Bara en man

Huvudpersoner: Lasse, Lisa, direktör Birgersson, konsult Silver, tant Hedvig
Beskrivning: Konsulten Magnus Silver är beredd att göra vad som helst för att hitta skatten, som han anser tillhör honom. Men det han och Birgersson till slut gör, fyller honom med fasa, tills han inser att det finns det som betyder mer än skatter och rikedomar.

Magnus Silver blängde irriterat på pojken som stampade förbi honom in i salongen där man tydligen skulle tillbringa kvällarna på slottet. Hans förfäders slott. Och nu styrde och ställde en gammal gumma där. Vem hade gjort henne till chef? Han tyckte inte om hennes närgångna blickar. Hon antydde och hummade om både det ena och det andra, och även om Silver själv inte förstod vad hon menade hade han en aning om att hon ansåg sig veta saker om honom. Det gjorde honom illa berörd. Hans planer var hans privata. Ingen gammal käring eller någon osnuten unge skulle få komma i vägen, det skulle han då se till.

Den där slampiga flickan som direktör Birgersson verkade ha tagit med sig för att hålla reda på pojken var då inte ett dugg bättre. Ingen respekt visade hon och ingen skam i kroppen verkade hon ha heller. Där sprang hon omkring i kläder som knappt täckte bakdelen och visade frikostigt upp sina väl tilltagna lår. Det var för all del stimulerande att se lite kvinnligt hull exponerat, men här kunde han knappast njuta av åsynen till fullo. Han måste ju göra ett gott intryck på uppkomlingen Birgersson och undgå tant Hedvigs forskande blickar, samtidigt som han måste akta sig för de där snokande ungarna. Men om hans dröm gick i uppfyllelse skulle det vara värt det. Den dag skulle komma då ätten Silver, eller för att ge den sitt gamla, rätta namn – Silfvercrona – tog det som var sitt i besittning igen. Då skulle det bli andra tider. Slut på pöbelväldet.

Nervöst iakttog direktör Birgersson arkitektkonsulten han anlitat. Dennes min bådade inte gott. Varför kunde inte Lisa hålla reda på Lasse så att han och Silver kunde avsluta arbetet på slottet? Tid var pengar och så här fick det inte gå till. Kanske borde han ändå ha försökt få sin exfru att ta med sig Lasse till Madeira med sin nye man. Då hade han också sluppit sin tröttsamma systerdotter, Lisa. Hon var verkligen i en mycket besvärlig ålder. Han borde ha förstått det med tanke på hur gärna systern gått med på att låna ut sin dotter som barnvakt över sommaren. Men nu var det väl för sent att ändra planerna. Om ungarna inte skärpte sig, fick han väl tala allvar med dem.

Tant Hedvig steg in i vardagsrummet alldeles efter herr Silver. Hon snörpte ogillande på munnen och hennes blick gled runt rummet och svepte kyligt över alla gästerna. Direktör Birgersson kände hur han frös till. Det var något med tant Hedvig som var lite – obehagligt – fick man nog säga. Något egendomligt. Men det var naturligtvis bara nonsens. Han fick inte inbilla sig saker. Ett slott var bara en gammal byggnad. En samling sten och murbruk och lite dammiga, förmultnande möbler. Han brukade verkligen inte skärra upp sig så här. Dumheter. Han ryckte upp sig och log välkomnande mot herr Silver, vars missnöjda min långsamt försvann, ersatt av ett förbindligt leende.

Det skulle bli skönt att äntligen få tala i fred med honom, efter allt kattrackande. Först bråket med exfrun om vårdnaden om Lasse, så krisen på företaget, där fackföreningen hade orsakat mycket split bland hans anställda. Så trasslet med den före detta sekreteraren, Mona Svensson. Fasligt stilig kvinna, men när det kom till kritan, så konventionell. Han hade verkligen inte tänkt sig att gifta om sig så snart efter hans första äktenskap avslutats. Det var allt lugnast med den här nya, äldre kvinnan. Margit Ekholm. Hon hade bara några få år kvar till pensionen och verkade vara både pålitlig och anspråkslös.

Birgersson kunde inte låta bli att le. Det var ändå trevligt att få komma bort från allt där hemma och koppla av lite här ute.

En plötslig duns alldeles intill hans axel fick honom att haja till, men det var bara katten som hade hoppat ner på ryggstödet bredvid honom. Lisa lyste upp och tog katten i famnen och försvann bort till sitt hörn av soffan. Det lämnade en plats ledig intill Birgersson, och Silver satte sig där istället.

De två männen började diskutera planerna för slottets framtid, omedvetna om att både Lasse och tant Hedvig uppmärksamt följde deras konversation.

Tant Hedvig log menande. Den där Silver trodde visst inte att hon visste vem han var. Men ingen lurade henne. Dessutom var han lätt igenkännlig för någon som kände ätten Silfvercrona så väl som hon gjorde. Däremot ägnade hon inte fullt så mycket uppmärksamhet åt barnen som hon borde ha gjort. Vid den tiden, då de besvärliga gästerna just hade anlänt, hade hon inte insett den fulla vidden av förändringen som höll på att ske.

När hon började tycka det var dags att dra sig tillbaka, harklade sig tant Hedvig och reste sig upp.

”Det är dags för Lasse att gå och lägga sig. Seså. Skynda på bara.”

Birgersson hostade besvärat.

”Ja, Lasse, gör nu som tant Hedvig säger. Det är sent. Godnatt med dig.”

Lasse såg sig sårat och besviket omkring. Så liten var han ju inte. Och det var faktiskt sommarlov. Men han fann sig inträngd i ett hörn. Ingen var på hans sida. Så orättvist.

Till Birgerssons lättnad reste sig Lisa upp.

”Kom nu då, Lasse. Jag följer med dig.”

”Men -”

”Lasse -”

Tant Hedvigs stränga blick var det som avgjorde saken. Lasse visste att han kunde smita ifrån eller lura Lisa och pappa gick det bra att strunta i, men tant Hedvig var inte som någon annan tant han träffat tidigare. Kanske bäst att lyda henne tills han hade kommit på vad det var som var så mystiskt här. Något var det, det var han helt säker på. Lisa kände det också. Om han hade tur kanske han kunde få över henne på sin sida, men annars skulle han lista ut det själv. Ingen trodde på honom, men han skulle allt visa dem.

Birgersson och Silver fann sig äntligen ensamma. Tystnaden sänkte sig över salongen, när dörren slagit igen efter tant Hedvig och ekot av barnens fotsteg avtagit i gången utanför. Birgersson slappnade av lite.

”Ska vi ta ett glas, kanske?”

Silver log gillande och Birgersson sträckte sig fram och hällde upp lite konjak i ett av glasen som tant Hedvig hade ställt fram åt dem. Birgersson hade en känsla av att cigarrökande inte skulle accepteras så han tog tacksamt emot tillfället att få koppla av över ett glas med någon god årgång.

”Då så, då kanske man äntligen skulle kunna få komma till saken.”

Silver nickade artigt och sträckte sig efter ritningarna. Ännu en tid skulle han spela med, men snart –

En halvtimme eller så ägnade de åt Birgerssons planer för slottets framtid. Till viss del ämnade Silver följa dem, när han själv återtagit äganderätten till slottet, men det mesta var bara Birgerssons idéer. Tids nog skulle han få se vem som hade rätten på sin sida.

Birgersson själv trivdes genast bättre, för ögonblicket befriad från tant Hedvigs stränga blick. Silver var faktiskt riktigt trevlig, tyckte han. Utan att Birgersson var medveten om det började konversationen vika av från ritningarna och ombyggnadsplanerna och in på mer personliga ämnen.

”Så – ni studerade alltså i Lund, herr Silver?”

Medveten om vikten av att hålla sin uppdragsgivare på gott humör, följde Silver Birgerssons initiativ.

”Säg Magnus, för all del.”

”Magnus. Mitt namn är Christer.”

”Christer. Ja, jag läste i Lund. Och ni själv?”

Silver var inte helt säker på om Birgersson hade någon examen, men det verkade säkrast att utgå ifrån det. Lyckligtvis ändrades inte Birgerssons nöjda blick så tydligen var det rätt fråga.

”Uppsala. Jag har en ingenjörsexamen och så en del ekonomi. Och ni är ju arkitekt -”

”Ja, jag har en examen i arkitektur och konsthistoria. Det gäller att ha en känsla för en byggnads stil och -”

Silver avbröt sig. Det där var säkert inte Birgersson intresserad av. För honom gällde det väl bara att tjäna pengar. Han kunde inte ha någon känsla för en byggnads anor. En släkts rötter.

”Ja?”

”Men det där är ni väl inte intresserad av.”

”Jo, för all del. Jag uppskattar en vacker byggnad. Linjerna – skönheten i symmetrin eller den lilla avvikelsen från det hundraprocentigt symmetriska. Som ett grekiskt tempel. Pelarna, kapitälen. Fast jag vet förstås nästan ingenting om det där. Bara vad jag läste om i pl – skolan. På gymnasiet.”

Silver tog sig en ny titt på sin uppdragsgivare. Det där hade han inte väntat sig. Han hade föreställt sig att direktören var en ren kapitalist. En som enbart intresserade sig för vinsten han kunde göra. Men säkert brydde han sig inte om vilken byggnad det var fråga om. Och även om han gjorde det var inte Huset Silfvercrona hans släktgods. Silver visste bara alltför väl att Birgerssons anfäder varit bönder. Visserligen storbönder men ändå inte mer än underhuggare, som så småningom blivit brukspatroner.

Omedveten om sin konsults tankegångar hällde Birgersson upp ett glas till. Sällsynt trevlig man. Det var länge sedan han mött en så sympatisk typ.

Silver lät sig väl smaka av den utsökta konjaken. När han själv tagit över slottet, skulle han anlägga en omfattande vinkällare.

”Förresten – vår gamla släktgård ligger inte långt härifrån. När ni är klar med slottet kanske ni skulle kunna se om det går att göra något åt mangårdsbyggnaden. Den har fått förfalla under mina föräldrars tid. De föredrog våningen i stan, men jag skulle vilja göra något med den. För Lasses skull. Lisas också, naturligtvis.”

Silver höjde på ögonbrynen. Verkligen? Kunde det vara så att Birgersson faktiskt hade en känsla för sina rötter? I så fall kunde han kanske tänka sig att hjälpa honom med gården. Vid det här laget måste den ju faktiskt ha fått lite av ålderns patina. Den epokens byggnader hade sin charm, likaväl som slottet med sina medeltida rötter.

”Jovisst. Gärna.”

”Jag tror att större delen av huset är från sjuttonhundratalet, men delar av det är från sextonhundratalet. Det sa i alla fall min farfar som var intresserad av gårdens historia.”

”Det låter intressant.”

Mot sin vilja drogs Silver med i diskussionen om gårdens historia. Trots att han kände en stor bitterhet gentemot Birgerssons förfäder, kunde han inte låta bli att tycka att detta – hans favoritämne – var tillräckligt fascinerande att distrahera honom en smula.

De följande kvällarna blev det svårt att återgå till deras fridfulla diskussioner. Ungarna blev bara mer och mer besvärliga. Det kändes som om de anade något, de också. Och tant Hedvig kunde inte låta bli att komma med sina kryptiska antydningar. Men då och då när barnen äntligen hade gått till sängs och tant Hedvig hade dragit sig tillbaka, lyckades herrarna få en stund för sig själva.

Det dröjde inte länge innan Silver fick en känsla av att Birgersson såg på honom med ett intresse som först fyllde Silver med avsky, men som efter hand gav honom en idé. Om han skulle kunna förverkliga sina planer gällde det att hålla Birgersson på gott humör. Den här metoden hade han verkligen inte kunnat föreställa sig i sina vildaste fantasier, men det skulle onekligen vara praktiskt att distrahera Birgersson så han inte la märke till något han inte hade med att göra.

Alltså satte Silver sig i sinnet att vulgärt uttryckt göra sig attraktiv för sin uppdragsgivare. Till en viss del var det något han gjorde regelbundet i sitt arbete. Att få en klient intresserad krävde takt och smicker i en lagom blandning, självklart kompletterat med hans egna gedigna kunskaper och skicklighet. Men detta – det hade aldrig förr fallit honom in att en annan man skulle fatta tycke för honom. Tanken var lika främmande som frånstötande, sa sig Silver, men trots allt kunde det kanske hjälpa honom att nå sitt mål och då skulle det vara värt det. Ändamålen helgade ju medlen.

Birgersson själv hade ingen aning om vart deras trevliga umgänge ledde. Han var bara medveten om att han tyckte riktigt bra om Silver och att han uppskattade deras små diskussioner på tu man hand. Hans farhågor när det gällde barnens härjningar på slottet hade delvis förverkligats, men det verkade som om tant Hedvig hade mjuknat lite när det gällde de där två och då var ju allt i sin ordning.

Just den här kvällen bjöd Birgersson in Silver att ta kvällsdrinken på sitt eget rum, långt bort från tant Hedvigs blickar. Det var ett rymligt, bekvämt rum, som Birgersson trodde hade varit slottsherrens eget åtminstone sedan den tiden hans egna förfäder tagit över slottet. Silvers rum låg i fil med Birgerssons, och var alltså slottsfruns gemak, och minst lika överdådigt, eller hade i alla fall varit det en gång. Nu var tapeterna bleknade och panelerna hade mörknat och golvplankorna var blankslitna där generationers fötter hade slitit dem.

De slog sig ner i var sin bekväm länsstol och ägnade sig åt ett utmärkt gammalt portvin. När de suttit så en stund under vänskaplig tystnad, åtminstone uppfattade Birgersson den så, reste han sig upp och började rota i sin portfölj. Han tog fram en bok och la den på bordet mellan sig och Silver.

”Ni som är intresserad av arkitektur och konst, kanske känner till den här.”

Silvers ögon vidgades. Naturligtvis kände han till boken, men själv hade han tyvärr aldrig haft händerna på den upplagan. Det var ett praktband, men illustrationer av – avundsjukan sved till i Silver. Med all rätt borde den boken tillhöra hans släkt. Det skulle inte förvåna honom om den ursprungligen hade tillhört hans släkt, men det beklagliga maktskiftet hade gjort att den gått ätten Silfvercrona ur händerna.

Birgersson sköt boken tafatt över bordet mot arkitekten. Silver tvingade sig att hålla sig lugn. Det här var inte rätta tillfället att avslöja sig. Han log intresserat.

”Ja, naturligtvis känner jag till boken, men jag har aldrig haft nöjet att få se den här upplagan på nära håll.”

Birgersson log nöjt.

Trots allt kunde Silver inte låta bli att glädjas åt att få röra vid boken. Andäktigt bläddrade han i den och slukade illustrationerna med blicken. Under tiden iakttog Birgersson Silver, utan att inse vidden av sina känslor för den andre mannen.

”Ni får gärna låna den och titta närmare på den.”

Silver såg upp, tagen med överraskning. Han kunde inte låta bli att le spontant. Det var faktiskt vänligt av Birgersson, även om det inte ändrade någonting. Trots det var det något som fick Silver att varligt slå ihop boken och luta sig fram.

”Tack. Det uppskattar jag, Christer.”

Birgersson svalde nervöst. Det var något med Silver som kändes lite farligt. Nästan lite hotfullt. Men han kunde inte förstå vad det var. Han tyckte ju om mannen. Uppskattade hans sällskap så som han inte hade uppskattat någon sedan studietiden.

Ingen av dem mindes efteråt vem som tagit första steget, men medan fullmånens ljus lyste in genom fönstret närmade de sig varandra och plötsligt möttes deras läppar. De fördjupade kyssen och en stund senare befann de sig i Birgerssons säng. Silvers hand letade sig in mellan direktörens lår och snart hördes ingenting annat än deras häftiga andhämtning och pulsens slag som dånade i deras öron.

När Silver kom till sans igen, fylldes han av fasa. Han drog sig hastigt tillbaka och flydde in på sitt rum. Dock inte utan den praktfulla boken han fått låna. Väl där inne, försvann han in i badrummet och lämnade det inte på vad som kändes som minst en timme. Vad hade flugit i honom? En snyftning skakade honom. Den där förbannade uppkomlingen. Han hade korrumperat honom. Dragit ner honom på sin tarvliga materiella nivå. Smutsat ner honom med sina perversioner. När Silver till slut lyckades dåsa till, svor han för sig själv att aldrig mer låta sig förnedras så. Inte ens slottet var värt en sådan förödmjukelse.

Nästa dag hade han lovat sig själv att söka annat sällskap, för att om möjligt tvätta bort gårdagsnattens skamliga episod. När nu den där slampiga flickan visade upp sig så skamlöst, var det väl ganska självklart att hon längtade efter manligt sällskap. Kanske hade hon inte bekantat sig med en vuxen man tidigare, och då var det ju närmast en ära för henne att en man med hans anor nedlät sig till att förädla hennes enklare blod. Naturligtvis förutsatt att föreningen bar frukt. Men flickan var väl arton år gammal? Då var det väl närmast troligt att så skulle ske.

Efter middagen passade Silver på att följa efter Lisa när hon drog sig tillbaka åt toaletterna till. Hennes rum låg intill Lasses och var inte långt därifrån. Det skulle vara mest praktiskt att ta med henne dit in, fast om hon skulle visa sig besvärlig, kunde de lika gärna vara i hans rum.

Lisa sneglade misstänksamt åt Silvers håll. Vad ville den där gubben nu? Hon var inte alls nöjd med Lasses oförsiktiga experimenterande med tidsresor, men den där snokande Silver var en helt annan sak. Han var ute efter något och hon skulle minsann inte avslöja något. Hon stannade till för att låta gubben gå förbi, men då stannade han också.

Med ett inställsamt leende på läpparna öppnade Silver munnen för att komma med någon banal kommentar, kanske en komplimang, men kom inte på något lämpligt. Han slöt munnen igen och sträckte ut handen. Ett handgripligt tecken på hans uppskattning fungerade säkert lika bra. Hans fingrar grep tag om hullet ovanför knät. Kontakten gjorde honom gott. Den fysiska reaktionen kändes betryggande. Det där som hänt natten innan var bara en slump. En olycklig kombination av spriten och den speciella situationen. Nu skulle –

Lisas ansikte förvreds i en grimas av äckel och ilska. Hennes hand flög genom luften och så sved det till i Silvers vänstra kind. Den slynan hade gett honom en örfil. Hur vågade hon?

”Vad gör du, din snuskhummer? Bort med tassarna.”

Hennes röst ekade obehagligt i korridoren. Silver såg sig olustigt omkring. Det hettade i kinden. Om någon hade hört – Till hans besvikelse hördes nästan genast fotsteg närma sig och så klampade Lasse in.

”Vad händer?”

”Den här snuskgubben tafsade på mig. Jag ska minsann -”

Silver kände sitt ansikte anta en högröd färg. Dessa vidriga ungar. Han funderade på att smälla till den där Lasse och ge Lisa en dask i stjärten, men han hade redan väckt alldeles för mycket uppmärksamhet. Förstulet såg han sig om efter en utväg. Om han fortsatte korridoren fram – Men nu dök Birgersson också upp. Det här var det värsta som kunde ha hänt, utom naturligtvis att Birgersson skulle komma på vilket hans egentliga ärende var.

”Vad är det? Vad gör ni, ungar? Har ni varit oförskämda mot herr Silver?”

Silver tog ett djupt andetag. Kanske ändå – Men så dök tant Hedvig upp. Han undrade vad det var med henne som gjorde att han alltid fick en föraning om hennes ankomst redan innan hon faktiskt kom inom synhåll. En rysning gick nerför ryggraden på honom, men han tvingade sig att stå kvar till synes oberörd.

”Det äcklet tafsade på mig.”

”Ja, pappa, han är skum på något sätt. Jag är säker på att han är ute efter något och -”

”Tyst med dig nu, Lasse.”

Birgersson såg från Lisa, särskilt en fläck på hennes knubbiga lår, där Silver till sin fasa såg att hans hand lämnat ett avtryck, till Silver och tillbaka igen. Silver tyckte att hans blick stannade olycksbådande länge vid fläcken på hans kind som måste ha skiftat färg. En sårad min spred sig över Birgerssons ansikte.

”Det är fråga om ett missförstånd. Jag såg mig inte för och råkade komma åt flickan. Självklart ber jag om ursäkt -”

Birgersson öppnade munnen för att säga något, men en iskall avmätt stämma hann före.

”Vi får försöka se till att inga fler sådana missförstånd inträffar. Inte sant, herr Silvercr – Silver?”

Hennes betoning av ordet misstförstånd närmade sig det oförskämda. Den giftiga tonen gjorde klart för Silver att tant Hedvig inte trodde ett ögonblick på hans förklaring och det fick honom att ett ögonblick föreställa sig att hon också visste varför han bestämt sig för att nojsa med den där jäntan, vad som hänt kvällen innan. Han hade en otäck känsla av att tant Hedvig visste allting, om hans planer och hans bakgrund, men det var naturligtvis inte möjligt.

”Jag – tror jag ska dra mig tillbaka.”

Birgersson svalde men sa inget. Det retade Silver att han så tydligt märkte att Birgersson var sårad. Den sjuka jäveln var tydligen – enbart tanken på ordet ingav Silver avsmak – förälskad i honom. Ändå skämdes Silver fruktansvärt för vad han gjort. Inte i första hand för gårdagsnatten, för den ville han över huvud taget inte tänka på, utan debaclet nyss. Utan ett ord till flydde han tillbaka upp till rummet där boken låg på bordet som en stum påminnelse om hans förödmjukelse.

Nere i korridoren återfick Birgersson äntligen fattningen.

”Hur är det, Lisa? Gjorde han dig illa?”

”Nej då. Han tog tag i mitt lår. Men det är faktiskt så att han är ute efter något.”

”Då så.”

Det verkade inte som om Birgersson lyssnade längre. Han såg på något sätt nedslagen och besviken ut. Lisa trodde att han faktiskt misstänkte något när det gällde Silver och hoppades att hon hade sått ett frö där. Lasse smet iväg förbi Lisa och för en gångs skull såg inte tant Hedvig efter honom. Hon iakttog istället Lisa med en min som kanske utryckte gillande. Hon nickade som för att ge eftertryck åt något, men hur det nu var sa hon inget om det.

”Tänk nu på vad jag har sagt, Lisa. Låt inte Lasse göra något dumt.”

”Jag vet inte vad tant Hedvig -”

En blick från tant Hedvig tystade Lisa. Hon skämdes lite. Egentligen ville hon inte ljuga, men om Lasse smet iväg tillbaka i tiden skulle hon följa med. Hon var ju här för att ta hand om honom. Men det hade varit bäst om tant Hedvig inte hade vetat något om deras tidsresor eller tvärtom om hon hade varit på deras sida. Fast det kanske hon var.

”Det där var bra gjort, Lisa. Herrarna har alltid trott att de kan göra som de vill med de unga kvinnorna som tjänat här. Det är dags att de inser att kvinnorna inte tillhör dem att göra med som de vill.”

Lisa stirrade förvånat på tant Hedvig. Hon hade inte väntat sig att hon skulle komma med ett så – modernt yttrande. Riktigt jämlikt, faktiskt.

”Nej, vilken typ.”

Tant Hedvig nickade avmätt och efter ytterligare en stålhård blick vände hon och försvann igen till sina egna domäner. Det var faktiskt som om hon bara försvann. Hennes fotsteg hördes nästan aldrig. Tänk om – Men det var väl ändå inte möjligt.

***

När allt till slut hände, var det ingen som fick någon sömn. I enlighet med de instruktioner de tyckt sig få, hade Lisa och Lasse avstått från att äta och åtminstone Lisa envisades med att vara tyst. Tyvärr var det ingen av de andra som respekterade hennes önskemål. Inte ens Lasse gjorde naturligtvis som han skulle. Det var så klart tack vare honom som Nils Persson hade dragits in.

Lisa kände sig faktiskt lite sårad över att Lasse inte ville hålla hemligheten om skatten mellan dem. Nu var ju både farbror Christer och den där Silver och tant Hedvig och Nils Persson med. Det skulle aldrig gå att få behålla skatten själva. Lisa hade haft sina egna storstilade planer för pengarna. Visst skulle hon dela med sig till Lasse, men ändå hade hon tänkt ge det mesta till något värdigt ändamål. Kanske skulle hon skänka det till stöd för kvinnosaken eller så kunde de gå till att hjälpa de svältande i Biafra. Ett annat alternativ var att skänka det mesta till FNL-rörelsen. Men nu skulle säkert alla de vuxna vilja ha sin del.

Dessutom, fast hon inte ville erkänna det för sig själv, var hon en liten aning rädd för tant Hedvig. En kvinna som på något sätt kunde gå genom tiden utan katt och spegel och särskilda rum eller verser, var det nog något konstigt med. Kanske var hon ett spöke. Eller – Skulle hon som tydligen på något sätt hade följt slottet genom århundrandena släppa ifrån sig skatten?

Men Lisa fick aldrig möjlighet att ta reda på det, för plötsligt hördes ett fruktansvärt dån och hon och alla de andra såg att nästan halva slottet hade rasat samman, precis det som tant Hedvig hade varnat dem för. Glömsk av den viktigaste regeln av alla för skattletande, sprang Lisa med alla andra bort mot slottet. Eller inte riktigt alla. Efteråt insåg Lisa att tant Hedvig inte hade glömt något och det måste ha varit hon som tagit hand om skatten.

Men hon gav ändå Lisa och Lasse ett litet hopp om att en dag hitta skatten.

”Sök i framtiden.”

Så hade hon sagt. Men Lisa hade ändå tröttnat på skattjakten. Hon var mer intresserad av historien hon fått lära sig. Deras historia. Slottets, och landets och folkets historia.

Dessutom trodde hon att hon förstod vad tant Hedvig menade. Skatten var inte till för alla de där gamla typerna. Bönderna, som Nils Persson, eller borgarna som hennes farbror eller adelsmännen som den där Silver eller Silfvercrona som han visst hette egentligen. Nej, nu var det kvinnornas tur. Kvinnornas och barnens och – ett genomträngande jamande fick Lisas tankar att delvis ändra riktning – djurens och naturens tur. För när man tänkte på det var ju allihop gamla gubbar. Män. Bonden, borgaren, adelsmannen och prästen – för det var visst fyra stånd. Hon fnissade ofrivilligt när hon mindes den där snuskige Silver i korridoren. Där kunde man nog tala om stånd, men tji fick han.

När alltsammans var över, var det redan morgon och Lisa tänkte inte gå och lägga sig riktigt än. Solen sken och det var ju i alla fall väldigt vackert här ute. Hon trivdes riktigt bra här. Så drog hon sig undan de andra och strövade omkring för sig själv. Hon behövde tänka igenom alltsammans. Nu hade hon totalt glömt bort sitt ansvar som barnvakt. Var inte det diskriminerande förresten? Bara för att hon var tjej. Den där Nils Persson fick väl passa ungen ett tag. Det kunde lika gärna en man göra. Lasse var ju inget spädbarn. Vart de andra tog vägen funderade hon inte på. Hon gick i sina tankar och njöt av den svala morgonbrisen.

Utan att hon visste om det, strök också Lasse omkring i närheten. Han hoppades nog att han skulle kunna ta reda på var tant Hedvig hade gömt undan skatten. Framtiden, den var ju så långt borta. Han ville inte vänta och vänta längre, det var ju nu han ville ha skatten. Så han smög omkring och försökte komma på var tant Hedvig hade tagit vägen.

Nils Persson började dra sig hemåt, men mindes så att han hade en bit stängsel att reparera. Pojken hade ju distraherat honom med sitt prat om skatter och hemligheter och mysterier. Det var dumt av honom att lockas bort från arbetet. Naturligtvis fanns det inget av värde i den där gamla kistan. Säkert bara gammalt skräp. Men ändå – det skulle ha varit intressant att få se det. Kanske hade det funnits något gammalt verktyg eller så, som kunde vara roligt att titta på.

Birgersson hade tänkt mycket på händelsen mellan honom själv och Silver. Silfvercrona. Han kände sig lurad och bortgjord. Först hade han låtit sig ryckas med på ett sätt som han aldrig tidigare hade gjort. Detta att han – med en man – det hade han aldrig kunnat gissa. Men nu efteråt insåg han att han inte bara hade känt en fysisk attraktion. Det hade varit något mycket mera. Nu gnagde besvikelsen i honom. Barnen hade haft rätt hela tiden. Silver – Silfvercrona – hade bara velat utnyttja honom. Men han var inte arg på den andre. Han hade bara sig själv att skylla. På ett sätt var det rätt åt honom att han gick här nu med ett hjärta som det sved i och en känsla av att ha gjort bort sig rejält. Vad Silver måste skratta åt honom. Magnus.

Silver själv skämdes plötsligt. Han hade låtit lura sig av en gammal kvinna och några barns fantasier. Den där kistan var väl bara en gammal förvaringsbox. I den fanns säkert bara några multnande klädesplagg eller kanske några gamla böcker. Det kunde i och för sig ha varit intressant att titta i den, men han hade varit en idiot som satt sin tilltro till de där gamla amsagorna om skatten. Det var naturligtvis bara en myt, som så mycket annat.

Dessutom hade han förnedrat sig själv genom att – förföra – den där Birgersson. Denne kanske var – kanske hade en sådan läggning – men själv hade han ju inte behövt uppmuntra honom. Var det inte istället en liten aning smickrande att någon – låt vara en man – men ändå – hade hyst sådana varma känslor för honom? Och så hade han utnyttjat honom och inte nog med det, han hade i sin blinda ambition förletts att försöka utnyttja en tonårsflicka. Det var inte sådan han var, egentligen. Girigheten hade förvridit huvudet på honom.

Han avbröts i sina tankegångar av ljudet av släpande steg. Det lät som om någon motvilligt var på väg åt det här hållet. När han såg upp föll hans blick på Birgerssons sorgsna ansikte. Silver suckade. På något konstigt sätt ville han inte att det bestående intrycket av deras möte skulle vara besvikelse. Insikten att han hade uppskattat deras samtal och boken som han fått låna slog honom. Han hade börjat se fram emot att få renovera hans gård.

Direktörens blick vek undan och hans böjda hållning kändes som en stum förebråelse. Men så höjde Birgersson huvudet och tog ögonkontakt med Silver.

”Jag måste få fråga – var allt det här – bara ett sätt för dig att komma åt mitt slott? Var du bara här för att lägga vantarna på skatten? Om det nu fanns någon. Vi såg ju bara en gammal kista.”

Silver kände hur det brände till i ögonen. Nej, ville han säga. Det var inte allt. Men så var det ju. Han hade kommit hit för att snoka och försöka ta tillbaka sina förfäders slott. Ändå var det inte hela sanningen. Nu när det var för sent insåg han att han nog också hyst de där förbjudna känslorna. Gjorde det fortfarande. Det kanske var illa sett, men när det kom till kritan var det ändå samma kärlek, även om den riktades mot någon av samma kön. De där gamla unkna föreställningarna fick fara och flyga. Varför skulle han bry sig om vad andra tyckte?

”Just det. Jag tror inte alls att det finns någon skatt. Och – det stämmer att jag kom hit för att – försöka hitta ett sätt att få tillbaka mina förfäders slott. Jag – har inte ett öre och det är väl ändå inte till salu. Men det där med Lisa – jag var rädd. Det som hänt mellan oss – det kändes hotfullt och skrämmande. Jag tänkte – jag ville – men det var fel av mig. Flickan är ju bara barnet och – dessutom – har jag känslor för någon annan.”

För första gången sedan de mötts igen såg Silver rakt in i Birgerssons ögon. Något av det sorgsna i dennes blick försvann och direktörens hållning blev genast mer obesvärad.

”Så – du säger det?”

”Ja, Christer. Och jag menar det. Slottet – dina förfäder förtjänade det på ärligt sätt. Det är bara jag som inte har kunnat acceptera det förrän nu. Det är ditt. Jag har ingen rätt till det längre. Det är bara naturligt att – ibland går en egendom ur en släkts ägo och in i en annans. Jag måste inse att det är andra tider nu.”

”Men – om du vill -”

”Nej, jag vill inte ha slottet. Däremot hoppas jag – att vi – att du låter mig få förtroendet att renovera upp din gård.”

I Silvers röst låg något mer än det själva orden uttryckte och Birgersson kände hur den sista iskylan inom honom smälte. Det de gjort var kanske fult i andras ögon, men själv kände han bara en pirrande förväntan inför mer av samma sak och så en värme och känsla av välbehag som spred sig i kroppen.

Inte långt ifrån dem fanns en gammal ek, som stått där sedan Silfvercronas dagar och i skyddet av dess lummiga lövverk, som nästan inte hade skiftat färg inför hösten, gjorde de det bekvämt för sig. Än en gång möttes deras läppar och deras kroppar förenades. Ingen av dem ångrade något efteråt. De blev kvar där tillsammans, behagligt dåsiga, med slutna ögon, lutade mot varandra. Helt omedvetna om att de hade publik, somnade de så.

Nils Persson plockade ihop sina verktyg och vände hemåt. Ett ljud påkallade hans uppmärksamhet och tyst gick han i riktning mot platsen ljudet verkade ha kommit ifrån. Först förstod han inte vad de två överklassarna höll på med. Så förvreds hans ansikte i ett uttryck av avsmak. Där såg man. De där två tyckte att de var förmer än det arbetande folket, men själva vältrade de sig i perversion och tarvligheter. Ändå såg det ganska – lustfyllt ut – det de ägnade sig åt. Persson kunde inte förneka att det var rätt upphetsande, nu när han insåg vad som pågick mellan de två andra männen. Omedvetet gned han sig i skrevet och medan han drog sig tillbaka en bit, kunde han inte låta bli att knäppa upp byxorna och fortsätta till det oundvikliga slutet. Plötsligt medveten om hur utmattad han var, började Persson långsamt dra sig hemåt. Han märkte inte att han själv hade en åskådare.

Tant Hedvigs ansikte rördes av att sällsynt leende. Jo, minsann, nu hade herrskapet fått något helt annat att tänka på än skatten. Det passade henne perfekt. Och bonden – den arbetande mannen – höll sig minsann inte för god för att dra nytta av andras förbindelser. Hon kvävde ett skratt. Det var länge sedan hon senast skrattat. Männen hade inte en aning om hur kvinnorna behandlats. Det borde de. Trots allt var det de som hade utsatt kvinnorna för förtrycket, ända sedan tidernas begynnelse. Men snart stundade andra tider. Tant Hedvigs blick föll på Lisa som också fått syn på skådespelet under eken. Det var nog ganska gott gry i framtidens kvinna. Det hade inte tant Hedvig väntat sig av den flamsiga tösen, men incidenten i korridoren med herr Silver hade fått tant Hedvig på andra tankar. Framtiden var nog i goda händer.

Lisa kunde först knappast tro sina ögon. Det där hade hon inte väntat sig. Farbror Christer och den där Silver. Konstigt att gubben hade tafsat på henne när han uppenbarligen var tänd på farbror Christer. Men han kanske bara ville låtsas som han var intresserad av tjejer. Lisa hade märkt att det var så med en del killar. De gillade egentligen killar men försökte alltid visa sig tuffa med någon tjej. Hon kvävde ett skratt och drog sig tillbaka till slottet. Det var inte så illa åtgånget som hon trott när hon hört det där fruktansvärda braket. Nu skulle hon upp och lägga sig. Om hon bara fick tag i den där rackarungen Lasse.

Lasses ögon var stora som tefat när han såg vad hans pappa och den där Silver höll på med. Han trodde först inte att det var sant. Det måste väl ändå vara så att de slogs eller något? Men han var inte alls så barnslig som Lisa och mamma och pappa trodde. Visst förstod han vad killar och tjejer höll på med. Däremot hade han inte vetat att två killar eller som i det här fallet, två gubbar, kunde göra det också. Förvånat rynkade han pannan och försökte förstå. Det tog honom ganska många år att lura ut det, men då insåg han att det faktiskt inte skulle vara så farligt att hångla med en kille. Därför gjorde han det. Hans kompis Micke hade lika svårt att träffa tjejer som han själv och då kunde man väl lika gärna göra det med varandra?

Så småningom vaknade Birgersson och Silver och gick långsamt tillbaka till slottet tillsammans. Trots att de insåg svårigheterna i den väg de valt, tänkte de inte avstå från varandra. Även om Birgersson förlorade vårdnaden om Lasse, skulle han inte vända ryggen åt den kärlek han hade mött där han minst anat det.

Silver lovade sig själv att be sin far dra åt ett hetare ställe. Han var faktiskt trött på att varje vaken stund intrigera för att återfå deras förlorade egendomar. Från och med nu skulle han bara ägna sig åt sitt yrke och den han älskade. Gubben fick väl själv försöka hitta ett sätt att få tillbaka slottet eller rikedomarna, för nu var det slut med de där gamla dumheterna.

Vid Birgerssons dörr stannade de och tvekade, men så ryckte Silver på axlarna och följde med in. Tant Hedvig var inte deras mamma eller förmyndare. De var faktiskt två vuxna män och kunde själva avgöra vem de ville tillbringa natten med. Och sängen var åtminstone bred nog för två. De vaknade inte förrän framemot tvåtiden på eftermiddagen av att rullgardinen åkte upp med en smäll. Förskräckta slog de upp ögonen och mötte tant Hedvigs blick.

”Lunch, mina herrar.”

Stammande och rodnande sökte de förtvivlat efter sina kläder som de slängt lite var som helst kvällen innan. Med en blick som för en gångs skull inte var stålhård, utan istället något spefull, böjde sig tant Hedvig ner och plockade upp plaggen som låg strödda över golvet. Hon placerade dem prydligt på stolen intill sängen och gick så med bestämda steg mot dörren. I dörröppningen vände hon sig om och fixerade dem med en förmanande blick.

”Tio minuter, mina herrar. Om tio minuter står maten på bordet.”

Birgersson och Silver fick först inte fram ett ljud. De stirrade förstummat på varandra, men så började det rycka i Silvers mungipor. Snart låg de båda två och vred sig av skratt. De hann till bordet med ungefär trettio sekunders marginal. Deras kläder hade säkerligen sett mindre skrynkliga ut, men för en gångs skull brydde sig ingen av dem om det.

De missade totalt Lisas halvkvävda fnissningar och att Lasse satt djupt försjunken i tankar gick dem också förbi. För första gången i sina liv, kände de sig helt bekymmersfria, ja, rentav lyckliga. Alla som befann sig i huset Silfvercrona såg den dagen ljust på framtiden.

Så förvandlades slottet till en folkhögskola, och Lisa blev kvar där i många år. Lasse kom så småningom dit också och träffade där Micke. Tant Hedvig med katten fanns förstås också kvar där och hon bjöd då och då dit Birgersson och Silver. De bosatte sig på släktgården bara någon kilometer därifrån och Birgersson fick fortsatt delad vårdnad om Lasse. Hans exfru hade ju gift om sig med en man som själv hade två barn och snart fick de två egna. Det fanns inte plats för en pojke till året om. Och nuförtiden var det väl inte så märkvärdigt att två män bodde tillsammans? Så länge grannarna inte skvallrade om det, var väl inte det så farligt?

Skatten hittade ingen av dem, åtminstone inte på många år. För övrigt finns det ingen större skatt än kunskap och kärlek. Men slottet finns förstås kvar och om det nu finns en skatt, kanske den en dag kommer att bli hittad. Det vet man aldrig. När man tänker efter, vet man aldrig vad som kan hända, vilket direktör Birgersson och konsulten Silfvercrona fick lära sig under sin vistelse på Huset Silfvercrona

SLUT

@Tonica

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>