| Huvudpersoner: | Roger, Stickan, Mirre, Lasse, moster Bella |
| Beskrivning: | Stickan och Roger åker fast. De hamnar på ett ungdomshem. Men Stickan mår inte bra och ingen i personalen bryr sig. Lyckligtvis har Roger ett telefonnummer till sina vänner Mirre och Lasse. Men de är ju också bara barn. Finns det någon som kan hjälpa Stickan i tid? |
Ungefär samtidigt som Pip-Larssons började flytta in de sista möblerna i sitt nya, stora hus, hoppade Stickan och Roger av godsvagnen de liftat med sista biten in i Norrköping. Just då visste de inte att de hade kommit nästan raka vägen tillbaka åt det håll de kommit ifrån. Själva trodde de att de började närma sig Stockholm, eller åtminstone var på väg åt rätt håll.
Men trots att de haft tur större delen av sin resa, särskilt efter de hade stött på sina kamrater Mirre och Lasse, tog turen slut när de smög sig över spåren. En banvakt fick syn på dem och ropade efter dem. Hans kollega hörde honom och eftersom han var på andra sidan pojkarna, var det förhållandevis enkelt för honom att fösa de två unga fripassagerna tillbaka, rätt i armarna på sin kollega.
Fem minuter senare satt pojkarna på en hård bänk inne på godsexpeditionen. Det tog inte stationsföreståndaren lång stund att inse att här var det inte fråga om några äventyrslystna pojkar från en vanlig familj. Deras trotsiga tystnad gjorde det tydligt och klart för honom. Han slösade inte mer tid på ungarna, utan sträckte ut handen efter telefonluren.
Den uniformerade konstapeln tog inga risker. Han tog ett stadigt tag i den rödhårige pojkens arm och gjorde likadant med den ljushårige. Inget de kunde göra fick honom att släppa taget.
Därför kom det sig att de en timme senare hämtades av en socialtjänsteman. Tjänstemannen var inte på särskilt gott humör. Om inte samtalet från polisstationen hade kommit, skulle han ha suttit vid middagsbordet nu, eller åtminstone väntat i sin favoritfåtölj, medan hans hustru avslutade matlagningen ute i köket. Aptitretande ångor skulle ha letat sig in i hans rejält tilltagna näsa och på ett trevligt sätt retat smaklökarna så där i förväg.
Men så blev det alltså inte. Tjänstemannen föreställde sig redan hur hans hustru som trots sitt goda handlag i köket onekligen hade ett något ojämnt humör, irriterat knep ihop läpparna och satte in steken i värmeskåpet. Han såg för sig hur hans fredagskväll gick upp i rök. Och alltsammans tack vare de här två ohängda slynglarna. Enligt de uppgifter han fått, hade de redan rymt från några av de platser de placerats på av ungdomsdomstolen.
Utan att varken se så noga på rackarungarna eller att lyssna på dem med mer än ett halvt öra, drog han iväg med dem. Det fanns ett tillfälligt hem för slynglar av deras sort, och där tänkte han lämna dem, så snart som möjligt. Så förlorade han inte mer än en timme av sin härliga lediga kväll.
Redan medan de satt i bilen tillsammans med den sure socialgubben med den stora kranen, började Stickan känna sig lite konstig. Han tänkte att det nog var för att han inte fått något att äta sedan morgonen innan. I vilket fall som helst kände han sig både yr och lite illamående. Men det gick väl över. Han hade ju varit med förr. Det där hemmet skulle väl inte vara värre än något annat han hade varit på. Käk fick man ju i vilket fall som helst.
Så fort han kände sig lite piggare skulle han och Roger vidare till Skå Edeby. De hade ju bestämt sig för det. Där skulle de få det bra. Bättre än de haft någon gång tidigare under sina korta liv.
Mycket riktigt. En inte alltför ovänlig kokerska serverade dem kvällsmat ur stora kokkärl, precis som pojkarna var vana vid från tidigare hem.
Konstigt nog hade inte Stickan särskilt god aptit. Ändå var det riktigt hyggligt käk. Saftsoppa efteråt också, för att det var fredag.
Roger lassade in så att en av assistenterna stirrade ogillande på honom, med det brydde sig inte Roger om. Han var ju hungrig.
Konstigt ändå att Stickan inte såg ut att vara särskilt uppåt. Han smakade nästan inte alls på saftsoppan. Roger skulle just till att fråga Stickan om det, när hans polare plötsligt blev riktigt grön i nyllet och rusade ut till dasset.
Eftersom Roger hade ätit så mycket han hade plats för, reste han sig upp och sprang efter Stickan. Den andre assistenten skakade på huvudet, men sa ingenting.
Roger väntade tills Stickan blev klar där inne. Det tog en stund, och Roger började just undra vad det var med hans polare, när Stickan stack ut näsan. Han såg verkligen ynklig ut.
”Hur är det? Mår du tjyvtjockt?”
Stickan nickade. I vanliga fall skulle han inte gärna ha erkänt. Han var ju lika van som Roger vid att stå pall för allting. Nu orkade han inte riktigt med att hålla uppe det självsäkra snacket.
Roger såg lite orolig ut.
”Du kanske ska gå och lägga dig?”
Stickan öppnade munnen för att säga att han minsann inte skulle gå och lägga sig som en småunge, när han insåg att han just nu inte längtade efter något annat än att få vila sig lite.
Eftersom maten hade serverats så fort de anlänt, hade ingen visat pojkarna till sovsalen. I korridoren stod de rådvilla och såg sig omkring, tills en av assistenterna tittade ut.
”Där är ni ju. Eftersom det är fredag ska ni få höra på radion en stund i grupprummet. Kom nu.”
”Min kamrat mår inte så bra. Han vill gå och lägga sig.”
Assistenten, som inte var alltför glad att ha dragit nitlotten med veckoslutstjänstgöringen den här veckan granskade den ljuse pojken misstänksamt. Var det här ett slags trick? Det visste man väl att slynglar som de här alltid tänkte ut alla sorters sattyg så fort man vände ryggen till.
Men den tunne, ljuse pojken såg faktiskt lite blek ut och assistenten avgjorde att ingen pojke väl skulle avstå frivilligt från radiostunden. I grupprummet fanns ju dessutom spel och veckotidningar, och annat som brukade roa de små rackarna.
”Ja, kom då. Du där, du kan gå längst bort i korridoren. Dörren till vänster.”
Roger tvekade lite, men inför mannens tveklösa auktoritet, lydde han. Det var förresten länge sedan han fått höra på radio nu.
Assistenten förde den tystlåtne pojken med sig in i sovsalen. Det var där de flesta pojkarna sov. Just nu fanns för övrigt inga flickor på hemmet. Oftast var det ju pojkar som råkade i klammeri med rättvisan, åtminstone här i Norrköping. Från Stockholm hade man ju hört ett och annat, men här var det i alla fall inget sådant.
Han hejdade sig lite när han såg hur blek pojken var. Kanske skulle han lägga honom i sjukrummet, för säkerhets skull? Men det var säkert inget allvarligt. Man visste ju hur de här slynglarna brukade simulera, och överdriva minsta lilla magknip.
”Där borta är det en ledig säng.”
Eftersom pojken uppenbarligen inte hade någon packning, fick assistenten plocka fram något åt honom att ligga i. Ibland glömde ungarna kvar klädesplagg och de fick också lite pengar till att göra grundläggande inköp. Någon gång kunde de få kläder från insamlingar till fattiga barn. Efter en stunds letande fick assistenten fram en pyjamas. Den var visst lite liten, men det gjorde väl inget.
”Ta den här.”
Han vände sig om och såg att pojken redan låg utsträckt på sängen. Det såg faktiskt ut som han sov redan. Tveksamt stod assistenten över pojken och funderade på om han borde väcka honom. Men så la han pyjamasen på lådan som stod intill sängen, som ett sorts nattduksbord. Den var avsedd för personliga ägodelar, men det hade den här ju inga.
Så återvände han till grupprummet. Om han hade tur skulle han få höra ett reportage från dagens match.
När Roger kom tillbaka, märkte han genast att Stickan sov. Men nu såg han inte så blek ut längre. Istället var hans kinder blossande röda och fast Roger inte visste så mycket om sjukdomar blev han genast orolig. Efter att ha sett sig om så att ingen skulle lägga märke till hur han pjåskade med Stickan, la han hastigt sin hand på kamratens kind.
Just som han varit rädd för var den het men samtidigt fuktig. Han bestämde sig för att ta risken att berätta för assistenterna. Föreståndaren kom inte tillbaka förrän på måndag, hade han hört.
Först ville inte den mest ovänliga av assistenterna komma med. Han såg inte ut som han var beredd att ens lyssna på Rogers förklaring, men så suckade han överdrivet och reste sig upp.
”Då så. Vi går väl då. Visa mig nu vad det är som är så farligt med din kamrat.”
”Han är dålig. Feber och allt.”
Assistenten log nedlåtande.
”Så du vet så mycket om sjukdomar? Det var värst. Kom då.”
Böjd över sängen kände assistenten på pojkens kinder och panna. Han var allt lite varm, men det var väl en släng av förkylning. Så här på tidig höst brukade ju ungarna snörvla och hosta. Omedvetet drog han handen till sig. Han ville inte bli sjuk själv.
”Det är ingen fara. Så, i säng med dig nu.”
”Men -”
”Vad sa jag? På med pyjamasen nu, genast och så i säng med dig. Jag ska väl inte behöva -”
Assistenten avslutade inte meningen. De här ungarna klarade man inte av med vanliga uppfostringsmetoder minsann. Här gick det inte att pjåska som en del kvinnliga kollegor hade en tendens att göra. Nej, en fast hand, det var det enda rätta. Fast det var säkert redan för sent med det här slöddret.
Oroligt gjorde Roger som han blivit tillsagd. Men han visste att det var något allvarligt fel med Stickan. Lillbrorsan hade dött av lungsoten. Tbc som sköterskan sa. Och grannens Ruben hade fått något åt hjärnan. En inflammation av något slag. Han hade också kolat. Stickan såg nästan lika dålig ut.
Efter bara någon timme vaknade Roger av att Stickan grät och jämrade sig. Det om något visade hur dålig han måste vara. Stickan grinade inte som en småunge. Inte ens när den där gubben på herrgården eller vad det nu var, brukade ge honom smörj för nästan ingenting.
Tyst klev Roger ur sängen och tände den lilla lampan ovanför Stickans säng. Hans polare såg ännu värre ut nu.
Än en gång försökte Roger få hjälp av personalen, men inte ens den mindre ovänlige av assistenterna ville komma och se på Stickan.
Nu förstod Roger att han inte kunde lyda längre. Om hans polare skulle ha någon chans måste han kirra det på ett annat sätt. På sin väg genom staden hade han och Stickan förstått att de var i Norrköping. Var det inte dit som Lasse och Mirre skulle? Och var det inte där som deras moster bodde?
Mirre hade ju skrivit upp numret på en pappersbit och gett Stickan det. Roger hade allt sett att de hade pussats lite, men det unnade han verkligen Stickan. Mirre var allt en käck och klämmig tjej. Roger snuddade kort vid tanken på hennes lillasyster som han sett på håll. En typisk flicka, det där. Som bölade för allting, men ändå rätt söt. Kanske – men han hejdade sig mitt i tankegången.
Nu gällde det Stickan. Inte förrän nu tillät han sig att fundera på hur det skulle kännas om hans polare, hans bästa polare, inte fanns längre. De hade hållit ihop i flera år nu. Ända sedan Stickan tagits omhand av socialen.
Roger bad tyst Stickan om ursäkt för att han snodde papperet hade fått av Mirre. Efter att ha konstaterat att Stickan i alla fall andades fortfarande och att de andra somnat igen, smög han iväg till föreståndarens kontor. Roger hade sett det på vägen till grupprummet. Dörren hade inte varit riktigt stängd, så han hade sett att det fanns en telefon. Om han hade tur skulle det vara öppet fortfarande.
Det var det. Han tassade in och lyfte upp luren. Till hans besvikelse hörde han ingen klarsignal. Han försökte igen. Inte ett ljud. Skulle han behöva öppna ett fönster och smita ifrån Stickan? Men så mindes han hur han sett personalen ringa på andra hem. De slog en nolla först, eller en annan siffra.
Han skyndade sig att försöka. Nollan först. Det fungerade. Nu hörde han en växeltelefonist svara.
”Växeln. Vilket nummer önskas?”
Den många gånger vikta och tummade papperslappen var mjuk efter att ha hanterats så många gånger av Stickans händer. Roger hade sett hur Stickan grejade med det ibland, när han trodde ingen såg det. Det var svårt att läsa, i det svaga ljuset, men han vågade inte tända. Lyckligtvis såg han väldigt bra.
Han upprepade numret och telefonisten började koppla.
”Ett ögonblick. Jag kopplar.”
Otåligt stod Roger och hörde på när signal efter signal gick fram utan att någon svarade. Sov de allihop så tungt hos Larssons?
”Jag får inget svar där. Önskas något annat nummer?”
”Jag ska till Larssons. Eller Bella Persson.”
”Larssons? Vilken Larsson?”
Roger tänkte efter. Han hade nog aldrig hört vad Mirres pappa hette i förnamn. Eller hade han det? Han drog sig till minnes att Mirres mamma hade kallat sin man för Patrik.
”Patrik Larsson.”
”Här finns en Patrik Larsson. Jag kopplar.”
Än en gång stod Roger som på nålar och sneglade nervöst över axeln. Tänk om någon kom? Och hur var det Stickan nu?
Äntligen var det någon som svarade.
”Hos Larssons. Bella Persson här.”
”Kan jag få tala med Mirre?”
Moster Bella tvekade lite. Mirre var just på väg att lägga sig. De minsta sov redan, och Rosalinda också. Dessi kanske inte skulle sova än på ett tag, men det var läggdags för Lasse och Mirre. Fast det kunde väl ändå inte skada om Mirre fick tala ett ögonblick med en kamrat. Lustigt hur fort ungarna fick nya vänner. Mirre hade ju inte varit här mer än några veckor, och redan hade hon hunnit lära känna någon. Det var förstås en skolkamrat.
”En liten stund då. Vänta så ska jag hämta henne.”
Det tog lyckligtvis inte så lång stund innan Mirre tog upp luren. Hon lät lite tveksam, som om hon inte hade en aning om vem det kunde vara.
”Det är Roger. Stickan -”
”Roger? Hej. Hur är det med dig och Stickan?”
”Jo, det är därför jag ringer. Stickan mår tjyvtjockt. Jag menar allvar. Han är riktigt dålig.”
”Men gå till doktorn då.”
”Jo, du förstår, vi åkte dit. Snuten tog oss och nu är vi på ett hem igen.”
”Var då?”
”I Norrköping.”
”Är ni här?”
”Ja. Snälla, Mirre, kan inte du be din farsa att komma och hämta oss eller ringa efter en ambulans eller något? Jag tror det är jättebråttom.”
”Visst. Vänta.”
Mirre la ner luren och sprang. Eftersom både fröken Eternell och moster Bella hjälpte till med de minsta, var hennes föräldrar ganska pigga på kvällarna. Mirre visste att de ville vara för sig själva ibland, men nu gällde det ju livet. Hon hade hört att Roger var riktigt orolig för Stickan. Därför var hon det också.
Hon stannade inte ens och knackade, utan rusade bara på. Till hennes lättnad satt hennes föräldrar bara och pratade, trodde hon. I alla fall pussades de inte så där fånigt som vuxna gjorde.
Hennes mamma gav henne en sträng blick.
”Lilla gumman. Det är ju läggdags för länge sen. Vad gör du uppe?”
”Roger ringde. Stickan är sjuk – pappa, kan inte du hämta honom och köra honom till sjukhuset?”
Mirres pappa reste sig halvt om halvt upp ur stolen. Han hade hört talas om en Stickan, och sett honom en gång också, men det var ju när de fortfarande bodde i Stockholm. Å andra sidan visste han ju att hans dotter inte skulle ljuga om så här allvarliga saker.
Men hans fru verkade inte alls ta saken på lika stort allvar.
”Vänta lite nu. Berätta mer, Mirre.”
Mirre hasplade ur sig det lilla Roger berättat för henne och när hon tänkte mer på saken kände hon hur ögonen fylldes med tårar. Så där larvigt som vanliga tjejer. Som Dessi och Rosalinda. Hon brukade ju aldrig gråta. Det gjorde bara småungar och vissa tjejer.
”Men då är de ju omhändertagna. Ta det lugnt nu, Mirre. Personalen ser nog till att Stickan kommer till doktorn om det behövs.”
”Men -”
”Nej, det räcker nu. Gå och lägg dig. Roger får ringa dig igen i morgon eller så får Stickan göra det. Det är alldeles för sent för att ge sig ut i kväll. Det förstår du väl att personalen sköter om barnen de har hand om. Oroa dig inte nu.”
Mirre öppnade munnen för att protestera, men stängde den igen. När hennes mamma var så här, gick det inte att säga emot. Hon blinkade ilsket för att hålla tårarna tillbaka.
Utan ett ord vände hon och gick ut igen, och smällde lätt i dörren.
På väg tillbaka till telefonen, mötte hon moster Bella.
Moster Bella såg genast att något allvarligt hade hänt. Dessutom hade hon sett att telefonluren fortfarande låg av. Hon hade gått för att fråga Mirre om hon avslutat sitt samtal, när hon hört dörren smälla igen.
”Vad är det?”
”Det är Stickan. Han är jättesjuk och han kanske dör och mamma vill inte att vi ringer efter en ambulans och -”
”Så, så. Ta en sak i taget. Förresten, pojken som väntar i telefonen – ska du inte säga adjö till honom?”
”Roger. Jo, jag måste -”
”Nej, förresten, det är nog bäst att jag talar med honom istället.”
Så moster Bella tog upp luren och frågade noga ut Roger. Allt hon hörde lät allvarligt. Hon kunde inte förstå att hennes syster inte förstod det. Men kanske hade Mirre inte lyckats förklara tillräckligt.
Plötsligt hörde hon en dörr knarra och gnissla i luren. En mansröst fräste något och så var linjen död igen.
Moster Bella tyckte den där mansrösten lät både ovänligt och ohyfsad. Hon skulle gärna vilja säga den där karlsloken ett och annat.
”Mirre, gå och lägg dig. Det här ordnar jag. Nej, oroa dig inte nu. Jag åker dit och ser till att Stickan kommer till sjukhuset.”
”Jag vill följa med.”
”Det är bäst att du stannar här. Så fort allt är klart kommer jag hem igen och berättar. Även om du sover. Jag väcker dig.”
”Jag kommer inte att sova en blund.”
”Du gör som du vill. Gå och lägg dig nu.”
Moster Bella visste faktiskt var ungdomshemmet låg. Hon ringde efter en taxi och tio minuter senare var hon på väg. Alla barnen låg i sina sängar och fröken Eternell såg till lilla O. Men Bella berättade inte för sin syster eller svåger vart hon tog vägen.
Lyckligtvis låg ungdomshemmet inte så långt bort från Larssons och Perssons nya hem.
Hon fick stå en onödigt lång stund och vänta efter hon bankat på dörren. Till slut öppnades den och en föga imponerande karl tittade ut.
”Ja? Vad gäller saken?”
Bella som var en myndig dam, trängde sig förbi mannen och stannade inte förrän hon stod i en korridor med flera dörrar ledande åt olika håll.
”Det ska jag tala om när jag har fått komma in.”
”Hör nu här -”
”Nej, hör nu ni. En liten pojke i er vård är allvarligt sjuk och ni låter honom ligga här och – Släpp in mig i sovsalen så ska ni få se.”
”Det här är ett kommunalt ungdomshem och bara behörig personal -”
”Behörig? Ha. Det verkar inte så. Släpp fram mig.”
Hon ignorerade mannens protester och öppnade varenda dörr tills hon fann den som ledde till sovsalen. Där såg hon genast att en pojke inte sov, utan satt på en annan pojkes sängkant. Med ena handen fingrade han på ett märke på sin kind. När hon kom närmare, såg hon att det var rött och såg ut att göra ont. Den andra handen hade han på den andre pojkens panna.
”Är det du som är Roger?”
”Ja. Är tant Mirres moster Bella?”
”Det stämmer. Flytta på dig lite så ska jag ta mig en titt på din kamrat.”
Bella försökte låta självsäker och obekymrad, men hon såg genast att pojken var illa däran. Hur illa det var ställt visste hon inte, men hon var glad att hon kommit. Om bara den där idioten till personal inte hade låtit pojken ligga så länge utan vård.
Med bestämda steg gick hon till det rum som såg ut att vara en expedition. Där lyfte hon upp luren, slog först nollan, sedan 90 000. Hon kopplades genast fram och begärde en ambulans till adressen hon befann sig på. Med några få ord beskrev hon situationen.
En stund senare bars Stickan ut på en bår. Han såg väldigt liten ut under filten. I ambulansmännens kölvatten kom Bella, med Roger i handen. Hon vägrade att lyssna på personalens protester. Ingen gjorde ett försök att hindra henne från att följa med ambulansen till sjukhuset.
De möttes av en sköterska som såg tveksam ut.
”Jag ska ringa efter doktorn, men -”
”Det är allt bäst det. Pojken där är illa däran.”
Bakom sköterskan kom en medelålders man av helt annan typ än personalen på ungdomshemmet. Bella slogs genast av vilken trevlig person det verkade vara. Förtroendeingivande. Och ganska stilig också.
”Får jag titta på pojken?”
Han böjde sig över Stickan, drog undan filten och efter en snabb blick på pojkens ansikte, började han klämma på magen.
”Han har mått illa. Magsmärtor. Feber.”
”Jag ser det. Vi måste genast operera. Frun ska inte vara orolig, men det verkar vara blindtarmsinflammation. Ganska långt framskridet.”
Han lät inte förebrående, som han kanske kunnat vara med tanke på hur pass sent fallet kommit till hans kännedom, men Bella oroade sig redan för att det kanske var för sent. Det var första gången hon sett Mirres lilla kamrat, men hon förstod redan varför flickan blivit så fäst vid pojken. Den andre verkade också vara en rejäl grabb.
”Frun kan sitta där och vänta så länge. Er andre son också.”
Det tog Bella en stund att inse att läkaren tagit henne för en gift kvinna och de två föräldralösa pojkarna för hennes söner. Då var det för sent att säga något om saken. Så hon satte sig bara ner och gjorde sitt bästa för att hålla modet uppe på Roger och på sig själv på samma gång.
***
När läkaren till slut kom ut ur operationssalen hade Roger sträckt ut sig på bänken och somnat, trots att han först varit väldigt orolig för sin vän. Bella själv kände sig ganska utmattad också, mest av sinnesrörelsen.
Men det var ingenting mot hur läkaren såg ut.
Oroligt sökte Bella hans blick. Han log lugnande.
”Blindtarmen hade spruckit, men operationen lyckades. Pojken är utom fara nu.”
”Tack, snälla doktorn.”
”Det verkar vara gott läkkött i er pojke, så lite av äran ska väl gå till honom också. Nu föreslår jag att ni tar er andre son med er och åker hem, fru -”
”Åh, jag är inte gift. Pojkarna här är omhändertagna. Jag bara – jag kunde inte låta honom ligga och dö.”
”Så? Och ingen ansvarig personal upptäckte hur illa det stod till med pojken? Det var allvarligt. Tur för honom att han hade er då, fröken -”
”Persson. Bella.”
”Mitt namn är Axelsson. Hubert Axelsson.”
Bella nickade vänligt. En verkligt belevad man.
Det verkade faktiskt som om läkaren såg lika positivt på henne, som hon betraktade honom.
”Jag hoppas vi får träffas igen. Ni vill väl besöka pojken och se med egna ögon hur mycket bättre han är. I morgon, till exempel. Då ska han vara vaken och känna sig betydligt piggare.”
”Det vill jag gärna. Jag har förresten god lust att själv ta hand om dem. Så här kan det ju inte få fortsätta. Det är bra pojkar, båda två. De har bara hamnat lite snett. Någon borde se till att de får en chans till.”
”Jag är säker på att de kommer att få det utmärkt bra hos er, fröken Persson. Om ni vill kan jag tala med socialnämnden och rekommendera er som fosterförälder.”
”Tack, det skulle vara snällt. Men nu måste jag hem till min familj. Jag bor hos min syster och hennes man, fast jag har en egen lägenhet också. Ovanpå min mangelbod.”
”Så ni driver en mangelbod? Då måste jag komma med min tvätt till er, fröken Persson.”
”Ni är välkommen. Ja, jag ska väl -”
”Ta för all del med er den andre pojken. Jag ska förklara för myndigheterna. Det var verkligen ett rådigt ingripande, att rädda sin kamrat så där.”
Det höll Bella med om. Hon var ledsen att hon behövde väcka Roger. Visserligen trodde hon nog att hon skulle orka bära honom, men en pojke i den åldern ville nog gå på egna ben.
Så istället ledde hon den sömnige pojken ut till taxin och därifrån uppför trappan till det nya huset. Hon bestämde sig för att bädda åt honom på soffan. Eftersom fröken Eternell bodde här också, fanns det inget gästrum. Om hon skulle ta hand om pojkarna fick de nog dela rum med Lasse. Men det skulle nog gå bra. Det var ju ett stort och rymligt rum. Dessutom kanske de skulle ta och bygga till. Patrik skulle nog kunna bygga en egen stuga åt dem på gården.
Så mindes Bella att hon lovat väcka Mirre. Till hennes förvåning sov inte Mirre. Hon satt rak i ryggen, med stelt ansikte och ögonfransarna ihopklibbade av tårar.
Moster Bella böjde sig ner över flickan och strök henne över håret.
”Lilla gumman. Oroa dig inte. Stickan kommer att bli bra igen. Operationen lyckades.”
Mirre kastade sig i Bellas famn och Bella kramade henne uppmuntrande.
”Så ja. Nu måste du sova. Roger är där nere. Han ska få sova på soffan. Om allt går som jag har tänkt mig, så ska jag ordna så de får bo hos mig, båda två.”
”Tack, snälla moster Bella.”
”Ja, ja. Sov nu, Mirre. Du får prata med Roger i morgon och jag lovar att du ska få följa med till sjukhuset och träffa Stickan också.”
***
Nästa morgon envisades Lasse med att vilja följa med också, så när Bella åkte, buss den här gången, till sjukhuset, hade hon tre barn med sig.
Stickan såg fortfarande blek och mager ut. Det skulle Bella råda bot på när han bodde hemma hos henne. Ordentligt med god mat och så ett riktigt hem. Det var allt som behövdes. Efter att ha förvissat sig om att pojken var på bättringsvägen gick Bella ut och sa till Roger att han fick komma in.
Roger kom ut så snart att Bella förstod att Stickan frågat efter Mirre också. Hon hade gissat att Mirre var särskilt fäst vid den ljushårige pojken.
Utåt sett visade Mirre inget särskilt. Hon försökte se helt oberörd ut när hon gick in i sjukrummet. Stickan låg bakom en skärm i en sal med sex sängar i. Bara två av de andra var upptagna, och de patienterna hade också sina besökare.
När hon klev in bakom skärmen såg Stickan upp och log svagt. Mirre kände att hennes hjärta tog ett litet skutt i bröstet på henne. Tänk om han hade dött. Hon anade att det hade varit nära.
”Hej.”
”Schysst att du fick din moster att komma och hämta mig. Jag minns inte så mycket av det, men -”
”Det är väl klart att du kan räkna med mig. Jag menar oss. Lasse och mig.”
Stickan nickade. Han kände sig rätt trött, men han var så glad att se Mirre igen. Visst hade han längtat efter att få komma till Skå Edeby, men det hade känts lite kymigt att aldrig mer få se Mirre igen. Och här var hon nu. Han kunde inte låta bli att le igen.
”Hur känns det?”
”Jo, det bra. Finfint. Lite trött bara. Och så stränar det lite i såret. På magen här. Det blir nog ett jättestort ärr. Du kan få se det sen.”
Stickan tystnade. Det var kanske inte fint att visa magen för en flicka. Inte ens en så käck tjej som Mirre. Tänk om hon tyckte att han var påflugen eller oförskämd? Men Mirre log bara.
”Jag blev jätteorolig för dig. När Roger ringde -”
Hon hejdade sig. Tänk om Stickan tyckte att hon var en vanlig, mesig tjej, som Dessi eller Rosalinda? Då kanske han inte skulle tycka om henne längre.
Men Stickan log igen och så rörde han på den handen som inte var fastsatt i det där röret som ledde till en sorts flaska som hängde på ett ställ ovanför sängen. Hon skyndade sig att ta hans hand i sin och så satt hon en stund där och kramade hans hand och försökte att inte tänka på att han kunde varit död.
Så tyckte hon att hon hörde ett ljud från dörren till och insåg att Lasse inte fått komma in och säga hej än. Hastigt släppte hon Stickans hand och reste sig upp. Hon tvekade lite, men när hon såg att Stickan aldrig släppte henne med blicken vågade hon sig på att böja sig över honom och snabbt så hon inte skulle ändra sig, pressade hon sina läppar mot hans.
Med hettande kinder skyndade hon bort mot dörren, utan att se sig om. Hon såg inte att Stickans leende blev ännu bredare, att hans hand rörde sig upp mot ansiktet eller att han fingrade eftertänksamt på läpparna där han sekundsnabbt hade känt hennes beröring. Tänk att en tjej från en vanlig familj kunde tycka om honom. Det hade han aldrig väntat sig. Men Mirre, hon var speciell. Mycket schysstare än någon annan tjej han hade träffat.
Lasse tittade in och Stickans hand for ner och la sig vid sidan av kroppen. De två pojkarna hann knappt talas vid förrän sköterskan kom in och strängt förkunnade att besökstiden var slut.
På vägen ut hörde moster Bella sitt namn och vände sig om. Där kom han igen, den där trevlige läkaren.
”Där är ni ju, fröken Persson. Jag har talat med socialnämnden och i väntan på ett formellt beslut har ni fått vårdnaden om pojkarna. Det där är bara en formalitet, som sagt. Jag skulle inte tro att det blir några som helst problem att få igenom ett permanent beslut. Min patient måste nog stanna här några veckor till, men sedan ska det allt gå bra att ta honom med hem också.”
”Tack, snälla ni. Det var mycket vänligt av er. Dr Axelsson.”
”Hubert. Ni får väldigt gärna kalla mig Hubert.”
”Åh. Och ni vet ju att mitt namn är Bella.”
Ett ögonblick stod Bella kvar och hon och läkaren log mot varandra. Men så kom en kollega fram till honom och Dr Axelsson återkallades till verkligheten.
Bella tog med sig sina skyddslingar därifrån. Hon undrade om någon affär fortfarande var öppen. Roger skulle ju behöva kläder och –
Medan hon funderade på detta, viskade Roger med Lasse. Mirre verkade vara djupt inne i sina egna tankar.
”Eran moster och han den där läkarn verkar som de är rätt förtjusta i varandra. De kanske vill kila stadigt?”
Lasse fnissade förtjust vid tanken. Hans stora, stadiga moster Bella och så en fästman. Det var rätt svårt att föreställa sig. Men Roger hade rätt. Som moster Bella och doktorn hade stirrat på varandra, var det kanske inte så omöjligt ändå. De såg ju på varandra nästan som hans mamma och pappa brukade göra, när de ville vara ifred en stund.
”Kom nu pojkar. Dags att åka hem.”
Hem. Roger hade inte på länge kunnat tänka sig något som var riktigt hemma. Men han hade ju lyssnat när den där doktorn hade berättat för Lasses och Mirres moster Bella att han och Stickan skulle få bo hos henne, så det var sant. Ett riktigt hem och Lasse och Mirre alldeles i närheten. Eller i samma hus. Det var nästan för bra för att vara sant, men den här gången hade de i alla fall haft lite tur, han och Stickan. De skulle nog aldrig komma till Skå Edeby, men Norrköping var säkert bra det med.
SLUT