| Huvudpersoner: | Mikael, Jonas |
| Beskrivning: | Jonas åker och hälsar på Mikael igen. Det är kul att träffas men varför är alla Mikaels kompisar så konstiga mot dem? Vet de något som… de själva inte vet? |
Jonas Karlsson lyfte upp resväskan och gick ut ur lägenheten. Utanför satte han ner den igen och började leta i fickorna efter nyckelknippan. Han hittade den och satte in nyckeln i låset, men hejdade sig och gick in igen. Alla fönstren var stängda och spisen avstängd. För säkerhets skull tittade han i badrum och sovrum också. Strykbrädan stod undanställd och strykjärnet också. Allt var avstängt och i ordning. För övrigt skulle ju hans mamma titta in och vattna blommorna och mata fiskarna.
Han sneglade oroligt på armbandsuret. Nu var han lite försenad. Det var dags att åka ut till Finlandsbåten och – En dörr rasslade till och öppnades någonstans bakom honom och någon klev ut på golvet utanför. Jonas sneglade bakom sig. Det var hans något tröttsamme förtidspensionerade granne, Hugo. Hugo skulle alltid stoppa honom och prata en stund. Om polisyrket, om politiken, vädret, slynglarna som gjorde skadegörelse utanför på gården, och liknande muntra samtalsämnen.
I vanliga fall brukade Jonas inte kunna slingra sig undan, men idag måste han ändå försöka. Annars skulle han missa båten.
”Hej på dig, grabben. Ska du ut och resa?”
”Ja, jag ska till Finland på lite semester.”
”Ska du hälsa på någon brutta?”
”Nej.”
”Jag fattar. Du ska försöka få lite rajtantajtan på båten?”
”Nej, jag ska bara ha ledigt ett tag och koppla av.”
”Ja, ja. Du vill väl inte berätta något för en gammal stöt som jag. Men jag ska säga dig att de där finskorna de är riktigt -”
”Jo, det tror jag säkert, men om jag inte åker nu så missar jag nog båten.”
”Nej, nej. Det får du inte göra. Stick i väg nu bara och ha kul. Jag skulle gärna själv ta mig en tur dit också.”
”Ja, det är trevligt där borta. Hej då.”
”Hej med dig, gosse.”
Jonas skyndade nerför trappan och ut på gatan. Egentligen skulle han ha fått skjuts till terminalen men hans kollega hade fått rycka in på jobbet. Så nu var han tvungen att hinna med bussen dit ut. Men det skulle väl gå om han sprang.
Det gick bra. Han hann precis upp på båten innan de stängde till. När han varit nere i hytten och lämnat väskan satte han sig i en av restaurangerna, och såg ut över havet. Det var strålande vackert väder. Vilken tur att han valt att åka just den här veckan. Annars brukade det ju regna hela våren och större delen av sommaren också. Fast om man fick tro hans nye vän Mikael Bergman, så var det mycket bättre väder i Finland.
Han åt middag och sedan satte han sig i baren. Ofrivilligt mindes han Hugos ord om de sexiga finskorna. Det satt faktiskt en del riktigt snygga kvinnor intill honom, men ingen av dem såg på honom och när han försökte fånga deras blickar sneglade de på honom och så bort igen. Då var han väl inte deras typ. Förresten skulle han ju inte alls plocka upp någon främmande kvinna. Det var ju bara en kort semester, för att få koppla av lite.
***
Nästa morgon stod han ute vid relingen och såg ut över hamninloppet. Vädret var fortfarande fint och solen sken från en nästan molnfri himmel. Kul. Kanske skulle Mikael ta med honom ut på en tur i skärgården. Det kunde vara fint. I alla fall i Stockholms skärgård, men Mikael hade försäkrat honom om att finska skärgården var minst lika fin.
Han skulle träffa Mikael vid fyratiden, så tills dess skulle han ta sig en titt på staden. Det slutade med att han åkte med en sådan där rundtur för turisten. För det var väl vad han var egentligen, även om han hade fått löfte om att bo hos Mikael. Han åt lunch på en uteservering, och vandrade så omkring ensam och såg sig omkring. Det var fint. Mycket träd och så. Lite som Stockholm faktiskt, men det skulle väl Mikael inte hålla med om.
När det började bli dags att ge sig iväg, plockade han fram kartan han köpt i morse. Efter att ha konsulterat den, valde han en bred, rak gata och började gå. Han lyckades till slut leta sig fram till tingshuset eller vad de nu kallade det här, och ställde sig och väntade i foajén. Det var stort, minst lika stort som Stockholms tingsrätt.
Han funderade på att fråga i receptionen var Mikael höll hus, men gick istället runt och såg sig omkring. Det dröjde inte länge innan Mikael ropade på honom.
”Hej, Jonas. Jag ska bara tala med en kollega, så kan vi gå strax.”
”Hej. Ingen fara. Jag väntar här.”
Mikael gick bort och talade med en äldre, gråhårig man på finska. Den äldre mannen nickade avmätt och tittade ner i sina papper. Så verkade de komma överens om något och så kom Mikael tillbaka, överhopad med mappar och pärmar. Han stoppade ner dem i sin portfölj och så log han välkomnande mot Jonas.
”Kul att du här. Ska vi ta och gå ut och äta middag först?”
”Ja, det kan vi göra.”
”Jag vet ett trevligt ställe. Och så har jag en liten stamkrog som vi kan gå till efteråt.”
Plötsligt stannade Mikael till abrupt. Jonas gick på honom och fick be om ursäkt. Det var jobbigt att släpa omkring resväskan så här. Kanske borde han ha lämnat den någonstans, i en förvaringsbox eller så. Men nu såg han vem Mikael fått syn på. Det var hon den där polisen de stött på när de arbetade tillsammans på fallet om Stella Polaris. Vad var det nu hon hette? Anna, var det visst. Anna någonting.
Mikael och Anna såg avvaktande på varandra. Så hälsade Mikael artigt, men lite kyligt, tyckte Jonas. Anna såg lika avståndstagande ut. Jonas såg förvånat på henne. Själv sträckte han fram handen och hälsade vänligt. De var ju kollegor.
”Hej. Du kommer väl ihåg mig?”
”Jo, det där fallet glömmer jag inte så lätt. Men vad gör du här nu? Säg inte att ni jobbar med något nytt fall?”
Hon lät lite konstig på rösten, men Jonas fäste sig inte särskilt vid det.
”Nej, då. Jag är bara här och hälsar på Mikael.”
”Jaså.”
Var det bara som Jonas inbillade sig, men lät hon inte lite – ovänlig? Konstigt. Hon kanske hade en dålig dag.
Mikael kände på sig att det här inte var något lyckat sammanträffande och han funderade på hur han skulle kunna få med sig Jonas och komma iväg utan att verka alltför oartig.
Men Jonas log vänligt mot Anna och började prata med henne.
”Du kanske vill följa med ut, förresten?”
Nu stirrade Anna direkt konstigt på honom.
”Nej, tack. Jag går inte till sådana där ställen.”
Hon tillade något på finska, som Jonas naturligtvis inte uppfattade. Han såg frågande ut.
Mikael stirrade häpet på Anna. ”Jävla fjollor?” Vad menade hon med det? Visst brukade de ju allihop skämta om hur veka och mesiga svenskarna var, i alla fall stockholmare, men det där var väl ändå lite väl – oförskämt?
”Ursäkta, jag fattade inte det där. Jag kan ju inte finska, förstår du.”
Anna såg utmanande på Mikael, som skyndade sig att hitta på något att säga till Jonas.
”Hon sa bara att de var trevligt att träffa dig i alla fall.”
Jonas sken upp. Han nickade vänligt tillbaka.
”Kul att träffa dig också, Anna. Vad gör du här förresten?”
”Jag har varit och vittnat i en rättegång. Väldigt tröttsamt, faktiskt. De där advokaterna kan vara väldigt opålitliga. Man vet aldrig var man har dem.”
Här stirrade hon ganska surt på Mikael. Han förstod mycket väl att hon egentligen syftade på honom och avstod från att svara eller kommentera.
Jonas däremot nickade instämmande.
”Jag förstår hur du menar. Man har ju vittnat själv några gånger, och ibland så lyckas de verkligen få en att se dum ut. Men de gör ju bara sitt jobb.”
Anna gav Jonas en giftig blick. Hur kunde han hålla på så där? Räckte det inte med att han dykt upp och kommit emellan henne och Mikael? Attraktiva singelmän växte ju inte på träd och skulle det gå så här, när hon för en gångs skull stötte på en.
Nu tyckte Mikael att det verkligen räckte. Han ursäktade sig och tog tag i Jonas armbåge och började dra iväg med honom. Jonas sa adjö till Anna och vinkade vänligt.
Hon muttrade något ännu lägre, på finska igen, om att det här var ju bara typiskt.
Utanför på gatan såg Jonas frågande på Mikael.
”Vad sa hon nu då?
”Bara hej då.”
”Jaha. Är hon nykterist förresten? Eller religiös eller så?”
”Vad menar du?”
Mikael letade efter en lucka i trafiken så de skulle komma iväg från rätten innan de bästa platserna på restaurangen tog slut.
”Eftersom hon inte går ut på krogen. Jag trodde ni drack rätt bra här i Finland också?”
”Jo, det är klart. Men jag tror inte hon är med i något sådant där. Hon är nog bara sur.”
”Jaha.”
Jonas såg ännu lite frågande ut, men bytte samtalsämne.
”Förresten, jag trodde hon var svensktalande?”
”Jo, det är hon också.”
Äntligen slutade Jonas fråga. Mikael ville verkligen inte diskutera den sura tjejen längre. Han var ju ledig, och han hade en gäst. Nu skulle de ha roligt.
***
De fick verkligen trevligt. Både på restaurangen och på krogen. De skrattade och utbytte historier från jobbet, och diskuterade fallet de jobbat med tillsammans.
Framåt kvällen bestämde de sig för att fortsätta hemma hos Mikael. Där visade Mikael foton på sin son, från hans besök där, och gamla foton från när han var liten. Jonas beundrade dem, och de pratade lite om hans syskonbarn.
Så började de skämta och prata jobb igen. Jonas berättade en väldigt lustig, men något osannolik historia från ett fall han jobbat med innan han blev befordrad. Det innefattade stulna tavlor, halvnakna fotomodeller och en försvunnen Guldbaggestatyett. Mikael fattade aldrig riktigt vad allt det hade med varandra att göra, men han skrattade ändå med.
Lite senare berättade han, med vissa fakta ändrade, om ett mycket intressant fall han arbetat med för ett par år sedan. Det handlade om idrottsstjärnor, en manlig strippa och fyra HareKrishnamunkar. Själv tyckte Mikael att det var enormt roligt, men Jonas såg lite konfunderad ut ibland.
De kom i säng sent och Mikael försvann tidigt ut för att träffa en klient, men han hade gjort sig ledig efter lunch, och då träffades de i en park inne i centrum. Eftersom Jonas så gärna ville åkte de ut på en rundtur i skärgården. De åt på en restaurang inrymd i en gammal ångbåt och så gick de till samma krog som tidigare.
Där stötte de på Mikaels vän, Pelle Skarén. Han såg på dem med en underlig blick, men accepterade deras inbjudan att sätta sig vid deras bord. Efter det blev det ännu mer jobb-prat. Pelle kände till en massa skvaller om de rikaste familjerna i staden och en hel del om deras skelett i garderoben. Han berättade om en politiker som haft ett helt harem av unga thailändska män boende i sin sommarvilla, trots att han hade en fru och två barn i våningen i centrum. Mikael tyckte att det var en ganska smaklös historia och undrade varför Pelle nödvändigtvis behövde dra upp den just nu. Han sneglade oroligt på Jonas, för att se om hans vän blev generad, men Jonas skrattade hjärtligt och drog ett par historier om svenska politiker.
”Det var en som åkte dit för att han snattade saker på Åhléns. Vad som helst. Små plastprylar och temuggar och duschgardiner. Leksaker och damkläder och skokräm. Jag kommer inte ihåg allt. Han påstod att han hittat alltihop och att det var någon annan som stulit det.”
Pelle Skarén bjöd hem dem till sitt hem en annan kväll. Han försäkrade att hans fru gärna ville träffa Jonas också. Han fick det att låta som om de var enormt toleranta. Mikael blev irriterad. Det här började likna rasism. Visserligen hade de ju ibland skrattat rått åt de s k nollåttorna, som de ju kallades i Sverige, men Jonas var ju faktiskt en vän.
När Pelle började antyda något om ”i de lugnaste vatten”, så tyckte Mikael att det började bli dags att gå tillbaka till honom. Han reste sig upp och sa adjö till sin gamle vän. Jonas reste sig upp också och skakade hand med Pelle och sa godnatt.
Mikael tyckte inte om Pelles min. Han såg ut som han höll på att börja skratta åt något. Så oförskämt av honom. Om han visste något kunde han väl tala om det istället för att behålla det för sig själv.
De gick hem till sig. Mikael tyckte det var skönt att komma ifrån Pelle och den stökiga krogen. Nu kanske de kunde få lite lugn och ro och prata. Det var länge sedan han kunnat prata så öppet och djupt med någon. Konstigt att han först tyckt att Jonas var en ganska tröttsam typ. Han var ju faktiskt helt okej. Väldigt trevlig.
Tillbaka i lägenheten började Jonas tala om den lilla hunden som Mikael hade haft hand om. En tid hade Jonas själv skött om den.
”Vet du hur det går med den lille rackaren?”
”Det sista jag hörde var att han hade det bra. Jag saknar honom faktiskt. Och det kunde vara kul för Sebbe att ha en hund eller något annat djur. Fast jag jobbar ju jämt förstås. Det fick väl vara något mer lättskött. En burfågel kanske, eller ett akvarium.”
”Jag har fiskar hemma. De är rätt trevliga. Men jag skulle gärna ha en hund själv. Fast det är ju som du säger. Man kan ju inte ha något djur som kräver så mycket skötsel. Men det är klart, det kan ju bli ensamt ibland.”
Det tyckte Mikael också. Ibland kände han sig faktiskt ganska ensam, trots alla kollegor och andra som han träffade i jobbet. Som Pelle. Fast de träffades regelbundet och tog några glas tillsammans var de egentligen inte så nära vänner.
Han kom på sig med att hela tiden iaktta Jonas ansikte. Det var verkligen trevligt att ha lite sällskap. Sebbe fick ju bara vara hos honom på loven och vissa helger. Men han upptäckte att han verkligen saknat att ha en vuxen person att tala med också. Synd att Jonas arbetade i Stockholm. Det var visserligen inte så långt bort, men det hade varit roligt att kunna träffas lite oftare.
Men nu började det faktiskt kännas lite konstigt. Han förstod inte vad det var med Jonas ansikte som drog till sig hans blickar så. Ögonen var så – varma. De riktigt lyste. Och han log så vänligt också.
Det blev tyst ett tag. Jonas tog en klunk till ur glaset han höll i handen. Det såg ut att ha slagit av sig. Mikael höll ut handen för att ta det ifrån sin gäst, och råkade nudda vid Jonas fingrar. Han tappade taget om glaset och eftersom Jonas släppt det också, ramlade det ner mot bordet och det som var kvar av innehållet skvättes ut över bordskivan och ner i knäet på Jonas.
Jonas började gapskratta. Mikael kunde inte låta bli att börja skratta han också. Så gick han ut i köket och hämtade några hushållspapper och började torka av bordsskivan. Nu såg han att Jonas hade blivit ganska blöt. Utan att tänka sig för började Mikael torka av insidan av jeansen också.
Jonas skrattade fortfarande förtjust. Han visste faktiskt inte varför han tyckte det var så fantastiskt dråpligt, men han kunde inte sluta.
Mikael skrattade också, och till slut kom han av sig med torkandet, men han lät handen ligga kvar mot insidan av Jonas lår. Än en gång kände han den konstiga dragningen till Jonas skrattande ansikte. Ögonen. Munnen. Händerna, varav den ena låg på det egna knäet och den andra som han lagt på Mikaels andra arm, den som inte hade varit i färd med att torka bort den utspillda drycken.
Plötsligt insåg Mikael vad det var som höll på att hända och han drog abrupt till sig handen och drog sig undan Jonas hand.
Utan ett ord försvann han ut i köket och slängde bort de våta papperen. Vad hade det flugit i honom? Det här var bara inte möjligt. Nu var han spik nykter och han kände sig omskakad och chockad. Hur hade det här kunnat hända? Han hade ju aldrig tidigare känt så här – för en man. Visst var det väldigt länge sedan sist – Men ändå, det var ju inte alls samma sak.
Han insåg att han inte kunde stanna kvar ute i köket resten av natten. Tveksamt återvände han in i vardagsrummet.
”Nej, nu börjar det faktiskt bli sent. Det är nog dags att gå och lägga sig.”
”Jo. Det är visst sent. Godnatt då.”
Mikael studerade Jonas ansikte i smyg. Han tyckte inte han kunde utläsa något ovanligt i det. Det var fortfarande ett öppet, vänligt ansikte. Fortfarande kände han – Men det måste vara ett missförstånd. Han var bara trött och full. I morgon –
”Godnatt.”
Han försvann in på sitt rum och stängde dörren bakom sig. Tyvärr hade han druckit mer än vanligt, och snart blev han tvungen att uppsöka badrummet. Där stötte han på Jonas som kom i samma ärende. Mikael själv hade på sig en elegant pyjamas, men han såg direkt att Jonas sov i bara kalsongerna. Visserligen var det ett par betydligt snyggare kalsonger än Mikael väntat sig, men det gjorde ju bara att mer av Jonas kropp blev synlig. Mikael försökte att inte titta, men han kunde inte undgå att märka hur vältränad Jonas var och inte alls hårig heller. Nu kände han hur hans kinder hettade till och han hoppades att Jonas inte skulle märka något.
Jonas var också full och han tänkte sig inte för alls, utan drog ner kalsongerna och uträttade sitt ärende. Han vände sig om och log vänligt mot Mikael, som desperat försökt att inte lägga märke till de ovanligt fasta skinkorna, och nu stirrade envist på Jonas ansikte för att inte få en glimt av någon annan kroppsdel.
”Varsågod.”
Jonas gick tillbaka till soffan och la sig ner. Han nickade mot Mikael när han passerade soffan på väg tillbaka till sitt sovrum.
När Mikael låg i sin säng och försökte somna, började han fundera på vad först Anna och så Pelle hade sagt. Det stack till inne i honom och kinderna hettade ännu mer, när han tyckte sig förstå vad de hade antytt, båda två. De trodde sig veta – Men det kunde bara inte vara sant. Fast han var tvungen att erkänna att det han kände nu, hade en klar koppling till vad han sett nu ikväll. Han hade verkligen inte tänkt på hur vältränad och – snygg Jonas faktiskt var.
Envist försökte han ignorera sin reaktion, men till slut gick det inte längre. Så tyst som möjligt försökte han åtgärda problemet. När det var över, kunde han äntligen slappna av.
Vid frukostbordet nästa morgon hörde han sig själv säga, med en kylig och opersonlig röst att han skulle vara upptagen hela dagen.
”Du får väl hitta på något själv.”
”Ja, visst. Jag går ut på stan och ser mig omkring igen. Det ordnar sig. När tror du att du blir klar med jobbet?”
Än en gång märkte Mikael att han började tala utan att han egentligen hade bestämt sig för det.
”Jag vet faktiskt inte. Det kan ta lång tid. Förresten, jag blir nog upptagen i morgon också.”
Nu la Jonas märke till Mikaels kyliga ton och undrade över den. Vad hade hänt egentligen? De hade ju haft det så trevligt kvällen innan.
Mikael skämdes när han såg Jonas förvånade och besvikna blick och han ville ta tillbaka sina ovänliga ord. Men hur skulle han kunna göra det? Det här som han kände – som han hade börjat inse att han kände – var bara så – främmande och hotfullt. Om han tillät sig att fundera mer ingående på det, visste han inte vad han skulle upptäcka i sitt inre. Det ingav honom en djup obehagskänsla. Som om inget längre var sig likt. Vad kunde han lita på egentligen om han själv plötsligt visade sig vara en annan än han alltid trott han var?
”Jag ska nog leta efter ett hotellrum. Det är nog bäst så. Och så ska jag väl åka hem igen, i morgon. Det var snällt av dig att låta mig sova här, men du har ju ditt så – I alla fall, var det trevligt att ses igen.”
”Ja, visst.”
Mikael hatade sig själv för att han gjort så det glada uttrycket i Jonas ögon hade slocknat. Hur kunde han behandla honom så? Men rädslan drev honom till att distansera sig från orsaken till den skrämmande förändringen.
De sa inget mer till varandra, utan båda två plockade ihop sina saker. Jonas packade ner alltihop och när han gjorde det, hittade han flaskan Absolut Vodka som han tagit med sig som present. Tveksamt plockade han upp den och gick ut i vardagsrummet. Han såg sig om efter Mikael.
Hans värd hade försvunnit in i sovrummet och plockat till sig mobiltelefon, agenda och de mappar och pärmar han skulle behöva under dagen. När han kom ut, var det första han såg Jonas med en flaska i handen.
”Den här var till dig.”
”Tack.”
Mikael sträckte fram handen, besvärat, och tog emot flaskan. Han hade också köpt en sak till Jonas men nu verkade det så – intimt – att stå här och byta presenter. Tystnaden började bli obehaglig, så Mikael svalde och försökte komma på något att säga.
Men han blev avbruten innan han ens hunnit börja.
”Du – vet inte något bra hotell, centralt?”
Han lät så ynklig, och Mikael kände sig som en skitstövel, men han tänkte ändå efter. Till slut nämnde han ett bra hotell som han brukade rekommendera till klienter som kom resande utifrån landet.
Jonas tackade undergivet och så tog han sin väska och gick mot ytterdörren.
Mikael ville ropa honom tillbaka och hitta på något om att han nog skulle få tid lite senare, men han vågade inte. Stumt stod han och såg på när Jonas tog på sig jackan och stod tvekande en stund i hallen. När hans värd inte sa något mer, öppnade han dörren och gick.
Ljudet av dörren som slog igen bakom honom kändes – slutgiltigt. Mikael stod kvar en stund, djupt inne i en dyster tankegång. Så tvingade han sig att ge sig iväg. Hade han sagt att han behövde arbeta, så kunde han lika gärna gå till kontoret.
***
Hans sekreterare stirrade förvånat på Mikael när han klev in på kontoret. Kollegorna såg också frågande på honom, men ingen sa något. Det var förstås inte så ovanligt att något kom upp och man fick ändra sina planer. Men ingen klient dök upp, och han satt bara vid skrivbordet hela dagen.
En av kollegorna stack in huvudet och fick Mikael att rycka till. Han hade varit djupt inne i sina tankar.
”Vad är det?”
”Inget särskilt. Vi bara undrade om du ville gå med ut och ta en pizza eller något.”
”Nej tack. Jag ska nog -”
Han pekade vagt på sitt nästan tomma skrivbord.
Henrik ryckte på axlarna och så försvann han ut tillsammans med de andra.
Mikael brydde sig inte om att gå ut alls. Han försökte tänka på något annat än Jonas, men det var svårt. Då försökte han istället bortförklara gårdagskvällens underliga reaktion. Kanske var det bara en kombination av trötthet och spriten. Vad skulle det annars vara? Och bara för det hade han kört iväg sin vän, som faktiskt hade kommit över till Finland för att träffa honom.
För övrigt var det ju inte Jonas fel, om han själv plötsligt drabbades av någon form av sammanbrott eller livskris. Men han kände sig fortfarande vettskrämd för att han kanske skulle känna likadant om han fick se Jonas igen. Det hade känts helt – sinnessjukt. Som om han plötsligt blivit en annan person. Men det var inte riktigt sant heller. Han kände sig allt som sig själv, bara – annorlunda.
Utan att han märkte det försvann lunchrasten och kollegorna kom tillbaka. Under eftermiddagen kom och gick deras klienter, och några av kollegorna fick ge sig iväg ut för att träffa andra.
Till slut tittade Yvonne in och undrade om han vill gå ut och ta ett glas med de andra.
Mikael försökte verka som vanligt men tackade nej. Yvonne insisterade inte. När de andra gått allihop, plockade Mikael ihop sina saker och sneglade på klockan. Den närmade sig sju. Han undrade om Jonas satt och åt middag ensam på hotellet eller om han kanske var ute någonstans.
Så tog han sig hem till lägenheten. Den kändes så konstigt tom som den bara brukade göra alldeles efter Sebbe åkt hem till sin mamma. Han ställde ifrån sig portföljen och satte sig i soffan. Där syntes fortfarande en fläck efter det utspillda glaset. Han tyckte att rummet luktade av Jonas rakvatten. Konstigt nog tyckte han om den doften. Hans eget hade nog kostat mer, och var nog vad man kunde kalla mer sofistikerat. Men Jonas luktade gott också. Enkelt men gott.
Han reste sig och gick runt i lägenheten, fylld av en rastlöshet han inte kände igen. Borta på ett litet bord, vid väggen, stod vodkaflaskan och påminde honom om Jonas igen. Irriterat såg han bort. Så här kunde det inte fortsätta.
Till slut orkade han inte med stämningen längre. Han tog sin tunna rock och gick ut igen, i den ljumma vårkvällen.
Utan att veta vart han var på väg, började han gå planlöst inåt centrum. Det tog honom bortåt en halvtimme att inse att det mål han cirklade runt, var hotellet han rekommenderat till Jonas. Han visste inte om Jonas fanns där. Kanske hade det varit fullbokat, men det var i alla fall dit han drogs oemotståndligt. För övrigt hade han ju Jonas mobilnummer. Nu tvekade han inte längre. Han måste få tag i Jonas innan han åkte hem igen.
Kvinnan bakom portiersdisken var mycket tillmötesgående. Visst fanns det en Jonas Karlsson från Stockholm här. Hon tittade efter hans nyckelkort, men kunde inte hitta det.
”Jag tror han finns i baren.”
Det var hennes kollega som anmärkte det.
”Tack så mycket.”
Mikael försvann ditåt brådskande. Han måste hitta honom.
I dörröppningen tvärstannade han. Där borta vid bardisken satt Jonas intill en lång blondin. De såg inte ut att prata med varandra, men anblicken fick Mikael att tveka. Kanske – Men så vände sig Jonas om och såg på honom. Ett tveksamt leende rörde sig på hans läppar.
Mikael började gå bort mot bardisken och hittade en ledig barstol på Jonas andra sida.
”Hej.”
”Hej.”
De satt tysta tillsammans en stund. Så försökte Mikael snegla lite på Jonas ur ögonvrån och deras blickar möttes. Generat tittade Mikael bort. Men så vände han sig om och såg rakt på Jonas. Jonas mötte hans blick utan att vika undan.
”Du – jag -”
Mikael tystnade. Vad skulle han säga egentligen? Hur skulle han kunna förklara att han ljugit och kört iväg Jonas men att han nu ångrat sig och ville att han skulle komma tillbaka? Istället sa han något helt annat.
”Vill du ha en till?”
Jonas såg ner på sitt halvfulla glas, och ryckte på axlarna.
”Gärna.”
”Samma sak igen till min kompis här och så en likadan till mig.”
De väntade på drinkarna under tystnad.
Jonas satt och funderade på vad som kunde ha ändrat sig sedan igår natt. Mikael verkade som vanligt igen, fast kanske inte. På något sätt såg han lite annorlunda ut.
När bartendern kom, tog de emot sina glas. De drack ett par klunkar. Fortfarande kunde Mikael inte komma på något att säga, och för en gångs skull var Jonas också tystlåten.
”Har du ätit middag?”
”Nej, jag – tog bara en smörgås.”
”Vill du ha middag nu?”
”Kanske det. Är du hungrig?”
”Lite.”
”Okej. Vi kan väl äta här, i matsalen?”
Men när de kom dit, höll den just på att stänga. Jonas frågade om de kunde få något ändå, och servitrisen föreslog room service. Han såg frågande på Mikael som ryckte på axlarna.
”Tack, då kan vi väl få några smörgåsar och så öl.”
Mikael tyckte kvinnan bakom portiersdisken stirrade lite undrande på dem, men han bestämde sig för att ignorera det. Jonas tog emot sitt nyckelkort och så tog de hissen upp till hans rum. Det låg på femte våningen och hade en ganska fin utsikt över staden.
Medan de väntade på smörgåsarna och ölen kallpratade de lite. Stämningen var lite tryckt.
Så kom knackningen på dörren och Jonas tog emot brickan och ställde ner den på ett litet bord.
”Var så god, då.”
De slog sig ner i den lilla soffan och åt och drack en stund. Mikael kände att han egentligen inte alls var hungrig, så han lämnade smörgåsen halväten och ölen nästan orörd. Nu satt de så här igen, utan att veta vad de skulle säga. Långsamt vände han sig om och för första gången sedan han kommit hit, såg han ordentligt på Jonas.
Ingenting hade förändrats. Snarast hade känslan blivit starkare. Mikael slöt ögonen hjälplöst, men så öppnade han dem igen. Det var hopplöst. Han kände sig fångad i en totalt ny och främmande situation, och visste inte vad han skulle göra. Eller egentligen visste han vad han ville göra. Frågan var bara om han vågade?
Till slut gav han upp kampen och svor till.
”För helvete, Jonas, jag klarar inte det här längre.”
Och så drog han Jonas till sig och kysste honom. På munnen. Det spelade ingen roll längre om det här var hans rätta jag eller inte. Detta var vad han ville göra. Spänd väntade han på Jonas reaktion. Efter en kort paus, besvarade Jonas kyssen.
Fylld av en häftigt uppflammande upphetsning fördjupade Mikael kyssen och han kände hur hans andning och hjärtslag blev hastigare. Ljudet av Jonas stegrade andhämtning ökade hans egen upphetsning. Hans händer började treva in under Jonas t-shirt. När fingrarna snuddade vid ena bröstvårtan, hörde han ett halvkvävt ljud från Jonas. De började slita i varandras kläder och när de var nakna till midjan, tog de sig bort till sängen. Det tog betydligt längre tid än det korta avståndet borde kräva.
Mikael la sig över Jonas och fortsatte kyssa honom, medan hans händer trevade ner efter kroppen. När hans fingrar nådde jeanslinningen, tvekade han.
Det tog Jonas ett par sekunder att reagera på förseningen.
”Vad är det?”
Hans ansiktsuttryck fick Mikaels sista tvekan att försvinna.
”Ingenting.”
Den här gången tvekade han inte längre.
***
Han vaknade till långsamt och rullade över på sida. Hans hand slog emot en muskulös överarm och han slog upp ögonen. Jonas leende blick mötte hans och de drog sig närmare varandra igen.
”Godmorgon.”
”Godmorgon.”
Så sa de inget på en stund.
När de nästa gång sjönk ner på rygg, utmattade, men ändå pigga och alerta, frågade Jonas om Mikael ville ha frukost.
”Jag vet inte. Jag skulle nog helst bara stanna här.”
”Då gör vi väl det.”
”Okej.”
”Men behövde du inte jobba idag?”
Mikael tvekade lite. Men så bestämde han sig för att vara ärlig.
”Nej. Jag – förlåt. Jag var rädd. Det här är bara så – nytt. För mig i alla fall.”
”För mig också. Du anar inte vad förvånad jag blev.”
”Jo, det kan jag nog. Du förstår, jag har aldrig -”
”Inte jag heller. Oj. Då blev vi visst av med oskulden båda två då. För andra gången.”
”Ja, det blev vi visst.”
Mikael kände sig en aning generad. Men det var bra att Jonas talade klarspråk så där. Nu när de ändå –
”Jag är glad att det är du.”
”Det är jag också. Jag menar att det blev du. När det nu blev så här. Nu fattar jag vad de höll på med.”
”Vilka då?”
”Pelle. Och Anna. De måste ha fattat långt innan vi -”
”Jaså. Det där Pelle höll på och tjatade om. Men Anna -”
”Jo. Du förstår, jag ljög om det också. Hon sa inte bara att det var trevligt att träffa dig. Du vet det där hon sa, på finska.”
”Jaså. Vad sa hon då?”
”Jävla fjollor.”
”Sa hon det?”
Än en gång började Jonas gapskratta. Mikael upptäckte att det var ett väldigt medryckande ljud. Han skrattade också en lång stund. Jaha, då var han också officiellt en sådan där som de alltid sa att svenskarna var. Men just nu kunde han inte tycka att det gjorde något. Fast det var ändå retligt att den där oförskämde Pelle hade suttit där och skrattat åt dem, bakom ryggen så där.
Så blev han allvarlig igen, när han kom ihåg att Jonas snart skulle behöva åka hem till Stockholm. Redan nu började han sakna honom, fast han låg där alldeles inom räckhåll. Bäst att passa på. Så Mikael drog Jonas intill sig än en gång. Han kysste honom djupt och hungrigt, fast de alldeles nyss borde ha tillfredställt den hungern. Konstigt nog ville han bara ha mer. Och Jonas verkade inte ha något emot det. Om han hade trott att det skulle vara svårt så hade han haft fel. Ingenting kunde varit enklare, eller känts mer naturligt. Nu förstod han inte att han så sent som igår varit rädd – för det här.
När de än en gång sjönk ner, helt utmattade, efteråt, såg Mikael eftertänksamt på Jonas.
”Vad är det?”
”Jag bara tänkte på att Stockholm är så långt borta.”
”Jo, det är det ju. Kan du inte komma dit snart?”
”Gärna. Så fort jag kan.”
”Det är inte så långt ändå, nu när jag tänker efter. Vi kan ju åka emellan. Tar du ut semester i sommar?”
”Jo, det hade jag allt tänkt göra. Jag skulle ha Sebbe en vecka, men mer än så får jag inte ha honom. Vi kanske kan åka någonstans tillsammans.”
”Till Amsterdam kanske?”
”Amsterdam?”
Mikael undrade varför Jonas ville dit. Han hade faktiskt mer tänkt sig en stuga i skärgården eller kanske någonstans i svenska fjällen.
”Ja, det är väl dit som ett par fjollor som du och jag borde åka?”
De kunde inte låta bli att gapskratta lite igen. Det kändes så härligt, fantastiskt, jättekul, det här som hänt mellan dem.
”Jaha, det var så du menade. Men är det inte lite väl traditionellt? Vi skulle nog hellre åka till Paris eller – Venedig eller – Argentina. För att dansa tango.”
”Jag kan inte dansa, men Paris och Venedig verkar kul. Förresten åker jag vart som helst med dig. Eller så kan vi stanna här.”
”Vi kan vara hemma hos mig, men det vore faktiskt fint att åka någonstans. Till Paris, kanske.”
”Okej. Vi får gå till en resebyrå och kolla upp det. Men nu måste jag i alla fall få lite att äta. Det går åt en hel del kalorier.”
Mikael rodnade lite när han förstod vad Jonas syftade på. Jo, det stämde nog. Han kände sig helt slut. Då kanske han kunde slippa gymmet ett tag i alla fall.
”Jag är också hungrig.”
De gick ut och åt lunch på en restaurang med utsikt över Finska viken. Det hade redan blivit för sent för frukost.
Mikael sneglade lite på de unga par som gick hand i hand eller med armarna om varandra. De var naturligtvis inte två män, några av dem, och de flickor som faktiskt gick hand i hand såg ut som gymnasieelever, och han tyckte inte de såg ut att vara par på riktigt. Ungdomar gjorde visst så där nu för tiden, utan att vara förälskade alls. Han trodde inte att han skulle våga gå med armen om Jonas så där, ens i Amsterdam, men han kanske vande sig. För ögonblicket spelade det faktiskt ingen roll vad andra tyckte. Det här var bara mellan dem själva.
”Du behöver väl inte åka hem direkt? Jag vill gärna att du kommer tillbaka hem till mig.”
”Nej, jag hade tänkt stanna ett par dagar till egentligen. Fast jag hade ju inte planerat att bo hos dig hela tiden.”
”Men det kan du väl göra?”
”Ja, nu, ja.”
”Och nu behöver du inte ligga på soffan.”
Fortfarande kändes det lite pinsamt att syfta på deras – relation, men Mikael upptäckte att han faktiskt vande sig riktigt snabbt.
”Vad bra. Den är faktiskt lite hård.”
”Förlåt. Jag skulle förstås ha ordnat en extrasäng.”
”Men nu behöver du inte det.”
”Nej. Det skulle ha varit svårt att få plats med den ändå. Vad vill du göra idag?”
”Det säger jag inte här ute.”
Mikael kände hur han blev varm inuti.
”Då går vi väl då.”
Han betalade för dem båda och så gick de tillbaka till hotellet så Jonas kunde checka ut. Så skyndade de tillbaka till lägenheten. De skulle nog inte ägna sig åt sight-seeing de närmaste dagarna.
När Jonas ställt ifrån sig sin resväska och de stängt dörren efter sig, drog Mikael honom intill sig. Han såg in i Jonas ögon och kunde inte låta bli att kyssa honom ett par gånger. Men det var något han ville ha sagt innan de – gick och la sig.
”Du – jag skulle vilja att du träffade Sebbe. Jag vill att han ska få lära känna dig.”
”Det vill jag gärna också. Du ska få träffa mamma och min syster och hennes familj också.”
”Gärna.”
”Hjälp. Det låter som vi planerar att gifta oss. Ska vi skaffa en perserkatt eller en liten långhårig hund också? Och köpa hus och soffgrupp och allt det där?”
”Kanske. Men det räcker väl med dig och mig ett tag?”
”Jo, definitivt. Det skulle gå lite väl fort, allt det där.”
”Du har rätt. Fast jag skulle ändå inte ha något emot att ha dig på lite närmare håll.”
”Vi får väl se. Det kanske går att ordna så småningom.”
Mikael log vid tanken. De hade ju gott om tid. Som till exempel till att gå och lägga sig mitt på dagen. Det märktes att Jonas höll med honom. Han la armen om Jonas och drog honom med sig. Doften av Jonas rakvatten fyllde hans näsa och han begravde ansiktet vid Jonas halsgrop.
SLUT
© Tonica