| Huvudpersoner: | Fischer, Helene La Cour, Thomas La Cour |
| Beskrivning: | Fischer får veta att hans son är allvarligt sjuk, men hans ex vill inte att han kommer dit. La Cour är upptagen men hans fru åker till Fischer. Där händer något oväntat. Det blir en överraskning för alla inblandade. |
Fischer stod och såg på telefonluren i minst en minut, innan han kom på var han befann sig och la på luren. Han hade just kommit ut ur duschen och skulle göra sig i ordning för att ge sig iväg till jobbet. Men jobbet var det sista han kunde tänka på nu. Tårarna brände i ögonen och han kände sig totalt maktlös.
Tio minuter tidigare hade det känts ganska bra. Kvällen innan hade han haft en omgång telefonsex med pojkvännen, Thomas La Cour, från Danmark – tur att han tjänade så bra som han gjorde. Idag skulle han börja med nya arbetsuppgifter, som han tyckte var betydligt intressantare än de han hade suttit med de första månaderna på det nya jobbet.
Vädret var fint och nästa veckoslut skulle äntligen La Cour kunna komma ifrån frun och de små flickorna för att hälsa på honom. Det skulle bli första gången sedan de gett efter för sina känslor för varandra.
Nu – föll världen sönder omkring honom igen. När han lyft luren hade han halvt om halvt trott att det skulle vara La Cour igen. Kanske för att önska honom lycka till inför de nya arbetsuppgifterna. Själv hade han åtminstone tänkt ringa och höra hur han kände sig inför det stora mordrättegången han skulle vittna i.
Men rösten i luren var inte La Cours utan hans exfrus. Snabbt och okänsligt hade hon hasplat ur sig att sonen hade drabbats av blindtarmsinflammation. Blindtarmen hade brustit och just nu rullades pojken in i operationssalen för ett akut ingrepp. Det var allt. Ingenting om hur illa det var, om riskerna för att det hela skulle gå över i bukhinneinflammation eller över huvud taget vilka chanser han hade.
Innan hon slängde på luren utan att vänta på svar, la hon till att han inte skulle komma dit. Han var fortfarande inte välkommen.
Det kändes som om något gick sönder inuti. Den rent fysiska smärtan fick honom nästan att vika sig dubbel. Hans pojke, som han inte hade fått se på så länge, kanske inte längre var i livet. När skulle hans ex kontakta honom, om det nu gick så? Skulle hon höra av sig om pojken klarade sig?
Han sjönk till slut ner på en stol, intill telefonen, och försökte komma på vad han skulle göra. Om han skyndade sig skulle han vara tillbaka i Danmark inom ett par timmar. Under förutsättning att det gick att få en flygbiljett. Tåg skulle ta längre tid.
Men om han kom till sjukhuset, skulle han inte få vänta utanför operationssalen tillsammans med sin f d fru? Kunde hon vägra honom att vara med vid ett sådant här tillfälle? Tanken på att resa så långt för att ändå bli bortkörd, gjorde att han tvekade.
Han ringde ändå och hörde sig för om en flygbiljett. Oturligt nog fanns det ingen tillgänglig förrän vid tvåtiden på eftermiddagen. Nu var klockan bara nio eller så. Han hade inte sett efter, men han skulle vara på jobbet klockan nio och om inte samtalet hade kommit, hade han varit där i god tid före det klockslaget också.
När klockan var tre, halv fyra, kunde allt redan vara över, vad än utgången skulle bli. Handen som höll i telefonluren darrade. Trots att han aldrig fruktade något i sitt arbete, var han nu fullkomligt vettskrämd. På något sätt hade han aldrig föreställt sig att pojken skulle kunna dö ifrån honom. Snarare tvärtom. Att han kanske själv skulle dö under yrkesutövning, och lämna pojken faderlös.
Till slut gjorde han det han hade vant sig vid, de senaste månaderna. Han slog La Cours nummer. Det var något så fantastiskt betryggande med La Cours skenbara lugn. Nu visste han att fasaden dolde ett känslomässigt kaos, men ändå brukade La Cour kunna hjälpa honom när demonerna från tiden i fängelset dök upp igen.
Flera signaler gick fram. Det verkade som om La Cour redan åkt iväg till rätten. Men så lyftes luren och en röst svarade. Det var Helene, La Cours fru. Fischer greps än en gång av skuldkänslor gentemot den här kvinnan, vars man han nu delade med henne. Hon hade nyligen fött barn, La Cours barn och ändå hade han och hennes man en relation.
Men det bar emot att bara lägga på luren. För övrigt kanske La Cour fanns där någonstans och Helene kunde lämna över luren till honom.
”Det är jag – Allan.”
”Hej, Allan. Tyvärr har du otur. Thomas har just åkt till rätten.”
När Fischer inte svarade, försökte Helene igen.
”Hur är det? Är det något som har hänt?”
Han tvekade. När han kastat sig på telefonen, hade han bara haft en tanke i huvudet. Att berätta allt för La Cour och på så sätt än en gång få känna sig trygg. La Cour skulle ordna det. Fast det var bara dumt och omoget att vänta sig det. Hans älskare var en underbar människa men han var varken allsmäktig eller trolldomskunnig.
Men så kände han att han måste få tala med någon. Kanske Helene skulle förstå? Hon var ju ändå förälder själv och dessutom var hon betydligt närmare sjukhuset där hans son kämpade för sitt liv, än vad han själv var.
”Det är min son. Han – min exfru ringde just och berättade att han ligger på operationsbordet. Brusten blindtarm. Hon sa också att jag inte är välkommen dit. Jag tänkte – jag ville -”
”Du ville prata med Thomas om det. Det förstår jag. Jag är hemskt ledsen, både för det som har hänt din son och för att jag inte kan hjälpa dig. Thomas kommer att vara upptagen i rätten hela dagen. Men kanske finns det något jag kan göra istället?”
”Det var snällt av dig, men jag förstår inte vad det skulle kunna vara.”
Helene hörde på Fischers ton att han var nära bristningsgränsen. Hon visste redan att han blivit fullständigt förkrossad när han f d fru hade reagerat negativt på nyheten om hans relation med en annan man. Detta – att han kanske skulle förlora sin lille son, var naturligtvis ännu värre. Helene hade länge varnat sin man att hans älskare kunde vara i farozonen när det gällde självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende.
Impulsivt kände hon, eftersom hon faktiskt kände och tyckte bra om Allan Fischer, att hon inte kunde låta honom gå igenom detta ensam.
”Jag kan komma till dig.”
Det blev tyst igen. Komma till Haag? Hur skulle det gå till? Hennes man var i rätten och själv var hon hemma med två småbarn.
”Helene, det är – jag kan inte begära det av dig. Dina små flickor -”
”Min mamma har hela tiden tjatat om att få passa dem. Det kan hon få.”
”Men – amningen och så?”
Fischer avbröt sig tveksamt. Diskuterade man amning med en kvinna man inte var gift med?
”Oroa dig inte för det. Jag kan ordna det. Förresten, du skulle kunna komma hit istället.”
”Jag har redan hört mig för och det går inte att få någon plats förrän vid tvåtiden i eftermiddag.”
”Då så. Jag kommer till dig, och så ser vi om vi inte kan flyga tillbaka tillsammans senare. Under tiden ska jag nog försöka bearbeta din f d fru. Så här kan hon inte bära sig åt mot dig.”
”Jag svek henne en gång tidigare -”
”Det har väl inget med det här att göra. Allan, jag lägger på nu. Det är en del jag måste ordna först. Jag ringer dig innan jag åker. Kan du sjukskriva dig förresten?”
”Va? Jo, visst. Men allvarligt talat – Helene – du kan väl inte -”
”Varför inte? Du får inte vara ensam nu. Det skulle inte Thomas vilja. Jag kommer. Det är inget att diskutera.”
”Ja, då så. Vet du var jag finns?”
”Ja, det gör jag. Du tar väl inte illa upp, men Thomas har berättat det.”
”Självklart inte.”
”Stanna där du är nu och gör inget oöverlagt. Jag är där om ett par timmar.”
Det visade sig att det gick att ordna, precis som Helene hade sagt. För övrigt hade hon inte tillräckligt med mjölk åt flickorna så de var redan vana vid bröstmjölksersättningen. Den kunde lika gärna hennes mor ge dem.
Tre timmar senare satt Helene i en taxi på väg mot Fischers lägenhet. Då hade hon redan varit i kontakt med hans exfru och fått beskedet att pojkens tillstånd var stabilt, men fortsatt allvarligt. Hon hade inte ens försökt argumentera om orättvisan i att vägra en far att vara närvarande vid sin sons sjukbädd. Det skulle hon komma till senare. För ögonblicket måste hon ägna sig åt pappan.
Hon ringde på dörren. och nästan genast öppnades den. Fischer hade ändrat sig en del sedan de senast träffats. Hon tyckte att han hade magrat och han hade nu flera ärr i ansiktet som hon inte trodde hade varit där förra gången de setts.
Hennes mans älskare var i upplösningstillstånd. Så hårt spänd att Helene var rädd att han skulle spränga ett blodkärl eller få hjärtinfarkt.
”Allan.”
Fischer kände sig lika skuldmedveten som om han stått inför sin egen fru, eller snarare hans ex. Han förstod inte hur Helene kunde vara så tolerant och vänlig som hon var. Det verkade inte som om hon beklagade sig ett dugg över att behöva dela sin man med en annan man.
”Får jag stiga in?”
Fischer rodnade lätt och klev åt sidan för att släppa in henne. Att han inte hade tänkt på det.
”Först vill jag bara säga att din son klarade operationen och hans tillstånd är allvarligt, men stabilt. Exakt vad det betyder kan jag inte säga, men jag tycker det låter rätt så lovande, trots allt, tycker inte du?”
”Hur fick du veta det?”
”Jag ringde dit och bad att få tala med din f d fru naturligtvis. Hon vägrade i alla fall inte att tala med mig.”
”Vad sa hon?”
”Bara det jag berättade. Hon lät naturligtvis spänd och orolig. Det är ju inte så konstigt. Men nu måste jag fråga en annan sak. Har du ätit något alls idag?”
”Va? Nej. Men det -”
”Det är klart att du måste göra det. Jag lämnade ett meddelande till Thomas, förresten. Det var lite knepigt för hans kollegor vet naturligtvis inte om er relation, men jag sa att han inte skulle oroa sig, men försöka få kontakt med dig så snart det var möjligt. Jag har tyvärr inte hört något från honom. Har du?”
”Nej.”
”Har du något ätbart i köket?”
Utan att vänta på svar gick Helene före ut i vad som mycket riktigt visade sig vara köket. Hon öppnade kylskåpet och hittade en yoghurt. Den ställde hon fram på köksbänken och letade reda på en dessertsked. Hon öppnade förpackningen och räckte fram den till Fischer som tog emot den, utan att verka riktigt medveten om vad han gjorde.
”Har du något emot att jag tar något själv? Jag hann inte äta innan jag gav mig iväg och du vet ju hur maten på planet är.”
”Nej, visst. Ta du vad du vill.”
Hela situationen kändes overklig, men om han bara kom över det pinsamma i att stå inför sin älskares fru, kändes det trots allt rätt bra att någon som verkade stå på hans sida fanns i närheten.
”Ät lite då. Det är väl inget fel på den där yoghurten?”
”Jaså, nej, det tror jag inte. Men jag kan nog inte -”
”Det är klart du kan. Ät nu.”
Hon gick igenom vad som fanns i kylskåpet och konstaterade att Fischer nog hade rätt mycket gemensamt med hennes man. Hans man också, numera. Åtminstone Thomas kunde laga god mat, men han lämnade köket i en enda röra, och han var dålig på att handla basvaror. I Fischers kylskåp fanns i alla fall inget mer än en likadan yoghurt till. Den såg visserligen rätt god ut, men ganska så söt. Hon tog den ändå.
Medan hon åt fick hon flera gånger påminna Fischer om att äta lite också.
När hon ätit färdigt och hon förstod att hon inte skulle kunna tvinga Fischer att äta mer, föreslog hon att de skulle sätta sig ner och prata.
De gick tillbaka in i vardagsrummet och satte sig i en soffa borta vid fönstret.
”Det är alltså så att din exfru vägrar att låta dig få träffa din son?”
”Ja.”
”Varför?”
”Det är väl inte så konstigt? När hon fick veta att jag -”
”Vänta lite nu. Ni två var ju skilda. Jag vet att du var otrogen mot henne, men hur som helst var ju det överspelat. Ni var inte gifta längre. Att du då går in i en ny relation, är ju knappast hennes ensak, eller hur?”
”Men -”
”Om inte jag tar illa upp, finns det ju ingen anledning till att hon ska göra det. Håller du inte med om det?”
Det där fick Fischer att bli stum. Nu hade Helene satt fingret på kärnpunkten. Hon var ju gift med mannen han hade en relation med. Trots att han hade svårt att fokusera på något annat än oron för sonen, kunde han inte låta bli att ta upp det problemet.
”Ja, det var just det.”
Han log generat.
Helene besvarade leendet utan minsta spår av förebråelse.
”Jag förstår faktiskt inte att du kan – jag menar – är du inte alls upprörd? Tycker du inte att jag har – jag vet inte – kommit mellan er på något sätt?”
”Men det har du ju inte. Vi är ju fortfarande lika lyckliga tillsammans. Jag kan erkänna att jag i början, innan jag fick hela situationen klar för mig, kände mig lite hotad. Men nu när jag vet vad som gäller, är jag inte det minsta upprörd. Jag är glad för er skull. Tycker du jag är konstig?”
Det kunde han ju knappast säga. Men var det inte lite ovanligt att inte ta illa upp för en sådan sak?
”Nej, självklart inte. Jag är väldigt tacksam och -”
”Jag förstår mycket väl vad Thomas ser hos dig. Men det var inte det vi skulle diskutera. Har du beställt en flygbiljett tillbaka till Danmark?”
”Ja, jag gjorde det, men jag vet inte om det går. Om jag kommer dit så kanske hon bara kör ut mig igen.”
”Det har hon faktiskt inte rätt till. Du är ju pojkens far. Jag måste höra efter om det finns en biljett till mig också. Min är tur och retur, men det gäller ju att vi kommer med samma plan.”
”Jag beställde faktiskt en till dig också, om det nu skulle kunna fungera.”
”Utmärkt. Då ringer jag och bokar om. Kan jag få låna din telefon?”
”’Självklart. Men det där planet som går vid tvåtiden – det var fullbokat. Nu är det halv nio i kväll som gäller.”
”Jaha. Det är inget att göra åt. Annars kanske vi skulle höra efter om det finns några tågbiljetter.”
”Ja, fast det blir nog ännu senare.”
”Jaså. Ett ögonblick bara.”
Hon ringde och ordnade med sin ombokning och så lyfte hon undan luren och frågade Fischer en sak. Han hade inte hört på, så han fick be henne upprepa frågan.
”De har två återbud på ett plan som går klockan tjugo i sju. Vi tar det istället, eller hur? Får jag dina detaljer så ordnar jag det.”
När alla formaliteter var ordnade såg Fischer på klockan. Den var redan över ett. Det skulle ha varit svårt att komma med planet som skulle gå vid tvåtiden.
Mot sin vilja började han koppla av lite. Helene hade nästan samma lugnande verkan på honom som La Cour. Hon var totalt olik hans egen exfru. De var som natt och dag. Trots sitt temperament var Helene öppen, tolerant och lugn. Hon ustrålade verkligen värme och uppmuntrade till tillit. Visserligen förstod Fischer att det var en tillgång i hennes yrke, men han hoppades att hon inte bara använde sig av sina yrkesmässiga talanger, utan att hon verkligen motiverades av omtanke om honom.
”Hur gammal är han?”
”Sju år. Jag – har ett foto här någonstans. Om jag bara kan -”
Helene satt lugnt och väntade medan Fischer letade fram ett slitet foto på en liten pojke i sexårsåldern. Det var en söt liten pojke som var ganska lik sin far.
”Han är söt. Man kan se likheten.”
Nu kände Fischer att han rodnade igen, även om han inte trodde att Helene drev med honom eller ens var medveten om att det senare kunde tolkas som en komplimang.
För att dölja sin förlägenhet såg han ner på fotot han kramade så hårt att han höll på att skrynkla ena hörnet av det. Han mindes mycket väl tillfället då det tagits. Det var hans fru som hade tagit det. Han hade inte ens varit där, men pojken hade berättat ingående om sexårsdagen. Tydligen hade styvpappan överöst honom med dyra presenter.
Styvpappan – den stöddiga, dryga typen var antagligen med på sjukhuset. Antagligen hade han redan fått veta vad som var anledningen till att all kontakt hade avbrutits mellan den biologiska pappan och sonen. Tanken att den där malliga jäveln visste och antagligen hade fördömt honom, gjorde att Fischer knappast kunde hålla sig lugn längre. Det kändes så orättvist och förödmjukande. Lyckligtvis hade hon i alla fall inte kunnat berätta om det som hade hänt i fängelset.
Nu ringde telefonen igen och Fischers ansikte som redan var blekt, tappade all färg. Helene blev rädd att han skulle svimma av. Han sträckte sig efter telefonluren och lyfte upp den.
”Ja, det är jag. Vad säger du? Men vad sa läkarna då? Snälla – kan jag inte få -”
Men det hördes bara ett slutgiltigt klick i luren, och så kom spärrtonen. Luren gled ur hans plötsligt kraftlösa fingrar. Ett ögonblick svajade han till som om han skulle falla omkull.
Hastigt tog Helene tag i honom och styrde honom mot soffan igen. Hon tvingade ner hans huvud mellan knäna, men ett ögonblick var det som han skulle gripas av panik. Han spände sig så att hon blev rädd att han kanske skulle attackera henne fysiskt. Men så sjönk han ihop, som om all kraft hade gått ur honom.
”Allan? Vad sa hon? Det gällde din son, inte sant?”
”Det har blivit komplikationer. Hur allvarliga ville hon inte säga. Men hon vägrade lyssna när jag försökte fråga om jag inte kunde få komma i alla fall.”
”Det är klart att du får komma. Som jag sa har hon ingen rätt att vägra. Du är hans far. Vad sa hon mera?”
”Jag vet inte.”
Det där sista lät som en snyftning. Helene la armen om honom och drog honom till sig. Än en gång stelnade han till, men lika plötsligt som tidigare slappnade han av och sjönk ner med huvudet mot hennes axel.
”Så ja. Det kanske inte är så illa som det låter. Jag tycker det verkar som hon vill använda sig av pojken för att hämnas på dig.”
”Men jag svek henne faktiskt.”
”Ja, för länge sedan. Inte nu. Och i vilket fall som helst är du ju ändå pojkens pappa. Er relation har inget att göra med den du en gång hade med henne.”
Fischer lät henne hålla om honom och stryka honom över håret. Han ville inte släppa taget. Så länge han inte öppnade ögonen igen, så länge han satt här med hennes armar omkring sig, då behövde han inte hantera vetskapen om att hans son kanske –
Medan han satt så, blev han plötsligt medveten om hennes doft. Det kändes så länge sedan han varit nära en kvinna. Inte för att han klagade på sin älskare. Deras samliv gick det inte att klaga på – åtminstone det lilla som de faktiskt hunnit ägna sig åt. Men han kunde inte neka till att det var något med en kvinnas kropp som attraherade honom. Dessutom, han blev också medveten om hur mycket han beundrade Helene. Ingen annan kvinna skulle ha behandlat honom så här väl efter vad han gjort mot henne.
Dessutom, på något sätt kändes det svårt att skilja mellan La Cour och hans fru. De var på något sätt en och samma person i hans förvirrade tankar. Han älskade hennes man, hennes man älskade honom men också henne. Följde inte av detta resonemang att han också älskade henne? Insikten slog ner i honom som en blixt. Den korta stund de varit tillsammans hade han blivit blint förälskad i henne. Det innebar inte att hans känslor för La Cour hade minskat. Han älskade honom precis lika mycket nu. Enda skillnaden var att han nu också älskade samma kvinna som han.
Utan att han visste hur det gått till började han kyssa henne. Hon varken uppmuntrade honom eller stötte bort honom, men han kände att hon darrade till på ett sådant sätt att han misstänkte att hon försökte hålla tillbaka sin egen reaktion.
Han insåg att han inte hade några garantier för vilken den reaktionen var. Men så, när han just började tänka att han borde dra sig undan, besvarade hon kyssen, och alla tankar försvann ur hans hjärna. Det kändes så underbart att kunna stänga ute allt annat och bara fokusera på hennes kropp.
Men så rörde hon lite oroligt på sig. Hon satte en hand på hans överarm och klappade den lätt.
Han drog sig undan och såg på henne. Hon såg – så vacker ut. Kinderna hade fått lite färg och det var något med hennes läppar som gjorde att han bara ville kyssa henne igen, men han la band på sig. Det här var inte rätta tillfället att ge sig in i något nytt. Vad som än hade hänt mellan dem, fick det vänta.
”Vi borde nog – vad är klockan?”
”Jag – vet inte. Vänta lite. Jag går och ser efter.”
Han tog sig upp från soffan och letade reda på sitt armbandsur. Det hade han inte hunnit sätta på sig när hans ex hade ringt.
”Den är tjugo i tre.”
”Jaha. Och Thomas har inte ringt. Han måste vara väldigt upptagen. Antagligen har inte hans partner kunnat nå honom än.”
”Nej. Det kan hända.”
Hans älskares namn fick honom plötsligt att inse att nu hade han gjort det igen. Bedragit någon han älskade. Det verkade vara ett typiskt karaktärsdrag hos honom. Inte konstigt att hans ex ville straffa honom. Hur skulle Thomas reagera? Fischer insåg att han inte hade en aning. Hans älskare kunde vara totalt obegriplig för honom ibland. Det slog honom att Helene nog skulle veta, men han kunde inte fråga henne.
Medan de väntade på att det skulle bli dags att åka ut till flygplatsen kändes konversationen ansträngd. Fischer slets mellan sina skuldkänslor gentemot La Cour, oron för sonen och så dragningen till Helene.
Till slut var det äntligen dags att ge sig iväg. På Kastrup tog de en taxi in till Köpenhamn och sa till chauffören att köra direkt till sjukhuset. Helene hade fått reda på vilken avdelning pojken låg på så de gick direkt dit.
Precis som Fischer föreställt sig, stod hans exs nya pojkvän där, men själv syntes hon inte till. Han blev tvungen att använda all sin viljestyrka för att fortsätta rakt fram till den andre, utan att visa någon svaghet.
Denne såg upp, med ett förvånat uttryck i ögonen.
”Allan? Jag trodde – jag menar -”
”Sa hon att jag inte skulle komma?”
”Ja, du är ju i Haag, så jag trodde inte du skulle kunna komma ifrån förrän senare.”
”Det är ju min son. Jag kunde inte sitta där och vänta. Hur är det med honom?”
”Det låter som han är bättre nu. Hon fick ju gå in alldeles nyss. Jag tycker det verkar som krisen är över.”
Fischer kände hur ögonen fylldes med tårar och generat såg han bort. Om Mogens märkte det skulle det väl bara bekräfta den bild han måste ha av sin flickväns f d man. Att han var en svag, ansvarslös fjolla.
Men Mogens verkade inte fullt så dryg och stöddig just nu. Istället bad han Fischer sitta ner och när han insåg att Helene hade kommit i sällskap med honom, lämnade han sin egen plats till henne.
En liten stund senare kom hans ex ut. Hon såg först ganska lättad ut, men så fick hon syn på Fischer. Hennes min ändrades till en som uttryckte missnöje.
”Jaså du kom i alla fall. Var har du pojkvännen då?”
Mogens såg generad ut och tog några steg bort mot kaffeautomaten.
”Nå? Varför svarar du inte? Förresten sa jag ju att du inte fick komma. Vi behöver inte dig här. Ser du inte att vi klarar oss bra utan dig? Min son behöver inte en sådan pappa som du. Mogens är en mycket bättre far än du någonsin kommer att kunna vara. Så du kan lika gärna gå tillbaka till honom. Pojkvännen. Ni kanske kan skaffa er barn tillsammans på något sätt? I alla fall -”
Helene hade närmat sig utan att Fischer hade märkt det. Hon la en tröstande hand på hans arm, men gick förbi honom och ställde sig mitt framför hans ex. De två kvinnorna stirrade värderande på varandra.
”Vem är du då?”
”Jag heter Helene. Helene La Cour.”
”La Cour? Det här slår väl ändå alla rekord. Vad gör du här då? Är du också här för att ge den där perversa, opålitliga casanovan vad han förtjänar? Du har väl också barn? Var så god. Jag kan vänta. Om du smäller till honom, kommer inte jag att vittna till hans fördel.”
”Du missförstår mig. Jag är här för att försöka tala med dig.”
”Om vad då?”
Nu såg hans ex uppriktigt förvånad ut.
”Kan vi sätta oss ner och tala i normal samtalston?”
Hans ex ryckte på axlarna, som om hon gjorde Helene en stor tjänst.
Då dök en läkare upp. Han såg sig frågande omkring och fick syn på Mogens som stod med en mugg kaffe i handen, och försökte se ut som han inte var där.
”Pojken frågar efter sin far. Är det du?”
Mogens såg ännu mer generad ut, men så förklarade han för läkaren och pekade på Fischer.
”Herr Fischer? Var så god. Den här vägen.”
”Hur är det med honom?”
”Det värsta är över nu. Han måste sova, men ni kan få komma in ett par minuter bara. Eftersom han frågade efter er.”
”Tack.”
”Jag gör bara mitt jobb. Men det är alltid roligt när det går så här bra. Ja, just det. Här inne är det.”
Helene noterade att Fischer försvann in i sonens sjukrum, så vände hon sig tillbaka mot exfrun. Denna såg inte mer tillmötesgående ut än tidigare.
”Jag fattar inte vad du vill.”
”Om jag har förstått saken rätt, så är du negativt inställd till Allan för att han har gått in i en ny relation?”
”Vad menar du? Han har ju -”
”Ni är ju skilda, eller hur? Och du har redan en ny man.”
”Jag tror inte det här är sant. Sitter du här och försvarar honom?”
”Nej, jag är här för din sons skull. Jag är själv mamma, som du påpekade förut. Barnen bryr sig inte om vem vi är involverade med. De har sina egna relationer till sina föräldrar. Om du hindrar din son från att träffa sin pappa vet man aldrig hur det går med hans psykologiska utveckling.”
”Psykologiska utveckling? Vad du verkar sakkunnig då. Är du en sån expert på det?”
”Jag hoppas det. Det är nämligen mitt jobb.”
Av någon anledning fick det Fischers ex att ändra sig. Hon såg generad ut och på något sätt så verkade hon få mer förtroende för den andra kvinnan.
”Jaha. Det visste jag inte. Tror du att pojken kan ta skada om han inte får träffa Allan?”
”Det förstår du nog själv egentligen. Men det är inte så konstigt att du känner dig osäker inför hans nya relation. Du har säkert svårt att tänka dig att han är bisexuell. Men – när du tänker efter, så har det ju inget med dig att göra längre. Du har ju gått vidare. Är det inte rimligt att han får göra det också?”
”Kanske det. Jag fattar bara inte hur du kan ta det så lugnt. Har inte ni små barn tillsammans, du och La Cour?”
”Jo, det har vi. Men jag tror du missförstår mig. Vi har inte separerat. Thomas och jag är fortfarande tillsammans. Det kanske verkar egendomligt för dig men vi har förtroende för varandra så – det här hindrar inte alls att vi kan vara lyckliga tillsammans.”
”Ja, det där fattar inte jag, som sagt. Men det är ju ditt problem. Vad vill du egentligen?”
”Bara att du låter Allan få träffa sin son ibland. Inget annat.”
”Jaså. Jo. Du fattar inte hur det kändes när jag märkte att han hade varit otrogen. Vi har ju ändå ett barn tillsammans. Och så plötsligt får jag reda på att han har en relation med en man. Jag trodde ju – vem vet om hon den där Ida var den enda han var tillsammans med. Om han hade smittat mig med något -”
”Självklart. Det är en naturlig reaktion. Fast även om det är fråga om partners av motsatta könet finns det ju en smittrisk.”
”Du menar att den där subban Ida kan ha – Nej. Jag testade mig direkt efter jag hade kastat ut Allan. Det är ingen fara.”
”Nej, nej. Jag försökte bara påpeka att vilket kön en partner än har så finns det ju en smittrisk. Och jag försöker inte alls försvara Allans otrohet. Men det är faktiskt en separat fråga.”
”Jo, det är det ju. Ja, ja. Det är klart att han ska få träffa pojken. De är ju så fästa vid varandra. Jag ville bara – ge igen.”
”Det är helt förståeligt. Men låt inte det här gå ut över pojken bara.”
”Nej, det ska jag inte göra. Tack. Jag ska försöka vara lite mer öppen och tolerant som du. Det blir nog svårt, men som du säger, det har ju inte med mig att göra längre.”
”Tack själv. Och – låt mig få säga att jag är uppriktigt glad för din skull att pojken är utom fara nu. Som mamma, förstår jag hur svårt det här måste ha varit.”
”Åh, tack. Då ska jag väl -”
Hon sneglade efter Mogens och reste sig och gick bort till honom. Han räckte henne kaffemuggen och hon tog en klunk, gjorde en grimas och räckte tillbaka den.
Så kom Fischer ut från sjukrummet. Han såg så lättad ut att Helene förstod att sonen måste ha verkat mycket bättre redan. Hon var själv lättad, både för Fischers skull och för den lille pojkens. Men nu var hon trött. Förhoppningsvis var Thomas redan hemma nu. Hon tänkte på hur förvånad han skulle bli när hon hade med sig hans pojkvän. Det skulle bli en överraskning. Fast kanske inte en lika stor som den att hon själv hade känslor för Allan och dessutom att han verkade besvara dem.
***
Helene och Thomas La Cour stod på flygplatsen och såg sin älskare Allan Fischer försvinna bort mot sin gate. De hade haft ett omvälvande dygn tillsammans, men nu var Fischer tvungen att resa tillbaka till Haag och det nya jobbet.
För första gången sedan de konfronterats med den ändrade situationen var de ensamma tillsammans. Så fort de var ensamma igen, i bilen, började Helene fundera på vad hon skulle säga. Mest av allt ville hon veta hur Thomas egentligen reagerade på deras ménage à trois. Rent fysiskt visste hon redan att han uppskattade det, men hon hoppades att hon inte hade gjort honom illa rent känslomässigt genom att tränga sig in i deras fungerande relattion.
Inte för att hon gjort det avsiktligt. Tvärtom. Hon hade aldrig menat att ge igen, som Fischers ex tydligen hade. Det hade bara hänt och det hade tagit henne med lika stor överraskning som Fischer. Det var tydligt att det här var det sista han hade väntat sig också.
”Thomas?”
”Ja?”
”Hur känns det nu?”
”Hur menar du?”
”Sluta. Jag menar förstås det här med mig och Allan. Med oss alla tre. Jag vill att du ska förstå att jag inte gav mig iväg för att – förföra din älskare och ta honom ifrån dig. Det här hände bara.”
”Det är klart att jag förstår det. För övrigt har du ju inte tagit honom ifrån mig. Och dessutom – jag är faktiskt väldigt glad för din skull och hans. Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna gå att bli mer lycklig, men det här – det känns ännu bättre. Tidigare kände jag mig så skyldig mot dig. Jag vet – du har hela tiden varit helt underbar – men – nu känns det mer rättvist. Nej, det är fel uttryck, förresten. Men – hur som helst, jag är verkligen glad för er skull. Det här känns mer – rätt.”
”Är du verkligen det?”
”Det är klart att jag är.”
Han log mot henne, innan han behövde ägna all sin uppmärksamhet åt trafiken igen.
En tid framöver pendlade båda två till Haag. Numera hade Fischer sonen på besök då och då. Så småningom började La Cours ta med sig flickorna. De kom genast bra överens med Fischer. Han fick bra kontakt med dem också.
Så en dag meddelade Helene att hon var gravid igen. Den här gången var Fischer fadern, inte La Cour. Ett tag undrade hon hur hennes man skulle reagera på den nyheten. Det var ju ändå lite annorlunda att få veta att ens fru väntade barn med en annan man. Men tvärtom var han lika glad som de två blivande föräldrarna. Deras enda problem var naturligtvis hur de skulle förklara situationen för läkare och barnmorskor. Men det var ett senare problem.
”Så jag tänkte att vi kunde flytta dit. Till Haag. Åtminstone i några år. Det börjar bli lite slitsamt att pendla så här ofta. Om du tror du kan få ett EU-jobb så -”
”Det kanske jag kan, men – jag har inte velat säga något förrän jag var säker – jag har förlorat de där – synerna jag brukade få. Efter det här hände – mellan dig och mig och Allan – så har jag faktiskt inte haft någon alls. Nu är jag inte riktigt säker på om jag vill fortsätta som polis.”
”Men det är väl klart att du ska. Varför inte? Alla andra poliser klarar sig utan de där synerna. Varför skulle du vara annorlunda. Fråga Allan förresten. Hur tror du han klarade sig?”
Det märktes att hennes man inte hade tänkt på det där. Så typiskt honom. Han hade alltid en impuls att ta ansvar för allting och att känna sig tvungen att klara av allting. Hade han visioner så var det naturligtvis hans plikt att rädda sina kollegor. Men andra poliser räddade sina kollegor dagligen, utan någon som helst övernaturlig kraft. För övrigt trodde sig Helene kunna förklara makens syner utan att dra in något övernaturligt. Hon trodde bara inte att han skulle vara intresserad av hennes syn på saken.
”Jo, ja, det kanske jag ska göra.”
Och så gick flyttlasset till Haag. De skaffade sig en liten villa i ett trevligt villaområde. Om grannarna undrade över deras ovanliga samlevnadsform, var de i så fall för artiga för att fråga.
Tvillingarna verkade ta det hela med ro. De kände ju Allan och tyckte det var självklart att han skulle bo med dem. Ibland kom också hans son och hälsade på. Barn tog ju allting så naturligt. Vad pojken trodde visste inte La Cours, men han tog också deras boende helt naturligt.
Gradvis började Fischer kunna lämna minnena från fängelset bakom sig. Helene var nöjd med hans utveckling. Att hennes man förlorat sina speciella gåva, tog hon inte särskilt hårt. Hon trodde han var lyckligare utan den. Själv hade hon verkligen inget att klaga på.
Deras relation kanske var ovanlig, men styrkan i en relation hade ju inget att göra med hur många andra som levde på samma sätt. För övrigt trodde hon att de inte alls var ensamma om det, varken i Holland eller i Danmark. I dagens samhälle fanns det inte plats för unkna gamla föreställningar om vad som var ett normalt förhållande.
***
Efter hand som Johnny Olsen blev bättre, började Gaby kunna röra sig lite mer fritt. Då och då träffade hon sina gamla kollegor på någon bar eller till och med i Ingrid Dahls hem.
En kväll när Johnny kände sig rastlös och uttråkad, bestämde de sig för att båda två åka hem till Ingrid. Hon brukade rutinmässigt bjuda Johnny också, men det var inte ofta som han kunde följa med.
Den här kvällen var också IP där, liksom hela Ingrids familj, inklusive Ulf. IP anlände lite sent och han var nog en aning påverkad, men eftersom han inte körde bil fanns det ingen anledning att bråka om det. Han såg också lite konstig ut. Vad det gällde fick de samlade gästerna och värdinnan snart höra.
”Hej, IP. Trevligt att du kunde komma.”
”Tack. Trevligt att bli bjuden.”
”Vi började undra om du tänkte komma. Det blev så sent, så vi började utan dig.”
”Jaha. Jo, jag träffade på en gammal väninna. En reporter.”
”Jaså, hon. Tack för att du inte tog henne med dig.”
Ingrid hade ännu mer problem med mediahyenorna nu än när hon bara var chef för Mordkommissionen.
”Hon skulle ändå vidare. Men – hon berättade något väldigt egendomligt.”
Ingrid satt vid bordet tillsammans med sina barn – sonen Tobias och styvdottern Gry. Där satt också hennes mor, Bibi och hennes far, Ulf Thomsen. Gaby och Johnny var också där, märkte IP nu. Det var ju nästan som gamla tider. Utom att varken La Cour eller Fischer var där. Det påminde honom om det han varit på väg att berätta. Han slog sig ner vid den lediga platsen vid bordet och tog emot glaset som Bibi räckte honom och skålade mot de andra.
”Skål.”
”Skål och välkommen.”
”Tack.”
”Vad var det nu du skulle berätta?”
”Jo, det var just det.”
IP kände hur det hettade till i kinderna. Egentligen tyckte han inte om att springa med skvaller, men det här gällde ju deras förra arbetskamrater. Nära vänner till dem allihop, mer eller mindre. Ingrids barn var ju närvarande också, men barn nuförtiden visste ju lika mycket som vuxna. För övrigt var ju till och med pojken minst fjorton år. Det skulle nog inte vara något problem att berätta.
”Det är så här att – hon hade hört ett rykte om Fischer.”
”Jaså? Vad gällde det? Han mår väl bra, hoppas jag?”
”Jodå, det tror jag allt. Men – jag vet ju inte om det är sant – men hon sa i alla fall att – han och – La Cours – både Thomas och Helene – jo, alltså, de verkar vara – involverade, liksom.”
Ingrid stirrade frågande på IP. Var han kanske så berusad att han hade missförstått sin snokande väninna? Vad hade han sagt egentligen?
”Involverad? Menar du att de skulle ha en – sexuell relation? Alla tre?”
”Ja, hon sa det. Det verkar som La Cours har flyttat till Haag för att bo tillsammans med honom.”
”Det där kan väl aldrig stämma.”
”Hon sa faktiskt att – det verkar som Helene La Cour väntar barn med honom. Med Fischer den här gången.”
Ulf stirrade på IP med avsmak. Var den där karln riktigt normal egentligen? Vilken typ av väninnor omgav han sig med? Skulle två mordspanare, två utmärkta danska poliser vara – Att Thomas La Cour och Allan Fischer – den där kvinnotjusaren – skulle ha en sexuell relation? Omöjligt. Spontant spottade han ut sin kommentar till nyheten.
”Fy för satan.”
Tobias spärrade upp ögonen och stirrade med skräckblandad förtjusning på sin mamma. Hur skulle hon reagera nu?
”Det där låter ju helt jävla sjukt.”
Bibi hötte skämtsamt med fingret mot sin dotterson.
”Så där ska du väl inte säga. Förresten tycker jag nog att det är deras ensak. Om alla tre är överens ska väl ingen annan döma dem.”
Gry nickade instämmande. Typiskt brorsan att vara så där manligt trångsynt. Och Ulf sen då. Styvmorfar. En sån grinig intolerant gubbe.
”Jag håller med mormor. Om de älskar varandra är det väl bara bra? Jag hoppas de är väldigt lyckliga tillsammans.”
Jan Boysen skakade oförstående på huvudet. Han såg på Ingrid och log nöjt. Hon var verkligen en stilig kvinna.
”Vad säger du, Ingrid? Har du aldrig drömt om att ha två män?”
Ingrid stirrade ogillande på Boysen. Antagligen visste alla de andra om deras relation, utom möjligen Johnny Olsen, men hon tyckte ändå inte om att den diskuterades öppet. En kvinna i hennes ställning kunde inte kosta på sig att det talades om henne bakom ryggen. Så länge Boysen inte behagade fria, fick de allt vara lite diskreta. Hon bestämde sig för att straffa honom lite.
”Ja, nu när du nämner det så har jag faktiskt alltid varit lite svag för IP. Skål, IP. Hälsa din väninna att inte springa med skvaller om två utmärkta poliser. De förtjänar att ha lite privatliv.”
IP log lite förvånat mot Ingrid. Svag för honom? Det där var väl ändå ett skämt på hans bekostnad?
Boysen skrattade generat och började ångra att han tagit upp frågan.
”Jaså, IP? Jaha, det var intressant.”
”Ja, jag har alltid tyckt att han är ganska sexig. Har du något att invända mot det?”
Nu var det inte roligt längre. Han insåg att Ingrid antagligen hade känt sig kränkt av hans påflugna fråga. Nu visste han inte hur han skulle kunna dra sig ur det hela, utan att verka alltför hämmad och tråkig.
IP ryckte upp sig lite. Han var verkligen inte full, men vinet Ingrid bjöd på var av en väldigt fin årgång.
”Skål själv. Ingrid. Jag tackar för komplimangen. Själv har jag alltid tyckt att du är en väldigt vacker kvinna. Det var ett nöje att vara en av dina underlydande.”
Bibi skrattade gott åt Boysens förlägenhet. Själv brydde hon sig inte om vem hennes dotter gick ut med. Både Boysen och IP var trevliga unga män. Vilken som helst, eller kanske – varför inte? – båda två, skulle passa Ingrid perfekt.
”Ja, det där kanske blir något att ta efter, eller vad säger du, Ingrid? Här finns ju i alla fall två lämpliga ungkarlar. Och du blir minsann inte yngre. Du kanske skulle ta och slå till, nu när du har chansen?”
Gry och Tobias skrattade så de nästan ramlade av sina stolar. Kul att mormor hade en sådan häftig humor.
Ulf krökte överläppen i en min av ogillande. Ingrid hade uppenbarligen arbetat för mycket och ägnat lite för lite tid åt att uppfostra de där två ungarna. Kanske var det inte för sent när det gällde Tobias. En mans fasta hand kanske kunde göra en viss skillnad.
”Nu har nog barnen fått tillräckligt. Ska inte ni gå och lägga er snart?”
Tobias skakade på huvudet.
”Nej, det är ju lördag i morgon. Jag är inte alls trött. Men jag ska nog gå till mitt rum ändå. Hej då.”
”Godnatt med dig, Tobias.”
Gry följde efter sin lillebror. Hon skulle egentligen hem till sig, men hon stannade nog en stund till. Det var ju rätt kul ibland när Ingrid bjöd hit sina kollegor. Vilken grej, alltså. De där två snutarna som var ihop och så dessutom ihop med den enes fru. Skit-coolt.
Gaby och Johnny såg på varandra och så började de gapskratta. Fischer och La Cour. Det var ju ändå helfestligt. Det bästa av allt, tyckte Johnny, var att nu var det ju ingen risk att den där Fischer började stöta på Gaby igen. Han fattade allt att det varit något mellan de där två. Men nu var ju faran över, fast han satt här i sin rullstol som ett gammalt vrak.
Trots allt hade ju alltsammans ändå inte gått så illa som det kunde ha gjort. Synd bara, för Gabys skull att Mordkommissionen var nedlagd. Men livet gick ju vidare. Det fanns ju annat att göra. Om man bara höll ihop, så kvittade det väl vad man jobbade med.
SLUT