att de hade ett klassiskt dominansförhållande. Men hon skulle aldrig missbruka situationen och behandla honom illa. Så heligt var inte det där för henne. Jämlikhet dög bra också. Det där andra var bara en kul krydda i samlivet.

”Har du aldrig hört talas om dominans – i ett sexuellt sammanhang? S&m, bondage, slavar.”

Hon såg på honom att han nog hade en viss aning om vad hon menade.

”Men jag har aldrig – jag menar det där är väl något som – menar du handbojor och piskor och sånt?”

Hans röst sköt upp en halv oktav, när han blev generad. Rätt gulligt faktiskt, fast inte som Jonas förstås.

”Man behöver inga leksaker. Det har att göra med hur man tänker och fungerar. Förresten är inte dominans samma sak som sadism. Jag tog bara det som ett exempel för att du skulle förstå.”

”Jaha. Det hade jag aldrig tänkt på.”

”Nej. Förresten behöver man inte vara tillsammans med en slav eller undergiven bara för att man är dominant. Men jag tror det var därför som du föll för Jonas. Han är ju en riktigt typisk undergiven.”

”Slav?”

”Inte riktigt, men något i den stilen.”

”Jaha.”

Mikael tystnade och man riktigt såg på honom hur han tänkte och tänkte. Till slut såg det ut som han kom fram till någon insikt. Hans ansiktsuttryck klarnade.

”Så – det har inget att göra med homosexualitet?”

”Inte nödvändigtvis. Det beror ju på hur man är i övrigt. Men om man som du alltid har fallit för kvinnor tidigare – är det så?”

”Ja, självklart.”

”Då kan det bero på den här andra – inriktningen. Men bara du själv kan veta säkert.”

”Hm. Jo, det stämmer nog.”

”Jag vill bara säga en sak. Pia är nog ingen äkta undergiven, så vänta dig inte att -”

Mikaels kinder blev eldröda och han visste inte vart han skulle titta. Men han kom sig inte för att säga till Anna att inte lägga sig i privatsaker. Han hade för länge sedan gått över gränsen när det gällde vad som var privat mellan honom och Anna, när han stötte på hennes pojkvän. Dessutom var allt hon berättade väldigt intressant.

Nu kom Jonas tillbaka, och Anna gick in på rummet för att packa. Visserligen ville hon inte gärna lämna Mikael ensam med Jonas, inte efter hur det hade gått sist de var ensamma tillsammans, men hon litade faktiskt på Jonas och Mikael kanske ville säga adjö på riktigt den här gången. Hon hade förstått på Pia att hon skulle packa deras saker så hon skulle nog inte avbryta samtalet.

Mycket riktigt ville Mikael säga adjö, men dessutom be om ursäkt både för sitt oförlåtliga utbrott nyligen och för att ha lämnat Jonas utan ett ord till förklaring förra året, när Pia gått med på att ta honom tillbaka. Han hade hunnit tänka igenom deras relation många gånger, men fast han sedan länge insett att han inte älskat Jonas, hade han inte förrän samtalet med Anna, förstått vad som fått honom att falla för Jonas.

Det tänkte han inte tala om. Detaljerna var alltför pinsamma och personliga, men han skulle ändå försöka be om ursäkt och säga adjö ordentligt.

”Jonas – jag – kan du förlåta mig för att jag – det som hände häromdagen?”

”Ja, det är klart. Du var ju upprörd och orolig för Sebbe och så. Tänk inte på det mer.”

”Men jag borde inte ha burit mig åt så. Jag – ville bara säga att jag – inte känner så där längre. Det var bara ett misstag.”

”Okej. Inga problem.”

”Men jag måste också be om ursäkt för att jag – bara försvann då för snart ett år sedan. Jag bara övergav dig utan att – göra slut.”

”Jaså, ja, jag blev ju lite förvånad, men jag förstod allt att du måste passa på att ta chansen när Pia ville ha dig tillbaka.”

”Nej, jag svek dig. Vi var ju ändå vänner också. Förlåt mig för det.”

”Visst. Självklart. Jag har ju också gått vidare. Anna och jag är jättelyckliga – och faktiskt – om jag ska vara ärlig – så är jag ju inte – jag menar, vi skämtade ju om det där med fjollor och så – men jag är inte bög. Det blev lite förvirrat ett tag, men nu vet jag ju vad jag egentligen gillar.”

”Jag också.”

”Då så. Ha det så bra nu. Sköt om er. Och barnen också. Visste du förresten att Anna och jag väntar barn också?”

”Nej, det hade jag ingen aning om. Gratulerar.”

”Tack. Det är helt fantastiskt.”

”Jag vet. Lycka till nu då.”

”Du med.”

Jonas tvekade lite. Han ville inte verka grinig och sur, men han tänkte faktiskt inte krama Mikael. Efter allt som varit var det faktiskt att gå lite för långt. Men – det var ju skönt att de var vänner igen. Att allt var uppklarat. Så han sträckte ut handen och Mikael tog den och skakade den entusiastiskt.

I det ögonblicket kom både Anna och Pia in i rummet, för att säga till att väskorna var klara för avhämtning. Båda männen såg sig om med en min som klart och tydligt talade om att de var generade. Men Pia log bara nöjt, och Anna flinade lite retsamt. Så kom Sebbe in och kastade sig i famnen på Jonas.

”Hej då, Jonas. Vi ska åka hem till Finland nu.”

”Vad trevligt. Anna stannar hos mig ett tag.”

”Jaha. Ni är typ kära eller vad det heter, va?”

Jonas nickade glatt.

”Jo, det kan man säga.”

”Som mamma och pappa.”

”Ja.”

”Jag tänker aldrig bli kär. Det är så fånigt. Jag ska alltid vara kompis med Nikko och aldrig tycka om flickor. De är så fåniga också.”

”Jaha, du. Men du kanske ändrar dig när du blir äldre. Jag tyckte inte så mycket om flickor när jag var i din ålder heller. De retades hela tiden och skrattade åt mig och sa saker som jag inte förstod. Men så när jag blev äldre, så fattade jag plötsligt alltihop. Och så är de ju rätt söta också.”

”Kanske det. Jo, de är de väl. Men jag vill inte på länge än.”

”Nej, det är nog bra. Vänta tills du är lite äldre.”

”Kom nu, Sebbe. Tacka Anna också, så åker vi.”

”Tack, Anna. Jag menade inte att du är fånig.”

”Det är allt bäst det.”

Sebbe såg förvånat på tanten. Hon hade låtit så sträng, men så såg han att hon skrattade. Som Jonas sa så skrattade ju tjejer alltid åt något som man inte förstod. Men de kanske inte var så hemska ändå. Pappa och Jonas tyckte ju om dem.

De flög hem, så de äntligen skulle kunna få lite lugn och ro. På kvällen visade det sig att Sebbe trots allt blivit lite trött, om inte av resan, så av allt tv-tittande. Han somnade tidigt, och sov som en stock, så fort han lagt sig. Pia kände sig lättad. Äntligen hade hon sin pojke hemma igen. Dessutom visste hon äntligen var hon hade Mikael. Efter Annas handgripliga lektioner trodde hon också att hon gissat vad som legat bakom hans – sexuella experimenterande. Men hon hade allt en riktig överraskning åt honom. Hon hoppades att han skulle uppskatta den, för hon tänkte då inte låta sig domineras mera. Plötsligt insåg hon att hon aldrig tyckt om att spela den lilla lydiga frun. Nej, från och med nu, skulle allt bli annorlunda.

”Kommer du och lägger dig, Mikael?”

Han hade planerat att se över de fall han skulle behöva ta sig igenom när han kom tillbaka till jobbet, men något fick honom att lägga ifrån sig pärmen han just skulle till att öppna. Efter Pias självmordsförsök och Sebbes återkomst hade han lovat sig själv att låta familjen gå före jobbet. Han hade varit så nära att förlora sin familj och han tänkte inte försumma dem igen. Kanske skulle han ta det där jobbet i Åbo istället. Det skulle säkert vara mycket lugnare. Dessutom kände han sig på bättre humör. Samtalet med Anna hade klargjort en hel del och han kände sig inte längre pinsamt berörd över vad han och Jonas gjort. En intressant upplevelse, men inget som skulle få några permanenta effekter på hans fortsatta liv.

Han satte sig på sängkanten, och väntade medan Pia gjorde sig i ordning ute i badrummet. Det brukade innebära att hon parfymerade sig lite och så tog på sig en något mer avslöjande negligé. Mikael log lite vid tanken. Plötsligt stod hon över honom, och visserligen hade hon just det nattlinnet han tänkt på, men det var något med hennes blick som var annorlunda.

Han fick inte tid att närmare tänka över förändringen. Plötsligt kastade hon sig över honom och tryckte ner honom i sängen. På något sätt höll hon honom fast så hårt att han inte kunde komma loss. Det hela var totalt oväntat, men av någon konstig anledning gjorde det honom ändå enormt upphetsad. Hans förväntan stegrades hela tiden, och inget Pia gjorde fick honom att bli besviken.

Anna hade ju sagt något om att han var dominant, men just nu kunde han inte tänka sig något mer stimulerande än att bli – handgripligen utnyttjad av en sexig kvinna. Dessutom var det ju kvinnan han älskade – hans fru. Mikael slutade att försöka tänka ut någon förklaring till sin plötsliga förändring, eller för den delen hennes. Han lät sig helt och hållet uppslukas i upplevelsen. Vem hade kunnat ana att Pia var så – bestämd? Inte ens när hon bet honom, avtog hans entusiasm. Det här var verkligen bortom hans vildaste förväntningar. Med ett lyckligt leende på läpparna lät sig Mikael besegras och utnyttjas, och samtidigt kände han att han för första gången i sitt liv hade hamnat rätt.

SLUT

© Tonica

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>