| Huvudpersoner: | Jonas, Anna, Mikael, Pia |
| Beskrivning: | Anna är tveksam till att berätta om sig och Jonas. En kväll stöter de på Mikael och Pia, och kvällen leder till ett praktgräl – offentligt. Jonas och Anna har semester tillsammans. Så blir hon sjuk, eller är hon inte det? Förklaringen är enkel, men lösningen smärtsam. |
Anna Höglund skyndade från färjeterminalen bort till parkeringsplatsen där hon lämnat sin bil tre dagar tidigare. Lyckligtvis kom färjan från Stockholm in så pass tidigt att hon hann iväg till jobbet på måndag morgon utan att väcka alltför mycket uppmärksamhet. Hon fick bara lämna väskan i bakluckan på bilen, så skulle nog hennes kollegor inte märka något. I alla fall hoppades hon det. Det fanns alltför många gamla gubbar som skulle skratta gott åt att ”tösen” hade en vän i Sverige. I Stockholm dessutom.
Som kvinna i ett mansdominerat yrke, kände Anna ofta av utanförskapet. De andra var förenade inte bara av språket, men också av sitt kön, och i många fall sin ålder. Tyvärr var det inte bara en generationsfråga. Många av de yngre manliga poliserna var likadana. De tog efter de äldre poliserna och attityderna och strukturerna fördes vidare.
Hon undrade hur det var i Sverige egentligen. Det var knappast värt besväret att fråga Jonas. Hur skulle han kunna veta hur hans kvinnliga kollegor hade det? Jonas själv var så snäll och omtänksam så han bidrog säkert inte själv till diskrimineringen, men många av de andra kanske tillhörde samma machokultur.
På sin väg genom stan råkade Anna få se två av killarna från stationen. De bar uniform och hon kände dem endast till namnet, men de kände naturligtvis igen henne. Om de skulle lägga ihop två och två, angående den riktning hon kom ifrån, skulle hon få försvara sig på kontoret. Antingen de konfronterade henne direkt eller började skämta om det bakom hennes rygg, skulle hon nog få höra det på ett eller annat sätt.
Men det fanns ingen anledning att ta ut något i förväg. Hon skulle komma i tid, och det var egentligen det enda någon kunde begära av henne. Att hon kom i tid och att hon skötte sitt jobb. Fritiden fick hon naturligtvis disponera som hon ville.
Ibland funderade hon på att faktiskt berätta för kollegorna om Jonas. De var själva gifta, sammanboende eller gick åtminstone ut med någon, så varför inte hon? Men även om de skämtade om sina relationer sinsemellan var det naturligtvis oemotståndligt för dem att som grupp stå tillsammans, känslomässigt eller bokstavligt talat och skämta om henne och hennes vekling till pojkvän. Det där var så orättvis. Jonas hade ju blivit sårad å tjänstens vägnar när han försökte skydda en kvinna och hennes barn. Han var lika bra på sitt jobb som någon av de gamla gubbarna hon jobbade tillsammans med.
Kanske skulle hon berätta. Snart. Nu skulle hon i alla fall ägna sig åt jobbet.
Våren var ovanligt lång och vädret var trevligt. Så ofta Jonas kunde, kom han över till henne och hon passade då och då på att åka över till Stockholm. Förhållandet passade dem båda perfekt. De hade samma arbetssituation och var båda lika ensamma, privat. Jonas var bra. Han krävde inga löften eller formaliteter. De kunde ta relationen som den kom utan sådana påfrestningar som Anna trodde fanns inom ett äktenskap.
Som t ex Mikael Bergman och hans fru Pia Bergman. Knappt hade deras skilsmässa gått igenom förrän Mikael kastade sin i en osannolik relation med en annan man. De två hann knappt vänja sig vid sitt förhållande, förrän Mikael skulle ha tillbaka sin fru. Nu gissade Anna att han levde i skräck för att någon skulle avslöja för Pia vad som försiggått i hennes mans liv medan de levde var för sig.
Anna log elakt vid minnet. Mikael var allt en feg, hänsynslös typ. Leendet falnade när hon också mindes att mannen Mikael haft en relation med var hennes pojkvän Jonas. Det sved fortfarande. Inte så att hon klandrade Jonas, den stackarn. Självklart var det den där lömske advokatens fel alltsammans. Vad han nu än haft för anledning till att ge sig på Jonas, hade han gjort det, och Jonas som var alldeles för snäll och hjälplös hade naturligtvis inte kunna försvara sig.
Men nu var det bäst att hon återgick till arbetet. Om hon skulle hinna sluta tidigare, för att möta Jonas vid färjeterminalen behövde hon skynda på lite.
Det var alltid med samma förväntan som hon rusade ifrån sin hastigt parkerade bil och försökte få en skymt av Jonas när han klev av färjan. Oftast skymdes han av en massa andra resenärer, men så fort deras blickar möttes, sprack hans vänliga ansikte upp i ett förtjust leende. Anna log lite mer dämpat. Hon var ju inte lika demonstrativ som Jonas, men hon uppskattade hans besök minst lika mycket, trodde hon.
”Hej, Anna! Där är du ju.”
När de kommit närmare varandra, ställde Jonas ner sin väska och slog armarna om henne. Anna försökte dölja sin växande entusiasm. Hon var inte lika bra på att visa känslor och i vilket fall som helst var de mitt i en folksamling. Men hon kunde ändå inte låta bli att besvara Jonas kyssar.
De gick tillbaka till parkeringen tillsammans, med armarna om varandra. Ibland önskade Anna att de kunde ha det så här jämt. Fast då skulle det naturligtvis inte kännas lika – sprudlande – som nu. Vardagslunken kunde säkert bli något man tog för givet och snart fanns inte den där pirrande känslan i maggropen längre. Hon visste ju hur det var för hennes syster Mia och flera av kollegorna hade berättat om hur snart den första förälskelsen avtog. Men hittills hade de i alla fall inte känt av någon förminskning i glädjeruset.
Hon betraktade Jonas ansikte med en känsla av intensivt välbefinnande. Det tog en stund innan hon hörde den hesa röst som tilltalade henne – på finska.
”Anna Höglund. Tänka sig att få se dig här. Vem är din – vän?”
Den rösten – den tillhörde en kollega som Anna minst av allt ville träffa här. Jyrki Kattilakoski. Han tillhörde verkligen den där klicken av manliga kollegor som gjorde sitt bästa för att få en kvinnlig polis att känna sig som en onödig politisk eftergift, och inte en värdefull medlem av kåren.
”Hej. Jag har ju några dagar ledigt så -”
Hon började avsiktligt låsa upp bilen och när den stod öppen hivade hon in Jonas väska, utan att vänta på honom att hänga med. Han stod och såg frågande på henne, medan hon talade finska igen. Det hade han ju bett henne att inte göra. Och inte henne emot. Svenska var ju ändå hennes modersmål. Nu började ilskan ta överhanden över det genanta, så hon bestämde sig för att övergå till engelska. Det talade Jyrki mycket dåligt, mindes hon med illa dold tillfredsställelse.
”Jonas, this is a colleague of mine. Jyrki Kattilakoski. Jyrki – this is a very dear friend of mine, Jonas Karlsson.”
Jyrki såg ut som han plötsligt satt i skolbänken och Anna kunde lätt föreställa sig att han var rädd för att få en kvarsittning eller något sådant.
Jonas lyste upp igen, som alltid. Han sträckte fram handen och skakade entusiastiskt Jyrkis.
”Hello. Nice to meet you.”
”I – must – work. Good bye.”
”Bye.”
Till Annas tillfredsställelse, backade Jyrki undan och började gå bort mot godsterminalen. Med lite tur hade han fått ett riktigt långtråkigt och tröttsamt jobb på halsen. Skönt att hon var ledig i alla fall.
”Jaha, då har jag fått träffa en av dina kollegor också. Brukar ni jobba ihop?”
”Nej, lyckligtvis nästan aldrig. Han är – inte så trevlig.”
”Jaså, inte. Vad synd. Han talar inte svenska, va?”
”Nej. Inte så bra engelska heller.”
Anna skrattade lite åt Jyrkis reaktion.
”Nej, det verkade inte så.”
Hon försökte att inte visa sitt missnöje med att hennes hemlighet nu var ute över hela stationen. Det var ju inte Jonas fel.
”Ska vi åka hem till mig då?”
”Ja, gärna. Om du inte vill att vi gör något annat först. Det är ju fint väder.”
”Jo, men du ska få lämna din väska och så. Lite senare kan vi gå en promenad eller åka på en utflykt om du hellre vill det.”
”Okej.”
De satt tysta tillsammans medan Anna letade sig fram till sin lägenhet. Hon hade längtat så efter Jonas. Om de skulle ut och gå eller se sig omkring utanför staden, fick det bli senare i eftermiddag. Efter lunch om de nu brydde sig om att äta.
Hemma i lägenheten skyndade sig Anna att plocka undan lite ren tvätt som blivit liggande på köksstolarna i morse. Hon skulle ha lagt undan det där redan i går kväll men varit för trött, efter att ha jobbat igen så att hon skulle kunna sluta tidigare.
När hon slängt in tvätten i gästrummet, som hennes mamma trodde kom till betydligt mer användning än när föräldrarna eller systern kom på besök, vände sig Anna mot Jonas och drog honom intill sig. Han log förtjust när han insåg vad hon hade i tankarna. Utflykten fick nog vänta.
De föll ner på sängen och började slita i varandras kläder. Lunchen kändes inte heller så angelägen.
Efteråt låg Anna och sneglade på Jonas. Han såg ut att vara nöjd. Ändå kunde hon inte helt frigöra sig från tanken att han kanske saknade Mikael, eller åtminstone – vissa aspekter av hans anatomi. Hur kunde hon egentligen hoppas på att ersätta en man, och dessutom en man som hon själv en gång uppfattat som attraktiv?
Nu log Jonas och vände sig om emot henne. Han sträckte ut handen och rörde vid hennes hår.
”Vad tänker du på, älskling?”
”Ingenting.”
”Jodå, det gjorde du visst. Säg det bara. Tänkte du på finska?”
Det där hade blivit ett stående skämt dem emellan. När hon ville hålla honom utanför något, talade hon finska. Han kunde knappast göra något motsvarande. Jonas talade bara svenska och en del engelska. Anna själv hade till och med lärt sig lite ryska, förutom skoltidens franska och tyska.
”Nej. Jag bara -”
Hon avbröt sig. Det här var inte likt henne. Att ligga här och deppa över något hon inte hade kontroll över. I vanliga fall var hon betydligt mer självsäker.
”Jo, säg det bara.”
”Jag bara undrade om du kanske saknar Mikael fortfarande?”
Jonas funderade lite. Anna kände sig plötsligt klarvaken, fast hon ögonblicket innan varit behagligt dåsig. Fönstret stod på glänt och den ljumma vårluften hade känts behaglig på hennes bara hud. Nu fick hon gåshud, och den här gången var det inte en trevlig känsla.
”Inte så här. Alltså, inte i sängen. Men vi var ju kompisar också. Det kändes lite konstigt att han bara försvann. Men det är klart, Pia -”
”Det är ingen ursäkt. Han kunde åtminstone ha ringt eller skrivit eller något. Har han inte hört av sig alls?”
”Nej, men det är inte värt att bry sig om. Jag förstår hur det är.”
Anna hade egentligen inte så mycket emot att Mikael lät bli att höra av sig. Alltså för hennes egen skull. Men hon var ändå ilsken å Jonas vägnar. En sådan knöl, den där Mikael.
”Är det säkert att du inte saknar – jag menar -”
Jonas log så varmt mot henne att lite av hennes farhågor försvann.
”Hur skulle jag kunna göra det? Det var okej, bättre än jag trodde faktiskt, men det är ju inte samma sak som – det här.”
Nu stirrade han faktiskt ganska närgånget på hennes bröst och Anna log lite tillbaka. Nej, där kunde ju inte Mikael tävla med henne alls. Kanske oroade hon sig i onödan.
”Om du inte – jag menar – vill du att jag pratar om det här?”
Hon var inte så säker, men hon kunde knappast backa nu, när det var hon som tagit upp samtalsämnet, så hon nickade uppmuntrande.
”Jo, det var mer som – du fattar – att göra det själv. Om du förstår vad jag menar. Inte som att göra det på riktigt. Alltså – älska, eller vad man ska säga.”
Hennes kinder hettade till lite, men hon hade ju som sagt bett om det själv. Och på något sätt var det inte helt avtändande att höra Jonas beskriva det så där. Mikael var ju rätt attraktiv rent fysiskt och Jonas var det definitivt. De två tillsammans var nog en riktigt läcker syn.
”Va?”
”Vad menar du?”
”Du såg så – Är det verkligen okej att jag berättar det här?”
”Visst. Då är ju allt bra då. Nu skiter vi i Mikael, tycker jag.”
”Gärna för mig. Han får skylla sig själv. Nu får han varken dig eller mig.”
”Bara den där sura haggan. Det är faktiskt rätt kul.”
Jonas hade själv tyckt att även om Pia Bergman verkat ganska – allvarlig – så var hon ändå rätt söt, men han fattade ju att Anna inte skulle hålla med, så han höll sin uppfattning för sig själv. Istället flyttade han sig närmare Anna och gjorde sitt bästa för att få henne att glömma hela familjen Bergman. Han fick faktiskt annat att tänka på själv också. Minst sagt.
De passade på att gå en del promenader, äta på utomhusserveringar, och faktiskt åka på en utflykt, men större delen av tiden Jonas var hos Anna tillbringade de i hennes lägenhet. En av de sista kvällarna bestämde de sig ändå för att gå ut en kväll.
De gick till en krog som Anna trodde var garanterat fri från både advokater och poliser. Hon hoppades att Jonas skulle tycka om den, för det var en bar dit mest svensktalande gick. Ägaren var svensktalande, och gästerna brukade samlas i smågrupper och prata och dricka och ibland se på fotbolls-VM, hockey-VM, och Melodifestivalen. Om de två länderna som möttes inte var Sverige och Finland, brukade man allmänt heja på antingen Finland eller Sverige, utom i Melodifestivalen, då man mest brukade påstå att man inte alls brydde sig.
Anna var faktiskt inte så intresserad varken av fotboll, hockey eller schlager. Hon föredrog rejäl rockmusik, öl och idrotter där man fick utmana sig själv – styrketräning, löpning eller varför inte klättring? Simning var en annan idrott hon också njöt av. Längre fram i sommar fick hon och Jonas åka ut till någon liten ö i skärgården och bada nakna. Det skulle verkligen bli kul. Jonas var ju så – välbyggd.
”Simmar du?”
”Va? Jo, det gör jag. Vadå? Tycker du också om det?”
”Ja. Jag tänkte faktiskt att du och jag skulle låna en båt och åka ut till någon ö och simma och solbada och så.”
”Det låter härligt. Bara du och jag. Det ser jag verkligen fram emot.”
”Jag ska tala med en gammal kompis. Hon ska nog till Italien i sommar, så jag gissar att det är okej att låna båten en vecka eller så. Om du kan få semester samtidigt som jag.”
”Det måste väl gå att ordna.”
Så var de framme och gick in och tog ett bord lite längre in i lokalen. Där de satt låg inte röken så tung över borden, och ljudnivån var ganska låg. Snart hade de varsin starköl och började koppla av ordentligt. Anna såg ingen hon kände, så hon började tro att hon valt rätt. I och för sig var ju hemligheten redan ute, så om en av kollegorna dök upp, skulle hon presentera Jonas. Men om de fick vara för sig själva, var det bara bra.
Stämningen var trevlig och de passade på att dricka ordentligt. Egentligen skulle de äta middag, men det var så mysigt att de tyst kom överens om att hoppa över det. Istället beställde de ytterligare en omgång öl. Anna började bli sugen på en rejäl sup och bestämde sig för att höra efter om Jonas också ville ha en.
”Vad tycker du om vodka?”
”Vodka? Eller koskenkorva?”
”Vilket som. Eller whisky?”
”Vad som helst. Men – bara en, tror jag. Jag tål inte starksprit så bra.”
Anna log tillgivet. Hennes Jonas var då ingen machoman, men hon tyckte det var gulligt. Det var inte alls så illa att vara mannen i förhållandet. De fick sin vodka och trots att Anna visste att Jonas snart måste tillbaka till Stockholm, kändes det riktigt bra. Sommaren var ju alldeles runt hörnet. Då skulle de ju få mycket längre tid tillsammans.
”Skål då.”
”Skål.”
Dörren öppnades och in kom två par. Först en man som Jonas tyckte verkade bekant, och så hans fru. Därefter kom Pia Bergman, följd av Mikael. Nu hade Anna också uppmärksammat vilka som kommit in. Hon rynkade pannan. En av de sista kvällarna Jonas hade kvar hos henne och så måste de där två dyka upp. Vilken otur. Hon funderade på att fråga Jonas om han hade något emot att gå. De kunde ju faktiskt hinna med middag, även om det var lite i senaste laget. Det fanns en rysk restaurang inte långt därifrån, och Anna tyckte att en del av maten där faktiskt var ätbar.
Hon skulle just säga till Jonas, när hon såg Pia Bergman ta Mikael i armen. Det såg ut som de argumenterade om något och till slut verkade Pia vinna. Hon såg inte direkt glad ut över det, men hon stod lugnt kvar medan Mikael närmade sig Annas och Jonas bord.
Han såg ut som om han velat vara precis var som helst utom just här, och han kastade ett par besvärade blickar bakåt, på sin fru. Men så verkade han ta på sig advokatmasken, och med ett opersonligt leende, mötte han Annas blick.
”Hej. Pia – vi – tänkte att det kunde vara – trevligt – om ni ville sitta vid vårt bord. Det var länge sedan sist och -”
Anna gjorde en grimas. Sitta vid deras bord, under den där tv-redaktörens hånleende? Det var verkligen inte hennes uppfattning om en trevlig kväll. Och den där sura Pia – Men hon tänkte att Jonas kanske skulle vilja få en chans att säga adjö ordentligt till sin vän Mikael. Älskaren Mikael verkade han ju ha kommit över ordentligt.
Hon kastade en frågande blick på Jonas, men hon tyckte sig inte kunna läsa ut något direkt svar där. Han var ju alltid så positiv och medgörlig. Men hon anade att han nog skulle vilja få en chans att tala ut med Mikael, så efter en alldeles för lång tvekan bestämde hon sig för att svara ja. Hennes enda tröst var att åtminstone varken Mikael eller Pia Bergman skulle ha speciellt roligt med dem vid bordet.
”Ja, det skulle väl gå bra. Vad tycker du, Jonas?”
”Gärna. Är allt bra med Sebbe? Och Pelles barn?”
”Jo då, de mår bra allihop.”
Det stela leendet på Mikaels läppar talade om för Anna att hon gissat rätt om hur advokaten kände inför hennes och Jonas närvaro. Så synd om honom. Egendomlig nyck från Pias sida, men å andra sidan hade de ju räddat hennes och sonens liv. Kanske kände hon ändå en viss tacksamhet.
Vid de andras bord, började ett omständligt hälsande hit och dit. Pia skakade hand med Jonas, och sedan Anna. Mikael skakade motvilligt Annas hand, och efter ett ögonblicks tvekan också Jonas. Jonas och Anna hälsade också på Pelle och hans fru, vars namn ingen av dem för ögonblicket kunde minnas. Anna märkte att den där tv-typen fortfarande flinade menande mot dem, som om han kanske trodde att Anna inte visste vad som hänt mellan Mikael och Jonas. Hon klämde åt så hårt kring Pelles hand att han bleknade och leendet försvann. Där fick han något annat att tänka på.
Nya beställningar gjordes. Plötsligt kände Anna sig sliten mellan en önskan att bara supa mera, tills hon inte brydde sig alls om den spända stämningen, eller kanske att ta sig ett glas apelsinjuice eller mineralvatten. Det var ju inget kul längre ändå. Men så bestämde hon sig för en öl igen. Jonas tog samma sak som hon.
Konversationen gick trögt. Till att börja med stakade sig Pia genom ett tack till både Anna och Jonas, precis som Anna anat.
”Jag måste bara tacka er två, för att ni räddade min sons liv. Mitt också, antar jag.”
”För all del. Jag gjorde bara mitt jobb.”
”Exakt. Som Anna säger, det är ju vad vi jobbar med. Men jag är naturligtvis väldigt glad att det gick så bra. Sebbe är en härlig liten kille.”
Pia såg ut som hon plötsligt fått in en citronskiva i munnen. Hon uppskattade verkligen inte att Jonas verkade känna hennes son så väl.
Ölen kom och det var en lättnad för alla inblandade att få en chans att ägna sig åt något annat än en haltande konversation. När de suttit över sina glas längre än vanligt, började de försiktigt samtala igen. Det kändes som de rörde sig över ett minfält. Pelle och hans fru verkade dock inte alls känna sig bundna av några sådana regler. Som Jonas mindes från deras tidigare möte, ägnade sig Pelle åt vad han nog uppfattade som mycket fyndiga antydningar, dubbelmeningar och undertexter. Alltihop verkade handla om homosexualitet, eller möjligtvis otrohet, vilket ju verkligen inte hade något med saken att göra.
Pia började se mer och mer ogillande ut och Mikael såg ut som om han höll på att spränga ett blodkärl. Anna slets mellan att njuta av Bergmans obehag, och en stigande irritation. Alla Pelles tröttsamma antydningar påminde henne om hur den där knölen Mikael kastat sig över hennes oskyldiga Jonas och utnyttjat honom hänsynslöst bara för att det gått så lång tid sedan han senast haft sex. En riktig sexdåre faktiskt. Vem som helst var tydligen måltavla för hans framstötar.
Allt eftersom kvällen framskred, blev Anna argare och argare, och dessutom mer och mer påverkad av alkoholen på fastande mage. Till slut fick hon verkligen nog av Pelles och hans frus smaklösa skämt. Efter det senaste, brusade hon upp såpass att Pelles fru började snegla på klockan. Hon mumlade något om barnvakten och hur sent det var. Men Pelle hade alldeles för roligt för att vilja bryta upp riktigt än. Det här var något att underhålla kollegorna på jobbet med.
”Du var väl och hälsade på Mikael en hel del förra sommaren, inte sant, Jonas?”
”Jo, ett par veckor var jag här och såg mig omkring. Det är verkligen vackert här.”
”Vacker natur, menar du?”
”Ja, och fina byggnader och så.”
”Så du är en riktig Finlandsälskare?”
Nu flinade Pelle igen.
Jonas såg lite frågande ut. Han insåg naturligtvis vad Pelle höll på med, men nu visste han inte riktigt hur han skulle hantera det. Anna blev ju generad, det märktes. Faktiskt var stämningen allt lite obehaglig. Väldigt tråkigt. Men man fick ju inte vara oartig ändå.
”Jo, det skulle man kunna säga.”
”Du har ju blivit en riktig Sverigevän, du Mikael, inte sant?”
”Kanske det. Stockholm är ju fint på sommaren.”
Mikael lät som om han just fått en reprimand från domaren under ett viktigt fall han höll på att förlora.
”Ja, det blev väl förstås både ensamt och tråkigt när Pia försvann till USA.”
Pelle flinade menande igen.
Stelt och avmätt försökte Mikael avspisa Pelle och hans tröttsamma antydningar.
”Jo, självklart. Jag saknade ju Sebbe och Pia också.”
”Vilken tur att du träffade Jonas, som kunde – hålla dig sällskap då.”
Det där var ju ingen fråga, så Mikael tystnade och blängde surt på sin bekant.
Nu började plötsligt Pelles fru igen. Hon såg på Anna och skrattade på ett sätt som antydde att nu skulle hon skämta lite också. Annas ögon mörknade och hon vände sig häftigt mot den andra kvinnan.
”Intressant att du skulle falla för Jonas. Lärde du känna honom hemma hos Mikael? Jag har ju hört att Mikael och Jonas brukade stå varandra så nära.”
”Nej, jag lärde känna Jonas å yrkets vägnar. Vi har samarbetat ett par gånger.”
”Jaha, då kände du kanske inte till det där med Jonas och Mikael?”
Nu hade Anna verkligen fått nog. Hon kände hur humöret rann på henne. Jonas såg så olycklig ut och nu skulle de verkligen få höra vad hon tyckte, både Pelle och hans giftiga fru, och skitstöveln Mikael och hans griniga hagga till fru.
”Du menar det där om hur Mikael kastade sig över Jonas och utnyttjade honom? Jo då, det där känner jag till. Jag antar att saknaden efter frun blev för svår och så såg han sig om efter första bästa offer. Jag ska säga dig att jag har faktiskt funderat på att göra en anmälan till advokatförbundet. En av deras medlemmar som bär sig åt så där vet man ju aldrig vad han kan ta sig till.”
När hon sa det där om hur Mikael kastat sig över Jonas och utnyttjat honom, bleknade Pia märkbart. Hon kastade en chockad blick på sin man och verkade ett ögonblick fundera på att resa sig och rusa därifrån. Mikael stirrade på Anna som om han inte sett henne förut. Han öppnade och stängde munnen men så bestämde han sig för att hålla tyst.
Nu reste sig Pia i alla fall och sprang mot damtoaletterna, med handen pressad mot munnen. Förtjust leende reste sig Pelles fru och följde efter henne. Pelle sa inte ett ord, utan gav ett intryck av att han bara lutade sig tillbaka och njöt av skådespelet. Anna önskade att hon kunnat hitta på något att säga för att sudda bort det där grinet, men för ögonblicket hade hon bara ögon för Mikael. Hon hade visserligen noterat att Jonas såg plågsamt generad ut, och verkade som han också ville fly. Men just nu ville hon en gång för alla ta konfrontationen med Mikael.
”Nå? Vad har du att säga till ditt försvar?”
Mikael sneglade oroligt bort mot damtoaletterna, men verkade för ögonblicket ha glömt Pelle Skaréns närvaro.
”Jag förstår faktiskt inte vad du menar.”
”Jaså, det gör du inte? Nekar du till att du kastade dig över Jonas och förförde honom?”
Annas röst höjde sig till en sådan nivå att de andra gästerna började stirra undrande. Mikael hoppades att ingen av dem kände igen honom. Han visste inte vad han skulle säga. Det värsta var naturligtvis att Pia hört vad Anna sa. Dessutom väntade hon sig ju ett svar.
”Ja, det gör jag faktiskt. Vi är ju vuxna människor båda två och – För övrigt måste jag be dig att sänka rösten lite. Du stör ju de andra gästerna.”
”Stör jag dem? Eller kanske är det så att jag generar dig?”
Nu började Jonas samla sig lite. Anna var naturligtvis full och ledsen över Pelles retsamheter. Bäst att försöka lugna ner henne och få henne med sig därifrån. Dessutom gick det inte att neka till att han själv kände sig ganska pinsamt berörd över att få sina egna misstag eller i alla fall sina mest privata hemligheter utropade över en offentlig plats.
”Anna, kom så går vi. Du är trött och – det börjar bli dags att gå hem och lägga sig. Inte sant? Kom nu, gumman.”
”Ett ögonblick bara. Jag har bara ett par saker till att säga den här knölen. Vad menar du med att bara sticka ifrån Jonas så där? Va? Tycker du inte att han åtminstone är värd att du säger något innan du går tillbaka till din fru? Du kunde faktiskt ha ringt eller mailat eller skickat ett SMS. Är inte det det minsta man kan begära när man gör slut med någon?”
Mikael såg ut som om han just hade fått veta att privata semesterbilder på något sätt hamnat bland hans kollegor på advokatbyrån eller att han plötsligt själv hamnat i vittnesbåset och tvingats berätta privatsaker för hela rätten.
”Jo, men -”
Än en gång försökte Jonas vädja till Anna. Han la handen på hennes axel och såg bekymrat på henne.
”Anna, det är okej. Vi glömmer det där. Det är slut. Jag har kommit över det. Man gör misstag och så. Bry dig inte om det. Kom så går vi.”
Nu när hon fått en chans att säga det hon gått och burit på så länge, började faktiskt Anna känna sig rätt så generad. Hon hade visserligen fått ge igen ordentligt på Mikael för alltihop, men samtidigt hade hon hängt ut Jonas, och det hade verkligen inte varit meningen. Lamt lät hon sig ledas ut från baren, utan ett ord till. Hon märkte att Jonas la ett par sedlar på bordet som betalning för allt de druckit. Men det var helt fel. Hon skulle bjuda honom.
”Vänta. Jag betalar tillbaka.”
”Nej då. För en gångs skull kan väl jag få bjuda.”
”Du Jonas, förlåt. Det där blev fel. Jag var bara så arg på den där skitstöveln och -”
”Det är okej. Du var fantastisk. Riktigt imponerande. Och den där Pelle var verkligen tröttsam. Jag förstår att du blev ledsen.”
”Jag blev ledsen för din skull. Att han behandlat dig så där.”
”Det är lugnt. Anna, kan vi inte försöka glömma honom nu? Jag ångrar mig ordentligt, men det är ju inget att göra åt nu.”
”Jo, det är klart att vi kan göra det.”
”Om du inte – har något problem med det? Det där med oss två? Alltså mig och Mikael.”
”Nej då. Det där var ju inte ditt fel.”
”Lika mycket mitt fel som hans. Det var dumt och onödigt. Men – jag antar att man bara måste försöka lära sig av sina misstag och gå vidare.”
”Jo, du har rätt.”
”Förresten, även om det var lite pinsamt, så märkte jag ju hur mycket du – älskar mig. Det gjorde mig faktiskt jätteglad.”
”Hm. Jo, det gör jag ju.”
Anna rodnade lite. Nu hade hon verkligen avslöjat sig. Det hade hon inte tänkt göra, egentligen, men gjort var gjort. Hon hoppades bara att Jonas kände likadant.
”Jag älskar dig också. Mer än jag någonsin kände för Mikael, bara så du vet.”
”Okej. Det gör mig jätteglad också. Jag har varit lite rädd att jag inte skulle kunna tävla med honom.”
”Det kan du. Oroa dig inte för det. Förresten är det ingen tävling. Vad är det man säger? Promenadseger, för dig.”
Annas rodnad djupnade lite. Hur som helst, inget ont som inte hade något gott med sig.
Inne på krogen kom damerna tillbaka från toaletten och Pelle Skarén och hans fru sa adjö och försvann snabbt ut på gatan. De hade ju haft sitt roliga, även om det nog skulle ha varit underhållande att lyssna på grälet mellan Mikael och Pia. Så här roligt hade de inte haft det på flera år. Visserligen var det kanske lite hårt mot Mikael, men å andra sidan var han allt en riktigt träbock, som gott kunde lära sig att skratta lite åt sig själv.
Pia såg likblek och chockad ut och Mikael kände sig paralyserad av fasa. Hur skulle han klara sig ur det här? Han försökte tänka snabbt och använda sig av sina talanger som advokat. Det borde gå att hitta på en bortförklaring bara han ansträngde sig lite. Under tiden betalade han för sig och Pia och lyckades få henne med sig ut på gatan. Lyckligtvis var hon tyst och apatisk hela vägen hem till lägenheten. Det hade varit fruktansvärt om hon börjat skrika i taxin. Men äntligen var de innanför dörren och kunde låsa om sig.
Nu hade Mikael lyckats tänka ut en förklaring som han trodde att Pia skulle kunna acceptera. Vad som helst, bara hon inte lämnade honom igen.
”Pia, jag är hemskt ledsen för att den där sura käringen fick ett sådant där utbrott. Som du såg hade hon druckit för mycket, men det är naturligtvis ingen ursäkt.”
”Du är ledsen? Efter vad du gjort -”
”Älsklingen min, du tror väl inte på hennes hysteriska lögner? Kom och sätt dig här så hämtar jag ett glas vatten till dig. Vill du ha något mer? En huvudvärkstablett? Ett glas vin?”
”Hur kan du stå där och prata som om inget hade hänt? Du – som har legat med en man. Och jag som – lät mig luras till att ta dig tillbaka. Hur länge har du haft sådana där känslor? Hela vårt äktenskap eller är det något du upptäckte efter skilsmässan? Du skulle ha talat om sanningen, inte nästlat dig in i mitt liv igen.”
”Pia, du måste tro mig. Hon ljög. Alltsammans var bara illvilliga lögner.”
”Påstår du att du aldrig haft några sexuella relationer med den där svensken?”
”Naturligtvis påstår jag det. Och jag ska berätta för dig vad jag tror ligger bakom hennes hysteriska utbrott.”
”Jaha. Jag lyssnar.”
”Hon jagade mig. Ända sedan jag mötte henne när jag försökte utreda sammanhangen kring Stella Polaris och det där andra, har hon varit efter mig. När jag inte gav henne någon uppmuntran alls, blev hon antagligen arg. Du ser ju själv vilket temperament hon har.”
”Och varför var den där svensken hemma hos dig så ofta? Sebbe har berättat att han var där ofta.”
”Jag kanske inte borde ha varit så snäll mot honom, men du förstår den stackarn var hopplöst förälskad i Anna. När jag förstod det, lät jag honom komma och bo hos mig. Han kände ju ingen annan här och han hoppades ju komma någonvart med henne till slut.”
Pia såg förvirrat på Mikael. Det han sa lät faktiskt ganska trovärdigt. Och hon ville ju så gärna tro honom. Deras samliv hade ju aldrig varit dåligt, det var ju bara det att han alltid var borta så mycket och lämnade henne och Sebbe ensamma alldeles för mycket. Men Mikael hade ju faktiskt varit ensam ganska länge. Kunde hon vara säker på att han inte först haft en relation med den där Anna, tidigare, och hennes reaktion berodde på att hon blivit övergiven. Om det var så, ville hon åtminstone veta det. De hade ju varit skilda. Mikael fick ju ändå träffa vem han ville om han var skild. Och Anna var ju i alla fall en kvinna.
”Så du hade aldrig något att göra med henne?”
Mikael tvekade. Skulle han erkänna att han hade haft en kortare relation med någon från jobbet? Någon klient, eller en kollega? Det skulle ju vara rimligt. Men å andra sidan ville han se bra ut i Pias ögon och han gissade att det skulle se bättre ut om han avhållit sig från några som helst sexuella relationer under hennes frånvaro.
”Självklart inte. Hon är inte alls min typ. Jag saknade dig så mycket och dessutom hade jag ju mitt arbete. Tror du att jag hade tid att gå ut och träffa kvinnor?”
Nej, det lät ju inte så likt Mikael. Pia började äntligen lugna sig lite. Den där Anna var uppenbarligen emotionellt obalanserad och kanske hade hon ett missbruksproblem. Om svensken hade ett förhållande med henne så hade ju ingen av dem något med henne och Mikael att göra.
”Jag förstår. Det var verkligen tråkigt att vi skulle stöta på de där två. Men Pelle och hans fru höll ju också på att tjata väldigt.”
”De har ju hört talas om de där två. Antagligen ville de retas lite. Du vet hur det kan vara. Man vill så gärna hitta lite skvaller om dem man känner. De tror säkert inte på de där amsagorna.”
”Nej, det kan de väl ändå inte göra. Mikael, jag är faktiskt väldigt ledsen att jag reste iväg till USA och tog Sebbe med mig. Det borde jag inte ha gjort. Jag var bara arg på dig och tänkte inte klart. Kan du förlåta mig?”
Mikael kunde knappast tro att det var sant. Pia som kunde vara så – besvärlig. Nu var hon ju precis som i början av deras relation. På prov drog han henne intill sig och kysste henne. Gensvaret han fick uppmuntrade honom. Precis så här tyckte han allra bäst om henne. Så undergiven och följsam. Som Jonas hade varit. Mikael mindes hur lätt det hade varit att få Jonas med på noterna. Nästan alltid var det hans initiativ som de följde. Det var så frestande. Minnesbilderna gjorde honom upphetsad och han drog med sig Pia in i sovrummet. Vilken tur att Sebbe var hos sin farmor. De hade ju hela natten på sig.
***
Anna och Jonas gjorde det mesta de kunde av den lilla tid de hade kvar tillsammans, innan Jonas behövde åka tillbaka till Stockholm. När hon nyktrat till skämdes hon rejält för sitt utbrott, men Jonas hävdade bestämt att han förlät henne och för övrigt förstod han att hon var upprörd. Hon misstänkte att han faktiskt någonstans njutit av att hon varit så rasande för hans skull. Fast hon inte tänkt avslöja sina känslor för honom, kändes det trots allt ganska bra att de visste var de hade varandra.
När Anna följde Jonas till färjan, slapp de åtminstone ifrån nyfikna kollegor. Hon lovade ordna med båten och Jonas lovade att försöka få semester samtidigt som hon. De skulle dessutom tillbringa så många veckoslut som möjligt tillsammans fram till sommaren.
Första dagen tillbaka på jobbet var en aning pinsam, men Anna bestämde sig för att låtsas som ingenting. De som skämtade om det skulle få höra att hon minsann inte brydde sig om vad de sa om henne.
Den första som dök upp var Jyrki och Matti, den kollega han mest höll ihop med.
”Där är du ju, lilla Anna. Var har du din lille vän?”
”Jonas har åkt hem till Stockholm för den här gången.”
”När får vi se bröllopsannonsen då? Eller förlovningsannonsen i alla fall? Du bjuder väl dina kollegor?”
”Vi får väl se hur det blir med det.”
”Har ni känt varandra länge?”
”Sådär.”
”Jaså, du gillar de där mesarna. Det hade man aldrig kunnat gissa.”
”Inte visste jag att du var så mån om mina känslor. Där ser man. Du kanske börjar få kontakt med dina kvinnliga känslor? Intressant. I de lugnaste vatten och så där.”
Jyrki såg ut som han fått ett slag i magen. Hans vän Matti flinade förtjust åt tanken att den muskulöse, skäggstubbige Jyrki skulle på något sätt ha någon form av kvinnliga känslor. När han skrattat färdigt och Jyrki hade kastat svarta blickar på både Anna och Matti, var det dags för dem att ge sig ut och patrullera.
Anna försvann in på sitt kontor, och kände sig ganska nöjd med dagen, trots allt. Varför skulle inte hon ha en pojkvän? Speciellt en så snygg och vältränad och trevlig kille som Jonas. Förr eller senare skulle väl kollegorna ha skrattat färdigt. Det enda som var lite jobbigt var just att Jonas fanns i Stockholm. Avståndet dem emellan skulle alltid vara ett problem. Men hittills hade det ju fungerat bra, så hon hade knappast någon anledning att oroa sig, åtminstone inte än.
Det var inte så långt kvar till semestern. Anna tänkte dela upp den, och ta hälften tidigt och hälften ganska sent. På det sättet kunde hon avlasta mitt under turistsäsongen men ändå få två tillfällen att träffa Jonas. Om han nu bara fick semester vid samma tid. Det där var också jobbigt. De jobbade ju för två helt olika polisorganisationer. Vem visste hur stockholmarna prioriterade?
Men hur det nu var, lyckades de åtminstone få den tidiga semestern samtidigt, så när som på ett par dagar i början och slutet. Annas väninna gick med på att låna ut båten till dem, så den delen av planen gick i lås ganska bra. En annan kompis hade ett sommarhus ute på en ö, och det var också tomt ett par dagar under den tiden. De skulle få låna det också. Anna såg fram emot en fin semester.
Till och med vädret var fantastiskt. Som hon anat, älskade Jonas att vara ute i båten. Han hade för övrigt ganska stor erfarenhet av att köra båt och att vara ute i skärgården. Hans familj hade haft en stuga i Stockholms skärgård, under hans uppväxttid. Nu passade de på att vara helt ensamma med varandra ute på sjön. Ön var visserligen bebodd av flera andra sommargäster, men de fick ändå ordentligt med tid tillsammans.
Mot slutet av veckan blev vädret sämre, och till slut ösregnade det och det började till och med åska. Men då var de ändå på väg in till land igen. De sista dagarna av gemensam semester tillbringade de i Annas lägenhet.
Turistsäsongen blev stressig för dem båda. Invasionen av tyskar, holländare och japaner verkade överträffa alla beräkningar. Under vissa perioder blev det mycket superi och bråk, och även mordutredarna hölls intensivt sysselsatta. Inte förrän långt in i augusti blev det lite lugnare. Då kom Anna till Sverige och hon och Jonas tillbringade en vecka i fjällen. De vandrade tillsammans och passade på att se sig omkring i Norrland. Ödsligheten passade Anna. Det påminde henne om barndomen i Österbotten. Mot slutet av den delen av semestern, åkte de tillsammans och träffade Annas syster och hennes familj.
Från september och framåt inträffade flera allvarliga situationer, och både Jonas och Anna blev upptagna nästan oavbrutet. Det blev inga veckoslut tillsammans på ganska länge. Stressen och de svåra arbetsförhållandena gjorde att Anna kände sig lite krasslig. Hon funderade på att sjukskriva sig. Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon drabbades av en ordentligt sen sommarmagsjuka. Hon måste ha ätit något olämpligt, det var den enda förklaringen hon kunde komma på. En period kräktes hon varje morgon.
Gubbarna på jobbet flinade åt henne och hade många kreativa förklaringar till vad som kunde vara fel på henne. Hon tvingade sig till att hålla god min. Arbetsbördan minskade inte, utan ökade istället när en kollega blev allvarligt skadad under yrkesutövning, och därefter drabbades polishuset av ett utbrott av legionärssjuka. De få poliser som inte drabbats blev tvungna att klara av de övrigas jobb också, trots att förstärkning kallades in från närliggande distrikt.
Men när Anna inte blev bättre, utan tvärtom kände sig ännu tröttare och sjukare, insåg hon att hon måste söka läkare. Det var det sista hon ville, för hon ville inte svika kollegorna, nu när de var så underbemannade, men hon började bli lite orolig. Hon funderade på att ringa systern och berätta hur hon kände sig, men bestämde sig för att vänta.
Istället ringde hon Jonas och beklagade sig. Han försökte trösta henne så gott det gick och han lät så bekymrad för henne att hon fick tvinga sig till att lugna honom istället. Han lovade att försöka ta sig loss åtminstone över ett veckoslut snart, men Stockholm hade drabbats av en serie mord relaterade till organiserad brottslighet från öst, så han var verkligen strängt upptagen. Anna förstod att det nog skulle dröja innan han kunde ta sig ledigt.
Läkaren var en man i övre medelåldern, med en skojfrisk glimt i ögat som Anna retade sig lite på. Hon tyckte det såg ut som om han skrattade i hemlighet på hennes bekostnad.
Hon beskrev sina symptom och passade på att förklara vilken arbetsbörda hon haft de senaste veckorna, men läkaren verkade inte lyssna. När han började ställa frågor, tyckte hon att han inte alls förstått hennes situation.
”Är ni gift?”
”Vad då? Nej, det är jag inte.”
”Hur gammal är ni?”
”34. Hur så? Jag förstår inte -”
”Har ni regelbundna sexuella relationer?”
”Vad har det med saken att göra?”
”Svara nu på mina frågor, är ni snäll.”
”Ja, jag har regelbundna sexuella relationer.”
Läkaren nickade som om det bekräftade hans teori, vad det nu var. Anna som väntat sig något om utbrändhet och överansträngning kände sig förvirrad. Skulle han inte ta några prover? Undersöka henne? Till hennes lättnad kom han fram till det till slut.
”Vill ni vara snäll att fylla den här plastmuggen, tack?”
Han sträckte fram en plastmugg, liknande de kaffemuggar de hade på jobbet.
Anna skruvade på sig. Urinprov? Jaha. Det fick hon väl ordna. Hon tog muggen och gick in på toaletten läkaren hade pekat på. Det frestade på lite att producera på beställning. Det kanske var lyhört? Men hon lyckades till slut. Med muggen i hand, gick hon ut och lämnade den till sköterskan som stod och väntade.
Hon fick följa med till labbet och där blev hon sönderstucken av en ung manlig sköterska som såg minst sagt fjollig ut, men som hejdlöst flirtade med henne ändå. Anna var inte på humör, och till slut, inför hennes ganska mulna ansiktsuttryck tystnade sköterskan. Han var extremt inkompetent på att sticka, noterade Anna. Hon var vanligtvis inte fördomsfull när det gällde personer som arbetade inom en bransch där deras kön var underrepresenterat. Hur skulle hon kunna vara det, när hon själv hade det så? Men den här killen orsakade henne en hel del smärta. Tur att hon var bra på att hålla god min ändå.
Nu fick hon gå tillbaka till läkaren, som log brett mot henne.
”Jaha. Jag har min diagnos klar nu. Ni är inte sjuk, kära ni, ni är helt enkelt gravid.”
”Gravid?”
Anna stirrade förvånat på läkaren. Det där kunde väl ändå inte vara möjligt. Hon hade ju varit så försiktig och – Men – under semestern hade det ju varit lite si och så med försiktigheten mindes hon nu, lite skamset. Ibland var det ju rätt mysigt att kunna vara lite spontana.
”Jodå. Det misstänkte jag redan från början. Och resultatet av testet bekräftade min teori. Ni är redan i andra månaden.”
”Jaha. Jag förstår.”
Anna kände sig ganska förvirrad. Det här hade hon verkligen inte räknat med. Jonas och hon var ju inte – bodde inte ens i samma land. De kunde väl inte – Nej, det här gick ju inte.
”Ni är inte gift, sa ni. Är ni sammanboende?”
”Nej.”
”Har ni fast sällskap?”
”Va? Jo, det kan man säga.”
”Jag vill bara nämna att om ni tänkt göra abort, så måste ni bestämma er snarast. När ni går, ska ni få några broschyrer och så ska jag ge er en tid i nästa vecka. Då kan ni få all information ni behöver för att komma fram till ett beslut.”
”Tack.”
Anna klädde på sig som i dvala. Alltsammans var så oväntat. Naturligtvis var det nödvändigt att hon gjorde abort, men hon kunde inte låta bli att tänka på Mias barn och Jonas systers barn och till och med de där vidriga Pias och Mikaels Sebbe. Hon hade nog tänkt sig att hon en dag skulle ha en egen familj. Så komplicerat allting var. Det var allt bäst att hon skyndade sig och gjorde aborten så snart som möjligt. Viktigast av allt var att hon inte tvingade Jonas till något. Han behövde ju faktiskt inte få veta något. Stackarn. Han tyckte så mycket om barn och det här skulle nog kännas smärtsamt för honom. Hon fick ta det på sig själv. Jonas var ju så känslig och ömtålig.
På vägen hem kände hon sig ganska slak. Det hade varit en chock för henne att inse hur slarvig hon varit. Mia skulle ha skällt på henne och mamma och pappa – Mia hade tyckte om Jonas, mindes hon. Mamma och pappa hade ju inte träffat Jonas än, men de hade låtit så belåtna när de hörde att hon gick ut med en poliskollega. Tidigare hade hon mest träffat sexiga rockmusiker och en och annan poet. En ståuppkomiker också, men ingen av dem hade hennes familj varit nöjda med. Det var faktiskt därför hon funderat på Mikael Bergman. För att vara advokat var han ju åtminstone rätt så attraktiv, fysiskt, om inte när det gällde hans personlighet.
Hon ringde och sjukskrev sig ett par dagar. Det kändes trots allt för svårt att möta kollegorna just nu, och hon behövde tid på sig att vänja sig vid tanken på aborten. Hur skulle hon kunna sköta sitt jobb om hon hade ett barn? Med barnets pappa på andra sidan Östersjön skulle hon ju inte kunna få någon avlastning alls. Hennes arbetstider gjorde det svårt för småbarnsföräldrar. Såvitt hon mindes hade de få kvinnliga kollegor hon haft, som fått barn, slutat jobba i flera år, och kanske hade de aldrig kunnat komma tillbaka. Så fick det inte gå för henne. Hon ville bli befordrad.
När fredagen kom, ringde Jonas, och lät lycklig.
”Du, jag har fått tag i en biljett så jag kommer över. Nu direkt. Vi ses i morgon bitti.”
Anna kände sig splittrad. Hennes första reaktion hade varit en enorm lättnad. Jonas fick henne alltid på så gott humör. Tanken på att slippa gå igenom alltsammans ensam kändes ändå ganska lockande. Å andra sidan fick hon inte vara svag nu. För Jonas skull måste hon klara av det här själv.
Jonas märkte genast hennes tveksamhet och kom av sig.
”Om du har andra planer så kanske jag skulle -”
Hon tvekade. Nej, hon kunde inte avspisa Jonas nu. Det orkade hon inte.
”Nej, då. Jag vill gärna att du kommer. Det har varit jobbigt sista tiden. Jag har faktiskt sjukskrivit mig ett par dagar.”
Nu lät Jonas orolig istället.
”Men gumman då. Är du fortfarande krasslig? Då ska jag komma och muntra upp dig. Bry dig inte om att komma och möta mig. Jag hittar ju själv nu.”
”Nej, det är klart att jag kommer. Så dålig är jag inte.”
”Men du är ju sjukskriven? Stanna hemma nu, så handlar jag lite på vägen och så kommer jag och pysslar om dig.”
”Du är så gullig. Tack.”
”Då ses vi snart. Puss.”
Anna tänkte sorgset på hur ledsen Jonas skulle bli om hon i alla fall berättade. Men plötsligt tappade hon modet helt. Hon hade ingen rätt att bestämma det här själv. Jonas förtjänade att få veta. Det skulle bli smärtsamt för dem båda två, men så var det bara.
Hon hade haft svårt att somna på kvällen, och när det ringde på dörren låg hon fortfarande. Jonas hade visserligen en nyckel, men Anna flög upp och låste upp för honom. Det visade sig vara tur. Han hade händerna fulla med kassar, och stod böjd över några som vält och varor låg huller om buller kring hans fötter. Anna böjde sig ner för att hjälpa honom plocka upp, men det ville inte Jonas höra talas om.
”Nej, nej. Det här ordnar jag. Gå och lägg dig igen.”
”Jag är inte så sjuk. Om vi hjälps åt går det fortare.”
Utan att lyssna på hans protester, plockade hon upp purjolökar, papperspåsar med baguetter och en massa olika konservburkar. Jonas samlade ihop grönsaker och ostar och flaskor. Så var alltsammans äntligen innanför dörren, och de kunde låsa. Tillsammans bar det alltihop ut i köket. Då sjönk Anna ner i en stol, plötsligt helt slut. Det var inte kroppsansträngningen, utan bara tanken på vad hon skulle behöva berätta för Jonas.
”Hur är det, gumman? Du ser lite blek ut. Har du ätit något?”
”Nej, jag vaknade nyss. Det var lite svårt att sova.”
”Okej. Då ska du få lite juice och kaffe och -”
Tanken på kaffe fick Anna att nästan kräkas igen.
”Nej, tack. Bara juice och kanske en brödskiva. Inget mer.”
Jonas såg oroligt på henne, men protesterade inte. När hon fått i sig juicen och brödet kände hon sig lite piggare. Nu insåg hon att hon satt i bara t-shirt och trosor. Klockan var ju ändå – halv tolv. Hon flög upp och rusade in i badrummet, där hon plötsligt kräktes igen. När hon kände sig bättre tvättade hon sig, borstade tänderna och klädde på sig. Jonas väntade oroligt på henne utanför.
”Hur är det med dig?”
”Det är ingen fara. Jonas – jag skulle behöva prata med dig om något.”
”Jaha, om vad då?”
Men Anna förlorade plötsligt modet. Istället drog hon Jonas intill sig och en stund tänkte de inte på något annat än varandra. Till slut gick hon och satte sig i soffan inne i vardagsrummet och Jonas följde med henne. Han hade fortfarande armen om henne och det var frestande att bara fortsätta att kramas. Dåliga nyheter kunde ju alltid vänta. Men så slog samvetet henne. Hon skulle behöva göra Jonas ledsen. Då var det lika bra att hon kom till saken direkt.
”Jag var hos doktorn nu i veckan. Det är så att jag har mått illa i flera veckor och så – hoppade mensen över.”
Hon trodde att det skulle räcka. De flesta killar var paniskt förskräckta för det där. Mens, alltså, eller ännu värre, utebliven mens. Men Jonas satt bara och såg allvarligt och oroligt på henne.
”Han ställde en massa frågor och så behövde jag lämna urinprov. När han tittat på resultatet av det – så förstod han var det var.”
Nu såg Jonas närmast förskräckt ut.
”Det är väl inte cancer eller något riktigt allvarligt? Vad det än är, så går det väl att bota?”
Anna log snett. Jo, det var just det. Botemedlet som nästan var värre än tillståndet.
”Nej, jag är inte sjuk. Jonas, jag är med barn.”
Jonas lyste upp och hans leende fick som alltid Anna att smälta. Ingenting kändes riktigt allvarligt när hon såg på Jonas, när han log. Annars också, förresten. Men hon fick inte glömma bort att det här gick bara inte. De kunde inte skaffa barn, när de inte ens bodde i samma land. Fast så verkade inte Jonas tänka alls.
”Jaså, var det inte värre. Det var ju en lättnad. Jag blev riktigt orolig först. Men, då måste vi väl börja planera och ordna så -”
”Jonas, du fattar väl att det inte går? Vi kan inte ha barn när – Var ska barnet bo? Här eller hos dig eller -”
Jonas såg ut som han tänkte svara på frågan, men så försvann leendet och han såg istället förtvivlad ut. Det fick Anna att känna sig fruktansvärd. När han såg ut så, och det hade inte hänt många gånger sedan de träffats – för övrigt var det Mikaels fel varje gång – då ville hon bara krama och kyssa och trösta honom och göra allting bra igen. Men så enkelt var det inte längre. Hon suckade.
Jonas tog tag i hennes hand och kramade den, med ett uttryck av deltagande i ansiktet.
”Du tänker göra abort, eller hur? Det är klart att du får bestämma. Du kommer ju att bära barnet och föda det och – Det är ju din kropp. Men – jag hade bara hoppats -”
Nu när hon sagt det, kändes det plötsligt ännu värre. Hon kom på sig själv med att leta efter någon lösning som kanske ändå skulle kunna – Men hon förstod inte hur det skulle gå till. De hade ju var sitt viktigt arbete, i var sitt land. I deras yrken gick det ju inte att bara flytta från ett land till ett annat och fortsätta som vanligt. Och skulle babyn skickas fram och tillbaka på färjorna varje veckoslut? Två gånger i veckan? Så kunde man ju inte göra mot ett barn.
Trots att hon inte såg något hopp tvingade hon sig ändå att ta reda på vad Jonas verkligen ville. Halva babyn var ju i alla fall hans.
”Men du ville gärna ha ett barn?”
Jonas log sorgset.
”Jo, jag skulle faktiskt gärna vilja det. Jag har alltid längtat efter en egen familj. Som min syster – eller din.”
”Jag har faktiskt också längtat efter att få barn. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte få jobb hur som helst hos er och du kan inte få jobb här hur lätt som helst. Och var skulle barnet bo? Hos dig eller hos mig? Man kan väl inte skicka en baby mellan Finland och Sverige fram och tillbaka som ett kolli.”
Nu såg han så där gullig och förtroendefull ut igen, och hans magi började fungera på Anna igen, som alltid.
”Men om – jag säger upp mig då? Och flyttar hit, så jag kan ta hand om dig och barnet? Vill du ha kvar det då?”
”Jonas, din karriär är väl lika viktig som min. Jag kan inte begära -”
”Men, Anna, en karriär är nog intressant och så, men ett barn är ju ännu viktigare. Förresten kan jag nog få något jobb här. Inte som polis, men kanske i kassan på Konsum.”
”Någon i den stilen kanske. Men skulle du inte ångra dig senare?”
”Det tror jag inte. Jag kan ju alltid börja igen när barnet är lite större. Eller så omskola mig eller något.”
”Men du trivs ju så bra som polis.”
”Jag skulle nog trivas med något annat också. Om du – vill ha mig här?”
”Det är väl klart att jag vill. Fast det är inte rättvist mot dig. Jag kanske ändå skulle flytta till dig och -”
”Nej, varför det? Det går lika bra så här. Snälla – kan du inte låta mig få göra det?”
”Jag ska väl inte hindra dig, men är du helt säker på att du inte kommer att ångra dig?”
”Ja, det är jag faktiskt. Det ordnar sig nog med jobbet.”
Anna log befriat. Hon borde ha anat att Jonas skulle komma på något otroligt gulligt, men helsnurrigt och rädda situationen. Vilken tur hon hade som hade hittat Jonas. Synd att hon inte förstod hur fantastisk han var i tid, innan den där Mikael slog klorna i honom.
”Om inte annat, så kan ju jag försörja dig.”
Hon skrattade åt vad hon uppfattade som ett skämt, men hon borde ha förstått att Jonas skulle ta det på allvar. Konstigt egentligen, att en kille som alltid log och skrattade så gott, ändå var så allvarlig på andra sätt.
”Jo, det förstås. Om du inte tycker det är orättvist så – men räcker din lön till oss alla tre?”
Nu måste hon skratta igen. Eftersom han nu frågade, så trodde hon nog det.
”Jodå, det går allt bra. Jag skämtade faktiskt, men om du inte känner dig – kränkt – så gör jag det gärna.”
”Jaha. Nej, varför skulle jag känna mig kränkt? Vi är ju ihop och barnet är ju vårt, och förresten, när barnet blir lite större kunde jag ju i alla fall arbeta heltid.”
”Vänta nu lite. Säg inte upp dig än. Barnet kommer inte förrän i maj. Du kan lugnt jobba tills i början av maj i alla fall. Då blir jag nog barnledig också. Det är ju inte bara kontorsjobb man gör.”
”Nej, det förstås. Jag skulle inte vilja att ett ilsket fyllo slog till dig nu när du väntar barn. Inte annars heller förstås.”
”Jag träffar inte så många fyllon som ordningspoliserna, men det händer väl. Du anar inte hur många gubbar som super till på hembränt och så tar de fram yxan eller älgstudsaren och dödar frun eller brodern eller grannen eller supkompisen. Då måste vi ju ta dem, fast det inte direkt är en utmaning. Inte som en del intressantare mord. Fast det är nog fel att lägga sådan aspekter på det. Mord är ju aldrig trevligt.”
”Nej, det kan man verkligen säga. Fast är du säker på att jag inte borde flytta hit tidigare? Så slipper du klara dig själv.”
”Jag säger till i så fall. Och du kommer väl lika ofta som förut?”
”Det kan du lita på.”
Jonas drog Anna intill sig och kramade henne så hårt han vågade. Man visste ju inte hur ömtåliga de där små fostren var. Bäst att vara försiktig.
Senare på kvällen, när de skulle gå och lägga sig, började Jonas uppföra sig lite konstigt, tyckte Anna. Han frågade efter extra filtar, lakan och kuddar, och Anna förstod ingenting.
”Vad är det med dig? Tycker du inte att min säng är tillräckligt varm eller bekväm eller så?”
Jonas log generat.
”Jo då, visst. Men jag ska väl inte ligga här nu. Eller föredrar du det? För då kan jag göra det.”
”Det är klart att du ska ligga här. Varför tror du att jag inte vill att du ska ligga här?”
”Eftersom du är – du vet – med barn, så borde jag väl inte -”
Nu plötsligt förstod Anna och hon måste skratta lite. Jonas stod där och var finkänslig men vad han antydde var att han inte trodde det var okej att ha sex. Nu, när hon var i knappt tredje månaden. Det hade i alla fall den där läkaren förklarat ingående. Sex var inte farligt. Jobba kunde hon göra tills åtminstone sjunde månaden, längre om hon fick skrivbordstjänstgöring. Men alkohol och tobak och kaffe skulle hon helst sluta med, eller åtminstone använda mycket mindre. Det hade hon klart för sig.
”Jonas – det är okej att ha sex. Min läkare har förklarat alltihop. Det enda jag behöver sluta med är alkohol, tobak och kaffe.”
”Kaffe? Jaha, då får det bli juice till frukost då. Och du röker väl inte ändå?”
”Nej, men han sa bara det för säkerhets skull.”
”Jaha. Då så. Det kändes lite tråkigt att inte få – du vet – förrän nästa sommar eller när det nu blir. Eller måste man vänta längre efteråt? Typ ett halvår eller så?”
”Det tror jag inte. Får nog fråga syrran om det. Jag vill inte att den där läkaren lägger sig i mer av mitt privatliv. Men knappast ett halvår. Kanske två månader eller så.”
”Fast då skriker nog babyn så vi vill nog bara sova ändå.”
”Ja, det kan hända. Kom nu då.”
Jonas log så där kärleksfullt igen, så hon kände sig riktigt varm inuti. Nej, det hade varit väldigt tråkigt att avstå från sex i nära sju månader. Då skulle han nog börja längta efter den där Mikael igen. Fast det hade han ju lovat att han inte gjorde. Men i alla fall, vilken tur att det var okej. Bäst att passa på ordentligt, ifall man nu blev så slut av barnskrik och blöjbyten att man tröttnade.
Hon kastade sig över Jonas och tryckte ner honom med ett grepp hon lärt sig på polisskolan. Det var visserligen inte meningen att man skulle använda det på eventuella partners, men som hon mindes det, övades det friskt på just det här greppet både dag och natt, på den tiden. Men så kunde hon det också väldigt bra. Det fanns ett annat, som man kunde använda för att klara sig ur det, men lyckligtvis lärde de visst inte ut det på polishögskolan i Stockholm. Väldigt lämpligt. Men Jonas försvarade sig heller inte.
Konstigt. Hon var inte ett dugg ledsen att de skulle få en helt annan typ av förhållande nu. Det kändes inte alls för bundet eller högtidligt. Det var ju samma Jonas och hon var sig själv också. Allt var faktiskt exakt som förut, utom att hon inte behövde vara rädd för att bli med barn. Ytterligare en anledning att passa på. Det verkade inte alls som om Jonas hade en avvikande mening. Snarast tvärtom.
SLUT
© Tonica