Huvudpersoner:	Eva Höök, hela gänget från länskrim i Luleå och några till.
Beskrivning:	Länskrim får äntligen upp ett spår som verkar leda någonstans. Men händelseutvecklingen tar dem alla på sängen. Snart har de ett gisslandrama på halsen. En av poliserna visar sig ha en unik insikt som kanske kan göra en viss skillnad.

Eva Höök parkerade bilen och gick upp för trappan till sin arbetsplats, Länskriminalen, i Luleå. Idag var hon tidigare än vanligt. Klockan var bara strax efter sju på morgonen. Hon kände pressen att lösa det stora mordfallet som gett upphov till så många rubriker i dagstidningarna runt om i landet.

Hon och de andra poliserna hade flera gånger fått stå och skämmas inför media, vid presskonferenserna. De hade fått vänja sig vid ”skampålen” som de började kalla det.

Efter så många veckor stod de fortfarande och stampade på samma fläck. Trots övertidsarbete, långt inpå kvällen och genomgång av hundratals vittnesmål och bakgrundskollar, så hade de egentligen inte kommit längre än de hade den första morgonen.

Fast hon var så tidig, satt redan Sven-Åke Gunnarsson där och drack en mugg kaffe. Eva vinkade matt åt honom. Kvällen innan hade hon jobbat tills klockan var nästan elva och efter det hade hon ändå suttit i några timmar över olika papper, innan hon till slut somnat sittande i sängen. Men de fick väl sova när de löst fallet. Om hon inte lyckades skulle snart Rikskrim gripa in. Hittills hade hon lyckats avvärja hotet. Om hon missade det här fallet, kunde hon lika gärna flytta tillbaka söderut och bli en vanlig mordutredare. Då hade hade hon misslyckats som chef och som polis.

”Finns det något kvar till mig?”

”Visst. Du ser slutkörd ut. Sätt dig. Jag hämtar.”

”Nej, stanna. Jag tar den själv.”

Hon var ju för sjutton minst tjugo år yngre än Sven-Åke. Något måste hon ändå orka. Innan hon hade fått i sig kaffet, såg hon Janne Hall komma in genom dörren. Han såg ännu tröttare ut än hon, och satte genast kurs mot kaffekokaren.

”Hej.”

Janne mumlade något ohörbart och tog en stor klunk av kaffet. Inte förrän han avslutat muggen och tagit en påtår, började han se ut som en människa.

”Janne – jag tänkte att du och Karin skulle åka till sjukhuset. Flickan har vaknat och läkarna säger att ni kan få prata några minuter med henne. Den ene studenten kommer visst att vakna snart också, så om han gör det medan ni är där, kan ni väl försöka höra med honom också.”

”Visst. Det trodde man inte.”

”Vad då?”

”Att någon av dem skulle vakna. Nu kanske vi löser det.”

”Vi får hoppas det.”

Medan de satt där och pratade, kom Niillas in. Han tog också en mugg kaffe och satte sig ner intill Janne. Sven-Åke hälsade och tog sin tomma mugg och gick. Han hade ju sitt att göra.

”Niillas.”

”Ja?”

”Jag tänkte att du och jag skulle åka och försöka få tag i den där flickan du hade hittat. Jenny Hagberg. Det är en vanlig vardag och eftersom skolan inte slutar riktigt än borde hon vara där.”

Niillas nickade. Det kändes bra att Eva lät honom följa med. När det nu ändå var han som hade kommit fram med informationen om flickan.

”Vet din son något om henne? De är väl i samma ålder?”

”Jo. Men hon är också äldre. Han hade bara hört talas om henne.”

”Han känner inte till flickan som ligger på sjukhuset?”

”Hon går ju inte på samma skola. Dessutom är hon ett år äldre. Jag fick intrycket att hon ses som ganska -”

Eva sökte ett uttryck som inte kunde tolkas som fördömande.

”Hon brukar gå på många fester och umgås med många killar. Gärna äldre. Sminkad, utmanande klädd. Du känner till typen.”

Niillas log snett.

”Inte från personlig erfarenhet. De tjejerna tittade inte åt mig när jag gick i plugget. Hur var det med dig?”

”Vad menar du? Var jag en sån där utmanande tjej? Eller umgicks jag med dem?”

”Nja, jag menade bara hur det var under din skoltid.”

”Jag var en av idrottstjejerna. Du vet de där som var med i alla lag och tävlade på alla stora distriktstävlingar.”

”Jaha. Jag var själv en av idrottskillarna, faktiskt. Fast jag vann inte så mycket. Du då, Janne?”

”Va?”

”Hur var det i skolan?”

”Vilken skola?”

”Vakna. När du gick i skolan, vilken grupp tillhörde du då?”

”Vad fan vill du veta det för?”

”Vi bara pratar lite.”

”Jag var med i ett gäng killar som söp rätt bra. Vi gick på en massa fester och så, men inga med en massa brudar. Vi bara drack och ibland blev det slagsmål. Man kan ju undra hur det blev så här. Snuten var liksom huvudfienden då.”

”Jaha. Så om man frågar de äldre poliserna i din hemstad så känner de till dig?”

”Det där är preskriberat idag.”

Eva log åt männens diskussion. Hon var inte direkt förvånad att Janne varit den typen av elev, men vilken typ Niillas var hade hon nog inte haft någon aning om. Det var lite svårt att gissa.

”Men vad pratar vi om då? Inbrott? Skadegörelse? Bilstöld?”

”Som sagt, det är preskriberat, men – lite skadegörelse blev det väl. Vi snodde cyklar ibland, bara för det var kul. Lämnade dem utanför stan eller någonstans långt bort i alla fall. En gång så kom vi på att alla killarna måste göra något riktigt pinsamt för att få vara med i gänget. Några av oss måste sno damunderkläder inne på Tempo och – ja, sånt där.”

”Vad fick du göra?”

”Jag minns inte. Det är för fan över trettio år sen.”

”Jo, du kommer säkert ihåg. Berätta nu.”

Eva visste att inom fem minuter skulle de behöva börja arbeta, men det kändes bra att bara sitta här och slappa i några minuter.

Janne gav henne en blick och så skakade han på huvudet.

”Jag skulle gå in på apoteket och be att få ett paket kådisar. Men det gick lite snett. Vår religiösa lärare i religion och geografi hörde mig och fick fnatt. Sen satt jag hos rektorn hela eftermiddagen.”

Niillas tyckte det kändes konstigt att tänka sig Janne som tonårskille. Han kunde nästan se brylcremen och skinnjackan. Den typen av killar hade alltid varit stöddiga mot honom, och retat honom för att han gjorde läxorna och tränade fotboll och innebandy. Det enda de ägnade sig åt var väl ölhävning.

Eva reste sig motvilligt upp och ställde undan sin kaffemugg.

”Jaha. Då var det dags då. Vi tar inget möte förrän senare idag. När Karin kommer in kan du väl informera henne om vart ni ska.”

”Jodå, det ska jag göra.”

”Niillas. Det är för tidigt att åka ut till skolan än. Vi försöker vid niotiden. Under tiden kan du väl bara fortsätta med det du höll på med igår?”

”Okej.”

Karin dök upp ungefär tio minuter senare och såg rätt så stressad ut. Niillas som skämdes lite för att han fräst åt henne tidigare, gick och hämtade en mugg kaffe åt henne. Hon log tacksamt.

Han undrade hur hon hade varit under skoltiden. Det var lite svårt att föreställa sig, men han gissade att hon nog varit en ordentlig flicka som gjorde alla läxorna. En pluggis alltså. Medan hon rev runt i pappren på sitt skrivbord, bestämde han sig för att fråga. Bara av ren nyfikenhet.

”VI pratade lite om skoltiden innan du kom. Visste du att Janne var en riktig buse när han gick i skolan?”

”Nej. Jaså, där ser man.”

”Hur var din skoltid?”

Karin såg allvarligt på honom och han började undra om han gjort ett misstag. Kanske var det något hon inte ville berätta.

”Jag blev mobbad. De tyckte jag var konstig så jag blev väldigt illa behandlad. Fick flytta runt mellan olika skolor. Jag fick dåliga betyg tills jag började på gymnasiet.”

Niillas måste ha sett förvånad ut, för nu skrattade hon lite.

”Det hade du inte väntat dig?”

”Nej, jag trodde nog att du hade haft väldigt bra betyg och så.”

”En pluggis. Du trodde att jag var en riktigt plugghäst. Fast det var jag sen, på gymnasiet. När jag äntligen hade hittat rätt. Det var då jag bestämde mig för att bli polis.”

”Jaha. Det var väl skönt att det ordnade sig.”

”Du då?”

”Jag höll på med idrott. Tävlade i allt möjligt, men det gick inte så bra. Och så spelade jag i fotbollslaget och höll på med innebandy.”

”Som Eva då. Hon var visst riktigt duktig på det där. Det var aldrig jag. Gymnastiken var en mardröm. Men jag ska väl -”

Janne dök upp och Niillas gick tillbaka till sitt skrivbord.

Han såg hur Janne pratade med Karin. Så gick de ut genom dörren tillsammans. Om det var sant som skvallret sa, att det var något mellan dem var de nog ett ganska omaka par. Janne hade varit en typisk mobbare, under skoltiden, och Karin ett mobbningsoffer. Konstigt egentligen, hur allt kunde ändra sig. Om man gick efter den typen av likheter, så borde ju han och Eva ha varit ett lämpligt par, och så var det ju inte. Han skakade på huvudet och började titta igenom utskrifterna.

Efter en stund kom Eva ut från sitt kontor och Niillas sträckte sig hastigt efter jackan.

”Jag hoppas inte Lasse får se mig. Du vet kanske hur pinsamt ungar tycker det är när föräldrarna dyker upp på skolan.”

”Jo, det gör jag.”

Eva undrade lite över Niillas ton, men bestämde sig för att inte fråga.

”Han ville aldrig att jag skulle gå på kvartssamtalen. Antagligen för att han inte ville att jag skulle få veta att han blev mobbad.”

”Jaså, han blev mobbad? Det blev Karin också, hörde jag.”

”Jaha. Det skulle jag aldrig ha gissat.”

”Inte jag heller.”

De ställde bilen utanför skolan, på en parkeringsplats som antagligen var avsedd för personal. Om de hade tur var det ingen övernitisk parkeringsvakt som fick syn på dem. Eftersom det fortfarande var lektion, hade Eva väntat sig att det skulle vara tomt på skolgården. Men istället fanns det drivor av tonåringar överallt.

Lasse satt på gräset med ryggen mot några buskar. När han fick syn på sin mamma och Niillas stirrade han nyfiket på dem. Eva la märke till att en del av de andra eleverna stirrade också. Hon hoppades att de inte trodde de var där för att söka efter narkotika.

De gick in genom huvudingången och hittade rektorsexpeditionen i ena ändan av korridoren. Eva gick fram till kontoristen och visade upp sin legitimation. Niillas följde hennes exempel.

”Det har väl inte hänt något? Jag har inte hört något om ett bombhot idag. Det brukar ju bli så, så här sent på terminen.”

”Bombhot? Nej, inte vad jag vet. Vi vill bara prata med en av era elever. Jenny Hagberg. Kan du se vilken klass hon går i och var hon är?”

”Jag ska se efter. Jenny Hagberg? Hm.”

”Hon ska gå i åttonde klass.”

”Där är hon. Men – det är en notering där. Hon har inte varit i skolan på flera veckor. Klassföreståndaren har kontaktat familjen och de säger att hon tydligen ger sig iväg på morgonen och kommer tillbaka på kvällen, men de vet inte vart hon går.”

”Så hon är inte här?”

”Nej.”

”Vi kanske skulle kunna få tala med hennes klassföreståndare och höra lite med hennes klasskamrater också?”

”Ja, det ska väl gå bra. Det är inte mycket lektioner så här sent på terminen. Lärarna sitter mest i lärarrrummet och eleverna är ute i solskenet. Jag ska kolla upp var Gerda Markström är just nu. Ett ögonblick. Hon kanske kan visa er var hennes elever är.”

Eva och Niillas väntade en stund, så kom en äldre kvinna mot dem. Hon såg gammal ut, men inte på något sätt naiv. Blicken i ögonen var skarp och man förstod att här fanns en bestämd personlighet.

”Gerda Markström.”

”Eva Höök. Länskriminalen.”

”Niillas Kimmel.”

”Niiilas. Jag tyckte väl jag kände igen dig. Känner du inte igen mig?”

Niillas mumlade något.

”Jag hade båda pojkarna Kimmel i olika årskurser. Så du blev polis? Jaså, minsann. Jaha. Jag är säker på att du gör ett fint jobb.”

”Vi ville ställa några frågor om en av dina elever. Jenny Hagberg.”

”Jaha. Det var på tiden att någon gör något. Fast jag hade väntat mig socialen istället. Om ni kommer med här, så – Mina elever är ute på gården så vi kan tala ifred inne i klassrummet.”

Gerda visade dem till en grupp möbler längst bak i klassrummet. De slog sig ner och så började Eva ställa sina frågor.

”Jag hörde att Jenny inte har varit i skolan på flera veckor.”

”Det stämmer. Jag har pratat med hennes föräldrar och de är väldigt oroliga för henne. Hon har förändrats drastiskt de senaste månaderna. Det har väl inte alltid varit så att hon har gjort sina läxor och betygen är inte så överdrivet höga, men hon har alltid varit en rar, väluppfostrad flicka. Lite av en pojkflicka. Pojkaktiga kläder och intressen. Jakt, fiske, motorer. Men så när hon började högstadiet blev hon intresserad av pojkar. Det gick inte så bra. För det första är pojkarna inte mogna för kontakter med motsatta könet när de går i sjunde klass. Dessutom – Jenny anses nog inte så söt, tror jag.”

”Det verkar vara så att Jenny börjat umgås med ett gäng äldre killar. Studenter på universitetet.”

”Det visste jag inte. Men – jag har hört att något har hänt. De andra flickorna kallar henne för en massa fula saker. I början trodde jag att det var därför som Jenny började skolka. Men nu vet jag inte. Jag är rädd att det kan vara något värre. Hon har varit borta väldigt länge. Och i och med att föräldrarna inget vet heller -”

”Hennes syster då? Går hon här på skolan?”

”Nej, Sofia började på gymnasiet i höstas. Ni får gärna prata med några klasskamrater men jag är rädd att Jenny inte har några vänner. I alla fall inga flickor. Det var en pojke hon umgicks mest med, men han flyttade i slutet av höstterminen. Neråt Uppsala-hållet till.”

”Om vi kan få tala med någon av flickorna i klassen kanske vi får höra något.”

”Javisst. De sitter alldeles utanför här. Åtminstone ska de göra det. De ska teckna eller fotografera med sina mobiltelefoner. Något ska man ju sysselsätta dem med. Men en del har säkert gått sin väg. Så här sent på terminen är det inte mycket att göra åt det. Betygen är ju redan satta.”

Hon visade dem till en kvadratisk inhägnad plats med soffor och buskar. Där satt faktiskt ett tiotal elever. Innan Gerda gick tog hon Niillas i handen igen.

”Det var roligt att få se dig igen, Niillas. Och att det har gått så bra för dig. Jag var riktigt orolig för dig ibland.”

”Jo, visst. Det var kul att ses igen, fröken – öh – jag menar Gerda.”

Eva såg undrande på Niillas, men hon hade ju inte tid att fråga något nu. Bland de tiotalet eleverna där borta, var de flesta flickor. De var nästan allihop hårt sminkade och hade små toppar som knappast täckte magarna. Många av dem hade små, korta kjolar eller shorts.

Eva gick fram och visade upp sin legitimation. Det blev genast tyst i gruppen.

”Ni är Jenny Hagbergs klasskamrater, eller hur?”

Fortfarande inte ett ord. Flickorna bytte blickar, men ingen verkade vilja komma med några upplysningar.

”Det var väl inte så svårt att svara på- Går inte Jenny i er klass?”

En av de mest sminkade tjejerna gav Eva en riktigt ovänlig blick och nickade kort.

”Okej. Då vill jag prata med dig. Ni andra kan gå så länge.”

Flickans läppar slöts på ett sätt som fick Eva att ana att hon nog inte tyckte om varken att bli tlllsagd saker av vuxna eller att få sitt gäng bortkört.

”Okej. Du känner förstås Jenny.”

”Nej. Ingen av oss gör det. Hon är bara så konstig. Ser ut som en kille. Man trodde ju att hon var lebb, men så -”

”Ja?”

”Nej, det var inget.”

”Jo, det var det. Svara nu. Det är faktiskt ett brott att inte svara på polisens frågor.”

Flickan vände sig mot Niillas och log översvallande. Efter det vände hon sig hela tiden till honom. Hon körde det där Sharon Stone-tricket från filmen Basic Instinct, fast den här tjejen hade åtminstone trosor på sig. Eva hade antagligen skrattat om hon inte hade varit så inriktad på att få svar på sina frågor. Niillas verkade också angelägen att äntligen få veta om hans teori stämde, men han blev dessutom märkbart generad.

”Vad vill du veta då?”

”Jenny har inte varit i skolan på rätt så länge. Vet du vad det beror på?”

Flickan ryckte på axlarna och när hon gjorde det syntes det tydligt att hon blåste upp bröstkorgen och böjde sig lite framåt för att den blygsamma bysten hon hade ändå skulle synas tydligt.

”Svara då.”

Eva började tycka att det inte var speciellt roligt längre.

”Hur skulle jag kunna veta det?”

”Er klassföreståndare sa att ni hade haft en del att säga om Jenny.”

”Jaså? Sa hon det? Ja, det var bara det att -”

”Ja?”

Än en gång vände sig flickan mot Niillas, inte Eva som hade ställt frågan.

”Förresten, jag får bara fråga – är du singel?”

Irriterat avbröt Eva.

”Det är du som ska svara på våra frågor.”

Flickan suckade högljutt och slickade sig länge om läpparna, på ett sätt som bara såg barnsligt ut, men som hon antagligen ansåg var sexigt och vuxet.

”Vad kallade ni Jenny?”

”Hora. Det är inte mitt fel. När man är så där ful kanske man blir så desperat att man bara knullar alla killar man träffar.”

”Och vilka killar hade Jenny träffat?”

”Äldre killar. Det var några studenter från universitetet. Jag fattar inte att de ville bjuda henne. Hon är ju inte ens snygg.”

”Vad hände?”

”Vad då, vad hände? Hon var på en fest och så knullade hon typ fem killar. Det är det enda jag vet. Har du handbojor på dig?”

Niillas rodnade nu så mycket att Eva tyckte synd om honom. Hon kunde inte låta bli att svara i hans ställe.

”Ja, det har vi alltid med oss. Och om vi tycker att någon motarbetar polisen så kanske vi blir tvungna att ta in den personen på förhör.”

Flickan skrattade och så sträckte hon fram armarna mot Niillas.

”Ja, om du tycker jag är så stygg så kanske du måste ta in mig och – förhöra mig och – straffa mig. Vill du det?”

Nu hade Eva verkligen fått nog av de här fasonerna.

”Tack för upplysningarna. Det räcker nu.”

”Vad sur du är då. Är det klimakteriet eller?*”

Eva började ilskna till. Den där tjejen var nog den mest otrevliga tonåring hon någonsin träffat. Hon tyckte synd om Jenny.

På väg tillbaka till bilen såg sig Eva om efter sin son, men han hade flyttat på sig. Några av de äldre eleverna stirrade efter dem och när de gått förbi, började de prata om något. Eva tyckte sig se att en av dem pekade efter dem också.

När de satt sig i bilen försökte Eva klara tankarna lite.

”Ja, nu vet du hur såna där tjejer är.”

”Jag missade nog ingenting – då, i plugget.”

”Nej, det tror inte jag heller. Klimakteriet? Var får de allt ifrån?”

”Det där sa hon bara för att vara jävlig. Svårt att tro att hon bara är fjorton år.”

”Kanske femton nu.”

”Ännu värre. Då kanske vi snart måste hantera henne och hennes jämnåriga.”

”Men det där med Jenny lät – din teori verkar stämma så här långt. Vi får kolla upp pappans och broderns alibin först, men – det är bara svårt att tänka sig att en flicka i den åldern skulle kallblodigt mörda så många människor. De enda fallen jag har hört talas om är när en flicka som blivit sexuellt utnyttjad av pappan kanske dödar honom och mamman också, om hon inte var ett stöd. Fast då måste det ju finnas vapen i familjen. Och det gör det ju hos Hagbergs.”

”Ja, jag tyckte det stämde. Det där med – att hon skulle ha haft sexuellt umgänge med fem killar – det låter väl som någon form av övergrepp?”

Eva tvekade lite. Hon ville egentligen inte diskutera övergrepp med Niillas just nu. Men det gällde ju utredningen.

”Exakt. Det var det jag funderade på från början. Drogerna och så de där unga tjejerna. Jag kan tänka mig att de där studenterna satte det i system. De bjöd minderåriga eller i alla fall väldigt unga tjejer, gav dem alkohol och droger och så utnyttjade de dem.”

”Ja. Det räcker ju som motiv.”

”Vi har ju ingen annan misstänkt. Ska vi åka ut till Hagbergs?”

”Det är väl bäst, men – jag tror inte Jenny är där nu. Hon går ju hemifrån på morgonen och kommer inte tillbaka förrän på kvällen.”

”Vi får lysa henne.”

”Okej, jag gör det då. Vi kanske kan få lite bakgrundsfakta hemma hos föräldrarna. Fast de är väl på jobbet nu.”

”Ja, först får vi åka tillbaka och höra om Karin och Janne har fått något från flickan där på sjukhuset.”

***

Karin såg upprörd ut.

”Det var sorgligt att se. Hon såg så ung ut. Och blek. Hon visste inget om vem som sköt. Märkte nog inget förrän hon redan var träffad. Däremot – du hade rätt, Eva. Hon hade blivit utsatt för ett övergrepp av flera av killarna. Jag fick prata med henne ensam och till slut så berättade hon.”

Tydligen var Janne lika upprörd som Karin.

”Det är för jävligt. Kollar inte föräldrarna innan de släpper ut sina ungar? Hon hade inget där att göra. Fjorton år.”

Eva väntade otåligt på resten.

”Kunde hon tala om vilka som låg bakom övergreppet?”

”Ja, hon gav mig namnen. En av dem – han som faktiskt verkar vakna, var inte inblandad. Han kom visst senare.”

”Okej. Det betyder ju i och för sig inte att han är oskyldig till tidigare övergrepp.”

Eva försökte komma ihåg vilka som varit med på de flesta av festerna.

”Nej, men jag kollade upp det. Han har inte varit där mer än ett par gånger. Inte när den här flickan Hagberg var där, till exempel.”

”Det skulle vara bra om han vaknade snart. Så får vi höra vad han har att säga. Efter lunch åker Janne ut och talar med föräldrarna. Kan du följa med, Karin? Du kan väl prata med mamman, och systern om hon är där?”

”Visst.”

”Vi har lyst Jenny. Hittills har det inte kommit in några upplysningar, men vi får väl hoppas på det bästa.”

Niillas kom plötsligt på något.

”Du tror inte hon kan ha försvunnit för att hon har tänkt ta livet av sig?”

”Det är ju möjligt.”

”De där flickorna i hennes klass verkade vara riktigt jävliga. Det skulle inte vara konstigt om -”

”Nej, det får vi ta med i beräkningen. Sorgligt. Ja, okej, då fortsätter vi att följa upp det vi redan har.”

De skickade efter mat och åt tillsammans i arbetsrummet. Så åkte Karin och Janne ut för att tala med föräldrarna. Mamman var inne. Tydligen arbetade hon skift på ett äldreboende. Pappan arbetade på en fabrik. Han kom lite senare. Ungefär samtidigt dök Jennys syster upp.

Varken hon eller mamman visste något om fester hos studenter eller mobbning. De hade bara insett att något var fel efter skolan hörde av sig.

Mamman såg olycklig ut.

”Jag har ju inte riktigt förstått mig på Jenny. Hon står sin pappa närmast. Det där med jakt och fiske och motorer är ju inte något som jag ägnade mig åt när jag var tonåring.”

Systern, Sofia, bekräftade mammans påstående.

”Vi har inget gemensamt alls. Hon är liksom mer som en kille. Och hon skulle aldrig säga något till mig. Det verkade som hon var arg på mig för något, fast jag fattar inte vad det är. Jag har inte gjort henne något.”

”Stod ni varandra nära när ni var yngre?”

”Ja, när vi riktigt små. Men så fort hon började åka med pappa ut i skogen, så blev det att vi inte pratade så mycket. Jag tycker det är läskigt med vapen och så. Och motorer – vad är det för kul med att plocka isär dem och få en massa olja på händerna? Hon kommer alltid in och har händerna fulla med det där. Alldeles svart är hon och så tar hon i handdukar och sånt inne på toaletten.”

Mamman vred nervöst runt en pappersservett.

”Jag borde ha försökt få henne intresserad av något annat. Det är ju inte bra för en flicka att alltid hålla till ute i skogen. Inte pojkar heller, tycker jag.”

Under tiden försökte Janne prata med pappan.

”Vad jag har förstått så är det så att Jenny brukade följa med dig ut i skogen och jaga och så?”

”Ja, hon är väldigt duktig. Faktiskt ännu bättre än sin bror. Jag har varit riktigt stolt över henne. Fast det senaste året har det blivit lite mindre av det. Det är väl så att skolan tar mer tid när de blir äldre. Läxor och så.”

”Hon har alltså haft tillgång till jaktgevär.”

”Bara när jag är med. Jag har aldrig låtit henne ta ut det själv.”

”Men hon kan ladda och så?”

”Självklart.”

”Vet hon var ammunitionen förvaras?”

”Ja, det är klart. Vi brukar ju ta fram dem tillsammans.”

”Hur många gevär har ni?”

”Förutom hagelbössan så är det två. Älgstudsare och så ett lättare, som jag använder till harjakt och rådjur och så.”

”Kan jag få se på vapenskåpet?”

”Visst. Det är här ute.”

Mannen ledde Janne ut till ett skjul som stod en bit från huset. Han plockade fram en nyckel och låste upp det. Dörren gick upp Janne såg hagelbössan och det lättare jaktgeväret hänga där. Där älgstudsaren skulle ha varit fanns bara hållaren. Flera askar med ammunition låg där också.

Pappan såg förbluffad ut.

”Men – jag förstår inte. Älgstudsaren ska hänga här.”

”Saknas det ammunition?”

Pappan räknade efter.

”Ja, fyra askar.”

”Var förvarar du nyckeln?”

”Jag har den alltid med mig. Några av grannarna har haft inbrott så jag tyckte det var säkrast.”

”Finns det en reservnyckel?”

”Ja. Den är -”

”Var finns den?”

”Vänta lite.”

Mannen skyndade sig upp mot huset. Janne följde efter. Han gick ner i källaren, där det fanns ett skåp som verkade innehålla lite av varje. Men fast han rotade runt i skåpet en lång stund, hittade han inte nyckeln.

”Visste Jenny var den fanns?”

”Ja, men -”

Janne vände och sprang uppför trapporna.

”Karin. Vi åker. Fort.”

”Vad är det?”

Karin kom på fötter och skyndade efter honom.

”Jenny har tagit älgstudsaren och fyra askar ammunition. Ringer du in det?”

Karin såg förskräckt ut, men tog fram sin mobiltelefon och ringde upp krim. Hon beskrev situationen. Eftersom Jenny redan var efterlyst, uppdaterades informationen om henne.

”Jävlar. Det kan bli ett nytt blodbad. Eva får nog sätta in en insatsstyrka.”

”Så fruktansvärt.”

De såg att Jennys föräldrar kom efter i sin egen bil. I hastigheten hade Janne inte tänkt på att fråga dem om de visste vart Jenny kunde ha tagit vägen. Om de kom ikapp dem inne i stan, fick han väl fråga då.

Men föräldrarna hade ingen aning. De visste inte alls var dottern höll till medan hon var inne stan. Eva fick en idé och frågade systern.

”Sofia – Jenny har ju varit i stan över helgen vissa gånger. Bodde hon hos dig?”

”Ja.”

”Du har alltså en lägenhet inne i Luleå?”

”Jag delar den med två kompisar. Men Jenny fick sova på soffan ibland.”

”Var hon där hela tiden?”

Sofia såg ner på sina egna fötter. Eva tog ögonkontakt med Karin.

”Karin – du kan väl se till att Bengt och Katrin får lite kaffe och något till?”

”Visst. Om ni kommer med den här vägen, ska jag ordna det. Ni ska se att vi snart hittar Jenny.”

Så fort föräldrarna kommit utom hörhåll vände sig Eva tillbaka mot flickan.

”Sofia, det är väldigt viktigt att du svarar på den här frågan.”

”Ibland – hon sa att hon skulle sova över hos en klasskamrat.”

”Trodde du på det?”

”Ja, det gjorde jag. Jag hade ju ett par kompisar jag kunde sova över hos, så – det var väl inte så konstigt?”

”Berättade hon något om de här kamraterna?”

”Nej. Vi pratade ju inte.”

”Var hon hos dig den här helgen?”

Hon nämnde datumet för morden i studentlägenheten.

”Nej, då skulle hon på fest, sa hon. Hos en av de här tjejerna. Tror jag i alla fall.”

”Kom hon tillbaka till dig efteråt?”

”Nej, hon sov ju över hos den där tjejen.”

”När kom hon tillbaka då? Nästa morgon?”

”Hon kom inte alls. På söndag kväll åkte hon ut till mamma och pappa. De hade väl efterfest eller något.”

”Kommer du ihåg om hon verkade annorlunda efter den där helgen?”

”Nej, jag är inte där så ofta. Bara nu när terminen nästan är slut. Vi har ju inga läxor och så. Dessutom tycker jag att hon har varit konstig länge. I minst tre-fyra år.”

”Okej. Vill du ha en läsk eller något?”

”Visst.”

”Om du går dit bort – Ser du där borta där dina föräldrar sitter? Där finns det en automat.”

”Okej. Tack. Men – vad tror du det är med Jenny? Mamma sa att hennes klassföreståndare hade sagt att hon blev mobbad. Tror du – ”

”Vad då?”

”Att hon tänker försöka ta livet av sig?”

”Det vet jag inte. Vi letar efter henne överallt. Det har högsta prioritet. Försök att inte oroa dig.”

”Men hon hade ju snott pappas jaktgevär och en massa kulor och sånt.”

”Som sagt, vi vet inget än, så försök att inte oroa dig. Alla bilar håller utkik.”

Sofia såg storögt på Eva, och frågade inget mer.

Det kändes overkligt att vara på jakt efter en flicka som bara var lite äldre än Lasse, men som var beväpnad och kunde antas vara farlig. Antagligen var det väl första gången i polisens historia som något sånt hände.

***

Det började bli mörkt. Eva hade redan anat att något inte stod rätt till, när samtalet om den försvunna flickan kom in. När hon hörde att det var en klasskamrat till Jenny, visste hon redan att de hade problem. Men så länge de inte visste var flickorna fanns kunde de ju inget göra. Nu hade de två uppsättningar oroliga föräldrar placerade i ett rum i länskrims lokaler. Hon lät Karin hålla ett öga på dem, men så fort de fick in nya upplysningar om situationen, skulle hon behöva Karin igen.

Eva insåg att om de inte hade en otrolig tur skulle det krävas dödsoffer igen, innan det här dygnet var över. Om de skulle tvingas skjuta ihjäl en fjortonårig flicka, skulle väl mediadrevet aldrig låta dem få glömma det.

Hon hoppades att de inte skulle behöva gå så långt, men hon visste också att om flickan dödade fler människor, kanske oskyldiga förbipasserande eller kanske en reporter, då skulle de kritiseras för det också. I vissa fall fanns det inget sätt att undvika kritik.

Så kom samtalet de hade väntat på. En ungdomsledare hade lagt märke till att det lyste inne i en lokal som användes som en ungdomsgård. Eftersom det hade varit ett stort pådrag efter den försvunna flickan och allmänheten hade varnats för att en beväpnad misstänkt var lös, hade han inte gått in, utan istället ringt till polisen.

Den första piketbilen som anlände konstaterade att det var fråga om ett inbrott och att de fått visuell bekräftelse på att två tonårsflickor befann sig där inne. En av dem matchade Jennys utseende.

För första gången i sin karriär, kallade Eva in insatsstyrkan, men hon hoppades att de inte skulle behöva använda den. De hade ingen speciell förhandlare här uppe, så hon skulle behöva sköta den saken själv. En expert på gisslansituationer var på väg upp från Stockholm, men så länge var de ensamma om operationen.

Husen i närheten av ungdomsgården var inte bostadshus, så de hade inte behövt utrymma mer än en nattöppen bensinmack och ett sjabbigt biljardställe. Utanför avspärrningarna hade förutom polisen, samlats en massa andra. Nyfikna, mediafolket, Jennys och hennes gisslans föräldrar.

Eva hade talat med de senare och insett att deras dotter var den sällsynt otrevliga flicka de pratat med tidigare under dagen. Hon hette Therese.

Oroligt följde de ambulanserna som körde fram genom folkmassan, som uniformerna just höll på att skingra. De samlade sig bara igen, bakom ambulanserna.

Eva, Karin, Niillas och Janne satt i en stor skåpbil, som skulle vara deras sambandscentral. De hade inte särskilt mycket att välja på.

”Jag försöker prata med henne. Ni kan följa med. Om ni kommer på något får ni försöka också. Det gäller att lyssna och försöka läsa av henne. Jag tycker inte vi låter föräldrarna komma intill förrän vi har hört hur Jenny låter. Kanske är det inte så allvarligt som vi tror. Men vi måste ju vara beredda på allt. Jag har fått hennes mobilnummer. Har vi tur svarar hon. Innan jag börjar – är det någon av er som har något förslag eller -”

Ingen hade något att säga.

”Okej. Då ringer jag.”

Eva hade inte sin egen mobil den här gången. Hon hade fått en större, mer utrustad lur av tekniska. De skulle tydligen kunna lyssna med och spela in alltihop. Precis vad hon behövde. En repris av alla fel hon gjorde, om nu natten slutade med en katastrof. Då var hon rökt som chef, det var bara att inse.

Den ena signalen gick fram efter den andra, och Eva började tro att antingen hade Jenny stängt av sin telefon eller så ignorerade hon den avsiktligt. Men så hördes en något hes röst i hennes öra.

”Jenny? Jag heter Eva Höök och jag är polis. Hur är det med dig och Therese?”

”Jag tänker inte prata med dig.”

”Vänta. Dina föräldrar är här och de är väldigt oroliga. Kan du inte komma ut istället? Så kan du prata med dem och visa att du mår bra.”

”Tror du jag är dum? Jag fattar att ni står där ute och siktar på mig. Skjut då, om ni vill. Jag bryr mig inte längre.”

”Hur är det med Therese?”

”Hon har fått vad hon förtjänar.”

Det där lät inte bra.

”Hur menar du då?”

”Hon och de andra kallade mig för -”

Jenny avbröt sig. Eva var rädd att flickan skulle bryta förbindelsen så hon började tala igen.

”Jag har hört vad som hände dig, Jenny. Du skulle ha kommit till oss. Vi skulle ha sett till att de där killarna fick sina straff.”

”Ni skulle bara ha låst in dem.”

”Du skulle ha fått hjälp.”

”Hjälp? Det är för sent för det. Om du vet vad som hände -”

”Kan jag få prata med Therese, så jag får höra att hon är okej?”

”Hon – du ska väl skita i om hon är okej. Fattar du vad hon har gjort mot mig?”

”Ja, det gör jag. Men det är mitt jobb att skydda alla, även otrevliga tjejer.”

Det blev tyst ett tag, men så prasslade det till i luren.

”Säg nåt då. Kom igen. Annars går snuten in och skjuter oss.”

”Hjälp. Jag vill ut.”

”Therese? Hur är det med dig?”

”Där hörde du. Hon lever. Än så länge, i alla fall. Är det något mer du vill?”

”Ja, jag vill att du kommer ut. Lämna geväret där inne och kom ut. Låt Therese följa med. Jag lovar att vi ska se till att du blir rättvist behandlad.”

”Rättvist? Vad fan betyder det? Att ni låser in de där killarna i några månader? Vad hjälper det? Nu kommer de aldrig att göra om det.”

”Jenny. Tänk på din mamma och pappa. Vet du hur oroliga de är för dig?”

”Det spelar ingen roll nu.”

”Vänta – är du hungrig?”

”Jag vet vad du försöker göra. Det spelar ingen jävla roll längre.”

”Låt Therese gå i alla fall. Kan du inte göra det?”

”Då kommer ni bara in och skjuter mig. Gör det. Men då får ni skjuta henne också.”

”Jenny, kan vi inte försöka prata om det?”

”Det är för sent för det.”

Eva såg sig hjälpsökande omkring. Det kanske var dags för föräldrarna i alla fall. Hon stängde av telefonen och bad Karin gå och hämta Jennys föräldrar.

”Säg till Thereses föräldrar att deras dotter verkar vara okej.”

”Okej.”

När Bengt och Katrin Hagberg satte sig i sätet intill Eva, märktes det tydligt hur skakade de var av situationen. De såg inte ens så oroliga ut som man kunde ha väntat sig. Chocken måste ha varit för svår.

”Jag kan inte få Jenny att vilja komma ut. Jag vet inte hur pass bra kontakt ni har, men om någon av er kanske skulle kunna tala med henne -”

”Bengt har alltid haft bra kontakt med henne.”

”Tror du att du kan försöka prata lite med Jenny? Försök inte fråga ut henne eller förebrå henne. Be henne bara att komma ut.”

”Jag – ska försöka.”

Eva slog numret till Jennys mobil och lämnade över den tunga luren till flickans pappa.

”Jenny, det är pappa. Kan du inte komma ut nu? Vi är oroliga för dig. Men snälla. Du -”

Samtalet avslutades snabbt och Bengt Hagberg kastade en plågad blick på Eva.

”Jag vet inte – hon lät så – annorlunda. Så – desperat. Jag är rädd att -”

”Vägrade hon att komma ut?”

”Ja. Hon ville inte lyssna. Men jag märkte att hon var – ledsen.”

”Kan du försöka istället, Katrin?”

”Ja, men – hon lyssnar aldrig på mig annars.”

Eva funderade. Det kanske inte var någon bra idé ändå.

”Då väntar vi med det. Karin – följer du Bengt och Katrin tillbaka till en plats bakom avspärrningarna?”

”Visst.”

”Är det någon av er som vill försöka? Jag når inte fram.”

”Karin kanske -”

Janne lät inte övertygad.

”Jag ska fråga henne när hon kommer tillbaka. Niillas – jag undrar – det här kanske inte är någon bra idé alls, men – Therese valde ju att enbart vända sig till dig. Jag misstänker att hon bara ville – bråka – men för säkerhets skull kanske vi ska försöka. Jenny har ju haft bäst kontakt med pappan. Kanske en man – Om du vill, alltså.”

”Jag kan försöka om du vill. Men kanske Karin -”

Utan att de märkt det hade Karin kommit tillbaka och stod alldeles intill dem.

”Vad är det med mig?”

”Tror du att du kan försöka prata med Jenny?”

Karin tvekade. Hon verkade inte tro att hon skulle ha någon större chans, när inte hennes chef hade lyckats.

”Jo, jag kan försöka.”

”Du blev ju mobbad i skolan, så kanske -”

”Okej.”

Än en gång knappade Eva in Jennys nummer. Varje gång fruktade hon att det inte skulle komma något svar. Men det verkade som Karin fick höra något.

”Hej, Jenny. Jag heter Karin. Ja, jag är också polis. Det skulle vara väldigt bra om du kunde komma ut nu. Alla är väldigt oroliga för dig och – jag kan förstå att det kändes förfärligt att bli mobbad av de andra flickorna – ja, jag blev också mobbad i skolan. Av tjejer, ja. Nej. Men – Jenny -”

Karin skakade på huvudet.

”Ingen idé. Hon frågade om de brukade kalla mig för hora. Men det gjorde de ju inte.”

”Det här hjälper inte. Jag får nog ge order om att gå in. Om de kommer tillräckligt oväntat kanske de kan hinna avväpna henne. Eller så – om de skjuter mot benen – Men hon är liten och mager. Risken är att de missar helt eller träffar på fel ställe. Men vi måste ju tänka på den där Therese också.”

”Jag kan försöka om du vill. Det verkar ju inte finnas mycket att välja på nu.”

”Okej, Niillas. Jag vet inte vad du ska försöka med, men – kanske kan hon få mer förtroende för en man. Det här blir sista försöket. Jag tror inte hon tänker svara så många fler gånger. Vad hon än tänkt göra, har hon nog samlat sig tillräckligt för att göra det nu.”

”Okej.”

Niillas tog emot luren och väntade.

”Vad är det nu då?”

”Hej, jag heter Niillas och jag är också polis.”

”Jag fattar väl det. Om du inte är präst eller så.”

”Nej, det är jag inte. Jenny, vad som än har hänt, så -”

”Du kan ge fan i att försöka. Klart ni vet vad som har hänt. Annars skulle ni inte stå där och sikta på mig nu.”

”Ingen siktar på dig just nu, Jenny. Kan du inte vara snäll och släppa Therese? Jag har träffat henne och -”

Niillas såg sig urskuldande omkring.

”Hon är faktiskt väldigt jobbig.”

”Retade hon dig också? Vad kallade hon dig?”

”Hon kallade mig ingenting, men hon var ganska retsam ändå.”

”Hur gammal är du?”

”Trettio.”

”Okej. Hon älskar killar.”

”Hur som helst skulle det vara väldigt sjysst av dig om du kunde låta henne gå. Fast hon har varit jävlig mot dig. Hennes föräldrar är väldigt oroliga.”

”Är min mamma väldigt arg?”

”Nej, hon är bara orolig för dig.”

”Pappa då?”

”Han också. Jenny – det blir inte bättre av att du tar gisslan. Kom ut så ska vi se till att du får hjälp.”

”Du fattar inte. Du har ingen aning om hur det är.”

”Det kan du inte vara säker på.”

”Du, mobilen håller på att ladda ur. Ni kan sluta tjata nu. Om du vill prata med mig, får du komma in. Utan något vapen.”

Innan han visste vad han tänkte göra, hörde Niillas sig själv svara flickan.

”Okej.”

Det blev tyst i luren och Niillas avslutade samtalet.

”Jag ska gå in.”

”Vänta lite nu. Vad säger du?”

”Hon ville att jag skulle komma in. Det är den första öppningen vi har fått. Hon låter inte lika slutgiltig längre. Hon frågade efter sina föräldrar. Det tolkar jag som att hon börjar ångra sig. Om jag går in -”

”Hon kanske skjuter direkt.”

”Ge mig en skyddsväst. Jag bedömer situationen så att jag kan få henne att släppa Therese. Låt mig få försöka. Jag gör det på egen risk.”

”Det gör du inte alls. Du kan inte ta den typen av beslut. Jag är faktiskt din chef.”

”Eva – jag tror jag kan nå henne.”

Alldeles intill Niillas öra hörde han Jannes hesa röst fräsa en invändning.

”Det där är för helvete helt kört. Är du galen? Eva, du kan inte låta honom gå in.”

Karins ljusa röst lät som den höll på att brytas.

”Nej, Eva, låt honom inte gå.”

”Tyst nu båda två. Niillas och jag går ut ett tag. Stanna här.”

Eva stängde dörren bakom dem.

”Är du helt säker? Du är på det klara med att vi kan behöva gå in ändå? När du är där inne?”

”Jag fattar det. Men jag tror det här är enda chansen. När hon föreslog det, kunde jag inte tacka nej.”

”Det här kommer jag att få skit för, men okej. Gå in då.”

Hon gick bort till ledaren för insatsstyrkan och frågade efter en skyddsväst. De hade ingen extra, och ingen verkade beredd att lämna sin. En av de uniformerade kollegorna kom tillbaka med en lätt skyddsväst.

”Den där duger inte. Hon har en älgstudsare.”

”Det är det enda ni har. Vi får inte lämna ifrån oss vår utrustning. I så fall får ni vänta medan jag skickar tillbaka en man att hämta en extra.”

”Jag gör det ändå. Vi har inte tid att vänta.”

Eva kände att situationen höll på att gå ifrån henne. Om något hände Niillas skulle hon få stå tills svars för det. Dessutom skulle hon behöva leva med hans liv på sitt samvete. Men även om Therese var en vidrig unge var det ju hennes skyldighet att få ut henne levande om det bara var möjligt. Dessutom skulle hon helst vilja ta Jenny levande också. Att polisen skulle börja skjuta minderåriga var inte att tänka på.

”Okej.”

Niillas tog på sig skyddsvästen, fast de visste allihop att det var onödigt. Men kanske visste inte Jenny hur tunn den var. Det kunde ju få henne att avstå från att skjuta. Eller så – med tanke på hennes kunskaper i skytte – skulle hon sikta på huvudet. I vilket fall som helst riskerade Niillas livet och de hade ingen aning om hur stora hans chanser var att nå fram till flickan.

Han gick raka vägen fram till dörren, långsamt och med händerna där Jenny måste kunna se dem. Inget hände. Inifrån byggnaden var det tyst. När han tryckte ner handtaget kände han att det tog emot lite. Hur gärna han än ville lösa situationen, kunde han inte helt kontrollera sin rädsla. Vilket ögonblick som helst kunde en grovkalibrig kula tränga in i honom.

Dörren gick upp och inget hände. Han gick genom en farstu och så såg han flickorna. Jenny satt i en soffa, och på golvet nedanför henne stod Therese på knä. Den tidigare så arroganta och utmanande flickan var helt förändrad. Hon skakade i hela kroppen av skräck och hennes ansikte var randigt av makeup och tårar. Men den största skillnaden var att hennes hår var avskalat. Någon hade massakrerat hennes axellånga hår så hon såg ut som en lägerfånge, men med skråmor och revor här och där på hjässan.

Jenny vände sig om och såg rakt in i ögonen på Niillas. Hon höll fortfarande älgstudsaren riktad mot Therese.

”Gå och sätt dig där borta.”

Hon pekade bort mot ett fönster som vette ut mot biljardhallen. Där stod en fåtölj. Det var kanske fyra eller fem meter från henne. Långsamt och försiktigt gick Niillas dit bort och satte sig.

”Jenny, nu när jag är här, kan du väl låta Therese gå?”

”Varför det?

”Jag kom ju som du sa. Nu kan väl du göra något för mig?”

”Hon har skämt ut mig på hela skolan. Det var hon som berättade för alla de andra – och det var hon som började kalla mig för hora.”

”Hon är skyldig dig en ursäkt, men jag tror inte att du vill döda henne, egentligen. Det var inte hon som våldtog dig. Låt henne gå.”

Jenny ryckte till när hon hörde ordet som hon antagligen hade försökt undvika i sina tankar. Niillas kunde förstå hur hon kände det.

Så vände hon sig mot Therese igen och Niillas hoppades att han inte fått henne att skynda på sin plan, om den nu innebar att döda Therese.

”Be om ursäkt då. Du hörde vad han sa. Vad heter du, sa du?”

”Niillas. Jag känner din klassföreståndare. Hon var min klassföreståndare en gång också.”

”Okej. Therese. Be mig om ursäkt då. Som Niillas säger.”

”Förlåt. Jag är väldigt ledsen.”

”Ja, nu kanske. När jag kan döda dig när som helst. Som jag dödade Peter och Marko och de andra.”

Therese började gråta igen. Tårar och snor blandades med mascara. Nu såg hon knappast ut som den sexgudinna som hon nog trodde sig vara. Om man nu kunde gå efter hennes beteende tidigare under dagen.

”Hon har i alla fall bett om ursäkt nu. Låt henne gå.”

Jenny petade med gevärspipan i nacken på Therese och då hörde Niillas hur något rann nerför benen på den snaggade flickan.

”Jenny. Du har ju lärt henne en läxa nu. Låt henne gå. Så kan de andra tjejerna få höra det också.”

”Ja. Gå då. Fy fan, du sa att jag var ful. Om du kunde se dig själv skulle du inte vara så jävla mallig.”

”Therese. Gå ut nu. Det finns folk där utanför som kommer att ta hand om dig. Dina föräldrar är där. Det är okej. Eller hur, Jenny?”

”Ja. Stick för fan.”

På ostadiga ben reste sig Therese upp och vinglade ut i farstun. Hon vände sig hela tiden om och såg med skräckfyllda ögon mot Jenny. Men Jenny verkade ha förlorat intresset. Gevärspipan pekade neråt. Niillas funderade på om han kunde kasta sig över henne och ta vapnet ifrån henne, men bestämde sig för att det var för riskabelt.

När dörren slagit igen bakom Therese vände sig Jenny mot Niillas igen.

”Du kanske ska gå också. Jag tror inte du vill vara med och se på nu.”

”Vad tänker du göra?”

”Vad tror du? Du sa ju själv vad som hade hänt. När jag vaknade fattade jag vad de hade gjort. Jag – trodde att Marko gillade mig. Han sa det. Men nu fattar jag att han inte gjorde det. Och så lät han sina kompisar -”

”Jenny, jag förstår att det där var fruktansvärt och att du inte mår bra alls just nu. Men det blir bättre. Gör inget -”

”Hur fan vet du det?”

”För en tid sen hände det en sak. Jag – kände att jag inte ville fortsätta att leva. Men – innan jag hade gjort något åt det, så – ändrade jag mig. Jag förstod att det finns saker kvar i livet som jag vill uppleva.”

Jenny fixerade honom med en blick som verkade alldeles svart. Niillas fick onda aningar. Han hade sett andra som såg ut så där. Vanligtvis alldeles innan de gjorde något desperat. Han måste få Jenny att fortsätta prata.

Men innan han kommit på något att säga, började Jenny tala igen.

”Det är du som är han – Snuten som blev -”

Niillas kände hur han blev alldeles kall inuti. Det kändes torrt i munnen. Visste hela stan om vad som hade hänt honom?

”Är det sant?”

Han klarade inte av att möta Jennys blick igen. Ett ögonblick satt han som förlamad utan att kunna komma på något att säga. Men till slut nickade han.

”Du, det är lugnt. Jag ska inte säga något om det. Men om jag hade vetat att det var du, skulle jag ha bett den där Eva att få prata med dig direkt.”

Niillas tog ett par djupa andetag och försökte påminna sig om varför han var där. Hur han än kände sig, hade han ju ett jobb att sköta. Det var därför han fått förtroendet att fortsätta arbeta med den här utredningen.

”Okej, då pratar vi då.”

”Jag visste att du skulle förstå. Du är inte som de andra. Som hon, din chef eller den där gamla tanten. Hon skulle aldrig fatta. Men då fattar du väl att jag inte kan fortsätta nu. Efter det som har hänt.”

”Tycker du inte att jag förtjänar att leva då?”

”Vad menar du?”

”Jag berättade ju att jag nyligen funderade på att ta mitt liv. Men jag insåg att jag har faktiskt rätt till ett liv, jag också. Och om jag dog, då skulle han ju vinna.”

”Du gör som du vill. Jag har ju redan hämnats på de där som gjorde det. Men du kan inte få mig att ändra mig. Förresten kommer dina snutkollegor låsa in mig.”

”Du kommer att få sluten ungdomsvård. Har du fyllt femton?”

”Nej, inte förrän i december.”

”Det kan inte bli fängelse då. Du är minderårig. Du kommer att få gå i skolan och träffa dina föräldrar. Och du kommer att vara ute igen innan du är så gammal att det är för sent att göra något av ditt liv.”

”Om du hade fått chansen, hade du velat döda han som gjorde det?”

Niillas tvekade, så nickade han.

”Då fattar du varför jag gjorde det. De sa – att jag var ful, men att de inte hade någon annan just då. Och att jag skulle vara tacksam för ingen annan skulle vilja ha mig.”

I tystnaden som följde visste inte Niillas om Jenny väntade sig ett svar eller inte, men utan att han mindes att han börjat, hörde han sin egen röst ta vid där hennes slutat.

”Jag minns inget av vad som hände den där natten. Inte förrän jag vaknade – Men så fick jag höra att han hade sagt att jag –

Rösten bröts och han kunde inte fortsätta.

Jenny lyssnade uppmärksamt.

”Att det var jag som ville. Men det är inte sant. Jag är inte intresserad av män.”

”Jag var kär i Marko, inte de andra. Jag skulle aldrig ha gjort det med alla de andra.”

”Det var inte ditt fel.”

”Inte ditt heller.”

Niillas kände hur det brände till i ögonen.

”Men jag satt ju där och drack med honom. Lät honom bjuda mig på en öl. Han kanske trodde -”

Till hans förvåning kommenterade Jenny.

”Nej, det gjorde han inte. Du är ju inte bög. Han bara ljög.”

”Det gjorde de där killarna också. Du har ingen anledning att vara tacksam. Och förresten är du inte ful heller. Inte alls.”

Jenny såg allvarligt på honom. Så nickade hon.

”Okej då.”

Plötsligt stod hon framför honom, med geväret riktat mot golvet. Hon räckte fram det till honom. Niillas tog emot det, säkrade det och tog ur ammunitionen. Så la han ner det på golvet.

”Ska vi gå ut då?”

”Okej. De kommer väl inte att skjuta?”

”Nej. Självklart inte. De kommer ju att se att du inte har geväret längre.”

Niillas la armen om hennes axlar och ledde ut henne genom dörren. Där utanför kom fyra uniformerade kollegor och tog hand om henne. Niillas såg att hennes mamma kom springande och han såg också hur kollegorna backade lite så mamman fick krama sin dotter. Bakom henne väntade pappan. Han la också armarna kring sin dotter, innan de fick stå och se på när poliserna förde bort henne.

En bit bort satt Therese i en öppen ambulans, med en grå filt över axlarna. En ambulansman stod och ägnade sig åt hennes huvudbotten och hennes föräldrar stod på andra sidan, böjda över henne.

Niillas blev lämnad kvar där han stod. Han kände sig tom inuti. Plötsligt kom någon springande och drog honom intill sig. Han stelnade till, men så märkte han att det var Eva. Hon släppte honom för övrigt nästan genast. Bakom henne kom Karin och hon kramade Niillas så länge att han började känna sig kvävd. Han såg Janne stå bakom henne och le en aning fåraktigt. När Karin släppte honom, sträckte Janne fram en hand. Niillas tog den och skakade den. Det kändes absurt att stå så här och kramas som efter en match. Och så handskakningen med domaren. Fast Janne var ju en lagmedlem. En av de mer hämmade typerna.

Efteråt, när alla formaliteter var avklarade satt de vid konferensbordet och såg på varandra. De kände sig rätt möra, men allt som allt kändes det ganska bra också.

Janne gäspade stort och Karin började plocka med sin jacka. Så reste sig Janne och såg på de övriga.

”Ska vi gå och ta några öl?”

Något budskap utbyttes mellan Karin och Janne, men det var Eva som svarade först.

”Jag vet inte. Egentligen borde jag hem. Fast – Lasse har nog gått till skolan nu och Ingemar till jobbet. Så varför inte?”

Karin reste sig också upp och tog på sig jackan.

”Ja, det kan jag väl göra.”

Plötsligt mindes Niillas hur Jenny så tydligt hade identifierat honom. Alla visste. Det kändes inte bra att gå ut till något ställe där allmänheten kunde se honom och undra, spekulera och skvallra. Förresten borde han hem och se till Rapp. Under den här tiden hade han försummat sin hund, det visste han.

”Nja, jag är rätt slut. Jag ska nog hem och rasta hunden och så.”

”Vi kan väl ta det hemma hos mig? Ditt hus är ju på vägen. Ta med jycken. Det stör inte mig. Om det är okej med dig, Karin? Du var väl allergisk?”

”Ja, mot katter. Det är inte så farligt. Bara den inte kommer upp i ansiktet på mig.”

”Rapp är rätt väluppfostrad.”

”Då så. Då är ni välkomna hem till mig. Jag har faktiskt en del öl i kylen så det är bara att komma.”

”Jag kan köra.”

”Tack, Eva, men jag ska nog ta min egen bil. Hur är det med er, Karin, Niillas?”

”Tack, jag åker gärna med Eva.”

”Jag också då. Du vet ju var jag bor?”

”Ja, visst.”

Janne körde i förväg, och så stannade Eva utanför Niillas hus. Han var inte inne länge. Det tog inte lång stund att rasta hunden i trädgården. Den hoppade lydigt in i bagageutrymmet bak.

När de kom fram till Jannes hus, hade han redan plockat fram. Det stod faktiskt glas framför varje plats. Eva hade föreställt sig att öl dracks direkt ur burken hemma hos Janne, fast det kunde ju ha varit det faktum att han väntade gäster som hade fått honom att tänka på serveringen.

Eva vände sig till värden.

”Du, jag kör. Har du något annat till mig?”

”Ja, det ska jag väl ha. Ett ögonblick.”

Han försvann ut i köket och återvände snart med en tetrapak Jokk i ena handen och en flaska mineralvatten i den andra.

”Duger det här?”

”Visst.”

”Jag kan ta lite av det där också.”

Karin sträckte sig efter flaskan med mineralvatten.

En stund ägnade de sig bara åt att prata och skratta och dricka. Men tröttheten började smyga sig på dem. Dessutom märkte Eva snart att något pågick mellan Karin och Janne. De utbytte blickar. ”Råkade” komma åt varandra där de satt mitt emot varandra. Så uppenbart. Eva började känna sig som det femte hjulet under vagnen.

”Nej, nu ska jag nog hem i alla fall. Lasse är nog där ganska snart. Klockan är ju – över två. Vart tog hela gårdagskvällen och natten vägen?”

”Och morgonen och förmiddagen då? Okej, då ska vi väl bara skåla för dagens hjälte. Niillas.”

Niillas kände hur det hettade till i kinderna. Han kände sig inte som någon hjälte. Bara tanken på att han råkat få så bra kontakt med Jenny på grund av deras gemensamma erfarenhet fick det hela att kännas ännu mindre heroiskt. Dessutom skrämdes han av att han så spontant hade haft samma önskan som Jenny, att döda den som fått dem att känna sig så här. Den samhörighetskänslan med en brottsling ville han inte ta åt sig äran för.

Men Karin och Eva tog upp skålen och så sa de några berömmande ord om honom.

”Tack, men det känns inte alls så där. Jag vill bara gå vidare.”

”Ja. Visst. Självklart. Vem vill åka med mig?”

Karin såg sig lite generat omkring.

”Nej, det är så fint väder, så jag går nog. Men tack i alla fall.”

”Niillas?”

Han öppnade munnen för att säga att han och Rapp skulle gå, de också, om nu Karin alls hade för avsikt att gå. Det såg inte så ut. Men så ändrade han sig.

”Jag kan följa med.”

”Okej. Tack ska du ha, Janne. Vi får slutföra rapporteringen i morgon. Ingen av oss orkar väl fortsätta i kväll. Vi ses.”

”Ja, det gör vi.”

Så fort Eva var ensam med Niillas vände hon sig om mot honom, med ett bestämt uttryck i ansiktet.

”Du. Gör aldrig om det där. Jag har aldrig förlorat någon under mitt befäl, och jag vill inte göra det heller.

Han öppnade munnen för att försvara sig, men hon hann före.

”Men det här gjorde du bra. Det kunde ha gått väldigt illa. Jag ska rekommendera att du får gå på en kurs i förhandlingsteknik.”

”Varför det? Är det någon sorts tröstpris?”

Han undrade var den där bittra tonen kom ifrån. Eva var ju faktiskt vänlig mot honom, för en gångs skull.

”Tröstpris? Nej, jag vill bara inte slösa bort en värdefull resurs. Jag tror du har mer att ge och vi skulle vinna på det allihop.”

Efter en lång tystnad nickade han. Eva stannade utanför hans hus. Han sneglade tveksamt ut genom dörren. Tanken på att gå in och sitta där ensam, kändes inte tilltalande.

Eva studerade honom eftertänksamt.

”Vill du följa med hem en stund?”

Niillas stirrade förvånat på henne. Det där hade han inte väntat sig. Hans första reaktion var ändå att tacka nej, men så kunde han inte förmå sig till det.

”Ja. Om du är säker på att det är okej.”

”Visst. Det är inget besvär. Du kan få sova på soffan. Ibland har min bror gäster och Sara har sovit över hos Lasse.”

Hon kunde ha bitit sig i tungan. Sara skulle bara påminna Niillas om hennes pappa.

Det verkade i alla fall som hon menade allvar. Hellre än att tillbringa ännu en svår natt ensam, bestämde han sig för att tacka ja.

”Okej.”

Eva hade gissat rätt. Lasse var redan hemma. Han satt inne på sitt rum, framför datorn, fast det var så fint väder ute.

”Gå in bara, Niillas. Men ta inte av kopplet än. Lasse – stäng in katten. Niillas har med sig sin hund.”

”Ja.”

Lasse gick upp för att stänga dörren. Katten låg som vanligt på hans säng, i solstrimman.

”Och gå ut en stund. Ser du inte att solen skiner?”

”Ja, sen.”

Men han kom i alla fall ut och hälsade. Mest på hunden, noterade Eva, men det var ju ändå ett steg i rätt riktning.

”Vad fin han är. Vilken ras är det?”

”Jämthund. Det skulle väl ha varit en Norrbottenspets, men – det blev bara så här.”

”Jaha. Kul. Får jag ta med han ut i trädgården en stund?”

”Ja, men håll grinden stängd. De här hundarna har jaktinstinkt. Han får inte ge sig iväg.”

”Nej, det är lugnt. Så ni lever i alla fall. Jag hörde på radion om er. Häftigt. Som i en amerikansk deckare. Och så är det rätt coolt att mördaren går på vår skola.”

”Jo, fast det är aldrig lika kul på riktigt. På riktigt kan folk dö.”

”Men det gjorde det väl inte?”

”Jo, ett av offren på sjukhuset dog just. Men de andra två kommer att klara sig. Det kommer på nyheterna i kväll.”

”Jaha.”

Lasse försvann ut med hunden.

”Jag frågade Jenny och Tiimo var aldrig med vid övergreppen. I alla fall inte mot Jenny. Men hon på sjukhuset påstod att han inte gjorde sånt alls. Så där var det nära att en oskyldig fick sätta livet till. Och tjejen förstås. Henne hade väl Jenny inget otalt med. Fast hon såg henne aldrig. Om hon gjort det vet jag inte vad som hade hänt.”

”Nej, det är svårt att gissa sig till.”

Han ville inte prata om det där med hämnden. Om han tillät sig att fundera på det, skulle han börja se för sig hur han slog och sparkade ihjäl Johan Ek och en sån person ville han inte vara.

”Vill du ha något? Vatten? Eller något att äta?”

Niillas tvekade. Tanken på mat var inte tilltalande, men han hade å andra sidan inte ätit på nära tjugofyra timmar.

”Ja, kanske en macka då. Förresten, kan jag få göra något åt Rapp?”

”Ja, vad vill du ha?”

”Vad som helst. En ostmacka eller två, går bra.”

”Han kan få av kattens torrfoder.”

”Nej, då äter han nog upp alltihop för er. Det är förresten bra att du håller katten instängd. Rapp är lydig, men en katt skulle han nog inte kunna motstå.”

”Jag förstod det.”

De gick ut i köket och började plocka fram lite av varje ur skåpen. När de var färdiga med föreberedelserna satte de sig ner vid bordet.

”När jag var där inne hos Jenny – det var en sak som jag inte tog med i rapporten.”

”Jaha.”

”Hon – visste vem jag var. Det verkar som alla vet om det.”

”Ja, jag har märkt det. Jag är ledsen. Jag trodde faktiskt att morden skulle överskugga allt annat.”

”Det är ju inte ditt fel.”

Fast Eva kände ändå någonstans att det hade med henne att göra. Om nu Johans illvilliga förklaring var sann. Det var omöjligt att säga vad som var sant och vad som var lögn i hans komplicerade nät av historier.

Samtalsämnet besvärade dem båda, så de skyndade sig att hitta något nytt att prata om. Eva mindes plötsligt att Jennys klassföreståndare en gång hade varit Niillas också.

”Vilket sammanträffande att du och Jenny hade samma klassföreståndare.”

”Ja. Kanske. Hon har hållit på i många år. Det var en snäll tant. Ställde alltid upp för sina elever. Andra också. Men hon – visste alldeles för mycket om hur vi hade det hemma.”

”Jaha. Ja, lärare brukar ju få reda på allting.”

Hon undrade vad det var som Niillas inte ville berätta, men hon tyckte inte hon hade rätt att snoka. Något privatliv hade han ändå rätt till. Hon visste alltför väl hur det var att bära på mörka hemligheter. En dag kanske hon skulle kunna berätta för någon om Tommy och det faktum att hennes son kanske bar på samma anlag som sin pappa. Men inte nu. Allt som hade hänt de senaste veckorna räckte.

Hon kände att ögonlocken började falla ihop. Det var dags att få lite sömn. Annars skulle det bli svårt att klara morgondagen. Det skulle bli fler mediakontakter. Antagligen skulle Rikskrims man detaljstudera varenda åtgärd hon vidtagit. Trots att fallet var löst, var det här bara början på en lång period av tråkigheter, det kände hon på sig. Fast idag ville hon bara tänka på att hon faktiskt hade lyckats. Niillas hade lyckats.

”Jag ska nog gå och lägga mig nu. Men först plockar jag fram sängkläder och så till dig.”

”Inget besvär för min skull.”

”Det är ingen fara. Om du vill se på tv eller ta något i kylskåpet så gör det bara. Om Ingemar kommer in innan du somnar kan du ju säga hej. Men han känner ju dig. Det ordnar sig.”

”Tack.”

Det var betydligt mer än bara sovplatsen han tackade för, men han visste inte hur han skulle kunna uttrycka sig, och för övrigt visste han inte heller om han ville prata om det.

För ögonblicket var det tillräckligt att han hade räddat åtminstone två liv och han stod fortfarande på benen. Vad än Johan Ek hade hoppats göra mot honom, hade han inte knäckt honom. Han skulle inte få ta ifrån honom det liv han hade kvar. Så länge han hade jobbet och kollegorna, hade han ett liv som var värt att leva. Han skulle inte låta sig stoppas av det som hänt.

Fast han var så trött, kände han ändå en viss tillförsikt inför framtiden. Om bara inte drömmarna kom igen. Om han kunde stänga ute bilden av Johan Eks flinande ansikte. Han försökte byta ut det mot Evas vänliga leende, men just nu såg han bara Jennys uttryckslösa ansikte. Om han la det på minnet, och de djupa svarta brunnarna som var hennes ögon, skulle han inte frestas att försöka hämnas. Det var inte sån han var. Han kunde gå vidare ändå. När han sträckte ut sig på soffan, somnade han nästan genast.

SLUT

© Tonica