| Huvudpersoner: | Julie, Adam, Nikolai, Jimmy |
| Beskrivning: | Jimmy har problem, men Julie kan faktiskt hjälpa honom också. |
Jimmy drog igen jackan och vek upp kragen. Det började bli riktigt kallt nu. Han halvsprang över gården på baksidan av hotellet. Dörren till köket stod öppen och ljuset inifrån såg inbjudande ut. När han kom närmare såg han att någon stod lutad mot väggen en bit bort från dörren. Lasse var förstås redan här och stod och rökte en stund innan arbetsdagen började på allvar.
”Hej, Lasse.”
”Hej.”
Den där rösten. Jimmy frös till, fast hans jacka var fodrad och efter språngmarschen över gården hade han börjat svettas lite.
”Den där Lasse – är det han som – bestämmer här?”
”Vad gör du här?”
Jimmy insåg att hans röst inte alls lät respektingivande. Han hostade snabbt, i förhoppningen att hans nästa ord inte skulle låta halvt om halvt som en viskning.
”Lite artigare kan du nog vara. Nu när du har blivit en fin, respektabel medborgare med fast jobb. Hur mår du, Viktor? Jo, tack, jag mår bra. Hur mår du själv, Jimmy, min vän?”
”Jag sa – vad gör du här?”
Jimmy hade ryckt upp händerna ur jackfickorna och stod nu beredd på – vad nu Viktor kunde hitta på. Plötsligt kastade Viktor sig fram och tog tag i honom och lyckades pressa upp honom mot väggen. Hans ansikte var nu så nära att Jimmy kände skäggstubben riva honom på kinden och Viktors andedräkt brände mot hans hud. Viktor stod kvar så en stund, fast Jimmy kämpade för att komma loss. Till slut greps han av panik och körde upp knäet i skrevet på Viktor.
En lång rad halvkvävda svordomar hördes ur mörkret. Jimmy drog sig närmare dörren. Trots allt ville han hellre att Lasse skulle märka vad som pågick, även om det innebar att han fick skämmas ännu mer för sin bakgrund. Om det behövdes, kunde Lasse kalla på vakterna. Men Viktor verkade inte ha mer att komma med nu. Inte fysiskt i alla fall.
”Du ska akta dig jävligt noga, Jimmy. Så här ska du inte behandla mig. Vi ses. Ha det så kul – på jobbet.”
Nu hördes äntligen något inifrån köket.
”Jimmy? Är det du? Varför står du där ute så länge? Vi väntar ju på dig.”
”Jag kommer.”
Andfådd och med hettande kinder, slank Jimmy in genom dörren och försökte ta sig förbi Lasses stadiga gestalt. Men det var hopplöst. Han kände Lasses blick borra sig in i honom och tittade bort. Det hjälpte inte ett dugg.
”Vad är det? Har det hänt något?”
”Nej. Inte alls. Jag skyndade mig bara lite, för det var så kallt.”
”Jaha. Du skyndade dig, och därför håller du på att komma för sent. Okej. Men du – om det är något som gäller hotellet så förstår du nog att du är skyldig att berätta.”
”Ja. Jag fattar. Men det är faktiskt inget.”
Lasse nickade, men det syntes lång väg att han inte var övertygad.
”Du säger det. Ja, ja. Sätt igång då. Du kan börja med att skära salladen.”
Så gick arbetet i ett, ända tills lunch, då Jimmy fick en kort stund för sig själv. Han hade ingen aptit, men han passade på att fundera igenom Viktors besök.
I och för sig hade han vetat att Viktor var ute. De hade ju träffats en gång tidigare, sen Viktor blivit frisläppt. Då hade Viktor visserligen inte varit direkt vänlig, men det var han ju aldrig. Jimmy hade då hoppats att han aldrig skulle få se sin gamle cellkamrat mer. Det här att Viktor dök upp igen kunde bara betyda att han hade något på gång. Tänk om vad det än var han höll på med kunde vara ett hot mot hotellet? De enda alternativen Jimmy kunde komma på var antingen att Viktor ville honom något – eller att han planerade något mot hotellet.
I så fall hade Lasse rätt. Han var skyldig att rapportera det. Om ett stort rån inträffade och han kunnat göra något för att förhindra det var han ju mer eller mindre medskyldig. Men att gå in till Adam och berätta om Viktor var otänkbart. Adam skulle nog inte fråga så mycket om Viktor, men ändå – Jimmy fasade för att råka ut för just en sån situation. Kanske kunde han berätta för Lasse, men samma sak gällde där. Lasse skulle kanske fråga om Viktor och vad sa han då?
Han hade verkligen en rent otrolig otur. Nu hade han fått ett fint jobb på en trevlig arbetsplats och så måste Viktor dyka upp just här. Det var nästan som någon hade meddelat Viktor var han var, eller – Jimmy mådde nästan illa – eller så hade Viktor låtit någon spana efter honom. I vilket fall som helst, när Viktor en gång fått tag i honom, skulle han inte släppa taget.
Den första tiden i fängelset hade Jimmy haft tur. Killen som han delade cell med skulle snart bli frigiven och han hade huvudet fullt av planer för framtiden. Han brydde sig knappast om att sätta sig i respekt mer än så mycket att Jimmy inte stack upp.
Det blev helt annorlunda när de satte honom hos Viktor. Redan första dagen hade han sett vilka kalla, okänsliga ögon Viktor hade. När de blev ensamma, hade Viktor tagit struptag på honom och precis som i morse, pressat upp honom mot väggen. Så hade han stått så länge att Jimmy greps av panik och började kämpa för att få luft i lungorna. Han hade sparkat med benen och försökt komma loss. Men Viktor rörde sig inte en tum.
Så hade han äntligen släppt taget. Jimmy hade hostat och nästan kräkts. Han hade stått framåtlutad och andats djupt en lång stund. Men Viktor var inte färdig med honom. Nu tog han tag i Jimmys överarmar och knuffade honom bakåt mot väggen igen. Han hade stått en stund och iakttagit Jimmy med en uttryckslös blick i ögonen. Utan förvarning hade han slagit Jimmy hårt i magen. Den här gången sjönk han ner på golvet. Det hade gjort så ont att det svartnat för ögonen.
”Du, lillen. Bara så du vet det – här bestämmer jag. Vill du ha något, då kommer du till mig. Om jag vill ha något – då säger jag till. Är det uppfattat? En sak till – du vet inget. Fattar du? Om plitarna frågar så vet du inget och har inte hört eller sett något. Hör du vad jag säger?”
”Ja.”
”Bra. Förhoppningsvis behöver vi inte ha den här konversationen en gång till. Men om du är så korkad att du inte fattar nu direkt – då kan jag köra en liten demonstration igen.”
”Nej, det är lugnt. Jag fattar.”
Sen hade inte Viktor sagt något mer på en stund, utan bara stått och sett på Jimmy med en blick som fortfarande kunde dyka upp i Jimmys mardrömmar. Det var inte bara det han sagt utan hur han sa det. Och så resten. Det han aldrig sa något om, men ändå gjorde.
”Jimmy? Hur är det?”
Jimmy ryckte till och tappade tallriken och gaffeln i golvet. Skamsen böjde han sig ner och började plocka upp porslinsskärvorna.
”Jag menade inte att skrämma dig. Det är någon som frågar efter dig där ute.”
Jimmys ansikte förlorade all färg och ett ögonblick blev Lasse rädd att killen skulle rasa ihop. Var han sjuk eller något? Så slog en tanke Lasse och han tog ett rejält tag i Jimmys ena handled och drog honom på fötter. Innan Jimmy hann fatta vad han höll på med, drog Lasse av Jimmy den vita rocken och drog upp ärmen. Han studerade armvecket noga.
Jimmys ansikte återfick blixtsnabbt färgen och han slet tillbaka sin arm.
”Du kunde ha frågat.”
”Och du hade svarat sanningsenligt?”
”Ja, det hade jag.”
Lasse granskade Jimmy noggrant. Jo, det kanske var sant. Jimmy värderade det här jobbet alldeles för högt för att göra något så dumt som att börja knarka. Eller kanske fortsätta att knarka, om han nu använt något tidigare.
Nu hade Jimmy återfått något av sin självkontroll.
”Förresten betyder det där ingenting. Armvecken? Man kan injicera nästan var som helst. Vill du att jag ska berätta var?”
”Det behövs inte. Jag fattar att det inte alltid syns utanpå. Håll upp handen med handflatan uppåt.”
”Om du inte litar på mig kan du ju gå till chefen och säga till honom att begära ett drogtest.”
”Gör som jag säger nu.”
Jimmys ögon smalnade, men han höll utstuderat lugnt upp handen en aning för nära Lasses ansikte. Handen darrade inte det minsta.
”Var det något mer?”
Tonen var på gränsen till oförskämd, när man tänkte på att Jimmy faktiskt pratade med sin närmaste chef.
”Ett ögonblick.”
Lasse tog tag i Jimmys haka och stirrade in i hans ögon. Jimmy höll på att gripas av panik igen, men på något sätt lyckades han hålla sig själv under kontroll. Han blängde tillbaka. Till slut släppte Lasse taget.
”Okej. Jag ber om ursäkt men jag har faktiskt ett ansvar inför ledningen.”
”Jag kan frivilligt lämna ett prov, om du nu misstror mig så.”
”Gör det om du vill. För min del är saken utagerad. Men om något händer och jag får veta att du är inblandad, kommer jag att personligen se till att du ställs till svars.”
Det kändes hemskt att Lasse inte trodde på honom. Han hade faktiskt trott att de börjat lära känna varandra och åtminstone respektera varandra. Lasse, som han beundrade så.
Jimmy fortsatte plocka upp skärvorna från golvet, men Lasse lät honom inte fortsätta.
”Jag sa ju att du har en besökare.”
Än en gång såg Lasse den där sjukliga färgskiftningen. Även om det inte hade med droger att göra var något fel. Tänk om grabben var sjuk på riktigt? Men Lasse trodde inte det. Snarare var han orolig för något. Det kunde vara något helt privat och i så fall var det Jimmys egen sak. Men om det hade något att göra med jobbet –
”Gå du bara, så fixar jag något nytt åt dig.”
Halsen hade snört sig samman, så Jimmy fick harkla sig lite för att få rösten tillbaka.
”V-vem är det?”
”Det får du väl se.”
Jimmy skyndade sig ut i köket igen. När han hunnit en liten bit såg han Julie stå innanför dörren. Han blev så lättad att han nästan blev yr. Inte Viktor. Julie.
Hon log över hela ansiktet och Jimmy kände hur han slappnade av lite. Ändå insåg han efteråt att han nog sett spänd ut.
”Vad är det?”
”Vad menar du?”
”Är du inte glad att se mig?”
”Jo. Vad gäller det?”
Julie tog sig en ordentlig titt. Jimmy verkade inte glad alls, men hon hade en känsla av att det inte hade något att göra med hennes ankomst.
”Jag hade bara vägarna förbi och så tänkte jag titta in och höra hur det går.”
”Det går fint. Kul att se dig igen.”
”Förresten, kan vi inte träffas i baren efter jobbet? När du är klar här alltså.”
Jimmy funderade lite. Just nu, när Viktors återkomst hängde över honom hade han svårt att koncentrera sig på sitt privatliv, men han ville ändå inte missa chansen att träffa Julie privat. Dessutom skulle hon väl börja undra om han bara vägrade.
”Jo, gärna.”
”När är du klar i dag då?”
”Vid sextiden.”
”Då så. Ska vi ses inne i baren?”
”Visst.”
Efter ytterligare ett av Julies varma leenden försvann hon igen. Resten av dagen kände sig Jimmy iakttagen och övervakad hela tiden, fast det kanske var inbillning. När Lasse hade sagt ifrån, brukade det räcka med det. Han hängde inte på en hela tiden den dagen eller veckan. Han var åtminstone inte långsint.
När Jimmy till slut var klar med att diska och ställa undan de sista sakerna, var klockan nästan kvart över sex. Han hoppades att Julie inte skulle ha tröttnat och gett sig iväg igen. Efter en sista avvaktande blick på Lasse, hängde han av sig den vita rocken och torkade händerna.
När han kom till baren satt inte Julie där. En känsla av dov besvikelse fyllde honom. Hon hade inte väntat. Det var lika bra att han gick sin väg igen. Han behövde ändå tänka igenom alltsammans. Just som han skulle vända och gå, vinkade Nikolai glatt till honom.
”Hallå, Jimmy. Sätt dig. Julie bad mig hälsa att hon blir lite sen. Det var något krångel med bokföringen. Hon lovade hjälpa Adam lite.”
Överrumplad satte sig Jimmy ner på en av barstolarna. Då hade hon inte struntat i honom i alla fall. Kanske skulle han ta en öl och varva ner lite medan han väntade.
Utan att fråga hällde Nikolai upp en Carlsberg åt honom och han tog en klunk. Så blev Nikolai upptagen längre bort. Det verkade vara något mindre problem som en av hans underlydande inte kunde hantera på egen hand. Jimmy tog en klunk till och kände hur han började slappna av lite. Någon satte sig intill honom. Han såg inte upp utan fortsatte bara att titta på Nikolai och den andre anställde som verkade argumentera om något.
”Snygg kille.”
Jimmy satte sista klunken i halsen och började hosta och spotta. Viktor igen. Vad skulle han göra nu?
”Den där blonde. Det är visst en av ägarna? Nikolai? Ja, det heter han. Som sagt, snygg kille. Men vek. Han skulle inte klara sig ett dygn innan för murarna. Fast – han skulle ju kunna få en beskyddare. Det är ju så det fungerar. Som du vet, Jimmy, min vän.”
”Vad vill du?”
”Ingenting. Varför skulle jag vilja något? Jag är bara här för att ta mig en öl, som du, Jimmy.”
”Och när du har tagit den, ska du gå härifrån. Det finns inget att hämta här.”
”Inte det? Där har du fel. Jag har faktiskt lite affärer att diskutera med den blonde där borta. Lille Nikolai.”
”Vad då för affärer?”
”Det är väl inte din sak. Ta det lugnt nu. Bli inte svartsjuk, bara. Jag har inte glömt bort dig.”
”Stick härifrån.”
”Vad sa jag om den där attityden, Jimmy? Inte så grinig nu. Hur länge sen är det du fick något egentligen? Jag trodde du satte på den där brunetten. Nikolais syster. Det är en verkligt läcker brud. Jag skulle inte ha något emot att få lite själv också. Fast det är klart, du kanske inte klarar av henne? Inte tillräckligt mycket man för en sån sexig brud. Det är nog bäst att du lämnar såna som henne till männen, Jimmy min vän.”
”Du ska ge fan i Julie – och Nikolai också.”
”Vilket humör. Definitivt för lite sex i ditt liv, min vän. Chefen då? Adam. Jag tror nog att han skulle få en massa beundrare i fängelset, han också. Riktigt sexig, om man gillar typen. Fast han är inte direkt tuff. Det kan gå illa. Han fick nog skaffa sig en beskyddare snabbt som fan. Annars vet man ju hur det går.”
”Vad är du ute efter, Viktor?”
”En öl, sa jag ju. Man kan väl titta lite, och – fundera. Du är väldigt frågvis nuförtiden, Jimmy. Börjar visst bli lite för stöddig. Är det den där Lasse som – tar hand om dig nu? Tror du att han kan skydda dig? Var inte för säker på det. Han ser ju lite tuffare ut, men han börjar bli gammal – och fet. Om han skulle utmana mig, skulle det kunna gå illa. Så ta inte i för mycket nu, Jimmy. Jag skulle kunna ta illa upp. Och det vill du väl inte?”
Innan Jimmy hann tänka ut ett svar, kom Nikolai tillbaka. Han serverade Viktor en öl och till Jimmys fasa, verkade Nikolai beredd att diskutera affärer med Viktor. Jimmy visste inte vad han skulle göra. Hur skulle han kunna tala om för Nikolai att Viktor inte var pålitlig? Om han utmanade Viktor så här offentligt visste han inte vad som skulle hända.
Då kom Julie. När hon fick syn på Jimmy lyste hon upp.
”Där är du ju. Ska vi -”
Hon pekade bort mot ett bord lite i skymundan. Till Jimmys lättnad skulle han vara nästan utom synhåll för baren och definitivt utom hörhåll där. Han reste sig och följde med.
”Nikolai – en till till Jimmy och så en – White Lady till mig.”
”Okej, syrran. Det ska bli. Ett ögonblick. Jag är strax tillbaka.”
Här var hans tillfälle. Så fort Nikolai kom bort till deras bord kunde Jimmy varna honom. Under tiden bestämde han sig för att prata med Julie. Visserligen var det sista han ville att Julie skulle få för sig att undra över hans tid i fängelset, men han trodde inte att hon kunde ana hur det verkligen gick till där inne.
”Ursäkta men – den där typen där i baren -”
”Ja, vad är det med honom?”
”Han påstår att han har någon form av affärer att diskutera med Nikolai. Sprit att sälja, gissar jag. Men han är inte pålitlig.”
Julie studerade Jimmy så noga att han kände hur det hettade till i kinderna. Vad tänkte hon på? Det fladdrade till lite i maggropen av nervositet.
”Hur känner du till honom?”
”Jag – ”
”Strunta i det förresten. Vi tar det sen. Jag måste prata med Nikolai innan han gör några dumheter. Men du är väl säker på det här?”
”Ja, helt. Han -”
”Okej. Jag tror dig.”
Nikolai kom och satte ner glasen på bordet och skulle just till att vända och gå tillbaka till baren, när Julie hejdade honom.
”Nikolai – vad ville den där typen?”
”Sälja något, sa han. Sprit.”
”Säg att du redan har en leverantör. Gör inga affärer med honom.”
Nikolais ögon vidgades av förvåning. Det var inte ofta Julie la sig i driften av baren. Hon var bara inte intresserad. Baren hade alltid varit hans område.
”Jag förklarar sen. Men lita inte på honom. Säg bara nej.”
”Okej.”
Nikolai skyndade tillbaka till baren. Julie följde honom med ögonen.
”Kan han bli farlig, den där typen?”
”Jag – vet inte. Nej. Inte offentligt, i alla fall.”
”Säkert? Jag kanske borde få hit några av vakterna.”
”Inte nu. Men – det är nog bäst att ni portar honom.”
”Jaha. Berätta nu. Vad är han för en typ?”
”Han är bankrånare.”
”Som du?”
Jimmy ryckte till. Det kändes som ett slag i ansiktet.
”Ja, fast -”
”Okej, jag fattar. Var han med om samma rån som du?”
”Nej. Men vi satt i fängelse tillsammans.”
”Jaha. Tack för varningen. Jag ska se till att vakterna får sina order. Han har väl inte – bråkat med dig?”
”Han dök upp i morse och snackade lite skit, men han har inte gjort något egentligen.”
”Bra. Vet du, vi tar och går någon annanstans. Om du inte är för trött?”
”Nej, då. Det är okej.”
”Kom då. Jag ser att den där typen gav upp i alla fall.”
Viktor reste sig upp och efter att kastat en mörk blick bort mot Jimmy gick han sin väg, till synes oberörd. Han ställde åtminstone inte till med något.
När Jimmy och Julie passerade baren stannade Julie till lite och Jimmy gick nästan på henne. Hon såg forskande på sin lillebror.
”Hur gick det? Accepterade han ditt svar utan att bråka?”
”Ja, men han såg ut att bli rätt irriterad. Vad gällde det där?”
”Jimmy berättade att han inte är någon pålitlig leverantör. Vi ska inte ha några affärer med honom.”
”Är det allt?”
”Ja, det räcker väl.”
”Visst. Om du säger det så, syrran. Och du, tack för varningen, Jimmy. Sjysst.”
”Inga problem.”
Julie tvekade lite, men så bestämde hon sig för att informera Nikolai direkt.
”Jag ska säga till vakterna att han inte är välkommen här längre. Om du ser honom ändå, så ring efter vakterna bara. Vi ska inte ha såna som han här.”
”Uppfattat. Vad är han för en typ egentligen? Maffia? Han lät dansk, men -”
”Han är en känd kriminell, så som sagt, vi ska akta oss för att ha med honom att göra.”
”Okej. Vi säger så.”
Julie tog med sig Jimmy till ett annat rum, som var mindre än restaurangen och baren också, men som brukade användas av slutna sällskap. Just i kväll var det tomt och ljusen hade varit släckta. Julie satte sig vid ett bord vid bakre väggen. Jimmy följde hennes exempel.
”Hit kommer ingen i kväll.”
”Nej, det är väl inget bröllop eller så inbokat den närmaste tiden. I alla fall har jag inte sett något på mitt schema.”
”Nej, det blir nog inget förrän närmare jul. Jimmy, hur är det med dig egentligen? Du verkar – skakad. Var det för att den där – vad hette han förresten?”
”Viktor.”
”Beror det på honom?”
Jimmy visste inte vad han skulle säga. Han kunde förneka sin reaktion som han gjort inför Lasse. Det var inte rätt mot Lasse som varit så sjysst mot honom, men vad annat hade han kunnat göra? När det gällde Julie – egentligen gällde samma sak, men – om de skulle ha ett förhållande, borde han inte vara ännu ärligare mot henne? Han kunde naturligtvis erkänna att mötet med Viktor gjort honom upprörd. Inför Julie kände han inte samma behov av att hålla uppe en tuff fasad. Problemet var bara att hon antagligen inte skulle nöja sig med det där första svaret. Hon skulle vilja veta mer och då –
”Det var ju lite oväntat att stöta på honom här. Jag – vill inte gärna bli påmind om – den där tiden.”
”När du satt i fängelset?”
Jimmy nickade kort.
”Jag vill bara att du ska veta att – vi allihop – litar på dig. Det där som hände, det var då. Jag vet att du är en annan människa nu.”
Han andades ut. Hon hade inte frågat mer. Det kändes som en oerhörd lättnad. Dessutom, hennes ord gjorde honom glad. Det var exakt det han hade hoppats att hon skulle säga, men aldrig vågat tro på det.
”Tack.”
”Jag är glad att du är här.”
”Jag är glad att vara här.”
”När börjar du i morgon?”
”Sent. Hur så?”
”Jo, jag tänkte bara att – om du vill så kan jag följa med dig hem. Det skulle vara så skönt att slippa sova här en natt i alla fall. Med mamma alldeles inpå mig. Du förstår nog hur jag känner mig.”
Han hade slappnat av för tidigt. Plötsligt kände Jimmy att han inte var beredd på att Julie sov över. Inte nu, när Viktor dykt upp så här. Det påminde honom alltför mycket om den där tiden – det som han gjort allt han kunnat för att glömma.
Julie såg genast att hennes förslag inte var någon succé. Varför ville inte Jimmy att hon skulle sova över längre? Var det bara tillfälligt eller – Hennes första reaktion var besvikelse. Hon hade trott att hon kunde lita på Jimmys känslor, men kanske hade han bara varit intresserad av en tillfällig förbindelse – eller så hade han helt enkelt tröttnat. Kanske var det bara så att han varit utan sex så länge att han tacksamt tog emot alla erbjudanden från vem som helst, inom rimliga gränser. Hur skulle hon kunna veta ifall han inte precis lika gärna hade legat med t ex Louise?
Jimmy såg hennes ansiktsuttryck ändra sig och kände sig som en skitstövel. Han ville dra henne till sig och försäkra henne om att hans känslor inte hade ändrat sig. Men om han gjorde det skulle han behöva förklara sin reaktion och det kunde han bara inte. Å andra sidan kunde han inte såra hennes känslor så här heller. Olyckligt såg han på henne, utan att kunna komma på något att säga.
”Om du inte vill så – jag ska nog gå upp till mig. Det börjar bli sent och -”
Hon reste sig upp, men tog inte ögonen ifrån honom.
Utan att tänka sig för reste sig Jimmy också upp och tog tag i hennes händer.
”Nej. Vänta. Jag skulle gärna vilja att du kom med mig. Det är bara det att -”
”Vadå?”
Vad skulle han säga? Han kunde inte komma på ett enda ord som inte antingen var en lögn eller – som avslöjade för mycket.
Julie studerade honom noga. Han såg faktiskt förtvivlad ut. Kanske hade hon missförstått honom. Men om han verkligen ville fortsätta förhållandet var han faktiskt skyldig henne att vara ärlig. Hon kunde i alla fall inte ha ett förhållande med någon som hon inte kunde lita på till hundra procent.
”Okej. Berätta alltsammans. Från början. Vad är det som gjort dig så uppskakad?”
”Jag berättade ju -”
”Att det berodde på den där Viktor, ja. Men varför? Vad har han gjort dig?”
”Vi satt ju i fängelset tillsammans.”
”Okej. I samma cell?”
Jimmy tvekade. Han visste inte vart Julie ville komma, men vad det än var, var han ganska säker på att han inte skulle kunna berätta det hon ville höra. Till slut blev han i alla fall tvungen att komma med ett svar. Hon skulle tappa tålamodet med honom och gå om han inte sa något.
”Ja.”
”Vad gjorde han då? Slog han dig?”
”Ja. För att jag skulle inte skulle käfta emot. För att han var bossen.”
”Varje natt?”
”Vad menar du?”
”Slog han dig hela tiden?”
”Nej, första kvällen.”
”Jaha. Blev du väldigt svårt skadad?”
”Nej. Då hade ju plitarna fattat och – Men det gjorde förstås ont.”
”Självklart. Vad var det då? Om det nu inte var det där med misshandeln?”
”Inget.”
Det där kom alldeles för snabbt. Som han inte ens hade tänkt igenom frågan. Julie skulle inte tro honom och så skulle hon fråga mera.
”Sluta. Jag har inget mer att säga. Du har ingen aning om hur det är i fängelset så du ska inte -”
”Jaså? Jag tror nog att jag vet lite mer än du tror.”
”Om fängelser?”
”Jimmy, jag är inte dum. Jag ser väl att du är helt chockad. Vad gäller det? Är det något som hänt nu nyligen eller beror det på det där som hände i fängelset?”
”Vad då hände i fängelset? Jag har väl inte sagt att -”
”Jimmy.”
Han tystnade.
”Så då är det inte något som hänt nyss, utan något gammalt?”
”Det är inget på gång nu.”
”Han håller inte på att utpressa dig?”
”Naturligtvis inte. Det är okej nu. Ni körde iväg honom. Han kommer nog inte att kunna försöka något igen.”
”Bra. Men det förklarar inte hur du mår. Jimmy – våldtog han dig?”
”Naturligtvis inte. Du har nog sett för många amerikanska filmer.”
Men han vägrade att möta hennes blick. Hans händer lekte nervöst med ett kvarglömt sugrör som legat på bordet.
”Det är inte bara i filmerna sånt där händer och inte bara i USA heller.”
”Du vet visst väldigt mycket om livet i fängelset. Men du vet inte så mycket som du tror.”
”Förklara då. Om du vill att vi ska ha en relation måste vi kunna vara ärliga mot varandra. Jag berättade ju för dig om – vad som hände mig den där gången. Men jag märker ju att du har något du inte vill tala om för mig. Vad är det?”
”Inget som du vill veta.”
”Det vill jag visst. Jimmy, jag älskar dig. Tror du inte att jag kan hantera – vad är det du har gjort?”
Hennes tonfall gjorde klart för honom att hon inte skulle acceptera hans tystnad. I sin desperation höjde han rösten.
”Okej. När jag förklarar det här kommer du nog att fatta att jag inte är någon du vill – ha en relation med.”
”Det återstår att se.”
”Han var min beskyddare. Fattar du vad det innebär?”
”Beskyddare? Jag antar att det inte betyder hallick i alla fall, för då -”
”Nej, tvärtom. Ingen annan fick – bara han. Förstår du vad det betyder?”
”Jag tror det. Jag tycker inte att det är så stor skillnad mellan det och våldtäkt, men – Hur kunde du tro att det skulle ändra något?”
Jimmy sjönk ner igen på stolen. Han hade inte tänkt längre än till det här avslöjandet. Den dagen Julie fattade vad han var, vad han hade gjort, då skulle han inte längre kunna räkna med henne. Hon skulle se på honom och äcklas och aldrig vilja ha med honom att göra igen. Men så sa hon inte nu. Hon verkade fullkomligt allvarlig. Sorgsen, men ändå säker på sin sak.
”Jimmy – det enda jag behöver veta är om du fortfarande vill ha en relation med mig.”
Han såg förvånat på henne.
”Det är klart att jag vill. Men – hur skulle du kunna vara ihop med en sån som jag? Du – hotellägarens dotter?”
Julie började skratta. Jimmy stirrade på henne. Vad var det som var så roligt?
”Om du bara visste hälften om min pappa hotellägaren – som för övrigt inte alls var min pappa och egentligen inte ägaren till hotellet heller, så skulle du förstå att – du duger jättebra.”
”Vad säger du? Var inte Erik Faber din pappa? Men vem var det då?”
Julie såg tankfullt på honom.
”Den där Jens -”
”Men hur -”
”Det är en lång historia.”
”Ägde inte Erik Faber hotellet då?”
”Jo, tillsammans med mamma. Men det var ju hennes hotell från början. Eller mormors och morfars. Pappa blev bara chef för att han gifte sig med mamma. Hur som helst, vad har mitt yrke med det här att göra? Jag är förresten bara skådespelerska, och inte speciellt bra heller. Det har inget med dig och mig att göra. Bara vi älskar varandra så -”
”Det är klart att jag älskar dig också.”
”Då så. Då är ju allting bra då. Lova bara att du berättar om den där Viktor dyker upp igen. Jag ska se till att han inte kan ställa till med något. Du ska inte vara rädd för att det här påverkar din situation här.”
”Jag lovar.”
”Ska vi gå hem till dig nu? Jag skulle nog inte klara av att vi smyger in på mitt rum där uppe. Sist jag gjorde så var jag sjutton år och revolterade för fullt mot mamma och pappa – Erik. Det slutade inte så bra.”
”Vad hände?”
”Erik kom på oss och slängde ut killen. Dessutom stod John – vaktmästaren – och såg olycksbådande ut utanför i korridoren. Jag skrek och svor och grälade med mamma och alla de vuxna och skämde nog ut mig totalt. Och killen vågade aldrig sova över här mer.”
”Erik är ju inte här längre, men John eller din mamma kanske skulle dyka upp. Det skulle förstås inte vara så kul. Det är klart att vi kan vara hos mig.”
”Jag hoppades att du skulle säga det. Det känns allt lite konstigt att flytta hem till mamma igen vid min ålder.”
”Det skulle jag aldrig kunna hantera. Min mamma – fy fan – vi pratar om något annat.”
”Okej. Jag ska bara släcka och så.”
När de gick ut genom dörren kunde Jimmy inte låta bli att lägga armen om henne. Hon var verkligen fantastisk. Trots det hon råkat ut för i USA, var hon ändå så modig och tvekade aldrig en sekund att gå på en typ som Viktor. Hon hade ingen aning om vad han var kapabel till, men ändå – det hade varit imponerande. Ännu mer ofattbart var att hon inte på något sätt verkade äcklas av vad han just berättat. Det ändrade verkligen ingenting när det gällde hennes känslor för honom.
Han drog henne närmare och kysste henne. Hon besvarade kyssen och blicken i hennes ögon fick honom att vilja skynda sig hem. Trots allt hade inte mötet med Viktor förstört något. Han skulle inte låta den där jäveln vinna.
Julie kände sig nöjd med vad hon åstadkommit. Äntligen visste hon var hon hade Jimmy. Men om den där Viktor dök upp igen, skulle hon se till att han fick ångra sig. Hon kände bara ett iskallt förakt för den fega skitstöveln. Han hade utnyttjat Jimmy i fängelset och var nog till stor del skyldig till att Jimmy tappat självförtroendet. Det var hemskt att se hur lite han var värd i sina egna ögon. Men det skulle hon nog ändra på. Fick hon bara lite tid på sig, skulle hon se till att de sista minnena från fängelset bleknade bort. Hon skulle inte ge sig förrän han var helt fri från sitt förflutna.
Det var kanske inbillning, men det kändes faktiskt som väggarna gav ifrån sig en uppmuntrande vibration. Ibland var hotellet en välkomnande och trygg plats. Trots allt var det nog här hon hörde hemma.
SLUT