Huvudpersoner:	Nina, Theo, Claes
Beskrivning:	Nina känner sig inte bra, och går till läkare. Det hon får veta förvånar henne mycket, och leder till ett oöverlagt beslut. Dessutom känner hon sig skyldig att avslöja något för Claes. Det kommer som en positiv överraskning för honom. Theo förvånar Nina med sin reaktion på hennes nyhet.

---

Nina tittade en gång till i sin agenda, för att vara riktigt säker. Hade hon verkligen inte haft mens på 67 dagar? Trots all uppståndelse och all stress brukade det aldrig hoppa över så länge. Förutom vid ett par tillfällen då hon varit sjuk och kanske under hennes värsta supperioder hade mensen varit regelbunden som ett urverk. Kom den inte på den 28:e dagen så var det på den 27:e eller den 29:e.

Jaha, så var det slut på den perioden i hennes liv. Trots att Nina brukade möta alla livets motgångar trotsigt och uppkäftigt, kändes det ändå sorgligt att hon nu var officiellt gammal. En gammal ofruktsam käring. Det gjorde henne ledsen, när hon annars brukade bli arg. Visserligen hade hon ju Theo nu, så hon var faktiskt inte ensam längre. Ändå sved det att tänka sig att nu fanns det inget mer att se fram emot i livet. Hon skulle aldrig bli professor. Aldrig få några barn. Nu gick det bara neråt.

Som vanligt när något plågade henne blev längtan efter en drink starkare och starkare. Men hon hade ju lovat Theo och sig själv att det där var ett avslutat kapitel. Förresten skulle hon träffa Theo snart. Hon hade redan duschat, bytt kläder och stod utanför patologen och väntade på sin unge pojkvän.

Han brukade sluta vid den här tiden om han inte arbetade med något speciellt brådskande fall. Det hade han åtminstone inte nämnt för henne när de pratat i telefon på lunchen. Hon hade inte haft så mycket aptit, men det kunde bero på den drunknade mannen som legat på obduktionsbordet framför henne strax innan hon gick till matsalen. Han hade varit död i minst nio månader och det märktes, trots alla försiktighetsåtgärder.

Naturliga orsaker. Ytterligare ett gammalt fyllo som gått för nära en kajkant en vårkväll. Nina lyckades nästan helt förtränga det faktum att samma sak väldigt lätt hade kunnat hända henne själv. Gubben hade varit minst sextio, antagligen betydligt äldre. Det gick inte riktigt att avgöra bara genom att se på den skrynkliga, missfärgade huden.

Där var i alla fall Theo. Han vinkade, bromsade in och berättade så lite om fallet han jobbade med. Nina sa inget om den gamle mannen som drunknat. Inte för att Theo skulle ha tagit illa vid sig. Det kändes bara inte fullt så intressant längre.

Lite senare när de ätit middag, började de städa i djurens burar. Det var ett avkopplande och knappast ansträngande jobb så Nina trivdes bra med det. Dessutom var djuren väldigt intressanta att observera, och utpräglade personligheter allihop. Ibland tyckte hon att det var lättare att umgås med dem än med de flesta människor.

När hon och Theo gick och la sig hade hon nästan helt lyckats förtränga minnet av hennes plötsliga insikt. Det var inget hon ville fördjupa sig i ändå. Vem skulle ha velat det förresten? När man hade en ung, sexig man i sängen intill sig. Theo gav henne tillräckligt att tänka på, trevliga tankar, för att inget deprimerande skulle kunna tränga sig på.

Men efteråt, när Theo sov intill henne, kunde hon ändå inte låta bli att fundera på det där som hon inte ville sysselsätta hjärnan med. Klimakteriet. Ett sådant fult ord. Medan hon söp hade hon inte oroat sig för det där alls. Om någon skulle ha nämnt ordet så skulle hon ha kommenterat det med några osande svordomar.

Nu hade hon inte spriten längre och man kunde ju inte ha sex dygnet runt. Om inte annat måste man sköta sitt jobb.

Alldeles innan hon somnade mindes hon plötsligt att hon och Theo var bjudna till Claes och Cege till helgen. Det där hade varit ganska otippat. Inte att Claes var tänd på Cege. Det hade Nina märkt direkt, när de började jobba tillsammans på Mandala. Men att Cege hade vågat ta steget så där. Nina undrade om det kanske berodde på det där med Marit. En sorts hämnd? Nej, det var nog inte Ceges stil.

Nina lyckades förtränga tanken på den uteblivna mensen i nära en månad. Jobbet hjälpte ju en del och framför allt Theo. Det återupptagna umgänget med Claes hade fungerat ovanligt bra och bidrog det också till att distrahera henne. Men hon kände sig inte riktigt bra. Hon hade medvetet undvikit att läsa på om symptomen för klimakteriet. Visserligen kände hon till dem från sina medicinstudier, men det där var åratal sedan. De tillhörde heller inte de kunskaper hon hade haft någon större användning för.

Kanske hade hon fått en släng av vinterkräksjukan också. Visserligen hade hon aldrig tidigare drabbats av den, men det var ju många andra som gjorde det. Det hade nog bara varit en tidsfråga. Det sprängde i brösten, och en dag började hon fundera på om hon kanske var sjuk på allvar.

Eftersom hon inte på många år arbetat med levande patienter var inte sjukdomssymptom några speciellt aktiva kunskaper, så hon blev inte så mycket klokare när hon gått igenom symptomen noga. Då satte hon sig och gjorde en sökning på internet. Hon tyckte inte att något stämde riktigt. Det var kanske dags för en ordentlig kontroll ändå.

Hon hade inte supit sedan de löst fallet med graven i skogen så för en gångs skull var hon helt säker på att hon inte led av bakfylla.

En dag när Theo var bortrest för att undersöka en brottsplats på Gotland – man hade begärt förstärkning från Stockholm – gick hon och hälsade på en gammal kollega. Inte en kurskamrat, för Gunilla var omkring tio år yngre, men ändå en nära vän, om hon nu hade några riktigt nära vänner.

”Hej. Det var länge sen.”

”Det är visst det. Du vet vad tiden går.”

”Du ser frisk ut.”

”Jaså. Jag känner mig inte riktigt bra faktiskt. Det var därför jag kom på att jag skulle hälsa på. Fast jag skulle ju ha ringt för länge sen.”

”Du började visst jobba igen.”

”Ja, jag blev tvångsrekryterad. Men det gick rätt bra faktiskt.”

”Du har slutat dricka, eller hur?”

”Jaså, det syns så tydligt? Då fattar jag hur jag måste ha sett ut förr.”

”Det vet du själv också.”

”Jo, visst. Men skulle du kunna ta dig en titt nu direkt? Annars -”

”Visst kan jag det. Ta inte illa upp, men jag hoppas att jag inte kommer att behöva din professionella hjälp på länge.”

Nina skrattade. Nej, det hoppades hon också. Gunilla hade humor. Det var inte många som uppskattade den här typen av medicinarhumor, men Gunilla gjorde det. Kul.

Snabbt redogjorde Nina för symptomen hon hade upplevt. Gunilla kommenterade inte. När hon var klar, började själva undersökningen. Fortfarande sa inte Gunilla vad hon kommit fram till. Nina började känna sig lite orolig. Det var väl inte –

”Du har slutat dricka, sa du? Det märks. När provsvaren kommer, tror jag att man kommer att se en tydlig förbättring av dina levervärden. Är du säker på att du känner dig dålig?”

”Jag har svårt att behålla maten. Det har hållit på ett par veckor tror jag.”

”Har du ett förhållande?”

Nina såg frågande på Gunilla och försökte gissa vad som låg bakom den frågan. Var hon svårt sjuk, så sjuk att hon skulle behöva vårdas av någon anhörig? Mamma skulle då aldrig orka. Brorsan och hans fru umgicks hon inte med alls, så att de skulle vilja ta hand om henne var uteslutet. Hon snuddade vid tanken på Claes, men stötte bort den. Någon stolthet hade hon i alla fall.

”Ja. Hur så?”

”Sen hur lång tid tillbaka?”

Nina rynkade pannan medan hon försökte räkna ut det. Det var väl fyra-fem månader? Något sådant.

”Fyra-fem månader. Men vad menar du? Det är väl inte någon könssjukdom?”

”Jag har inte tittat på provsvaren än, så jag kan ju inte vara säker, men något åt det hållet, kan man säga.”

”Vad då? Jag tror inte – Fast jag var rätt packad ibland när jag gick ut. Men jag har testat mig sen dess, och Theo -”

”Jaså, han heter Theo? Ta med honom hem till mig någon gång. Sune och jag bjuder på middag.”

”Vilken är det? Inte AIDS väl?”

Nu började Nina bli riktigt orolig.

”Lugna dig. Du är inte sjuk. Det tror jag inte i alla fall. Jag är förvånad att du inte känner igen de här symptomen själv.”

”Det är över tjugo år sen jag pluggade in -”

”Nej, jag menade från dig själv. Du är med barn.”

”Larva dig inte. Du vet hur gammal jag är.”

”Det är sant.”

”Sluta. Det är inte roligt.”

”Nina, du väntar barn. Du uppvisar klassiska symptom på graviditet. Illamående, ömma bröst, svullen mage och inte minst den uteblivna mensen.”

”Jag trodde det var klimakteriet och så något annat, allvarligare.”

”Du, gå till mödravårdscentralen och beställ tid. Eller jag kan fixa det. Jag känner en tjej där. Har du tur kan du få komma in redan i morgon. Vi är kompisar.”

”Menar du det?”

”Om du inte tror mig så kan du köpa ett test och kolla själv.”

Nina nickade. Hon kom sig inte för med att argumentera mer. Efter att ha tackat Gunilla gick hon ut i korridoren och bort till apoteket. Med plastpåsen i handen åkte hon hem. Theo skulle inte vara tillbaka förrän nästa dag.

Så fort hon var innanför dörren rusade hon in på toaletten och använde testet. De tre minuter som följde var bland de längsta hon varit med om, sedan hon fått beskedet om sin man och son. När hon visste att tiden hade gått, ville hon först inte se efter. Men så påminde hon sig om att hon inte var sjutton år längre. Det här beskedet gällde inte liv och död på samma sätt.

Men när hon såg det blå strecket blev hon tvungen att sätta sig ner på toalettstolen. Hur skulle det här gå? Theo skulle aldrig klara av det. Han var ju så ung.

Panikslagen packade Nina ihop några få saker och gav sig iväg ut igen. Hon hade kört nästan hela vägen ut till Claes innan hon insåg var hon var. Vilken idiot hon hade varit som gått med på att flytta in hos Theo. Hon behövde någonstans där hon kunde få vara ifred. Känna att hon hade ryggen fri. Hemma hos Claes och Cege var kanske inte hennes förstahandsval, men övernattningsrummet på sjukhuset dög inte heller.

Ett hotellrum skulle ha varit bättre, men nu var hon nästan framme. Hon kunde ju faktiskt prata en stund med Claes. Fast då blev hon nog tvungen att berätta hela sanningen. Det hade hon egentligen inte tänkt sig. Men hon behövde någon att prata med, så hon kunde inte vara för stolt. Ironiskt egentligen. Förr hade hon hellre dött än anförtrott sig åt Claes. Nu kände hon att hon kanske nätt och jämt skulle kunna hantera det.

Hon hoppades att Claes och Cege inte skulle vara ute. Claes var konvalescent så han jobbade inte just nu. Åtminstone tog han inte emot patienter.

Det var Claes som öppnade dörren. Han stirrade förvånat på Nina, men när han märkte vilket humör hon var på, släppte han in henne utan att ställa några onödiga frågor.

”Hur är det?”

”Jag har lämnat Theo.”

”Varför det? Har ni grälat?”

”Nej. Theo vet inte om det än.”

”Jaha. Då är det väl bäst att du sätter dig ner. Har du ätit?”

”Va? Nej. Jag äter inte så bra just nu.”

”Något att dricka? Mineralvatten? Juice? Kaffe?”

”Nej, tack.”

De satte sig ner i soffan och Claes iakttog henne med de där hjärnskrynklarögonen. Det var inte därför hon hade kommit. Hon ville prata med sitt ex, inte psykiatern.

”Du, sluta med det där.”

”Vad då?”

”Du stirrar så. Jag är inte din patient.”

”Det vet jag. Förlåt. Jag är bara orolig för dig.”

”Var inte det. Du vet inte vad jag har gjort.”

”Gjort?”

”Jag ska berätta sen. Men just nu så -”

”Okej. Jag lyssnar.”

”Jag är med barn.”

”Gratulerar. Men varför ska du lämna Theo? Eller – är han inte pappan?”

”Jo, det är han. Tror du att någon annan skulle vilja ha mig?”

”Ja, varför inte?”

”Är det ditt expertutlåtande?”

Claes kände igen tonen. Det var Ninas ”vad vet du, din jävla bög”-ton. Han tänkte inte låta sig dras in i det där. Dessutom visste han att Nina inte menade det. Hon var – eller hade i alla fall varit – på mycket bättre humör sedan hon träffat Theo. Men om de hade gått isär nu, kanske hennes dåliga humör skulle komma tillbaka.

”Så Theo är alltså pappan. Varför vill du lämna honom?”

”Men tänk lite själv då. Du som är psykiater och allt. En kille i Theos ålder, skulle han kunna acceptera att hans mycket äldre flickvän plötsligt väntar barn? Förresten vill jag inte berätta något för honom. Vid min ålder kan det ju vara något fel på barnet.”

”Du har inte kollat det än, alltså?”

”Jag fick veta det idag.”

”Jaha.”

”Nina, jag tror faktiskt inte alls att Theo kommer att ha svårt att acceptera ett barn. Han är väldigt snäll och du har ju sett hur han pysslar om sina djur.”

”Men han är ju så ung.”

”Jämfört med dig och mig, kanske. Men inte yngre än en massa andra pappor idag.”

Nina funderade ett tag. Det hade hon inte tänkt på. Hon hade varit så fixerad vid sin egen ålder att hon inte ens funderat på att Theo kanske var något vuxnare än hon trott. Men hon tänkte ändå inte berätta något. Inte än i alla fall. Hon skulle inte stå ut med att han visade sig vara annorlunda än hon hoppats på. Oavsett ålder var ju killar fegisar. Hur många av dem ville egentligen ha barn?

”Om det är något fel på det, måste jag göra abort.”

Claes kände hur det stack till inne i honom. Abort, ja. Som den där gången Nina väntat hans barn. Han hade aldrig hatat henne för det. Men ändå gjorde det honom alltid lika ledsen att tänka på att de kunde ha haft ett barn tillsammans. En pojke som Cliff. Eller en flicka. Han undrade om barnet skulle tagit efter henne mest eller honom. Kanske ingen av dem. Det kunde lika gärna bli någon av deras föräldrar. Fast genetiken var inte hans starka sida.

”Jag förstår att det måste ha varit oerhört svårt. Men du vet ju inte säkert att det är något fel. Om allt är bra ska du väl behålla det?”

”Ja, självklart. Det lär ju vara sista chansen.”

”Theo vill säkert veta det här.”

”Kanske. Jag ska fundera på det. När jag vet mer.”

Claes lät bli att påpeka att pappan kunde bry sig lika mycket om ett barn som mamman och alltså ha lika stor önskan att vara delaktig i ett sådant beslut. Det hade inte tjänat något till att dra upp det ämnet igen. Han ville inte göra Nina upprörd.

Men hon såg inte så upprörd ut nu. Bara eftertänksam. Hon verkade fundera på något, tveka och så komma fram till något beslut. Men hon verkade inte beredd att diskutera det just nu. Istället bytte hon samtalsämne till något helt annat, gissade Claes.

”Var är Cege?”

”Han jobbar sent idag. Ett knepigt fall. Inte så knepigt som det där med graven, men tillräckligt. Ett styckmord. Jag får ju inte veta några detaljer, men det har stått om det i tidningarna, så det är ingen hemlighet.”

”Jaså, det. Det var inte vi som gjorde obduktionen, men jag hörde att det var några delar som saknades, så det blir svårt med identieringen. Men jag gissar på östeuropeisk maffia.”

”Kanske det. Jag är i alla fall tacksam att jag inte inblandad längre. Det börjar bli dags för mig att gå tillbaka till mitt vanliga jobb.”

”Tycker du det är tillfredsställande? Att försöka prata folk som redan bestämt sig för skilsmässa till rätta?”

”Det är i alla fall inte lika riskfyllt som rättspsykiatrin.”

Nina nickade. Hon mindes ju det där. Då hade hon inte brytt sig särskilt mycket. Hon hade varit mitt i en supperiod. Även om Claes hade velat ha lite stöd av henne hade hon varken velat eller varit i ett sådant skick att hon kunnat hjälpa honom.

Det gick inte att skjuta upp det längre. Hon hade allt funderat på att berätta sanningen för länge sedan. Sedan de blivit vänner igen, eller lagt ner fiendskapen i alla fall. Men det hade känts för svårt att förklara. Det hade ju faktiskt varit ren hämndlystnad från hennes sida.

”Du, det var en sak som jag skulle ha berättat för dig. Men – det känns svårt.”

”Vad gäller det?”

”Något gammalt och begravt. Fast det är det inte egentligen. Du vet det där barnet som vi -”

Claes såg förvånat på Nina. Han hade aldrig trott att hon ville ta upp det där igen. Själv tyckte han inte heller om att prata om det, men han fick försöka stålsätta sig. Om Nina behövde prata om det nu, skulle han inte svika igen.

”Ja, självklart.”

”Jag berättade ju för dig att jag hade gjort abort?”

”Ja. Det var förståeligt. Jag blev förstås ledsen men – man kan ju säga att jag förtjänade det.”

”Nej. Det var barnsligt och hämndlystet av mig. Fast jag var ju inte så mogen på den tiden.”

”Inte jag heller.”

”Jo, det var du. Men – du måste förlåta mig. Jag har ingen ursäkt. Då ville jag bara göra dig så ledsen som möjligt. Lika ledsen som du hade gjort mig.”

”Du behöver inte be om ursäkt.”

”Jo, det behöver jag. Det var två helt olika saker. Jag kunde ha legat med någon annan. Cege, kanske, om han hade velat ha mig. Eller en riktigt ung kille. Fast det blev ju av nu, när det var för sent. För det där med barnet var inte samma sak. Jag kunde ha sagt till dig att jag varit otrogen hela tiden.”

”Men det var du inte.”

”Nej. Och jag gjorde inte abort heller.”

”Menar du att du fick missfall spontant?”

”Nej. Jag födde barnet.”

Claes stirrade utan att förstå. Vad hade Nina sagt egentligen? Pratade hon inte om sin son, pojken som dött i en flygkrasch? Menade hon verkligen att hon aldrig gjort den där aborten?

”Kan du ta det där igen?”

”Jag fick barnet och så lämnade jag bort henne för adoption.”

”Men – jag blev ju aldrig tillfrågad. Pappan måste väl skriva på adoptionspapperen?”

”Ja, men jag ljög. Jag sa att jag hade haft en affär, eller i alla fall att jag legat med någon annan. Fader okänd. De blandade inte in dig, för vi var ju redan skilda och enligt vad jag sa, var du ju inte pappan.”

”Jaha.”

Tankarna snurrade runt i huvudet på Claes. En dotter. En flicka.

”Var finns hon nu?”

”Jag vet inte. Hon skulle adopteras bort till ett par i Norrland. Det är det sista jag hörde. Jag ville inte veta mer. Det var svårt nog ändå.”

”En flicka. Hur såg hon ut?”

”Röd, skrynklig. Blå ögon. Fast de sägs ju att de har det allihop.”

”Men – vem var hon lik?”

”Vet inte. Jag fick bara en liten stund på mig. Det var avsiktligt. Om jag hade tittat längre på henne hade jag aldrig klarat av att lämna henne.”

Claes trodde att han borde ha varit arg på Nina, men han kände bara en otrolig lyckokänsla. Deras barn levde. De hade ett barn tillsammans. Det där var nackdelen med hans sexuella läggning. Även om han och Cege varit tjugo år yngre skulle det ha varit svårt att skaffa barn. Lennart hade aldrig velat ha några. Cege hade ju två från sitt äktenskap med Marit, men de var ju vuxna nu.

”Vad kallade du henne?”

”Josefin.”

”Josefin.”

”Förlåt mig.”

”Ja, ja. Det är ingen fara. Att hon lever är förresten de bästa nyheterna jag hört på länge. Och så att du väntar barn nu. Berätta för Theo.”

”Ja. Okej. Kanske. Jag ska nog ge mig iväg nu och skaffa ett hotellrum.”

”Absolut inte. Du stannar här, om du inte ska hem till Theo.”

”Han kommer inte hem i kväll. Det är något fall på Gotland som de ville ha hjälp med.”

”Jaha. Den där kvinnan som hittades i en förhistorisk grav. Jag hörde om det på radion i morse.”

”Ja, det fallet. Jag skulle inte ha haft något emot att ta mig en titt själv. Men de har ju redan folk där på Gotland.”

”Men kom nu. Jag ska göra i ordning gästrummet. Cege kommer att bli jätteglad att se dig.”

”Tror du?”

”Ja, det gör jag. Jag ska laga i ordning en delikat middag. Du måste äta ordentligt nu.”

”Inget fett eller slemmigt.”

”Nej, då. Du får bestämma själv vad du vill ha.”

Dagen därpå ringde Gunilla. Hon hade talat med sin väninna och fått en tid åt Nina samma eftermiddag. Klockan fem. Claes insisterade på att hon skulle tillbringa dagen tillsammans med honom, när Cege åkt tillbaka till jobbet.

Nina hade bett Claes att inte berätta något om barnet. Det hade han gått med på. Men hon kände ändå pressen att tala med Theo och det ville hon inte. Inte än. Hon måste få veta mer först, innan hon bestämde vad hon skulle göra.

När Theo kom hem vid tvåtiden på eftermiddagen, märkte han direkt att Nina inte var där. Djuren hade inte fått mat, men de hade fortfarande kvar både mat och vatten i sina skålar så det var ingen fara. Värre var att han genast såg att Nina hade packat sina saker. Han som hade varit så glad när hon gått med på att flytta in. Det kändes redan tommare än det varit innan hon kom.

Hans första reaktion var oro. Hon måste ha fått ett återfall. Han gav sig ut igen och började leta på hennes stamställen. Ingen hade sett henne på flera månader. Han ringde några av hennes suparkompisar men de verkade nästan ha glömt bort henne. För dem var antagligen sällskapet viktigare än individen.

Modstulet återvände Theo hem och började sköta om djuren. När han städade, hittade han en apotekspåse och så en annan, genomskinlig påse i soporna. Han fiskade upp den för det som låg i den verkade underligt. När han knutit upp påsen såg han vad det var. Vad det måste vara, fast han aldrig hade sett något på riktigt. Ett graviditetstest. Det blå strecket drog blicken till sig. Han måste se efter i bruksanvisningen vad det innebar.

Precis som han anat. Positivt. Det var ju helt fantastiskt. Han hade inte väntat sig att Nina fortfarande kunde få barn. Inte för att han hade funderat så mycket på det. Han hade bara överväldigats av sina känslor för henne och så hade det ena lett till det andra. Men nu kände han tydligt och klart att han var redo för att fördjupa förhållandet. Han ville definitivt bli pappa. Särskilt till Ninas barn.

Nu började han ana vart hon tagit vägen och han fylldes av onda aningar. Nina kanske inte vågade satsa på deras relation. Han var medveten om att han var mycket yngre och att Nina kanske tog det som synonymt med oansvarighet. Hans beteende på Mandala kanske hade bidragit till att få henne att se det så, det var han pinsamt medveten om. Men han hade skärpt sig. Speciellt efter det här med Nina hade hänt.

Han skyndade sig ut igen. Om han hann kanske han skulle kunna övertala henne att avstå från att göra abort. De kunde åtminstone vänta och se om barnet var friskt och så.

Det föll honom aldrig in att hon skulle finnas på något annat sjukhus än det där hon arbetade. Och som av en händelse såg han henne komma ut genom dörren till mödravårdscentralen. Tänk om det redan var för sent?

Han sprang fram till henne och försökte fråga henne, men han var så andfådd att det tog ett tag innan han fick fram orden.

”Har du redan gjort det?”

”Gjort vad?”

”Barnet. Jag hittade – har du gjort abort?”

”Lugna dig. Jag hade inte tänkt prata med dig om det här än, men – kom då. Vi sätter oss i kafeterian. Nej, förresten. Vi går ner till mitt. Där är det aldrig någon rusning direkt. Undrar varför?”

”Okej.”

De satte sig i omklädningsrummet. Så här dags var det ingen som varken gick på eller av ett skift, så det var lugnt och tyst. Theo var inte ovan vid döda kroppar. Han var ju ändå kriminaltekniker. Men det kändes ändå lite konstigt att vara här nere, där det fanns ett helt bårhus fullt av lik. Fast de var ju inne i ett vanligt omklädningsrum. Här luktade inte ens konstigt.

”Okej. Jag är med barn. Det var därför jag var där. För att konstatera det. Fast jag hade redan gjort ett test. Men jag fick faktiskt göra en ultraljudsundersökning direkt. En kompis till mig kände någon där och – hur som helst, så – allt ser bra ut så här långt. Kristina som hon heter, min kompis bekant, tog en del blodprov. Jag bestämde mig för att inte göra något fostervattensprov. Det ökar ju risken för missfall och jag får inte ta några risker.”

”Nej, det får du inte. Men varför – jag såg att du hade packat.”

Nina tog sats. Det här kunde bli krångligt. Theo skulle knappast erkänna att han var för omogen för att bli pappa. Om det nu var så. Det kanske var något annat som var problemet. Han kanske inte var beredd att satsa på förhållandet. Vem visste hur allvarligt han såg på saken.

”Jo, jag – var inte säker på hur du skulle ställa dig till det här. Förhållandet.”

”Varför trodde du att jag inte menar allvar? Är det på grund av min ålder?”

”Kanske. Jag har lite svårt att lita på män i största allmänhet.”

”Jaha. Men du kan lita på mig. Jag har aldrig träffat någon som jag har så mycket gemensamt med. Någon som förstår mig så bra. Det är klart att jag vill satsa på det här förhållandet.”

Nina satt tyst en stund medan hon lät Theos ord sjunka in. Trodde hon på honom? Det var ju sant det han sa. De hade mycket gemensamt. Passade bra ihop. Hade hon låtit lura sig av åldersskillnaden? Eller spökade fortfarande Claes svek? Problemet kanske låg hos henne själv, inte Theo.

”Okej. Men du måste förstå att tills jag har sett resultaten från blodproven kan jag inte lova något.”

”Visst. Jag fattar det.”

”Du vet att jag har druckit alldeles för mycket. Då trodde jag aldrig att jag skulle få en chans till, så det verkade vara en bra idé då.”

”Men du har ju inte druckit något sen vi flyttade ihop, eller hur?”

”Nej.”

Hon log lite, vid tanken på vad som hade avhållit henne. Theos distraherande inverkan. Så mycket bra sex var faktiskt ännu bättre än sprit.

”Va?”

”Du har hjälpt mig att hålla mig borta från spriten.”

”Jaha.”

Theo log osäkert. Vad menade Nina? Var hon så kär i honom? Det var i så fall verkligen smickrande. Så insåg han vad hon måste ha syftat på och rodnade för en gångs skull. Han var vanligtvis inte så känslig.

”Ska vi åka hem då?”

”Ja, fast jag har alla mina prylar hemma hos Claes. Vi får åka den vägen och hämta dem.”

”Jaha.”

De hade ju varit gifta förut. Det kunde inte hjälpas. Theo kände en svag antydan till svartsjuka. När Nina hamnade i en så här viktig situation, vände hon sig till sitt ex, inte till honom. Fanns det en risk att de skulle bli ihop igen? Han hade ju hört att Claes numera bodde tillsammans med Cege, men de var ju gamla vänner och båda hade ju blivit lämnade av sina respektive. Det var inte så konstigt. Theo kände några stycken som var i hans egen ålder, som bott tillsammans ett tag efter sina skilsmässor.

När de kom hem till Claes, var Cege där. Han hälsade på Nina igen och så på Theo. Om Claes tänkte bjuda på middag igen kanske han skulle –

”Cege – skulle du kunna underhålla Nina lite så kanske jag kunde få en pratstund med Theo?”

”Ja, visst. Ska du ha en drink, Nina? Nej, jag menar ska vi gå och sätta oss i soffan och prata en stund? Förlåt. Jag glömde.”

”Ingen fara. Om jag ska ha något så får det bli mineralvatten. Men ta något själv. Jag ska inte ha något mer. Jag har förresten en sak att berätta om du är intresserad.”

”Gärna. Jag hoppas vi får en chans att jobba ihop igen. Du är den bästa rättsläkare jag jobbat med.”

”Tack ska du ha.”

Under tiden visade Claes ut Theo i köket.

”Du har väl inget emot att jag börjar med middagen? Cege är hopplös på att laga mat.”

”Nej då, det gör inget. Jag kan hjälpa till. Nina lagar inget heller.”

”Nej, jag minns det. Det har alltid varit jag som sköter om matlagningen.”

Än en gång blev Theo obehagligt påmind om att Nina varit gift med Claes. Dessutom var han ju psykiater. Theo hade alltid en äcklig känsla av att hjärnskrynklare såg rätt igenom människor. Rakt ner till deras mest privata hemligheter. Det var läskigt på något sätt.

Claes tog på sig ett förkläde och började skära upp grönsaker. Han lät Theo skära några av dem på en annan skärbräda.

”Jag fick visst inte tillfälle att tacka dig ordentligt för att du räddade Nina.”

”Jaså. Okej. Det gjorde jag så gärna.”

”Jag förstod det.”

Theo såg förstulet på Claes och försökte bedöma hur stor risk det var att han ville ha tillbaka Nina. Framför allt, hur stor risken var att Nina ville ha tillbaka Claes.

Claes i sin tur iakttog Theo och måste kväva ett skratt när han insåg vad han verkade misstänka.

”Som du förstår så är jag väldigt fäst vid Nina. Vi var ju ändå gifta en gång. Så jag kommer nog alltid att ha vissa känslor för henne. Men det är inte så att vi kommer att försöka igen. Du har väl hört om min sexuella läggning?”

”Nja – Nina vräkte ur sig en del när hon var arg, men jag visste inte om -”

”Jaså, du. Jag trodde att hela vårt team hade hört det. Antagligen hela jäkla CIA också. Så var det med privatlivet. Men du ska inte oroa dig för det där med Nina. Jag kommer inte att försöka ta henne ifrån dig. För övrigt skulle jag inte kunna. Lita på mig. Jag är ju äktenskapsrådgivare numera och det syns lång väg vad hon känner för dig. Gratulerar förresten. Ni ska ju ha tillökning.”

”Tack.”

Ett leende spred sig långsamt över Theos ansikte. Kanske stämde det där. Han hade nog oroat sig i onödan. Om det nu bara var sant som Claes sa, att det var så där uppenbart att Nina ville ha honom. Men han borde väl veta.

***

Efter Ninas bekännelse kände Claes att han måste få se sin dotter eller åtminstone veta mer om hur hon hade det. Flickan var ju nästan vuxen nu och han och Nina visste ju ingenting om henne. Vem hon var lik. Om hon var utåtriktad och smidig eller kanske aggressiv och trotsig som sin mamma. Var hon duktig i skolan eller mer praktiskt lagd, eller kanske båda sorterna. Frågorna hopade sig i Claes inre.

Nina började också undra lite. Hon hade avsiktligt tvingat sig till att glömma och under många år hade hon nästan lyckats. Men nu tänkte hon dagligen på den lilla flickan hon lämnat ifrån sig efter bara en titt. Eftersom Claes inte officiellt var hennes pappa, kunde han själv inte ta några initiativ när det gällde efterforskningarna.

Det fick Nina göra själv, med Claes som ivrigt följde varje steg i hennes försök att få kontakt med dotterns adoptivföräldrar. Till att börja med verkade det nästan omöjligt att komma någon vart, men så fick Nina tag i socialsekreteraren som hanterat adoptionen. Kvinnan lovade att hon skulle höra efter och återkomma.

Julhelgen kom emellan, så de hörde inte ifrån henne förrän i början av februari. Beskedet hon kom med var något av en chock. Adoptionen hade aldrig gått igenom. Paret som skulle adoptera henne hade skilts åt och något senare hade kvinnan förolyckats under en semesterresa i Turkiet.

Flickan hade hamnat i ett fosterhem, så flyttats till ett barnhem och därifrån placerats i ytterligare ett fosterhem. Där hade socialsekreteraren tappat spåret, men socialnämnden i kommunen flickan skickats till skulle ta reda på vad som hänt.

Väntan kändes oändlig, särskilt för Claes. Nina och Theo hade ju det väntade barnet att se fram emot. Visserligen hade ju Claes Cege, men denne hade ju sitt arbete och det hade naturligtvis också Claes. Äktenskapsrådgivningen höll honom sysselsatt medan byråkratins kvarnar malde långsamt men säkert.

En dag ringde en kvinna och bad att få tala med Nina. Theo sa som det var att Nina var på väg hem från sitt arbete. När Nina kom in genom dörren ringde det igen. Theo gestikulerade mot telefonen och hon tog upp luren.

”Ja. Nina Molander.”

”Margit Lidén. Du hade en förfrågan om en fosterhemsplacering?”

”Det stämmer.”

”Jaha. Flickan du frågar om bor numera på ett ungdomshem. Ett gruppboende för tonåringar.”

Nina tänkte snabbt. Det där lät som någon form av straff. Var hennes dotter kriminell? Det skulle verkligen vara ironiskt.

”Har hon missbruksproblem?”

Kvinnan verkade leta lite i sina papper. Svaret dröjde och Nina började föreställa sig en tonåring som bar kniv och som var piercad över hela kroppen. Kanske med tatueringar både här och där.

”Nej, det ser inte ut så här.”

”Är hon kriminell?”

”Det verkar inte så, men hon har skolkat och kommit i dåligt sällskap. Senaste fosterhemsplaceringen upphörde efter många och häftiga bråk mellan flickan och fostermamman.”

”Jag vet inte om du fick höra att det är min dotter.”

”Jo, jag hörde det.”

”Jag hade ingen aning om att adoptionen aldrig fullföljdes. Om jag hade vetat det hade jag ändrat mig och tagit henne tillbaka. Finns det någon chans att jag kan göra det nu?”

En paus följde. Nina undrade om det var något som kvinnan inte ville ut med. Hade hennes dotter mentala problem?

”Ja, det skulle väl inte möta några hinder. Men jag måste varna dig. Det står här att hon är ganska besvärlig. Är du gift numera?”

”Inte gift, men -”

”Jag menade naturligtvis om du är i ett permanent förhållande.”

”Ja.”

”Och din sambo – är han införstådd?”

”Vi har diskuterat saken och han är med på det. Så är det ju min före detta man som -”

”Jag förstår. Du kanske ska komma hit och träffa henne.”

”Ja, gärna. Var bor Josefin nu?”

”Josefin? Här står att hon kallar sig Lea nu.”

”Lea?”

”Ja.”

”Jaha. När kan vi komma och hälsa på?”

”Jag får återkomma när jag har varit i kontakt med ungdomshemmet, men det ska väl gå att ordna snarast.”

”Tack så mycket då.”

Nina ringde till Claes och rapporterade. Han ville naturligtvis följa med. Cege skulle däremot inte komma med. Eftersom Theo redan lovat så skulle de tre åka tillsammans i Claes bil.

Ungdomshemmet blev lite av en chock för Nina. Där bodde fyra flickor och två pojkar som allihop klädde sig som ligister. Precis som hon fruktat hade alla flickorna utom en ringar och metallbitar i ansiktet och deras små toppar avslöjade tatueringar på två av dem. Pojkarna såg ut som gangstrar i amerikanska tv-serier. Så stora byxor att kalsongerna syntes, enorma kängor och så jättelika tjocka jackor som de hade på sig inomhus. De hade också svettisjackor med huva under. Huvorna hade de självklart uppe.

En av flickorna satt i knät på en av pojkarna och de ägnade sig åt någon form av mellanting mellan brottning och hångel. Två av flickorna satt så tätt inpå varandra att man lätt kunnat få intrycket att de var sammanväxta som siamesiska tvillingar.

Föreståndaren som var en rätt så fjäskig typ, tyckte Nina, ropade på Lea. Lea var den av flickorna som visserligen var piercad men som inte hade någon synlig tatuering. Hennes kläder var också något mer heltäckande än de andras. På ett sätt var hon mer lik pojkarna.

Hon hade en metallbit genom näsan och ring i under vänstra ögonbrynet, förutom genom ena näsborren. När hennes namn ropades upp reste hon sig långsamt och nonchalant och gick ut ur rummet.

Föreståndaren, som hette Lasse, uppmanade dem att följa efter.

”Ni kan gå med Lea in på hennes rum så får ni prata ostörda.”

Men Lea gick inte till sitt rum. Hon försvann in på toaletten och blev kvar där så länge att Nina trodde hon hade rymt. Inte förrän nära tjugo minuter hade gått kom hon tillbaka, långsamt och med en utstuderat ointresserad min.

”Hej, Lea.”

”Jag har fan inte gjort något. Om käringen säger att jag har snott några cigaretter så är det inte sant. Hon ljuger bara.”

”Jag är inte från soc.”

”Är ni snutar då?”

Till Ninas lättnad svarade inte Theo.

”Jag är din mamma.”

”Vad fan? Skulle det där vara kul eller?”

”Nej, jag är din mamma. Och Claes här är din pappa.”

”Jaha. Och vad vill ni då? Vem är du förresten?”

”Jag heter Theo och är -”

Theo såg lite frågande på Nina. Vad skulle han säga?

Nina tog över.

”Theo är min nya pojkvän.”

”Jaså. Du är rätt fet. Gillar han tjocka käringar?”

”Jag väntar barn.”

”Kul för dig. Jag ska aldrig ha några ungar. Vad vill ni då?”

”Jo, jag fick reda på att du bodde här och nu undrar jag om du skulle vilja bo hos mig istället.”

”Varför då? Du ville ju inte ha mig tidigare, så varför dyker du upp nu, efter sexton år? Är det inte lite väl sent?”

”Jag trodde att du hade fått ett adoptivhem. När du föddes – jag hade just gått igenom en rätt uppslitande skilsmässa och – jag mådde inte bra.”

”Vad hade du gjort då? Hade du vänstrat?”

Claes såg ut som han fått en råsop rätt i magen. Tyvärr var det mer eller mindre sant, men han hade känt den här flickan i kanske tio minuter, så han tänkte inte gå in på det i detalj.

”Jag hade träffat någon annan.”

Lea ryckte på axlarna som det inte intresserade henne. Hon såg aggressivt på Nina.

”Varför vill du ha mig nu, när du ska ha en ny liten unge?”

”För att jag fick veta att du inte hade någon familj.”

”Har du hus?”

”Nej, jag – bor hemma hos Theo och det är inte så stort. Men vi ska skaffa något större.”

”Du då? Har du hus?”

”Ja, jag har faktiskt en villa.”

”Bor du där ensam?”

”Nej, jag har en sambo.”

”Varför är inte hon med då? Vill hon att jag ska bo hos er eller?”

Nina och Claes hade pratat om det och kommit fram till att åtminstone tills hon och Theo kunde få tag i en större bostad, skulle Lea gärna få bo hos honom och Cege. Ceges söner bodde ju inte hos honom och huset var mer än tillräckligt stort.

Dessutom hade de ju Mandala, som ett sorts exotiskt sommarställe. Nina och Theo hade förresten en stående inbjudan att hälsa på där när de ville.

”Du får hemskt gärna bo hos oss.”

”Jag vill i alla fall inte bo hos henne.”

Nina kände sig slutkörd. Fast hon bara jobbade sjuttiofem procent just nu, verkade det som den här graviditeten tärde mer på henne än de två tidigare. Claes fick gärna ta flickan om han trodde sig klara av det.

”Okej. Då säger vi väl det.”

Lea vände sig om och började packa sina saker. Hon tog för givet att det var meningen att hon skulle följa med direkt.

Nina gick och talade med Lasse som sa att det gick bra. Hon fick ett intryck av att Lea om möjligt betraktades som ännu svårare än de andra ungdomarna. Vilket kanske inte var så konstigt. Hon såg mer eller mindre exakt ut som Nina själv hade gjort i den ålder och hon var uppenbarligen lik henne i temperamentet också. Nina undrade vad Cege skulle tycka om att ha en tonåring i huset, men det där fick Claes själv reda ut.

Nina och Theo åkte hem till sig när de sett Lea installera sig i rummet Claes hade gjort i ordning åt henne.

Claes stod kvar i dörröppningen och såg på sin dotter.

”Jag börjar med middagen nu. Vill du hjälpa till?”

Lea skrattade rått.

”Vad tror du?”

”Okej. Du kan se på tv eller vad du vill tills maten är klar.”

”När kommer hon då? Din sambo?”

Claes tvekade. Han var medveten om att han var feg. Det hade funnits tillfälle att berätta om Cege tidigare, men han hade tacksamt accepterat att Lea utgått ifrån att hans sambo var en kvinna. Nu skulle hon snart få se att det inte var så.

”Lea – det är ingen kvinna.”

”Vad menar du?”

”Min sambo heter Cege. Han är kriminalinspektör.”

”En snut? Fy fan. Men är du bög?”

Claes studsade lite inför uttrycket, men bestämde sig för att inte rätta Lea. Bög var trots allt inte ett nedsättande uttryck. Flera homosexuella män valde själva att beteckna sig själva så.

”Ja.”

”Coolt. Skithäftigt. Fan vad jag är glad att jag valde att bo hos dig och inte hos den där sura gamla haggan.”

”Lea, prata inte så där om din mamma. Hon har haft det väldigt svårt och -”

”Svårt? Hur tror du jag har haft det då? Va? Tror du att det är hur mysigt som helst i fosterhem, eller?”

”Nej, det gör jag inte. Men – du har haft en liten halvbror som dog i en flygkrasch. Nina – det blev en svår chock för henne och under ett par år mådde hon inte bra alls.”

”Vad menar du? Försökte hon ta livet av sig eller?”

”Nästan. Hon var alkoholiserad och som jag sa, mådde inte alls bra. Dessutom var hon arg på mig. Som du gissade så hade jag varit otrogen.”

”Med en kille?”

”Ja, med en som heter Lennart.”

”Fast du bor ju med en som heter Cege nu, eller?”

”Lennart lämnade mig.”

”Ja, ja. Och nu ska jag få en annan liten halvbror eller syster. Du, jag skiter i vilket. Men jag tycker du verkar schysst och jag hoppas att din kille är det också.”

”Det är han. Jag hoppas du ska trivas här.”

Lea nickade och började rota i en av sina väskor. Hon fick fram en MP3-spelare och började lyssna på något. Claes gick ut i köket för att börja med middagen. Att hantera den här tonåringen var betydligt svårare än det hade varit med Cliff. Han undrade om de där åren i fosterhemmen. Så småningom skulle han försöka få Lea att öppna sig och berätta om den tiden. Han hoppades också att hon snart skulle lugna ner sig lite och inte vara så aggressiv.

Det kändes lite konstigt att Lea var så hatiskt mot Nina, medan hon så lätt accepterade honom och Cege. Men Claes var inte dummare än att han insåg att flickan kanske trodde att han och Cege skulle vara mer lättmanipulerade än Nina. Där hade hon fel. Hon visste ännu inte att hennes pappa var psykiater. Det kanske inte var lika mycket av ett hatobjekt som polisyrket, men hon skulle nog märka att hennes finter och knep inte skulle fungera här.

Dessutom kändes det egendomlig att hon såg hans homosexualitet som något trendigt och intressant. Själv var han fortfarande på det stadiet att han accepterade sig själv, men hade svårt att stå för det fullt ut inför andra. Men ungdomar idag hade visst den synen och i det här fallet kunde han dra nytta av hennes inställning. Han undrade bara vad Cege skulle tycka.

Cege hade inte nämnt något om deras relation på jobbet och inte ens inför Claes använde han ordet homosexuell eller värre ändå, bög. Som han såg det hade de ett förhållande, men var inte något speciellt. Det kunde Claes på ett sätt hålla med om. Namn och etiketter för känslor var lite onödiga.

Hur som helst, hur besvärlig hans dotter än var, kändes det fantastiskt att ha henne hos sig. Han hoppades att hon så småningom skulle kunna försonas med Nina också. Det var naturligtvis det faktum att Nina lämnat bort henne som spökade, men med tiden skulle hon nog komma att förstå och förlåta. I alla fall hoppades Claes det.

Han kände sig omtumlad över vilken vändning hans liv hade tagit. För några år sedan hade det inte alls sett lika ljust ut. Det som betydde mest var naturligtvis att hans dotter levde och att han fick en chans att lära känna henne, men han var lika glad för Ninas skull. Att hon träffat Theo och fått en chans till att vara mamma.

I många år hade Claes brottats med skuldkänslor gentemot henne och oroat sig för hennes hälsa. Nu var hon inte bara nykter och betydligt gladare än han sett henne sedan de tidiga åren i deras äktenskap, hon hade också förlåtit honom. De kunde äntligen vara vänner eller snarare som en familj igen.

När Ceges bil hördes utanför på uppfarten var middagen färdig. Det var dags att förbereda Cege på hur deras nya liv tillsammans skulle bli.

Claes gick in till Lea och klappade henne på axeln. Hon snodde runt men när hon såg vem det var stängde hon faktiskt av MP3-spelaren och följde med ut i köket.

Nu kunde Claes bara vänta och hoppas att allt skulle gå bra.

SLUT

© Tonica