Huvudpersoner:	Stefan Remu, Janne Hall, Samir Larsen, Eva Höök
Beskrivning:	Händelsen för några veckor sen plågar fortfarande Stefan, men något annat inträffar som plågar honom mer. Under den svåra period som följer är Samir ett stort stöd för honom, men deras kontakter leder till mer problem.

Den gamle missbrukaren låg lutad mot väggen på bakgården, bakom en låda som det stod SAND på med stora bokstäver. Enligt några av hans vänner, och en medlem av lokalpolisen, brukade han ofta sitta så, när vädret var varmt. Men nu hade det varit iskallt i flera veckor. Ovanligt kallt för årstiden till och med. Även i vanliga fall kunde det dra sig neråt tjugo minus, ända fram tills slutet av april, vissa år, men bara korta perioder, åtminstone numera.

Äldre poliser brukade berätta om köldåret det och det. Vanligtvis ungefär tjugo år innan man börjat sin karriär som polis, tänkte Stefan. Konstigt egentligen. Jannes äldre kollegor hävdade visst också att då – än en gång cirka tjugo år innan Janne startat sin tjänstgöring – var det minsann kallt. Stefan drog den slutsatsen att det var alltid värre förr, om man lyssnade på de äldre kollegorna, om det nu inte var en annan typ av konversation, och då var allt mycket bättre förr. Det berodde på kollegans tycke och smak eller orsaken till diskussionen.

I vilket fall som helst var han död. Stendöd. Stel som en istapp. Nu gällde det bara att ta reda på om mannen dött en naturlig död – en kombination av berusning och nattkyla – eller om det kanske var fråga om självmord – eller naturligtvis dråp. Mord kunde man antagligen utesluta i det här sammanhanget, även om inget var säkert. Stefan undrade hur ambulanspersonalen skulle kunna få med sig den döde som stelnat i sittande, något framåtböjd ställning.

I ett hörn intill honom, låg vad som kunde vara hans enda ägodelar. Det såg ut som en hög med lump, men visade sig vara en sportbag, modell äldre, både smutsig och sliten, och ett par papperskassar, samt en stor sopsäck. Allt detta brukade gubben dra omkring på en gammal bagagevagn, fastsurrat mot metallställningen.

Men när Stefan lyfte upp sopsäcken – det som låg längst ner i högen – hoppade han till. En plötslig rörelse fångade hans uppmärksamhet. Det var en liten hund, rufsig och ganska smutsig, men den såg pigg och frisk ut. Den hade tydligen bara sovit bland missbrukarens ägodelar. När Stefan höll fram handen mot den viftade den försiktigt på svansen. Han bestämde sig för att lyfta upp den. Det lilla hjärtat pickade hastigt.

”Är du rädd? Var inte det. Det är ingen fara. Kom ska du få sitta i bilen.”

Han mumlade lågt på finska, så att inte Samir skulle förstå.

”Vad har du där?”

Stefan ansträngde sig för att låta normal på rösten. Det var inte mer än två veckor sen den där olycksaliga festen då den där incidenten hade inträffat. Han skyggade för minnet och tvingade sig till att se upp mot sin kollega.

”En hund.”

”Stackars liten. Vi tar med honom in till stationen så får vi se om någon kan ta hand om honom.”

”Det är en hon.”

”Då tar vi med henne. Kom nu. Såg du något mer? Något misstänkt?”

”Nej.”

De satte sig i bilen under tystnad. Det var inte möjligt att Samir hade missat hur tyst det hade blivit, men Stefan kunde inte förmå sig till att småprata som förr. Nu stod det still i huvudet på honom när han åkte med Samir. Det var inte så att han anklagade Samir för det som hänt. Tvärtom. När han inte kunde låta bli att spela upp scenen inne på herrtoaletten i sitt minne, såg han tydligt att han själv varit en villig deltagare. Han förstod inte hur det var möjligt och när han kunde förvisade han minnesbilden så djupt ner i sina tankar att den helt begravdes.

Innan de kom iväg, ringde Samirs mobil. Han lyssnade utan att kommentera, men Stefan såg sin kollegas blick vandra över honom och han såg bort, häftigt rodnande. Utanför fönstret såg han lokalpolisen gå fram och tillbaka och sätta upp plastremsan för att skärma av fyndplatsen och han kände igen Hannah Isaksson. De hade gått i skolan tillsammans, fast hon var några år äldre. När hon såg honom se på henne, vinkade hon vänligt. Han vinkade förstrött tillbaka.

Så hörde han Samir avsluta samtalet men han varken sa något eller vred om startnyckeln. Till slut vände sig Stefan om och märkte genast att något hänt. Samirs ansiktsuttryck gjorde det helt klart för honom.

”Vad är det?”

Han försökte föreställa sig vad som kunde ha hänt. Hade någon av kollegorna blivit skadad? Var det något stort rån på gång? Men Samir såg allvarligare ut än så. Av någon anledning frös Stefan till. Det var som en föraning om något, han visste inte vad. Det var tydligt att Samir tvekade, vägde sina ord, och hade svårt att komma fram med vad det nu var. Stefan blev torr i munnen.

”Stefan – det har hänt en olycka.”

Då visste han. Han trodde att han hade skrikit något, men efteråt förstod han att skriket bara hade ekat inuti honom. Utan att få fram ett ord, väntade han på fortsättningen.

”Det är din fru och -”

Resten av meningen försvann men efter en stund kunde Stefan höra igen.

”De var på väg från -”

Än en gång försvann några av Samirs ord, men så hördes hans röst igen.

”- en långtradare. Jag vet inte hur svårt skadade de är, men båda lever. Stefan? Hör du mig?”

Samir upprepade Stefans namn ett par gånger och till slut svarade han.

”Är du säker på att de lever?”

”Ja. De är skadade och jag vet inte hur illa det är, men de har i alla fall förts till -”

Stefan satt tyst och väntade medan Samir vevade ner rutan, pratade en stund med Hannah Isaksson, och lämnade så över den lilla hunden till henne.

”Oj, vilken liten sötnos. Visst, jag tar hand om henne. Kan jag ta med henne hem? Bra.”

Samir sa några ord till och Stefan kände, snarare än hörde, att det gällde honom. Hannahs ansiktsuttryck förändrades och hon såg allvarligt på Stefan, men sa ingenting. Ett ögonblick såg det ut som om hon tänkte komma runt bilen och prata särskilt med honom, men så tog hon ett par steg tillbaka och stod och såg på medan Samir körde därifrån.

Han körde raka vägen till sjukhuset, och fick med sig Stefan in. Stefan stod framför receptionsdisken och försökte få fram frågan som han inte ville ställa, men visste att han måste. Samir tog ett steg närmare och tog över. Stefan lyssnade, men hur han än försökte förstod han bara vart tredje ord eller så. Kontentan av det hela var i alla fall att de skulle vänta, men tydligen inte där i det stora receptionsområdet utan de skulle vidare, upp för några trappor och in i en korridor, där de fick vänta i ett mindre väntrum.

Varje gång Stefan hörde steg som närmade sig såg han upp, men det var aldrig någon som var på väg till honom. De bara passerade förbi. När han såg upp nästa gång, stod Eva Höök där. Hon kom fram till honom och sa något som han i stort sett bara hörde ett par ord av, så klappade hon honom på handen och satte sig ner på hans andra sida.

Stefan reagerade inte, så Eva vände sig till Samir.

”Du kan åka tillbaka till stationen nu om du vill.”

”Nej, jag stannar här, men du kan åka igen, om du behövs där.”

”Det är okej. Jag väntar tills -”

Hon såg oroligt på Stefans orörliga gestalt.

De fick vänta länge, så länge att Eva ett par gånger fick gå ut på parkeringen och ringa tillbaka till stationen där hon konfererade med Janne. Lyckligtvis hade de inga särskilt brådskande fall för ögonblicket. Dessutom kunde de lägga om rutinerna lite tillfälligt.

Framåt åttatiden, när Stefan väntat i nära fyra timmar, kom äntligen kirurgen ut från operationssalen. Hon var en kvinna i femtiofemårsåldern, som såg kompetent och erfaren ut, men totalt utmattad. Eva gissade att det nog hade varit en långt utdragen och svår operation. Frågan var bara om någon av de två skadade hade överlevt.

Kirurgen harklade sig och hennes blick flackade mellan Stefan och Samir, men vände sig till slut till Stefan. Stefans ögon såg onaturligt stora ut i det bleka ansiktet.

”Deras tillstånd har stabiliserats. Båda har skallskador och de har svullnader i hjärnan. Dessutom har de några frakturer, de flesta helt okomplicerade, men ett par som krävde lite mer långtgående åtgärder. Din fru hade också inre blödningar – inget mer omfattande och jag lyckades stoppa dem. Nu återstår bara att vänta och se. Vi kommer att veta mer imorgon. Jag skulle tro att vi vet säkert hur det går, inom två-tre dagar.”

Stefan försökte svara, ställa några frågor, men han fick inte fram något. Det enda han egentligen ville veta var om de skulle klara sig. Om de skulle överleva.

Kirurgen fortsatte, nu vänd till Eva.

”Är du anhörig?”

”Nej, jag är Stefan Remus chef. Eva Höök.”

Hon visade för säkerhets skull upp sin legitimation.

”Jag tror att Stefan skulle vilja veta hur goda chanser de har.”

”Goda, skulle jag säga, men som sagt, jag kan säga mer imorgon.”

”Vad innebär goda?”

”Det betyder att operationen lyckades. Fortfarande kan det tillstöta komplikationer så jag kan inte ge några garantier, men jag tror det kommer att gå bra. När det gäller eventuella sekundära problem, kan jag bara upprepa – jag kommer att veta mer imorgon.”

Eva öppnade munnen för att fråga vilka sekundära problem kirurgen syftade på, men insåg att Stefan redan hade tillräckligt mycket att oroa sig för, utan att behöva spekulera i om hans fru och barn riskerade att få permanenta men.

När kirurgens fotsteg tonat bort i korridoren vände sig Eva till Stefan.

”Jag måste åka nu. Har du någon du kan åka till? Dina föräldrar eller något syskon?”

Stefan svarade inte. Han verkade inte höra henne. Hon försökte igen.

”Stefan – ska du åka hem till någon familjemedlem? Samir eller jag kan skjutsa dig.”

”Va? Nej. Jag stannar här. Eller så åker jag hem och väntar där.”

”Du ska nog inte vara ensam. Om du vill får du gärna följa med ut till Sävast, men det är ju rätt långt dit – Eller så kan jag -”

Samir avbröt henne.

”Det är okej. Jag kan följa med Stefan. Om det finns någon anhörig så kan jag ringa därifrån.”

”Bra. Det var snällt av dig, Samir. Då åker jag. Tack ska du ha.”

När Samir la handen på Stefans arm, reagerade han nästan inte, men till slut förstod han och reste sig upp. Han bodde bara kanske tjugo minuters väg från sjukhuset. Personalen hade hans nummer, de skulle meddela om det blev någon förändring.

Viljelöst lät han sig ledas ut till bilen och köras hem. När Samir bad honom, sträckte han fram nyckeln och väntade medan hans kollega låste upp och släppte in honom. Innanför dörren hängde en av Mias jackor. Stefans ansikte förvreds i en grimas av smärta och han blev stående tills Samir puffade honom lätt i ryggen. Då höll han på att snubbla över en liten stövel och ett lågt skrik skar genom tystnaden. Samir ledde honom hastigt ut i köket, där han fick honom att sätta sig ner. Så började Samir leta igenom skåpen efter något att ge Stefan att dricka.

”Vill du ha te?”

Inget svar.

”Kaffe?”

Till slut gav han upp och tog fram ett glas och fyllde det med vatten ur kranen.

”Drick det här.”

Stefan stirrade på glaset som om han inte kunde förstå vad det var. Inte förrän Samir höll upp det mot hans mun vaknade han till och hans hand sköt fram och knuffade undan glaset.

”Jag vill inte ha något.”

”Finns det någon jag kan ringa till?”

”Nej. Min familj bor inte här. Inte Mias heller.”

”Någon vän? En granne?”

Stefan skakade likgiltigt på huvudet. Samir förstod att det var han som skulle behöva ta sig an Stefan. Det hade han anat hela tiden. I det här läget spelade det som hänt några veckor tidigare ingen roll. Nu gällde det bara att klara Stefan genom natten.

”Kom då. Det är bäst att du får av dig jackan och så.”

Efter han upprepat sin uppmaning några gånger förstod Stefan och drog av sig jackan och räckte över den till Samir. När Samir hängt upp den funderade han lite på vad som skulle vara bäst att göra. Stefan borde få i sig något, åtminstone något att dricka, men helst något ätbart också.

Utan att fråga mer, började Samir att göra i ordning te. Någon i det här hushållet drack te, annars hade det inte funnits tepåsar. Han värmde vatten i en vattenkokare och hällde över tepåsen. Sen fick han hålla på att leta tills teet nästan hade kallnat innan han hittade sockret. Oavsett vad Stefan skulle tycka, hällde Samir på flera matskedar socker. Själv grimaserade han lätt vid tanken på den tjocka söta sörjan, men under sin uppväxt han hade alltid fått lära sig att varmt, sött te verkade lugnande. Han hoppades att det stämde.

Med milt våld lyckades han tvinga i Stefan den oaptitliga blandningen och dessutom några söta kex som fanns i en burk på diskbänken. Stefan hade inte ens så mycket energi att han värjde sig särskilt energiskt. Det stora problemet var bara att han var som förlamad. Han hörde knappast, såg nästan ingenting och vara bara högst till hälften medveten om det som hände omkring honom.

Till slut lyckades Samir få honom på benen och styrde honom in i vardagsrummet. Huset hade en öppen planlösning på första våningen så soffgruppen och tv:n syntes tydligt redan från entrén. Samir fick Stefan att sätta sig i soffan. Där fanns kuddar och en pläd, och med ett visst besvär lyckades Samir få Stefan att lägga sig ner. Så bredde han pläden över honom.

”Jag sitter här borta. Försök att få lite sömn om du kan. Du kan lägga telefonen här bordet om du vill.”

Stefan stirrade oförstående på Samir, så Samir gick och hämtade mobilen ur jackfickan där han sett den skymta tidigare. Han kollade att den var tillräckligt högt laddad. Det skulle nog vara för svårt att försöka ta reda på var laddaren fanns och plugga in den i väggen. För säkerhets skull kollade han sin egen också. Den hade varit helt nyladdad på morgonen, så den skulle nog klara sig.

Efter en stund verkade det som Stefan hade lugnat ner sig lite. Hans andhämtning lät jämnare och kanske lyckades han dåsa till lite. Samir satt vaken och väntade. Han hade en känsla av att ju längre det dröjde innan de ringde, inom rimliga gränser, desto bättre.

Lite senare gick han och släckte ljuset i taket och lämnade bara hallbelysningen på och en liten lampa som stod i fönstret. Till slut somnade han själv och vaknade inte förrän hans rygg började protestera. Han såg på mobilens display att klockan var ungefär tio i sex. Det kanske var bäst att ringa in till stationen och om ingen hört av sig från sjukhuset, kanske han skulle väcka Stefan och föreslå att han skulle ringa själv.

Samir gick in på toaletten, strök sig över kinderna och ryckte på axlarna. Det var en nödsituation. Han fick raka sig när han kom hem. När han var klar där inne, gick han ut i köket och satte på vatten till en kopp te till sig själv. Medan tepåsen stod och drog, hörde han Stefan röra sig inne i vardagsrummet. Hans steg försvann en bit bort, så hördes ljudet av toaletten som spolade, därefter vatten som rann i tvättstället och så kom Stefan ut i köket.

Idag såg han en liten aning mer normal ut, men fortfarande onaturligt spänd och blek. Samir lyfte upp vattenkokaren och bar bort den till vasken för att fylla på nytt vatten, men Stefan stoppade honom med en gest.

”Det är lugnt. Jag tar lite juice.”

Lite, visade sig närmast vara en överskattning. Stefan hällde upp till någon centimeters höjd i glaset och fuktade läpparna, så verkade han glömma bort glaset. Han stirrade ut genom fönstret utan att se något. Samir bredde hastigt en smörgås åt Stefan och skar några skivor ost och la på den. Så sköt han över den till Stefan. Stefan reagerade inte. Då stoppade Samir den handgripligen i Stefans hand. Det fick Stefan att åtminstone uppmärksamma smörgåsen och till slut ta en motvillig tugga. När han svalt den, la han ner smörgåsen igen, som om den smakat illa.

”Du kanske skulle ringa till sjukhuset?”

Stefan nickade och gick bort till telefonen som stod på hallbordet. Han knappade in numret, som han tydligen hade memorerat. Signalerna gick fram, så verkade något hända. Stefan väntade och väntade och till slut fick han tag i en mänsklig röst. Så fick han vänta igen, men till slut kom han verkligen fram till den rätta avdelningen och rätt person. Han nickade och la så på luren.

Samir väntade spänt på resultatet.

”Hur är det?”

”Ingen förändring.”

Stefans röst var tonlös och Samir tyckte att hans dialekt gick fram tydligare, nu när han var upprörd.

”Men det är nog ett gott tecken.”

Utan att svara vände Stefan och gick ut igen. Samir skyndade efter och en stund senare var de på väg tillbaka till sjukhuset. Några timmar senare dök samma kirurg upp och pratade några ord med Stefan. Hon lät mer hoppfull nu.

”Du kan få komma in i några minuter nu. Men du får inte vänta dig för mycket. De är inte vid medvetande.”

Han nickade allvarligt och följde efter henne. När korridoren delade sig lämnade hon över honom till en sköterska som förde honom till det rätta rummet. Trots att han borde varit förberedd på vad han skulle få se, var det en chock att se dem ligga så – små och hjälplösa i sina sängar. Särskilt – Det som slog honom mest, bortsett från det uppenbara, var att rummet var så tyst. De enda ljuden som hördes var maskinernas rytmiska väsanden.

Stefan sjönk ner i en av stolarna och satt där tills sköterskan kom tillbaka och hämtade honom. Det kändes som mindre än en minut, men när han kom ut, visade det sig att det hade gått närmare tio. Samir väntade fortfarande på honom.

”Vill du åka hem nu?”

”Nej, vi åker till stationen.”

”Det är nog ingen bra idé.”

”Jag kan inte sitta hemma och vänta bara. Släpp av mig där, så kan du åka hem.”

Samir tänkte försöka övertala Stefan, men ändrade sig.

”Okej, då kör vi då.”

När de kom fram följde Samir med Stefan upp och kollade att någon var där och kunde hålla ett öga på honom. Både Eva och Janne var där, så det var inga problem. Flera av deras andra kollegor fanns också i närheten.

Samir gick bort och pratade med Eva innan han gav sig iväg igen.

”Har du något åt mig?”

”Nej, inget särskilt. Tror du att det är så bra att Stefan kommer hit?”

Samir ryckte på axlarna. Eva förstod.

”Då så. Nej, åk du hem om du behöver. Vi klarar oss.”

Samir nickade tacksamt.

Eva studerade Stefan ingående. Så återvände hon in på sitt kontor. Kanske var det lika bra att Stefan var här. Att sitta ensam hemma skulle antagligen vara ännu värre.

***

De följande dagarna var de mest påfrestande Stefan varit med om, åtminstone trodde han det. Då och då kunde han inte hålla i sig längre och ringde till sjukhuset. De var alltid väldigt vänliga och artiga, men han tyckte sig läsa mellan raderna att de bara försökte hålla honom lugn. Ingen förändring. Visserligen lät läkaren hela tiden mer hoppfull, men ännu hade ingen av dem vaknat.

Trots att Stefan försäkrade att han klarade sig själv, följde Samir med honom hem varje kväll. Stefan orkade inte argumentera om det. Samir satt ju tyst och försökte inte tvinga honom att prata om det så det spelade ingen roll om han var där eller inte.

Just nu kändes incidenten på herrtoaletten ganska avlägsen, men det fanns ögonblick då Stefan kände att det som hänt var hans straff för det han gjort sig skyldig till. Inte var han så religiös som många äldre personer här uppe, men ändå – under sin uppväxt hade han fått höra upprepade gånger att äktenskapsbrott var en synd och även om det inte hade sagts i detalj, föreställde han sig att prästerna såg särskilt allvarligt på homosexualitet. Det kändes för svårt att fokusera på det så hans tankar gled i väg varje gång de snuddade vid den aspekten av hans förbrytelse.

Så äntligen, nära fyra dagar efter krocken, vaknade Mia och någon timme senare, barnet. Stefan åkte ensam och satt så länge han fick hos dem. Mia var inte särskilt talför och egentligen spelade det ingen roll. Det viktiga var att de skulle överleva. Läkaren hade försäkrat honom om det flera gånger. De skulle överleva och om de fick några permanenta men skulle det inte vara av någon livsförändrande grad. Mindre problem, men antagligen inte ens det, fast det var för tidigt att säga säkert. Stefan lyssnade knappt. De skulle klara sig. Eventuella mindre problem var inget han kunde tänka på nu.

Först nu sov han en hel natt i sin egen säng, intill Mias tomma säng. Hennes doft kändes fortfarande där, liksom babydoften som fortfarande dröjde sig kvar, fast det egentligen var minst ett år för sent för den. Han klev ur sängen och duschade och rakade sig för första gången sen olyckan. När han åkte till sjukhuset kände han sig äntligen mera hoppfull.

Det dröjde nära tre veckor innan han fick hem sin familj, men väntetiden kändes inte så svår, nu när han visste att allt skulle bli bra. De första veckorna efter hemkomsten tog Stefan ledigt från jobbet och hjälpte Mia. Inte förrän då fick han höra att hennes mamma och ena syster skulle vara där också. Mia hade inte talat om det för honom. Nästa vecka skulle också hennes yngre syster komma dit. Han kände sig lite överflödig, men ingen sa till honom att åka till jobbet, så han stannade. Även om han inte var till mycket hjälp, kändes det viktigt att vara där. Att få se dem hemma. Att vara med när de började återhämta sig.

Det blev mycket åkande fram och tillbaka, till sjukhuset, till sjukgymnasten och till vårdcentralen, och det skötte Stefan själv. Under tiden städade hans svärmor och svägerska huset, lagade mat, flyttade ut hans säng i det extra rummet som de inte hade möblerat än. Kvinnorna gjorde sig hemmastadda på övervåningen. På ett sätt kändes det tryggt och bra. Mia hade någon tillgänglig dygnet runt. Men på ett annat vis saknade han hennes närhet på nätterna. Han ville se henne andas, röra sig. Veta att hon fanns där.

Men han fick ju se henne och prata med henne varje dag, och han var tacksam för all hjälp från sin svärmor och svägerskorna. De behandlade honom mer som ytterligare en patient än en medhjälpare, men det kändes på sätt och vis bra, det också. Tryggt. Lugnt. Hans egen mor ringde och undrade om hon skulle komma och hjälpa till också. Kanske senare. Nu hade de ju huset fullt. Hon tog inte illa upp. Det var bara skönt att allt gick så bra.

Så småningom började allt återgå till det vanliga. Mia kände sig så mycket bättre att hon skickade hem sin mor och systrarna. Hon ville själv ta hand om sitt barn, som vanligt. Nästa steg blev att Stefan fick börja jobba igen. Hon klarade sig själv. Dessutom behövde de ju pengarna. Och Stefan hade inget emot det. Det märktes att Mia var sig själv igen. Eller kanske ändå inte. Fysiskt märktes skadorna mindre och mindre, trots att hon fått håret rakat på sjukhuset. Men det växte snabbt ut igen. Hon hade det ju ganska kort även i vanliga fall. Det var mer hennes beteende som hade ändrat sig.

Stefan märkte först ingenting, eller förstod inte exakt vad det var, men en dag frågade han om hon ville följa med till affären för att se efter färg till det extra rummet han sovit i under svärmoderns och svägerskornas besök.

”Vill du att vi ska ut på vägarna igen? Ända dit bort? Du vet vilken trafik det är. Kan du inte köpa något här inne i stan?”

”Jo. Vill du följa med?”

”Nej. Inte idag. Jag måste tvätta.”

”Okej.”

Han tänkte inte mer på det. Inte förrän nästan exakt samma konversation hade utspelat sig minst fem gånger till. Hon ville aldrig med ut. Besöken på BVC blev svåra att genomföra. Helst ville Mia att de skulle gå, på gångvägarna. Det innebar en omväg på minst fyrtio minuter. Om Stefan till slut övertalade henne att ta bilen, skällde hon på honom hela vägen dit, hela tiden de satt i väntrummet och hela vägen hem.

Han slutade föreslå att hon skulle följa med och handla mat. Då undrade hon istället vart han tog vägen. Räckte det inte att han var på jobbet hela dagarna? Men egentligen föredrog hon nog att han var iväg på jobbet. Hon verkade trivas bäst ensam hemma, utan honom. Ibland kom väninnorna på besök, men hon själv gick aldrig någonstans, utom kanske ut på tomten eller en kort sväng ut i den lilla dungen i närheten av deras bostadsområde.

Framåt sommaren hade situationen urartat helt. Hon ville inte åka på semester. En vecka kom hennes mor på besök, några dagar längre fram kom en av systrarna. Den andra skulle nog ha kommit, men hon var själv bortrest, fast hon skulle säkert komma senare.

Stefan visste inte exakt vad det rörde sig om, men till slut konsulterade han en läkare. Svaret han fick lugnade honom delvis, men bara delvis. Det Mia gick igenom var en helt normal reaktion på olyckan, på det som nästan hade hänt henne och hennes barn. Vad Stefan oroade sig för var att i några få fall kunde tillståndet bli långvarigt, kanske permanent. Det värsta var att Mia själv inte såg något problem i sitt beteende.

Stefan ringde och pratade med sin egen mamma, men hon hade inte mycket hopp att komma med. Däremot uppmanade hon honom att ta med sig Mia till dem. Om hon bara fick komma ut och resa igen, bara en kort bit, skulle hon säkert vänja sig. Men Mia vägrade. Hon ville inte åka någonstans. Inte just nu. Senare. Någon annan gång. Bara inte just nu.

Och till slut slutade Stefan att försöka. Han såg ingen möjlighet till förändring. Det var inte det att han gav upp. Han var lika orolig fortfarande. Men eftersom situationen var som den var, försökte han acceptera det och avvakta. Istället kastade han sig in i jobbet, med en ny intensitet. Han hade alltid tagit sitt jobb på stort allvar, men nu använde han det som en utväg, som en tillflyktsort.

Och där fanns kollegorna, som aktivt försökte hjälpa honom att tänka på något annat. Eva hade alltid varit vänlig mot honom och Janne var schyst, även om han brukade behandla Stefan lite som en maskot, snarare än som en fullvärdig kollega. Så var det Samir – på ett sätt var Samir nog den som hjälpte Stefan mest, men samtidigt fanns fortfarande den där incidenten som låg och gnagde på Stefans samvete. Ändå slumpade det sig så att han en period mest kom att arbeta ihop med Samir. Det gick inte att undvika att de tillbringade mer och mer tid tillsammans. Till slut orkade Stefan inte ens oroa sig för vad han egentligen kände för Samir. Han visste att han kanske inte ens hade överlevt den första, svåraste perioden efter olyckan, utan Samirs hjälp.

Även om han oftast hade kommit tidigt till jobbet, började han nu åka in ännu tidigare, för det mesta redan innan Mia hade vaknat. Det kändes lättast så. Han skrev in rapporter och la upp sitt arbete i lugn och ro innan de flesta på hans skift hade kommit in. En morgon då han höll på att skriva ut en rapport från ett nyligen avslutat fall som gällde en serie vandaliseringar av bilar i centrum, tog papperet slut. Han gick ut i materialrummet för att hämta en ny förpackning. Medan han var där inne kom två kollegor in genom dörren till det yttre kontoret. Han hörde dem prata, men lyssnade inte så noga.

”Jag borde ha förstått vad det var. När han började jobba över hela tiden. Han kanske hade berättat för mig, men du vet Anneli är vän med hans fru, så det var väl därför. Och nu vet alla det utom stackars Josefin. Den där andra väntar barn.”

”Det var väl nästan den sista här på vårt skift som är lyckligt gift. Se bara på Eva. När bodde hon ihop med någon sist?”

”Janne då. Han har väl aldrig bott ihop med någon, gissar jag. Fast han strulade nog med Karin Bodén ett tag. Det är i alla fall vad jag har hört.”

”Samir är visst inte intresserad. Jag undrar just vad han håller på med på fritiden.”

”Bygger modelljärnväg?”

”Vad gör du då?”

”Vad tror du? Ut på krogen och raggar.”

”Exakt. Men har du hittat någon? Nej. Inte jag heller.”

”Stefan då? Han är ju gift.”

”Lillgrabben. Vänta bara. Snart knakar det äktenskapet i fogarna också. Men det blir nog hon som går.”

”Varför tror du det?”

”För han skulle ju aldrig strula med någon. Det märks väl? Söndagsskolepojken Stefan. Jag skulle inte bli förvånad om hon var hans första och enda flickvän. Och så gifte de sig och fick barn. Rena typfallet här uppe. För trettio år sen.”

Skrattsalvorna gällde nog egentligen inte honom personligen. Stefan kände igen tonfallet. Det var det där vi missar nog något för vi inte bor i Stockholm som de flesta infödda kollegor körde med ibland, till och med de som var både tio och femton år äldre än han. Vissa kom verkligen iväg söderut, och några av dem blev kvar där. Andra bara fortsatte att klaga, men kunde inte eller ville inte ge sig iväg. Ändå kändes hånskrattet som en kalldusch. Det var exakt så det var. Han skulle aldrig ha bedragit Mia. Om någon skulle ha gått, så var det i så fall Mia, som ju verkade missnöjd med honom och deras äktenskap numera. Och han hade verkligen gått i söndagsskolan, och kanske var det det som hade fått Juha att nämna just det. På något sätt sved beskrivningen.

Var han verkligen så förutsägbar? Lydig, medgörlig, tråkig? Oattraktiv. Ingen skulle ändå vilja ha honom, så varför inte vara trogen mot sin fru? Han hade ju inte ens fyllt trettio, och plötsligt kändes det som han levde en sextioårings liv, inte sitt eget. Ett ögonblick funderade han på att gå ut andra vägen, nerför trapporna och ut på parkeringen den vägen och låtsas som han just kommit. Men så hörde han hur Juha och Erik gick ut igen.

När Eva kom in några minuter senare, satt han vid sitt skrivbord. De sista sidorna av rapporten rasslade ur skrivaren så han reste sig och samlade ihop alltsammans. Han stannade bara vid sitt skrivbord så länge att han hann fästa ihop papperen med ett gem, så gick han in och lämnade över rapporten.

Eva såg förvånat på honom.

”Var det där från igår? Är du redan klar med den? Det hade du inte behövt. Hur är det hemma då?”

”Bra.”

”Det var skönt att höra.”

När Stefan inte hade mer att säga, började Eva se igenom dagens pappershög. Stefan återvände till sitt skrivbord.

Han kände Evas kommentar som en stum anklagelse. Hon tyckte uppenbarligen också att han var närmast för plikttrogen. En ung streber som kämpade på, mest genom att börja tidigt och stanna kvar till sent, snarare än genom någon form av briljant insikt i fallen. Kanske tyckte hon också att han var tråkig. Att han borde vara ute mer och roa sig. Hon kanske rentav nästan jämställde honom med sin son och svärdotter, eller vad hon nu var, den där Elise.

Kanske hade de rätt? Han gick verkligen ut för lite. Visserligen trivdes han bäst hemma eller på jobbet. Inte ens i tonåren hade han älskat kroglivet, men det var väl aldrig för sent att ändra sig. Janne verkade fortfarande gå ut mer än han någonsin gjort. Hur gammal var Janne egentligen? Definitivt över femtio. Kanske femtiofem. Nästa gång Janne av ren rutin frågade sina kollegor om de ville med ut, skulle han tacka ja. Det kunde han lika väl göra. Mia verkade i alla fall inte sakna honom.

Men den som nästa gång föreslog att de skulle gå ut, var Samir. Janne accepterade direkt, men när Stefan också gjorde det såg både Samir och Janne så förvånade ut att Stefan nästan ångrade sig. Fast till slut följde han i alla fall med. Eva tackade nej. Hon hade ju långt att köra och Stefan misstänkte att hon fortfarande oroade sig för den där incidenten när hon hade druckit lite för mycket och orsakat en scen på en krog.

Så det blev de tre männen som gav sig iväg ut tillsammans. Till att börja med kände sig Stefan ordentligt uppiggad. De tog varsin öl och satt bara och pratade. Om jobbet, om idrottsresultaten, om allt möjligt. Så småningom tog de påfyllning och till slut gick de vidare och tog sig lite att äta. Det var bara en pizza, men det kändes skönt att få sitta och äta utan att tystnaden kändes besvärande. Tvärtom, så pratade de hela tiden.

Efteråt gick de vidare till en annan krog, där de drack lite till. Det var ändå fredag kväll, påminde sig Stefan. Dessutom var Mias syster på besök. De skulle inte sakna honom. Till slut var det Janne som reste sig och förklarade att han skulle gå hem. Janne bodde mest centralt av dem så han hade verkligen gångavstånd till sin bostad.

Stefan och Samir blev kvar, men nu drack de inte längre. Det lilla som var kvar av ölet stod och blev varmt i deras glas. Nu kände sig Stefan inte längre uppmuntrad. Även om det hade varit en trevlig omväxling, kände han inte att det här var ett allvarligt alternativ till att gå hemma eller att begrava sig i jobbet. Han behövde något mer.

Samir märkte att Stefans sinnesstämning hade ändrat sig.

”Vi ska väl dra oss hemåt. Ska vi dela en taxi?”

”Gärna.”

De fick vänta en stund på taxin, men det var behagligt varmt därute, som det brukade vara, hela den korta, intensiva sommaren här uppe. Medan de stod där, började Stefan känna sig bättre igen. Det blåste lite svalt, och det luktade sommar i luften. Han insåg att han saknat vistelsen hemma hos sin familj. Stugan. Landet. Innan sommaren var slut skulle han definitivt se till att åtminstone han tog sig ett par dagar ledigt och åkte upp dit. Mia fick väl stanna hemma om hon ville. Hon ville ju ändå inte prata med honom.

Men ju närmare hans adress de kom, desto mer kände Stefan att han inte ville hem än. Han funderade på vad han skulle kunna göra. Det var faktiskt inte så väldigt sent. Mia och Sanna skulle sitta och prata i några timmar till så han kunde lika gärna göra något annat.

”Vänta. Jag tänker gå en promenad istället.”

Samir rynkade pannan. Vad var det här? Men han sa till chauffören att vända. Denne ryckte på axlarna och gjorde som han blev tillsagd.

”Var vill du gå av? I parken?”

”Var som helst.”

Det lät inte som Stefan hade någon särskild plan och Samir funderade på vad han skulle kunna föreslå. Det var för sent för bio och ätit hade de ju redan gjort. Han tvivlade på att Stefan skulle må bra av fler öl.

”Vi kan åka hem till mig och se en DVD om du vill. Jag har köpt några stycken nyligen och du kanske vill se någon av dem.”

Stefan såg eftertänksamt på Samir. Det såg ut som han tänkte tacka nej, men så ryckte han på axlarna. Vad som helst, bara han inte behövde åka hem riktigt än.

”Visst.”

En stund senare stod de i Samirs trapphus och han låste upp dörren och släppte in Stefan. Det var en ganska stor, ljus lägenhet. Vackert möblerad, men mer la inte Stefan märke till. Samir satte på en CD medan han letade bland DVD:erna.

”Vill du ha en smörgås först?”

Stefan var egentligen inte hungrig, men han var beredd att göra allt som sköt upp hemresan med en liten stund.

Samir gjorde i ordning en ostsmörgås med sallad och gurka. Stefan åt utan att tänka på vad det smakade, men kom ihåg att tacka efteråt. Till smörgåsarna drack de mineralvatten.

”Jag har juice om du föredrar det?”

”Va? Nej, det är är bra.”

”Ska vi se en film då? Jag glömde att fråga vad du tycker om att se.”

”Lite vad som helst. Vad har du?”

Samir gick igenom dem. Det mesta var nog lite seriösare filmer men han tänkte att de kanske var lite väl mörka för Stefans sinnesstämning. Till slut valde han en skruvad komedi, och hoppades att Stefan skulle uppskatta den.

Men redan från början stod det klart att Stefan bara halvt om halvt följde vad som pågick på tv-skärmen. Han såg spänd ut och Samir undrade om det hade blivit några komplikationer. Eftersom de ändå inte följde handlingen i filmen, sänkte Samir ljudet.

”Hur är det med din fru? Och barnet?”

”Jo, det går bra.”

”Är det säkert? Du verkar -”

Stefan funderade på om det var någon idé att förklara. Han visste inte ens exakt vad problemet var. Just nu kändes allt så svårt. Komplicerat. Han älskade Mia men det kändes som om de var på väg bort från varandra, och det var det sista han ville. Men var det någon idé att förklara det för Samir som var singel och antagligen bög? Skulle han förstå?

”Jag vet inte riktigt vad det är. Har du haft något längre förhållande?”

”Ja, visst.”

”Okej. Det är – jobbigt just nu. Jag tror det beror på olyckan men Mia verkar inte förstå det. Hon vill – Men, äsch. Det spelar ingen roll.”

”Jo, berätta.”

Stefan iakttog Samir en stund och så började han. När han förklarade såg han själv att det naturligtvis berodde på olyckan som han fått höra av läkaren, men fortfarande hade han ingen aning om vad han kunde göra för att hjälpa Mia. Vad han kunde göra för att hjälpa sig själv.

”Jag förstår att det är svårt. Jag vet inte alls vad du kan göra åt det, men om det inte går över, kanske ni skulle söka hjälp?”

”Jo. Om jag bara kan övertala Mia. Jag förstår att hon är rädd. Det var -”

Plötsligt snyftade Stefan till. Det en lättnad att få prata med någon som bara lyssnade och fanns där. Men nu när han tillåtit sig minnas de där första fasansfulla dagarna, då han inte visste om han skulle få behålla sin familj, tappade han kontrollen över sina känslor och började gråta.

Efter en stunds tvekan la Samir armen om Stefan och höll om honom. På ett plan kändes det mest som att trösta en yngre bror, men ganska snart utvecklades hans känslor till något annat. Han mindes hur det hade känts den gången de kysst varandra. Det hade varat i kanske en halv minut, men Samir mindes ännu beröringen. Den andre mannens smak, doft – hur hans kropp känts när han höll den emot sig. Utan att han visste hur det hade gått till höll han Stefan så igen, och liksom förra gången gjorde Stefan inte motstånd. Den här gången kändes det ännu mer berusande. Han hade inte glömt varför det var en väldigt dålig idé att ge efter för den här impulsen, men han gjorde det ändå.

Och till skillnad från förra gången, drog sig Stefan inte undan, trots att han ville det, trodde att han ville det. Minnet av kollegornas hånskratt fick honom att ignorera sina tvivel och skuldkänslorna. För en gångs skull skulle han leva lite. Han var ung, det var okej att göra misstag och just nu ville han det här. Fast medan han gjorde det, visste han att fast han var frestad, var det här inte vad han egentligen ville. Han visste inte vad han ville, men han gav upp att försöka analysera situationen, och lät sig ryckas med. Något i det förbjudna gjorde honom vilt upphetsad.

Filmen spelades till slut och så stod tv:n och brusade, bortglömd. Stefan och Samir blev kvar på soffan hela natten. Fram emot femtiden, när solen började leta sig ända in i rummet och stack Stefan i ögonen, vaknade han till och mindes var han befann sig. Vad som hade hänt. Samir kände honom röra sig och slog upp ögonen. Stefan gled undan från honom och försvann. När han hörde ytterdörren slå igen bakom honom, svor Samir lågt, men kunde ändå inte förmå sig till att ångra det som hänt. Det kanske var ett stort misstag, men det var värt det.

Medan Stefan sprang nerför trapporna lovade han sig själv att det här skulle aldrig hända igen. Han fick inte svika Mia nu. Minst av allt nu. Men när han kom hem, hade ingenting förändrats. Han tyckte att Mia och Sanna på något sätt såg anklagande på honom, fast de omöjligt kunde misstänka något. Det var som om han plötsligt var en främling i sitt eget hem.

Och han fortsatte att begrava sig i arbetet. Ett par veckor ignorerade han Samir, fast han skämdes för sitt beteende, men så när de arbetat tills långt fram på natten med en svår seriekrock, där en hel familj hade utplånats, förutom två andra förare, följde Stefan med Samir hem igen. Minnesbilderna från olycksplatsen spelades upp igen hela vägen hem till Samir. De skulle inte ens ha varit inblandade om det inte hade varit så att en misstänkt mördare hade varit med om krocken, kanske orsakat den. Därför hade Stefan varit en av de första poliserna på plats och fått se det barn som slungats ut ur bilen och låg på körbanan, totalt sönderslaget. Ambulansmännen täckte över kroppen först av allt, men Stefan hade redan hunnit se den. Barnet var ungefär lika gammalt som –

Om inte Samir varit där, visste inte Stefan hur han skulle ha tagit sig igenom natten. De fick stanna kvar och söka igenom alla bilarna, efter sin flykting, men han hade klarat sig nästan oskadd och hade flytt ut i terrängen. En hundpatrull spårade upp honom, och så fick de äntligen åka tillbaka in till stan.

När alla formaliteter var avklarade, visste Stefan att han skulle följa med Samir hem. Just nu orkade han inte se sin egen familj. De kunde så lätt ha slutat som den här familjen. Han hade inga planer på att tillbringa natten i Samirs säng, men det var så det blev. Inte ens då hade han någon tanke på sex, men när han låg där intill Samir, och Samir smekte honom i ansiktet, drog honom intill sig och kysste honom, bleknade bilderna bort och han var sig själv igen. Eller inte sig själv, men den här nya Stefan som plötsligt gjorde allt det som ingen hade trott om honom.

Efter den gången var det lite lättare att acceptera Samirs beröring. De kysstes, en gång dansade de, långsamt, till musiken från Samirs musikanläggning, men Stefan var trots det tveksam till att ligga med Samir. Han hade inte glömt Mia. Skuldkänslorna gnagde i honom, men på samma gång, kände han en viss triumf när han mindes Juhas och Eriks bedöming av honom. Det här skulle de aldrig ha kunnat gissa. Just nu levde han. Upplevde saker som andra unga människor var med om. Kanske var det på tiden att han vaknat upp. Ändå kändes det inte rätt. Han kände det som han svek både Mia och Samir. Bedrog henne, lurade Samir att det här kunde bli mer än det var. En tillfällig relation, baserad mest på en flykt undan problem än äkta känslor.

Och så en kväll kom han hem till en Mia som för första gången på månader såg ut som Mia. Hon satt vid köksbordet och väntade på honom, blek och spänd, men ändå normal. Han undrade vad som hade förändrats.

”Stefan, var har du varit?”

”På jobbet. Vad menar du?”

”På jobbet? Varje kväll i nära sex veckor? Är det något riktigt stort fall som jag inte har hört talas om?”

”Nej. Men du vet ju hur det är.”

”Ja. Jag vet hur det är. Och så här är det inte, om det inte är något allvarligt på gång. Du har väl inte tagit på dig något nytt jobb? Något farligt? Det kanske är narkotikaroteln som håller i sånt, men du har väl inte gått med på att infiltrera någon knarkliga? Stefan?”

”Nej, det är inget farligt. Bara det vanliga.”

”Ljug inte för mig. Något är det. Har du en affär? Ligger du med någon annan?”

Någon annan? Stefan skrattade nästan. Han låg ju inte med Mia, så om han gjorde det så var det ju inte direkt någon annan. Men han förstod ju vad hon menade. Plötsligt blev han alldeles kall inuti. Vad hade han gjort? Det var ju inte så här han ville ha det. Det var Mia han ville ha. Ingen annan. Han svalde. Det kändes torrt i munnen och plötsligt fick han svårt att andas. Han hade förstört allt.

”Ja.”

”Ja? Sitter du här och säger att du -”

Det började rycka i hennes ansikte och hon såg ut som ett förtvivlat barn. När han sträckte ut handen efter henne ryckte hon till och drog sig undan. Hennes reaktion träffade honom som en örfil.

När hon lugnat sig lite, torkade hon tårarna och såg på honom.

”Är det någon jag känner?”

Han visste inte hur han skulle säga det.

”Svara då. Är det någon från jobbet?”

”Ja.”

”Vem då? Det är väl inte din chef?”

”Eva? Nej, naturligtvis inte.”

”Vem är det då?”

”Det är Samir. Samir Larsen.”

Det blev tyst en stund. En lång stund. Tystnaden bredde ut sig tills Stefan var beredd att säga något, vad som helst bara för att bryta den.

”Samir? Är det här ett skämt? Tala nu om vem det är.”

Stefan kunde nätt och jämnt hålla tillbaka snyftningarna själv.

”Det är inget skämt. Det är Samir.”

”Är du galen? Du är ju inte – Vad menar du? Menar du att du ligger med Samir – en man?”

Han nickade trött.

”Vem är du egentligen? Stefan? För du är inte den killen jag gifte mig med. Jag trodde jag kände dig, men det gör jag tydligen inte.”

Hon skakade i hela kroppen, men hon lät honom inte trösta sig. Till slut, när hon lugnat sig lite, gick hon utan ett ord upp på rummet. Stefan insåg att det inte var någon idé att följa efter. Han satt kvar på stolen i köket, och kände hur hela hans värld rämnade runt om honom. Hur hans liv föll sönder. Det enda som betydde något i hans liv, trots att jobbet nog var viktigt det också, var hans familj, och nu hade han kört iväg Mia. Förlorat dem. På grund av en impuls som han inte själv förstod. Han ville inte tillbringa sitt liv med Samir. Just nu kunde han inte ens förstå att han velat ligga med honom. Det här var inte hans riktiga jag. Allt hade blivit fel och han förstod att det inte fanns något han kunde göra för att rätta till det.

Så småningom kom Mia nerför trapporna, bärande på ett väldigt trött och grinigt barn. Hon gick ut i bilen, och återvände så uppför trapporna och kom ner igen bärande på två väskor. En kasse hängde över ena axeln på henne.

”Jag tar bilen. Vi får ordna med den sen.”

”Vart – vart åker du?”

”Hem. Till Umeå.”

”Mia -”

Han kände inte ens igen sin egen röst, så han blev inte förvånad när Mia inte svarade. Hennes ansikte skrynklade ihop sig igen, och hon skyndade ut på trappan. En stund senare hörde han hur bilen startade och så försvann hans familj ur hans liv. För alltid, det förstod han. Kanske borde han inte ha låtit henne åka, men han förstod inte hur han skulle ha kunnat hindra henne.

Han sov ingenting den natten. Så småningom ringde Mia och berättade att de kommit fram ordentligt. När han hörde hennes röst började han gråta igen, men hon väntade inte på något svar och klicket när hon la på luren lät lika slutgiltigt som det säkert var menat.

Framåt morgonen gjorde han sig i ordning för att gå till jobbet. Det var vad han alltid gjorde och på något sätt kändes det skönt att kunna falla tillbaka på rutinerna. Det kändes som han befann sig i ett vakuum. När som helst skulle den fulla innebörden av vad han gjort drabba honom. Av vad som hänt. Men just nu kunde han röra sig, agera, verka som om inget hade hänt.

När han kom till jobbet såg han varken Samir eller Eva. En stund senare dök Janne upp. Han vinkade och nickade åt honom. Över en kopp kaffe informerade Janne honom om situationen.

”En kommunpolitiker har hittats skjuten uppe i sin sommarvilla någonstans uppe i fjällen. Eva tog med sig Samir och åkte för några timmar sen. Det tar ju en stund att ta sig dit. Vi två får väl hitta på något tills de kommer tillbaka. Det dyker nog upp något.”

”Jo.”

”Då så. Ska du ha en kopp kaffe till? Du ser trött ut.”

”Tack.”

Janne granskade honom forskande, men försvann så bort till kaffeautomaten.

Resten av dagen försvann i ett töcken. Stefan var knappt medveten om var han var, än mindre vad han gjorde, men han antog att han hade uppfört sig normalt, så att Janne inte undrade.

”Hallå. Sover du? Du kan åka hem nu. Här händer nog inget mer idag. Om det gör det ringer jag. Jag ska själv hem om en stund. Jag har lovat att låna ut bilen till Lasse. Du vet, Evas grabb.”

Stefan nickade långsamt.

”Förresten. Jag kör dig hem först. Det är lugnt. De bor ju utåt ditt håll, väl? Inte så långt ifrån i alla fall.”

”Tack.”

Det kändes enklast att bara följa med. Göra som Janne sa. Stefan väntade medan Janne avslutade något vid datorn, så följde han efter ner till parkeringen.

Janne tittade på klockan och svor lågt.

”Jäklar vad sent det blev. Du får följa med och hämta grabben först, så far vi förbi ditt sen. Är det okej?”

”Jo.”

”Då så.”

Janne låg alldeles på eller strax över hastighetsbegränsningarna hela vägen hem till Lasse och Elise, men Stefan märkte det inte ens. Plötsligt saktade bilen in och ett ögonblick trodde han att de var framme hos honom, men istället stannade Janne utanför ett hyreshus. Lasse stod där och väntade redan.

”Hallå. Ursäkta att jag är sen. Skulle inte Elise och ungen med?”

”Jo, men hon ändrade sig. Det blir bara jag.”

Stefan fick aldrig klart för sig vad Lasse skulle göra, och han brydde sig inte. Det enda han tänkte på var att Lasse, en tonåring, hade vett nog att hålla sitt förhållande vid liv, men inte han själv som var tio år äldre. Stefan stirrade ut genom fönstret utan att säga något till Lasse, som förvånat satte sig i baksätet.

”Vi får släppa av Stefan först, det är väl okej?”

Stefan uppfattade inte svaret, men efter en stund stannade bilen igen. Han klev ur men blev stående utanför. Det kändes som han rörde sig ryckigt, som en robot. Så vände han sig om och såg på Janne. Janne hade varit shysst mot honom. Han hade lärt sig en massa av att få följa med Janne ut. Trots det där stöddiga beteendet hade Janne varit en bra kollega. Stefan svalde. Han måste säga något för att visa sin tacksamhet.

”Du -”

När inte Stefan sa något på en stund, tog sig Janne en närmare titt. Det var något med grabben idag, något som inte stämde, men hans fru och ungen hade ju klarat sig. Det kunde inte vara något riktigt allvarligt. Kanske hade de haft ett litet gräl. En grabb som Stefan tog säkert sånt ganska hårt.

”Ja?”

Medveten om Lasses växande otålighet bakom honom, försökte Janne igen.

”Vad var det du ville säga?”

”Jo – tack för – allt du har lärt mig. Jag tänkte just på det. Du har lärt mig massor. Det uppskattar jag.”

”Visst. Det var bara kul.”

”Janne -”

”Ja?”

”Nej, det var inget. Åk nu. Ni hade ju bråttom.”

”Vi får prata sen. Hej då så länge.”

Efter ett förslag från Lasse, gick Janne ur bilen och lämnade över sin plats. Klart att grabben skulle vilja köra lite, nu när han hade sitt körkort.

Stefan nickade trött. Nej, det skulle inte bli något sen. Nu visste han vad han måste göra. Det fanns ingen anledning att skjuta upp det längre. Om han försvann ur deras liv nu, skulle de kunna börja om igen, få det bättre med någon annan. Man saknar knappast en far som man inte har några minnen av. Han hoppades att Mia inte skulle berätta om honom, vad han hade gjort henne, vad han var för en man. Det var bättre att hans barn fick växa upp och inte veta något om honom än förstå vad han gjort sig skyldig till.

Nu när han tagit beslutet kändes det lite bättre. Den värsta förlamningen släppte. Han gick ut i garaget och letade upp ett rep han hade haft liggande där för att surra bagage uppe på takräcket. Det fick duga. Garaget var tomt nu, sen Mia tagit bilen. Han funderade på att gå in och skriva ett meddelande till Mia, men hon visste ju varför han gjorde det här. Det var för hennes skull. Ett ögonblick funderade han på att skriva till sin mamma, men han förstod genast att det bara skulle göra henne mer ledsen. Förresten visste han inte hur han skulle kunna tala om för sin djupt religiösa mamma att han – Det skulle göra det hela ännu värre. Bättre då att hon fick undra. Sanningen skulle krossa henne.

Janne kunde inte släppa tanken på Stefans underliga beteende. Det var något som var fel. Han förstod bara inte vad det var. Det Stefan hållit på att humma om, det lät ju som ett avsked. Tack för allt du gjort för mig. Det var nästan som om – Jävlar. Janne visste inte alls vad som kunde fått Stefan att reagera så här, men han var ganska säker på sin sak. När man jobbat som snut så länge som han gjort, utvecklade man någon form av instinkt. Förresten, om han hade fel, så skit samma. Bättre det än att han kom för sent.

”Fort som fan nu. Vänd helt om och kör tillbaka till Stefans.”

”Vad är det?”

”Gör som jag säger nu. Vi ska tillbaka.”

Lasse hörde att det var allvar så han gjorde en förbjuden sväng, väl medveten om att en polis satt intill honom. Men det var ju Janne som hade sagt det. När de stannat utanför Stefans hus, kastade sig Janne ur bilen och sprang fram till dörren och bankade på den. Ingen kom och öppnade. Janne gick runt och såg in genom alla fönstren, på baksidan också. Lasse följde efter honom och hann se honom dra i handtaget till altandörren. Den var också låst och ingen syntes till där inne. Janne stannade till och såg upp mot övervåningen. Ingen verkade röra sig där inne heller. Så sprang han runt till framsidan igen och försökte med garageporten. Den var också låst, men på sidan fanns det en vanlig dörr. Janne vräkte sig emot den samtidigt som han tryckte ner handtaget och den gick upp.

Lasse undrade vad det var som var så fruktansvärt bråttom, men han traskade efter, bara för att han ändå inte hade något annat att göra. Han hörde Janne svära till. När Lasse kom fram till dörröppningen förstod han varför. Stefan hängde ifrån taket. Under honom låg en omkullvält stol. Lasse tog ett steg tillbaka.

”Kom hit.”

Lasse stelnade till. Han såg Janne rota runt bland verktyg och annat som låg på en bänk längs med ena långväggen. När han hittat en såg snodde han runt.

”Ledsen att du måste se det här, grabben, men jag behöver din hjälp. Antingen får du hålla i honom eller så såga av repet. Okej. Vilket blir det? Fort nu. Det här hänger på sekunderna.”

Lasse tvekade ändå. Det här kändes inte verkligt. Stefan såg så – Men till slut tänkte han att han inte ville vara där uppe så nära det deformerade ansiktet. Han trodde inte att det fanns någon chans, men han gjorde ändå som Janne bad honom.

”Jag håller i.”

”Bra.”

Janne reste upp stolen och började såga genom repet. Lasse tog i det mesta han kunde. Stefan var ju kraftigare än han, men knappast så mycket längre. Till sin lättnad, kände Lasse att det gick, även om Stefan hängde tungt mot honom. Så fort repet gick av, var Janne nere igen och tog emot. Tillsammans la de ner kroppen på golvet.

”Har du din mobil? Ring efter en ambulans. Sen kan du gå ut om du vill. Vänta i bilen.”

”Okej.”

Lasse hade en känsla av att han borde erbjuda sig att hjälpa till, att göra något, men han tog tacksamt emot utvägen som Janne hade erbjudit honom. Det här var bara för äckligt. Sorgligt också. Han undrade vad som hade fått Stefan att göra det. Han var ju gift och hade barn. Alldeles utanför dörren stannade han och ringde som han lovat.

Janne tvingade sig själv att ta det lugnt. Han hade skurit ner hängda personer förr, och en gång hade de lyckats få igång killen, fast han dog någon dag senare. Men nu hade de ju bara varit borta i några minuter. Stefan kunde verkligen inte ha hängt där så länge. Han visste ju, för det ingick i hans utbildning, att man hade en stund på sig, innan det blev för sent. Det viktigaste var att få bort repet. Han började med det. Det skar in så mycket att Janne var rädd att skada Stefans hals, men till slut lyckades han få av det. Han trevade efter pulsådern, men kände ingenting. När han försökte igen, fanns pulsen där, svag och oregelbunden men det ingav ändå ett visst hopp.

Han försökte erinra sig detaljerna i den första hjälpen-kurs han deltagit i men det kändes ganska blankt. Något om att se till att luftvägarna var fria. Hur gjorde man det när allt var så ihopdraget? Men han öppnade Stefans mun och började blåsa in luft. Han räknade så som han vagt mindes att han skulle göra. Så tryckte han lätt på bröstet. Han fortsatte tills han hörde steg bakom sig från dörröppningen. Någon nytta hade det kanske gjort. Han fick hoppas det.

”Nu tar vi över.”

Janne gick ut för att se hur det var med Lasse. Han skymtade pojken på andra sidan gatan, i bilen. Men så ropade en av ambulansmännen på honom och han återvände in för att tillhandahålla den information de nu ville ha. När de bar iväg Stefan bestämde sig Janne för att följa med. Han gjorde tecken åt Lasse och hoppades att grabben skulle förstå att han fick låna bilen, så satte han sig i ambulansen intill Stefan. Det tog emot att se på det förvridna ansiktet. Om han bara kunde förstå vad som fått grabben att göra det.

”Är du en anhörig?”

”Nej, en kollega.”

För säkerhets skull drog han fram legitimationen och visade upp den.

”Hur är det med honom? Har han någon -”

”Hur länge var han medvetslös?”

”Vi körde ifrån honom men jag – anade något så vi vände direkt. Ett par tre minuter, tror jag, men jag vet inte hur fort han hann med att -”

”Då skulle jag tro att det finns en ganska god chans. Och du höll på med honom hela tiden?”

”Ja, vi – skar ner honom och så började jag återupplivningsförsöken.”

”Bra. Tur för honom att du fanns här.”

Janne ryckte på axlarna, men kunde inte låta bli att tänka att tur, det kunde man knappast säga att stackars Stefan haft på länge. Inte sen hans fru och barn råkat ut för den där olyckan.

När de kom fram till sjukhuset väntade han tills Stefan hade rullats in, så ringde han till Eva för att rapportera. Hon sa att hon skulle komma dit direkt. Då mindes han Lasse och ringde till honom också.

”Hej. Tack för hjälpen. Du kan behålla bilen ett tag, så säger jag till när jag behöver den.”

”Tack. Hur är det med han?”

”Vet inte. De jobbar med honom nu.”

”Okej.”

Tillsammans med Eva väntade de tills en läkare kom ut och berättade att Stefan skulle klara sig. Det hettade till lite i ögonen på Janne, men han var inte typen som hängav sig åt känsloutbrott. När de fått det lugnande beskedet, reste sig Eva upp.

”Du får gärna sitta kvar här, men jag måste nog tillbaka.”

”Nej, du hörde ju själv. Ingen får träffa honom förrän senare. Vi kan lika gärna åka tillbaka till stationen eller något. Fast det är ju lite sent.”

”Ja, åk hem istället. Det ska jag göra. Jag meddelar Samir. Var är Stefans fru förresten?”

”Jag vet inte. Det verkade tomt i huset, så -”

”Okej, jag ringer ett par gånger ifall hon kommer tillbaka. Men jag gissar att hon är bortrest. Vi får försöka få tag i henne senare. Bra jobbat, Janne.”

”Jo, visserligen, men om jag fattat direkt kanske jag hade kunnat hindra honom.”

”Du räddade honom. Mer kan ingen begära. Fast jag fattar inte vad som hände. Är du säker på att det inte var en olyckshändelse?”

”Ja. Jag har sett folk som hängt sig förr. Det här var avsiktligt.”

Eva skakade på huvudet.

”Vi får väl fråga honom senare. Åk hem nu. Vi ses i morgon.”

Janne nickade korthugget. Om han bara kunde få reda på varför –

***

När han kom till jobbet nästa morgon märkte han genast att Samir var upprörd. Det var inte förvånande. Alla som kände Stefan var oroliga för honom. Men det var något med Samir som verkade – konstigt. Som om han visste något. Han verkade skärrad på ett sätt som man inte borde, tyckte Janne, när nu grabben hade klarat sig.

Eva kallade dem till ett möte nästan genast, så Janne fick annat att tänka på. Hon hade fördelat om arbetet, men först ville hon att de skulle få en stund att prata igenom det som hänt. Den som ville, skulle få experthjälp. Men en efter en troppade de andra av. Till slut var bara Samir kvar. Janne stod i dörren. Han tvekade lite, om han skulle fråga Samir om han visste något.

Samir verkade inte medveten om hans närvaro. Han såg på Eva, men delvis verkade han tala för sig själv.

”Det var mitt fel.”

Eva rynkade pannan. Janne lyssnade intensivt.

”Vad menar du? Hur skulle det kunna vara ditt fel?”

”Jag – vi – det var idiotiskt av mig, men -”

Han höll på så där hysteriskt en stund, medan Eva ganska skickligt försökte locka ur honom sanningen. När han till slut sa det, tog det en stund innan Janne fattade. Det gick liksom inte ihop. Hade Samir suttit där och sagt att han och Stefan – Men så var det visst. Det gick inte att fatta det på något annat sätt. Janne exploderade. Den där perversa jäveln och deras grabb – Det här gick bara utanpå allt annat.

”Är du helt jävla galen? Har du – gett dig på grabben och -”

Eva skyndade sig runt bordet och ställde sig mellan Janne och Samir.

”Janne -”

”Vänta lite nu. Jag bara frågar. Nå? Samir?”

”Vi – låg med varandra ett par gånger.”

”Det där stämmer inte. Stefan är ingen bög. Han skulle aldrig -”

”Janne -”

”Låt mig få prata. Samir?”

Nu hade Samir kommit på benen och han tyckte sig utläsa något i Jannes blick som stack honom. Han var fortfarande förkrossad över vad som hänt Stefan och han visste att det låg något i vad Janne sa. Stefan var inte bög och vad värre var, han var gift, och det var tydligt att han älskade sin fru. Det de gjort hade varit ett stort misstag, men ändå – Janne stod där och såg på honom som om han varit något vidrigt. Samir tyckte sig se en bekant reaktion som han mött flera gånger tidigare bland kollegor, hur öppen han än hade bestämt sig för att vara.

”Vad är det, Janne? Är du svartsjuk? Som du går på, skulle man ju kunna tro att du ville ha Stefan själv.”

Janne tvekade inte ens, han tog sig förbi Eva och slog till. Hans knytnäve träffade Samir direkt på hakan och denne stupade direkt, föll bara baklänges och slog i bordet. Långsamt gled han ner på golvet. Eva böjde sig över honom, och det hon såg lugnade henne. Han var inte medvetslös, han hade bara tappat andan ett ögonblick. Hon hjälpte honom på fötter.

”Samir, gå hem. Stanna hemma ett tag, så vi får reda ut det här. Du har inte gjort något fel, men – det är bäst så här. Det är inte någon form av straff, jag tänker bara på – ordningen här på stationen. Dessutom tycker jag inte att du bör vara här, med tanke på din – relation till Stefan. Kan jag räkna med dig? Jag ringer.”

Samir gned käken. Vad hade flugit i honom? Så här brukade han inte bära sig åt. Han la sig alltid vinn om att komma överens med sina kollegor, och att utmana någon som han gjort med Janne var bara dumt.

”Janne – jag ber om ursäkt för mitt uttalande. Det var inte min mening att provocera dig. Du har rätt. Det var ett stort misstag att -”

Janne grymtade något till svar. Innerst inne ångrade han sin egen reaktion. Den skulle inte hjälpa Stefan. Tvärtom. Men han hade trott att han skulle förstå bättre om han bara fick veta vad som låg bakom. Det var helt fel. Just nu förstod han mindre än någonsin. Ändå visste han säkert att han hade haft rätt om Stefan. Grabben var inte bög. Samtidigt förstod han ju att Samir inte skulle ha tvingat sig på honom. Det var nog fråga om någon form av reaktion efter olyckan. Någon sorts sammanbrott. Folk gjorde ju alla möjliga konstigheter när deras äktenskap var i fara eller när något hade hänt med deras närmaste.

När Samir försvunnit ut genom dörren, vände sig Eva till Janne.

”Jag borde rapportera det där, men jag förstår hur upprörd du måste vara. Om inte Samir väljer att gå vidare med det ska jag se genom fingrarna för den här gången. Men då måste jag kunna lita på att det här inte upprepas. Kan jag det?”

”Ja, det kan du. Men du hörde ju själv.”

”Ja, jag hörde att du lät dig provoceras av ett dumt, onödigt och provokativt påstående. Jag hade faktiskt väntat mig bättre av dig.”

Janne mumlade något och vände bort blicken.

”Nu tror jag vi ska åka tillbaka till sjukhuset. Jag fick inte tag i Mia, och det får vänta nu. Stefan kommer ju att klara sig. Nu kanske vi får gå in och prata med honom. Men Janne – försök inte konfrontera honom när det gäller – hans relation till Samir. Det där får vänta.”

”Nej, nej. Jag ska skärpa mig.”

Eva gick in först. Hon stannade inte länge. På något sätt förstod hon att Stefan betydde mycket för Janne. Dessutom var Stefan totalt utmattad. Han skulle inte orka några längre besök idag. Hon försäkrade honom att de skulle klara sig en tid utan honom, men att de allihop såg fram emot att han kom tillbaka. En gång i tiden hade nog en polis som försökt ta sitt eget liv fått vara borta länge, kanske hade han aldrig fått komma tillbaka, men hon trodde att om han gick till psykologen skulle han nog få återvända, om det nu var vad han ville.

Janne kände sig lite känslosam när han satte sig intill sängen. Det kändes bra att se att Stefan var tillbaka igen. Om han undvek att se på bandaget som täckte det fula märket på halsen kunde han intala sig att det inte var så farligt med grabben.

”Vad har du hittat på nu, din idiot?”

Han avbröt sig. Det här var nog inte det Eva menat när hon bett honom att ta det lugnt med Stefan. Men nu var det för sent.

”Förlåt.”

”Nej, du behöver inte be om ursäkt. Det är jag som ska be om förlåtelse. Jag är trögtänkt. Om jag hade fattat tidigare -”

”Det var inte ditt fel. De sa att det var du som – att det var din förtjänst att -”

Janne hostade besvärat. Han hade inte kommit hit för att ta emot Stefans tacksamhet, eller om det nu var vad han var ute efter – för att stå till svars för att han hindrat honom från att – Men det visade sig inte vara vad Stefan hade i tankarna.

”Du – jag har gjort något jättedumt. Något annat än det här.”

”Jaså. Du behöver inte berätta. De sa att du måste vila och -”

”Jag har kört iväg Mia. Jag har förstört alltsammans.”

Janne började känna sig ännu mer besvärad. Han var inte bra på sånt här. Plötsligt mindes han en incident med Niillas. I det fallet hade han fått tala grabben till rätta. Nu när han tänkte efter var det här faktiskt något liknande, fast i Stefans fall måste det kännas pinsamt snarare än traumatiskt.

”Du. Ta det lugnt. Jag är säker på att Mia kommer att -”

Ja, vad trodde han att hon skulle göra egentligen? Han förstod att Stefan måste ha berättat vad han och Samir hade haft för sig. Det där var något som Janne över huvud taget inte kunde föreställa sig. Inte när det gällde någon, men minst av allt Stefan. Det var totalt främmande för honom, men ändrade inte hans känslor för grabben. De var polare. Kollegor. Han hade gjort något dumt, som han sa, men än sen? Alla gjorde misstag.

”Nej. Hon kommer aldrig att förlåta mig.”

”Stefan – du får inte oroa dig.”

”Jag har svikit henne. Jag var -”

”Jag vet. Du behöver inte berätta. Samir -”

”Talade han om vad som hänt?”

”Ja, men du får inte bli upprörd nu. Det är lugnt. Det fixar sig. Om du vill kan jag försöka prata med Mia.”

Ännu dummare. Vad visste han om att prata med kvinnor? Om han hade gjort det kanske han hade haft kvar sin fru, eller åtminstone Karin. Men han stod inte ut med att se Stefan så här olycklig.

”Då vet du.”

Stefan försökte vända sig bort, och när det inte gick, slöt han ögonen, men det syntes tydligt att han skakade av tyst gråt. Janne funderade på att gå ut igen. Nu hade det som absolut inte fick hända ändå hänt. Han hade lyckats få Stefan alldeles ur gängorna.

”Så så. Du. Stefan. Kom igen.”

Janne kände sig totalt hjälplös. Till slut försökte han lägga handen på Stefans arm. Det stack ut slangar och sånt lite här och där, men han klappade så gott han kunde på överarmen.

”Jag vet vad du tycker. Du kommer inte att vilja jobba ihop med mig och Mia kommer aldrig att förlåta mig.”

”Nej, vänta lite nu. Om hon förtjänar dig kommer hon att göra det och jag – klart att jag vill jobba med dig. Kom igen nu. Ta det lugnt. Se till att du kommer på benen istället. Ligg inte här jaga upp dig. Jag lovar, det kommer att ordna sig på något sätt. I alla fall så – om du behöver någon att prata med så finns jag här.”

Janne skakade på huvudet för sig själv. Vad hade han gjort nu? Han ville aldrig prata. Inte så där som fruntimmer gjorde. Men nu var det sagt. Han kunde inte ta tillbaka.

Till slut lugnade sig Stefan i alla fall och en sköterska tittade in och sa till Janne att gå.

”Du får komma tillbaka imorgon. Patienten behöver vila.”

”Där hör du, Stefan. Sov nu, så kan vi snacka en annan gång.”

”Mia är hemma hos sina föräldrar. I Umeå.”

”Okej. Jag ska försöka nå dem. Eller Eva gör det.”

”Nej, berätta inte för henne vad jag har gjort. Då blir hon bara orolig.”

”Oroa dig inte för det. Du ska bara ligga här och bli bra igen. Vi sköter resten nu, Eva och jag.”

Janne uppfångade sköterskans blick och skyndade på stegen.

”Jag hör av mig. Lita på mig nu. Jag har varit med lite längre än du, så jag vet. Det fixar sig alltid.”

På något sätt. Även om det inte blev exakt så som man tänkt sig alltid. Men han och Ylva hade varit överens. Ibland gick det bara inte. Ingen av dem hade varit otrogen, i alla fall inte med någon annan människa. Fast han hade nog haft jobbet på samma sätt som andra män hade älskarinnor. Det misstaget fick inte Stefan göra. Det skulle Janne nog se till på något sätt. Om han ville ha tillbaka sin fru, så skulle han ge honom en ordentlig chans. Men den där slemmiga Samir – Fast Janne ångrade sig nästan genast. Han hade ju börjat lära känna Samir också, och han var en rejäl typ. Bra polis och trevlig också. Fan, vad komplicerat allt var nuförtiden. Men Stefan skulle klara sig, och det var väl allt som räknades. Det kunde gått mycket värre. Och han skulle inte överge Stefan nu. Nu var det viktigare än förut att han var en bra kollega och vän. Och om Mia blev orolig, kanske det var exakt vad som krävdes för att hon skulle ge Stefan en chans till.

SLUT

© Tonica