Huvudpersoner:	Zac, Fanny, Mårten
Beskrivning:	Mårten bryter med föräldrarna, och hamnar på Änglagård, på väg till ett nytt liv i storstaden. Där inträffar något oväntat. Det leder till spänningar mellan Fanny och Zac.

---

Mårten Flogfält smällde igen ytterdörren efter sig. Tio minuter tidigare hade han stormat uppför trappan till sitt rum, slängt ner lite kläder och annat på måfå i en sportbag och klampat ner igen. Ilskan efter grälet med pappan hade börjat lägga sig, men den plötsliga insikten att han inte måste stanna på gården hade inte ändrat sig. Han måste bort. Om han och gubben behövde leva under samma tak en dag till skulle någon av dem – Mårten hejdade sig i sista stund. Om han andades djupt skulle han varken tänka, säga eller göra något han senare fick ångra.

Ytterdörren öppnade sig igen och hans mamma kom springande ner för trappan efter honom.

”Nej, Mårten, lugna dig. Pappa menade det inte. Stanna. Det ordnar sig. Mårten.”

Han ville inte stanna, ens för en minut eller två, inte vända sig om och se på sin mamma och absolut inte prata med henne just nu. Även om hon var totalt odräglig numera, så var hon ändå hans mamma. Han ville inte skrika åt henne att han fått nog. Att alla välmenande råd, alla hysteriska utbrott och allt överdrivet daltande stod honom upp i halsen. Det hade varit onödigt grymt. Trots allt, hur mycket han än retade sig på henne, hade han inte hjärta att säga något av det han kände. Istället tog han ytterligare ett djupt andetag och saktade in lite.

”Morsan, det är lugnt. Jag – måste göra det här. Oroa dig inte. Jag ringer.”

”Nej, Mårten. Snälla. Jag ber dig. Ge dig inte iväg så här. Pappa -”

”Jag skiter i vad farsan gör eller säger eller tycker. Det räcker nu. Var inte ledsen, morsan. Jag måste.”

När hon insåg att hennes son menade allvar, tystnade Rut förskräckt. Det här var vad hon fruktat i flera år nu. Att Mårten till slut skulle få nog av det lugna, händelsefattiga livet på landet. Hon hade också oroat sig för att hans ständiga gräl med fadern till slut skulle resultera i något liknande den här incidenten.

Förtvivlat tog hon sig för bröstet. Hjärtat bankade så hårt där inne som om det var på väg att bryta sig fritt. Ett ögonblick blev hon yr. Så rätade hon på sig. Det kunde inte hjälpas. Mårten var stor nu, fast hon inte hade velat inse det. Kanske måste han se sig om lite i världen innan han – fann sig själv.

Långsamt gick hon uppför trappan och in i köket. Utan att ens fundera på att det var sent och mörkt ute, lyfte hon på telefonluren. Hon måste tala med någon. Henning skulle förstå. Som vanligt skulle han trösta och lirka med henne, på ett sätt som Axel aldrig gjorde.

Inte förrän nu såg Mårten på klockan. Skit också. Den var nästan tio. Sista bussen in till staden hade gått för nära en timme sedan. Nu var det för sent att komma iväg. Han saktade in och stod hjälplöst ute på landsvägen medan han gick igenom sina alternativ. Vad som än hände skulle han inte gå tillbaka. De skulle må då. Morsan och farsan. Inte av samma anledning, men i alla fall.

Bilen kunde han inte ta. Den var ju egentligen farsans. Han skulle inte ta med sig något som tillhörde gubben. Hela poängen med det här var att han skulle kunna stå på egna ben, äntligen. Han var ju vuxen. Vad morsan än hade önskat.

Om hon fått som hon velat, hade han aldrig fått göra något han själv ville. Han hade aldrig fått träffa Fanny och Zac. Vid minnet av den sexiga Fanny Zander som var en sådan främmande fågel i de här trakterna, kunde Mårten inte låta bli att le förtjust. Vilken tjej. Vad hon hade rört om i bottenslammet i deras lilla ruttna damm. Zac var rätt kul han också. På ett sätt hade han nog rört om lika mycket, om inte mer.

Fanny och Zac var ju kvar några veckor till, den här sommaren. Han skulle kanske ta sig en sväng förbi Änglagård. De skulle säkert vara vakna, till skillnad från alla mumierna i trakten. Alla andra gick väl och la sig vid sjutiden.

Tanken på Änglagård och de två fascinerande personerna som bodde där, blev övermäktig för Mårten. Han hade börjat gå åt det hållet innan han blev medveten om att han bestämt sig. Men varför inte? Ingen annanstans skulle han kunna komma och knacka på så här sent, och ingen annanstans ville han gå för övrigt. Eva och Per-Ove ville han definitivt inte träffa.

En stund senare stod han på Änglagårds veranda och knackade på. Ljuset var på därinne, och han kunde höra musik spelas på ganska hög volym. Exakt så skulle han vilja ha det hemma hos sig. Den enda musik han någonsin hörde var mammans andliga sånger. Antingen lyssnade hon på dem på radion eller så gnolade hon på dem själv. Farsans entoniga visslingar vägrade han betrakta som musik.

Äntligen kom någon och öppnade. Dörren slogs upp och där innanför stod Zac, med ett glas på fot i ena handen.

”Nej men tjenare, Mårten. Kom in. Ska du ha ett glas vin?”

”Tack, gärna.”

Zac slog igen dörren bakom sin oväntade gäst, vilket fick Mårten att känna sig välkommen. Hela huset ustrålade ett annat sorts lugn än det katatoniskt gravlika hemma hos honom.

”Vem var det? Ivar?”

Fannys röst lät upprymd eller lite berusad och Mårten fylldes av upphetsning. Han kunde riktigt se henne framför sig, med blossande kinder och glittrande ögon.

”Det är Mårten.”

Nu stod de i dörröppningen in till det stora rummet med soffan och stolarna runt ett mindre bord. Det där de tog emot sina mest efterlängtade gäster, trodde Mårten, inte den stora matsalen, där de hade festerna, som så chockerade de gamla käringarna i kyrkan, Henning inräknad.

”Hej, Mårten. Jag häller upp ett glas till.”

Så självklart det lät. Helt annorlunda än hemma hos honom. Här kom inga förvånade utrop och inga oroliga frågor om varför och – allt möjligt annat som man knappt hann höra innan nästa fråga skreks ut i samma gälla ton. Mårten ställde ner sin sportbag på golvet och drog ut en stol till sig.

Zac plockade upp bagen och ställde den på en stol borta vid fönstret. Han såg eftertänksamt på den, men sa inget. Istället satte han sig ner på andra sidan bordet. Fanny satt i soffan, och där hade Zac också suttit, tills knackningen på dörren hade avbrutit dem.

”Skål på dig.”

”Skål”

”Skål och välkommen.”

”Hur är det?”

”Jo, det är – jag är på väg till Göteborg. Fast det är för sent att ta bussen så jag tänkte -”

”Ja, självklart ska du sova här. Zac? Fixar du i ordning ett rum åt Mårten så ska jag -”

”Visst. Det ordnar jag. Jaså, du ska till Göteborg.”

Zac nickade halvt om halvt för sig själv. Det var nog en bra idé. Han kunde inte fatta att Mårten stått ut så länge, med tanke på hur han hade det. Trots att Zac förstod hur Mårten måste känna det, kunde han ändå inte låta bli att fundera på hur det kunde ha varit att växa upp med båda föräldrarna och inte behövt klara sig själv från tidig ålder. Kanske förstod inte Mårten hur bra han hade haft det.

Zacs kommentar hade inte innehållit någon fråga, men Mårten tolkade den så i alla fall.

”Jag tänker söka jobb som busschaufför.”

”Jaha. Det låter bra.”

”Ja, det är så att en klasskamrat – en polare alltså. Tommy. Han bor där och han jobbar som busschaffis så jag tänkte -”

”Det är klart. Låter som en jättebra idé. Du kommer nog att trivas där. I Göteborg.”

”Jo, jag hoppas det.”

”Hörni, killar, det här måste vi väl fira? Tar du fram något starkare, Zac?”

”Visst. Ett ögonblick bara.”

Medan Zac försvann ut i köket, fortsatte Mårten att stirra beundrande på Fanny. Hon var bara så – ofattbart sexig. Han önskade att –

”Vad kul att du är här.”

”Eh – ja.”

”Jag är glad att du kom hit. Klart du ska sova över här, innan du åker iväg till Göteborg.”

”Det var jäkligt sjyst av er. Tack.”

”Men det är väl klart. Här finns det gott om plats.”

”Jo. Det gör det ju.”

De avbröts av att Zac kom tillbaka. Han höll upp en flaska och Fanny nickade gillande.

”Just den, ja. Skynda dig. Häll upp först till Mårten.”

Zac såg på Mårten och så på Fanny och så på Mårten igen. Han skakade lätt på huvudet. Stackars Mårten. Där hade han nog ingen större chans, men det var väl oundvikligt att en sådan här kulturkrock skulle få den typen av konsekvenser.

”Så där. Varsågod. Och så ett glas till damen.”

”Larva dig inte, Zac. Tack. Mm.”

Han hällde upp en generös omgång till sig själv också och så höjde han sitt glas mot de två andra.

”Skål då.”

”Skål.”

”Skål, ta mig fan, som han säger på tv, han den där -”

Mårten avbröt sig. Det han hade tänkt säga var väl inte riktigt fint? Hur som helst, Fanny och Zac såg ut som levande frågetecken så hans skämt föll platt. Han hade glömt att de inte såg på svensk tv. Här på Änglagård fanns det ingen tv och på vintrarna var de ju nere i Tyskland.

”Äsch. Skål bara.”

Fanny lät sitt glas klirra mot Mårtens, och så mot Zacs. Zac log överseende. Ibland verkade det som Fanny aldrig riktigt växte upp. Det var väl så det blev, när man blev lämnad ensam när man var så ung som hon hade varit. Zac kände tydligt och klart att han inte hade räckt till för Fanny. Men hur hade han kunnat göra det? Han hade ju inte heller varit så gammal. För övrigt var det där för länge sedan överspelat. Inget att göra åt nu.

Mårten kunde inte låta bli att skratta befriat. Det här var så – häftigt. Tänk att han satt så här och söp ihop med Fanny. Morsan – Men nu ville han inte tänka på morsan. Han ville inte förstöra nöjet.

Fanny skrattade också.

”Nej, nu sätter vi lite fart. Häll upp mera, Zac.”

”Vi kanske skulle äta något också, så vi inte -”

”Var inte så mesig nu. Kom igen. Fast Mårten kanske är hungrig? Är du det?”

”Jo, ja, lite. Men inget besvär för min skull. Jag klarar mig.”

”Nej, det är klart du ska ha något. Vad har vi, Zac?”

”Jag kan fixa en macka åt dig eller så – om du vill ha något varmt kan jag steka ett par ägg eller göra en omelett.”

”Nej, men inte ska du behöva -”

”Inga men. Vad föredrar du? Fanny? Du vill väl också ha lite?”

”En ostsmörgås. Fast en omelett kanske inte är så dumt. Har vi svamp och tomater? Ta med lite salta jordnötter också, så kan Mårten tugga på dem medan vi väntar.”

”Jag ska se vad vi har. Ett ögonblick.”

”Häll upp då.”

Men Zac hade redan försvunnit i riktning mot köket. Fanny tog flaskan och hällde upp två ordentliga omgångar till sig och Mårten. Efter en stund fyllde hon på Zacs glas också, fast han inte hade druckit särskilt mycket.

”Den här köpte vi på båten. Gott, va?”

”Ja, det är nåt annat än Koskenkorva och hembränt.”

”Det kan man säga. Har ni bara det här? Vänta lite. Jag tror vi har lite Elefantöl. Vänta lite.”

Fanny sprang ut i köket efter Zac.

”Du, har inte vi några Elefantöl kvar? Mårten har aldrig fått någon riktigt anständig sprit och eller riktigt öl. Jag tänkte -”

”Tror du att det är en så bra idé att supa honom full så där?”

”Larva dig inte. Det är väl inte så farligt? Du och jag kan ju dricka rätt rejält ibland.”

”Visst, men du fattar väl hur det är med Mårten?”

Fanny gjorde en grimas. Hon ville inte bli påmind om att Mårten var svag för henne. Det skulle förstöra allt det roliga.

”Du bara oroar dig och oroar dig. Det ordnar sig. Jag tycker han är riktigt gullig.”

”Så gullig att du inte har något emot om han börjar tafsa eller något?”

”Vad är det med dig? Säg inte att du är svartsjuk, för då – Det vet jag att du inte är. Om inte – Nu fattar jag. Okej, jag lovar. Jag ska hålla tassarna borta från din kille. Blir det bra så?”

Zac fattade aldrig var den där elakheten kom från. För det mesta var Fanny exakt som hon alltid var. Ansvarslös, Sorglös. Oförståndig. Men i alla fall, glad och solig som den lilla flicka han på något sätt hade uppfostrat, samtidigt som han försökt uppfostra sig själv och hålla dem på rätt kurs bland alla blindskär och fällor där nere på kontinenten. Själv hade han blivit bränd några gånger, men lyckligtvis hade han kunnat skydda Fanny från allt sådant. Trots det var det Fanny som hade det här elaka draget. Kanske var det bara sorgen och saknaden efter mamman.

”Ja, det blir bra så. Tänk dig för lite bara. Gör honom inte ledsen. Han är rätt okej faktiskt, för att vara son till Axel.”

”Ja, ja. Jag ska ta det lugnt. Var är de där ölen?”

”Där uppe. I det skåpet. Ska jag ta ner dem åt dig?”

Fanny hade redan dragit fram en stol och stod och vinglade betänkligt. Hastigt tog Zac tag i hennes ben och stadgade henne lite.

”Akta dig.”

Inget svar. Hon fick tag i tre ölflaskor, och höll på att tappa en av dem. Zac fångade elegant upp den med ena handen, samtidigt som han höll fast Fanny tills hon hade klivit ner igen.

”Den där var visst min, så jag behåller den. Men tänk på vad jag har sagt.”

”Ja, jag ska. Får jag gå nu?”

Zac suckade. Det var väl ingen mening med att tjata längre. Mårten skulle nog bli ledsen i vilket fall som helst. Och han visste ju att Fanny egentligen inte menade något illa, varken gentemot Mårten eller honom själv.

Som svar på hans outtalade tanke gjorde Fanny plötsligt helt om och kom tillbaka till honom. Hon sträckte sig upp på tå och gav honom en fjäderlätt kyss på kinden, alldeles vid mungipan.

”Förlåt. Bry dig inte om mig. Du vet hur jag är.”

”Det är lugnt. Skynda dig in till vår gäst nu.”

För att jaga bort den melankoliska stämningen, puttade han till henne i stjärten som för att skynda på henne. Hon vände sig om och räckte ut tungan åt honom, men skyndade faktiskt därifrån.

Det tog inte Zac lång stund att trolla fram en rätt så god omelett, med både tomat och svamp, och dessutom lite grädde i stuvningen. Tur att det fanns kvar lite vin. Zac ansåg inte att man kunde dricka whisky till omelett. Vin eller öl, men inget starkare.

Han tog också med lite bröd, smör och ost. Snart satt de tillsammans runt bordet igen, och åt och pratade. Ibland sprutade det brödsmulor ur både Fannys och Mårtens munnar, men med milt överseende bortsåg Zac från det. Alla Fannys små barnsliga egenheter fyllde Zac med ömhet, vid minnet av den lilla flickan från förr. Kanske var han onödigt orolig. Mårten skulle vara en perfekt lekkamrat för Fanny, om han nu bara inte var hennes bror, eller kanske just därför. Något sex skulle det ju inte bli, i vilket fall som helst, det var Zac rätt säker på.

Men han kunde inte få någon av de andra att ta det lugnt med spriten. Nu hade de tillsammans gjort slut på en vinflaska, vilket inte var någonting, ens för Mårten, föreställde sig Zac, men också ölen och så stora delar av whiskyn. Den flaskan såg redan alarmerande tom ut.

Det här var ingen bra idé ur någon synvinkel. Han kände sig själv redan en aning påverkad. I vanliga fall spelade det ingen roll, men nu när Mårten var här ville han kunna hålla ett öga på saker och ting och om det blev nödvändigt försöka distrahera både Fanny och Mårten.

Fanny började sjunga och dansa omkring. Hon improviserade lite lättsamt kring deras show och avslutade med att sätta sig i Mårtens knä som hon ibland gjorde med någon manlig medlem av publiken nere i Tyskland. Helst någon lite yngre. De där äldre, feta typerna som helst ville att hon kom i närheten undvek hon så gott hon kunde. Det gjorde Zac också. Hur som helst, Mårtens blick blev lika glasartad som de flesta åskådarnas gjorde. För övrigt var nästan alla män. Den typen av kvinnor som uppskattade showen höll Fanny sig definitivt borta ifrån.

När Fanny försökte trassla sig fri från Mårtens armar, kom hon bara till stolen intill. Där fortsatte hon med sin osammanhängande historia om något halvt eller helt inbillat äventyr nere på kontinenten. Ibland körde Zac med det där själv. Vissa killar tände på sådant.

Men av någon anledning började Zac oroa sig för Fannys spritkonsumtion. Hade den inte ökat lite väl mycket de senaste åren? Fanns det inte en tendens att söka tröst i spriten varje gång något gick henne emot, eller som nu, när hon ville varva ner och fira lite? Han måste prata med henne om det, så snart hon var nykter igen. Så snart han var nykter.

En aning sorgset noterade Zac att Mårten på sitt klumpiga, oerfarna sätt nu hade kommit igång ordentligt med att flirta med Fanny. Fanny, som uppenbarligen tog det som ett kul skämt, flirtade tillbaka. Det ingav Zac en svag obehagskänsla. Hon borde inte göra så där. Leka med Mårtens känslor. Och om hon menade allvar – men det fick hon inte. Om Mårten var hennes bror – Hon visste ju det lika bra som han.

”Zac, kan du gå och hämta en sax?”

Zac ryckte till. Han hade inte följt med i konversationen, så han hade ingen aning om vad det gällde.

”En sax?”

”Ja, en sax. Vakna. Jag vill ha en lock av Mårtens hår. Var finns det en sax?”

”Jag ska gå och leta.”

”Bra. Jag vill ha en lock av hennes hår också.”

”Okej. Inga problem.”

Han trodde han visste var det låg en. Det visade sig stämma, så inom mindre än en minut var han tillbaka. Ogillande såg han att Fanny höll på att rufsa om i Mårtens hår och han höll i Fannys hår så att deras ansikten nu var riktigt nära varandra.

”Här är den.”

Fanny försökte rycka den ur hans hand, men Zac drog sig undan. Hon skulle inte kunna klara det där utan att kanske göra Mårten illa och det var likadant med Mårten. Då var det bättre att han gjorde det.

”Låt mig.”

”Nej, jag vill -”

”Du minns väl hur jag klippte ditt hår när vi var små?”

”Ja, visst sjutton. Zac skulle ha kunnat bli frisör. Han är jättebra på att klippa. Okej. Sätt igång då.”

Zac drog fram en lagom stor hårtuss och klippte så försiktigt han kunde av den. Det skulle inte bli något fult jack i Mårtens kalufs. Inte för att det skulle göra honom något nu, men hans passagerare eller hans arbetsgivare kanske skulle undra senare. Eftersom han förstod att Mårten inte skulle ge sig förrrän han fått en lock av Fannys hår, klippte han av en något större bit av hennes.

”Ska jag knyta något om dem så ni inte tappar dem?”

”Nej, det behövs inte. Jag lägger den i min plånbok.”

Fanny studsade upp och försvann ut i hallen där hennes jacka hängde.

Mårten log glatt.

”Ja, jag kan lägga min här i min plånbok.”

Inte utan ett visst besvär gjorde han som han sagt. När han var klar höll han upp plånboken och visade den för Zac, som om han var stolt över sitt tilltag. Zac log vänligt.

När Fanny kom tillbaka, verkade hon inte lika upprymd. Det var också likt henne. Hennes humör växlade som kvicksilver. Det var en del av hennes charm.

Mårten däremot var på lika upprymt humör. Han drog Fanny intill sig och försökte kyssa henne. Zac rörde oroligt på sig.

Skickligt gled Fanny ur Mårtens grepp och försökte byta samtalsämne.

”Zac, berätta om -”

Hon kom inte på något, men såg ändå vädjande på Zac. Och som vanligt, gjorde han ett försök att uppfylla hennes önskan.

”En gång var det en riktig kunglighet som satt i publiken kväll efter kväll. Han var en av Fannys största beundrare.”

”En kung? Vilken då?”

”Ingen kung, men en släkting till alla möjliga kungar och drottningar. De har en massa där nere på kontinenenten. Ingen av dem har någon egen tron, men i alla fall – Jo, i Lichtenstein har de en hertig eller något och i Monaco har de ju en furste, men de flesta har ingenting kvar längre. I alla fall satt den här, vad han nu var för någon, där i publiken och stirrade på Fanny. Och så en kväll -”

”Det där är inget kul. Nej, släpp mig, Mårten. Jag är trött. Nu går jag upp och lägger mig. Du bäddar väl åt Mårten när ni går upp?”

”Javisst.”

”Nej, gå inte. Fanny. Kan du inte stanna lite till? Sitt här hos mig och -”

Än en gång drog Mårten Fanny till sig, men hon gled ur hans grepp.

”Jag måste sova. Min skönhetsömn, vet du. Zac, han är så snygg att han inte behöver sova. Det är du också. Sitt kvar och prata nu. Godnatt, Mårten.”

Hon kysste honom snabbt på kinden och drog sig undan. Med en kort nick åt Zacs håll försvann hon ut genom dörren.

Mårten sjönk ihop på stolen, med en så förkrossad blick att Zac tyckte ännu mer synd om honom. Han såg förresten rätt gullig ut med den där ledsna hundblicken.

”Här. Ta ett glas till. Vill du ha lite mer svampstuvning? Den är nog god fortfarande, fast den är kall.”

Zac försökte hälla upp de sista dropparna vin i Mårtens vinglas, men han drog istället till sig whiskyflaskan och fyllde på en rejäl omgång till. Det var nog inte direkt hälsosamt, men Zac förstod hur Mårten måste känna sig och gjorde inget försök att hindra honom.

”Det där -”

Han pekade dramatiskt åt det hållet Fanny försvunnit.

”Det är för fan typiskt. Vilken tjej vill ha en kille som mig? Va? Klart hon inte vill. Jag är en riktig bondfåne, precis som farsan. Töntig.”

”Här. Ta lite whisky till. Om du visste hur många gånger jag har känt mig som du. Det gör alla någon gång. Men man kan inte få alla. Det fungerar inte så. Ibland har man otur.”

”Typ jämt.”

”Nej, då, det tror jag inte. Var inte du och Eva -”

”Eva. Jo, men hon vill ju ha alla. Eller hon skulle ha velat ha alla om det hade funnits någon mer än mig och hennes galna, jävla brorsa.”

”Ja, han, ja. Kul typ.”

”Nej. Inte ett dugg kul. Jag menar, jag är inte emot lite porr ibland. Det kan vara rätt så – Men hans jävla filmer. Du har kanske sett en del, men jag kan garantera att de där – de tar priset. Borde för fan vara förbjudna.”

”Jaså? Ja, själv ser jag inte så mycket på porr. Men, då så. Du behöver ju inte vara kvar här längre. I Göteborg -”

Zac avstod från att påpeka att han oftast fick så mycket sex han ville, utan att behöva sitta med glasartad blick och stirra på en tv-skärm. Verkligheten var betydligt mer spännande än några flimrande filmrutor. Fast det var förstås innan han kom upp hit, till vischan.

”I Göteborg kommer alla att tycka som hon. För jag är ju en jävla bondläpp.”

”Äsch. Du kommer att ha jättekul där. Det finns ju, antar jag, en massa som inte finns här. Kläder och prylar och fler människor. Allt möjligt.”

”Men ingen kommer att vilja ha mig. Är det kläderna? Eller är det bara att jag är jävligt ful?”

”Du är inte ful. Kläderna är kanske lite – fantasilösa, men – du hittar säkert något som passar där i Göteborg.”

”Jo, jag är ful. Det måste jag vara. Ingen vill ju ha mig.”

Till Zacs förfäran skymtade han tårar i Mårtens ögon. Fylld av medlidande sträckte han ut handen och klappade lite lamt på Mårtens axel. När han just kommit till Änglagård och den här avkroken hade han inte haft något emot att skärra upp Mårten lite med att låtsas stöta på honom. Det hade roat honom att blanda in lite undertexter i allt han sa till bondsonen, men nu – nu kände han Mårten alltför väl och tyckte för bra om honom.

”Du, ta det lugnt. Mårten. Du.”

Hjälplöst började Zac klappa Mårten i ryggen, som han ibland hade fått göra med Fanny. Fast Fanny hade han oftast bara kramat om ordentligt. Kanske svängt om lite med henne eller knuffat ner henne på sängen och kittlat henne, tills gråten var som bortblåst och hon hade glömt bort vad som gjort henne ledsen. Men det här var ju Mårten, inte hans lilla Fanny från förr.

Ändå hade hans tafatta försök att trösta nått fram till Mårten och till Zacs förvåning lutade Mårten huvudet mot hans axel.

”Såja. Det är okej. Du. Det finns så många tjejer i världen. Lita på det.”

”Jo, men de kommer inte att vilja ha mig.”

”Det är klart att de gör. Du, se på mig. Hallå. Jag lovar. När du har varit i Göteborg några månader, allra högst ett år kommer du att han en flickvän och – Säkert.”

”Nej. Jag kommer aldrig att få någon flickvän.”

”Lugna dig.”

Zac smekte omedvetet Mårten över nacken. Omärkligt hade han själv lutat sig lite närmare och Mårten pressade sig emot honom på ett sätt som borde ha fått Zac att oroa sig igen. Men av någon anledning gjorde han inte det. På något sätt närmade deras ansikten varandra och nu vilade Mårtens kind mot Zacs. Snyftningarna började avta något, men Zac fortsatte att stryka Mårten över nacken och bakhuvudet.

Plötsligt såg Mårten upp och deras ögon möttes. Zac flämtade till och utan att han förstod hur det hade gått till, möttes deras läppar. Kyssen fick Zac att totalt glömma alla sina föresatser. Trots allt glömde han inte vem han satt och höll om. Mårten. En heterokille. Det här gick inte. Inte om han ville att de skulle kunna fortsätta att vara kompisar. Speciellt inte med tanke på att han – kanske – var Fannys bror. I vilket fall som helst, det här var helt omöjligt.

Men till sin totala häpnad fick Zac inse att Mårten långt ifrån gjorde motstånd. Istället besvarade han kyssen märkligt skickligt. Det blev svårare och svårare för Zac att tänka klart. En annan möjlighet började bli mer och mer attraktiv. De kanske kunde – om de inte – vad skulle det göra egentligen? På andra ställen, i lite större städer, hände nog sådant här rätt så ofta. Det fanns ingen anledning att bli hysterisk. Kanske – eller snarare – det fick gå hur det ville. Nu gick det inte att hålla emot längre.

Klumpigt kom de på fötter. Ingen av dem ville släppa taget. På något sätt kom de upp för trappan och istället för mot gästrummet, styrde Zac Mårten mot sitt eget rum, där Mårten för ett par somrar sedan hade spikat upp några hyllor och reparerat några råttätna lister. De sjönk ner på sängen och så –

Spriten gjorde att Zac hade lite svårt att minnas exakt vad som hänt, senare nästa dag, när han så småningom vaknade till. Huvudet värkte och det tog en ganska lång stund innan han förstod vad som var annorlunda. Han öppnade ögonen, men stängde dem nästan genast igen.

Det var i vilket fall som helst uppenbart att han var ensam. Sängen kändes så konstigt tom nu när han hade fått sällskap där för en gångs skull. De gånger Fanny kände sig ensam, eller ljudet av råttor inne i väggarna hade drivit Zac att söka sig till en betryggande famn, hade han legat inne hos Fanny.

En stund senare slogs dörren upp och en grinigt kisande Fanny tittade in.

”Jaså, där är du. Jag skulle vilja ha kaffe och magnecyl. Kan inte du -”

Zacs första impuls var att be Fanny ordna det där själv, men så hade han inte hjärta att göra det. Med en kraftansträngning kom han på benen. Det dunkade förskräckligt i huvudet och han önskade att han hade kunnat somna om bara.

Hans nakenhet brukade inte genera honom ett dugg, men den här gången mindes han svagt vad som hänt kvällen innan och för en gångs skull kände han sig blyg inför Fanny. Det var som om hon skulle kunna se på honom vad han gjort den natten. Men det var bara dumheter.

Hon hade i vilket fall som helst inte stått kvar och stirrat. Så fort hon sett att han kommit på benen hade hon vacklat tillbaka in i sitt eget rum.

När han kom upp igen, med kaffet och värktabletten, låg hon och blundade, men hon såg upp när hon hörde dörren knarra.

”Tack. Kom och lägg dig. Vi sover ett tag till.”

”Nej, jag ska -”

Hon insisterade inte, utan svepte bara i sig kaffet, trots att det var skållhett och svalde några tabletter. Så rullade hon över på sida och drog upp täcket så långt att knappast ens håret uppe på hjässan syntes.

Zac försvann in till sig igen. Han skulle definitivt kunna somna om.

Frampå dagen, när han tvättat sig så gott det gick, och gjort i ordning en riktig frukost åt Fanny, kändes det lite bättre. Båda två började känna sig rätt normala.

Ändå kunde inte Zac låta bli att fundera på det som hänt. Skulle Mårten hata honom nu? Hade han förstört allt? Nu efteråt, ångrade han att han låtit det gå så långt. En kyss, när båda två var såpass fulla som de varit, hade de nog kunnat komma över. I alla fall hoppades Zac att Mårten inte var för – provinsiell och kanske homofobisk. Om man tänkte efter skulle det inte vara helt otänkbart. I vilket fall som helst misstänkte Zac att Axel nog skulle vara benägen att komma efter honom med skarpladdat vapen för att hämnas det han gjort mot sonen.

Men nu hade de ju gjort så mycket mer än bara kyssts. I normala fall skulle Zac bara ha skrattat åt en ilsken pappa. Vem brydde sig egentligen? Nu kändes det lite annorlunda. Han hade ju bott här ute på landet ett tag och börjat förstå lantisarna en aning. Det gick inte att neka till att han skämdes lite. Om han stötte på Axel skulle det kännas – lite obehagligt.

Han försökte ignorera sina skuldkänslor gentemot Fanny. Så här kunde han bara inte behandla henne.

”Är inte Mårten uppe än, förresten?”

”Han har åkt.”

”Redan? Går det bussar så här tidigt här ute?”

”Klockan är över tio, Fanny.”

”När gick han? Jag hörde honom inte. Han måste ha gått väldigt tidigt.”

”Inte vet jag. Han var borta när jag kom upp.”

”Då när du hämtade kaffet och tabletterna åt mig? Oj. Han måste ha varit väldigt pigg på det där bussjobbet.”

Zac svarade inte. Han låtsades väldigt intresserad av att röra om i kaffet, trots att han inte använde varken mjölk, grädde eller socker. Fanny verkade inte märka något ovanligt.

”Det är väl lika bra att vi börjar packa snart, eller hur?”

”Jo, det är det nog.”

”Har du fortfarande ont i huvudet? Din stackare. Ska jag ge dig lite nackmassage?”

”Va? Nej tack. Det ordnar sig.”

”Vad sur du är då. Du kanske hade rätt igår. Vi kanske inte borde ha druckit så där hemskt mycket ändå.”

”Nej, det kanske vi inte skulle ha gjort.”

”Okej. Nu går jag upp och kollar hur det är med väskorna och så. När du är på det här humöret är du inte kul alls.”

När Fanny gick upp för trappan kikade hon ändå in i rummet som Mårten sovit i. I alla fall utgick hon från att det var det rummet. Det var det de brukade använda som gästrum. Änglagård var ju full av rum, så säker kunde hon inte vara. Till hennes förvåning var rummet helt i ordning. Sängen verkade inte ha varit bäddad och allt stod exakt som det gjort tidigare. Zac var verkligen noggrann med städning och så.

Lite förvånad tittade Fanny in i det andra tomma rummet, det som låg mitt emot. Hon rynkade pannan. Varför hade inte Zac bäddat åt Mårten? Hade han låtit den stackarn slockna där nere på soffan? Uppe på vinden trodde hon ändå inte att Zac hade lagt Mårten.

Nu hade hon glömt packningen och väskorna. Istället gick hon ner igen, långsamt och försiktigt så inte huvudvärken skulle komma tillbaka.

”Var låg Mårten egentligen?”

Hon såg sig omkring i rummet de suttit i kvällen innan. Där fanns inga spår av deras lilla spritfest, utom de tomma glasen som stod kvar på bordet. Inte ens en kudde låg på soffan, bara de vanliga små prydnadskuddarna, och de låg exakt som hon lämnat dem.

Hade Zac retat Mårten så att han sprungit ut i mörkret ensam? Eller hade de helt enkelt blivit ovänner? Hon måste få veta. Den första sommaren hade Zac småflirtat med Mårten, bara för att få sig ett gott skratt på killens bekostnad. Mårten själv hade ju inte ens fattat. Tänk om Zac hade börjat driva med Mårten av någon anledning? Visserligen var det mer typiskt för henne själv än Zac, som alltid var så väldigt snäll att man ibland retade sig på det.

Hon gick ut i köket där Zac fortfarande satt och såg ut genom fönstret med en melankolisk blick. Det var ovanligt. Vid den här tiden brukade Zac redan ha diskat och snyggat till lite om det behövdes och kanske skulle han ha varit på väg att gå till affären för att handla. Så här brukade han bara reagera när han var olyckligt kär eller hade blivit dumpad av någon. Men nu kunde det ju ändå inte bero på det. De hade inte träffat några andra på flera veckor.

”Vad hände?”

Zac ryckte till och såg på henne med plågade ögon. Något var fel. Hon kände det på sig. Vad hade han gjort egentligen?

”Vad menar du?”

Han försökte prata bort det. Zac lät alltid så där när han försökte undvika att svara. Han kunde inte ljuga för henne. Det kunde hon, men just därför försökte hon alltid att undvika det, om hon inte visste att sanningen skulle göra honom alltför ledsen.

”Igår kväll, efter jag gick upp till mig.”

”Inget. Vi bara drack lite till och så gick vi och la oss. Hur så?”

”Du gjorde aldrig i ordning gästrummet. Något av dem.”

Zac ryckte på axlarna och såg bort. Han ville inte möta hennes blick. Men hon skulle inte låta honom komma undan.

Fanny klev fram och ställde sig mellan Zac och fönstret och tog tag i hans haka. Hon tvingade honom att möta hennes blick.

”Nu berättar du. Kom inte och säg att han låg ute på soffan för det gjorde han inte. Det ser jag väl. Ingen har sovit där. Den är förresten för liten för någon av er att sova på. Jag skulle inte kunna sova gott där. Tala om sanningen nu.”

Fortfarande teg Zac.

”Blev ni ovänner? Stack han iväg igen?”

”Nej. Mårten blev lite ledsen när du hade gått men annars hände ingenting.”

”Ingenting? Vart tog han vägen då?”

En plötslig insikt slog ner i Fanny och hon måste sätta sig. Nej. Inte Zac och Mårten. Det var omöjligt. Zac kunde väl ändå inte ha – Mårten kanske inte tålde starksprit så bra och de hade faktiskt blandat lite för många spritsorter. Det var aldrig bra, det hade Fanny lärt sig av egen bitter erfarenhet.

”Vad gjorde du med honom?”

”Jag gjorde ingenting.”

”Vad gjorde ni då?”

Zac sjönk ihop lite och så samlade han sig och vände sig mot Fanny igen.

”Fanny – det var inte meningen. Jag hade ingen aning om att det skulle bli så. Vi -”

”Låg du med honom?”

Zacs blick sa allt.

Fanny började gå fram och tillbaka i köket, så upprörd var hon. Hon hade konstigt nog alltid haft betydligt mer temperament än Zac.

”Jag fattar inte det här. Hur kunde du? Mårten är ju för fan heterosexuell. Du bara – fattar du vad du har gjort? Han – Fy fan. Jag mår illa. Vi måste ut och leta efter honom. Han kanske har – Men sitt inte där bara så där lugnt. Tänk om han har -”

”Fanny. Jag våldtog honom inte. Hur kan du tro något så – Fanny. För helvete. Jag fattar inte hur det hände, men han ville lika mycket som jag. Tror du inte att jag skulle ha – Jag blev totalt paff. Men han var med på det. Självklart. Jag har aldrig tvingat någon i hela mitt liv.”

”Du utnyttjade i alla fall situationen. Kom inte och säg att du inte har gått och varit tänd på Mårten hela tiden, för det vet jag att du har.”

”Nej, det har jag inte. Du vet lika bra som jag att han inte alls är min typ. Vad är det förresten? Är du svartsjuk?”

Fanny bleknade och ett ögonblick kände Zac att han hade gått för långt. Hennes ögon flammade och kinderna rodnade av ilska. Plötsligt kände Zac ett svidande slag mot kinden. Hans eget humör tände till och han kom på fötter så hastigt att Fanny tog ett steg tillbaka. Men han vände bara på klacken och gick ut i det andra rummet och började plocka med sig de tomma flaskorna och de använda glasen.

Utan att bry sig om Fanny, satte han igång med att diska och plocka undan. De skulle ju ändå stänga till Änglagård snart, så han kunde lika gärna börja.

När det stod klart att han tänkte ignorera henne, klampade Fanny uppför trappan, tre steg i taget som när hon var liten. Hon slängde ner några plagg på måfå i sin väska och slet upp innehållet i byrålådor och skåp. Det mesta hamnade i en vild oordning på sängen, men en del gled ner på golvet. Till slut satte hon sig på sängen, drog upp benen och begravde ansiktet i händerna. Tyst grät hon ut sin ilska och besvikelse.

Två dagar senare var de på väg tillbaka till Tyskland.

Första natten sov de på ett fult motell intill Autobahn. De var tvungna att dela rum, men lyckligtvis fanns det två sängar. Fanny kröp ihop till en liten boll och vände ryggen åt Zac. Zac satt ganska länge i soffan borta vid andra väggen och tänkte. När Fannys andetag saktat in och han insåg att hon sov, sträckte han ut sig i den andra sängen, vänd ifrån henne.

När de kom fram till Berlin hade de lugnat ner sig lite. De brukade alltid ägna de första dagarna åt att installera sig i det rum de brukade hyra.

En kvinna i övre medelåldern, som antagligen var prostituerad, hade hand om nyckeln. Hon tyckte om att skvallra och flirtade rutinmässigt med Zac. I vanliga fall brukade det roa honom att spela med. En gång hade han nästan hamnat i säng med henne, innan han lyckats komma på en förevändning för att gå därifrån. Den här gången var han så långt borta i tankarna att kvinnan bara ryckte på axlarna och försvann in till sig igen så fort hon lämnat över nyckeln.

Han gick en runda i kvarteret medan Fanny satt på en bar och småpratade med några gamla vänner. De var gamla ossis och hade antaligen mycket intressant att berätta om DDR-tiden, men Fanny var mer intresserad av deras yrkesmässiga minnen. Flera av dem var gamla artister av olika slag. Hon älskade att höra talas om tiden när hennes mamma uppträtt här.

Zac drog sig motvilligt tillbaka till baren när det började mörkna. Han hörde sång och pianospel därinifrån, fast pianomusiken bara kom från en gammal bandspelare som stod på en hylla. När han öppnade dörren och steg in, hörde han att sången var Lili Marlene, Marlene Dietrichs gamla paradnummer. Det var Fanny som sjöng.

Hon hade lärt sig den när hon var så liten att det bara såg lustigt ut när den lilla flickan klädde ut sig och framförde den gamla sången. Zac kunde inte låta bli att le ömt vid minnet. Skorna hade varit för stora och hatten också. Alltihop var för stort och gammalt och slitet. Så gammalt att alltihop nog hade kunnat tillhöra Marlene Dietrich på riktigt.

När Zac kom in märkte han genast att de gamla stamkunderna kände igen honom.

”Zac. Willkommen. Du kan väl sjunga något för oss också.”

”Hej. Jag är inte på humör just nu. En annan gång.”

De såg kanske att det var något med honom, för ingen insisterade. När Fanny sjungit färdigt reste hon sig och gick ut, utan att dricka ur sitt glas. Zac kastade en blick runtom i lokalen, men så sa han hastigt adjö till deras gamla vänner och skyndade efter Fanny.

”Fanny -”

Hon låg på sängen och tittade upp i taket.

”Vi kan vänta, men är det inte bäst att vi pratar om det? När vi börjar jobba är det bäst att vi -”

”Vad finns det att prata om?”

”Vet inte. Kanske den verkliga anledningen till att du är så förbannad på mig. Var ärlig för en gångs skull.”

”Vad menar du?”

”Visst. Det var ett misstag det där med Mårten. Tror du inte att jag fattar det? Men det är inte för Mårtens skull du är så här arg. Erkänn.”

”När du är så här vill jag inte vara med dig.”

”För sent. Vi är fast med varandra, antingen vi vill eller inte.”

”Jag hatar dig, Zac.”

”Nej, det gör du inte.”

”Jag hatar när du gör så här. Det är inte rättvist.”

Innerst inne visste han att hon hade rätt. Det var inte rättvist. När han inte kunde – Men någonstans måste han få höra det, även om det gjorde lika ont varje gång.

Fanny vände sig och såg på honom och nu ångrade han sitt utbrott. Hennes ögon var fulla av tårar och hela ansiktet förvreds när hon försökte sluta gråta.

”Gumman. Förlåt. Jag är en jävla idiot.”

”Ja, det är du.”

Han böjde sig ner och strök bort tårarna som gjorde att hennes kinder blänkte i det svaga ljuset från den enda glödlampan.

Hon kastade sig in i hans famn och grät en stund till. Det påminde honom om hur Mårten hade varit den där kvällen. Men just nu intresserade det honom inte. Om han ändå bara kunde –

”Du vinner. Jag älskar dig. Din skitstövel. Men det bryr du dig ju inte om.”

”Sh. Lugna dig. Det är okej. Jag ska vara snäll nu. Förlåt. Du borde hata mig. Det är mitt fel alltihop.”

”Ja, det är det, men du vill ju inte lyssna på mig.”

”Fanny, det är ingen idé. Du vet hur det är.”

”Det vet du också. Du vet att jag -”

”Jag är ledsen. Om det bara fanns något jag -”

”Du älskar mig också. Erkänn.”

Zac smekte Fanny över håret. Utan att han visste hur det hade gått till började han kyssa bort tårarna ur hennes ansikte. När han märkte vad han höll på med, slutade han och drog Fanny hårdare intill sig. Hon hade manövererat in honom i ett hörn och det var rätt åt honom. Han borde ha vetat bättre än att ta upp det där gamla bråket mellan dem. Det fanns inte en chans att han kunde vinna den här diskussionen, men tyvärr kunde inte hon det heller.

”Ja. Jag älskar dig också.”

Hans röst var knappast mer än en viskning.

”Men det räcker inte.”

”Men om jag säger att det gör det då?”

”Fanny, jag kan inte vara din kille. Du vet varför.”

”Jag vet varför du tror att det inte går. Men jag fattar ändå inte varför. Om du ska träffa andra, kan ju jag göra det också. Vi är ju inte som alla de där töntarna.”

”Nej. Du förtjänar något mycket bättre än så.”

”Jaha. Då är det väl lika bra att vi sover då. I morgon har vi ju vårt första gig. Om man nu kan räkna det. En mjukstart i alla fall.”

”Ja, det är bäst att du sover nu.”

”Ligger du här hos mig?”

Zac ville verkligen inte göra det. Det skulle inte vara rätt. Inte efter allt som varit. Men han visste att han mycket sällan klarade av att neka Fanny något. Han suckade.

”Visst. Du kan börja i badrummet, så kommer jag senare.”

Forts

© Tonica