Huvudpersoner:	Eva Höök, Stefan Remu, Janne Hall, Samir Larsen
Beskrivning:	Teamet utreder ett antal självmord bland studenter. Stefan Remu, liksom Evas son Lasse har det jobbigt i sina förhållanden. Dessa två omständigheter leder till att Stefan får ännu fler problem.

Eva Höök la på luren och reste sig upp och gick ut i det öppna kontorslandskapet utanför sin dörr. Där satt Stefan Remu vid sitt skrivbord och borta vid kaffeautomaten stod hennes nyaste underlydande, Samir Larsen. Janne Hall däremot var ute i samband med ett krogbråk. Efter ett par sekunders övervägande, bestämde hon sig för att ta med sig Stefan Remu och lämna Samir att vänta på Janne. Hon ville skicka de två äldre männen till en by ett par mil utanför staden där gammal ovänskap flera gånger hade blossat upp under årens lopp och vid det här laget frodades en ingrodd gammal grannfejd. Den här gången hade bilar saboterats, och någon hade försökt elda upp en lada, om man skulle tro den senaste rapporten. Fast det var ändå inte ett akut fall. Bäst att hon och Stefan gav sig iväg till universitetet nu.

Det var inte alltför länge sen de haft ett uppslitande fall där ute och då och då inträffade nya fall av misshandel, våldtäkt och till och med dråp, som alltid där en större grupp människor samlades, särskilt ungdomar, kanske hemifrån för första gången i sna liv.

”Stefan – är du ledig så vi kan åka iväg till universitetet?”

Stefan Remu såg upp och nickade uppmärksamt. Utmärkt polis. Niillas efterträdare hade verkligen inte gjort dem besvikna.

”Vad gäller det?”

”Det ser ut som självmord, men det är väl bäst att vi kollar upp det.”

”Visst.”

Stefan slängde på sig jackan och följde efter sin chef ut genom dörren. Över axeln gav Eva några sista order till Samir.

”När Janne kommer vill jag att ni åker ut till den där byn.”

”Visst. Som något hämtat ur en amerikansk film. Otroligt. Men det ska faktiskt bli intressant. Jag har aldrig sett något liknande i verkligheten.”

Eva log men försvann ut genom dörren och nerför trapporna innan hon hann komma på ett svar. Hennes tankar sysselsatte sig redan med fallet. Även om det visade sig vara vad det såg ut att vara, ett självmord, var det ju en tråkig historia. En ung människa som just börjat sitt vuxenliv hade gett upp.

I studentkorridoren möttes de av en allvarlig ung kvinna som hade det typiska kårutseendet, i Evas ögon. Här var nog antingen en ämnesrepresentant eller kanske en kårordförande. Eva undrade om flickan bodde i korridoren eller om hon ändå tagit på sig uppgiften att visa polisen runt. En annan möjlighet var naturligtvis att hon var den dödes flickvän.

”Hej. Therese heter jag. Jag är korridoransvarig här.”

”Hej. Eva Höök. Det här är min kollega Stefan Remu. Var det du som hittade -”

”Mattias Rehn. Nej, det var en kompis till honom. Svante Philipsson. Han sitter där borta i soffan. Han är rätt så upprörd, så jag tänkte -”

”Tack ska du ha. Är det här borta?”

Flickan hade fortsatt att gå medan hon informerade dem. Effektiv. Hon hade säkert en lysande framtid framför sig inom sitt ämnesområde.

”Här.”

”Tack. Vi klarar oss själva nu, men du och de andra boende här kan väl hålla er kvar här så kommer vi att gå runt och ställa några frågor senare. Vänta. Vet du om – Svante? – rörde något där inne?”

”Nej. Men jag tror inte det. Han hade ringt och messat, sa han och så svarade inte Mattias, och han gick hit. Han knackade och ingen svarade så han öppnade dörren. Jag höll på att laga mat här ute i köket, så jag hörde alltihop. Han – lät konstig. Som han inte kunde få fram ett ljud. När jag tittade dit såg han chockad ut så jag frågade vad det var, och då sa han det. Mattias har hängt sig.”

”Och då ringde ni efter oss direkt?”

”Ja och så ringde jag till vår sjuksköterska – alltså inte studenthemmets sjuksköterska, men vi har en tjej här som är sjuksköterska och vidareutbildar sig så jag tänkte -”

”Ja?”

”Hon gick in och -”

”Bra. Så han var alltså död?”

”Ja. Hon sa att han nog hade varit det sen i natt någon gång.”

”Finns hon här nu?”

”Ja. Hon bor längst bort i korridoren – där borta.”

”Tack. Du kan fortsätta med ditt nu, så kommer vi runt lite senare, som sagt.”

Så fort den effektiva Therese hade avlägsnat sig vände sig Eva till Stefan. När hon hört talas om dödsfallet hade hon tänkt sig en överdos tabletter. Nu slog det henne att hennes yngre kollega kanske aldrig hade sett någon som dött av hängning förut.

”Du Stefan, jag vet inte om du har haft något liknande fall förut -”

”Någon som hängt sig, menar du?”

”Ja. Jag skulle kanske ha bett Samir istället.”

”Det är ingen fara. Jag måste ju vänja mig någon gång. Brukar de se – väldigt -”

”Det händer. Men teknikerna är snart här. Du kan väl börja fråga ut de boende här så går jag in och ser mig omkring.”

”Jo -”

”Fast kom med du. Det är ju som du säger. Bäst att vänja sig direkt.”

De hittade inget särskilt, i alla fall inget uppenbart avskedsbrev, men numera var det inte lika vanligt. Det var minst lika vanligt med epost, sms eller någon annan form av elektroniskt meddelande. Om det fanns någon dator, fick väl teknikerna ta reda på det. Mycket riktigt fanns det en bärbar dator. Den låg på skrivbordet bara någon decimeter från ägarens fötter, som svängde omkring långsamt, som av sig själva.

Eva sneglade oroligt på Stefan, men han verkade ta det hela ganska lugnt. I alla fall rusade han inte ut och kräktes som hon själv gjort första gången hon sett ett illa tilltygat lik. De äldre kollegorna hade skrattat rått, men hon hade kommit igen och numera var det inte mycket som berörde henne fullt så illa.

Hon gick fram och tittade på datorn som var avstängd och ihopfälld. Rummet var välstädat, ovanligt välstädat för att ha varit bebott av en tjugoåring. Enligt hennes uppgifter hade ynglingen studerat psykologi.

”Jag tror inte vi kommer att hitta något. Lika bra att teknikerna får ta itu med det. Om inte du har gjort någon iakttagelse?”

”Jo, jag tänkte – du har väl sett de här killarnas rum förr? Där finns alltid några planscher. Affischer. Nakna tjejer och rockband. Men här finns inget sånt.”

”Det har du rätt i. Att jag inte tänkte på det.”

Vad som fanns istället var akvareller som föreställde landskap och foton, också av landskap för det mesta, men ibland byggnader och någon enstaka gång människor. Mest unga män i den dödes egen ålder, men också en flicka i tioårsåldern och en äldre kvinna, som såg ut att vara minst sjuttio. En av akvarellerna drog till sig hennes blickar. Den föreställde en ung man i övre tonåren eller tjugoårsåldern. Han var väldigt vacker och log tankfullt. Det slog henne att om den funnits till försäljning på något galleri hade hon kanske velat köpa den, fast nu när hon tänkte efter var det ett par till, landskapsbilderna, som var lika fina.

”Han var konstnärlig. Har du tittat i nattduksbordet? Garderoben?”

”Ja. Bara kläder i garderoben, ganska dyra, tror jag. Modekläder. Kursböcker i nattduksbordet. En roman.”

”Jaha. Allvarlig kille. Vi får se vad som finns på datorn.”

De fortsatte sin undersökning genom att fråga ut alla de boende i korridoren. Sjuksköterskan som var en kvinna i trettioårsåldern bröt av mot de andra studenterna. Förutom den döde hade de varit nio personer, alla i övre tonåren eller strax över tjugo. Sköterskan bekräftade att hon undersökt den döde. Det hade inte varit något tvivel om att han var död och hade varit det länge.

”Annars hade jag påbörjat återupplivningsförsök.”

”Vad rörde du vid?”

”Dörrhandtaget. Hans arm. Likstelheten hade redan inträtt, så jag såg ingen anledning att leta efter någon puls. Dessutom – ansiktet – ja, du förstår. Jag tror att vem som helst av ungarna här hade fattat.”

”Exakt. Kände du Mattias?”

”Nej, jag känner ingen av dem. Det här var nog ett misstag, men jag hade tänkt spara lite pengar. Jag är skild utan barn och nu när jag studerar har jag inte någon större inkomst. Men jag är ju så mycket äldre än de här ungarna. Fast studenthemmet för grundutbildningen – sjuksköterskeprogrammet – är inte bättre. Jag tänkte att det skulle vara lite mer variation här.”

”Okej. Tack då.”

De ställde i huvudsak samma frågor till de övriga studenterna, naturligtvis förutom den som gällde sjuksköterskans expertkunskap. Ingen av dem verkade känna Mattias så väl. Nu var det visserligen bara i slutet av september, och det tog kanske ett tag innan man lärde känna varandra, men både den döde och minst hälften av studenterna var andra- eller tredjeårstudenter.

Killen som bodde mitt emot, en lärarstudent, verkade inte särskilt upprörd över dödsfallet.

”Hade Mattias någon flickvän som du känner till?”

Killen skrattade hånfullt.

”Flickvän? Nej, det hade han ingen.”

”Jaså?”

”Han var inte den typen, om ni fattar.”

”Jaså. Vilken typ var han då?”

”Ja, alltså, han var bög.”

”Hur vet du det? Berättade han det för dig?”

”Vi pratade aldrig. Men sånt syns väl. Dessutom har jag sett några killar gå in där.”

”Jaha? Pojkvänner, menar du?”

”Typ. Eller bara såna som han hade sex med.”

”Och det vet du säkert?”

”Nja, det är klart att jag inte var där och såg det. Eller hörde det, men ni fattar.”

Eva knep ihop läpparna.

”Jo, vi fattar. Känner du någon av hans vänner?”

”Nej, sa jag ju. Jag känner ingen av hans vänner.”

”Okej, det räcker så.”

Hon vände sig till Stefan för att se om han hade avslutat sina anteckningar.

”Jag tror vi åker tillbaka nu. Innan teknikerna kommer med sin rapport kan vi ju inte säga något säkert om dödsorsaken, men jag tror inte vi får något mer här nu.”

”Trevlig kille. Han den där blivande läraren. Inte direkt den sorts lärare man hoppas på i skolorna.”

”Nej, det kan man lugnt säga. Ja, då åker vi väl då.”

På vägen tillbaka övervägde hon om hon skulle lämna över fallet till Samir, men bestämde sig för att vänta. Han skulle kanske känna att det gick lite för nära. Däremot kunde det hända att hon behövde konsultera honom angående fallet. Det berodde ju på vad obduktionen gav och den andra tekniska undersökningen.

***

Undersökningen visade att Mattias Rehn hade tagit sitt eget liv, men Eva kunde inte frigöra sig från en gnagande misstanke att det låg något mer bakom, att det var något de missade. Men eftersom Luleå drabbades av en serie anlagda bränder, fick de fullt upp med att utreda dem och framför allt med att fånga in den skyldige innan någon allvarlig olycka inträffade.

Knappt hade de hittat mannen som låg bakom, när en ny sorts drog spred sig bland ungdomarna på stadens krogar, och orsakade hjärnskador och andra skador. Dessutom fortsatte de vanliga spritrelaterade veckoslutsbråken.

Ungefär sex veckor efter Mattias Rehns död, kallades Stefan och Janne ut till ett studenthem igen, också denna gång gällde det ett misstänkt självmord. Den här gången låg den döde ynglingen i sin säng, efter att ha tagit en överdos tabletter. Jari Saarinen var nitton år gammal, och hade studerat på sjuksköterskeprogrammet. Det verkade inte som om han hade haft något samröre med Mattias Rehn, men än så länge var det lite tidigt att säga.

I hans nattduksbordslåda låg ett par gayporrtidningar. Janne skrockade lite när han skakade tidningsbladen för att se om det låg något mellan dem.

”Har man sett. Sånt här ser man inte varje dag.”

Stefan kunde inte se något komiskt i det, särskilt inte när man tog med i beräkningen att tidningarnas ägare låg död i sin säng bara någon halvmeter bort.

”Varför ser du så sur ut då?”

Stefan skakade bara på huvudet och återgick till att granska rummet. Det var inte fullt så välstädat som det förra, men inte heller här fanns det några avslöjande affischer eller planscher, om man inte räknade en på ett finskt band. Stefan lyssnade själv på det, och trodde inte att det ansågs särskilt fjolligt. En närmare undersökning visade att Jari varit mycket intresserad av bilar och motorcyklar. Inte heller det något särskilt fjolligt intresse, tyckte han.

”Vi får väl prata med de andra här i korridoren och kanske några av hans kurskamrater.”

”Visst. Och så kanske hans familj. Bäst att göra det här grundligt. Eva sa något om att hon tror att det ligger något bakom. Men det är väl några som tar livet av sig varje år när studierna visar sig för jobbiga eller det känns för hårt att vara ifrån familjen och de gamla kompisarna?”

”Jo.”

”Vi får se vad vi får fram.”

Flera av Jaris klasskamrater, flickor i samma ålder, grät under utfrågningen, och sprang fram och tillbaka och la ut blommor, teckningar, foton och till och med små mjuka djur på golvet utanför Jaris rum. Janne ropade en av dem tillbaka.

”Hallå. Teknikerna ska fram här. Ni kan väl lägga de där sakerna någon annanstans. I ert sällskapsrum, till exempel?”

Flickan strök bort tårarna med baksidan av handen och smetade ut det där svarta hon hade runt ögonen tvärs över hela kinden. Janne tyckte hon såg ut som en zebra, men det var förstås trevligt av henne att bry sig så mycket om sin klasskamrat.

”Jag menar inget illa, men vi har ju vårt jobb att göra. När vi är klara, kan ni få lägga ut det där igen.”

”Okej.”

Hon vände och flydde bort mot sällskapsrummet. När Janne och Stefan passerade förbi en stund senare, satt tre av tjejerna i soffan framför tv:n som var avstängd, och kramade varandra. Gulligt, men lite överspänt, tyckte Janne. Om han hade haft barn boende hos sig, skulle han ha velat ha en son. Eller i alla fall en lite tuffare dotter. De där verkade bara intressera sig för kläder, frisyrer och smink. Hans två bodde i närheten av sin mamma långt söderut och han träffade dem inte ens en gång om året. Men så var de också mellan tjugofem och trettio. Fast så hade det förstås varit i många år tidigare också.

”Jaha. Jag fick veta var han kommer ifrån. Det är inte så väldigt långt härifrån.”

Han nämnde namnet på byn, eller förorten eller vad man skulle säga. Det tog nog bara en halvtimme att ta sig dit. Praktiskt taget inne i stan.

”Hittar du dit eller ska jag köra?”

”Nej, jag hittar. Jag har varit där förr.”

”Bra.”

Jaris familj visade sig bestå av en hysteriskt gråtande mamma som var i fyrtioårsåldern och en betydligt äldre man som inte visade några tecken på att vara upprörd över sonens död. Dessutom fanns en äldre syster som visst bodde i ett hus längre bort, men som hade kommit dit för att trösta sin mamma. Systern såg ganska rödögd ut men verkade göra ett allvarligt försök att kontrollera sina känslor.

Överallt på väggarna satt religiösa bilder av olika slag. Båda föräldrarna bar stora kors runt halsen så det kom inte som någon överraskning när det visade sig att de båda var aktiva i sin församling. Mannen var visst kyrkvärd eller något sånt. Janne var inte så hemma på det där med kyrka.

Mannen verkade ganska stursk, så Janne insåg att han skulle behöva tala med honom själv. Han tog ögonkontakt med Stefan, som lyckligtvis förstod utan att han behövde säga det rent ut.

Stefan reste sig upp och vände sig mot Jaris syster.

”Du kanske kunde göra i ordning lite kaffe eller så, till din mamma?”

Mamman gav ifrån sig en lång harang på finska om att hon minsann kunde koka kaffe själv. Hon reste sig upp och flyttade undan dotterns hand som försökte hålla henne tillbaka.

”Vill han ha något själv?”

”Kiitos. Och du -”

”Pirjo.”

”Pirjo, skulle du kunna visa mig Jaris rum?”

Hon sneglade oroligt på sin far, men Janne höll honom sysselsatt med att fråga ut honom, så till slut nickade hon och gick före ut genom dörren.

Stefan såg sig omkring inne i det lilla pojkrummet. Inte heller här fanns särskilt mycket på väggarna. En plansch på en bil, det var allt. Stefan letade efter ett taktfullt sätt att fråga Pirjo om familjen varit medveten om Jaris sexuella läggning, men kom fram till att han inte kunde sköta sitt jobb om han var för taktfull.

”Pirjo – en av Jaris grannar i studenkorridoren sa att Jari – att han var homosexuell. Stämmer det?”

Än en gång sneglade Pirjo oroligt mot dörren, som om hon väntat sig att någon – hennes far? – skulle ha stått där och lyssnat, så nickade hon, och det var tydligt att hon fick ta i för att hålla tårarna tillbaka. Det här var inte något bra tillfälle att fråga ut de anhöriga, men Stefan visste att han inte kunde ta hänsyn till det.

”Jo. Jag visste det, och mor visste – och en dag – jag vet inte hur – fick far reda på det. Det var sen Jari flyttat iväg in till stan – för att gå på gymnasiet. Sen dess fick han inte komma hem. Jag har träffat honom i stan, men inte här.”

”Jag förstår. Var det något som gav upphov till något gräl mellan din far och Jari?”

”Ja, eller nej. Inte mellan dem. Far – skrek mest över mor. Sa att hon uppfostrat Jari dåligt. Att det var skolans fel och så.”

”Jaha. Gjorde det här Jari mycket upprörd?”

”Det är klart. Vi var alla mycket upprörda. Mor – har gråtit mycket redan tidigare, för det här med Jari.”

”Du måste ha känt din bror väl – tror du att det är möjligt att han kan ha tagit sitt eget liv, på grund av den här osämjan inom familjen?”

Stefan var medveten om att hans omskrivning inte var särskilt lyckad, men han kom inte på något bättre.

Systern tvekade.

”Jag skulle ha sagt nej, men – efter det här – vet jag faktiskt inte. Vi är uppfostrade inom kyrkan, men efter far slängde ut honom, har Jari lämnat kyrkan. Själv – går jag inte så mycket i kyrkan längre. Min mans föräldrar är lika mycket troende som mina föräldrar, men han går inte så mycket. Han har jobbet och så – Men jag vet att vi aldrig skulle begå självmord. Så jag tror inte Jari skulle ha gjort det. Han var mer arg på far. Det var jag också. Är jag också. Jari är ju hans son ändå, och Gud har ju skapat alla människor. Jari kunde inte hjälpa att han – blev så här.”

”Fanns det någon annan, kanske någon församlingsmedlem som kan ha haft kontakt med Jari, sen han flyttade till stan?”

”Det tror jag inte. Församlingen finns ju där också, men Jari gick inte i kyrkan och jag tror inte han har pratat med någon hemifrån utom mig och ibland mor – i telefonen, när far har varit borta.”

”Jag förstår. Tack ska du ha.”

De återvände till de andra. Jaris mor satt över en kopp kaffe, som hon inte hade rört. Hennes man blängde genomträngande på Stefan, som om han tagit illa upp över att han besökt sonens rum, eller kanske – men det här lät närmast talibanskt – att han varit ensam i enrum med dottern, som ju ändå var vuxen och gift.

Janne sökte Stefans blick och reste sig upp.

”Tack så mycket då, herr Saarinen, fru Saarinen – Pirjo. Vi ska inte störa er längre.”

På vägen tillbaka diskuterade de vad de fått veta.

”Jag antar att pappan var – negativ till sonens läggning?”

”Jaså, systern berättade det? Jodå, om man ska tro farsan så är det djävulens verk, det där Sodom och Gomorra-köret. Jag ska inte påstå att jag är så förtjust i tanken på det där själv, men det är ju deras sak, inte sant? Mig stör det inte.”

”Pirjo trodde ändå inte att Jari kan ha tagit sitt liv, för att hans far vände sig ifrån honom. Han lämnade kyrkan istället och sa upp bekantskapen med familjen. Utom systern och mamman, när – som Pirjo sa – pappan inte var hemma. De talade i telefon då ibland.”

”Mysigt. Charmknutte, den där farsan. En sån där riktigt fanatisk gubbe, som jag inte trodde fanns längre. Talibantypen, fast kristen.”

”Exakt.”

”Men vi får leta vidare då. Om det inte var något som farsan sagt, så kanske det var någon annan student. Eller så är det så enkelt som olyckligt kärlek. Någon pojkvän som dumpat honom. I den där åldern är en del så känsliga. Tjejer också.”

”Jo.”

***

Det gick bara knappt tre veckor, innan nästa dödsfall inträffade. Eftersom julen närmade sig försenades deras utredningar, och det var inte förrän ytterligare ett par veckor senare, en bit in i januari som obduktionsprotokoll och resultatet av alla undersökningar var klara. Den här unge mannen var lite äldre än de två första, tjugofyra, men det visade sig snart att han också var homosexuell. Detta var lite för mycket för att vara en tillfällighet. Tre döda homosexuella män på bara lite drygt tre månader, det stämde bara inte. Men obduktionsresultaten var enstämmiga. Ingen av killarna hade blivit mördad. De hade allihop dött för egen hand.

Den siste hade åkt ut till sin fars jaktstuga och skjutit sig, men annars var tillvägagångssättet ungefär likadant. Thomas, som den senaste hette, hade studerat religion, men hade tydligen inte alls tillhört någon kyrka. Men hur de än grävde, lyckades de inte hitta något mer samband än att de studerade vid samma universitet, och att de var homosexuella. Det var inte omöjligt att de någon gång hade träffats, men de var inte vänner och inga vittnen kunde placera dem tillsammans. Inte heller hade de någon uppenbar gemensam bekant.

När inga fler upplysningar dök upp, föreslog Samir att han skulle gå till stadens gayklubb och fråga bland killarna där, men Eva tackade nej till erbjudandet.

”Nej. Jag vet att du är öppen med din läggning, men – jag har ju lite fler tjänsteår på nacken och jag vet att sånt här kan vara svårt att hantera. Det är inte det att jag kräver att du ska avstå från att gå dit som privatperson, om du vill -”

”Men det vill jag inte. Jag är inte den typen. Det hoppas jag märks. Visst tar jag gärna en öl tillsammans med likasinnade, men det kan jag göra var som helst. Jag tycker jag har mer gemensamt med andra poliser än den genomsnittliga schlagerfjollan.”

”Jaha. Tror du att det är någon idé att jag går dit? Som polis.”

”Det är möjligt, men det finns inga garantier. Förresten har jag inte varit på något sånt ställe sen jag var tonåring, så jag vet inte hur det är här.”

”Nej, men det är värt ett försök. Vad tror du om på själva universitetet? Finns det en gayorganisation?”

”Jag tror att RFSL jobbar där, men mer kan jag inte säga. Vill du att jag tar reda på det?”

”Nej, det behövs inte. Jag gör det själv.”

Samir log mot henne.

”Det är väldigt snällt av dig att du är så beskyddande, men det behövs faktiskt inte. Jag klarar mig själv. Fast jag uppskattar det förstås.”

”Jag måste ju ta hand om min personal.”

Det visade sig att visserligen hände det att de få öppet homosexuella studenterna – till största delen kvinnor – rörde sig ute på stan, men annars fanns det faktiskt ett kontor som var avsett för lite av varje, inklusive möten för gaystudenterna. Än en gång var det mest kvinnor som gick dit, och för övrigt användes rummet som andaktsrum av några religiösa grupper och dessutom som möteslokal för en feministgrupp, men Eva fick namnet på en manlig student som kanske kunde ha upplysningar att ge.

Han visade sig vara en skäggig magisterstudent i trettioårsåldern. Intressant nog studerade han teologi och filosofi och han delade sin tid mellan universitetet i Umeå och det tekniska universitetet i Luleå.

”Hej. Torbjörn heter jag. Det är meningen att jag ska bli präst är det tänkt.”

”Hej. Eva Höök. Tack för att du ville prata med mig.”

”Jag kände bara Thomas Andrén, och inte särskilt bra heller, men fråga vad du vill.”

”Hur är situationen för de homosexuella studenterna?”

”Det beror på. För kvinnorna har det blivit påtagligt bättre de senaste fem-sex åren. För oss killar – fast själv är jag bisexuell och det är inte omöjligt att jag gifter mig framöver – med en kvinna. Viveka är också bisexuell och ska också bli präst.”

”Gratulerar. Men du började berätta om hur det ser ut för de homosexuella killarna här i stan -”

”Ja, just det. Du kanske kan gissa själv. Det här är ett tekniskt universitet. De blivande ingenjörer som helhjärtat stöder hbt-frågorna är lätt räknade och jag tror inte vi har några här. Andra är rätt toleranta, särskilt mot tjejer, men det är så mycket man kan vänta sig.”

”Jaha. Förekom det regelrätt mobbning?”

”Säkert. Jag har mött en del förföljelser under de fem år jag har gått ut öppet med min läggning. Men hur det är för de yngre killarna varierar beroende på vad de studerar. Dessutom skulle jag inte nödvändigtvis veta om det. Jag kan fråga runt lite. Det var en sak för några månader sen, i början på höstterminen som fick mig att undra.”

”Jaså? Vad var det?”

”Det hängde ett papper på en av anslagtavlorna. Något homofobiskt. Infantilt, rätt harmlöst, men det är ju vad jag tycker. Man måste förstå de här killarna också. De är unga, hemifrån för första gången kanske, och försöker hitta sin plats i livet. Känner sig för i mansrollen.”

Eva höll på att börja le åt Torbjörns utläggning om killar, men så mindes hon Lasse. I början av tonåren hade han ju experimenterat med droger. Det var svårt för ungdomar nuförtiden, så visst stämde det att man måste vara förstående.

”Vet du vem som låg bakom det där?”

”Det stod något om Kroppsbyggare, tror jag. Men det tog jag mest som ironi. Alltså att kroppsbyggare skulle vara mer manliga än vi andra. Förresten tränar jag också. Det var en enkel datautskrift, som vem som helst skulle ha kunnat fixa till.”

”Okej. Och du har inte sett något mer i den stilen på sista tiden?”

”Nej, fast jag har ju haft fullt upp. Viveka väntar barn och vi håller på att förbereda en pjäs om tolerans mot minoriteter, och så är det ju våra avhandlingar.”

”Jag förstår. Men om du vill vara snäll att prata med de andra killarna i gruppen – tjejerna också, kanske – fast det gäller visst mest killarna – så är jag tacksam.”

”Visst. Jag hör av mig. Ni har inte någon homosexuell polis som skulle kunna komma och prata här?”

”Det vet jag inte -”

”Eller vem som helst av er, om synen på sexuella minoritetsgrupper inom kåren eller bland allmänheten?”

”Jag ska prata med vår pressansvarige, och höra efter om någon från informationssidan kan komma och prata. Det är inte riktigt min avdelning. Som jag sa så kommer jag från Länskrim. Vi utreder allvarligare brott, som inte ordningspolisen har hand om.”

”Jag förstår. Det var bara ett förslag.”

”Jag ska föra det vidare. Det är en viktig fråga så jag är absolut för ett samarbete om det går att ordna.”

”Tack.”

Hon lämnade över sitt kort och gav sig iväg tillbaka till stationen. På vägen funderade hon på att föra Torbjörns förslag vidare till Samir, men bestämde sig för att avstå. Visserligen beundrade hon poliser som vågade gå ut öppet med sin sexuella läggning, men själv var hon rätt försiktigt med sitt privatliv, för som kvinna inom poliskåren kunde man vara säker på att bli måltavla för skvaller oavsett vilken sexuell läggning man hade.

***

Hon hade nästan glömt bort samtalet med den mångfacetterade blivande prästen, som hon för övrigt trodde skulle bli en utmärkt representant för sitt yrke och för övrigt kanske också hade passat som polis, om han haft det intresset, när telefonen ringde en sen eftermiddag, då hon just funderat på att åka ut till Sävast.

När hon lagt på luren förstod hon att hon haft rätt. Någon, antagligen någon betydligt mindre harmlös än Torbjörn gissat, hade medvetet bedrivit en hatkampanj för att om möjligt förmå de homosexuella studenterna att antingen flytta, eller som i de här fallen – ta sina egna liv. Det var första gången hon kommit i kontakt med ett sånt brott, men hon hade läst om liknande fall som inträffat ute i Europa och i USA. Nu gällde det bara att hitta den eller de som låg bakom och ställa honom till svars, för hon tvivlade på att det var en kvinnlig student som kände ett sånt hat mot en minoritetsgrupp, även om hon naturligtvis inte kunde utesluta något på det här stadiet.

Nu när de hade mer att gå på, var det bara en tidsfråga innan de hittade upphovsmannen till inte bara den datautskrift som Torbjörn sett utan flera andra som lämnats här och där väl synliga för de homosexuella studenterna, eller i vissa fall, ynglingar som den ansvarige trodde var homosexuella.

Eva blev bara en aning förvånad när spåren visade sig leda till en annan präststuderande, en man bara några år yngre än Torbjörn. Vad som inte var förvånande, var att denne också var aktiv i en rasistisk, politisk grupp.

Eftersom hon redan låtit Stefan och Janne hantera ett fylleslagsmål med dödlig utgång, någonstans uppe i fjällvärlden, bestämde hon sig för att tillsammans med Samir tackla teologen.

Den här mannen var en helt annan typ än Torbjörn men också väldigt annorlunda än stackars Jaris pappa. Det här var en modern intolerant typ, med tillgång till alla elektroniska hjälpmedel och dessutom en mycket väl utvecklad metod att sprida skvaller och förtal om de studenter han ogillade, och när han lyckats med det, satte han in en hatkampanj, mot varje enskild student, tills han uppnått önskat resultat. I ett par av fallen hade han misslyckats, men ytterligare några ynglingar hade antingen avbrutit studierna eller flyttat till Stockholm.

Under förhörets gång, blev Eva imponerad av Samirs skicklighet när det gällde både att inte låtsas om att fallet delvis berörde honom själv, och att snärja teologistudenten så att de till slut lyckades få honom fast för vållande till annans död och hets mot folkgrupp. Det senare brottet skulle han antagligen inte dömas för, men de gick ut starkt från början, för att kunna ge honom högsta möjliga straff.

Lyckligtvis var åklagaren med på noterna, och ingenting lämnades åt slumpen. Än så länge förbereddes fallet hos åklagarmyndigheten, men Eva såg fram emot rättegången. De där stackars pojkarna skulle få rättvisa, det skulle hon se till. Med lite hjälp från sina duktiga medarbetare, givetvis.

Lustigt nog visade utredningen att mannen själv hade haft homosexuella kontakter, och det hade tydligen fått honom att vilja driva ut ondskan som han uppenbarligen såg det, ur sig själv, genom att göra sig av med andra homosexuella. En sorts botgöring, helt enkelt, men det var då inte kristligt, så som Eva förstod ordet. Inte i hennes ögon. Men deras misstänkte fungerade uppenbarligen inte som andra. Kanske blev det nödvändigt med en mindre sinnesundersökning, men hon hoppades inte det. Då skulle deras chanser att döma honom till fängelse minska betydligt.

***

”Tror ni att ni kan komma då? Går det bra att få barnvakt?”

”Jo, det tror jag. Elise har några kompisar som kan passa om inte Ingmar och Marie -”

”Ingmar och Marie är också välkomna. Det är inget märkvärdigt, men det är bland annat för att fira att vi har avslutat ett par knepiga fall.”

”Okej. Och var blir det någonstans?”

”Vi hyr en lokal inne i stan. Det är en av våra kollegor som har fått en befordran också, och han ska iväg till Stockholm, så vi firar av honom samtidigt. Som sagt, det är lite av varje som vi firar. Det har varit rätt hårt ett tag nu, så vi tänkte ha lite kul tillsammans. Familjen är välkomna också, fast inga barn.”

”Visst. Jag ska prata med Elise. Hon är lite trött.”

Lasse gäspade också stort, så Eva gissade att han inte var mindre trött än sin flickvän. Eva mindes den där tiden i början då man knappast fick någon sömn alls. Tänk att hennes lille pojke som bara var nitton år redan hade ett eget barn. Det var helt ofattbart. Ingmar och Marie planerade också att skaffa barn så snart som möjligt, hade hon hört. Hon kände sig nästan lite besviken att hon själv inte fått några flera. Men nu var det väl alldeles för sent. Och så var hon ju i alla fall mormor.

”Bra. Jag måste åka nu. Jag hör av mig.”

”Okej, det gör jag också, när jag har hört något. Eller så ringer Elise.”

”Hej då, gubben.”

”Hej då, mamma.”

Hon motstod en impuls att gå in i barnkammaren och kasta en hastig blick på sitt barnbarn. Det var bäst att inte riskera att väcka någon om nu Elise äntligen hade fått sova lite.

På vägen in fick hon syn på Stefan, som stod böjd över en skrivare som inte verkade fungera.

”Om det inte går, så ring efter teknikern. Du har väl annat att göra?”

”Jo. Men det var bara ett papper som hade hamnat snett. Så där.”

”Förresten, du kommer väl till vår lilla tillställning?”

”Jo, men det blir bara jag. Det gick inte att få någon barnvakt så -”

”Så synd. Men – det kanske går att ordna något här -”

”Nej, det behövs inte. Hon – Mia – tycker inte det är roligt när vi pratar jobb hela tiden. Så hon stannar hemma.”

”Jaså. Men -”

”Det är ingen fara.”

Telefonen på Stefans skrivbord ringde och han sprang för att ta samtalet. Eva fortsatte in till sitt. När Samir kom in någon minut senare, vinkade hon åt honom.

”Hej, har du något åt mig?”

”Nej, men jag tänkte bara kolla om du kommer.”

”Ja, visst. Jag har inget annat för mig.”

”Kul. Stefan kommer ensam. Men jag lyckades få både min son och hans flickvän att komma, åtminstone preliminärt. Och min bror och hans flickvän också.”

”Trevligt. Hur blir det med Janne då?”

”Han kommer. Det är inte många fester vi har haft sen jag började här som han inte har kommit på. Fast det är ju synd om honom att Karin flyttade. De var ju -”

”Ja, jag hörde något om det. Fruktansvärd historia. Hur mår hon nu? Vet du?”

”Nej, jag ska fråga Janne. Fast jag vill ju inte påminna honom.”

Samir nickade förstående och återvände till sitt skrivbord.

***

Så kom dagen för festen. Lyckligtvis hade de en period av relativt lugn på brottsfronten just då. Bara den vanliga narkotikaspaningen och så enstaka okomplicerade misshandelsfall och bilstölder, men det mesta klarade lokalpolisen av.

Samir visade sig ha oanade talanger för festarrangemang och han tog uppgiften på allvar. Eva var tacksam att lämna över saken i hans händer. Visserligen hade hon ju själv mer tid över för ögonblicket, men som chef var hennes schema alltid lite mer späckat än hennes underlydandes. En som inte skulle vara med var Sven-Åke Gunnarsson. Han hade tagit ut delpension och tillbringade sin mesta tid hemma, eller ute i sin stuga. Han hade nyligen blivit änkeman och det märktes att åren hade börjat ta ut sin rätt.

Det gjorde att Eva fick mer att göra, för att istället för att anställa en ersättare, på deltid, förväntade sig hennes arbetsgivare att hon skulle göra sin överordnades jobb och sitt eget, men hon såg det som värdefulla erfarenheter för sin fortsatta karriär. Eftersom hon inte hade barn hemma, hade hon ju också tid att sköta de extra uppgifterna.

Eva och Samir var bland de första som anlände till den hyrda lokalen. Hon kände igen flera av sina kollegor, bland annat Hannah Isaksson som Sven-Åke månat om lite extra, eftersom han känt hennes far. Lite senare kom också Marie, men Ingmar syntes inte till. Hon vinkade till Eva och kom och ställde sig intill sin blivande svägerska, med ett glas cider i handen.

”Det är någon kris på jobbet. Han ringde. Jag tror han kommer när som helst, men man vet ju aldrig.”

”Nej, det är typiskt. Vi får bara hoppas att vi inte får någon utryckning. Så kul att du kunde komma i alla fall.”

”Det ska bli trevligt. Vi får ju inte chansen att träffas så ofta, nu när du bor ute på Sävast.”

”Ni är ju välkomnna är som helst, det vet ni.”

”Vi tänker hela tiden åka ut dit, men så händer det något i sista stund. Men vi får ta nya tag. Till sommaren -”

När Lasse och Elise så småningom dök upp verkade stämningen dem emellan vara lite dämpad. Eva hoppades att det bara var sömnbristen och inget värre. Småbarnsåren kunde tära på en relation och Lasse var ju så ung. Elise var väl snart färdig med sin examen, men som det såg ut nu fanns det ingen chans att hon kunde påbörja sin karriär. Lasse hade pratat om att studera på deltid och ta hand om barnet själv. Det hade Eva inget emot. Han hade ju tid på sig. Det vore ju synd om Elise om hon missade chansen att ta sig ut i arbetslivet.

Janne dök också upp rätt så snart och gjorde sig genast hemmastadd. Han gick rätt på starkölet, men de var ju lediga. Det var meningen att alla skulle få chans att koppla av och ha kul.

Eva undrade vart Stefan tagit vägen och funderade på om han kanske inte skulle kunna komma alls. Hon tog fram mobilen och kollade om hon missat något samtal eller ett sms. Det fanns några stycken, men inget från Stefan och när hon lagt undan mobilen igen skymtade hon Stefan borta vid dörren. Han såg lite trött och härjad ut, han också. Samma problem där, antagligen. Barnskrik och påfrestningar på samlivet.

Nu såg det ut som om Elise hade muntrat upp sig lite. Hon drack lite läsk och började sen dansa med Lasse en kort stund, men Lasse såg inte så nöjd ut. Eva visste ju hur illa han tyckte om att dansa. När Lasse gått och lagt upp lite mat åt sig, bjöd Elise upp Ingmar som skrattande frågade Marie om lov först. Det var töntigt, men lite gulligt ändå, tyckte Eva. Han var ju ändå hennes lillebror. Marie verkade inte alls ta illa upp, men hon böjde sig fram och sa något åt Elise, som nickade och log, fast lite ansträngt. Småbarnsprat, gissade Eva.

När musiken tystnade gick Elise tillbaka till bordet och hällde upp lite mer läsk, och dessutom plockade hon åt sig lite att äta, men hon såg inte ut att ha så god aptit. Lasse åt fortfarande som en häst, utan att fylla ut, noterade Eva. Men det var ju inte så konstigt, vid hans ålder.

När Elise hade ätit färdigt satte hon ner fatet och gick och bjöd upp Janne. Det var tydligt att han inte hade väntat sig det och han skrattade först, men accepterade så. Han såg ut som en pappa som dansade med sin dotter, och Elise behandlade nog det hela som ett stort skämt.

Nästa person hon bjöd upp var Samir, som visade sig dansa fantastiskt. Egendomligt att han inte tyckte om att gå på klubbar, fast det behövde han ju inte göra bara för den sakens skull. Eva bestämde sig för att försöka få en dans med Samir lite senare. Det skulle vara roligt. Själv hade hon inte fått tag i någon dejt till festen, men det kunde kvitta. Hennes nuvarande sällskap var upptagen på annat håll. Marie och Ingmar dansade en stund, men innan Eva hann bjuda upp Samir, hann hennes lillebror före.

”Har du kul, syrran?”

”Ja, det verkar bli riktigt lyckat. Titta. Hannah Isaksson bjuder upp Lasse. Han kan inte med att säga nej. Vad gullig han ser ut. Jag fattar inte att han har ett eget barn nu. Det är ju som igår han var en bebis själv. Du minns det också, inte sant?”

”Ja, syrran, du var inte heller gammal, så det behövs inte. Det är Marie och jag som är riktiga gamlingar i de här sammanhangen.”

”Hur går det då? Blir det något barn?”

”Förhoppningsvis. Vi har inte försökt så länge. Det är inget fel på någon av oss, det har vi redan kollat, så det ska nog bli så småningom. Marie är ju bara 36, så det ska väl förhoppningsvis inte bli några problem.”

”Mm. Jag hörde att det visst var något mellan Niillas och Hannah ett kort tag. Ser du hon som dansar med Lasse just nu? Sven-Åke kände hennes pappa.”

”Jaha. Hur är det med stackars Niillas?”

”Jo, det är nog så bra man kan vänta sig. Jag tror det var klokt av honom att söka sig söderut. Folk pratade ju, även om vi gjorde allt vi kunde för att tysta ner det.”

”Ja, jag vet.”

Nu dansade Elise med Stefan, som först hade sett lite tveksam ut. Elise var då verkligen uppspelt. Ändå var hon spik nykter. Men Eva tänkte att det nog berodde på att det var första gången på rätt länge flickan hade fått komma ut. Att få sitt första barn i Elises ålder var nog lika kämpigt som i vilken ålder som helst.

När Eva och Ingmar dansade förbi, hörde Eva till sin förvåning att Elise lät en aning flirtig när hon talade med Stefan. Eva rynkade pannan. Även om hon bara försökte hon retas med honom, var det inte särskilt trevligt, och annars –

Eva la märke till att Lasse hade trasslat sig ur Hannahs armar och mycket artigt tackat för dansen, och nu stod han vid väggen och såg lite ledsen ut. Hennes första impuls var att dra sig ur dansen och gå bort och trösta Lasse, men hon höll i sig. Att behandla honom som ett småbarn skulle inte muntra upp honom. Istället gick hon och Ingmar och satte sig. Janne skymtade borta vid serveringsbordet där han tog för sig av både mat och dryck.

Alla verkade ha det trevligt, utom kanske Lasse och Stefan. Eva undrade om hon skulle gå och bryta in för att rädda Stefan, när hon såg att Samir hade förekommit henne. Fast istället för att släppa taget om Stefan, höll Elise kvar honom, men accepterade ändå Samirs erbjudande. Än en gång funderade Eva på att bryta in, men hon då mindes hon sitt lilla tal till den bisexuella blivande prästen, om hur allvarligt poliskåren såg på behandlingen av minoritetsgrupper och i det här fallet var det ju ändå bara fråga om lite ungdomligt bus, även om åtminstone Samir borde vara för gammal för något sånt.

Alltså bestämde hon sig för att avvakta. Hon tog sig en sväng bort till serveringsbordet och tog påfyllning. Hon drog sig lite närmare Janne. De hade egentligen inte pratats vid sen morgonen innan.

Stefan hade inte haft lust att dansa alls, men han tyckte inte han kunde vägra när hans chefs svärdotter eller vad hon nu var, bjöd upp. När Samir dök upp, hade han tacksamt sett fram emot att bli avlöst, men han hade inte varit beredd på flickans skämtsamhet. Visserligen hade han dansat med andra killar i skolan, just som ett skämt, men det var många år sen. Han tyckte inte riktigt att det passade hans roll som polis.

Alldeles innan de gått hemifrån hade Lasse och Elise haft ett dumt, onödigt gräl. Det var han som hade börjat, varför visste han inte, om det inte bara berodde på sömnbrist, men Elise hade än en gång fått honom att känna sig som en tioåring med sitt nedlåtande prat om hans ålder. Nu dansade hon med den där Stefan som var typ tio år äldre än han. Tyckte Elise att han var snygg? Sexigare, för att han var vuxen och han själv, Lasse, bara en tonåring? Och den där andre – Samir – vad handlade det om? Försökte Elise säga att hon egentligen gillade äldre män?

Vid det här laget hade Stefan tinat upp lite. Starkölen han druckit nyss hade hjälpt honom att slappna av och han började tycka att situationen var rätt komisk. De var ju här för att ha kul. Men så hörde han en röst som ropade Elises namn. Det lät som Evas son, Lasse. Alltså Elises pojkvän. Var grabben svartsjuk? Det lät så.

”Räcker det inte nu? Du skämmer ut mamma, när du gör så där.”

Elise blängde surt på sin pojkvän.

”Jaså? Det är inte så att du blir grinig om jag försöker göra något själv? Jag är inte bara din flickvän och mamma till din unge.”

”Larva dig inte. Kom. Låt mammas kollegor vara ifred.”

”Var inte en sån barnunge.”

Men Elise släppte taget om Stefan och Samir och sprang ut i riktning mot damtoaletterna. Lasse följde efter, men han tänkte bara gå ut på gården ett tag. Han tyckte att alla tittade på honom och skrattade. Eva Hööks tonårige son som råkat göra sin flickvän med barn och så hade hon blivit tvungen att stanna hos honom. De måste tycka att han var lika fånig som mamma tyckte han var gullig.

Stefan skakade på huvudet och såg bort mot matbordet. Nu hade han fått lite aptit, så det skulle bli gott med något att äta. Men Samir skrattade bara och så tog han ett stadigare tag i Stefan och dansade iväg med honom. Stefan kunde inte låta bli att skratta själv. Det här såg väl för komiskt ut, men det fick han väl bjuda på.

Janne hade ätit färdigt och stod med ett halvfullt ölglas i handen och studerade dansgolvet. Han var inte mycket för sånt, men i största hemlighet hade han gått en danskurs tillsammans med Karin. För att glädja henne, naturligtvis. Och nu var hon borta, och vad han än tyckte om det i övrigt, slapp han ge sig ut på golvet själv.

Men så fick han syn på sina yngre kollegor och rynkade pannan. Vad flög det i de där två? Stefan var ju bara barnet, men Samir borde väl ändå veta bättre. De var ju för helvete poliser och borde föregå med gott exempel för sina yngre kollegor. Men så slutade dansen och Janne insåg att han nog var lite väl hård. De yngre kunde gott få roa sig lite. Själv hade han ju varit något av en skämtare under skoltiden och till och med på polisskolan hade han ägnat sig åt ett och annat skämt. Han fick väl visa lite tolerans. Det var ju andra tider nu.

Stefan och Samir gick tillsammans bort till serveringsbordet och försåg sig med var sitt glas och assietter med smörgåsar och lite plockmat. De pratade och skrattade och var på sitt bästa humör. När de ätit färdigt tog de var sitt glas till, men de var egentligen inte törstiga längre.

Ett av de dansande paren slog in i Stefan och hans Jokk skvätte över skjortan. Han svor lågt på finska.

”Hur gick det?”

Samir såg deltagande ut.

”Jo, du ser väl. Jag ska nog gå hem. Det börjar bli sent. Undrar om det här går bort?”

”Jag kan hjälpa dig. Det tar inte lång stund. Kom. Vi går ut på herrtoaletten så ska jag fixa det.”

”Är det säkert? Det går väl bort i tvätten?”

”Det är nog bäst att ta det nu.”

”Det var snällt av dig.”

På herrtoaletten var det för ögonblicket tomt och lite generat tog Stefan av sig kavajen och hängde den på en krok på väggen. Så tog han av skjortan också och stod så och småhuttrade och kände sig lite dum. En stor röd fläck mitt på skjortan. Dyr hade den varit också. Han visste vad hans fru skulle ha att säga om det. Men det hade ju inte varit hans fel och i alla fall – det var ju bara en skjorta. När han inte vande sig vid kylan tog han på sig kavajen igen. Samir stod böjd över tvättstället inne i ett av båsen. Här fanns ingen ränna, utan bara riktiga toaletter med dörrar som gick att låsa.

”Titta. Det går bort.”

Stefan gick in för att se efter, men för att få plats blev han tvungen att stänga dörren som öppnades inåt. Konstig konstruktion. Mycket riktigt. Fläcken på skjortan hade bleknat betydligt. Resten skulle säkert gå bort i tvätten.

”Tack.”

Stefan tog av sig kavajen igen och hängde upp den på en krok. Samir sträckte över skjortan och Stefan började dra den på sig. Längst ner vid fållen visade sig en fläck av lite mörkare rött ha blivit kvar. Samir böjde sig fram och lyfte upp tyget för att ta sig en titt.

”Kom.”

Han drog Stefan med sig bort till tvättstället och så började han om igen. Snart var den sista fläcken mer eller mindre borta. Stefan började knäppa skjortan men knäppte fel och måste börja om. Han kände sig tröttare än vanligt, men samtidigt upprymd som han inte varit på länge och började fnissa åt sin egen oförmåga att knäppa sin egen skjorta.

Samir sträckte fram händerna igen.

”Vänta. Jag gör det.”

Storögd såg Stefan på medan hans kollega Samir allvarligt började knäppa skjortan, nerifrån och upp. När han kommit en bit ovanför midjan, stannade han till.

Stefan höjde på ögonbrynen och såg in i Samirs ögon. De såg mörka och outgrundliga ut. Stefans egna var visserligen också bruna, men ljusare och inte alls outgrundliga. Han var en helt vanlig och oexotisk kille. Det tog ett tag innan han insåg att Samirs ansikte var mycket närmare nu än det varit en stund tidigare. Ytterligare en stund senare, insåg Stefan att deras läppar höll på att mötas. Att han just höll på att få sin första kyss av en annan man. Det var faktiskt flera år sen han blivit kysst av någon annan än sin fru, och innan dess hade det inte blivit så många heller. Kvinnor. Inte män. Men han insåg att det faktiskt inte kändes så annorlunda.

Inte förrän han kände Samir fördjupa kyssen och dra honom intill sig vaknade han till och insåg vad som höll på att hända. Det kändes som en kalldusch. Han var ju gift. Inte kunde han stå här och kyssa någon annan, minst av allt en man. Eller – Men värst av allt var att han faktiskt tyckte riktigt mycket om det. Inte så som med sin fru, men ändå. En del av honom ville fortsätta. Gå längre. Plötsligt både klarvaken och nykter drog Stefan sig undan. Han slog i dörren bakom sig och rev ner sin kavaj i golvet. När han plockat upp den, stod Samir på behörigt avstånd med ett svårtolkat uttryck i ansiktet.

”Tack för hjälpen. Jag måste -”

Utan att vänta på svar, vände Stefan och flydde ut genom dörren. Han måste hem. Långt bort från vad som hållit på att hända. Från vad som faktiskt hade hänt.

Janne som varit på väg in på toaletten såg förvånat på sin yngre kollega.

”Vad är det? Värst vad du fick bråttom.”

Men Stefan var redan utom hörhåll. Någon annan var visst inne i ett av de andra båsen, men Janne var varken tillräckligt intresserad eller vaken för att undra vem det var och om denne någon hade sett vad som hänt med Stefan. Kanske hade grabben fått ett sms hemifrån. Tur att han själv kunde komma och gå som han ville. Fast det var ändå synd att han hade så dålig kontakt med sina ungar.

Samir böjde sig ner över tvättstället och skvätte kallt vatten i ansiktet. Var hade det där kommit ifrån? Stefan – Stefan var ju gift och hade barn och förresten var han ju inte hans typ. För ung. För – mjuk. För – söt. Dessutom hade han för länge sen bestämt sig för att aldrig trassla in sig med en kollega. Det skulle bli för komplicerat. Han väntade tills den som kommit in på toaletten hade gått ut igen, innan han själv lämnade lokalen. Det var dags att han tog sig hem. Hela vägen dit funderade han på vilka konsekvenser hans agerande skulle kunna få.

SLUT

© Tonica