| Huvudpersoner: | Wallander, Linda, Stefan |
| Beskrivning: | Wallander hoppas att Stefan inte minns vad som hände i Estland. Stefan å sin sida har ändrat sig sen innan resan. Nu är han oförskämd och lat. Till slut tar Wallander ledigt och försöker koppla bort jobbet, men tyvärr blir allt bara värre. |
Wallander reste sig ur stolen och tvingade fram ett motvilligt leende. Han såg inte fram emot att arbeta ihop med Stefan Lindman igen. Det skulle bli första gången sen den olycksaliga Estlands-resan. Hittills hade Wallander klarat sig undan, eftersom Stefan till att börja med enbart hade skrivbordstjänstgöring och därefter tursamt nog hade skickats iväg på en vidareutbildningskurs.
Men nu var allt tillbaka till vardagen igen, och Lisa Holgersson hade bestämt att Wallander och Stefan skulle utreda ett svårlöst mordfall. Kvarlevorna efter en människa hade hittats ute i skogen av en bärplockare. Mer trivialt kunde det inte bli, tänkte Wallander. Ett gammalt typfall, likadant som flera han själv utrett som nybliven polis för fler år än han ville tänka sig. Det intressanta var att de kanske hade hittat en person som varit försvunnen i nära tio år. Ett oavslutat fall som gett Ystadpolisen huvudbry ända sen mannen rapporterats saknad i slutet av förra seklet. Han var inte känd av polisen, som det brukade heta i kvällspressen, men däremot fanns det flera potentiella motiv för ett mord, om det nu var dödsorsaken. Fast nu var inte kvarlevorna ens könsbestämda, än mindre identifierade. Egentligen var det bara polisskvallret som gjorde gällande att det var fråga om den person de gissade på.
Wallander hade inte själv utrett försvinnandet, men han mindes fallet mycket väl. Han bläddrade förstrött igenom mappen som innehöll den tidigare utredningen. Egentligen var det väl tidigt att börja läsa in sig på fallet, men å andra sidan visste de ju ingenting på det här stadiet. Han kunde lika gärna förbereda sig lite, om det nu skulle vara just den försvunne mannen som låg på rättsläkarens bord täckt av ett lakan. Wallander försökte att inte tänka på att om kvarlevorna tillhörde en utländsk medborgare på genomresa eller snarare flykt, skulle de antagligen aldrig få reda på vem det var.
Det som störde honom mest var att han nu skulle behöva arbeta ihop med Stefan. Bortsett från allt annat hade han observerat och fått höra att Stefan en period varit ovänlig och närmast oförskämd mot Linda, som hade arbetat ihop med honom ett par gånger sen Stefan återgått i full tjänst. Tyvärr hade det inte på något sätt minskat Wallanders attraktion för den yngre mannen. Han skämdes ordentligt, men det ändrade ingenting. Tanken på den yngre kollegan fick Wallander att stänga igen mappen och fortsätta ut genom dörren. Ingen idé att skjuta upp sammanträffandet längre. När han kom ut i det större rummet utanför såg han att Stefan satt kvar vid sitt skrivbord med en kopp kaffe intill sig. Linda syntes inte till men några av de andra kollegorna ägnade sig åt olika arbetsuppgifter.
Ett ögonblick frestades Wallander att göra sig ett ärende ut ensam. Utan Stefan. Men han kunde inte gärna låta bli att lyda Lisa Holgersson nu när han dessutom var skyldig henne stor tacksamhet för att hon räddat honom från utpressaren som han själv dumt nog utsatt sig för. Han tog ett djupt andetag och fortsatte mot Stefans bord, medan han ansträngde sig att verka oberörd. Än en gång påmindes han om att han inte visste säkert om Stefan mindes vad som hänt i Estland.
”Hej. Vad säger du om att tala med ex-frun nu?”
Stefan fortsatte utan att låta sig skyndas på med att dricka ur det sista av kaffet. Lugnt ställde han ner koppen igen och lutade sig tillbaka. Istället för att svara ryckte han nonchalant på axlarna.
”Kom då. Om du är klar så -”
”Visst. Brinner det eller?”
”Nej, för all del. Du kanske har något annat att avsluta. Jag kan själv -”
”Nej, kom då så sticker vi.”
Det här var något nytt. Tidigare hade Stefan säkerligen undvikit att svara på frågor och följt minsta motståndets lag, men han hade alltid varit artig och väl medveten om sin ställning. Det var tydligt att han siktade på en befordran och förflyttning. I alla fall innan den här förändringen hade inträtt. Wallander visste inte riktigt hur han skulle hantera den nya attityden.
När de kom ut på parkeringen fortsatte Stefan utan att konsultera sin äldre kollega mot den bil han brukade föredra att köra, låste upp dörren och satte sig bakom ratten. Wallander tyckte inte det var värt att bråka om, så han sa inget. Det här skulle bli svårt nog ändå.
Under tystnad körde de till den försvunne mannens exfru. Hon visade sig vara hemma och visade utan att klaga in de båda poliserna i sitt vardagsrum. Wallander fick erkänna att hur den försvunne mannen än betett sig hade han öga för kvinnlig skönhet. Kvinnan som artigt iakttog dem verkade vara i Wallanders egen ålder och de uppgifter han tagit del av bekräftade hans antagande.
Wallander försökte uppbringa något intresse för det gamla fallet, som uppenbarligen inte ledde någonvart men började tappa tålamodet. De kom ju inte längre. Lika bra att ge sig iväg. Det fanns några personer till som de kunde tala med innan de måste ge upp, än en gång. Han tvivlade starkt på att de skulle hitta mördaren efter så här lång tid. Det skulle i så fall bara vara om det fanns några entydiga spår på kvarlevorna, eller om andra nya fakta dök upp.
Hastigt tackade han kvinnan och vände sig mot ytterdörren. Han hörde Stefan andas in som om han ville opponera sig, men så följde han efter Wallander utan ett ord. Wallander började bli nervös. Vad var det med Stefan? Visste han vad som hänt eller berodde förändringen på något gräl med Linda? Om inte den där olycksaliga Estlandsresan hade varit skulle han ha frågat Stefan rent ut, men som det var kunde han inte förmå sig till det. Wallander var djupt försjunken i sina tankar när han plötsligt hörde Stefan fräsa något.
”Hur sa?”
”Hör du inte vad jag säger? Där inne nonchalerade du mig totalt. Jag hade fler frågor att ställa och du bara svepte iväg. Respekterar du inte mig som yrkesmänniska? Jag märker ju att du inte har någon respekt för mig som privatperson, men jag trodde i alla fall att du uppskattade mina yrkeskunskaper.”
”Men Stefan – jag förstår inte -”
”Gör du inte?”
Stefan fixerade Wallander med en blick som fick den äldre mannens kinder att hetta till, men han förstod fortfarande inte. Förvirrat stod han kvar medan Stefan stampade förbi honom utan att vänta på svar. Deras kollegor hade sett upp och stirrade nyfiket på dem. Wallander bet ihop tänderna och skyndade sig förbi dem in på sitt eget kontor. Han fick inte låta sig skakas om så här. Det var bara en tidsfråga innan Linda eller Lisa anade något.
Han hoppades att Stefan skulle lugna ner sig, annars visste han inte hur han skulle lösa situationen. Det värsta var att han inte längre kunde tala öppet med sin dotter. Han hade verkligen försökt jobba på relationen med flickan men nu verkade det som de skulle glida ifrån varandra istället för att komma varandra närmare. Wallander förbannade sin egen svaghet, men kunde inte se någon utväg som inte varnade åtminstone dottern och chefen att det var något som inte stämde. Det fick inte ske. Då blev han väl tvungen att säga upp sig och flytta, kanske utomlands.
För att komma bort från alltsammans, bestämde sig Wallander att resa bort över veckoslutet. Varför skulle han inte unna sig en weekend i Köpenhamn eller Malmö? Det var faktiskt rätt länge sen sist. Till slut bestämde han sig för att nöja sig med att ta ledigt och unna sig lite god mat och dryck under några dagar. Han tyckte om hotellet och det fanns några restauranger som han gärna ville besöka igen. Omväxlingen skulle säkert göra honom gott. När han kom tillbaka kanske han fick arbeta ihop med någon annan istället.
***
Han blev medveten om att det dunkade plågsamt i huvudet. Försiktigt försökte han vända sig om. En våg av illamående svepte genom honom och det var nära att han kräktes. Vad hade egentligen hänt? Eftermiddagssolen sken in genom fönstret och stack honom i ögonen. Han försökte minnas gårdagskvällen. Hotellet. Hade han gått ut eller stannat i baren? Det var svårt att fokusera när det kändes så här i huvudet. Än en gång fick han uppbringa all sin viljestyrka för att inte kräkas. Just nu verkade det omöjligt att röra sig ens så långt som till toaletten.
Han visste inte hur lång tid som passerade. Kanske somnade han om igen. Nu kändes huvudet lite klarare, även om det fortfarande värkte. Trots det började han inse att hans minnen av gårdagskvällen fortfarande var skissartade. Vad var det med honom? Han hade ju för länge sen slutat dricka så här. Hans hälsa tålde det inte längre, det var han väl medveten om.
Till slut lyckades han sätta sig upp. Rummet snurrade lite men efter en kort stund började hans syn stabilisera sig. Då upptäckte han något han hittills inte lagt märke till. En annan människa låg intill honom i sängen. Han ryckte till och svalde hårt. Det här var ytterligare en sak som han inte kunde kosta på sig längre. Så tvingade han sig att ta sig en närmare titt. Det enda som syntes var en tät kalufs hår som stack fram ovanför lakanet som var uppdraget till nacken. Vem det än var, låg på mage.
Wallander harklade sig lite på prov. Det var inte en bra idé. Till slut lyckades han ändå kväva illamåendet, åtminstone en aning. Den som låg intill honom rörde sig inte och verkade inte ha hört något. Wallander funderade på att helt enkelt försöka väcka personen, men ett annat behov pockade på och med en viss ansträngning lyckades han komma på fötter. Han använde toaletten, spolade och ställde sig vid tvättstället. Spegelbilden som stirrade tillbaka mot honom ingav inte förtroende. Om hans chef hade fått se honom så här… Med en grimas böjde han sig ner och skvätte vatten i ansiktet.
Nu började han känna igen rummet. Det var lyckligtvis hans eget hotellrum. När som helst borde väl hans tillfälliga gäst vakna och så – Ofrivilligt mindes Wallander sin dotters tanklösa förmaning efter han vansinnigt nog hade trasslat in sig med en utpressare. Man kan få något obotligt. Hur han än försökte mindes han ändå inget av gårdagskvällen. Han visste inte vad som hänt mellan honom och besökaren och om han i så fall hade tänkt på att skydda sig. Att han aldrig lärde sig.
Wallander funderade på att klä på sig och gå ut en stund. När han kom tillbaka skulle väl ändå besökaren ha gått. I vilket fall som helst bestämde han sig för att klä på sig. Han såg sig om efter sina kläder och hittade dem slängda i en hög på golvet på sin sida av sängen. Hans spontana reaktion var avsmak. Han lät plaggen falla till golvet igen, och började leta efter det ombyte han visste att han tagit med sig. Egentligen ville han duscha men på något sätt kunde han inte förmå sig till att klä av sig helt. Det räckte alltför väl med att han stod här i bara kalsongerna.
När han klätt på sig tog han fram mobilen. Klockan var över halv två på eftermiddagen. Huvudet gjorde sig fortfarande påmint och han funderade på att ringa till rumsbetjäningen och be att få ett glas vatten och några magnecyl. Enbart tanken på besökaren fick honom att avstå. Plötsligt var det något med den orörliga gestalten under täcket som fick honom att undra. Något var fel. Han böjde sig ner över den andra sänghalvan. Inte ett ljud hördes. När han såg efter noga, insåg han med en stigande känsla av obehag att täcket inte reste och sänkte sig alls, så som det borde göra. Det skulle han ha lagt märke till för länge sen om han inte ansträngt sig så för att ignorera den orörliga figuren.
Trots sina många års erfarenhet av polisarbete tog det honom en stund att samla tillräckligt med mod att dra undan täcket. Utsträckt på mage, naken, låg vad som visade sig vara en ung man. Så ung, dessutom, att Wallander bleknade, lika mycket av det faktum att ynglingen inte verkade andas, som av att han såg ut att vara högst tjugo år gammal. Den här gången kunde Wallander inte undertrycka illamåendet längre. Han rusade ut i badrummet, tacksam att han inte hade fällt ner toalettlocket tidigare.
Inte förrän han tömt magen helt avtog kräkreflexerna något och till slut kom han på benen igen, ostadigare än förut. Han drack under kranen för att bli av med den vidriga smaken i munnen. Nu blev han medveten om att han frös så han skakade. En del av hans medvetande kunde kyligt konstatera att chocken hade satt in. Han undertryckte en impuls att bara fly ut ur hotellrummet, antingen för att återvända hem, eller för att försvinna över bron och ner till kontinenten och den relativa anonymiteten där. En polisman kunde inte kosta på sig att bryta samman så där.
Med en hand som kändes fuktig inuti, lyfte han telefonluren och ringde in det inträffade. Mannen som svarade var inte en personlig bekant, men självklart kände han till konstapeln och vad värre var, denne visste vem Wallander var. Det vore underligt annars. När han avslutat samtalet la Wallander ner luren och gick och satte sig i soffan. Han reste sig genast och gick och hämtade sin kavaj. Ändå frös han lika mycket som innan han satt den på sig.
Antagligen tog det inte mer än en kvart innan polispatrullen var på plats. Till hans fasa hade Linda tvingat sig till att följa med och innan brottsplatsundersökarna hade avslutat sitt arbete anlände också hans chef. Han la märkte till att Linda inte ens låtsades delta i arbetet. Hon satte sig intill honom och försökte distrahera honom, medan rättsläkaren utförde sitt otäcka arbete och teknikerna säkrade alla spår. Än så länge hade ingen uppenbar dödsorsak kommit fram. Linda hade just lyckats få sin far på benen för att köra honom till stationen, när Lisa Holgersson klev in. Hennes blick bådade inte gott. Linda placerade sig mellan sin far och den äldre kvinnan.
”Jag tänkte köra pappa till stationen -”
”Inte förrän jag har fått en preliminär rapport.”
”Kan inte det vänta? Du ser väl själv -”
Lisa Holgersson avbröt sig och stirrade genomträngande på Wallander. Hon ändrade inte en min, men nickade så.
”Ni åker med mig så kan jag höra dig i bilen.”
De hade knappt satt sig när explosionen kom.
”Vad flyger det i dig, Kurt? Är det här någon sorts sen medelålderskris? Pojken är väl inte mer än tjugo, högst.”
”Jag -”
Linda såg undrande på sin far. Hon ville också gärna ha svaret på de där frågorna, men hon märkte också att hennes far var nära bristningsgränsen. Om han skulle få en hjärtinfarkt –
”Nå? Jag trodde du lärde dig din läxa sist något i den här stilen hände.”
”Jag minns ingenting av gårdagskvällen. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående.”
Lisa Holgersson fnös.
”Du var bakfull. Det är inte det som förvånar mig. Men den där pojken -”
Hon avbröt sig när telefonen ringde. Efter en tveksam blick på sina passagerare, lämnade hon över telefonen till Linda. Linda stirrade frågande på sin chef, men tog ändå samtalet.
”Linda Wallander. Nej, hon kör. Jaha. Ok. Jag ska hälsa henne det.”
Tankfullt avslutade Linda samtalet och satt så länge med mobilen kvar i handen att hennes chef hostade menande. Till slut var det Wallander som tog telefonen ur hennes hand och lämnade över den till sin chef.
”Nå?”
”De hittade ingen uppenbar dödsorsak, så det får vänta till – obduktionen.”
”Jaha, tack, Linda. Kurt, du hävdar alltså att du inte har något minne av gårdagskvällen?”
”Ja. Och innan du säger något mer, så kan jag inte tänka mig att jag – att vi – Han är ju bara en pojke. Jag skulle aldrig -”
Lisa Holgersson suckade. Hon förstod inte vad som hade flugit i Wallander. Han var kanske ingen mönsterpolis, men som mordspanare hade han definitivt sina poänger. Om han nu skulle svika, kanske det var bäst att han gick i pension. Kanske måste det ske innan hon själv drog sig tillbaka. Hennes vacklande hälsa kunde komma att kräva det förr än hon skulle vilja. Då hade hon hoppats att Kurt Wallander skulle bli kvar i några år tills en lämplig efterträdare hade kunnat sättas in i arbetet. Hon hade faktiskt hoppats att Stefan Lindman kunde vara den som en dag tog över, men på sista tiden hade Stefan börjat uppföra sig egendomligt. Och man måste säga att han visat tecken på dåligt omdöme när han gav sig in i relationen med Linda Wallander. Linda var för övrigt också lovande, kanske ännu mer än Stefan, även om hon behövde lite mer erfarenhet först.
Lisa Holgersson svängde in på parkeringen och ställde sin bil på den vanliga platsen. Det här skulle inte bli trevligt. Nu skulle hon behöva fråga ut Wallander, men eftersom det åtminstone ännu inte officiellt var fråga om en mordutredning tänkte hon göra det lite mindre formellt.
”Hur känner du dig, Kurt?”
”Jo, jag skulle vilja – duscha och så, men -”
”Vänta lite med det. Jag vill prata med dig först. Om du väntar inne på ditt rum, så kommer jag om några minuter.”
Han svalde igen. Den otäcka smaken i munnen ville inte ge vika och han vände sig mot kaffeautomaten. Linda tog ett steg för att följa efter sin far, men Lisa Holgersson stoppade henne.
”Linda. Har du tid ett ögonblick?”
”Visst.”
Hennes chef visade in henne på sitt kontor.
”Var det något mer?”
Linda sneglade efter sin far, men hennes chef stängde hastigt dörren bakom dem.
”Jaså. Jo. Det verkar som om killen kan ha blivit – våldtagen.”
Ett ögonblick såg det ut som om Lisa Holgersson skulle förlora medvetandet. Hennes redan tidigare bleka ansikte förvreds av en grimas som av smärta och Linda tog ett steg mot sin chef, som sjönk ner i sin stol.
”Ska jag hämta ett glas vatten?”
”Nej, det går över. Jag hade bara inte väntat mig det.”
”Men det är ju klart att pappa inte har -”
Linda tystnade och bet sig i läppen. Som dotter kanske hon kunde tillåta sig att vara övertygad om det, men som polis insåg hon att hon var tvungen att överväga alla möjligheter. Hon visste att hade inte Kurt varit hennes far skulle hon ha väntat med att bilda sig en uppfattning tills den tekniska undersökningen var klar.
Lisa Holgersson lyfte på luren och slog ett nummer.
”Hej. Ja, vad tror du? Kom hit och ta prover på – Kurt. Ja, det har med likfyndet att göra. Bara en formalitet.”
Det sista fräste hon. När hon lagt på, blev hon sittande tyst, som i andra tankar. Linda iakttog henne oroligt.
”Ursäkta att jag frågar, men – borde du inte sjukskriva dig?”
”Jo, kanske det. Men jag måste få en överblick över fallet först. Och du – jag vill att du håller dig undan. Det är körigt just nu, men jag tror det är bäst att du tar ett par dagar ledigt. I alla fall om du tänker vara ett stöd för din pappa, som dotter, alltså. Inte som kollega.”
Linda funderade en stund, men skakade så på huvudet.
”Jag ska försöka hålla mig ifrån själva utredningen, men jag vill inte sitta hemma och vänta på information. Låt mig få fortsätta jobba.”
”Då så. Men du vet vad som gäller. Gå tillbaka till ditt skrivbord nu och – du kan fortsätta jobba ihop med Stefan tills vidare.”
”Okej. Men – ska du inte ringa efter en ersättare åt dig själv? Ta inte illa upp men du ser inte direkt -”
Till Lindas förvåning började hennes chef skratta.
”Jag kan tänka mig det, men jag är faktiskt mycket bättre. Du skulle bli förvånad om du visste hur – Hur som helst, det är ingen fara. Jag ska som sagt ta mig en överblick över fallet, så jag vet vad vi har att göra med, men sen – ska jag nog dra mig ur det här. Någon annan får komma hit och utreda det här fallet om det visar sig att -”
Linda bet ihop tänderna. Det fick inte vara sant. Hennes pappa var ingen – Hon kunde inte ens avsluta tankegången. Det fick inte vara så.
Med bestämda steg gick Lisa Holgersson mot Wallanders rum. Hon måste sköta det här professionellt. Hur länge hon än känt Kurt fick inte deras privata relation komma emellan. Nu var det nog dags att konfrontera Wallander med informationen om den döde ynglingen. Snart kanske också den preliminära undersökningen skulle vara klar.
Han satt bakom sitt skrivbord, men när hon kom in, reste han sig upp och lämnade över stolen till henne. Själv satte han sig i besöksstolen. Skönt att han tänkte på det i alla fall. Det skulle ha känts lite egendomligt att sköta ett förhör, om än inofficiellt, från besöksstolen. Innan hon hann börja, knackade det på dörren och så klev en ung tekniker in. Han såg besvärad ut, men genomförde provtagningen utan problem. Wallanders ögon borrade sig in i Lisa Holgerssons, men han kommenterade inte. Inte förrän den unge teknikern försvunnit började han tala.
”Jaha. Jag antar att du har fått reda på dödsorsaken.”
”Jaså? Har du något att säga om den?”
När han insåg vad hon egentligen frågade, stelnade han till.
”Nej, självklart inte. Jag bara utgick ifrån att det var anledningen till att du beordrade provtagningen.”
”Jag har inte fått något besked om dödsorsaken. Men det var en annan sak – Kurt, den döde verkar ha blivit våldtagen.”
Först kunde Wallander inte ta in informationen. Han satt fortfarande och väntade på att hans chef skulle komma till saken, men så sjönk meningen av hennes ord in och han flämtade till.
”Men -”
”Du förstår kanske varför vi behövde ta prover på dig.”
”Ja, men -”
”Minns du fortfarande ingenting?”
”Nej. Jag checkade in vid femtiden. Så gick jag ut för att äta middag, men efter det – Jag minns inte ens att jag kom tillbaka till hotellet.”
”Var åt du middag?”
Han talade om det. Hon nickade trött. Det här var det sista hon behövde just nu. Visserligen var det sant att hon började bli bättre, men det fanns inga garantier.
”Om du inte har något att tillägga så räcker det väl nu. Åk hem. Jag hör av mig när jag vet mer.”
Hon la inte till att det kunde bli fråga om att arrestera honom, inte bara hålla kontakten, för det insåg han säkert själv. Han kände till rutinerna.
Linda insisterade på att få köra Wallander hem, och han orkade inte göra några invändningar. Han förstod inte hur det här kunde ha drabbat honom. Det var en mardröm som han hoppades han snart skulle vakna ur. Plötsligt ville han bara sova. Linda gick till slut med på att lämna honom. I vanliga fall hade han kanske inte haft fullt så mycket emot hennes inblandning, men just nu var det mer än han klarade av.
***
Linda återvände till stationen och väntade på obducentens första utlåtande. Vid det laget hade ryktet spritt sig och alla på stationen som inte var upptagna ute på fältet väntade spänt på ny information. Det var bara Linda som märkte hur ansträngd deras chef var. Linda funderade på att än en gång uppmuntra den äldre kvinnan att sjukskriva sig, men bestämde sig för att respektera dennas vilja och avvakta.
Väl medveten om vikten av den preliminära undersökningen av den döde, hade rättsläkaren prioriterat fallet, trots att de låg veckor efter med andra fall. Själva obduktionen skulle inte kunna genomföras förrän tidigast nästa dag, men det fanns ytligare undersökningar som kunde utföras direkt. I vanliga fall skulle Lisa Holgersson eller den ansvarige utredaren bevittna obduktionen, men den här gången visste de ju inte vad de hade att göra med. Dödsfallet kunde bero på naturliga orsaker, eller – mindre troligt – självmord och i så fall behövde de inte fortsätta utredningen. Rättsläkaren hade redan uteslutit möjligheten att den unge mannen hade varit minderårig. Han var troligtvis ungefär tjugo år gammal och det bedömdes som uteslutet att han skulle ha varit sjutton år eller yngre.
Till slut ringde telefonen inne på Lisa Holgerssons kontor och tystnaden i rummet utanför kunde jämföras med den som rådde i kylrummet borta hos rättsläkaren. Alla ansträngde sin hörsel till det yttersta och väntade spänt på att samtalet skulle avslutas. Det blev lyckligtvis kort, men det dröjde ändå en stund innan deras chef kom ut och såg sig omkring. Hon vinkade åt Linda att komma in på hennes kontor. Efter ett ögonblicks tvekan nickade hon också åt Stefan Lindman. Linda rynkade pannan. Just nu ville hon egentligen inte behöva samarbeta med Stefan. Men hon glömde ju att hon inte alls skulle få arbeta med det här fallet. Hon antog att hon bara skulle informeras, av ren vänlighet från deras chefs sida. Lisa Holgerssons ansikte hade återtagit något av sin normala färg och blicken i hennes ögon var mer lik hennes vanliga. Instinktivt hoppades Linda på goda nyheter, men hon förstod inte riktigt vari de skulle bestå.
”Stefan, jag vill att du tar dig an fallet. Går det bra?”
Stefan blängde ovänligt på henne.
”Det är klart. Varför skulle det inte vara det?”
Lisa Holgersson suckade men tvingade sig att ignorera Stefans utbrott. De var allihop upprörda. Det var bara naturligt, när det gällde en av deras kollegor.
”Så här ser det ut så här långt: Som ni nog vet är det fråga om en okänd man i tjugoårsåldern. Han har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, eller åtminstone – hårda tag – skulle man kunna säga. Det finns biologiskt material på och i kroppen och det ska naturligtvis analyseras. Labbet ska skynda på svaren så mycket som möjligt men det är ändå fråga om minst ett par dagar, antagligen en vecka, innan vi vet något säkert. Ingen tydlig dödsorsak har kommit fram än, så får vi vänta på blodproven. Det var allt.”
”Har ni testat Kurt?”
”Ja, vi har tagit prover på honom och de är redan på labbet nu.”
”Och?”
”Som det ser ut nu verkar det inte som -”
Lisa Holgersson avbröt sig. Det här ville hon inte säga inför Linda. Över huvud taget kändes det inte bra att diskutera en kollega så här. Men någon gång måste Linda lära sig att agera professionellt och det verkade som det skulle bli nu. Utan att ta hänsyn till sina egna känslor fortsatte Lisa Holgersson som om hon diskuterat en helt främmande person.
”Det fanns inga tecken på att Kurt hade haft sex nyligen.”
Linda kände sig så lättad att hon blev yr. Hon hade varit helt säker på att hennes far hade haft sex med killen, även om han naturligtvis inte skulle ha våldtagit honom eller dödat honom. Det här var bättre än hon vågat hoppas på.
”Något annat?”
Stefan lät som om han medvetet var ovänlig och brysk. Nu mindes Lisa Holgersson att Linda och Stefan hade haft något ihop. Kanske borde hon ge fallet till någon annan, om Stefan inte kunde hålla på distansen. Dessutom var det egendomligt att han ville använda något så uppslitande för att såra sitt ex. Det stämde inte med den bild hans chef bildat sig av honom.
”Jobba med det här så länge. Vi kanske måste ta in hjälp från annat håll så småningom.”
”Jaha. Okej.”
Hans chef nickade matt. Utan ett ord till försvann Stefan ut. Lisa Holgersson såg frågande på Linda som besvarade den outtalade frågan.
”Fråga inte mig. Jag har ingen aning om vad det är med honom. En tidig medelålderskris kanske?”
För sent mindes hon att chefen använt nästan exakt de orden om Wallander. Bara hon inte blev misstolkad nu. Men hon hade inte behövt oroa sig. Lisa Holgersson nickade bara igen.
”Linda – åk hem nu eller fortsätt med ditt ordinarie arbete. Låt Stefan försöka ett tag, men jag ska nog låta någon från Malmö ta över. Det känns bättre så.”
”Och du då? Ska du inte åka hem också?”
”Nej, jag måste vänta tills vi har fått obduktionsresultatet.”
”Okej. Men ta det lugnt. Du ska väl inte överanstränga dig?”
”Det behöver inte du oroa dig för, Linda.”
Linda rodnade över tillsägelsen och skyndade sig ut. Hon fattade varken vad som hänt med hennes far eller hennes tillfälliga partner.
***
Wallander lyckades till slut somna, men vaknade av ett genomträngande ljud. Han trevade efter mobilen men när han fick tag i den märkte han att det inte var den som ringde. Ljudet fortsatte och till slut kom han på benen och gick för att öppna yttedörren. Det var hans chef. Instinktivt ryggade han tillbaka, men lyckades bemästra reaktionen och steg åt sidan för att släppa in henne.
”Jag tänkte att du ville höra resultatet av obduktionen redan nu.”
Han försökte svara, men halsen snörde ihop sig och han blev tvungen att hosta.
”Tyvärr tillförde den inget nytt. Vi får vänta på provsvaren. Men än så länge finns ingen misstanke om brott. Åtminstone inte mot dig. Om den här unge mannen dog av en överdos, är det väl snarast han som gjort sig skyldig till ett brott. Förresten, så här långt ser det inte ut som om ni har haft sex, men det bevisar ju egentligen ingenting.”
”Hur menar du då?”
”Ja, du kan ju till exempel ha haft för avsikt att göra det men inte -”
Wallander kände hur det hettade till i kinderna, men avstod från att kommentera.
”Han var ju bara tjugo. Jag skulle aldrig -”
”Men det har du ju gjort tidigare, inte sant? Haft relationer med en yngre man, alltså.”
”Det var inte samma sak. Jag var i obalans och jag hade druckit.”
”Men det hade du ju nu också.”
”För övrigt var ju den där andre minst trettiofem.”
”Ja, ja. Vi lämnar det så länge. Förresten, har du legitimationen här? Något vapen?”
”Nej, inget vapen, självklart inte. Legitimationen ska väl finnas här någonstans.”
”Bra. Då vill jag ha den nu. Du stannar här.”
”Jag kan ju stanna på stationen.”
”Nej. Du var ju i alla fall på plats när offret hittades. Tills vidare i alla fall är du vårt huvudvittne. Jag hör av mig när provsvaren kommer.”
Wallander nickade sammanbitet. Han kände till reglerna, hur mycket han än tyckte om att töja lite på dem när det passade honom.
***
När provsvaren till slut kom, innebar det en viss upprättelse för Wallander. Han hade inte haft sex med ynglingen, och dödsorsaken visade sig vara en överdos av heroin. Det fanns inga tecken på att Wallander hade tillhandahållit drogen och det fanns inget som tydde på att han utövat någon form av våld mot ynglingen. Trots det lyckades Wallander inte frigöra sig från misstanken att han frivilligt hade plockat upp en ung man i avsikt att ha sex med honom. Det enda som i någon mån minskade misstankarna mot honom var det faktum att han själv verkade ha blivit drogad. Förutom det vin han druckit till maten och några centiliter starksprit, fanns det spår av rohypnol i hans blodomlopp. Men det fanns ju naturligtvis en möjlighet att han tagit det själv av någon anledning.
Till sin lättnad fick han dock återgå i tjänst, men det fanns ändå en känsla att han gick som på prov. Han tyckte hans kollegor såg ut att granska honom ur ögonvrårna och undra. Värst var det att hans egen dotter på fullt allvar tycktes tro att han raggat upp en pojke som knappt var ur tonåren. Och Stefan fortsatte med sitt egendomliga beteende. Wallander hoppades att det inte var som han fruktade, att Stefan visste vad som hänt i Estland, men kanske var det ändå Estlandsresan som låg bakom. Om Stefan tyckte att Wallander på något sätt hade brustit i sina plikter och på så sätt indirekt orsakat skottskadan som plågat Stefan, kunde det vara en anledning till den yngre kollegans uppförande.
Så småningom började Wallander och Lisa Holgersson hoppas att efterverkningarna av Wallanders veckoslut på hotellet hade klingat av. Arbetet fortsatte som vanligt och kollegorna verkade ha skvallrat färdigt om mordspanaren som tagits på bar gärning med byxorna nere.
Ett fall av sprit- och cigarettsmuggling nerifrån kontinenten höll dem sysselsatta under nära tre månader och det var en lättnad att de till slut lyckades få tag i huvudmännen. En av dessa var en gammal bekant till poliserna. Äldre kollegor kunde berätta om att mannen varit i kontakt med dem sedan sina tidiga tonår och nu hade han arbetat upp sig till att leda en ganska lönsam verksamhet. Vid det här laget hade denne redan avtjänat två fängelsestraff, första gången för ringa narkotikabrott, andra gången för misshandel. Den här gången såg det ut som om de skulle kunna bli av med honom för den omfattande smuggelverksamheten.
Lisa Holgersson stod själv och lyssnade på förhöret. Huvudansvarig för fallet försökte få mannen, en Einar Blom, att avslöja sina kontakter i Tyskland och Holland, när denne plötsligt skrattade till.
”Jag har något annat att berätta för er om ni är intresserade. Bara lite skvaller om en gemensam bekant, eller i mitt fall en bekant till bekant. Er mest berömda mordspanare, Kurt Wallander.”
Förhörsledaren granskade den misstänkte. Det här var ett typiskt beteende för en brottsling som var på väg att åka dit, ett försök att lägga ut dimridåer, men ändå – man kunde ju inte bortse från den där incidenten som inträffat några månader tidigare. Rohypnol, sprit och gaysex. Polismannen hoppades att det inte skulle vara mer i den vägen, kanske något om just det tillfället. Det var inte bra om buset kände till pinsamma händelser angående polisen. Det såg illa ut. Ledde till minskad respekt från deras sida.
”Försök inte. Du skulle just berätta om din leverantör nere i Tyskland. Fortsätt nu och kom inte med några sagor.”
”Sagor? Jaså, det säger du. Men den här typen av sagor kanske Aftonbladet skulle betala några tusen för. En höjdare till snut som åker dit med brallorna nere. Men som du vill då, jag sparar det till Aftonbladets reporter.”
”Larva dig inte, Blom. Nu fortsätter vi med -”
”Är det säkert att du inte är intresserad då?”
”Av vad då? Du försöker bara komma bort från ämnet.”
”Jaså? Så du är inte det minsta intresserad av att höra att en av era snutar – ja, faktiskt två av dem, fast den andre är ju inte så känd, liksom, har varit på gayklubb i Malmö? Nej, jag tänkte väl det. Okej. Mina leverantörer som du säger – de är väldigt hemlighetsfulla killar. Dessutom har de så konstiga namn. Något som slutar på ic eller vic. Du vet, juggar. Jag minns nog inte vad de heter, egentligen, men jag ska försöka. Om jag får ett lägre straff, alltså.”
Lisa Holgersson kände hur det skar till i magen. Hon hoppades att hennes besvär inte var på väg tillbaka. Helst ville hon vända och gå tillbaka in på sitt rum, men hon måste höra det här. Hon hoppades att de skulle kunna få ur Blom hela historien och så måste de komma på ett sätt att få honom att inte föra historien vidare. Så slog det henne att Blom hade nämnt två poliser. Vem kunde den andre vara? Hon hade ingen aning om att en till av hennes underlydande var homosexuell.
”Skärp dig, Blom. Du minns nog.”
”Jag minns att Wallander och en yngre kille, mörk, smal typ, var på den här klubben och dansade och hånglade som två nyförälskade tonåringar.”
”Jaså, Blom, du var på gayklubb. Ett nytt intresse?”
Lisa Holgersson funderade på att gå in och sätta stopp för förhöret. Blom kunde bli aggressiv om man provocerade honom och det skulle verkligen inte bidra till att lösa fallet. Mycket riktigt blev Blom förargad av insinuationen.
”Va fan? Antyder du att jag skulle vara bög, eller? Va?”
Deras smugglare reste sig upp så häftigt att stolen brakade i golvet. Han tog tag i bordet och de två poliserna som satt på andra sidan reste sig hastigt och tog ett steg tillbaka. Bordet välte också och Blom började sparka och slå på möblerna och väggen, innan de två poliserna kastade sig över honom. Lisa Holgersson viftade till sig ytterligare två av sina underlydande och nickade åt dem att gå in och hjälpa till. När de hade Blom under kontroll gick hon själv in.
”Nå? Hade du viktig information till oss eller ska du sitta i cellen ett tag och fundera över situationen?”
”Vad bryr du dig om det, käring? Är du tänd på Wallander? Eller är det den där andre? Stefan eller vad han heter.”
”Påstår du att du har sett två av mina utredare på gayklubb? Vad gjorde du där själv?”
Hon hann ta två steg tillbaka så spottloskan landade på golvet en bit ifrån hennes skor.
”Jag var där för att leverera varor. Fattar du trögt? Jag är ju affärsman, va? Deras pengar är lika mycket värda som andras. Och då såg jag de där två.”
Han log spydigt, innan han släpades ut ur förhörsrummet. Lisa Holgersson blev stående där inne en stund. Wallander och Lindman. Intressant. Det skulle kunna vara möjligt. Fast – troligare var att det bara gällde Wallander och att Blom råkat få höra namnet Stefan och hittade på. Men vem var i så fall den man som Wallander varit tillsammans med? Var han verkligen polis? Nu började hennes huvud värka så hon bestämde sig för att gå på lunch. Men så kom hon på något och ropade på förhörsledaren.
”Vänta lite. Du kan väl vara snäll och inte säga något till Linda om det här. Blom yrar säkert, men det är bäst att inte låta snacket gå. Okej? Jag ska berätta för Kurt själv, så han vet att folk pratar.”
”Visst. Inget problem.”
”Säg till Nylén att hålla det här för sig själv också.”
”Okej.”
På väg ut genom dörren stötte hon på Wallander.
”Hallå, Kurt. Vänta ett tag. Har du ätit?”
”Nej, jag tänkte -”
”Bra. Då kan vi åka tillsammans. Det var en sak jag ville diskutera med dig.”
”Jaha? Jag ska bara lämna ett par saker på kontoret. Strax tillbaka.”
Han bet ihop tänderna. Om det var något mer som gällde det där fallet för ett par månader sen – Inne på sitt kontor slängde han papperen han burit med sig och skyndade efter sin chef. De gick in i delikatessaffären, där Lisa Holgersson beställde en sallad och Wallander en smörgås. Han blev inte förvånad när hans chef begärde att få sin sallad packad för att ta med. Fem minuter senare satt de i hennes bil och åt.
”Ursäkta, men det känns lite mer privat så här. Kurt, det är en sak du måste få veta. Du vet säkert att vi håller på att förhöra Blom angående smugglingen.”
”Ja, visst.”
”Han – hade ett par upplysningar som inte gällde fallet.”
Wallander slöt ögonen och svor inom sig. Om den där Blom visste något om ynglingen på hotellet –
”Han hävdar att han sett dig och Stefan – Lindman, antar jag – på en gayklubb i Malmö. Inte å tjänstens vägnar utan – privat. Han påstår att ni dansade och -”
Hon kunde inte förmå sig till att avsluta meningen. Förhoppningsvis förstod Wallander ändå. Att döma av hans ansiktsuttryck gjorde han det.
”Det där är inte sant. Jag har bara varit på den där klubben – jag antar att vi talar om samma ställe – en gång och det var definitivt ett tjänsteärende. Överdosen inne på toaletten. Två år sen, eller var det tre? Jag har ingen aning om ifall Stefan har varit där. Han har ju inte arbetat här nere så länge, så jag tvivlar på det.”
”Jaha. Då säger vi inget mer om det här. Men Kurt – jag vill bara betona att om det är så att du har för vana att besöka gayklubbar, så är det din sak. Jag tänkte bara att du ville höra vad som sägs.”
”Det uppskattar jag, men jag går inte på såna ställen. Självklart inte.”
”Då så. Det var bara det jag ville säga.”
”Tack. Hur är det med dig?”
”Jag tror det är okej. Hur så? Ser jag dålig ut?”
”Inte alls. Jag hoppas att mina problem inte gör din situation värre, det är bara det.”
”Nåja, det är väl inte ditt fel så oroa dig inte för det.”
”Jag försäkrar att jag varken går på såna klubbar eller – raggar upp unga män i barer. Inte unga kvinnor heller.”
Lisa Holgersson svalde den sista tuggan av sin sallad och packade ihop skräpet.
Det hettade till i Wallanders kinder. Han föreställde sig att hans chef var för taktfull för att påpeka att det där med unga män och barer inte var riktigt sant. Efter att ha övervägt noga bestämde han sig för att inte kommentera. Vad fanns det att säga? Gjort var gjort och lyckligtvis visste ingen mer än han själv om hela sanningen.
***
Det gick några veckor och Wallander började hoppas att den där Bloms lögner inte hade nått kollegornas öron. I vilket fall som helst verkade Linda inte ha hört något. Lisa Holgersson kunde vara tröttsam ibland med sitt tjat om regelboken men när det gällde kunde han verkligen lita på henne. Det fick han ändå erkänna.
En kväll när Linda hade kvällstjänstgöring blev hon och en kollega kallade till en bar, där ett slagsmål utbrutit. Det visade sig snart att bråket hade sin upprinnelse i en meningsskiljaktighet i samband med en narkotikatransaktion. Därför bestämde de sig för att ta in de två som verkade vara ansvariga för bråket. En av dem var en ung dansk. Enligt samstämmiga uppgifter var det han som levererat narkotikan. Snart satt de två männen i var sitt förhörsrum och väntade på att bli utfrågade. Linda och hennes partner fick på sin lott den infödde slagskämpen, medan två av de andra kollegorna tog sig an dansken. Han var ovillig att diskutera sina varor, men däremot var han desto mer angelägen att berätta något annat.
”Vad tycker ni killar? Gillar ni vad ni ser?”
”Pratar du om jackan? Väldigt fin. Och dyr, inte sant? Hur har du råd med sånt, Tom?”
”Ni skulle bli förvånade. Jag har många vänner, många rika, generösa vänner. Äldre män. Fattar ni?”
”Om vi skulle återvända till kvällens bråk -”
”Ibland får jag kunder från Sverige. Ni skulle inte ha en sån sträng lagstiftning mot sexhandel. Det är en privatsak, inte sant? Två människor som träffas och finner varandra. Ibland är det flera. Som de här två svenskarna som kom ner till Köpenhamn för att ha lite kul. De tyckte om mig.”
”Det där är inte vår sak. Vi är bara intresserade av knarket du har fört in i Sverige.”
”Ni kommer att bli intresserade när jag berättar vad de där två arbetar med. De är kollegor till er. Snutar. Ni kanske känner dem? Jag tror att den ene heter Kurt. Äldre man, stilig. Jag uppskattar en äldre man, ska ni veta. De är liksom lite mer – erfarna. Och så en yngre kille. Stefan. Mörk, sexig. Känner ni dem?”
De två poliserna utbytte blickar, plötsligt illa till mods. Det här kändes inte bra. Sånt där ville de inte veta om sina kollegor. Det började bli lite för mycket sånt. Kanske Wallander började bli gammal. Han kanske borde gå i pension. Och Stefan – Båda två kände sig lite lätt illamående. Mårtensson tänkte nostalgiskt på den gamla goda tiden, när han börjat som polis. På den tiden fick man aldrig veta att ens kollegor var bögar. Sjuttiotalet, det var tider, det.
”Nu tar vi det igen. Du kom hit i eftermiddags och hade med dig -”
Den unge dansken blinkade menande åt dem och ändrade ställning på stolen. Det syntes att han skrattade åt dem, men han försummade inte tillfället att posera för dem, antagligen väl medveten om att han bara gjorde dem mer irriterade.
Det var en lättnad att avsluta förhöret och låsa in dansken. Mårtensson tänkte att han nog måste informera chefen, men han såg inte fram emot det. I vilket fall som helst kunde det vänta. Chefen hade ju varit sjuk. Och det var sent. Det räckte mer än väl att hon fick veta nästa dag.
När Lisa Holgersson la på luren, suckade hon högt. Det där var väl ändå droppen. Om hon hade varit friskare hade hon definitivt tagit ut pension direkt. Några av hennes äldre kollegor hade bosatt sig utomlands. Det kanske skulle vara bra för hennes hälsa också. Wallander började bli besvärlig. Antingen led han av en galopperande ålderskris eller också – långsamt började hennes hjärna fungera igen.
De hade aldrig lyckats identifiera den stackars ynglingen som hittats död intill Wallander i sängen på hotellet. Huvudteorin var att han var en östeuropeisk prostituerad. Prostituerad som den där dansken. Visserligen var nog dansken en fyra-fem år äldre än pojken, men sambandet var värt att utreda. Dessutom var det som om något viskade i bakhuvudet på henne. Det fanns en liga som opererade i hela Öresundsregionen. De ägnade sig mest åt knarkhandel, men ibland tog de in en last av östeuropeiska prostituerade av båda könen, och någon gång en vagnslast flyktingar. Wallander hade ju utrett mordet på en strypt tonårsflicka från Ukraina eller Vitryssland. De hade lyckats få fram bevis mot en av de vidrigaste typerna som låg bakom sexhandeln. Men hade inte han en bror som de fortfarande inte hade kunnat nå? Tänk om –
Lisa Holgersson hävde i sig det sista av kaffet och insåg plötsligt att de där magsmärtorna som hon upplevt vanligtvis dök upp i samband med stress eller överdrivet kaffedrickande. Kanske hade det inget att göra med hennes tidigare besvär. Plötsligt kände hon sig mycket piggare. Först måste hon informera Wallander och den här gången kanske också Lindman. Men om Wallander än en gång förnekade uppgifterna? Då kanske hon kunde låta bli att tala med Lindman. Det var jobbigt nog ändå. På väg ut knappade hon in Wallanders nummer. Hon var tvungen att ta det här officiellt. Visserligen var det kanske inte olagligt att en svensk polis köpte sex i Danmark på fritiden, men det skulle inte se bra ut. Och den här typen av sjaskigheter utsatte polisen i fråga för risken för utpressningsförsök. Nej, hon måste försäkra sig om att Wallander var oskyldig, annars –
”Ja, hallå, Kurt. Kan vi träffas nu på morgonen? Det var en sak jag måste diskutera med dig.”
Wallander la ner luren. Plötsligt gjorde lukten av kaffet honom lätt illamående. Han sköt undan koppen och bestämde sig för att strunta i frukosten helt. Han kände på sig att det var något elände på gång igen. Hans chef hörde sällan eller aldrig av sig direkt på morgonen så här. Gjorde hon det var det något allvarligt på gång, och han hade inte hört om något stort fall på sista tiden. Nej, det här gällde honom själv och – kanske också Stefan. Han begrep inte varför de här sakerna drabbade honom. Det var som om någon visste – Men det var naturligtvis helt uteslutet. Ingen annan kunde veta något om det. Till hans lättnad hade Lisa Holgersson bett att få träffa honom utomhus, i en park. Det gjorde det i och för sig uteslutet att det gällde något rutinartat, men om han nu var tvungen att diskutera ytterligare en pinsam angelägenhet, var det ändå bättre att göra det långt borta från sina kollegors nyfikna blickar. Lyckligtvis var vädret fint men så här tidigt på morgonen var det inte så många ute och promenerade. Wallander och hans chef fick promenadstigarna nästan helt för sig själva. Han var förvånad över hur frisk Lisa Holgersson verkade.
”Du verkar må bra.”
”Jo, det tror jag i alla fall. Det känns så. Och du själv?”
”Va? Jo, jag mår bra. Vad gäller det?”
”Kurt – jag måste tyvärr berätta att det har kommit nya uppgifter om – dig och Stefan. I går kväll plockade några av våra killar in en ung dansk som råkat i slagsmål på en krog. Narkotikarelaterat, men han verkar också vara prostituerad. Under förhörets gång började han komma med antydningar om att han hade kunder som var svenska poliser. Han namngav dig och Stefan.”
”Nämnde han oss vid namn?”
”Förnamnen. Dessutom beskrev han er.”
”Men det där är bara inte möjligt. Jag har aldrig -”
”Jag antog det, men – som du förstår är det här lite allvarligare än att du och en kollega skulle ha dansat och – Ja, hur som helst, måste jag utreda det här officiellt. Mårtensson har tagit reda på tid och datum för det här sammanträffandet och jag skulle vilja veta var du befann dig, den artonde i förra månaden.”
”Artonde? Jag måste titta i min kalender. Artonde – det måste vara -”
Wallander rynkade pannan medan han funderade. Det här var en mardröm och det blev bara värre och värre. Han kunde inte förstå vad som låg bakom, men vid det här laget gick det inte att undgå slutsatsen att någon avsiktligt försökte sätta dit honom och samtidigt Stefan. Varför Stefan? Men förhoppningsvis var det bara för att vem det än var visste att de hade arbetat tillsammans vid några tillfällen. Eller också kände denne någon till relationen mellan Linda och Stefan.
”Ja, ja. Kolla upp det och kom in till mig sen. Jag avvaktar med att ta upp det med Stefan tills du har bekräftat var du var vid den tidpunkten.”
”Jag återkommer. Men jag svär på att jag aldrig har -”
”Det är bra, Kurt. Jag får väl tro dig. Men nu är det bäst att vi tar oss tillbaka till stationen.”
Väl framme började Wallander riva och slita i sin kalender och dra ut lådor och röra omkring i innehållet. Någonstans fanns kopior av rapporterna som –
Under tiden satte sig Lisa Holgersson och började ringa några samtal. Hennes misstankar visade sig vara fullt möjliga, men än så länge hade hon inga bevis. Hon satt och trummade med fingrarna på skrivbordet när dörren slets upp och Wallander rusade in, med håret på ända.
”Här. Jag hittade det.”
”Lugna dig, Kurt. Får jag se.”
”Här står det. Jag var upptagen med förhör hela kvällen. Dessutom var jag inte ensam en sekund förrän långt fram på natten. Minns du fallet med den där killen som hittades drunknad i -”
”Ja, självklart. Just det. Det minns jag ju. Jag var själv med ute på fältet en stund. Och – visst, det ser ju ut att vara avgörande. Tack ska du ha, Kurt. Jag återkommer.”
”Jaha. Då behöver du väl inte informera Stefan?”
”Vi får se. Återgå till arbetet nu. Du kan förresten ta med dig Linda ut till den där åkern där vi hittade den stackars kvinnan i förrgår. Jag är inte övertygad om att den där bondfrun talar sanning. Kläm åt henne lite, och fråga vad hon tyckte om att hennes man var otrogen. Jag är säker på att det finns något att hämta där ute. Hon är tydligen expert på styckning också.”
”Jo, visst. Ja, ja. Jag såg ju Linda där ute.”
När Wallander och Linda försvunnit gick Lisa Holgersson en sväng runt stationen för att se om Stefan var där. Han syntes inte till men en kvart senare dök han upp, och satte sig vid sitt skrivbord. Lisa Holgersson gick ut och hälsade på honom.
”Stefan – kan du följa med in på mitt rum ett tag? Det var en sak jag måste dra med dig först, innan du fortsätter.”
Han ändrade inte en min och nickade bara kort. Under den korta utfrågningen stod han envist innanför dörren och vägrade sätta sig ner fast hans chef uppmanade honom till det flera gånger.
”Det där är skitsnack. Jag har aldrig -”
”Jo, jo. Det må så vara, men jag måste ha bevis. Bara för formens skull.”
”Skulle jag och Kurt ha delat en manlig hora? Det är ju för fan -”
”Tack, det räcker. Var var du den artonde i förra månaden? På eftermiddagen och kvällen och en bit in på natten.”
”Den artonde? Vänta ett tag. Jag är strax tillbaka.”
Stefan skyndade ut till sitt skrivbord, där han ryckte och slet i en bordsalmanacka så att bladen borde ha lossnat och rotade runt i skrivbordslådorna. En knapp minut senare var han tillbaka inne hos sin chef och viftade med både kalendern och en mapp så nära hennes ansikte att hon kände vinddraget.
”Här. Jag var uppe i Varberg och samarbetade med Hallandspolisen. Minns du? Jag stannade där över natten på ett hotell och kom inte tillbaka förrän sent nästa dag. Hon den där mordutredaren där uppe – Helena Wells – kan bekräfta det. I alla fall fram till halv elva på kvällen. Räcker det?”
”Ja, det ser så ut. Bra. Då var det inget mer.”
”Vad då? Ska den där dansken få komma undan med att förtala mig och en kollega?”
”Nej då, vi ska ta itu med honom, lita på det. Men nu behöver vi inte gå vidare med det här, vad gäller dig och Kurt. Bra. Du kan fortsätta med ditt.”
Stefan såg sammanbiten ut när han vände och stampade ut genom dörren. Exakt vad hon hade misstänkt. Den där belgaren eller holländaren som låg bakom traffickingfallet som Wallander och Stefan utrett, måste ha legat bakom alltsammans. Så det var förklaringen. Än så länge saknade hon bevis, men hon trodde att hon skulle ha dem innan dagen var slut. Så kanske det äntligen blev lite lugn kring Wallander igen.
För Stefans del blev inte mycket arbete utfört den dagen. Vid sextiden när Wallander och Linda kom tillbaka, hade han bestämt sig. Han väntade tills kollegorna försvunnit ut, så satte han kurs mot Wallanders hem. Om den äldre kollegan inte var där, skulle Stefan vänta. Det här gick inte längre. Han var tvungen att göra något åt saken.
Wallander var nästan säker på att Linda inte hade hört något om de två senaste pinsamma historierna. Det var en lättnad. Långsamt började han slappna av. Linda märkte det och log.
”Ska vi gå och ta en pizza, pappa?”
”Jag tror inte det. En annan gång. Jag är lite trött. I morgon kanske. Men – idag – du gjorde ett bra jobb där ute. Den där bondfrun – jag vet inte hur du gjorde det, men nu har vi henne.”
”Jo. Tänk att hon hade tänkt ge sin rival till grisarna. Smart. Men fy fan, vad äckligt. Jag tror jag måste sluta äta kött. Vem vet hur många bönder som har gjort sig av med mordoffer genom att ge deras kroppar till grisarna? Fy fan. Det blir nog Vegetariana ikväll. Säkert att du inte ska ha något, pappa?”
”Ja, det är bra. Jag tappade aptiten där ute. Vi ses i morgon.”
Wallander låste upp sin dörr och klev in i lägenheten. Kanske skulle de här förföljelserna ta slut snart. Han orkade i alla fall snart inte mer. Det dröjde inte länge innan Stefan – Ljudet av steg i trapphuset fick Wallander att sno runt. När han kände igen sin yngre kollega reste sig nackhåren. Vilket sammanträffande.
Han steg åt sidan och lät Stefan kliva in. Så stod Stefan med ryggen åt dörren med ett svårtolkat uttryck i ansiket.
”Stefan?”
Stefan svalde och såg sig omkring hjälpsökande.
”Vad gäller det?”
Stefan svarade inte. Det såg ut som om han utkämpade en inre strid. Han öppnade och stängde munnen, men sa ingenting. Till slut gav han upp och blev stående fortfarande med ryggen åt dörren, som om han ville vända och gå igen. Nu stod han så nära Wallander att denne kände doften av den yngre mannens rakvatten och något mer. Wallander flämtade till och kastade sig fram och kysste honom. Efter en sekund av tvekan drog han Stefan närmare och fördjupade kyssen. De stod så en stund, så nära att Wallander kände varje ben i Stefans kropp. Det kändes exakt som han drömt om under alla de sömnlösa nätter han legat vaken, besatt av tankarna på den yngre kollegans kropp.
”Det där i Estland – så då var du vaken ändå?”
”Du låg med den där – Janne. Vad fan var det?”
”Jag -”
”Vill du ha mig? Va?”
Det kändes torrt i munnen och Wallander fick svälja ett par gånger innan han lyckades samla sig såpass att han kunde nicka. Några sekunder senare var de i hans säng. Att det var samma säng där han tillbringat den där natten med utpressaren flera månader tidigare var nu glömt. Han hade annat att tänka på. Tankarna på Linda lyckades han förtränga. Efteråt kunde Wallander inte ångra vad de gjort. Det här var exakt vad han längtat efter ända sen Stefan och Linda varit tillsammans. Först nu förstod han varför han reagerat så starkt på deras relation. Det hade varit svartsjuka, ingenting annat. Han visste att han var feg, men han hoppades att de skulle lyckas dölja sin relation för Linda och för de andra kollegorna. Det här var inget han vågade stå för inför hela världen, men han kunde heller inte tänka sig att avstå. Han var för gammal för att tacka nej till vad som kanske var hans enda chans att uppleva kärlek så här på äldre dagar. Han låg och studerade Stefan under halvslutna ögonlock. Det hela var totalt ofattbart, men han skulle inte ifrågasätta sin tur.
”Jag hade ingen aning om att du -”
Wallander sökte Stefans blick, men den yngre mannen såg lite förbi honom, och verkade på något sätt frånvarande. Men han besvarade frågan, så visst hade han hört.
”Jag hade ingen aning om att du kände det så här. Inte förrän då, i Estland.”
”Inte jag heller. Det här var första gången.”
”Ja, jag trodde det också. Alla de där kvinnorna -”
”Och du då? Jag skulle kunna säga det samma om dig. Alla kvinnor – ”
Stefan ryckte på axlarna.
”Förresten, jag måste be om ursäkt för att jag bar mig illa åt. Det var bara allt det där med den där Janne.”
”Hm. Ja, det där – han dök upp alldeles efter du hade gått från den där restaurangen. Han antydde att han förstod och så och – jag vet inte vad som hände.”
”Jag förstår. Hur blir det med Linda då?”
”Hon får inte veta.”
Stefan såg ut som han tänkte säga något men i så fall ändrade han sig. Wallander var för nöjd för att vara särskilt uppmärksam. Han fortsatte med vad han hade tänkt säga.
”Vi får helt enkelt vara försiktiga. Förresten vill jag att det här ska vara mellan oss två.”
Stefan nickade allvarligt.
”Okej.”
Så sträckte sig Wallander efter Stefan och ingen av dem sa något på ganska länge. Wallander tänkte att Stefans ansikte nog var det vackraste han sett. Egendomligt egentligen. Det hade han aldrig kunnat gissa, men nu var det så, och det skämdes han inte för. Vad som än hände skulle han inte ångra något. Men så övergav han alla försök att analysera situationen och lät sig ryckas med, nästan plågsamt medveten om pulsens dunkande i hela kroppen. Han trodde inte att han någonsin tidigare känt sig så levande och närvarande i nuet. För ögonblicket existerade varken framtid eller det förflutna.
SLUT
© Tonica