Huvudpersoner:	Michael, Ditte, Nazim
Beskrivning:	Michael rövas bort av ryska maffian. När han kommer tillbaka verkar han inte svårt skadad, men något har förändrats. Snart förstår hans kollegor varför. Men då har han redan fått ett sammanbrott.

—Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.—-

---

Bilen slirade till lite. Det var mörkt och en kladdig sörja av snömodd gjorde det svårt att bromsa. Ditte Hansen körde bra och säkert, men hon var trött. Anropet hade kommit in just när hon skulle åka hem till sitt tomma hus. Hon hade tagit för vana att arbeta sent, de veckor barnen mest var hos sin pappa. Vad var det för idé att gå hem, när ingen ändå väntade på henne?

Till skillnad från Ditte hade Nazim sin dotter den här veckan så han hade för länge sen åkt hem. Till och med Hallgrim var borta den här kvällen, fast han ofta glömde både tid och rum när han följde upp ett spår. De andra hade också nyligen gått, vilket gjorde att den enda som kunde följa med var Michael. Han hade suttit och stirrat oavbrutet på dataskärmen. Dekrypteringsalgoritmen höll på att lösa en komplicerad kod, och det gick fort, relativt sett. Hans ögon hade knappast kunnat följa siffrorna som blinkade förbi på skärmen.

”Tar det där lång tid?”

”Hur så?”

”Vi fick just ett anrop. Knarkhandlarna. De som smugglar kokain från Baltikum. Ett anonymt tips hade visst kommit in. I alla fall vet du ju hur Hallgrim har jobbat med det här. Vi kan ju inte låta narkotikaroteln ta det, eller hur?”

Michael hade vände sig bort från skärmen och sett upp på sin äldre kollega.

”Du vill att jag ska följa med?”

”Helst. Annars kan jag ju ringa till någon men -”

Hon hade inte behövt avsluta meningen. Michael hade lett vänligt mot henne.

”Visst kan jag följa med. Det blir lite omväxling. När vi kommer tillbaka är det nog klart.”

”Bra. Jag kör dig hit efteråt. Men – ska du sova här i natt då?”

Hon hade redan haft kappan på sig och Michael hade varit i färd med att dra på sig jackan och halsduken.

En axelryckning hade varit hans svar. Men så hade han mumlat några ord som förtydligande.

”Vet inte.”

Hon hade förstått att han inte tänkte åka hem och lägga sig. Kanske tänkte han sträcka ut sig någonstans på en soffa. Vid hans ålder var det nog inte så obehagligt.

”Ja, ja. Du gör som du vill.”

Och så hade de tagit Dittes bil, som var full av hundhår, tomma godisförpackningar och en och annan leksak och skyndat sig iväg. Det var kallt. Kallare än vanligt för årstiden. Om det höll i sig skulle kanske isen lägga sig på Stora Bält.

Värmen fungerade dåligt och deras andedräkt immade igen rutorna, så Michael fick hela tiden torka av dem. Hans händer var nästan stelfrusna och han önskade att han tagit på sig några vantar.

Ditte anade hur han kände sig och funderade lite. Så lyste hon upp.

”Det ligger nog ett par vantar här någonstans. Se dig omkring.”

Han såg förvånat på sin kollega, men började lydigt leta. Faktiskt låg det ett par tjocka vantar på golvet vid hans fötter.

”Är det säkert att jag får låna dem?”

”Ungarna får skylla sig själva om de slänger saker omkring sig. De där är Fies, så de passar nog ganska bra.”

”Tror du?”

Michael såg ner på vantarna som verkade ganska små. Ditte kanske tyckte att han inte var mycket äldre än hennes fjortonåring, men faktum var att han var ungefär lika nära Ditte i ålder, som flickan. Men han provade ändå vantarna, och till hans förvåning gick de på rätt så lätt. De töjde ut sig lite bara.

De var på väg mot ett industriområde en bit utanför centrum. Där fanns en massa magasin, några stora grossistföretag, och så ganska många kontorsbyggnader. Anonyma kontorshotell, snarare än några etablerade företag.

”Det är nog bra att du var här ikväll. Enligt tipset ska det finnas information på deras datorsystem.”

”Jaha. Då ska jag nog hitta den.”

Det var förvånansvärt mörkt, trots snön som började synas bättre här ute. Mindre slask och mer sammanhängande snölager. Gatubelysningen blev glesare och eftersom de flesta husen här ute antingen var magasin eller kontor, var husfasaderna rätt mörka.

”Här någonstans ska det vara. Kan du se något nummer på väggarna?”

”Nej.”

”Satan. Det ska vara här någonstans. Jag var här ute någon gång i fjol och – Vänta. Nu känner jag igen mig.”

Hon tvärnitade och parkerade bilen på parkeringen utanför kontorshotellet. Enligt tipset var det tomt och dött i de flesta av lokalerna och i vilket fall som helst var det sent. Det verkade tyst och stilla överallt.

”Titta i handskfacket. Det ska ligga en ficklampa där.”

MIchael rotade runt lite och bland serietidningar, en vante till, en boll och en jojo, låg faktiskt en ficklampa. Visserligen var batteriet lite dåligt, men när de väl var inne kunde de ju tända belysningen.

Det hade blivit ännu kallare, och trots varma ytterkläder darrade de båda två när de gick ur bilen. Huvudingången låg på andra sidan av byggnaden, så de gick runt.

Ditte började se bekymrad ut.

”Vad är det?”

”Det skulle vara några uniformer här ute. De hade fått upp dörren -”

Hon trevade innanför kappan och kände den betryggande tyngden av sin tjänstepistol.

Michael sneglade oroligt på henne.

”Är du beväpnad?”

”Är inte du?”

Han rodnade lätt. Nej. Han hade glömt pistolen i skrivbordslådan. Det var ju så sällan han var ute på fältet och han hade aldrig behövt pistolen egentligen. Fast visst kunde han skjuta. Det ingick ju i jobbet.

”Gå bakom mig. För säkerhets skull. De kanske har gått in. Det är ju skitkallt här ute.”

Dörren var öppen och faktiskt lyste det lite längre bort i korridoren.

”De kanske har kokat kaffe?”

”Ja. Kanske.”

Omedvetet började de gå tystare och MIchael skyndade ikapp Ditte. På något sätt kändes mörkret och tystnaden hotfull. När de såg dörren som ljuset kom ifrån, gick plötsligt en annan dörr upp bakom dem. Så ännu en. Ditte snodde runt och såg ett halvdussin män komma fram ur tre olika dörrar. Ingen av dem bar uniform.

Hon höjde instinktivt vapnet, men förstod att om de var beväpnade, hade de ingen chans. De hade gått i en fälla. En sån förbannad otur att pojken skulle glömma sitt vapen.

Männen var beväpnade. Det såg hon nu. Hon sneglade mot dörren intill sig. Den var stängd och något sa henne att den nog var låst också. I vilket fall som helst skulle hon aldrig hinna få upp den.

Männen närmade sig. På det här avståndet kunde de helt enkelt inte missa.

Ditte undrade vad de ville dem. De såg utländska ut. Östeuropéer kanske. Deras ansikten var hårda och arroganta. Rysk eller baltisk maffia. Hon frös till. Skulle hon få se barnen igen?

Hon fångade Michaels blick för att försäkra sig om att pojken inte skulle göra något oöverlagt, men han såg lika chockad ut som hon kände sig. Han verkade inte alls benägen att försöka något.

Hon gjorde en grimas, så sänkte hon vapnet.

En av männen gjorde tecken åt henne att lägga det på golvet. Efter ett ögonblicks tvekan gjorde hon det. Han gjorde en gest med högerfoten och hon förstod. Hon sparkade iväg pistolen åt hans håll. Så höjde hon händerna ovanför huvudet. Michael gjorde detsamma.

De föstes in i det rum som de först sett stå öppet. Där inne låg två uniformerade polismän. Det syntes inget blod så kanske levde de fortfarande.

Två av männen tog tag i henne, hårt, och tvingade ihop hennes armar bakom ryggen. De snodde ihop någon typ av plastband om handlederna och drog till. Det gjorde ont. Men de släppte inte taget om henne. De stod och höll i hennes överarmar.

Hon såg nu att de gjort samma sak med Michael. Nu tog de fram någon typ av bred tejp och tejpade för hans mun. Skulle de göra samma sak med henne? Strupen snörde sig samman. Det kändes som om blodcirkulationen i armarna höll på att stoppas. Om de täckte över munnnen på henne, skulle hon då kunna andas?

Men de tog inte fram någon mer tejp. Den av dem som verkade vara ledaren plockade istället fram något som såg ut som en batong. Det tog henne en sekund att inse att det faktiskt var det. De måste ha tagit den från en av uniformerna. Nu förstod hon vad som väntade henne och hon höll andan i väntan på slaget.

Men ledaren ville tydligen få ut lite mer av kvällen, och han pekade menande på batongen, så på hennes medvetslösa kollega, och slutligen på henne, och så skrattade han högt och bullrande. Ja, jättekul, att slå ner en snut med en batong tillhörande en annan. Vansinnigt roligt.

Så höjde han batongen och slog till. Det svartnade för ögonen på henne och hon kände att hon började falla. Hon kände inte stöten när hon slog i golvet.

***

Det tog lång tid att vakna den här morgonen. Hon trodde att hon börjat kvickna till ett par gånger redan, men dåsat till igen. Det gjorde så ont i huvudet. Hade hon varit ute och tagit några öl med kollegorna? Det kändes så svårt att minnas. Men till slut stack den svaga decembersolen henne i ögonen. Hon mådde illa och magen kändes ovanligt tom. Halsen var torr och hon hostade till. Det smakade illa i munnen. Hade hon kräkts? Och varför luktade det urin? Hade något av barnen kissat i sängen igen? Men det var väl rätt länge sen de gjort det? Var låg hon förresten? Inte var hennes säng så hård?

Ett lågt stönande fick henne att försöka vända sig om. Då först märkte hon varför hon legat så stelt. Det gick inte att röra på armarna. Nu började hon gripas av panik. Vad hade egentligen hänt i går kväll? Och vem var det som stönade? Hon hade väl inte – Ett ögonblick undrade hon om hon blivit så full att hon tagit vilken karl som helst med sig hem. Det hade hon inte gjort sen innan hon gifte sig.

Men så äntligen började minnet komma tillbaka.

”Michael?”

Rösten nästan skar sig så orolig var hon för sin unge kollega. Hon tvingade sig till att ignorera smärtan i armarna och ta sig upp i sittande ställning. Hennes hela tyngd vilade på armarna, så hon förstod att de måste ha somnat rejält. Hon bet sig i underläppen för att inte skrika. Både huvudet och armarna värkte och hon kände sig yr. Men oron för Michael fick henne att tvinga sig upp.

Till slut satt hon på huk. Benen hade också somnat, för hon legat för stilla. De kändes mjuka och ohanterliga.

Hon hade fortfarande ryggen åt det håll därifrån stönandet hade kommit så hon fick försöka att ta sig upp i stående ställning. Det tog tid. Flera gånger sjönk hon ner igen och fick börja om. Hela tiden ropade hon Michaels namn, men fick inget svar. En gång hörde hon stönandet igen.

Så stod hon äntligen på benen och vände sig om. Michael var inte där. Dörren var inte stängd så hon skyndade ut i korridoren. Hon fortsatte att ropa hans namn, men fick fortfarande inget svar. Hon fylldes av onda aningar.

När hon hade tittat i alla rum som stod öppna – det var ytterligare två – återvände hon till det rum hon vaknat i. Där fanns i alla fall två andra personer. Kollegor.

Hon böjde sig över dem och försökte utläsa hur svårt skadade de var. Den ene låg så livlös att hon fruktade att det var för sent för honom. Men den andre verkade vara på väg att återfå medvetandet.

”Hallå. Vakna.”

Det kändes hopplöst att stå så här utan att ens kunna ta i honom. Kanske borde hon försöka ta sig ut istället. Nu på morgonen borde det vara folk i farten.

Men nu slog mannen upp ögonen och fast hans blick irrade omkring en stund, kunde han till slut fokusera.

”Hallå? Kan du tala om vad som hände?”

Mannen rullade över på sida och kräktes. Han kanske led av hjärnskador. Hon borde skynda sig ut och skaffa hjälp åt honom. Åt båda två. Den andre var ju i ännu värre skick.

Men så verkade han återhämta sig lite.

”Vi – åkte hit för att kontrollera ett tips om narkotikasmuggling. När vi kom in i byggnaden blev vi överfallna av några östeuropéer – ”

”Hur vet du det?”

”Vad då?”

”Att de var östeuropéer?”

”Jag känner igen ryska.”

”Jaha. De sa något. Okej. Fortsätt.”

”Det är inte mycket mer att säga. De slog ner oss och sen minns jag inget mer än att jag vaknade här. Hur är det med Espen?”

”Jag ska nog gå ut och försöka få hjälp. Underligt att det är så tomt här.”

”Det är tomt. Ägarna gick i konkurs och det ska säljas. Vi kollade upp det innan vi åkte hit.”

”Jaså. Förstår du ryska förresten?”

”Nej.”

”Och de sa inget på danska eller engelska?”

”Nej.”

Hon hade egentligen inte väntat sig det heller. Det var dags att hon gick ut och skaffade hjälp.

”Jag går nu. Om du inte tror att du kan hjälpa mig att få av de här -”

Hon vände sig om och visade plastbanden som åt sig in i hennes handleder.

”Jag kan försöka.”

Men det märktes genast att mannen inte klarade av att resa sig upp. Ditte gjorde ett försök att lägga sig ner på sida, med ryggen mot honom och det gick lite bättre. Han lyckades till slut få tag i dem, men de gick inte att slita av och det fanns ingen direkt låsmekanism. När han försökte få in fingrarna under plasten skrek Ditte till. Det gjorde för ont.

Hon blev tvungen att resa sig upp igen. Det var mycket svårare den här gången. Men så stod hon äntligen upp. Hon såg sig omkring efter något att skära med. Men rummet var i stort sett tomt. Bara några papplådor stod på golvet, täckta av damm.

Det gick inte. Hon fick ta sig ut och hämta hjälp.

”Det går inte. Jag måste ut härifrån.”

Och så letade hon sig tillbaka till utgången. Hon var rädd att den skulle vara låst, men lyckligtvis var den inte det. Det hade slutat snöa utanför, men vinden hade friskat i och bet i kinderna när hon gick ut på vägen. På andra sidan fanns det några lagerbutiker som nog skulle vara öppna.

Lyckligtvis var de det. Ett par förvånade män lyssnade på hennes historia och en av dem skyndade iväg och hämtade en mattskärare och skar av plastbanden.

Hon andades in häftigt när blodet började rusa tillbaka in i de ihoppressade handlederna. Efter att ha rört på dem hit och dit en stund, återfick hon rörelseförmågan. Hon funderade på att gå tillbaka till bilen och plocka fram sin mobiltelefon, om den nu inte hade blivit stulen, men så ändrade hon sig. De skadade männen där borta behövde hjälp snabbt och Michael –

”Kan jag få låna telefonen?”

En av männen plockade fram en riktigt snygg telefon och räckte den till henne.

Hon slog numret till Thea och väntade.

”Thea? Jag behöver hjälp.”

Snabbt talade hon om var hon befann sig och beskrev de skadade männens tillstånd så som det sett ut vid en snabb överblick. Thea slösade inte bort någon tid. Hon lovade att skicka en ambulans och dessutom Nazim.

Först nu tillät sig Ditte att sätta sig ner och andas ut.

***

Ambulansmännen förde bort de två skadade poliserna. Den som fortfarande var medvetslös verkade vara i dåligt skick. Den andre skulle nog klara sig, men behövde behandling snarast. Till Dittes förvåning stannade en av ambulansmännen kvar och började undersöka henne.

”Det är inget fel på mig.”

Otåligt började hon dra sig undan. Men den unge mannen höll henne kvar och tvingade henne att stå still medan han lyste med en lampa in i ögonen på henne och klämde på henne både här och där. Hon tvingades svara på en massa frågor som hon inte omedelbart insåg betydelsen av. Till slut verkade han ändå gå med på att hon antagligen mådde ganska bra. Han krävde ändå att hon skulle titta in på sjukhuset snarast, så fort hon kom tillbaka in till centrum.

”Ja. Ja.”

De förlorade tid. Under tiden hon satt här till ingen nytta var Michael försvunnen. Varje minut räknades. Men hon hade redan förlorat minst tolv timmar medan hon låg medvetslös på golvet. Michael kunde finnas var som helst i Danmark eller utomlands, om han överhuvudtaget var i livet. Hon kunde inte förstå varför de slagit ner henne och tagit Michael med sig. Om de inte behövde en dataexpert. Kunde det vara förklaringen? Hade de vetat vilka de var? Det måste i så fall innebära att de hade lurat ut dem dit avsiktligt så de skulle kunna ta Michael.

Hon gick bort till Nazim som stod och väntade borta vid hennes bil.

Brottsplatsundersökarnas bil körde just in på parkeringen intill dem. Hon undrade om hennes ex skulle finnas med dem, men när de hoppade ut såg hon att han inte var där. Det var en lättnad att slippa se honom.

”Vart ska du ta vägen?”

”Jag ville följa med dem in och se vad de hittar.”

”Det behövs inte. Thea bad mig att se till att du kommer tillbaka så snart som möjligt. Men först ska du till sjukhuset.”

”Bråka inte med mig. Du fattar väl att vi måste börja leta efter Michael -”

”Hallgrim, Frandsen och Marie håller på med det just nu. Du gör mest nytta om du svarar på mina frågor. Vi får veta om de hittar något så snart de är klara.”

”Men tänk om -”

Det var som om Nazim läste hennes tankar.

”Han är inte där. Jag har själv varit runt i alla rummen och letat. Inte ett spår.”

Inte ett spår? Alltså inget blod heller. Hon visste inte om det var en bra eller dålig nyhet. Havet var ju aldrig långt borta och förresten fanns det alldeles för många byggnader där han kunde ligga gömd. Det var som att leta efter en nål i en höstack.

”Då åker vi väl då.”

”Jag fick skjuts med några uniformer, så vi får ta din bil.”

”Okej.”

Ditte tog tag i handtaget till framdörren, men Nazim följde efter henne och såg uppfordrande på henne.

”Vad är det?”

”Du har fått ett hårt slag i huvudet och legat medvetslös i flera timmar. Låt mig få nycklarna.”

Hon svor utförligt en lång stund, kanske för att avreagera sig lite. Så plockade hon upp bilnycklarna ur byxfickan och lämnade över dem. Själv gick hon runt till andra sidan och öppnade den dörren istället. När hon satte sig ner mindes hon hur Michael hade suttit där kvällen innan. Han hade frusit och fått låna hennes dotters vantar. Hon slöt ögonen ett tag och de första tio minuterna satt de tysta.

”Hur är det?”

”Jo, det är – Nazim -”

”Ja?”

”Varför tog de Michael? Har ni fått reda på något?”

”Nej, ingenting. Vi har börjat nysta lite, men hittills har vi inte fått fram något alls. Frandsen följer upp det där ryska spåret just nu. Tror du att du orkar berätta lite nu?”

”Visst. Ytterdörren var olåst så vi gick in. Det var tyst och lugnt, men de där uniformerna som skulle vänta på oss syntes inte till. Vi trodde –

Hon avbröt sig när hon mindes hur hon och Michael hade diskuterat möjligheten att de två kollegorna hade gått in för att koka kaffe.

”Att de gått in för det var så kallt. En dörr stod öppen en bit bort i korridoren – det rummet där vi låg.”

”Jaha. Och sen då?”

”Det lyste där inne. Så vi gick åt det hållet. Men – jag hade en obehaglig känsla.”

”På vilket sätt då?”

”Det vet jag inte. Kanske för det var så tyst. Om uniformerna var där skulle de väl ha pratat? Och de skulle ju vänta på oss. Då borde de ha hållit utkik eller i alla fall ropat när de hörde oss. Så jag drog mitt vapen.”

Först då mindes hon att hon blivit av med det.

”Har ni hittat min pistol?”

Hon förstod att chansen inte var så stor, och därför blev hon inte förvånad när Nazim skakade på huvudet.

”Vi hörde ett ljud bakifrån och då såg vi att två dörrar till hade öppnats bakom oss. De var sex stycken, två ur varje rum.”

”Beväpnade allhihop?”

”Ja, det är väl klart. Annars hade jag inte -”

”Jag förstår det. Fortsätt.”

”Jag förstod att vi aldrig skulle klara oss mot dem, så – jag gav mig. Ledaren gjorde tecken åt mig att lägga pistolen på golvet och sparka iväg den till honom. De förde in oss i det rummet där vi sen låg. Kollegorna låg där redan. Medvetslösa. De band mig och Michael, och så tejpade de för munnen på honom. Så tog ledaren upp en batong – en av kollegornas. Han verkade tycka det var skitroligt. Slå ner en snut med en batong som tillhörde en annan.”

”Hörde du dem säga något – på något språk?”

”Nej. Ingen sa något. Bara den där som verkade vara ledaren skrattade.”

”Så de tejpade för munnen på Michael. Då skulle de ta honom med sig. Jag tror inte du behöver vara orolig att -”

Att han var död. Nej, kanske inte än. Men vad skulle de ha honom till? Ditte kunde inte förstå vad som låg bakom kidnappningen. De skulle väl inte kräva lösensumma?

”Men varför? Jag förstår inte vad de kan vinna på -”

”Nej, det gör inte jag heller. Ännu. Men vi ska hitta honom.”

”Det måste vi. Jag står inte ut med att tänka mig honom bunden. Inlåst. Var tror du han är?”

Nazim skakade på huvudet. Det gick inte att gissa svaret på den frågan. Kanske i Danmark, kanske någon annanstans i Europa. Knappast längre bort.

Efter ett besök på sjukhuset, där Ditte fick rådet att hålla sig i stillhet de närmaste dagarna, återvände de till sina kollegor.

Ditte förstod genast att de inte fått fram något användbart. Hon satte sig vid sitt skrivbord och fingrade lite på bulan ovanför vänster öra. Det dunkade och värkte fortfarande, men yrseln hade försvunnit.

Hon hörde inte sin chefs steg förrän Thea stod över henne. Thea klappade henne lätt på armen, men Ditte ryckte till ändå. Hon hade nog fått några blåmärken kvällen innan. De där ryssarna hade hållit väldigt hårt i henne.

”Hur är det?”

”Jo, det är okej. Har ni hittat något än?”

”Inte om Michael. Tyvärr klarade sig inte den ene av kollegorna. Han vaknade aldrig ur koman.”

”Åh. Den andre då?”

”Jodå, han repar sig visst. Tack vare dig. Hade han fått ligga längre så kanske det inte hade gått lika bra.”

”Thea, vi måste hitta honom. Jag kan inte förstå varför de skulle vilja föra bort honom.”

”Inte jag heller. Men vi tar reda på det. Oroa dig inte. Jag antar att du inte kan tänka dig att åka hem och vila dig lite?”

”Aldrig i livet.”

”Jag tänkte väl att du skulle säga det. Men du måste äta i alla fall. Jag har med mig kaffe och smörgåsar och några bullar. Kom nu.”

Det var inte ofta Thea var så moderlig. Ditte förstod att hennes chef hade oroat sig för dem. Så mindes hon sin teori om anledningen till att Michael hade blivit bortförd.

”Du tror inte att de tog honom för att han är dataexpert?”

Thea iakttog sin yngre kollega eftertänksamt. Ditte såg inte ut att må så bra och hon verkade fruktansvärt orolig för pojken.

”Varför tror du det?”

”Jag vet inte. De måste ju ha haft någon speciell anledning att ta honom, inte sant?”

Thea nickade. Dittes teori var kanske inte helt utesluten, men Thea hade svårt att tro att ryssarna behövde kidnappa en dataexpert. De hade tillräckligt många själva. Rysktalande experter. Nej, förklaringen måste nog ligga någon annanstans. Thea funderade på om deras pågående utredning kunde ha någon koppling till ryska maffian. Allt det där knarket från öst hade någon form av koppling till organiserad brottslighet så möjligheten fanns. Men även om det var så, fanns det ingen anledning att föra bort deras dataexpert. De hade ju också andra som kunde ta över och för övrigt påstod Marie att koden redan var knäckt. Thea fick ta hennes ord på det. Alla hennes kollegor, utom möjligtvis Frandsen, kunde ju de där obegripliga datorerna bättre än hon gjorde.

***

Hon såg ut genom fönstret. Snön låg djup där ute. Hon skulle behöva skotta sig ut, trodde hon. Men så länge kunde inte Bessie vänta. Hunden stod redan och krafsade på ytterdörren. Bäst att försöka klara sig ändå. Hon tog halsbandet och fäste det runt Bessies hals. Så knäppte hon fast kopplet i den lilla metallringen på halsbandet. Bessie gnydde lågt och svansen viftade lyckligt.

Som tur var låg inte snön så hårt packad. Hon kunde lätt ta sig fram till grindhålet och ut på stigen. Vägen som ledde åt andra hållet hade redan blivit uppkörd av grannarna som var på väg till jobbet. Själv måste hon ju lyckligtvis inte in till stan. Distansstudierna krävde inte många besök på universitetet.

När de kommit en bit in i skogen, släppte hon Bessie. Så här års var det ju ingen fara att låta hunden springa lös.

Själv kom hon lite långsammare efter. Bessie visste att hon inte fick springa för långt bort. Fortsatte de för länge åt det hållet kom de ut till den andra vägen och den var mer trafikerad. Men idag satte Bessie iväg som ett skott. Hade hon fått upp något spår? Bessie hade absolut ingen jaktinstinkt så det kunde nästan bara vara en annan hund.

Om Molle varit ute nyss, hoppades nog Bessie på att få leka en stund. Hon skyndade på stegen. Molles husse bodde för nära vägen. Hon började ropa oroligt på Bessie. Det här var ändå inte likt henne.

Andfådd stannade hon till alldeles bakom sin hund. Bessie viftade lite svagt på svansen. Vad var det hon hade hittat? En räv? Det var bäst att koppla henne så inget hände. Hon trevade i fickan efter ett kex eller vad hon nu hade liggande där. Det var så länge sen hon hade behövt muta Bessie.

”Kom nu, tjejen. Nu räcker det. Molle är inte här. Och rävar vill inte leka med hundar. Inte ens så snälla och söta vovvar som du.”

Hon hoppades att det inte var en grävling eller något skadat –

Nu backade Bessie skrämt tillbaka och hon fick en chans att sätta fast kopplet igen. Men – det där såg inte ut som något djur – Vad som låg i snön såg faktiskt ut som en – människoarm. Hon tog ofrivilligt ett steg tillbaka. Tänk om – Ända sen hon läst om hur en annan hundägare gjort ett likfynd i skogen för flera år sen, hade hon varit rädd att hon en dag skulle snubbla över en död kropp.

Men hon kunde inte smita ifrån. Om det låg en död människa här ute måste hon konstatera det och så ringa efter polisen eller en ambulans eller vad man nu gjorde. Hon hade inte tagit med mobilen så de skulle behöva gå hem ändå. Lyckligtvis. Hon ville inte bli kvar alldeles intill ett lik.

Bäst att binda Bessie i det där trädet så hon inte gick fram och nosade. Hon rös vid tanken på att Bessie kanske skulle ha slickat på eller bitit i liket, men hon vågade inte titta efter just nu.

”Så ja, gumman. Det är ingen fara. Stanna här och vänta, så ska jag ta reda på vad -”

Hon tog mod till sig och steg fram mot den där armen. Förhoppningsvis satt den fortfarande fast vid kroppen – När hon såg tydligare, spärrade hon upp ögonen. Det här kunde inte vara någon gammal bärplockare som gått vilse eller fått en hjärtinfarkt.

Hon stirrade förvånat på den nakna kroppen. Det var en ung, riktigt snygg kille i tjugofemårsåldern. I alla fall såg han ut att vara så gammal. Hon kom på sig själv med att tänka att det var väldigt tråkigt att han var död. Om hon hade träffat honom medan han levde hade hon gärna lärt känna honom. Men nu började hon undra varför han var naken. Det här kunde inte bero på någon olyckshändelse, eller kunde det? Hon hade visst läst om att när man höll på att frysa ihjäl kunde det hända att man hallucinerade eller något. I alla fall brukade en del klä av sig för att de kände sig för varma.

Kanske var det vad som hade hänt den här killen. Hon såg sig omkring efter hans kläder, men såg ingenting. Nu upptäckte hon något konstigt. Det hade ju snöat häftigt i natt, vilket skulle betytt att hans spår skulle varit utplånade. Men istället var det fullt av spår runt omkring. Visserligen var en del hundspår och andra fågelspår, men resten verkade vara gjorda av människor. Dessutom människor som haft grova kängor på sig. Och den här killen hade ju inga skor på sig alls.

Nu såg hon också ett konstigt långt avtryck som såg ut som om någon hade släpat något med sig. Kanske den här killen? Det verkade mer och mer som om det var fråga om ett brott. Hon borde skynda sig hem igen och ringa polisen.

Plötsligt hörde hon Bessie gny bakom sig och hon snodde runt, uppskrämd av sitt oväntade fynd. Bessie hade lyckats trassla upp kopplet och nu kom hon springande.

”Kom då, tjejen. Nu går vi hem.”

Men Bessie fortsatte förbi henne och bort mot liket. Nej. Hon sträckte ut handen och försökte få tag i kopplet men missade totalt.

”Bessie. Hit.”

Hon försökte låta så bestämd som instruktören på brukshundsklubben hade sagt till henne, men hon lät bara vettskrämd. Inte konstigt att Bessie ignorerade henne.

Fast hon inte ville komma närmare liket, tvingade hon sig att följa efter Bessie och se efter vad det var som fångat hennes intresse. Bara det inte låg fler döda kroppar i närheten.

Till hennes fasa började Bessie slicka killen i ansiktet.

”Nej. Inte så. Kom hit.”

Men Bessie verkade inte höra henne.

Plötsligt hörde hon ett fruktansvärt skrik. Hon ryckte till och tappade balansen och föll baklänges. Sittande ner såg hon hur liket började röra sig. Det tog henne ett par sekunder att inse att den där killen faktiskt inte var död utan hade vaknat till. Och han var tydligen vettskrämd, han också.

Hon var tvungen att komma på benen och se om hon kunde göra något för honom. Det var ju fruktansvärt kallt att ligga så där naken. Hon hade nog varit här och sett på honom och funderat på vad hon skulle göra åt saken i minst tio minuter, kanske mer. Det slog henne att de som slängt honom måste ha varit här bara minuterna innan hon och Bessie hade kommit fram till den öppna platsen där killen låg. Hon frös till ännu mera. Om de hade sett henne. Fast det kanske de hade gjort. Kanske hade hon skrämt iväg dem. Men de kanske inte var långt borta. Tänk om de kom tillbaka?

”Lugna dig. Hon är inte farlig. Men vi måste bort härifrån. Ifall de kommer tillbaka.”

Efteråt förstod hon inte att hon vågat. Hon visste ju ingenting om den där killen mer än att han låg medvetslös i skogen inte långt från hennes hem. Det var ju ingen garanti för att han inte var farlig själv. Om det här var en uppgörelse i ett MC-gäng kunde han ju vara lika farlig som de som slängt honom här. Hon visste inte exakt varför hon associerat till ett MC-gäng, men så slog det henne att det nog var hans muskulösa kropp. De där knuttarna var väl stora och starka?

Konstigt nog lugnade han sig lite när han hörde hennes röst. Hon böjde sig ner och höll ut handen. Han stirrade oförstående på henne, men så klarnade blicken och efter en viss tvekan tog han hennes hand. Det var ganska svårt att få upp honom på benen. Han var ostadig, som om han fått ett slag i huvudet eller något annat som gjort honom yr. Men till slut stod han upp.

Hon såg att han frös fruktansvärt och hon förstod att hon måste få honom varm snabbt, annars skulle han nog gå in i medvetslösheten igen och kanske inte vakna mer. Efter en viss tvekan tog hon av sig jackan och la den om honom. Den spände över hans breda axlar men gick faktiskt att stänga.

Nu hade hon Bessies koppel i ett stadigt grepp med ena handen. Med den andra försökte hon få den unge mannen att följa med henne. Hon tyckte att det tagit alldeles för lång tid redan. Dessutom mindes hon inte om hon låst dörren när hon gick. Om någon hade tagit sig in i huset – För första gången började hon oroa sig för att bo så här långt ute i skogen. Hennes mamma sa alltid att hon borde flytta in till stan igen, men där hände det ju mycket mer som man borde oroa sig för.

Hur som helst, till slut fick hon med sig killen och Bessie och trots att hon var rädd att någon hade tagit sig in, ville hon stänga om sig. Men dörren var låst och hon hade själv nyckeln i fickan. Bessie reagerade inte så antagligen var det ingen där. Ändå tog hon sig tid att springa runt och kolla. Stugan var så liten att det inte tog lång stund. Allt var som förut.

Killen stod i dörröppningen och såg in på hennes trivsamma men trånga kök och verkade desorienterad.

”Kom in. Jag ska ta fram något som du kan svepa in dig i.”

Han stirrade dumt på henne som om han inte förstod. Hon hade inte tid att tjafsa med honom. Otåligt tog hon av Bessie kopplet och hängde upp det. Så pekade hon på kökssoffan. Den var ju i alla fall både lång och bred och bekväm och hon ville helst inte bädda ner honom i sin egen säng. Även om han var snygg.

Till slut fick hon ta tag i hans arm och leda fram honom mot soffan och handgripligt få honom att sätta sig ner. Han gjorde inget motstånd. Så kunde hon äntligen leta fram några filtar. Hon tog ett påslakan också och ett underlakan. Nu måste hon få honom att stå upp igen, men det gick till slut. När hon hade bäddat så gott det gick, gjorde hon tecken åt honom att lägga sig ner. Om han fått ett slag i huvudet kanske det var bäst så.

Äntligen kunde hon ringa till polisen. Hon hade kommit fram till att det nog var bäst. De kanske larmade ambulans eller så sa de väl till henne att göra det.

Medan hon ringde, iakttog killen henne. Det gick inte att avgöra vad han tänkte, om han överhuvudtaget gjorde det.

Nu när hon fått tag i polisen kände hon sig lättad. Hon sjönk ner på en stol vid köksbordet och tittade tillbaka på den söta blonda killen.

”Hur känner du dig? Åh, jag borde förstås ge dig något varmt att dricka.”

Hon hade inget kaffe hemma. Det var så äckligt. Han fick nöja sig med te. Örtte. Inte så gott det heller, men något måste man ju dricka.

Hon satte på vatten i vattenkokaren och la i en tepåse i en mugg. När vattnet var klart hällde hon upp och ställde fram muggen på bordet framför killen. Han verkade inte förstå. Kanske var han i chocktillstånd. Hon visste inte om hon borde insistera, men så kom hon ihåg att ambulans och polis var på väg. Det ordnade sig nog ändå.

”Har du ont någonstans?”

Inget svar. Hon rörde försiktigt vid hans panna. Han verkade obehagligt kall. Ofrivilligt kom hon att tänka på tv-serien Angel. Men det var ju bara dumheter. Det fanns inga vampyrer. Killen var kall eftersom han legat naken i snön. Det var konstigt för övrigt. Varför var han naken, men vid liv? Hon hade en vag aning om att brottslingar brukade göra sig av med lik så där. Utan kläder, så det tog längre tid att identifiera dem. Eller var det bara något hon läst i en deckare?

”Vad hände?”

Han rynkade pannan som om han försökte minnas. Så öppnade han munnen. Först kom det inga ljud som hon kunde förstå. Det verkade som om han inte pratat på länge och att han var hes. Eller så var det kylan som orsakat problemet. Men till slut fick han kontroll över rösten. Det var inte mycket till förbättring. Hon fattade nästan ingenting. Det lät som – danska. Visserligen hade hon sett en och annan dansk film och tv-serie, men som de flesta svenskar hade hon ändå svårt att förstå.

Till slut insåg hon att han frågade om hon kom från Sverige. Vad då kom från Sverige? De var ju i Sverige.

”Jag är svensk, ja. Och du är dansk?”

”Jag är dansk.”

Så verkade han tänka till lite. Han såg förvånad ut.

”Är vi i Sverige?”

”Ja, det är klart. Minns du ingenting?”

Något rörde sig i hans ögon, men han svarade inte. Konstigt. Tur att polisen var på väg. Tänk om han var mentalsjuk? Eller en knarkare. Ofrivilligt tittade hon på hans underarmar som stack ut ur hennes jackas för korta ärmar. Inga märken efter nålar. Men det fanns ju annat knark väl?

”Det är okej. Polisen kommer snart. De kan säkert hjälpa dig.”

Nu sa han något igen. En lång mening som hon bara delvis förstod.

”Jag är polis.”

”Du?”

”Ja.”

”Jaha.”

Hon undrade om han jobbat med något i samarbete med den svenska polisen, men det verkade för svårt att reda ut det, så hon avstod från att fråga. Dessutom hörde hon en bil stanna utanför på gården. Hon tittade ut och såg till sin lättnad att det var en polisbil. Två uniformerade män klev ur bilen och gick fram mot hennes ytterdörr. De försvann runt hörnet och ut ur hennes synfält. Så knackade det på dörren.

Hon gick och öppnade.

”Var det du som hade ringt om att du hittat en skadad man i skogen?”

”Jag vet inte hur skadad han är. Han var naken och nedkyld. Och chockad också, tror jag. Men han ser inte skadad ut. Inte för att jag är någon expert. Kom in. Han sitter i köket.”

De klev in och stampade av sig snön. Bessie reste sig upp och viftade på svansen. Den ene klappade henne, men den andre gick bara förbi henne.

”Kan du berätta vad som hänt?”

Killen stirrade på polisen, utan att svara. Hans svenska kollega, om han nu talat sanning.

”Har han sagt något?”

”Ja. Han är dansk. Och han säger att han är polis också.”

Den ovänlige polisen som inte ägnat Bessie någon uppmärksamhet såg på henne som om han tyckte att hon var en naiv, lättlurad idiot.

”Jaså, det sa han. Kan du identifiera dig?”

Hon tyckte det var en dum fråga. Var skulle han ha den där legitimationen? Han var ju naken.

Fortfarande inget svar.

”Förstår du vad jag säger?”

Nu talade han högt och överdrivet tydligt som till ett barn eller någon med lägre intelligens.

Men killen svarade fortfarande inte. Han hade ju pratat med henne, så han måste ha förstått vad hon sa. Nu tyckte hon att han såg rädd ut. Chockad kanske, precis som hon trott.

”Men kommer inte ambulansen?”

”De är på väg. Men vi kan ju passa på att ta reda på lite mer om din vän här.”

Det lät som han trodde att de hittat på alltihop. Vilken stropp. Nu steg han fram till bordet och där han stod och tornade upp sig över killen såg han riktigt hotfull ut. Det verkade killen också tycka, för än en gång gav han ifrån sig ett ljud som tydde på skrämsel. Denna gången var det mera ett jämrande, snarare än ett skrik.

”Ta det lugnt. Han har väl inte gjort något? Ser du inte att han är chockad eller något?”

Hon satte sig ner igen, den här gången på soffan och det verkade som om killen på något sätt kände sig lite lugnare när hon var mellan honom och de andra poliserna. Han måste vara förvirrad på något sätt, för även om polisen var väldigt ovänlig så borde han väl inte ha varit rädd för en av sina kollegor?

Lyckligtvis kom ambulansen så poliserna drog sig undan lite. En av dem släppte in ambulansmännen. Det började bli väldigt trångt i köket, så hon reste sig och ropade på Bessie. Hunden verkade glad att få bli instängd i sovrummet.

Den vänlige polismannen hade följt efter och frågade henne nu om detaljerna kring upptäckten.

”Vi får väl ta det från början. Vad heter du?”

”Ella Pettersson.”

”Och var hittade du den där unge mannen?”

Hon berättade omständigheterna, men blev avbruten av ett likadant skrik som tidigare. De vände sig om båda två och såg att ambulansmännen hade svårigheter med att få undersöka killen. Han drog sig undan och det såg ut som han ville gömma sig någonstans.

Ella skyndade sig fram och trängde sig emellan ambulansmännen och den chockade killen. Tidigare hade han ju låtit henne röra vid honom. Hon satte sig ner intill honom och försökte lugna honom. Han var spänd som en stålfjäder, som om han var beredd att fly så fort han fick ett tillfälle.

”Så ja. Det är ingen fara. De vill bara kolla att du mår bra, fattar du väl. Vad heter du förresten?”

”Michael.”

”Michael? Jaha. Okej. Michael, vad är det? Har du ont någonstans? Är du skadad?”

”Nej.”

”Men du är i alla fall väldigt nerkyld. Kan inte ambulansmännen få ta hand om dig? De är inte farliga.”

Hon kände sig lite dum, men det verkade faktiskt som om killen lugnade ner sig lite. För säkerhets skull satt hon kvar och klappade honom på armen medan ambulansmännen undersökte honom. Det verkade faktiskt som om vad det än var som fått honom att verka så desorienterad – droger, ett slag i huvudet eller bara chock – började avta. Han såg ut att göra ett allvarligt försök att samarbeta.

Den otrevlige polisens mobil ringde. Det lät som han kommenterade Michael. Gällde samtalet honom? Hade de fått reda på vem han var? När polisen avslutade samtalet, verkade det faktiskt så.

”Jag tror jag vet vem det är. De har efterlyst honom sen ett par veckor tillbaka. Tydligen hade han blivit bortförd från Köpenhamn för nära två veckor sen.”

Från Köpenhamn? Och för två veckor sen? Det lät väldigt egendomligt. Vad hade han varit med om egentligen? Ella hade faktiskt blivit ganska fäst vid sin oväntade gäst under den korta tid de känt varandra. Hon hoppades att han inte var allvarligt skadad.

”Vi får ta honom till sjukhuset så får de väl hämta honom där.”

Den ene ambulansmannen föreslog att Ella skulle följa med.

”Han verkar ju lita på dig. Och det skulle vara bra om han kunde hålla sig lugn.”

”Jo, det kan jag väl göra.”

Ella såg på sin jacka och insåg att hon måste ta på sig något annat. Antagligen var den väl bevismaterial nu. Hon tog på sig en extra tröja och så den tunnare vårjackan. Det fick väl gå på något sätt.

När hon kom tillbaka hem igen, släppte hon ut Bessie ur sovrummet och lät henne få komma ut en stund. Därefter slängde hon filtarna och lakanen i tvättkorgen. Hon plockade fram lite att äta och medan hon åt, funderade hon på Michael. Hon hoppades att han skulle klara sig nu. Innan hon åkte, hade han frågat efter hennes telefonnummer. Han verkade riktigt tacksam för hennes hjälp. Så kanske hade han också känt att de fått bra kontakt.

***

Sen Michael hade försvunnit hade de allihop slitit dag och natt för att hitta honom. Mest av allt Ditte, som på något sätt kände sig ansvarig. Men vid det här laget hade ingen speciellt höga förhoppningar att han skulle hittas vid liv. De hade inte lyckats få upp några användbara spår. Alla deras efterforskningar stötte på en blank vägg.

Marie och Hallgrim fick återgå till att arbeta på narkotikafallet de arbetat med tidigare. De övriga fortsatte söka efter Michael och de som fört bort honom, trots att allt eftersom tiden gick, chansen att hitta honom minskade hela tiden.

Så kom samtalet från Sverige. Thea svarade och först var det ingen som märkte att det gällde något speciellt. Men så nämnde hon Michaels namn och alla samtal som pågått runtom i rummet tystnade. Allas uppmärksamhet fästes på chefen. Hon nickade instämmande, till personen i andra ändan av linjen, som naturligtvis inte kunde se henne och så la hon på. Efter att ha gjort några snabba anteckningar, harklade hon sig och reste sig upp.

Ditte betraktade henne intensivt. Vad skulle de få veta? Hade de hittat Michael eller hans döda kropp?

”Hör upp allihop. Det var svenska polisen som hörde av sig. De har hittat Michael. Han finns på ett sjukhus i västra Sverige – ”

Thea stakade sig lite när hon läste upp det svenska namnet, och ingen av dem hade hört talas om den lilla orten, men det intresserade dem inte nu. Alla iakttog sin chef med spänd förväntan för att få höra resten.

”Han verkar inte vara svårt skadad, men jag vet inte så mycket mer än så.”

Nu började alla prata högt sinsemellan och till slut fick Thea höja rösten igen.

”Vänta lite nu. Någon av er får åka och hämta honom -”

Hon såg frågande på Ditte, som ju varit den som lagt ner allra mest arbete på att söka efter sin yngre kollega.

Ditte såg uppgiven ut.

”Jag kan inte. Barnen har kommit hem. Annars skulle jag gärna vilja.”

”Nå då så. Vem annars? Nazim?”

”Ja, det går bra. Min dotter är hos sin mamma den här veckan.”

”Bra, då säger vi så. Och ni andra – nu kan ni återgå till era ordinarie fall, men när ni har tid kan ni fortsätta att leta efter de ansvariga. Vi får se vad Michael själv har att säga.”

***

Nazim åkte direkt ut till flygplatsen och bokade ett plan till Landvetter. Därifrån körde han bil inåt landet. Han fick leta sig fram med hjälp av kartan, men till slut befann han sig i den lilla staden. Det var enkelt att hitta fram till sjukhuset.

Vid receptionsdisken identifierade han sig och fick kontakt med en av de svenska kollegorna som hittat Michael.

”Egentligen var det inte jag som hittade honom.”

Nazim såg frågande på mannen. Denne gjorde en gest bort mot hissen, och de fortsatte dit bort tillsammans.

”Han låg naken i ett skogsparti, i snön. Flickan som hittade honom trodde han var död, men så vaknade han till. Hon tog honom med sig hem till sin stuga och så ringde hon upp oss.”

”Hur svårt skadad är han?”

”Det får du fråga läkarna om, men det såg inte så farligt ut, tyckte jag. Jag såg förstås inte så mycket för flickan hade lånat honom något att ha på sig. Men jag tror inte att det var särskilt allvarligt.”

Nazim andades ut av lättnad. Det skulle kännas bra att komma tillbaka och berätta det här för Ditte. Så orolig som hon varit. Så orolig som de alla varit. Och så dök han upp igen mer eller mindre oskadad. Men frågetecknen bara hopades. Var hade han varit så länge? Och varför hade han förts bort? Viktigast av allt, varför hade han släppts, så förhållandevis oskadad? Men så mindes Nazim att Michael legat naken i snön. Kanske hade kidnapparna avsett att han skulle frysa ihjäl.

På tredje våningen stannade hissen och de klev ur. Michaels rum låg en bit bort i korridoren. En annan uniformerad kollega stod och vaktade vid dörren.

”Du kan nog gå in. Flickan som hittade honom är där inne, men hon förstår säkert att du som är hans kollega behöver tala med honom.”

”Är hon här?”

”Ja. Ambulansmännen tyckte det var bäst.”

Den upplysningen gjorde inte Nazim klokare, men han frågade inte vad som låg bakom det påståendet. Nu ville han så snart som möjligt få se Michael och konstatera med egna ögon att han var okej. Dessutom måste han få reda på vad Michael mindes av de över två veckor han varit borta. Om han visste var han varit och så vidare.

Nazim knackade på dörren och klev in. En mörkhårig flicka i Michaels egen ålder satt intill sängen och det såg ut som om hon höll Michael i handen. Men hon drog snabbt tillbaka handen och reste sig upp.

”Är du Michaels kollega?”

”Ja. Nazim Talawi.”

”Ella Pettersson. Då ska jag gå, så ni får prata. Hej då, Michael. Ha det så bra.”

”Vänta. Kan – jag få ditt nummer? Jag vill gärna prata mer med dig senare.”

”Ja, visst. Ett ögonblick.”

Hon hittade inget papper att anteckna på och inte heller en penna. Sjukrummet var mer eller mindre tomt förutom sängen, en stol och nattduksbordet.

”Jag kan lägga in det i min telefonbok, om du vill, Michael.”

Michael såg på Nazim med en blick som Nazim hade svårt att utläsa, men så nickade han.

”Tack.”

Flickan gav honom numret, och Nazim sparade det i sin telefonbok. Han skrev Ella, Michaels väninna.

Så tog hon sin jacka och gick ut.

Nazim satte sig i stolen hon just lämnat. Han iakttog sin yngre kollega eftertänksamt. Något hade förändrats. Michael såg annorlunda ut på något sätt, men han kunde inte riktigt säga på vilket sätt. Ögonen var oroande på något sätt. Nazim tyckte sig utläsa en förtvivlan i dem, som han hade svårt att förstå, om Michael inte hade behandlats värre än att han nu var i stort sett oskadad.

”Hur mår du?”

”Bra.”

Det lät som Michael talade lite för snabbt, som om han inte ens tänkt efter innan han svarade. Men Nazim insisterade inte. Han nickade bara.

”Kan du berätta något om de som förde bort dig?”

”De var ryssar.”

”Hur vet du det?”

”Jag hörde dem tala ryska ett par gånger.”

”Okej. Vart förde de dig, efter de hade tagit dig och Ditte till fånga?”

”Det vet jag inte. De band mig och tejpade för munnen och låste in mig i en täckt bil. Sen vet jag inte vart vi åkte, men nu förstår jag att det måste ha varit Sverige.”

”Jaha. Vad hände sen?”

Nu tystnade Michael och han såg ner på sina händer. Under hela deras samtal, hade han så gott han kunnat undvikit att möta Nazims blick.

”Det vet jag inte. Jag minns ingenting förrän jag vaknade i snön.”

”Ingenting? Vad gjorde de med dig? Slog de ner dig också?”

”Nej. Jag tror de gav mig en spruta.”

”Jaha. Och det är allt du minns?”

Än en gång tystnade Michael och pausen som följde kändes laddad på något sätt. Nazim visste inte vad han väntade sig, men han hade svårt att tro att Michael inte mindes mer än så.

”Ja.”

”Vet du när de gav dig den där sprutan?”

”Efter vi varit i bilen ett par timmar.”

”Och de sa aldrig något till dig?”

”Nej.”

Svaret lät kort och undvikande. Nazim anade att det fanns mer att säga, men det här var ingen brottsling som han förhörde. Det var ju en kollega och vän.

”Jag förstår. Hur känner du dig?”

”Bra, sa jag ju.”

”Jag menar, tror du att du kan resa hem nu direkt? Om din läkare tillåter det?”

”Det är klart.”

”Bra. Då går jag och talar med läkaren och kollegorna, så ordnar vi så du får komma hem. Ditte och vi andra har varit oroliga för dig, som du förstår.”

”Hur är det med Ditte? De slog ju ner henne.”

”Jo, hon mår bra – men en av kollegorna klarade sig inte.”

”De i uniform?”

Nazim såg hur Michael bleknade.

”Ja. Den andre mår bra nu, men – den andre hade fått för allvarliga skallskador.”

Utanför väntade båda de svenska kollegorna. Den ene stod kvar utanför dörren, men den andre följde med Nazim till ett rum där de fick tillsägelse att vänta på läkaren.

”Vet ni något mer om var han kan ha varit eller vad som kan ligga bakom?”

”Tyvärr inte. Men de måste ha kommit bara minuterna innan flickan och hennes hund kom förbi. Kanske blev de störda av att de hörde någon komma. Vi har undersökt platsen han hittades på och området runtomkring, men vi har inte hittat något användbart. Vägen utanför är ganska trafikerad vissa tider på dygnet så flera andra bilar hade kört i samma spår.”

”Jag förstår. Tur för honom att flickan var där.”

”Han verkar väldigt fäst vid henne fast de inte kan ha känt varandra mer än en halvtimme eller så, innan vi kom dit och ambulansmännen.”

Nazim log. Tydligen hade Michael gjort ett gott intryck på flickan. Han hade anat att kvinnor nog tyckte Michael var attraktiv, även om han inte hittills hade haft någon tur med kvinnor.

Så kom den kvinnliga läkaren som undersökt Michael in och polisen reste sig och gick ut.

”God dag.”

”God dag.”

”Du är Michaels kollega?”

”Ja. Nazim Talawi.”

”Monika Gren.”

”Vilka skador har han? Vet ni något om vilken drog han har fått i sig?”

”Han är inte speciellt allvarligt skadad. Inga frakturer eller inre skador. Men det finns tecken på en viss misshandel. Blåmärken. Något som kan vara brännmärken efter elchocker.”

Elchocker? Nazim svalde nervöst. Det lät mer som tortyr än ”en viss misshandel”.

”Och hittade ni några spår av droger?”

”Nej, inte något konkret. Däremot syns det att han har fått någon form av drog. Märken efter injektionsnålar på armarna.”

”Jag förstår.”

”Det verkar som om det gått tillräckligt lång tid sen han sist injicerades med drogen för att alla spår av den ska ha lämnat kroppen.”

”Något annat?”

”Inget som jag kan säga säkert. Enligt ambulansmännen var han i chocktillstånd. Han var apatisk och verkade ha svårt att förstå vad de sa till honom, men det kan ju ha varit språksvårigheter.”

Hon log åt detta och Nazim log tillbaka. Det verkade vara en intelligent och trevlig kvinna. Attraktiv också.

”Efter vad jag fått höra, verkade det som han först inte ville låta sig undersökas. Men tack vare den unga kvinnan som hittat honom, lugnade han ner sig. Jag själv märkte inga tecken på chock längre, när jag undersökte honom. Som det ser ut nu, har han återhämtat sig bra.”

”Då kan han resa tillbaka till Danmark direkt?”

”Ja, jag ser inga hinder för det. Om han själv vill åka, så går det bra.”

”Tack. Då ska vi väl – Ja, det var en sak. Han var visst naken när ni hittade honom?”

”Ja, det stämmer.”

”Då behöver han något att ha på sig -”

”Han har sjukhusets kläder på sig nu. Ni kan skicka tillbaka dem senare.”

”Åh, tack ska ni ha.”

”Inget att tacka för.”

Nazim bestämde sig för att ta med sig Michael raka vägen till kontoret. Det fanns säkert något han kunde låna där, så de andra fick träffa honom innan han åkte hem.

***

När de kom in på kontoret var de där allihop, till och med Ditte, som måste ha åkt hem och träffat barnen och kommit tillbaka, enbart för att få träffa Michael.

Hon rusade fram och kramade om honom, och fast Michael verkade lite generad över uppmärksamheten, syntes det att han var glad att se henne också.

”Hur mår du?”

”Det är väl jag som ska fråga det.”

”Nej, men du blev ju nerslagen där i det där rummet så -”

”Jaså, det. Ingen fara med mig. Men nu vill jag veta hur du känner dig. Kom. Sätt dig.”

Ditte drog honom med sig till hans vanliga stol, framför datorn.

Nazim pratade med Hallgrim och Frandsen om ett klädbyte och tillsammans lyckades de hitta både byxor och tröja, förutom underkläder – Michaels egna – och sockar och ett par träningsskor. När han kom ut igen från omklädningsrummet, var Michael inte kvar.

”Var är han?”

”Han gick till toaletterna.”

Nazim följde efter in dit, och när Michael kom ut ur båset han varit inne i, ryggade han tillbaka, som om han inte kände igen Nazim.

”Ta det lugnt. Det är bara jag. Med kläderna. Jag tänkte att du nog ville ha riktiga kläder på dig och inte de där sjukhussakerna.”

Han såg hur Michael gjorde en kraftansträngning att verka normal.

”Jaså, jag hörde dig inte. Jag blev lite överraskad bara. Tack. Då tar jag de där.”

Han sträckte ut handen efter klädhögen som Nazim bar över armen. Nazim la märke till att handen skakade lite.

”Var så god.”

När Michael kom ut, hade han sjukhuskläderna hängande över armen. Nazim tog emot dem och lovade att skicka tillbaka dem till Sverige så snart som möjligt.

Thea, Marie och de andra samlades kring Michael som verkade illa berörd av all uppmärksamheten. Det syntes att han var totalt utmattad, och ganska snart skickade Thea hem honom. Han sa inte emot.

Redan nästa dag var han tillbaka och begärde att få bli satt i arbete. Thea hade sina tvivel om hur klokt det skulle vara, men hon hade inte hjärta att vägra ta emot erbjudandet. Hon förstod att han ville vara tillsammans med sina arbetskamrater.

”Men bara halvtid till att börja med. Du måste ta det lugnt.”

”Ja då. Det är ju inte ansträngande att sitta framför en dator.”

”Säg inte det. Själv skulle jag bli vansinnig om jag inte fick göra något annat.”

”Du vet inte vad du talar om. Datorer är helt fantastiska. Man kan göra allt med dem.”

”Om du säger det så. Välkommen tillbaka, min pojke.”

Nazim höll ett vaksamt öga på honom men höll sin oro för sig själv. Han tyckte att alla borde ha märkt att Michael var hårt spänd och att hans blickar flög runt rummet som om han spanade efter ett potentiellt hot. Kanske såg de andra hur förändrad han blivit, men ingen sa något.

När Frandsen råkade lägga en hand på Michaels axel när han tittade på något på dataskärmen, drog sig Michael häftigt undan, och blicken i hans ögon var som ett vilt djurs. Frandsen stirrade förvånat på sin yngre kollega och så bad han om ursäkt att han överraskat honom.

Det tog en stund innan Michael verkade höra honom, men då såg han generad ut och bad själv om ursäkt. Nazim tyckte att Michaels reaktion var oroväckande. Han funderade på om han borde tala med Thea om det, men bestämde sig för att vänta. Istället övervägde han att diskutera saken med Ditte, men också nu kom han fram till att han inte hade något konkret att komma med.

En morgon överraskade Nazim Michael när han satt och grät hejdlöst inne i ett av förhörsrummen. När dörren öppnades och Nazim kom in, såg Michael upp och blicken i hans ögon var inte bara förtvivlad, utan översiggiven. Som om han var förlorad. Nazim kände en djup obehagskänsla.

”Hur är det?”

”Det är okej. Jag är bara trött. Det har varit lite svårt att sova på sista tiden. Inget annat.”

”Men Michael – det måste vara något mer – om det är något du minns så kan du berätta det för mig – eller Ditte, om du hellre vill det. Vi vill ju bara hjälpa dig.”

”Det är inget, säger jag ju. Jag är bara så trött.”

Nazim suckade. Han hade egentligen inte väntat sig något annat.

”Jag förstår. Stanna här och vila dig då, så pratar jag med de andra. Du kanske ska gå hem och försöka sova lite nu förresten?”

”Ja, kanske det. Men det ordnar sig.”

Nazim gick ut och förklarade att Michael behövde vila sig. Ditte rusade in och tittade på sin skyddsling, men när hon kom in hade han torkat tårarna och såg bara lite trött ut, precis som han sagt till Nazim.

De bestämde sig för att låta honom stanna kvar och vila sig där inne. Det fanns en extrasäng och några filtar och kuddar och Nazim och Frandsen bar in dem dit. Michael såg ut som han mycket hellre hade klarat sig utan uppmärksamheten, men han tackade dem allvarligt.

Så började de andra sin arbetsdag. Plötsligt ropade Thea på dem. Hon hade fått ett ovanligt email. Det innehöll en bifogad film. Med hjälp av Marie och Nazim kunde de spela upp den. Den började med en kort sekvens de redan sett. Den där den lilla ryska flickan blev sexuellt utnyttjad. Så växlade scenen och till deras fasa såg de ett liknande rum, med en likadan säng, men med ett annat offer. Michael. Först kunde de inte tro sina ögon. De trodde hela tiden att mannen på sängen skulle titta upp och visa sig vara någon annan, någon som påminde om deras kollega och vän, men som inte var det.

Men det var ingen annan man. Den unge mannen i filmsekvensen var utan tvekan Michael. En totalt annorlunda Michael. Han verkade slagen, bruten. Blicken i ögonen som riktades mot kameran fick Ditte att blunda och blinka bort tårar. Nazims hals drog ihop sig, och Thea såg bort. Männen undvek att möta varandras blickar. Michael. Deras kollega. Hur var det här möjligt? Var det bara ett skickligt montage?

Till slut återfick Thea talförmågan.

”Vi måste låta en expert granska den. Kanske -”

Marie skakade på huvudet.

”Det är inget misstag. Inget montage eller annan manipulation kan ha åstadkommit det där. Filmkvaliteten är alldeles för bra.”

Nazim hostade nervöst, för att klara strupen.

”Det är han. Men hur -”

”Sa du inte att de drogat honom? Och misshandlat honom? De måste ha -”

”Men läkarundersökningen -”

”Om tillräckligt lång tid hade gått kanske det inte skulle märkas något. Marie – du studerade ju massvåldtäkterna i Rwanda?”

”Ja. ”

”Vet du något som -”

”Nej. Eller – om det är våldtäkt så syns det. Skadorna är så tydliga att det inte går att missta sig på dem. Fast de läker ju till slut, rent fysiskt. Men Michael har ju inte varit borta tillräckligt länge för att det skulle vara så. Om jag förstår det här rätt så har de inte våldtagit honom. Eller i alla fall inte använt grovt våld. De kan ha tvingat honom att underkasta sig, och det räknas ju som våldtäkt, men skadorna skulle inte bli desamma. Det finns ju sätt att undvika skador -”

”Men de var ju flera. Jag förstår inte -”

Thea avgjorde saken. De kunde inte stå här och diskutera tills Michael kom ut igen och upptäckte vad de fått reda på.

”Det spelar egentligen ingen roll. Nu förstår vi i alla fall varför han är så – förändrad.”

”Han verkar särskilt rädd för – män.”

Det var Nazim som vågade påpeka detta faktum, som stört honom nu ett tag.

Frandsen nickade instämmande.

”Ja, han såg ut att vilja bita mig, när jag la en hand på axeln på honom utan att tänka mig för. Nu häromdagen.”

”Det förstår du väl att han måste vara traumatiserad.”

”Jo, nu förstår jag det.”

”Vad ska vi göra?”

Ditte hade äntligen fått kontroll över sig själv igen.

Thea såg hjälplöst på den andra kvinnan.

”Jag vet faktiskt inte. Han kan inte fortsätta så här. Det måste väl finnas någon hjälp att få.”

”Men om han inte erkänner att det finns ett problem? Kan vi tvinga honom att söka hjälp? Bör vi konfrontera honom med den här filmen eller åtminstone vår kunskap om den?”

Thea skakade på huvudet.

”Jag tror vi bör beakta suicidrisken.”

Dittes blick fylldes av fasa. Att Michael kanske skulle kunna skada sig själv, var något hon inte ens hade hunnit sätta sig in i. Men naturligtvis. Enligt vad Marie hade berättat hände det i stort sett aldrig att man fick möjlighet att intervjua manliga våldtäktsoffer, åtminstone inte vuxna män. Småpojkar kanske berättade, men aldrig män. Och anledningen till det var inte bara att männen vägrade låta sig frågas ut. Många av dem överlevde inte tiden efter våldtäkten. De tog sina egna liv, hellre än att leva med skammen. Men skulle Michael känna det så?

För övrigt räckte det nog med traumat i sig. Man behövde inte spekulera i vad skuldkänslorna skulle kunna driva honom till att göra. Och nu hade de pratat tillräckligt. Någon borde gå in och tala med Michael.

***

Han hade inte ljugit. Det var svårt att sova. Men inte exakt på det sätt han sagt till Nazim. Istället var det han själv som inte tillät sig att sova. För när han sov, kunde han inte hindra minnena från att komma tillbaka. I drömmarna var han där igen.

Ett kalt rum, upplyst av en mycket stark lampa, kanske en fotolampa. Ljuset skar honom i ögonen. Han var tvungen att kisa för att se männen som stod över honom. Sängen de slängt honom på var bara täckt av ett lakan, inget mer. Han hade svårt att tänka klart. Sen de gett honom injektionen, såg han allt som genom en dimma. Men det var inte allt. När bilen stannade hade de dragit ner något över huvudet på honom. De hade lett honom in i den byggnad där de nu var. Han tyckte det lät som asfalt under fötterna, men han var inte säker. Allt var så dimmigt.

Där inne hade de ryckt bort det som täckte huvudet, och så dragit av honom jackan. Han försökte göra motstånd, men så fort han rörde sig, slog de honom. I magen. I ansiktet. I ryggen. De sparkade honom på benen, och knuffade honom bakåt, mot en vägg. Det ringde i öronen och en röd dimma skymde hans blick. Så klarnade det igen. En av dem skar av honom tröjan, medan de andra höll honom uppe. Mannen med kniven fortsatte neråt och slet av resterna av hans jeans. Det verkade som om han var road av skådespelet. När kalsongerna, skor och sockar var av också, knuffade de ner honom på sängen.

Där fortsatte misshandeln. Större delen av det där första dygnet försvann i ett virrvarr av förvirrade minnesbilder. Smärta. Skräck. Till slut grät han. Han vädjade till dem att sluta, men de bara skrattade åt honom. Elchockerna gjorde mer ont än han hade kunnat tro. Först kändes ingenting så plötsligt brände det till och smärtan bara spred sig under huden.

Det tog dem inte lång stund att uppnå det resultat de ville ha. Allt motstånd gick ur honom och när de talade om för honom vad han skulle göra, gjorde han det, utan att protestera. Tårarna rann nerför kinderna när han ställde sig på alla fyra och kröp fram mot mannen som stod på knä framför honom. Han mindes inte hur många gånger scenen upprepade sig. Ibland var de två, ibland flera.

Och så plötsligt hade det slutat, lika fort som det börjat. De hade ryckt upp honom ur sängen, utan ett ord, och släpat iväg honom. Kylan utanför var chockartad, men han flöt redan in och ut ur medvetslösheten, så det varade inte länge. Han trodde det var döden och det hade han inget emot.

När han vaknat av att hunden slickade honom i ansiktet hade han först inte kommit ihåg någonting. Det hade känts bra. Han hade inte velat minnas. Inte vem han var eller var han kommit ifrån eller vad som hänt. Och så hade hon stått där. Flickan. Hon som tagit honom med sig hem och värmt honom och pratat normalt med honom. Fått honom att känna sig som en människa igen, inte bara ett föremål som man förbrukat och gjorde sig av med. Ett tag hade hans tankar helt upptagits av henne, hunden och huset, som känts som en trygg fristad. Men så hade de kommit. De svenska kollegorna. Ambulansmännen. Som hade försökt röra vid honom igen.

Och så Nazim och hans vänlighet och misstänksamhet. Ditte och de andra. Allt det vanliga, normala. De visste inte. För dem var han samma Michael som innan. Och han hade verkligen försökt glömma. Bli som vanligt igen. Det fanns inget han önskade sig mera. Att de veckor som gått sen han och Ditte åkt ut till kontorshotellet inte hänt. Att det gått att vrida klockan tillbaka. Att han kunnat bli den gamla Michael, som aldrig varit med om något uppslitande.

Men det gick inte. Den Michael fanns inte längre. Och den nye Michael klarade inte längre av att spela. Varje gång Frandsen eller Nazim eller Hallgrim gick bakom honom, fick han en impuls att sno runt och försvara sig. Eller springa och gömma sig någonstans. Inte ens Dittes varma moderliga omvårdnad hjälpte. Han var inte hennes barn. Det var för sent att gömma sig i någons famn. Inte ens där fanns det någon trygghet.

Han kröp ihop i ett hörn längst bort från dörren, slog armarna om sig själv och pressade kinden mot ena armen.

När Ditte öppnade dörren såg hon först inte Michael någonstans. Hon blev rädd att han tagit sig ut, och försvunnit. Hennes tankar började redan organisera sökandet, när hon hörde det låga gnyende ljudet. Det lät som hunden, hennes ex-makes hund, när han kände sig rädd eller olycklig över något.

”Michael. Det är jag. Ditte.”

Hon närmade sig långsamt och försiktigt, för att inte skrämma honom. Men hon insåg snart att han inte var medveten om hennes närvaro. Han verkade vara helt apatisk. Hon sjönk ner på knä och la försiktigt handen på hans arm, men han verkade inte känna den. Inte ens när hon la armen om honom och försökte dra honom intill sig kände hon något gensvar. Förskräckt reste hon sig upp och gick ut för att tala med kollegorna.

Thea sträckte sig efter telefonluren och ringde efter en ambulans. Det här var för allvarligt för en grupp poliser att sköta om. Nu var det dags för experterna att ta vid.

Ditte följde med i ambulansen. Hon informerade ambulansmännen om vad som låg bakom Michaels sammanbrott och de kontaktade psykakuten. Han fördes direkt till psykavdelningen, där en psykiater stod beredd att undersöka honom. En kvinna från våldtäktsjouren kom dit och diskuterade fallet med Ditte, men förklarade sen att hon inte hade någon erfarenhet från den här typen av fall.

”Jobbar ni inte med manliga offer?”

”Jo, ibland. Men – det här verkar vara mer komplicerat. Jag får kontakta en kollega i USA för att samråda. När jag vet lite mer återkommer jag.”

Efter undersökningen fick Ditte komma in och se Michael en stund. Det var inte fråga om att träffa honom. Inte ens innan han fått medicinen hade han varit kontaktbar. Nu verkade han sova djupt. Åtminstone verkade han ha fått lite ro i själen. Det var i alla fall intrycket Ditte fick. Hon smekte honom över håret innan hon reste sig för återvända till kollegorna.

Nu kunde hon inte göra något mer. Om inte sjukhuset kunde hjälpa honom, kunde ingen det.

***

Michael låg kvar på psykavdelningen i tre veckor, och fast hans kollegor, särskilt Ditte och Nazim, besökte honom, fick de inte någon verklig kontakt med honom. Så småningom kunde medicindosen minskas, och han var vaken under besöken. Men han hade knappast något att säga. Fortfarande ”mindes” han ingenting. De hade fått diskutera med psykiatern om de borde konfrontera honom med sin vetskap om vad han utsatts för, och rådet hade blivit att det kunde ha en positiv effekt. Påfrestningen att leva med sin hemlighet kunde ha bidragit till Michaels sammanbrott.

Ditte hade svårt att tro att något skulle kunna få Michael att må bättre, men var beredd att böja sig för expertråden. Efter att ha diskuterat saken bestämde de att Ditte skulle vara den som pratade med honom om filmen. Thea hade varit benägen att sköta om den saken själv, men hon insåg att Ditte antagligen hade bättre kontakt med pojken.

”Michael – jag måste berätta en sak för dig.”

”Vad då? Har jag fått sparken?”

”Nej då. Inte alls. Vem tror du skulle kunna sköta om IT-avdelningen om du inte kommer tillbaka?”

”Jag vet inte. Min efterträdare kanske.”

Han lät så fruktansvärt frånvarande och likgiltig. Som om inget längre rörde honom. Ditte undrade om det ändå inte skulle vara bäst att låta honom tro att ingen kände till hans hemlighet. Men hon måste ju ändå lita på psykiaterns rekommendation.

”Prata inte så där. Vi skulle sakna dig. Och dessutom tror jag inte vi kan hitta någon mer kvalificerad än du.”

”Jaså. Förlåt. Ditte, jag vet att du menar väl. Men jag är bara så trött. Jag vet inte när jag orkar komma tillbaka.”

”Ta den tid du behöver. Vi får klara oss ändå.”

”Vad var det du skulle berätta?”

”Jo, det var så att vi fick en film skickad till oss i ett mail. Thea fick det och hon kunde inte öppna den.”

”Men någon av er vet väl hur man gör? Det är oftast bara att klicka på den så börjar den spela av sig själv.”

”Jo, jo. Det vet vi. Marie – Men – den där filmen -”

Nu fick hon hejda sig för att inte börja gråta. Det var så vidrigt. Först den lilla flickan och så Michael. Hur kunde de vara så grymma? Hon hade ofta svårt att sova på kvällarna när hon tänkte på allt vidrigt som förekom ute på internet. Alla förstörda barn, kvinnor och män också. Misshandlade, utnyttjade.

”Michael, vi vet vad de gjorde.”

”Vad menar du?”

Han fick antagligen fortfarande starka lugnande medel. Det lät inte som han anade vad hon försökte säga. Hon tvingade sig till att fortsätta.

”Filmen visade vad de gjorde med dig.”

Nu såg hon att han i alla fall förstod vad hon talade om. Blicken i hans ögon sårade henne. Nu kunde hon inte hålla tårarna tillbaka. Hon skämdes för sig själv. Här satt hon och snyftade, men henne hade det inte hänt något. Hon och hennes barn var i säkerhet.

”Jaha.”

Han lät resignerad, men ändå – det hördes att han inte hade lyckats helt att undertrycka alla känslor.

”Jag – du tycker väl att jag är feg. Vad de än gjorde, skulle jag ha -”

”Nej. Nej. Det är klart att jag inte tycker det.”

”Men det var jag. Jag var så rädd för att de skulle slå mig mera. Göra mig mer illa. Så jag gjorde allt de sa till mig. Tror du Hallgrim skulle ha gjort det? Nazim? Villy? Tror du det?”

”Ja. Det tror jag. Alla kan bli knäckta av tortyr. Det vet du egentligen. Har du inte sett bevis på det i vårt yrke? Tänk på alla mordfall och annat också. Man klarar inte av smärtan. Jag skulle ha gjort det. Men det kanske inte spelar någon roll? Eftersom jag bara är en kvinna?”

”Vad säger du? Tror du jag tycker så? Att du ”bara” är en kvinna?”

”Nej. Jag tror inte det. Men förstår du inte att vem som helst skulle ha gjort vad du gjorde? Under samma omständigheter. Just den här gången var det dig de var ute efter. För att ditt arbete gjorde att vi kunde rädda den där lilla flickan.”

”Jaså, det var därför. Hämnden.”

Han suckade.

”Så jag skulle ångra vad jag hade gjort mot dem. Men det gör jag inte. Jag önskar vi kunde rädda alla de där inlåsta, utnyttjade barnen.”

Och trots medicinen började Michael gråta. Snyftningarna skakade hans avmagrade kropp och Ditte kände sig hjälplös. Skulle hon – Tveksamt började hon stryka Michael över håret. Kanske var det nyttigt att han grät så här. Normalt. Allt var bättre än det där katatoniska tillståndet hon funnit honom i, inne i förhörsrummet.

När han lugnade sig, såg han upp och hans intensivt blå ögon fångade och höll kvar hennes blick.

”Men jag är inget barn.”

”Vad menar du?”

”Du behandlar mig som ett barn. Det är jag inte. Jag är din kollega. Du jämför mig med din dotter. Hon är fjorton år, inte sant? Jag är tjugoåtta. Hur gammal är du?”

”Fyrtio.”

”Där ser du. Jag är faktiskt närmare dig i ålder än henne.”

Ditte log frågande. Hade hon verkligen fått Michael att känna sig som ett barn? Det hade inte varit hennes avsikt. Visst respekterade hon hans yrkeskompetens. Hon räknade lika mycket med honom som med någon av de andra kollegorna. Nu insåg hon att hon visst sårat Michael med jämförelsen med Fie.

”Jag ber om ursäkt. Det var faktiskt inte meningen att behandla dig som ett barn. Och du är faktiskt inte alls som en tonåring. Inget smäll i dörrar, inga uppkäftiga motsägelser. Det är faktiskt betydligt lugnare att umgås med dig än med Fie större delen av tiden.”

”Okej. Förlåt att jag tog i så. Men det kändes som du omyndigförklarade mig. Jag är faktiskt vuxen. Vad som än hände – där i Sverige.”

”Jag vet. Förresten – jag hörde av Nazim att du träffade en flicka där.”

”Det var hon som hittade mig i snön. Om hon inte kommit där med sin hund hade jag frusit ihjäl. Hon sa att det var flera minusgrader. Det är kallt där i Sverige.”

”Jag kan tänka mig det. Men ni kom bra överens?”

”Jag antar det. Det känns lite dimmigt just nu.”

Han såg bort. Nu var han inte lika benägen att möta hennes blick. Ditte noterade det och la det på minnet för framtida behov. När Michael hade berättat om den svenska flickan hade han sett annorlunda ut, mer som den gamla Michael. Hon måste se till att de fick träffas igen, på något sätt.

***

Det verkade faktiskt som om vetskapen om att hans kollegor kände till vad han varit med om hade hjälpt Michael att hantera minnena. Han började må bättre och snart gick hans psykiater med på att skriva ut honom. Ditte och Nazim kom för att hämta honom på sjukhuset.

Michael såg lite tveksam ut när han såg Nazim. Det fick Nazim att känna sig illa berörd. Han hoppades att Michael inte associerade honom med de män som utsatt honom för övergreppen. Men det visade sig vara en annan sak som tyngde Michael.

”Du, Nazim. Jag är ledsen att jag ljög för dig där på sjukhuset i Sverige. Det där om att jag inte mindes något alls. Jag bara -”

”Jaså, det. Det är okej. Jag fattar att du inte ville prata om det.”

”Jag var för feg. Om du eller Hallgrim eller Villy -”

”Vad menar du? Tror du att jag skulle vara bättre på att tåla tortyr än du? Det tror inte jag. Jag hörde på sjukhuset att de gett dig elchocker -”

Här kom Nazim av sig lite. Kanske var det inte rätt sak att berätta för Michael, nu när han mådde bättre och skulle få åka hem.

Men Michael såg inte ut att reagera nämnvärt på påståendet.

Till slut fortsatte Nazim med vad han hade tänkt säga.

”Om de utsatt mig för det, skulle jag inte heller ha kunnat stå emot. Fattar du inte det? Alla fungerar likadant.”

”Jo, men -”

”Inga men. Kanske religiösa fanatiker som tror de får sin belöning i himlen. Men ingen normal människa.”

”Du kanske har rätt.”

”Det är ingen som tycker att du var feg, Michael. Kom ihåg det.”

Michael såg eftertänksamt på Nazim och så nickade han.

De satte sig i bilen och så körde Nazim tillbaka till kontoret.

Ditte vände sig om då och då och granskade Michael noga. Han såg faktiskt mer normal ut nu. Visserligen var han fortfarande mager, men annars var det svårt att gissa sig till att han nyligen varit totalt inne i sig själv och inte gått att nå på något sätt.

”Du Michael – ”

”Ja?”

”Jag tänkte att du kanske skulle kunna tänka dig att bo hemma hos mig ett tag.”

”Varför det?”

”Jag skulle tycka det var trevligt.”

”Du får gärna bo hos mig annars.”

”Jag kan ta vara på mig själv.”

”Jo, men jag tänkte att du kanske skulle kunna hjälpa mig att passa barnen.”

”Jaså. Det skulle vara för det då.”

”Och om du hinner får du gärna hjälpa mig med min dotter också. Eller städa lägenheten. Du vet hur det är, när man jobbar som polis – Aldrig hinner man med disken och städningen och tvätten.”

Michael log mot sina kollegor. Han förstod vad de höll på med. De ville att han skulle känna sig som en i gänget igen. Och det fungerade.

”Ja, jag skulle kanske kunna jobba svart hemma hos er båda två och tjäna lite extra, nu under sjukskrivningen.”

På kontoret hälsades han välkommen av resten av gruppen. Marie omfamnade honom och Thea gick några varv runt och inspekterade honom.

”Nå? Vad säger du? Får jag börja jobba igen?”

”Vi får se. Först måste du äta upp dig. Jag har några wienerbröd här och så en rejäl smörgås.”

”Tack. Fast de gav mig faktiskt mat på sjukhuset.”

”Den äckliga sörjan. Jag har legat inne några gånger de senaste åren och det de serverar där gör minsann ingen glad.”

”Nej, nu när du säger det, så var den faktiskt lite ensidig.”

Nazim plockade fram en mobiltelefon ur skrivbordslådan.

”Michael. Här. Jag rekvirerade en ny telefon till dig. Du får väl ställa in den själv. Jag ska bara skicka över numret till den där svenska flickan.”

Marie tittade frågande från den ene till den andre. Hon förstod inte vilken svensk flicka det var fråga om. Frandsen höjde också på ögonbrynen, undrande.

”Vem då? Vilken svensk flicka?”

”Ella.”

”Ella?”

”En flicka jag träffade där borta.”

”Jaha.”

”Skicka över det då. Nej, inte så. Ge mig din telefon så gör jag det själv.”

Lyckligt böjde sig Michael över telefonerna. De här abonnemangen var så dyra att han inte hade råd att ha en sån privat. Visserligen hade han en nästan lika fin hemma, men den hade ett vanligt abonnemang. Trots att han fortfarande inte kände sig som förr, var det en lättnad att få återgå till sina vanliga rutiner.

Det slutade med att han faktiskt gick med på att bo hemma hos Ditte en tid. Egentligen gjorde han det inte för att slippa vara ensam. Han ville bara inte såra Dittes känslor. Han märkte ju hur fäst hon var vid honom. Och han tyckte om henne också. Hon var en bra kollega och en bra vän. Dessutom kunde han ju visa henne vilken bra hand han hade med barn.

Men ganska snart började han faktiskt längta efter att få träffa Ella igen. Nu när alla frågade efter henne, mindes han mer av deras korta tid tillsammans. Hon hade räddat honom undan vansinnet som legat på lur från det att han började minnas. Där på sjukhuset hade han klamrat sig fast vid hennes hand, som om det var det enda som höll honom kvar i verkligheten. På något sätt hade hennes beröring fått honom att känna sig normal.

Nu måste han få se henne igen, och förhoppningsvis göra ett bättre intryck än då. Fullt påklädd. Med alla minnen intakta och mål i munnen. Om hon nu förstod honom. Han kanske fick försöka lära sig lite svenska. Så kanske han förstod henne lite bättre också. Eftersom Thea ännu inte ville låta honom börja arbeta igen, bestämde han sig för att resa till Sverige. Det fanns väl något hotell i närheten av Ellas stuga. Han tänkte inte bara dyka upp där och vänta sig att få bo hos henne. Efter vad han kom ihåg, fanns det heller inte mer än ett rum, så han kunde verkligen inte bo där.

Men de kunde ju träffas ändå. Och prata. Han såg fram emot att lära känna henne bättre. Kanske hade de inget gemensamt, men intressen betydde ju inte allt. Om man hade en bra kontakt, så kunde det nog gå bra ändå.

Han flög till Göteborg redan måndagen efter han blivit utskriven från sjukhuset. Dittes barn klagade lite över att han försvann. De små hade uppskattat hans kunskaper i dataspel men Fie hade sett på honom med lite för mycket beundran för hans smak. Småflickor var verkligen inte något som intresserade honom. Kanske kunde han förstå Dittes reaktion på honom, men jämförelsen var ändå inte rättvis. Han var ju vuxen och Fie bara ett barn.

Men han glömde bort att sura över det där så fort han satt på planet. Senare på bussen, insåg han att han inte mindes namnet på staden närmast Ellas stuga. Han borde ha kommit ihåg, eftersom han legat på sjukhus där men det hade fallit honom ur minnet. Då insåg han också att han borde ha ringt Ella och talat om att han var på väg. Tänk om hon var bortrest eller upptagen? Men han ringde numret och hon svarade på andra signalen.

”Hej, det är Michael Kristensen.”

Han tvekade lite. Skulle han säga att han var den nakne mannen hon hittat ute i skogen? Men han hade inte behövt oroa sig. Hon kom ihåg honom ändå.

”Hej, Michael. Hoppas du mår bättre nu.”

”Jo, det gör jag. Jag är faktiskt på väg till – vad heter den staden där jag låg på sjukhuset?”

Hon talade om det. Han märkte att hon var nyfiken på anledningen till att han dök upp så här, så han skyndade sig att förklara. Så här när han redan var på väg, började han tycka att han kanske tagit lite väl mycket för givet. Kanske hade hon inte alls menat att hon gärna ville ha kontakt med honom igen.

”Jo, jag – skulle gärna vilja träffa dig igen och tacka dig för – att du hittade mig och så.”

”Vad trevligt. Jag kan komma in till stan och möta dig.”

”Vet du om det finns något bra hotell där?”

”Hm. Bra och bra. Det finns ett motell. Men det är nog okej. Själv har jag aldrig varit där. Jag visar dig när du kommer. När är du framme?”

”Jag vet inte. När jag kommer in till stan måste jag ta reda på vilken buss jag ska med.”

”Jaha.”

Hon berättade vilken busslinje det var och bad honom ringa upp igen när han satt på den bussen. Det gjorde han. Så möttes de ungefär en timme senare. Hon såg lite annorlunda ut än han mindes henne. I hans vaga minnesbilder hade hon sett ut lite grand som en ängel eller en filmstjärna. Nu såg han att hon allt var en vanlig flicka ändå. Men söt. Och – trots allt fanns det ändå kvar lite magi omkring henne.

Han kunde inte frigöra sig från känslan att hon räddat hans liv. Det var inte bara tacksamhet och en önskan att på något sätt betala igen, som fick honom att vilja träffa henne. Han var inte exakt säker på vad det var, men hur som helst var han glad att äntligen få träffa henne och under normala omständigheter. Den här gången var han inte lika mycket i underläge.

”Välkommen. Om du vill kan vi gå till motellet nu, eller så kanske vi kan gå in på ett kafé.”

Han hade bara en sportbag, så han tyckte inte han behövde ställa den ifrån sig någonstans. De gick till kaféet och satt där och pratade en lång stund. När det började mörkna, följde hon honom till motellet. Först då insåg han att hon skulle behöva ta sig hem själv, ensam, i mörkret. Det kändes skrämmande på något sätt.

”Ska du åka hem nu i kväll så här sent?”

”Nej, faktiskt inte. Du förstår, jag lämnade Bessie hos mamma och pappa för jag tänkte att jag nog skulle bli borta en stund. Och då går jag bara hem dit och sover. Så det behöver du inte oroa dig för.”

”Jaha. Så du har tid att stanna och prata en stund på motellet också?”

”Ja, visst. Gärna.”

När de kom fram, började han oroa sig för att det kanske var fullbokat, men det verkade vara lågsäsong, så det fanns många lediga rum. Receptionisten fick honom att rodna, när hon frågade om de ville ha ett dubbelrum. Han skyndade sig att förklara.

”Nej, bara ett enkelrum.”

”Jaha. Hur var namnet?”

När han skrivit in sig, följde Ella honom upp till rummet. Han satte ner bagen på golvet och såg sig omkring. Det var ett ganska opersonligt rum, men han hade inte väntat sig bättre. Nu undrade han om Ella kanske skulle tycka det var konstigt om de stannade här och pratade. Kanske skulle hon föredra att de talades vid nere i baren, på lite neutral mark. Men det han ville berätta för henne, kunde han knappast sitta och tala om inför främmande människor.

Men hon satte sig på stolen som stod på kortväggen, närmast dörren och verkade inte alls känna sig illa berörd av att vara ensam med en främmande man i ett motellrum. Han bestämde sig för att ta saken på samma sätt. Själv satte han sig på sängkanten, den enda kvarvarande sittplatsen.

När han bestämt sig för att söka upp Ella, hade han velat förklara vad som hänt, vad som var anledningen till att han legat där i snön, som död. Nu när ögonblicket närmade sig, kändes det inte lika självklart. Hur berättade man för en flicka, som man faktiskt var attraherad av, att man just blivit utsatt för grova sexuella övergrepp och fysisk tortyr? Men samtidigt kände han att om de lärde känna varandra och han inte berättade redan från början, skulle hemligheten växa och sen stå emellan dem. Det var nödvändigt att hon visste vad han varit med om, om de skulle kunna ha en chans att bli vänner – eller mer.

”Ella – då när du hittade mig i snön – jag vet inte om kollegorna förklarade något för dig?”

”Nej, egentligen inte. Bara att du var dansk polis och att du varit försvunnen och efterlyst en tid.”

”Ja. Det stämmer.”

”Jag antar att det hade något att göra med ditt arbete?”

”Jo, det skulle man kunna säga. Jag kan inte berätta för mycket om det, men det gällde ett fall som vi löste för några månader sen. Vi fick tag i en film med – barnporr. Och jag lyckades ta reda på var flickan fanns och våra ryska kollegor kunde frita henne. Det verkar som om en grupp inom den ryska organiserade brottsligheten tog det personligt. Så de – lät föra bort mig.”

”Åh. Det låter hemskt. Att de kan ha sån makt, till och med i ett annat land.”

”Ja, det kan man säga.”

Han tvekade. Nu hade han berättat vad det gällde. Men det räckte inte. Han ville att hon skulle veta alltihop. Hur svårt det än var. Han visste bara inte hur han skulle börja. Efter att ha funderat så länge att tystnaden började bli besvärande, kastade han sig bara in i förklaringen.

Hon satt tyst och lyssnade, utan att avbryta honom, medan han avslutade sin berättelse. Han såg hennes blick förändras och hon andades in häftigt. Vad skulle hon tycka? Om honom? Om hur han vikit sig för deras påtryckningar. Han visste inte vad hon hade för bild av poliser. Trodde hon att de var starkare, tuffare än andra? Skulle hon tycka att han var svag?

Men hon sa inget som tydde på det. Först satt hon tyst en stund. Han såg att hon tänkte säga något, men så avbröt hon sig. Till slut såg hon på honom med en blick som i varje fall inte innehöll något förakt.

”Jag är ledsen. Jag hade ingen aning om att det var något så – fruktansvärt.”

”Nej. Jag hade förstås inte väntat mig något sånt heller. Ingen annan inom danska poliskåren har nog drabbats av något liknande. Vi har ju haft några polismord förstås.”

”Vi också. Men jag har inte hört talas om något liknande här heller. Jag är i alla fall glad att jag hittade dig. Så du inte frös ihjäl.”

Han slappnade av lite. Det hade inte varit så illa som han fruktat, även om han fortfarande inte visste vad hon egentligen tyckte.

”Det är jag också. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig.”

”Det behöver du inte. Som sagt, jag är bara glad att du klarade dig. Och du ser ut att må bättre nu.”

”Ja, det gör jag. Men jag – låg inne på psyket ett tag. Fick behandling och så.”

”Det var nog nödvändigt. Jag är själv inte mycket för psykologer och så, men man ska nog lita på fackmännen. De vet nog bäst.”

”Jo, kanske det.”

De satt tysta en stund. Han ville fråga vad hon tänkte om honom, men han kunde inte komma sig för att formulera den frågan. Tänk om hon skulle bli generad? Det kunde betyda att hon skämdes för sin egen reaktion, eller naturligtvis att hon inte reagerade alls så som han fruktade. Han mindes vad hans kollegor hade sagt. De verkade inte tycka att han varit feg, men vad visste de? Det hade ju inte varit där.

”Men – det värsta är att jag inte kunde vägra. Att jag inte stod emot bättre.”

”Är ni utbildade för att klara av tortyr då? Som CIA-agenter? Ja, så ser det ut i tv-serierna i alla fall.”

”Nej, naturligtvis inte.”

”Nej. Jag vet inte hur de klarar av det, men om de gör det, tror jag de har blivit hjärntvättade redan innan. Av sina egna. Jag tycker det är sjukt. Vet du vad jag tänkte när du berättade om vad som hänt?”

”Nej.”

Han såg förhoppningsfullt på henne. Skulle hon tala om det?

”Men det låter för fånigt. Får jag bara fråga en sak?”

”Visst.”

Han hoppades att hon inte skulle fråga något som han inte var beredd att svara på.

”När det här hade hänt, önskade du då att du hade låtit den där lilla flickan vara kvar hos de där monstren?”

”Nej, naturligtvis inte. Jag är bara ännu gladare att hon är säkerhet nu.”

”Då så. Skratta gärna, men jag tycker faktiskt att du är en hjälte. En äkta hjälte, till skillnad från de där sportfånarna som de kallar hjältar så fort de lyckats få in en fånig boll i något mål. Fast du gillar förstås idrott och sånt?”

”Jo, det gör jag faktiskt.”

”Du tror kanske att jag tycker att du var feg? Jo, det var väl det du menade när du sa så där. Men det är klart att jag inte tycker det. Du vet vad jag tycker. Du är modigare än någon jag någonsin träffat. Fast det är inte bara det. Du verkar vara en jättetrevlig kille också Så jag är glad att jag har lärt känna dig. Fast jag önskar naturligtvis att jag kunde ha träffat dig under andra omständigheter.”

Det ryckte lite runt munnen på honom. Jättetrevlig. Hon var glad att hon lärt känna honom. Nu skämdes han lite för att han mer eller mindre tvingat fram ett svar. Och han höll inte med om att han var någon hjälte. Kanske var han inte så feg ändå, men en hjälte? Det trodde han ändå inte. Och så visste han ju inte om hon tyckte han var trevlig men inte särskilt attraktiv. Eller trevlig och – Fast när hon fattade att han mest satt framför en dator hela dagarna? Inte så heroiskt som hon kanske trodde. Eller så var han orättvis mot henne. Hon kanske inte alls tyckte att det var tråkigt med datorer. Även om de flesta tjejer nog gjorde det.

”Jag också. Men jag kommer inte ut så mycket. Jag – sitter mest framför en dator.”

”Då kanske vi hade kunnat träffas ändå. Det gör nämligen jag också. Jag bor ju rätt isolerat, och när jag inte är ute med hunden eller pluggar så finns det inte så mycket att göra.”

”Pluggar?”

”Studerar. Jag läser italienska. Det skulle vara kul att åka till Italien någon gång.”

”Ja, det låter fint. Det kanske jag skulle göra någon gång också. Om vi åkte på en gång kunde du hjälpa mig med språket. Jag kan bara engelska och lite tyska.”

”Gärna. Men nu måste jag tyvärr gå. Det börjar bli sent. Hur länge stannar du förresten?”

”Jag vet inte. Gärna flera dagar.”

”Det skulle vara jättekul för mig, men här finns inget att se eller göra. Det är rätt tråkigt. Fast om du vill kanske vi kan åka någonstans. Vad är du intresserad av?”

”Jag vet inte. Allt möjligt.”

”Vi får prata om det i morgon då. Sov gott.”

”Nej, vänta. Jag kan följa dig hem. Det är så mörkt nu.”

”Hittar du tillbaka då? För det är inte så väldigt långt. Jag kan allt klara mig själv.”

”Jo då, det ska nog gå bra.”

Han tyckte inte om tanken på att hon skulle gå ensam i mörkret, även om hon kände till staden och han inte gjorde det. Och även om han hade vikit sig för tortyren så var han ju ändå polis. Han skulle nog kunna skydda henne om något hände här.

Hon reste sig upp och tog på sig jackan igen. Han gjorde likadant, men han tvekade ändå lite. Om han gav henne en kram, skulle hon tycka att han var påflugen då? Till slut bestämde han sig för att ta risken. Han hoppades att han inte gjorde ett misstag. Men när han höll om henne, märkte han att det inte alls var något misstag. Hennes reaktion bekräftade det. Det kändes bra att stå så här och hålla om henne. Hon var så mjuk och doftade så gott och – han kände sig trygg i hennes famn.

Han var också glad att han hade kommit, att han hade fått träffa henne igen. På något sätt kände han sig lite mer hoppfull inför framtiden nu. Han skulle inte låta de där – monstren – vinna. De hade inte knäckt honom permanent, och han skulle fortsätta att kämpa emot dem på sitt sätt. Det han gjorde bäst. Med hjälp av datorn.

SLUT

© Tonica