Huvudpersoner:	Nils, Grete
Varning:	Stor ålderskillnad i ett par. Kvinnan äldre än mannen.
Beskrivning:	Nils har svårt att glömma det som hände nyligen mellan honom och Grete. När sedan hans fru visar sig ha en affär och lämnar honom, erbjuder sig Grete att hyra ut ett rum åt honom och dottern. Det ena leder till det andra och snart är Gretes politiska karriär i fara. Men hon har en plan för alla eventualiteter.

---

Precis som Grete Ancker väntat sig, kom Nils Folkesson in sent till jobbet. Hon noterade kollegornas sidoblickar och tänkte än en gång att Nils inte var populär.

Det var faktiskt orättvist. Han gjorde ett lika bra jobb som någon annan, och den osjälvständighet som märktes i hans kontakter med statsministern var faktiskt bara naturlig. En man i Nils ålder kunde inte förväntas klara av det komplicerade politiska spelet. Det var sådant som kom med åren, och med större erfarenhet.

Dessutom hade ju en statsminister rätt att vänta sig total lojalitet från en pressansvarig. Egentligen var det också en aning orättvist. Grete var fullständigt medveten om ironin i sammanhanget. Om man vill nå så långt, måste man vara beredd att offra fotfolket om det blev nödvändigt. Men Kommissionen hade kommit till bland annat för att visa folket – väljarkåren – att åtgärder vidtogs efter den stora katastrofen som drabbat Stockholm. Den var inte tyngdpunkten i statsministerns politik, som för övrigt i Gretes ögon var svag och inkonsekvent.

Hon tyckte i vilket fall som helst att Nils behandlades orättvist. Som hon själv. De skulle få ångra att de låtit henne komma med, delvis naturligtvis för att hon faktiskt överlevt när så många andra inte gjort det, men också, väl medvetna om att de skulle använda henne som syndabock, när väljarna blev besvikna på Kommissionens arbete, vilket väl var oundvikligt.

Men Grete insåg naturligtvis att Lena Lagerfelt ändå tänkt kasta henne till vargarna, som ett lämpligt offer inför hennes egen kandidatur. Om kritikerna fick Grete att slita i stycken, skulle de behandla Lena mindre hårt. Åtminstone måste det vara så Lena resonerade.

Nu var det i alla fall Nils det gällde. Grete kunde tänka sig att i viss mån vara en mentor för den unge mannen. Med en lämplig förebild, kunde han nog gå långt. Kanske inte till en ministerpost, men det fanns flertalet prestigefyllda poster som tjänsteman som han säkert var kvalificerad för. Hm. Det tålde att tänka på.

När Nils slank in genom ingången till deras provisoriska lokaler – provisoriska som deras kommission – märkte han naturligtvis att alla de andra redan var där, utom Uni – och han trodde inte att någon räknade henne som fullvärdig medlem ändå.

Han hade försovit sig. Det var pinsamt. Egentligen hade han inte tänkt följa Gretes råd om att stanna hemma till lite senare. Det var väldigt snällt av henne, men han kunde inte ta i den lätta änden. Med tanke på sin ställning här, som alltid hade varit svag, var det än viktigare att han gjorde ett så gott intryck som möjligt.

Hans fru hade inte verkat intresserad av att han kommit in så sent. Hon hade bara satt på kaffe när hon såg att han börjat visa livstecken. Under tiden kaffevattnet kokade lekte Nils med flickan. Hon var åtminstone glad att se sin pappa. Det var egentligen bara när han var tillsammans med sin dotter som han kunde slappna av helt och hållet. Då och vid de få tillfällen han hade tid att hälsa på mamma och pappa.

Han skar sig när han rakade sig och han märkte att håret inte låg som det skulle, men han hade inte tid att rätta till det. Så här försenad brukade han inte vara. Det var pinsamt. Dessutom kändes tanken på att möta Karim och Anne obehaglig. Men det fanns inget han kunde göra åt det, så han skyndade sig bara iväg. Nu fick det bli taxi igen, men det kunde inte hjälpas. Vid den här tiden var det i alla fall inte så svårt att få tag i en.

Lyckligtvis var Anne upptagen inne hos Lena hela dagen, men Karim stod över kaffeautomaten och såg irriterad ut. I vanliga fall hade Nils tyckt att det var lite lustigt att se Karim bakfull en vanlig dag, men nu skyndade Nils sig bara förbi, och hoppades att Karim inte skulle se på honom.

Det gjorde han inte, men så snart Nils hunnit in i det lilla rum han disponerade, skymtade han Grete utanför. Han trodde inte att hon skulle komma in, men till hans förvåning knackade hon på dörren och steg så in.

”Hur är det? Känns det bättre idag?”

”Ja, tack. Det är okej. Hur är det med dig?”

”Jo då, det är ingen fara. Om Karim bråkar igen så säg till mig. Jag vet hur man ska hantera honom.”

”Tack. Men du borde akta dig. Han -”

Nils sänkte blicken och kände hur det hettade till i kinderna. Han hade tänkt säga att Karim var både stark och obalanserad, men det kändes så – fegt – att han inte kunde säga det.

Grete förstod ändå vad han menade. Hon log uppmuntrande.

”Det ska du inte oroa dig för. Han vågar inte göra mig något. En hetsporre till polis skrämmer inte mig.”

Nu borde hon gå sin väg. Hon hade sagt det hon hade kommit för att säga. Ändå var det något som höll henne kvar. Nils såg fortfarande så ung och sårbar ut, men nu, efter nattens händelser, såg hon honom som i ett nytt ljus. Hon kom på sig själv med att fundera på hur han såg ut, utan kostymen. I något mer fritidsbetonat. Dessutom, det rufsiga håret som tidigare bara skulle ha understrukit hans brist på mognad i hennes ögon, fick honom nu att se – rörande ut.

Än en gång gav hon sig själv en skarp mental reprimand. Det här var verkligen skandalöst. Om någon fick reda på vad som rörde sig i hennes tankar – om Nils själv förstod – skulle hon väl dö av skam.

Nils iakttog Grete förstulet ur ögonvrårna. Hon såg ännu självsäkrare och mer imponerande ut idag. Vinet hade inte lämnat efter sig några spår. Hon såg utvilad och frisk och – attraktiv ut. I det skarpa dagsljuset också. Visst kunde han se en del rynkor, men han tyckte inte alls hon såg ut som en gammal tant. Som hans mormor. Hon var jättegullig, men han trodde inte att någon, inte ens morfar, skulle kunna säga att hon var direkt attraktiv. Han blev faktiskt lite illamående vid tanken. Men Grete såg mycket yngre och vitalare ut. Han trodde inte att Lena Lagerfelt eller ens Anne Petersson skulle se så attraktiv ut vid samma ålder.

Till sin förvåning kände han samma dragning till henne nu, som kvällen innan. Om de varit ensamma eller någonstans där de kunnat få vara ostörda en stund, skulle han vilja upprepa gårdagens händelse. Varför skulle han inte få känna det så? Visserligen förstod han om hon såg på honom med roat överseende, men han tänkte då inte skämmas för sina känslor. Massor av män hade betydligt yngre älskarinnor och till och med fruar. Ingen sa något om det. Då kunde väl en yngre man vara tillsammans med en mycket äldre kvinna utan att någon la sig i? Annars var det väl ändå fråga om dubbelmoral?

Efter ännu en långt utdragen paus, lyckades Grete ta sig samman och gå ut igen, för att fortsätta sitt arbete. De utbytte ännu några meningslösa artighetsfraser och så stängdes dörren bakom henne.

Senare den eftermiddagen råkade det bli så att de fick en stund för sig själva. Anne var ute på ett möte, liksom Lena. Karim hade försvunnit hem tidigt. Han såg ut att lida svårt av huvudvärk. Uni kom inte ens tillbaka efter lunchen, och hade inte förvarnat om att hon skulle vara frånvarande.

När Nils kom tillbaka efter ett kvickt möte med statsministern upptäckte han att den enda som satt kvar vid sitt skrivbord var Grete. Hon såg upp och log så välkomnande att Nils vågade sig på att gå fram till henne igen. Visserligen skulle han inte kunna förmå sig till att göra något närmande så här, när vem som helst skulle kunna kliva in vilket ögonblick som helst. Ändå slappnade han av lite och satte sig ner på närmaste stol.

”Hur var det med statsministern då?”

”Han är lite skärrad över opinionsundersökningarna. Annars var det inget särskilt.”

”Det har han nog anledning att vara. Och du då? Hann du med lite lunch?”

”Jag köpte en smörgås och åt den i bilen.”

Grete nickade. Hon måste fortsätta med sitt arbete. Det här ledde ingen vart.

Nils märkte hur hennes uppmärksamhet förflyttades från honom till pappersbunten på hennes skrivbord och förstod vinken. Han gick in i det rummet han brukade använda och satt där, för ögonblicket oförmögen att fokusera på arbetet.

Så blev han sittande en längre stund än han räknat med. När han såg upp märkte han att klockan närmade sig fem och att ingen hade kommit tillbaka, i alla fall hade inte han hört det. Grete hade säkert också gett sig iväg, så det var väl dags för honom att komma hem i tid för en gångs skull.

Men här han kom ut i det större rummet, såg han att Grete just var på väg ut. Hon hörde honom och vände sig om och log igen.

”Jaså, du har också tänkt åka hem? Det gör du rätt i. Ingen lär komma tillbaka i dag. Vi fick gjort rätt så mycket häromdagen.”

Hon väntade medan han kom ikapp henne. De väntade på hissen tillsammans.

”Förresten, jag har inte frågat förut – vad har du för planer? Efter Norrströmskommissionen är nedlagd?”

”Jo, jag fortsätter väl att arbeta för regeringen. Vilken det nu blir. I alla fall hoppas jag att jag får förnyat förtroende. Annars vet jag inte. Kanske blir det något utskott. Eller en utredning. Jag har faktiskt inte hunnit tänka igenom det än.”

”Det borde du nog göra. Jag ska gärna presentera dig för några personer som kan hjälpa dig.”

Nils stirrade på Grete. Det verkade faktiskt som hon menade vad hon sa. Hon ville hjälpa honom. Mot sin vilja log han förtjust mot henne.

Leendet förvandlade hans ganska omogna ansikte och fick honom att se – nästan stilig ut. Grete kallades tillbaka till verkligheten av att hissdörren öppnades. Den var tom, precis som de väntat sig. Dörren stängdes långsamt efter dem, men det tog ganska lång tid innan hissen satte sig i rörelse.

Under tiden kunde Nils inte låta bli att lägga märke till Gretes parfym. Något dyrt antagligen, något han aldrig skulle ha råd att köpa till sin fru. Men det doftade i alla fall väldigt gott. Hon hade faktiskt en jäkligt snygg urringning också. Vid hennes ålder. Nils kom på sig själv med att försöka räkna ut hur gammal Grete kunde vara. Hon hade väl inte fyllt sextio än? Säkert inte. Hon måste vara någonstans i femtiofemårsåldern. Det var ju ingen ålder nuförtiden. Och han själv hade ju faktiskt fyllt trettio i somras. Han var ju inget barn.

När han lutade sig fram för att se på våningstavlan råkade han komma åt Gretes arm, och han var tillbaka i minnena från gårdagskvällen. Innan han kunde ta tillbaka kontrollen över sig själv, hade han dragit henne intill sig och kysste henne med samma passion som kvällen innan. Det här var inte likt honom. Hans fru hade faktiskt klagat flera gånger på att han var så passiv. Dessutom hade hon i början på deras bekantskap klagat över att han kysstes så dåligt. Som en unge, hade hon sagt. Det hoppades han att han inte gjorde längre.

Gretes självkontroll smulades sönder och hennes hjärna tömdes på alla tankar utom den unga kroppen som pressades mot henne på ett sätt som ingen av hennes äldre älskare någonsin klarade av. De var så – skröpliga.

Hon var ändå inte så ansvarslös att hon glömde bort att konstatera att ingen satt in en övervakningskamera i hissen. Det räckte med att det fanns en utanför, där nere i entréplanet.

Hon förvånades över sin egen kraftiga reaktion. Så här brukade hon inte påverkas, med någon av sina älskare och åtminstone inte på många år, med sin make. Hon insåg plötsligt att om hon inte hade haft så mycket att förlora, om inte mediagranskningen hade varit så hård, särskilt mot en kvinna i hennes position, så skulle hon, om Nils visade några fler tecken på att vilja det, följa med honom vart som helst, till ett billigt hotell eller motell utanför stan och kasta all försiktighet åt sidan. Det var ju inte så att hon riskerade någon oönskad graviditet.

Åsynen av den upplysta nollan på våningstavlan fick henne att ta sitt förnuft till fånga. Hon drog sig undan och blixtsnabbt rättade hon till kläderna.

Nils följde hennes exempel och drog sig undan till ett hörn av hissen. Han förvånade sig över att han kunde låta så normal. Ett ögonblick hade han frestats trycka på stoppknappen och strunta i risken för upptäckt. Han ville vara ensam med henne en stund till. Men en kvinna som Grete skulle väl inte vara intresserad av en stulen stund i en hiss?

”Adjö då, Nils.”

”Hej, hej. Vi ses i morgon.”

När Nils satt i bilen några minuter senare tryckte han pannan mot instrumentbrädan. Vad höll han på med egentligen? När han hamnat i säng med Anne hade han åtminstone haft några samvetskval. Nu ångrade han ingenting. Han ville bara träffa Grete igen. En längre stund helst.

***

Incidenten i hissen upprepades ytterligare några gånger, fast inte på en så pass riskabel plats. Det tillfredsställde ingen av dem, men å andra sidan kände de sig fortfarande säkra. Ingen visste något. Det var ingen risk att någon skulle ertappa dem och det kunde inte finnas komprometterande material någonstans.

Så ett par veckor senare, bara någon vecka innan förlossningen, fick Nils annat att tänka på. Han hade blivit tvungen att resa bort och vara borta över natten. Det var först meningen att han skulle stanna borta två nätter, men så blev ett möte inställt och han fann sig vara på väg hem igen redan tidigt på morgonen följande dag.

Han bestämde sig för att åka hem och lämna väskan så han slapp komma till kontoret med hela övernattningskittet. Medan han låste upp dörren sysselsatte sig hans tankar helt och hållet med jobbet. De möten han deltagit i dagen innan var besvärliga och hade komplicerade konsekvenser. Statsministern skulle ligga på honom de närmaste dagarna. Det var lika bra att han ansträngde sig ordentligt så han blev klar innan förlossningen.

I hallen blev han stående i andra tankar, men så blev han medveten om att det var ovanligt tyst. Vid den här tiden brukade man höra radion och ofta brukade hans fru möta honom vid dörren, med flickan på armen. Han lyssnade förvånat efter något ljud men hörde först inget alls. Så öppnades en dörr – sovrumsdörren – och hans fru stod där och såg rätt så konstig ut i ansiktet.

Hans första impuls var att det hade hänt flickan något. En hård klump bildades i maggropen. Om något hade hänt henne – eller var det någon i hans familj? Mamman? Pappan? Nej, mormor eller morfar förstås.

”Vad gör du hemma så här tidigt?”

”Mötet blev inställt. Jag tänkte bara lämna väskan – Hur är det? Är allt okej med dig och lilla -”

”Jovisst. Vi mår bra. Nils – jag hade inte tänkt att du skulle få veta det så här, men – det är lika bra att det kommer fram.”

”Jaha?”

Han såg frågande på henne. Hon steg åt sidan och så kom någon annan ut genom deras sovrumsdörr. Inte hans mamma eller hennes, eller någon annan släkting. Men han kände ändå igen honom. Det var ju Henrik Johannesson.

Nils hjärna fungerade långsammare än vanligt, för det tog honom nästan en hel minut att inse varför den där Henrik kom ut ur hans sovrum. Nu märkte han också att bådas kläder var i oordning. Hans första impuls var oro. Var det verkligen nyttigt att ha sex så här nära förlossningen? Hon hade ju sagt till honom att han helst skulle hålla sig på avstånd, så inte barnet tog skada. Var det inte sant? Hade hon bara ljugit så hon kunde vara med Henrik istället?

”Kan vi gå ut i köket och sätta oss? Eller har du inte tid med det här nu? Måste du tillbaka till jobbet?”

”Va? Nej, jag kan stanna och prata.”

Han kände sig dum och trögtänkt. Att han inte hade fattat tidigare. Ingen annans fru skulle varit så tolerant när det gällde hans arbetstider. Hon kanske till och med hade anat vad som hänt mellan honom och Anne och hoppats att han skulle komma först med skilsmässoansökan.

Efteråt var det som kändes viktigast att han skulle få vårdnaden om flickan. Henrik och hans fru, nej, hans ex, tyckte att de behövde ägna sig åt det nya barnet, som tydligen var Henriks, inte hans. Det där hade han aldrig anat. Han hade sett fram emot att få ett barn till. Ett litet syskon till flickan. Och så hade de lurat honom båda två. Men han var inte arg på dem. Konstigt nog. Kanske berodde det på hans känslor för Grete.

När han återvände till jobbet var han mer tankspridd än på sista tiden. Han funderade på vart han skulle flytta. Var skulle de bo nu? Lägenheten som han varit så glad över att ha fått tag i skulle säljas. Henrik hade ju redan en villa ute i Bromma.

Lena Lagerfelt var irriterad. Hon hade fått skäll från statsministern för något och hon letade efter en strykpojke att ösa över lite av skället på. Nils, som kom in så här långt efter lunch, och verkade halvsova passade perfekt.

Hon blev lite förvånad över att han inte svarade mer än enstavigt på hennes skäll, men det kändes rätt tillfredsställande att få vräka ur sig allt hon gått och burit på i flera dagar medan den här krisen pågick.

Efteråt gick Nils ut från hennes rum med bara en vag aning om vad hon hade sagt, eller snarare skrikit. De andra medlemmarna i Kommissionen hade däremot hört allt och de flesta av dem hade skrattat inom sig åt Nils, där han stod som en busig elev inför rektorn.

Grete kunde inte gå fram och visa sitt deltagande inför alla de andra, men hon såg ju att något inte stod rätt till. Något annat än regeringskrisen. Där fick de skylla sig själva. I deras ställe hade hon hanterat den helt annorlunda.

Inte förrän de andra gått hem, vågade Grete tala med Nils. När hon förstått vad problemet var, kände hon spontant att hon hade lösningen.

”Men du får så gärna hyra några rum av mig. Villan är betydligt större än jag har användning för.”

Nils stirrade förvånat på Grete. Men hennes man då? Skulle han inte opponera sig om en yngre man och en liten flicka flyttade in så där bara?

”Det skulle vara väldigt snällt av dig, men vad skulle din man säga?”

”Min man har inte bott hos mig på ett par år. Visst, han dyker upp någon gång i juli eller augusti, men mest vistas han i någon av våra andra bostäder. Vi har en våning på Östermalm och så en villa i Båstad och ett sommarhus i Provence – men han har en egen våning i Frankfurt. Det är där han vistas större delen av tiden. Dessutom har han ingen anledning att lägga sig i. Huset är mitt från början. Vi har äktenskapsförord.”

”Jaha.”

Alla de dyra bostadsorterna snurrade runt i huvudet på Nils, men det enda som verkligen fastnade var att han äntligen skulle få en chans att vara ensam med Grete, så länge han ville. Kanske –

”Då så. Hur snart har du tänkt dig att flytta in?”

”Det finns väl ingen anledning att dra ut på det. Jag ska inte vara med vid förlossningen. Barnet är ju inte mitt. Så när som helst som passar dig.”

”Ring till en flyttfirma så kan vi ordna det här i morgon. Förresten, ska du åka hem och packa nu direkt? Som du säger, finns det ju ingen anledning att dra ut på det.”

”Det är bara en sak. Du förstod väl att jag måste ta med mig min dotter?”

”Självklart. Men – du får nog anlita en barnsköterska. En au pair eller vad det heter.”

”Ja, visst.”

”Då så.”

Plötsligt hände allt blixtsnabbt. Nils åkte hem igen – för sista gången – antagligen. När han flyttade ut, skulle det inte vara hans hem längre. Hans ex hade packat åt flickan redan och plockat fram hans saker också, så tydligen ville hon få ut honom så fort som möjligt. Det skulle ha gjort honom ledsen om han inte hade varit så uppfylld av tanken på att få vara tillsammans med Grete.

”Vart ska du ta vägen?”

”Va?”

”Var ska ni bo?”

”Å, tills vidare får vi bo hos en kollega, så får jag se vad jag kan ordna.”

”Du hittar säkert något. Med din lön.”

”Jo, säkert. Fast Henrik tjänar väl inte så dåligt heller?”

”Han tjänar mycket mer än du. Så oroa dig inte för mig.”

”Ja, då går vi väl då. Kom då, gumman. Du ska få bo hos pappa ett tag. Det blir väl roligt?”

”Puss.”

Den lilla flickan drog sig undan sin mamma och borrade in huvudet i Nils halsgrop. Han visste att hon hade dagar då hon krånglade och vägrade att hälsa på någon av dem, men det kändes rätt bra att hon såg ut att välja hans sida.

Medan han satt i bilen på väg ut till Djursholm funderade han på hur resten av kvällen skulle gestalta sig.

Till hans förvåning hade någon – Gretes hushållerska antagligen – lagat en riktigt god middag. Det fanns till och med något barnvänligt. Hans dotter åt snällt och – ännu mer förvånande – hon gick med på att lägga sig direkt. Hon verkade tycka om rummet som visst hade använts som gästrum tidigare. Det tog inte alltför lång tid för henne att somna. Nils stoppade om henne ordentligt och la hennes nalle till rätta på kudden intill henne.

På väg ner för trappan, hoppades han att han läst av Grete rätt. Dessutom hoppades han att hushållerskan inte bodde i huset. Det hade han inte fått klart för sig. Bäst att fråga.

”Bor hon här, hushållerskan?”

”Hon heter Hilda Norlén. Och nej, hon har ett hus utåt Danderyd. Hon började arbeta hos mig när hennes make dog för sju-åtta år sedan. Inte för att hon behöver pengarna, tror jag. Hon vill bara ha något att göra. Det är en bekant till familjen.”

”Jaha.”

Grete log och Nils insåg att hon hade förstått precis varför han hade frågat. Det hettade till lite i kinderna och inte bara där.

”Ska vi ta ett glas likör eller något? Du kan få något starkare om du hellre vill ha det.”

”Nej, likör blir bra.”

”Jag har dessertvin också. Körsbärsvin.”

”Det blir bra.”

De satte sig ner i en soffa som såg monumental ut. Nils hoppades att det fanns några mer barnvänliga möbler för det här ljusa sidenet – för det var visst siden? – skulle ta permanent skada om ett barn i hans dotters ålder fick sitta där bara en kort stund.

”Tänka sig att hon hade en affär mitt framför ögonen på dig. Och blev gravid med honom också. Hur känner du dig? Är du okej?”

”Ja, visst. Vi måste ha kommit ifrån varandra medan jag jobbade med Kommissionen, för jag har inte märkt något. Nu känns det – lite tomt, bara. Det jag var mest rädd för var att inte få vårdnaden. Min lilla älskling betyder allt för mig.”

”Det förstår jag.”

Det gjorde Grete inte alls, men hon försökte i alla fall. Hon hade sett hur Nils såg ut när han pratade om sin familj. Länge hade hon trott att han räknade frun dit, men nu förstod hon att det mest hade gällt den lilla flickan. Och hon var ju söt och verkade ganska charmig. Hur som helst skulle väl någon lämplig flicka få ta hand om henne.

Det blev tyst medan de avslutade sina drinkar. Antagligen tänkte de på samma sak. Båda undrade om den andra parten verkligen menade allvar.

Grete kände sig en aning illa till mods. Hur skulle hon kunna leva upp till de ideal som Nils fru och den där Anne Petersson hade satt upp? Det gick inte att förneka att åren hade satt sina spår på hennes kropp.

Nils undrade om han kanske gjorde sig löjlig. Visst hade de strulat lite, men ville Grete verkligen ha en kille i hans ålder? Hon kanske bara såg honom som ett kul äventyr och hade aldrig tänkt sig att det skulle gå så här långt.

Modfälld satte han ner glaset på bordet.

”Är du nöjd med rummet?”

”Ja, det är fint.”

”Min make använde det som arbetsrum förr, och innan dess var det min brors.”

”Jaha.”

Nils kunde inte fokusera på det artiga småpratet. Han ville – Om hon inte ville samma sak som han, var det lika bra att han fick veta det direkt. Han vågade sig på att flytta sig lite närmare.

Grete förstod så väl vad han hade i tankarna. Hon började slappna av lite. Då var det ändå så att han ville ha henne.

Den här gången kändes det lite annorlunda när de kysste varandra. Mer allvarligt. De visste båda att den här gången skulle de inte behöva slita sig från varandra, oroliga för att bli upptäckta.

Hilda började inte sitt arbete förrän vid tiotiden på morgonen och då skulle de ändå vara på väg till arbetet. Antagligen med ett barn. Det hade hon inte väntat sig. De måste skynda sig att skaffa fram en barnsköterska. Men Hilda hade ju själv haft barn. Mot en lite högre ersättning skulle hon säkert kunna ta hand om flickan tills en lämplig au pair kunde skaffas fram.

Gretes sovrum låg i samma korridor som de två hon lät Nils disponera. Han kunde självklart röra sig fritt i resten av huset också.

Fortfarande kände de sig båda två lite generade inför den andra, men det kom de snart över. Grete hade faktiskt inte väntat sig att Nils var så – skicklig. Om hon alls funderat över hans förmåga hade hon tagit för givet att han var omogen helt enkelt. Oerfaren. Men hur det nu var med den saken, var han bättre än någon av Gretes gamla älskare. Kanske var det – entusiasmen. De flesta av dem hade varit tvungna att ta några piller innan. Nu var det inga problem alls.

För första gången sedan sin ungdom tillät sig Grete att ligga kvar en stund på morgonen och sträcka ut sig. Sängen var stor nog att bekvämt rymma två och det var faktiskt mycket trevligare än hon mindes att vakna upp i samma säng som någon annan.

Hon hade inte varit så här nöjd på många år, trots att karriären gick tillfredsställande, och hennes aktieportfölj också.

Nils log så förtjust att Grete tinade upp lite också. Hon sträckte ut handen och rörde vid Nils kind.

”Då var det ingen dröm då.”

”Det tänkte jag också först. Men det var sant.”

”Ja, det får bära eller brista.”

Men de hade inte tid att ligga kvar alltför länge. Speciellt nu när de skulle anlända på kontoret samtidigt, var det viktigt att ingen fick anledning att misstänka något.

***

När det blev känt att Grete hyrde ut ett rum till Nils och hans dotter, blev deras kollegor förvånade, men det som var mest överraskande var helt enkelt att Grete visat sig vara så generös. Ingen av dem hade väntat sig det, men när den värsta förvåningen lagt sig, fäste ingen särskilt stor uppmärksamhet vid det.

Trots att Grete höll sitt löfte och presenterade Nils för en del personer som kunde hjälpa honom i hans fortsatta karriär, visade hon inget särskilt intresse för Nils i Kommissionens lokaler. Hon fortsatte oförtröttligt med sitt arbete, både för Kommissionen, och för egen del.

Nils hade ju också sina egna arbetsuppgifter som bara delvis var förlagda till Lena Lagerfelts kontor. På arbetet såg han och Grete lika lite eller mindre av varandra än tidigare.

Så en dag kontaktade Gretes man henne. Hon bemödade sig om att inte visa någon förvåning eller oro, men inom sig började hon undra om hon kanske hade gjort något som hade avslöjat henne. Hennes skarpa intellekt började genast planera för alla eventualiteter. Om det var så att han visste, hade hon en del motåtgärder hon kunde vidta för att minska skadeverkningarna.

Men när hon träffade honom på ett hotell inne i City, visade det sig att hon oroat sig helt och hållet i onödan. Hennes make visade sig ha träffat en kvinna han ville gifta sig med. Han visade upp ett fotografi på en blonderad, långbent människa som satt i hans knä – ett beteende Grete tyckte passade bättre för en tonåring eller i alla fall en betydligt yngre kvinna än den här. Hon bedömde kvinnans ålder till strax under fyrtio. Något äldre än hans vanliga typ, men antagligen tyckte han väl sig se något mer i henne än i någon av de andra.

Grete nickade sakligt. Även om hon inte träffat någon annan, var det här ingen katastrof. Hon hade väntat sig något liknande i många år. Det hade inte under några omständigheter upprört henne speciellt mycket. Bara han behandlade henne anständigt i skilsmässan. Han var ju trots allt en av svenskt näringslivs toppar och kunde gott kosta på sig att vara generös vid boskillnaden.

”Grete – vi är ju båda två vuxna människor. Det kommer väl inte som någon överraskning för dig att vi var på väg isär?”

”Inte alls. Vad är det förresten som är så speciellt med – Jennifer?”

”Jannike.”

Grete sa inget utan väntade bara på hans svar.

Han log så förnöjt att hon förstod att det var något mer än hon väntat sig.

”Jo, du förstår, vi ska ha barn. Du vet väl att jag alltid har önskat mig en son? Jannike – Ja, hur som helst, när jag fick höra den fantastiska nyheten insåg jag att jag inte kunde vänta längre.”

Jaså, han hade alltid önskat sig barn? Så hade det inte låtit när de gift sig, för tjugo år sedan. Tvärtom. Han hade istället sagt att de inte hade varken tid eller råd att ägna sig åt barnpassning. Då, när det inte hade varit för sent för henne. Nu plötsligt skulle han ha en son. Grete kunde inte hjälpa att hon kände sig sviken, men utåt visade hon ingenting.

”Gratulerar.”

”Jag ska naturligtvis behandla dig rättvist.”

”Det hoppas jag.”

”Då är vi överens? Du tänker inte göra några svårigheter?”

”Det är väl knappast någon idé. Som du säger, vi är ju båda två vuxna människor.”

”Jag visste väl att du skulle förstå.”

Han såg äckligt sentimental ut när han sträckte ut handen och la den ovanpå Gretes. Hon tvingade sig till att inte dra tillbaka den, och inte med en min avslöja vad hon egentligen kände. Det var inte lika lätt, när han efter ett par drinkar till föreslog att de skulle gå upp på rummet för att som han kallade det, ”ta farväl ordentligt”.

Hon kunde inte tro att han menade allvar. Först lämnade han henne för en yngre kvinna, för att skaffa barn med henne, trots att han mer eller mindre hindrat henne – Grete – från att skaffa barn med honom. Men det räckte inte. Nu skulle han ha lite avskedssex också.

”Vi ska nog avstå från det. Tänk på skilsmässan. Du får inte riskera att det blir problem. Med tanke på vad du har som väntar på dig.”

Blicken i hans ögon var glasartad. Det aset.

”Grete, du är en på miljonen. Jag – men du har rätt. Tack för att du är förnuftig när jag inte är det.”

Och så tog han tag i hennes hand och kysste den. Grete hade svårt att hålla masken, men tanken på hennes egen lilla hemlighet gjorde att det kändes lite lättare. Men när hon gick ut till den väntande taxin såg hon äcklat på sin hand. När hon kom hem skulle hon tvätta händerna, innan hon gjorde något annat.

Nils måste ha märkt att det var något, för han såg oroligt på henne.

”Var det någon journalist som hade fått tag i något om dig – och mig?”

”Nej, inte alls. Tvärtom. Det var min make – före detta, får jag väl säga. Han ska gifta om sig. Blondinen han för ögonblicket roar sig med har blivit gravid. Nu ska han bli pappa.”

Nils såg forskande på henne och verkade läsa ut något ur hennes blick, som hon inte tänkt sig. Hon hade absolut inte väntat sig att Nils skulle vara så klarsynt. Han var ju bara en pojke.

”Grete – är du -”

”Visst. Det här var väntat. Som du kanske förstår har vi varit på väg ifrån varandra i många år nu. Oroa dig inte.”

”Jag menar det där med barnet. Hur känner du inför det?”

Hon gick förbi honom och hällde upp en drink till sig.

”Vad menar du?”

”Ni fick aldrig några barn. Var det frivilligt?”

Hon var tyst så länge att Nils började tro att han kanske gått för långt. För Grete kanske han bara var ett äventyr. Han kanske inte hade en så viktig plats i hennes liv att han fick ställa den typen av frågor.

”Han ville inte.”

”Du då?”

”Nils, det är alldeles för sent att han någon åsikt om det där nu. Du vet väl hur gammal jag är?”

”Nej, inte exakt. Men – om du inte vill prata om det, så gör vi inte det. Jag bara undrade hur du känner inför det där att din man plötsligt vill ha barn nu, när han inte ville det förut.”

”Jag vet inte. Då höll jag med honom. Vi hade inte tid. Råd skulle vi väl kunnat ha, även om våra tillgångar kanske inte var riktigt så stora som vi hoppades på. Det var ju på åttiotalet. Förmögenheter skapades och försvann i fastighetsaffärer. Fast det där känner du väl inte till.”

”Det är klart jag gör. Jag läste om det under min utbildning.”

”Förlåt. Jag menade inte att -”

”Det är lugnt. Men – skulle du ha velat ha barn?”

”Det vet jag inte. Jag fick ju ingen chans att känna efter. Det var så självklart för honom då, att det inte var viktigt. Men som sagt, det är helt inaktuellt nu. Vill du ha fler barn?”

”Jag trodde ju att -”

”Förlåt. Vi pratar om något annat.”

”Nej, det är okej. Ja, jag hade gärna skaffat fler barn. Men nu blev det ju som det blev.”

”Du hinner säkert med det någon gång.”

Han såg sorgset på henne. Tyckte hon verkligen att det de hade inte betydde mer? Han hade faktiskt hoppats – men självklart kunde det inte vara något mer för henne än en affär, även om hon riskerade sin framtida karriär. För henne kanske det bara var fråga om lite bättre sex än med hennes man. Och sexet var faktiskt fantastiskt. Men det var inte det enda som betydde något för honom.

Grete satte ner glaset och fångade upp Nils blick. Det slog henne plötsligt att hon än en gång oavsiktligt hade sårat honom. Hon försökte ju bara gardera sig. Snart skulle han tröttna på henne. Det kanske var någon sorts kick för en man i hans ålder att ha haft en kvinna som var gammal nog att vara hans mor. När den upplevelsen bleknade skulle han naturligtvis vilja ha en yngre kvinna, någon som kunde ge honom flera barn.

Men varför såg han så sorgsen ut? Det verkade faktiskt som om han tog relationen på större allvar än hon vågade vänta sig.

Hon log inbjudande mot honom och han kom och satte sig intill henne. Han la armen om henne, drog henne intill sig och kysste henne.

Så drog han sig tillbaka lite och studerade henne ansikte. Grete fick en impuls att se bort. Ljuset här inne var inte alltför skarpt, men hon tyckte ändå inte om att bli granskad så ingående. I jämförelse med hans exfru eller den där Anne eller till och med Lena, måste hon se anskrämlig ut trots dyra ansiktsbehandlingar och vistelser på olika spa både i Sverige och utomlands.

”Hur gammal är du egentligen?”

”Vet du inte att kvinnor inte tycker om att tala om sin ålder? Förresten har du väl tillgång till alla våra uppgifter.”

”Nej. Jag har inte haft anledning att läsa på om någon i Kommissionen, fast Lenas ålder står ju på alla löpsedlar, så den vet jag ju.”

”Alldeles för gammal för att ge dig det där barnet du vill ha, i alla fall.”

”Det var inte så jag menade. Jag bara undrade.”

”Femtionio. Jag fyller sextio nästa år.”

”Okej. Vet du hur gammal jag är?”

”Tolv ungefär.”

Han såg inte road ut.

”Jag fyller trettioett nästa gång.”

”Jag ber om ursäkt. Jag bara -”

”Jag vet vad du gör. Du driver med dig själv för att du har en relation med en så mycket yngre man. Inte sant?”

”Jag bad ju om ursäkt. Låt oss inte gräla nu.”

”Du blandar bort korten bara. Det här är inget äkta gräl.”

”Jaha. Vad gäller det då?”

”Oss. Du tror inte att jag kan älska dig men det är väl du som inte tycker att jag duger?”

”Hör på nu, vi borde inte ens använda ord som älska. Du vet väl vilken ställning -”

”Jag vet att din karriär måste komma först. Det har jag all förståelse för. Men vi kan väl vara ärliga mot varandra i alla fall. Jag älskar dig. På allvar.”

”Så det här är inte bara någon form av kick för dig? Att testa gränserna.”

”Du menar som att ha sex med en kille? Testa sex med en äldre kvinna? Eller som sagt med en kille? Tack, jag fick nog av det där med Karim. Jag är inte den typen som experimenterar. För mig är du inte bara din ålder. Okej, jag kanske beundrar dig för att du är så världsvan och skicklig men – annars så ser jag dig som vilken annan kvinna som helst. Jag hade inte tänkt berätta det där. Jag förstår om du bara vill ha det som alla män får. Någon yngre. Det är okej för mig. Jag är glad att jag kunde stå till tjänst. Du har – gjort så mycket för mig redan. Men – du ska veta att jag älskar dig på riktigt. Och jag är faktiskt vuxen. Du tycker väl inte att jag ser ut att vara tolv år?”

”Nej, det gör jag inte. Jag är ledsen för det där. Min man – mötet med honom fick mig ur balans. Han -”

Grete skakade trött på huvudet. Hon ville inte berätta vad han hade gjort eller vad han hade försökt med.

”Vad gjorde han? Var han – taskig mot dig?”

”Nej, jo. Han – blev äckligt sentimental och så ville han – nej, glöm det. Jag går upp och lägger mig. Det har varit en lång dag.”

”Jag följer med. Min lilla gumma sover nu så -”

Grete reste sig upp och började gå upp för trappan. Nils följde efter.

”Berätta nu vad han gjorde.”

”Han hade mage att vänta sig lite avskedssex.”

”Vilken idiot. Nu fattar jag att du är ur balans. Men jag kan ge dig lite massage och så -”

Hon kunde inte låta bli att le mot honom. Han var så söt. Inte någon bra massör, men det spelade faktiskt ingen roll. Hon hade råd att gå till ett proffs. Det här – förhållandet med Nils, kunde hon inte få någon annanstans. Men det var förstå helt omöjligt ändå. Han trodde kanske att han älskade henne nu, men det skulle aldrig hålla. Det skulle hon i och för sig kunna leva med, men så var det karriären.

Om mediafolket fick tag i den här nyheten skulle hon åka ut på öronen, ungefär som Andreas Carlgren en gång i tiden. Han kunde säga vad han ville om att inte ha tid, på grund av barnen – barn var för övrigt det sista Grete ville tänka på nu – men alla visste ju att ingen kunde tänka sig en homosexuell statsminister. Visserligen trodde ingen heller att centern skulle få statsministerposten, men det var i alla fall hypotetiskt möjligt. Förresten kunde ingen ens idag tänka sig att låta någon tyngre ministerpost gå till en homosexuell kandidat. Vad skulle de då inte säga om henne?

Tantslem? Nej, det skulle hon inte orka med, alldeles bortsett från att hon skulle svika partiet. Hon visste att de skulle använda formuleringar som skulle antyda att hon närapå var pedofil. Eller så skulle de vinkla det så att hon passade på att ta för sig när en yngre man var sårbar efter en skilsmässa. Som en massa män i hennes position gjorde när det gällde unga kvinnor.

Ändå kunde hon inte låta bli att känna sig tröstad av Nils ord. Han hade låtit så allvarlig. Det lät som han menade vad han sa. Det fick henne att känna sig yngre och sårbarare igen. Och – lycklig. Fast det fick hon inte. Det kunde ta slut inom en vecka. Om den där Anne blinkade åt honom igen så – Men även om det hände, så hade hon ändå fått uppleva det här.

Hon hade varit måttligt förälskad i många olika män, sin f d make inräknad, men aldrig upp över öronen, totalt hjälplöst förälskad tidigare. Och så måste den stora förtärande passionen drabba henne nu, när det var för sent. Fast man fick ta det man fick. Underbart kunde vara kort. Det förminskade inte upplevelsen.

Så avslutades Kommissionens arbete. Lena Lagerfelt avtackade sina kollegor. En tid efteråt stod det klart att Lena skulle kandidera till statsministerposten, och bygga upp sin valplattform utifrån sin position som Norrströmskommissionens ledare. Ungefär samtidigt fick Grete besked om att partiet hade valt henne till sin kandidat, mycket med tanke på hennes eget arbete i Kommissionen.

Natten efter partikonventet när Grete officiellt hade utsetts till folkpartiets kandidat, kom hon hem så sent att hon hade väntat sig att Nils skulle sovit för länge sedan. Numera satt han mest hemma i villan och skötte en del uppdrag hon ordnat åt honom. Hon funderade på att låta honom få en position i hennes valkampanj, men insåg att det var för riskabelt. Istället skulle hon ordna något likvärdigt eller bättre. Hon hade ju fortfarande sina kontakter runtom i landet.

Men när hon tyst steg in i tamburen såg hon att ljuset var på i vardagsrummet. Hon trodde att Nils lämnat det på för hennes skull, men när hon gick in för att släcka, satt Nils där och såg allvarlig ut. Eller snarare sorgsen. Hon ryckte till. Nu skulle han tala om att han hade ändrat sig. Tröttnat på henne antagligen. Han hade träffat någon yngre. Något var det i alla fall. Dåliga nyheter, det kände hon på sig.

”Hej. Är du uppe så här sent?”

Han gjorde ett försök att skämta lite, för att bygga upp till det han måste säga.

”Ja, jag får vara uppe så länge jag vill nu för mina föräldrar. Det har jag fått sedan gymnasiet ungefär. Grete – om du orkar så har jag något att säga.”

”Visst. Vill du ha något att dricka?”

Hon kände instinktivt att hon ville skjuta upp det där ögonblicket så länge hon kunde. Fast hon hade väntat på den här stunden, ville hon inte höra det. Inte just nu.

”Nej, tack. Ta något du, om du vill.”

”Nej, jag har fått alldeles tillräckligt.”

Hon satte sig ner och försökte se lugn ut.

I sista sekunden vek Nils undan och sa inte det han hade haft på tungan.

”Grattis förresten.”

”Tack. Vi visste det ju redan, men nu är det officiellt.”

Nu fanns det ingen återvändo längre. Han måste fram med det.

”Du – jag fattar att det här inte går längre. Jag vill inte sabba det för dig. Vi skulle kunna träffas någon gång senare, när du har vunnit. Om vi är väldigt diskreta. Men nu kommer de att granska dig ännu hårdare. Om jag förstörde det här för dig, skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.”

”Har du träffat någon annan?”

”Nej, det har jag inte. Jag talade ju om för dig hur jag känner det. Det är just därför som jag vill – skydda dig och din kandidatur.”

”Nils – låt mig oroa mig för valkampanjen. Jag kan det här. Det ordnar sig.”

”Du vet att statsministerkandidaterna granskas ännu noggrannare än någon annan potentiell minister. Om de kom på det här skulle de korsfästa dig. Det här är ju det du har väntat på hela livet. Jag kan inte förstöra det för dig.”

Hon såg på honom så länge att han trodde att hon ville vara säker på att hon skulle minnas honom.

Grete insåg plötsligt att det inte längre var sant. Att statsministerposten var det hon längtat efter hela livet. Hon ville det fortfarande. Aldrig i livet att hon skulle ge sig frivilligt och låta den där Lena Lagerfelt vinna. Hon skulle kämpa in i det sista. Men hon tänkte inte ge upp kärleken heller. Det var en annan sak hon längtat efter hela livet. Att älska någon utan förbehåll och bli älskad tillbaka. Det hade inte hänt förrän nu. Kanske var det ironiskt att det hände just nu. Timingen kunde ha varit bättre, men nu var det som det var.

”Nej. Det är ingen fara. Och om det skulle bli så att någon kommer på oss, så kan jag ju alltid göra en Schyman.”

”Vad menar du?”

”Gå ut med sanningen. Ett exklusivt reportage om att jag väljer kärleken framför valet om det skulle bli så. Men jag tror nog svenska folket köper det. De förlät ju Gudrun för hennes alkoholproblem, inte bara en gång utan flera. Det där andra också. Mona kommer nog igen en dag också, ska du se. Och om det inte fungerar kan jag ju alltid skriva en bok. Jag vill inte välja bort dig. Om du inte skäms?”

”Skäms?”

”Ja, för att låta hela världen veta det här om oss. Du vet ju vad de skulle säga, eller hur?”

”Nej. Och ärligt talat skiter jag i det. De får skylla sig själva om de inte kan förstå.”

”Så du skulle inte skämmas om det skulle stå något om tantslem i Aftonbladet?”

”Fy fan. Det är inte vad jag associerar med dig, det kan jag försäkra. Det finns en hel del av dina kollegor jag skulle känna så inför, men inte dig. Andra också.”

”Jaha. Då får vi rida ut det här så gott det går. Om du är helt säker?”

”Jag är helt säker. Om bara du är det.”

”Jag har aldrig varit mer säker på något. Då kör vi då.”

Nils tog henne i handen och skakade den högtidligt. Det kändes som de kom överens inte bara om att hjälpas åt med hennes valkampanj utan som om de lovat att vara varandra trogna i nöd och lust.

Det verkade som om Nils tänkte i liknande banor.

”Förresten – när allt det här är över och vi kan göra som vi vill – vill du gifta dig med mig då?”

”Vi ska nog inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.”

”Men det går ju över på ett eller annat sätt. Om mindre än ett år så vet vi.”

”Ja, då kan vi fundera på det så. Men du vill ju ha barn?”

”Jag har ju redan barn. Hon har ju en liten halvsyster också. Det ordnar sig. Men jag tänkte på en sak – det kanske går att fixa på något sätt. Med äggdonation och -”

”Lugna dig nu. Jag sa ju att jag är alldeles för gammal. Det går inte, Nils.”

”Du har ju en systerdotter, inte sant?”

”Ja.”

”Hur gammal är hon?”

”I Unis ålder. Hur så?”

”Hon kan ju ge dig några ägg. Då blir det ju nästan ditt barn. Och så kan jag -”

”Vi får se. Jag har ju redan mina syskonbarn. Det får räcka för mig. Och du har ju lilla -”

”Men du, om du skulle vilja ha ett själv så -”

Hon funderade lite. Det hade hon gärna velat en gång. Hon hade inte varit riktigt ärlig mot Nils, för hon ville inte att han skulle bli för engagerad i det här, när det nu var för sent ändå. Men när hon insett att det var för sent hade hon ångrat sig. Det hade bara inte gått att göra något åt det och hon hade vetat bättre än att sörja öppet inför sin knöl till man.

”Jag är inte särskilt bra på det här med barn, men – om du vill så – kan jag försöka. Med din lilla flicka. Hon kan förstås inte se mig som en mammafigur men -”

”Det kan hon visst. Hon tycker om dig. Det har hon visat redan.”

”Okej. Vi försöker. Så får vi se sen. Om du verkligen vill ha flera barn, så går det säkert att ordna på något sätt. Du ensam. Jag tror inte att någon skulle låta mig vara inblandad. Inte vid min ålder.”

”Det skulle ändå bli ditt barn också. Du skulle ju vara min fru.”

”Kanske. Vi tar en sak i taget.”

”Okej. Jag fattar. Ska vi gå och lägga oss då? Statsministerkandidaten.”

Grete log och började klä av sig. Hon var i alla fall tacksam för det minimala ljuset.

Nils slängde av sig kläderna totalt omedveten om hur han eventuellt kunde se ut. När de låg bredvid varandra, sträckte han sig fram och kysste henne.

”Undrar hur det skulle kännas att ligga med statsministern?”

”Jag antar att du inte menar Rolf?”

”Inte Lena heller.”

”Det där med Rolf har jag faktiskt funderat på. Men jag kom fram till att det skulle jag absolut inte vilja. Han är inte min typ.”

”Inte min heller. Han luktar svett ibland, men det får man ju inte låtsas om. Och så gnolar han entonigt när han tänker eller läser igenom något. Totalt tondöv. Inte för att jag är så musikalisk själv heller.”

”Jaså, det säger du.”

”Nu när han ska avgå och jag inte arbetar för honom längre, kan jag ju säga att han är en riktig skitstövel. Jag hörde det där om att han tänkte göra dig till syndabock för eventuella misslyckanden. Det gjorde mig så förbannad. Och han bedömer alla kvinnor runt omkring sig. Betygsätter.”

”Jaha. Nämndes mitt namn i det där sammanhanget?”

Nils tvekade. Han hade inte tänkt berätta det där, men hon kunde gärna få höra det.

”Han sa att fast han inte håller med dig politiskt, skulle han gärna -”

”Jaså, du. Och vad sa han om Lena?”

”Han önskade att hon skulle visa sin tacksamhet på ett lämpligt sätt.”

”Det kanske hon måste göra nu. Rätt åt henne.”

”Och så – Anne – han gav henne tio poäng.”

”Jaså minsann. Uni då?”

”Nej, han tyckte nog hon var för ung.”

”Någon annan?”

”Ja, Gudrun Schyman till exempel – han sa att han skulle ge vad som helst för att få en timme eller två med henne.”

Grete kunde inte låta bli att skratta.

”Han hade en plansch med henne i några korta trikåer. Det var väl någon såpa som hette Fångarna på fortet, tror jag. Som han dreglade över den.”

”Han hade väl inget foto på mig?”

”Inget sånt. Det fanns det där officiella på Kommissionen. Men inget annat, vad jag vet.”

”Bra.”

”Grete Folkesson låter väl rätt bra?”

”Kanske det, men jag tänker allt behålla mitt namn. Det är mitt eget, inte min mans. Jag tog tillbaka det när jag skilde mig från min förste man.”

”Jag visste inte att du hade varit gift tidigare.”

”En ungdomssynd. Det var kort och lyckligtvis har jag förträngt det mesta.”

”Okej. Vad säger du om Nils Ancker då?”

”Menar du allvar?”

”Ja, om du inte vill byta namn, så kan väl jag göra det.”

”Ta det lugnt. Jag har inte lovat att jag ska gifta mig med dig.”

”Okej. Sov gott då.”

Nils vände sig om på andra sidan, med ett leende på läpparna. Hur lång tid skulle det ta?

Grete väntade. Var Nils sur på henne nu?

”Nils?”

”Ja?”

Hon flyttade sig lite närmare och började kyssa honom på halsen. Nils drog sig undan lite. Var han sur?

”Nils?”

”Ja?”

”Vad är det?”

Han bet sig i läppen för att inte börja gapskratta. Det här var ett kul skämt.

”Har du hört talas om Lysistrate?”

Grete trodde först att hon hade hört fel. Vad höll Nils på med egentligen?

”Menar du -”

Hon avbröt sig förvånat. Han kunde väl ändå inte mena –

”Tänker du strejka tills jag går med på att gifta mig med dig?”

”Där ramlade myntet visst ner.”

Han bet ihop tänderna så han inte skulle börja skratta.

”Du menar väl inte allvar?”

”Varför skulle jag inte göra det? Jag vill faktiskt väldigt gärna gifta mig med dig.”

Grete hade själv svårt att hålla sig för skratt. Han var allt för lustig ibland. Det gjorde väl ändå ingen skada om hon lovade? När alltsammans var över, skulle han säkert ha tröttnat, men om han inte gjorde det –

”Okej.”

”Okej, vad då?”

”Du får som du vill då, Lysistrate.”

Nils vände sig om och såg på henne. Hon fattade att det var ett skämt. Det ryckte i mungiporna på henne. Men hon hade lovat i alla fall. Han kände sig överlycklig.

”Då så. Då får jag väl avbryta strejken.”

”Men vi gör ingenting förrän alltihop är över.”

”Valet? Eller mandatperioden?”

”Det vet jag inte. När det är läge.”

Han log nöjt. Det räckte för honom. Han kröp längre ner i sängen och in under täcket. Lika bra att hålla sitt löfte också. Nu när hon hade lovat. Han kunde förstås att ha sagt att de kunde göra det här senare någon gång, när det var läge, men han ville för gärna själv nu. Helt otroligt att hon kunde vara så här attraktiv vid hennes ålder. Han tyckte inte Lena Lagerfelt var hälften så sexig.

Grete rörde lite oroligt på sig, men så slappnade hon av. De här yngre männen var ju annorlunda. Betydligt mer aktiva och – attraktiva. Tänk om hon kunde få både honom och statsministerposten, det skulle väl ändå vara makalöst? Och så fick hon tillfredsställelsen att vinna över Lena Lagerfelt också. Fantastiskt. Sensationellt. Underbart. Mm.

SLUT

© Tonica