| Huvudpersoner: | Fischer, La Cour |
| Beskrivning: | Mordkommissionen är nedlagd, medlemmarna spridda för himlens vindar. Fisher är på väg till Haag, men han mår inte bra. Någon anar det och följer efter. Denna någon vet vad som saknas, fast kanske inte vad som har hänt. |
Allan Fischer hörde sitt plan ropas ut och han tog sitt handbagage och gick mot gaten. Det tog emot när han gick med sina vanliga steg. Fortfarande gjorde det ont inuti efter misshandeln. När fallet till slut var över, fanns det ingen tid kvar att försöka komma över det som hänt. Förresten, vad fanns det att göra?
På sjukhuset hade de konstaterat att visserligen hade han några brutna revben, men inga inre blödningar. Egentligen hade de velat behålla honom för observation, ifall det ändå skulle vara fråga om hjärnskakning, men han hade ju inte haft tid. Det nya jobbet väntade på honom i Haag. Om han hade skjutit upp avresan – vad skulle han då ha gjort? Han hade lovat att gå till läkare när han kom fram, men redan började han hitta på ursäkter för att slippa.
Så länge han inte hade några fler symptom än en dov, ihållande värk, var det onödigt. Han hade varit med om annat tidigare, som hade gjort nästan lika ont.
Han visade upp sin biljett och skyndade vidare genom den smala korridoren. En flygvärdinna log och välkomnade honom. När han kommit förbi henne kom en annan och visade honom till hans plats. Det blev ingen fönsterplats, men det spelade ingen roll. Han hade ju varit där förut.
Det hade svidit värst att säga adjö till pojken. Han började känna att de kommit ifrån varandra, särskilt under tiden i fängelset. Hur förklarade man för en liten pojke att pappa inte alls hade begått något brott, utan hade fortsatt sitt arbete innanför murarna? Han var inte helt säker på att hans ex ens trodde på undercoverjobbet. Det passade henne nog bättre att utgå ifrån att han hade kommit i dåligt sällskap. Att hans sämre natur hade tagit över.
Medan flygresan varade, satt han djupt försjunken i sina tankar och märkte knappast att flygvärdinnan kom förbi med en vagn med förfriskningar. Inte heller lyssnade han när den äldre kvinnan intill honom började försöka konversera med honom. Till slut gav hon upp och vände sig mot den passagerare som satt på hennes andra sida.
När planet började närma sig flygplatsen i Haag, såg han förvånat upp. Tog det inte längre tid än så? Så kort mindes han inte att resan var. Eller hade han tappat bort tiden, när han satt i sina dystra funderingar? Hur som helst, det var dags nu att gå igenom hela den gamla vanliga checklistan. Bälten på, rökning förbjuden. Ändå kändes det svårt att komma ihåg varje steg.
Till slut var han inne på terminalen och efter en lång, tröttsam säkerhetskontroll var han äntligen igenom dörren och ute på framsidan. Kolonnen av taxibilar kröp förbi och den som var närmast plockade upp honom. Han gav adressen till det hotell där han skulle bo den första tiden, innan lägenheten skulle finnas tillgänglig.
Varför den förra hyresgästen fortfarande bodde kvar, eller om det kanske var så att lägenheten höll på att repareras, hade han inte fått riktigt klart för sig. Hur som helst, ett hotellrum dög lika bra som något annat.
”Sir. Hotel Alexander.”
”Thank you.”
Han försökte räkna ut vad som var en rimlig dricks till föraren, men gav upp och tryckte en sedel i handen på honom istället. Mannen kastade en förvånad blick på honom, men log och tackade översvallande. Uppenbarligen för mycket, men vad spelade det för roll? Han skulle få en mycket högre lön nu och det var ju bara han som skulle leva på den. Fast han skulle också skicka underhållet till pojken. I vilket fall som helst hade han så han klarade sig.
Han checkade in och försökte hitta ett leende åt den artiga recpetionisten som själv log blänkande vitt mot honom, men det gick inte riktigt. Efter att ha gått igenom alla formaliteter, följde han efter en uniformerad ung man mot hissarna.
De åkte upp till femte våningen och mannen låste upp dörren åt honom. Genomgången av rummets alla bekvämligheter gick Fischer förbi, men han kom ihåg att lämna över en sedel, som tack för hjälpen. Den unge mannen log tacksamt och försvann, efter att ha stängt dörren efter sig.
Fischer såg sig omkring, och kände sig plötsligt tom inuti. Vad hade han här att göra? Vad skulle han göra nu? Han lämnade väskorna där de stod och sjönk ner på sängen, utmattad. Det hade blivit lite si och så med sömnen sedan han lämnat fängelset. Misshandeln ute hos det kriminella gänget, hade inte gjort något bättre.
Till slut försökte han klä av sig. En så enkel sak som att ta av sig skorna visade sig trötta ut honom ännu mer. När han fått av sig kavajen, skjortan och byxorna orkade han inte fortsätta. Han sträckte ut sig ovanpå överkastet på sängen i bara underkläderna och stirrade upp i taket. Trots att han var helt slut, kunde han inte somna.
Inne i huvudet snurrade minnesbilderna runt. Just nu orkade han inte ens oroa sig för Johnny och Gaby. Till slut måste han ändå ha somnat. Frampå småtimmarna vaknade han till, skrikande, med kläderna klibbande mot kroppen. Det var inte ens särskilt varmt i rummet. Luftkonditioneringen inte bara surrade oavbrutet, den fick det att blåsa kallt som en tidig vårdag, eller snarare en sen höstdag, innan frosten.
Han satte sig upp och höll om sina egna ben. Hakan vilade mot knäna. Om han blundade, fortsatte filmvisningen inne i huvudet.
På knä, framför cellkamraten. Liggande på mage, med – En känsla av att inte kunna komma undan. Om han klagade, om han försökte försvara sig, skulle månaders arbete gå förlorat. Kanske hade han kunnat slåss för att sätta sig i respekt, men instruktionerna vara tydliga: Inte dra på sig onödigt mycket uppmärksamhet. Inte spela över. Inga överdrifter, inget som skulle kunna orsaka misstankar.
Då hade han inte ens tvekat, trots att det var det sista han hade väntat sig och något han aldrig i sina värsta fantasier hade kunnat föreställa sig. Men jobbet gick före allt. För övrigt – om han hade vägrat, hade han sabbat sitt cover och då hade hans liv varit i fara.
Efteråt, hade han inte kunnat berätta för någon. Inte för sin kontaktperson, inte för Ingrid, inte för någon. Hur förklarade man att man hade blivit en medfånges bitch?
Hans ögon fylldes med tårar när han tänkte på sonen. Den enda som betydde något i hans liv. Om pojken någonsin skulle få veta vad hans pappa hade gjort – då var hans liv slut. Hur skulle en pojke kunna respektera sin pappa, om han visste att han hade sugit en annan mans kuk?
***
Hemma i Danmark höll de kvarvarande medlemmarna av Mordkommissionen på att packa ihop. Deras arbete var slut. Hur mycket de än hade åstadkommit hade det inte bedömts som tillräckligt. Kostnaden hade varit för hög. Kanske hade det varit ett politiskt beslut, inte ett ekonomiskt, men i slutändan spelade det ingen roll.
Nu var det dags att gå tillbaka till sina vanliga jobb, eller de nya de fått som plåster på såren. Med undantag av Ingrid skulle ingen gå till ett högre jobb, men alla hade fått något ungefär likvärdigt.
Thomas La Cour iakttog sina kollegor för sista gången. Två av dem saknades redan. Gaby satt nog vid Johnnys säng på sjukhuset och hoppades att han skulle återhämta sig, mot alla odds. La Cour skulle besöka henne senare.
Fischer – trots allt, var La Cour mer orolig för honom, än Gaby. Det var något som inte stämde. Han hade inte ”sett” något, men han anade ändå att något mer än misshandeln eller Johnnys allvarliga tillstånd störde Fischer.
Ingrid såg på sina två kvarvarande kollegor. Ulf skulle nog titta in lite senare, men annars var det bara La Cour och IP kvar.
”Lycka till nu. Vi kommer säkert att ses igen.”
”Ja, det gör vi nog.”
IP:s vänliga, lite loja ansikte klövs av ett leende. Han sträckte ut handen och skakade Ingrids.
La Cour ryckte till, och så höll han fram sin hand också. Han skakade Ingrids något högtidligt, så vände han sig mot IP.
Han kunde inte låta bli att le, när IP gav honom en björnkram istället.
”Vi ses säkert snart igen. Dessutom, vi ska väl ut och ta oss några glas innan vi skiljs åt?”
Ingrid skakade på huvudet. Hon var redan sen till ett möte. Det var bara av rent nostalgiska skäl hon kommit tillbaka hit, för att säga adjö till La Cour och IP. Rent formellt hade hon redan börjat sitt nya jobb.
”Jag hinner tyvärr inte. Men vi ses nog snart ändå.”
”Jaha. Det var väl tråkigt. Kommer du med då, Thomas?”
”Jo, visst. Helene är bortrest i jobbet, så jag har ingen tid att passa.”
”Kul. Hälsa barnen då, Ingrid. Och din mamma. Och Ulf.”
”Det ska jag göra.”
Hon bedömde att det nog inte var läge att hälsa varken till IP:s fd fru eller någon av hans flickvänner. För ögonblicket trodde hon inte att han träffade någon. Fast hon kunde ju ha fel. Hon övervägde att ta vägen förbi Jan Boysens bårhus, men bestämde sig för att inte utsätta sig för det, nu när hon inte måste. De fick väl höras av senare, utanför jobbet.
La Cour och IP lämnade lokalen tillsammans. De la sina tillhörigheter i respektive bil och fortsatte till fots. Här stod anläggningen så centralt i Köpenhamn att de inte behövde ta bilarna. Om det blev sent och de drack för mycket, kunde de alltid komma tillbaka nästa dag och hämta bilarna.
Snart satt de på en av IP:s stamkrogar och njöt av varsin iskall öl. IP tyckte att La Cour såg lite dämpad ut så han skålade för framtiden. De skulle ju ändå gå vidare. Fortsätta med sina jobb på en annan plats.
”Hur är det? Känns det motigt att börja på det nya stället?”
”Va? Nejdå. Det är okej.”
”Vad är det då? Du ser lite lång ut i ansiktet. Trubbel med Helene?”
”Inte alls.”
Plötsligt mindes IP alla de gånger La Cour hade haft en ”känsla” av någon hotande fara. Var det något på gång just nu? Illa till mods, sneglade han runt omkring sig.
”Du har inte ”sett” något väl? Är det något som håller på att hända?”
”Menar du nu? Ikväll? Här? Nej, inte alls. Det är bara det att – jag är orolig för Fischer.”
”För Allan? Varför det? Läkarna sa väl att det var inte så illa som det såg ut?”
”Jo. Men – jag menar inte de fysiska skadorna.”
”Åhå. Men det ordnar sig nog. Han är ju proffs. Fast – tror du att han skulle behöva gå till en hjärnskrynklare eller så? För att bearbeta allt som hände?”
La Cour ryckte på axlarna. Han var inte riktigt säker på vad han menade. Det var bara så att han hade en ihålig obehagskänsla när det gällde kollegan. Något var inte bra med honom. Han borde inte sitta där ensam på ett hotellrum, i Haag, utan någon att prata med. Helene skulle inte vara tillbaka förrän om fyra dagar. Hans nya tjänst började inte förrän om en dryg vecka. Det fanns ingen anledning till att han inte skulle kunna resa över till Haag och försäkra sig om att Fischer var okej.
”Jag måste nog gå nu i alla fall. Det var väldigt trevligt men – som sagt, jag måste gå. Hoppas vi ses snart igen.”
”Ska du redan gå? Jaha. Lycka till då. Vi ses säkert snart.”
IP sträckte ut handen och skakade La Cours, medan han allvarligt sa adjö. Så var det slut på den tiden i hans liv. Det kändes lite vemodigt. De hade ju ändå arbetat tillsammans i ett par år. Det skulle allt kännas lite tomt efter Mordkommissionen. Men polisjobb var ju polisjobb. Det hade sin tjusning, var man än var och vem man än arbetade med. Dessutom visste man ju inte vem man skulle stöta på.
La Cour ringde och hörde sig för om en biljett till Haag och fann att det fanns en avgång om bara tre timmar. Det fanns en plats kvar där, i första klass. Han ryckte på axlarna. Det var ju ändå bara pengar.
Efter att ha tittat in i lägenheten och kastat ner lite av det nödvändigaste i en väska, åkte han ut till flygplatsen, och väntade. När hans plan ropades ut gick han mot gaten. Flygvärdinnan såg undrande på hans frånvarande min.
Lyckligtvis hade Fischer berättat vilket hotell han skulle bo på. Han hade bott där tidigare, vid sina besök i Haag.
Taxin släppte av honom utanför hotellet, och först där började La Cour fundera på om han inte borde ha ringt i förväg för att förvissa sig om att det fanns ett rum för honom. Dessutom var det ju alldeles för tidigt på morgonen att komma på besök om nu Fischer hade lyckats somna. På något sätt tvivlade han på att kollegan – hans före detta kollega – sov så gott på nätterna.
Han hade varit orolig redan när han fick klart för sig vilken roll Fischer hade spelat i utredningen av det kriminella gänget. Visserligen visste han ju vilken skicklig polis vännen var, men ändå – det var en alldeles för stor risk att ta. Riskerna för upptäckt – som ju visade sig vara helt reella – var för stora.
Men det fanns ett rum, och han bokade det utan problem. Han hade för övrigt själv varit rätt mycket nere på kontinenten, bland annat i Holland, men naturligtvis också i Belgien och Tyskland. Även om han inte talade holländska, behärskade han ju både engelska och tyska och klarade sig hjälpligt på franska.
Uppe på rummet inväntade han morgonen. Han sov några timmar. Så gjorde han sig i ordning och gick ner för att äta frukost. Fischer syntes inte till i matsalen och än en gång kände La Cour den där oron som inte ville ge sig. Något var fel. Nu kunde han inte vänta längre.
Han gick fram till portiersdisken och frågade efter sin väns rumsnummer.
”Yes, sir. Mr Fischer is staying here. Is he expecting you?”
”No, but I’m an old friend of his. Could you ring him and tell him I’m here?”
”Certainly, sir. Just a moment.”
La Cour stod och väntade medan signalerna ringde och ringde. Han hoppades att inget allvarligt skulle ha hänt hans vän. Men så verkade någon svara och han hörde portieren förklara.
”Yes, mr Fischer. A friend of yours from Denmark. Mr La Cour. Can I tell him to go up? Very well. You can go up, sir. Mr Fischer is waiting for you.”
”Thank you.”
La Cour åkte upp med hissen. Femte våningen. Själv var han på nionde, men så hade han ju kommit sent och utan att boka innan.
Utanför Fischers dörr väntade La Cour ett ögonblick, medan han funderade på vad han skulle komma att få se där inne. Så höjde han handen och knackade.
”Kom in.”
Han öppnade dörren och såg sin vän stå och vänta där innanför. Ljuset från fönstret gjorde att hans ansikte låg i skugga.
”Det är väl inget som har hänt med pojken?”
”Nej, inte alls. Jag har inte hört något om honom.”
Fischer nickade och vände och gick in i sitt rum igen. La Cour följde efter, fortfarande fylld av onda aningar.
De satte sig i soffan. Tystnaden började bli besvärande. La Cour studerade sin väns ansikte. Det var tydligt att Fischer inte sov. Ögonen såg ut som djupa brunnar, men huden i ansiktet var hårt spänd. Linjerna runt munnen talade sitt tydliga språk.
Fischer drog in andan och så började han tala.
”Varför kom du hit?”
”Det var väl det du ville?”
Fischer tystnade och fortsattte att se på La Cour med de där ögonen som det gjorde ont att se in i.
Till slut nickade han.
”Jo, men du skulle inte ha kommit.”
”Det är klart att jag skulle. Berätta vad det är, så jag kan hjälpa dig.”
Fischer skrattade till. Det var inte ett lyckligt ljud. Det lät mer som en snyftning än ett skratt.
”Hjälpa mig? Ingen kan hjälpa mig.”
”Det vet du inte.”
La Cour la handen på Fischers arm och lät den ligga kvar där. Fischer ryckte till sig armen, som om han bränt sig.
”Du skulle inte ha kommit hit. Jag vill inte förstöra ett äktenskap till.”
”Bry dig inte om det. Jag älskar Helene, men nu gäller det dig och mig.”
Han lutade sig närmare och såg in i Fischers spända ansikte. Fischer gav ifrån sig ett plågat ljud, men drog sig inte undan den här gången. När La Cour drog honom till sig, märktes det hur hårt spänd han var, men han gjorde inte motstånd.
Deras läppar möttes och en stund talade de inte mer.
Något senare såg de upp och deras blickar möttes. De låg nu på sängen intill varandra. La Cour följde konturerna av hans ansikte. Fischer sjönk ihop, men det var som om lite av spänningen hade gått ur honom. Blicken i hans ögon var inte lika mörk.
”Berätta nu alltihop. Det var inte bara misshandeln, eller hur?”
”Nej, varför skulle det störa mig? Jag är mer orolig för Johnny. Har du hört något?”
La Cour skakade på huvudet. Han skulle bli förvånad om det kom några riktigt goda nyheter angående Johnny Olsen. Läkarna hade sagt att det fanns ingen chans att den före detta fotbollsspelaren skulle återhämta sig helt. Däremot verkade de hoppfulla att han skulle överleva.
”Vad var det som hände? Var det i fängelset?”
Fischers blick flydde undan La Cours. Det märktes genast att han var mera spänd nu än ögonblicket innan.
”Allan? Vad hände?”
Än en gång hördes det där förtvivlade ljudet.
”Hur ska jag kunna se min son i ögonen nu? Kan du svara på det, du som tror att du har alla svaren? Kan du förstå det här också? Det gör du inte.”
”Om du berättar vad det är så kanske jag kan svara på det. Du skulle kanske bli förvånad över vad jag kan förstå.”
”Du har ingen aning. Vad jag blev tvungen att göra därinne – du skulle inte kunna gissa hälften av det. Tala nu om för mig hur jag ska kunna se min son i ögonen. Va? Nu när jag har sugit av en annan man. När jag har varit hans hora? Jag tänkte väl att det skulle få dig att bli tyst. Vad säger du nu då? Va?”
La Cour nickade sorgset. Det var något liknande han hade fruktat. I alla fall blev han inte förvånad när han fick sina farhågor bekräftade. Så det var så det var.
”Jag är hemskt ledsen. Men det var inte ditt fel. Jag sa ju till dem att det här var för farligt. De borde inte ha utsatt dig för så stora risker.”
”Det fungerade ju, eller hur? Och nu har jag fått det här fina EU-jobbet som belöning. Som plåster på såren.”
”Allan.”
”Jag sa ju att du inte har en aning. Det här – det är ju inget, om man jämför med det som -”
”Det här har inget att göra med det andra. Vi två -”
”Ja? Vi älskar varandra. Som om det spelar någon roll nu.”
”Det kommer det att göra. Det kan jag garantera.”
”Du kan garantera det? Hur då? Vad fan vet du om hur det är att känna sig så här? Som en smutsig sopa som har slängts på en avskrädeshög. Äcklig. Värdelös.”
”Mer än du tror.”
”Vad betyder det? Har du ”sett” mig på golvet med hans kuk i käften? Va? Är det så du menar?”
”Nej. Jag menar att jag vet hur det känns. Det är exakt så som du säger. Man är smutsig. Äcklig. Värdelös. Billig.”
”Vad menar du?”
”Allan – när jag var i tonåren hade jag en styvfar. Han – brukade slå mig. Det visste min mor om, men – det där andra – det fick hon aldrig veta.”
Fischer svalde den skarpa kommentaren som han hade på läpparna. För första gången sedan han kommit till Haag slutade han att tänka på det som hänt honom. La Cour – sexuellt utnyttjad? Den tanken hade aldrig slagit honom. Fortfarande förvånade det honom enormt. Hans vän och kollega hade alltid verkat vara en helt stabil och psykiskt sund person. Det här – ändrade hela hans perspektiv.
”Det hade jag ingen aning om.”
”Nej, hur skulle du kunna ha det? Jag har aldrig berättat det för någon. Ingen utom du vet. Min styvfar dog för några år sedan. Ingen vet.”
”Jag är ledsen. Då vet du.”
”Jag tror det. Ibland – kom han och la sig i sängen hos mig. Min mor var inte frisk. Hon tog ofta medicin som gjorde att hon sov tungt. Hur som helst – jag kunde inte berätta för någon. Det fanns inget jag kunde göra. Då, tänkte jag alltid att det var något fel på mig. Jag var ju nästan vuxen. Femton, sexton, sjutton år. Hur kunde jag låta honom göra så med mig? När så de där synerna kom – då tänkte jag att han på något sätt måste ha känt att det var något fel med mig. Någon inbyggd defekt som gjorde att det var okej att – göra som han gjorde med mig.”
”Det var inte ditt fel.”
”Det vet jag nu. För övrigt tror jag att synerna – visionerna – kom på grund av det som hände. Men jag har ju inte direkt låtit analysera fenomenet. Jag har bara försökt ta emot dem och hoppats att de ska göra något gott. För de har ju kommit väl till hands ibland, i arbetet.”
”Ja, det kan man säga.”
La Cour mindes, skamset, hur han hade låtit sin oro och sina känslor för Fischer ta överhanden till den grad att han riskerat Gabys och Ingrids liv, för att de skulle rädda Fischer, innan det var för sent. Så fick det inte gå till. Inget liv var mer värt än ett annat. Men så hade han ju länge kämpat mot sina känslor för kollegan. Det hade kommit som en total överraskning. Trots hans erfarenheter hade han aldrig sökt sig till medlemmar av sitt eget kön för sexuella kontakter. Han hade aldrig tvivlat på sin heterosexuella läggning. Inte förrän han insett vad han kände för Fischer.
”Nu vet du också det här andra – mina känslor för dig.”
”Ja. Jag hoppades i det längsta att jag bara var förvirrad, för – ganska länge nu, har jag känt likadant. Men jag trodde ju aldrig – Dessutom, hoppades jag att det här bara var – att vi var väldigt goda vänner. Men så – kunde jag inte förneka det längre. Jag trodde – eftersom jag kunde känna så här, tänkte jag -”
La Cour såg uppmuntrande på honom. Till slut lyckades Fischer avsluta meningen.
”Att det var det han läste av på något sätt. Att jag är – bisexuell – och att han tog det som en ursäkt för – Han trodde kanske att jag – ville det – Jag kanske sände ut signaler som -”
”Nej, det tror jag inte. Tyvärr hade han nog väntat sig sexuella tjänster i vilket fall som helst. Det händer ofta i fängelserna. Visste du inte det innan?”
”Jo, men jag – tänkte ju aldrig att det skulle hända mig.”
”Nej, man gör ju inte det. Jag har talat med många unga män som varit med om samma sak. Ingen av dem gjorde något för att uppmuntra förövaren. Tyvärr är det nog bara djungelns lag som gäller. Den starkares rätt går ut över de svagares.”
”Ja, det stämmer nog.”
”Allan, du får inte anklaga dig själv för det som hände. Ingen kunde ha undvikit det, utan att ha gett upp operationen. Det är det jag försökte få dem att inse.”
”Men jag ville det ju. Jag ville sätta dit de där jävlarna. Det var ingen som tvingade mig att åta mig jobbet.”
”Jag vet. Men de skulle inte ha utsatt dig för så stora risker. Ja, ja. Det är ju för sent att ändra på det nu.”
”Jag är inte smittad av något. Då skulle jag aldrig -”
”Nej, jag förstod det. Förresten -”
La Cour log lite reserverat.
”Det här skulle ändå inte innebära någon risk.”
Fischer tänkte efter och så nickade han. Nej, vad de hade gjort, kunde inte skada även om en av dem hade varit smittad av något. Först nu började det de gjort sjunka in. Han hade faktiskt, frivilligt, älskat med en annan man. Om hans ex hade vetat det, kunde han säga adjö till pojken direkt, men trots det kunde han inte ångra sig. Fast det hade varit det sista han hade väntat sig, var det, precis som La Cour hade sagt, vad han ville. Han orkade inte försöka reda ut orsakerna till sitt handlande. Det räckte med att La Cour var här hos honom och att de hade varandra.
Ändå sved skuldkänslorna i honom. Han hade inte velat äventyra ännu ett äktenskap på grund av sin ansvarslöshet. Det här var som med Ida en gång till. Även om han och hans ex inte kom överens, hade hon ju all anledning att klandra honom.
”Jag är ledsen. Det var själviskt av mig. Hur går det nu?”
”Hur menar du? Ångrar du dig?”
”Nej, det är just därför jag är ledsen. För Helenes skull.”
”Lämna du Helene åt mig. Det där ska du inte oroa dig för.”
”Men -”
”Nej, tänk inte på henne nu. Det ordnar sig. Hur känns det nu? Ska du inte ha lite lunch?”
”Jo, kanske det. Jag har inte känt mig så hungrig.”
”Det var det jag var rädd för. Kom nu. När börjar du på jobbet egentligen?”
”Vad är det för dag idag?”
”Fredag.”
”Måndag. Måndag morgon.”
”Då har du ju några dagar på dig att komma i form igen. Men du borde egentligen få professionell hjälp. Du skulle inte behöva gå och bära på något sådant här utan hjälp.”
”Du hjälper mig ju. Jag skulle inte kunna tänka mig att berätta det här för någon främling.”
”Jag förstår. Hur skulle jag kunna klandra dig för det? Jag har ju inte berättat för någon förrän nu. Men det var inte hälsosamt. Jag mådde bara sämre och sämre.”
”Hur känns det nu då? När du har berättat?”
La Cour tänkte efter. Han var inte van vid att svara på frågor. Det var vanligtvis han som ställde frågorna och andra som svarade.
”Jo, det känns faktiskt lite bättre. Som det där inte riktigt gäller mig längre. Det hände ju för så länge sedan. Verkligen. Du vet ju hur gammal jag är.”
”Men du tränar, väl?”
La Cour stirrade på sin vän – och älskare. Vad betydde den där tonen? Var det ett skämt? Han såg att Fischer faktiskt grinade brett och det var ju en klar förbättring mot tidigare. Men så insåg han vad Fischer hade sagt och han rodnade häftigt.
”Jo. Visserligen, men -”
”Jag retades faktiskt bara lite med dig. Men det är sant. Du ser bra ut.”
”Det gör du också. Väldigt bra ut.”
Nu var det Fischers tur att rodna. Det hördes att La Cour menade allvar. På något sätt gjorde det att det här som de gjort kändes mer verkligt. Mer officiellt. De hade en sexuell relation. Två män. Bisexuell. Men då var det väl så då. Han kunde inte önska att allt var annorlunda, utom när det gällde det som hänt i fängelset.
La Cour stannade tills måndag morgon. När Fischer tog en taxi till sitt nya kontor, åkte La Cour ut till flygplatsen. Det var fortfarande ingen brådska för Helene skulle ändå inte komma tillbaka förrän senare på dagen, men han kunde lika gärna vara där när hon kom. Åka och möta henne. Han hade ju något viktigt att berätta.
Om Helene var förvånad över att se honom stå där och möta henne, visade hon det inte. Hon såg glad ut och kramade och kysste honom varmt. Han tog hennes bagage och gick före henne mot utgången. När han packat in bagaget satte han sig på förarplatsen.
”Hur var resan?”
”Jo, det gick bra. Jag tror jag kunde hjälpa patienten. Fast det får jag väl inte veta säkert förrän senare. Men det känns bra. Hur har du haft det då? Du har väl packat ihop och lämnat Mordkommissionen nu?”
”Ja. Ingrid var där och sa adjö. IP och jag gick ut och tog oss en öl.”
”Så trevligt då. Ni kommer säkert att träffas snart igen.”
”Jo, säkert.”
Han undrade om han ändå inte borde ha köpt något åt henne. En blomma. Lite choklad. Kanske något mer personligt. Men det hade varit för genomskinligt. För traditionellt – ”jag ber om ursäkt, älskling, men något hände faktiskt medan du var borta”. Så klicheartat kunde han inte bete sig.
Han sa inget mer förrän de var hemma igen. Helene hängde av sig och plockade fram en bok som hon köpt åt honom. Det stack till inne i honom av skuldkänslor när han såg boken.
Helene studerade honom ingående.
”Vad är det? Har du redan läst den? Eller var det inte den du ville ha?”
”Jo. Det var snällt av dig. Tack så mycket.”
”Okej, då kan du väl berätta vad det är.”
”Ja. Helene – du förstår, jag – åkte till Haag och träffade Allan.”
”Jaha. Så trevligt. Eller -”
”Jag var orolig för honom. Han verkade så – som om något inte stämde. Det var mer än bara misshandeln.”
”Kom så sätter vi oss ner.”
”Är det säkert att du mår bra?”
”Det är väl klart att jag mår bra. Hur bra som helst. Och småttingarna mår bra också.”
Helene pekade på sin växande mage. Än en gång slogs La Cour av sitt samvete. Hans timing var verkligen usel. Hur kunde han ha gjort så här mot kvinnan han älskade? Men känslor kom aldrig vid de rätta tillfällena. Det hade han lärt sig för länge sedan.
Han kunde inte låta bli att placera handen mot Helenes mage. Det kändes inget nu, men han visste ju att det brukade vara rena cirkusen där inne vissa kvällar.
”Hur mår du egentligen? Du ser inte så glad ut? Berätta nu.”
Hennes uppmaning ekade inne i huvudet på honom. Exakt så som han sagt till Fischer.
”Jag – Helene – jag är ledsen men -”
Hon studerade honom än mer ingående och så till slut nickade hon bestämt. Han borde ha vetat bättre än att försöka dölja något för henne.
”Jaha. Då var det så i alla fall. Låg ni med varandra?”
Hans olyckliga blick sa henne allt. För henne personligen kändes det naturligtvis hotfullt, men hon kunde ändå inte låta bli att vara nyfiken. Hon hade anat en tid nu att hennes man hade starkare känslor för Fischer än två kollegor brukade. Det hade varit helt uppenbart för en person med hennes tränade blick. Men samtidigt hade hon tyckt sig kunna avläsa lika starka känslor för henne själv. Om hon nu inte bara ägnade sig åt önsketänkande. Inte ens psykologer var immuna mot sådant.
”Jaså. Okej. Vad innebär det för dig och mig?”
La Cour tvekade. Han visste att han begärde för mycket, men han hoppades ändå att de skulle kunna hitta en lösning som inte slet sönder deras liv. Hur mycket han än älskade Fischer – Allan – så älskade han ju Helene också.
”Jag skulle önska att det inte ändrar någonting, mer än – att jag älskar honom också.”
Helene tog fasta på det sista ordet. Det var otroligt vad lätt det var att klamra sig fast vid en förhoppning. Hon var väl medveten om att det här kanske inte skulle sluta lyckligt för henne själv, men hennes mans ordval lugnade henne ändå.
”Du menar att du vill fortsätta som vanligt?”
”Jag älskar dig ju.”
”Lika mycket som du älskar honom?”
”Självklart. Antagligen mer. Det var bara -”
”Jo, jo. Jag märkte det. Jaha. Då får vi försöka så här då. Men var tänker du bo?”
”Här hos dig, om jag får.”
”Visst får du det. Men Allan då?”
”Jag tror inte vi kan bo tillsammans. Inte nu i alla fall. Helene – jag borde inte berätta det här – men -”
”Jag har tystnadsplikt, det vet du. Men frågan är om du kan bryta något förtroende från hans sida.”
”Jag vet inte. Men det är en annan sak, något som gäller mig, som – jag har aldrig berättat det för någon tidigare, men -”
”Nu har du berättat för Allan och så vill du berätta för mig också? Eller känner du dig tvungen bara, för att du nu berättade för honom?”
”Nej, jag skulle gärna vilja berätta för dig. Jag önskar att jag hade kunnat göra det tidigare. Men det är en sak som jag – brukar förtränga.”
”Jaså, det är så. Jaha. Berätta då. Men du har väl inget emot ifall jag lagar i ordning lite att äta åt oss?”
”Nej, vänta. Det borde jag göra. Du ska inte behöva -”
”Jag vet att du kan laga riktigt god mat ibland, men jag tror inte det skulle fungera just nu. Det får allt bli jag. Men du får gärna assistera. Duka och så.”
”Okej.”
Han väntade medan hon lagade maten. Till slut satt de mitt emot varandra och åt, precis som tidigare. Han kunde inte tro att de satt så här, som om inget hade hänt. Helene verkade vara på ganska gott humör, men hon såg lite spänd ut. Fast han inte ätit så mycket, tröttnade han snart och så sköt han undan tallriken. Hon skulle inte behöva sitta och vänta så länge.
”Jo, det är så att – under mina tonår så -”
Han berättade allt han hade sagt till Fischer, men inför Helene var han mer utförlig. Plötsligt kände han att han inte bara var hennes man utan också den där pojken som inte hade haft någon att anförtro sig till. Han fylldes av en längtan att få kasta sig i hennes famn, bildligt talat, och få höra att allt var bra igen. Att inget hade ändrat sig.
När han hade slutat sin berättelse, såg han på Helene att hon hade blivit chockad. För sent insåg han att hon i sitt ömtåliga tillstånd kanske inte klarade av så här många sinnesrörelser efter varandra. Han kunde ha sparkat sig själv.
”Förlåt. Jag borde inte lasta över allt sådant här på dig.”
”Det är väl klart att du ska. Du skulle ha berättat för länge sedan. Jaha. Jag gissar att något liknande har hänt Allan. Fast kanske inte i barndomen. Medan han satt i fängelset? Nej, säg inget. Det behövs inte. Hm. Det här förklarar nog en del.”
Men hon gick inte närmare in på vad som förklarade vad. La Cour var bara så lättad att hon inte hade slängt ut honom direkt, eller tagit sina väskor och åkt sin väg igen, hem till sina föräldrar.
”Jag är ledsen att jag gör så här mot dig.”
”Tidpunkten är kanske inte så väldigt väl vald, men – Nu vill jag ha svar på några frågor. Du har redan svarat på en del av dem, men jag måste få fråga igen. Jag är ju inte bara din terapeut.”
Hon log snett. Han skämdes över att ha utsatt henne för den här typen av dilemma.
”Vad du vill.”
”Bra. Okej. Älskar du mig? Vänta med att svara. Säg inte bara vad du tror att jag vill höra eller vad du tycker att du måste svara. Jag vill bara höra sanningen. Kan du klara det?”
”Ja. Och, ja, jag älskar dig. Självklart. Lika mycket som tidigare.”
Hon iakttog honom noga, men vad hon kom fram till behöll hon för sig själv.
”Jaha. Nästa fråga. Älskar du honom?”
”Ja, jag tror det. Det kom som en överraskning, men nu kan jag inte tvivla längre.”
”Okej. Det här med – män – är det något du har ägnat dig åt hela tiden? Sedan tonåren?”
”Nej. Det var första gången. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna -”
”Nej, jag skulle faktiskt ha blivit väldigt förvånad om du hade sagt att du har haft några förhållanden med män. Du har ju knappast haft några förhållanden med kvinnor. Som sagt, det du berättade förklarar en hel del. Jo, en sak till. Du har förstås tänkt på det här med smittrisken?”
”Ja, självklart. För det första – det gick inte så långt mellan oss. Även om han hade varit smittad så -”
”Jag förstår. Men du är säker på att han inte är det?”
”Han sa att han hade testat sig. Ja, han var i alla fall säker på det.”
”Bra. Då är ju inte det något att oroa sig för. Jaha. Då tror jag vi är okej. Det här kommer nog att ordna sig.”
”Menar du det? Du kommer inte att lämna mig för det här?”
”Nej, varför det? Jag känner dig. Det här ska nog fungera. Visserligen måste jag erkänna att det här låg inte högst upp på min önskelista, men – jag tycker också om Allan. Jag litar på dig och honom, så det här med att dela dig med honom, kan jag säkert vänja mig vid.”
”Jag fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna dig. Du är -”
”Visst är jag. Men du är rätt bra du också. Tror du att jag tänker låta dig komma undan, nu när jag äntligen har fångat dig? Aldrig. Så länge du vill ha mig, vill jag naturligtvis ha dig. Nu måste jag tyvärr titta in på kontoret en stund, men jag är snart tillbaka. Ikväll kan vi gå ut eller – vad du vill. Om du vill ringa till Allan, så gör det. Jag har inget emot det. Förresten är jag glad att du kunde finnas där för honom. Du gjorde helt rätt när du åkte dit. I hans situation kunde faktiskt nästan vad som helst ha hänt.”
”Menar du självmord?”
”Det är en möjlighet, ja. Jag kan tänka mig andra, nästan lika allvarliga. Men nu tror jag att han kommer att känna sig bättre snart. Fast jag håller med dig. Han borde söka professionell hjälp. De där skuldkänslorna gentemot sonen kan leda till allvarliga problem i deras relation. Försök använda ditt inflytande.”
”Det ska jag göra”
Han drog henne intill sig och kysste henne och han kände att inget hade förändrats, varken från hans eller hennes sida. Allt var som förr. Det var egendomligt att det var möjligt, men han tänkte då inte ifrågasätta sin tur.
***
Efter några månader, bjöd Fischer sin exfru och sonen ut till Haag för att de skulle få se hans nya hem. Det fanns inte så mycket att se för en liten pojke, men det var ändå ett stort äventyr för honom att få se en annan stad, där alla talade ett främmande språk.
På kvällen, efter pojken hade somnat, tvingade Fischer sig till att berätta om sin nya relation för sitt ex.
”Du slösar då inte bort någon tid. Det är väl hon, den där Ida? Inte sant?”
”Nej.”
”Vem är det då? Din kollega? Gaby eller vad hon heter?”
”Det är – det här kommer att verka konstigt och oväntat och jag förstår det inte riktigt själv heller – men – det är en man. Det är en f d kollega. Thomas La Cour.”
”Är det här ett skämt? Vad är det du håller på med? Det är då inte det minsta roligt.”
”Nej, det är inget skämt. Det är sant.”
”Du kan inte mena allvar. Jag fattar inte att du kan skämta om något så här sjukt men – om du inbillar dig att du ska få träffa din son, efter det här -”
”Hör du inte vad jag säger? Det är sant. Jag är ledsen om du inte kan acceptera det, men – vårt äktenskap är över. Du har ju redan en ny man i ditt liv -”
”Och då tänkte du att du skulle försöka med en man också? Vad är det med dig? Någon sorts tidig medelålderskris?”
”Jag hade hoppats att du skulle kunna förstå, men – nu har jag sagt det i alla fall. Jag ville inte att du skulle få höra det från någon annan.”
”Någon annan? Vet hela Köpenhamn om det? Nej, vet du vad. Jag tar med mig pojken hem och så – du får inte träffa honom så länge du framhärdar med de här galenskaperna. Inser du vilken skada du kan göra pojken? Vid den här känsliga åldern? Jag borde ha fattat, när du låg med den där Ida att du inte var att lita på, men jag drömde ändå inte om att du skulle kunna svika din son så här. Det är ofattbart. Om han inte hade somnat nu, skulle jag ta honom med mig till ett hotell. Jag kan inte förstå det här. Har du varit sådan här – hela tiden? Var vårt äktenskap bara ett skämt?”
”Du – gör inte så här. Jag skulle aldrig göra något för att skada honom. Han är min son och han betyder mer för mig än -”
”Varför beter du dig så här då? Nej, tills du tar ditt förnuft till fånga ska du inte få träffa honom. Håll dig borta. Vem vet vad du ägnar dig åt mer? Tar du droger? Det här hade jag inte väntat mig.”
Enbart omtanken om sonen fick dem att hålla nere ljudnivån såpass att inte några andra hotellgäster klagade. När morgonen kom, tog hans ex pojken med sig och åkte. Hon sa till honom att inte följa med och vinka adjö på flygplatsen.
Medan hans son försvann ur hans liv, satt Fischer vid fönstret och såg ut över sin nya hemstad, utan att egentligen se något. Han hade velat vara ärlig mot henne, fast de inte längre hade en relation. Nu – än en gång hade han fått känna sig så som han känt sig den första tiden utanför fängelset. Motbjudande. Naken. Skamsen.
På kvällen stod han i badrummet och insåg plötsligt att han hade pressat ett rakblad mot huden på insidan av underarmen så länge att båda armarna somnat. Han släppte rakbladet som klingade mot kaklet på golvet.
Blint trevade han sig tillbaka till sovrummet, där han sjönk ner på sängen. Han hade bara en tanke i huvudet. La Cour. Han måste få höra hans röst. Telefonen ringde signal efter signal, när plötsligt en kvinnoröst svarade. Fischer slängde nästan på luren igen, men så slog samvetet honom. Hest presenterade han sig och bad att få tala med La Cour.
Helene svarade lugnt och sansat och så lämnade hon över luren till sin man. Hennes man. Hans älskare. Det här var för komplicerat, men just nu orkade han inte vara stark.
”Vad är det som har hänt? Är det något med pojken?”
”Hon sa – jag får aldrig se honom mer. Jag berättade – om oss. Hon -”
”Reagerade hon negativt? Jag är ledsen. Men när hon har haft tid att tänka igenom det här kommer hon säkert -”
”Hörde du inte vad jag sa? Hon låter mig aldrig mer träffa honom.”
”Jag försöker få tag i en biljett på första bästa plan – ta det lugnt så -”
”Nej. Det behövs inte. Stanna hos Helene. Hon ska väl föda när som helst?”
”Jo, men -”
”Stanna. Jag klarar mig. Det är säkert. Jag lovar. Du får inte svika henne nu. Vi kan träffas senare. När det över. Barn är viktigare än något annat. Kom inte hit. Det är okej. Jag borde ha väntat mig något liknande, men jag ville bara – jag tyckte hon förtjänade att få veta sanningen. Det var ju jag som förstörde vårt äktenskap. Hon har ju anledning att inte lita på mig.”
”Ja, men – jag kommer så snart jag kan. Lova att du håller kontakten.”
”Visst. Hälsa Helene – att jag är ledsen. Tror du hon kan förlåta mig?”
”Ja. Det behöver du inte oroa dig för. Vill du -”
”Nej, det räcker nu. Ursäkta att jag ringde och störde. Jag – älskar dig.”
”Jag – öh – älskar dig också.”
När La Cour hade lagt på såg Helene på honom med ett svårläst uttryck i ansiktet.
”Det där satt visst långt inne. Var det så svårt att säga det?”
”Du är ju här hos mig. Det kändes konstigt att -”
”Det är inget att skämmas för. Det finns för övrigt ett namn på -”
”Jag vet. Men jag vill inte reduceras till en psykologisk term.”
”Varför inte? Ord är bara ord. Jag tror förresten att jag själv kan vara poly.”
La Cour kunde inte låta bli att le. Han insåg plötsligt vilket mycket ovanligt par de var. Inte bara på grund av hans andra förhållande, men också och i ännu högre grad på grund av deras kännedom om psykologin.
”Vad är det som är så roligt?”
”Du och jag. Vi är allt ett väldigt egendomligt par.”
”Säg hellre unikt. Det låter liksom lite trevligare.”
”Unikt då. Vi kommer att bli en riktigt ovanlig familj.”
”Det är väl bara bra. Vem vill vara som alla andra? Du oroar dig för mycket. Förresten får du gärna åka ut dit och trösta honom. Jag föder nog inte på några veckor än.”
”Det är ju inte säkert. Jag vill inte vara för långt borta när det händer.”
Hon flyttade sig lite försiktigt och La Cour tyckte sig utläsa ett uttryck av smärta i hennes ansikte. Han hoppades att det inte var hans fel.
”Vad är det?”
”Det kanske blir lite tidigare än så.”
”Är det dags nu?”
Hon väntade en stund, men så slappnade hon av lite.
”Nej. Inte än på ett tag. Är det säkert att du inte vill åka till honom? Jag klarar mig. Du är allt en rätt så dålig älskare om du lämnar honom i sticket när hans ex har behandlat honom så.”
Hon hade tydligen hört det mesta av deras samtal. Det kändes bra. Han hatade att ha hemligheter för henne. De hade på ett tidigt stadium kommit överens om att försöka vara så öppna som möjligt när det gällde förhållandena.
Än en gång slog det La Cour vilken oerhörd tur han hade som hade träffat en kvinna som Helene. Allans ex var en helt annan typ av människa. Trångsynt, intolerant, hämndlysten. Han skulle verkligen åka dit ut så snart han vågade. Allan skulle inte behöva sitta där ensam och sakna sin son.
La Cour undrade så vad det skulle bli. Ultraljudet hade avslöjat att ett av barnen var en liten flicka, men den andra bebisen bevarade sin hemlighet fortfarande. Det skulle inte dröja så länge nu.
SLUT