| Huvudpersoner: | Cege, Claes, Nina, Theo |
| Beskrivning: | Claes är fortfarande medvetslös. Hans kollegor samlas på sjukhuset. Speciellt Cege reagerar starkt när han får veta att Claes partner Lennart lämnar honom. Så vaknar Claes. |
Cege Ljung sträckte lite på sig. Det hade blivit långvarigt, mötet där han fått rapportera allt som hänt under utredningen av graven i skogen. Hela tiden hade han känt sig dragen i två riktningar, förutom arbetet. Å ena sidan ville han göra ett sista försök att vädja till hustrun, även om han insåg att hon nog hade tröttnat på allvar. Å den andra ville han tillbaka till sjukhuset där hans gamle vän Claes Grimme låg, medvetslös.
Hans medarbetare, Nina Molander, Theo Koders och Fanny Popescu var nog där fortfarande. Åtminstone Nina, trodde Cege. Hon och Claes hade ju ett förflutet tillsammans. Det måste de andra ha gissat också. Ingen kvinna uppvisade sådan stark bitterhet som Nina hade gjort gentemot stackars Claes, om hon och mannen inte hade haft något ihop tidigare. Nu visste Cege det ändå, för både Claes och Nina var gamla vänner till honom.
Alltså fanns åtminstone Nina på plats vid Claes sjukhussäng, det var Cege rätt säker på. De två yngre medarbetarna kanske hade återvänt hem.
Först av allt ville Cege se till båten. Mandala var ju i praktiken hans hem, och särskilt nu när han tydligen låg i skilsmässa. Det där hade inte riktigt sjunkit in ännu. Faktiskt var det mycket som han skulle behöva smälta nu, när fallet var uppklarat.
Det tog honom inte lång stund att ta sig ner till kajen. Dinkan hade lagt till precis så skickligt som han hade kommit att vänta sig. Själv syntes hon inte till, den korta stund som Cege tittade in. Det började bli sent, men han hoppades ändå att han som Claes chef, eller åtminstone före detta chef, skulle få komma in en stund. I alla fall skulle han sitta utanför och vänta, tills Claes vaknade eller i värsta fall tills det kom några andra nyheter angående hans tillstånd.
Men hade någon underrättat Lennart, Claes partner eller vad man nu kallade det? Cege hade rätt så svårt att förstå sig på det där. Speciellt vem som var ”mannen” eller ”kvinnan” i förhållandet. Hans fru hade försökt förklara att det inte nödvändigtvis fungerade så med homosexuella par, men sådana där moderna konstigheter hade inte Cege tid att sätta sig in i.
Han fick kanske ta en sväng om Claes och Lennarts hus. För säkerhets skull. Om inte Lennart var där, fanns han säkert på sjukhuset redan.
Det lyste i huset så antagligen var väl Lennart där. Konstigt. Nog borde någon från sjukhuset ha meddelat honom om vad som hänt hans sambo eller vad man nu skulle kalla det? Cege avskydde att behöva komma med den här typen av besked till folk. Ännu värre var det när det gällde någon man själv kände såpass väl och tyckte mycket om.
Han ringde på dörren och väntade. Det tog ganska lång tid innan Lennart stod i dörren. Han såg egendomlig ut, tyckte Cege. Som om – han ville dölja något. Han hade väl ändå inte någon – annan man där inne? Så oerhört smaklöst av honom i så fall. Cege började önska att han inte kommit hit.
”Hej.”
”Hej.”
Efter en stunds tvekan steg Lennart åt sidan och släppte in Cege.
Det här var pinsamt. Cege funderade lite på hur han skulle formulera sig. Till slut sa han bara som det var.
”Du, har någon berättat för dig om -”
”Om Claes? Jo, för fan. Var har du varit de senaste dagarna? Jag har varit där och – men du – det här verkar inte gå vägen. Eller hur? Vad har de sagt till dig? Jag pallar inte sånt här. Du kanske tycker det verkar kallsinnigt eller så, men – jag sticker nu. Jag håller på att packa. Om – jag menar när – Claes vaknar till, kan du väl hälsa – eller – jag ringer. Grattis förresten. Ni löste ju det där fallet i alla fall. Det där som Claes inte ville – det är ju nästan som det ligger något i det där man hör om folk som har föraningar eller vad det nu heter.”
”Ja, hm, visst. Tack. Men då – jag är på väg ut till sjukhuset nu, så jag sticker väl då.”
”Du, vänta ett tag.”
Lennart trevade i fickan och så fick han upp en nyckelknippa. Han bände lite i ringen och så fick han av nyckeln. Han sträckte fram den till Cege.
”Här. Ta den. Om – när – han vaknar så kan du väl ge honom den. Jag vet inte om han har sin – När jag åker så smäller jag igen dörren. Jag släcker och stänger av allt också. Vi får – ordna det här med huset och så senare. Jag åker till en före detta pojkvän nu. Om – ja, Claes har ju en syster i Norrland, så du kan väl -”
Stämningen var ansträngd, men Cege ansträngde sig för att verka oberörd. En man i hans ställning fick ju inte diskriminera minoritetsgrupper. Förresten påminde Claes situation obehagligt om hans egen. Marit ville ju inte se honom mer och här stod Lennart och sa att han hade tröttnat. Cege slog vad om att den där expojkvännen var nog kanske inte helt före detta. Inte om han tog emot sitt ex i sitt hem så här rätt upp och ner. Men det var ju inte hans sak.
Det var dags att han åkte ut till sjukhuset. Visserligen var han trött, men han måste ju få höra hur det var med Claes. Så hänsynslöst av Lennart att bara ge sig iväg när Claes låg så där hjälplös i sjukhussängen. Han hade aldrig tyckt om den där Lennart, påminde sig Cege om medan han körde inåt stan igen.
Äntligen var han framme utanför sjukhuset. Så här mitt i natten som det ju nästan var, fanns det gott om plats på parkeringen utanför. Han identifierade sig i receptionen och åkte upp med hissen.
Som han väntat sig satt Nina troget på plats utanför Claes rum. Till hans förvåning satt också Theo där. Hade inte den där kufen något djur som behövde matas eller så? Men det var naturligtvis trevligt och lojalt av honom att vänta här, han också. Fanny syntes däremot inte till.
Nina hälsade kort och Theo nickade. Cege nickade tillbaka.
”Du, Nina, har du fått veta något mer om hur det är med Claes?”
”Nej, ingen förändring. Fast – i det här läget kan det ju vara goda nyheter. Eller också inte.”
”Nej, hm. Jag förstår det.”
Han ville berätta för Nina om vad den där Lennart just sagt, men han kände inte att han kunde prata fritt inför Theo. De kände ju inte varandra så väl.
Som om Theo läst hans tankar, reste han sig upp.
”Jag går och tar lite kaffe till. Ska du ha också? Eller du, Cege?”
Nina log så varmt mot Theo att Cege blev riktigt förvånad. Konstigt. Hon som annars var så ilsken. Men man kunde ju aldrig veta med kvinnor.
”Ja, tack. Gärna.”
”Nej, jag har druckit så mycket kaffe på polishuset så – Tack i alla fall.”
Utan ett ord, vände Theo och gick. Det gav ju Cege ett tillfälle att prata fritt med Nina, så han passade på.
”Du, jag var just ute hos Claes.”
”Jaha? Hämtade du lite prylar åt honom?”
Cege skämdes en aning. Det hade han inte ens tänkt på. Kvinnor tänkte då på allt.. Men hur skulle man kunna hålla reda på allt?
”Nej, jag – du, Lennart sticker. Han höll på att packa när jag kom dit. Det verkar som han har gett upp när det gäller Claes. Jävla typ. Jag har aldrig tyckt om honom.”
”Jaså. Ja, ja. Det är väl lika bra.”
Cege stirrade på Nina. Var det allt hon kunde säga? Han som hade väntat sig svordomar och utläggningar om vilka skitstövlar män var, eller hur det nu var hon brukade säga. Det var lika bra att han gav upp sina försök att förstå sig på kvinnor. Han skulle aldrig lyckas ändå.
Theo återvände med två muggar kaffe. Nina tog emot den ena så självklart att Cege igen undrade om han hade missat något, men så kom han att tänka på något annat och glömde bort det hela.
När han satt där och funderade ilsknade han till lite. Tänk att Marit hade gått bakom ryggen på honom så länge. Det hade säkert varit flera andra vänsterprassel också, tidigare. Att Claes inte hade sagt något kunde han förstå. Han var ju ändå psykiater. Men att hans egen fru kunde behandla honom så där. Det var faktiskt lika bra att vara utan en partner som inte gick att lita på. Kanske hade Nina rätt i alla fall.
***
Cege blev till slut tvungen att återvända till Mandala för att duscha och byta om och slänga i sig något att äta, mer eller mindre på stående fot. Medan han var där överfölls han av trötthet och kände att han behövde sträcka ut sig en stund. Han lovade sig själv att bara vila sig en halvtimme eller så, men när han vaknade till med ett ryck, visade det sig att han sovit i nära sex timmar.
Än en gång duschade han – han måste komma ihåg att be Dinkan att fylla på tankarna – gjorde sig i ordning och åt en macka, innan han gav sig iväg tillbaka till sjukhuset.
Han funderade olustigt på Lennarts reaktion. Var det så illa ställt med Claes? Han hade inte velat fundera på det, utan skjutit undan tankarna på framtiden, medan han tog itu med plikterna på jobbet. Nu hade han fått en tid ledigt, och genast dök de illavarslande tankarna upp igen.
Han och Claes hade varit vänner i många herrans år och gått igenom en massa tillsammans. Egentligen hade Claes tillhandahållit den kontinuitet som hans omväxlande arbetsuppgifter och den osäkra relationen med hustrun inte hade kunnat ge honom. Att gå vidare utan sin bästa vän skulle vara svårt, kanske omöjligt att föreställa sig.
Men det kunde faktiskt vara så att någon förändring hade inträtt. Utan alltför stora förhoppningar, gick Cege uppför trapporna till Claes korridor. Den här gången var han ensam. Nina och Theo hade tydligen försvunnit någon gång efter det att han själv gett sig iväg.
Cege satte sig ner och väntade. Han skulle säkert få titta in en stund, även om det inte var besökstid, men något höll honom tillbaka. Istället försökte han fokusera på något positivt. Läkarna hade ändå givit dem vissa förhoppningar att Claes skulle kunna bli återställd. Hade de förresten inte påstått att det var ganska säkert? I så fall satt han säkert bara här och oroade sig i onödan.
Medan Cege satt där dök en bekant gestalt upp längst bort i korridoren – inifrån sjukhuset, inte från trappan nerifrån entrén. Cliff. Den där tonåringen som Claes hade fått så bra kontakt med. Själv tyckte Cege att ungdomar var lite besvärliga. Dinkan hade till slut hyfsat till sig, och för övrigt var hon ju vuxen nu, men i allmänhet var inte Cege direkt barnkär.
Pojken hade axeln i ett stort gipspaket. Egendomligt att de där mycket märkliga figurerna hade lyckats få en sådan förhållandevis normal unge. Där såg man att det där med gener inte avgjorde allt.
”Tjena.”
”Hej på dig.”
”Hur är det med han?”
”Han är stabil.”
”Vad betyder det? Kommer han att klara sig eller?”
”Läkarna var hoppfulla.”
”Kan du inte svara ja eller nej? Tänkte väl det. Ni är likadana allihop.”
Cege funderade på att fråga om han menade ni poliser, fast Cliff hade säkert använt ett annat uttryck, men han kom sig inte för.
Nu hoppades Cege att pojken skulle gå sin väg, men istället satte sig Cliff ner med en min som tydligt sa att här tänkte han sitta så länge han kände för det. Han riktigt uppmanade Cege att säga emot honom, så det tänkte han inte göra.
En sköterska gick förbi och Cliff såg frågande på henne.
”Är du här för att träffa Claes Grimme?”
”Ja.”
”Är du släkt?”
Cliff hade redan rest sig upp och gick mot dörren och det tolkade tydligen sköterskan som ett ja. Hon nickade uppmuntrande, och höll upp dörren för honom. Cege tyckte inte att det gjorde någon skada att pojken fick sitta där inne en stund, så han sa inget till sköterskan. Claes tyckte ju om honom, hur konstigt det än kunde låta.
”Ska inte ni gå in också, Kriminalinspektör Ljung?”
Det märktes att hon var nöjd med sig själv för att hon mindes hela hans titel. Cege själv tyckte inte att de där orden gjorde varken till eller ifrån. Antingen respekterade folk en, eller så gjorde de det inte.
”Senare. Jag väntar medan pojken är inne.”
Så fick han vara ifred en stund. Märkligt ändå att Claes varit så nyfiken på Ninas eventuella relation med Theo. För övrigt var det konstigt att Claes över huvud taget trodde på det där. Uppenbarligen var Theo alldeles för ung för Nina. Men man kunde nästan tro att Claes var lite svartsjuk. Av någon anledning blev Cege illa berörd av tanken. Det var ju slut mellan dem sedan länge. Man kunde inte missta sig på Ninas negativa attityd mot sin före detta man. Kanske var det bara dåligt samvete eller någon form av omvårdnadsinstinkt som fick Claes att oroa sig för Ninas eventuella relationer.
Ganska snart tröttnade Cliff på att sitta där inne ensam och kom ut igen.
”Det är väl sant att han lever? Han ligger ju så stilla -”
”Du såg väl apparaten där inne? Hur hans hjärtrytm eller vad det nu heter slår.”
”Jaha, den där. Jo, den såg jag. Ok.”
Fortfarande visade inte Cliff några tecken på att gå sin väg. Dessutom kom Nina och Theo gående genom korridoren. De såg uppfräschade ut och det såg ut att vara ett anmärkningsvärt samförstånd dem emellan. Kunde det ändå vara så att de två – Men Cege fick genast annat att tänka på.
En sköterska kom gående, så där snabbt som såg så långsamt ut. De verkade glida fram utan någon brådska men ändå kom de fram så fort. Cege hade sett det förr. Han hade ingen aning om hur de gjorde det.
Det hade väl inte hänt Claes något? Han vände sig till Cliff.
”Du – hände det något när du var där inne?”
”Nej. Jag sa ju att han låg så stilla. Det hördes ingenting.”
”Gjorde du något? Eller sa något?”
”Vad fan? Tror du att jag har försökt göra han illa eller något? Va?”
”Inte alls. Sa du något till honom menade jag.”
”Ja, jag försökte snacka lite med han. Jag fattade ju att han inte skulle svara, men man vet ju inte, han kanske hörde vad jag sa.”
”Jaha.”
När sköterskan kom ut såg hon så glad ut att Cege faktiskt började hoppas lite. Och när hon började tala förstod han att han hade gissat rätt.
”Jaha. Nu har Claes vaknat. Han verkar må riktigt bra. När doktorn har varit här kan någon av er få gå in igen. En i taget.”
”Jaså. Tack då.”
En manlig läkare i Ceges ålder kom snart lufsande med händerna i byxfickorna. Han hälsade lite frånvarande och gick in i Claes rum men stannade inte länge. Sköterskan hade hållit sig i närheten så hon stod kvar och väntade.
”Allting ser bra ut. Patienten verkar tillfriskna på ett tillfredsställande sätt. Nu kan ni gå in och hälsa på honom om ni vill. Fast bara en i taget. Okej. Nu måste jag kila.”
Nina och Cege såg på varandra. Vem skulle få gå in först?
Sköterskan avgjorde saken.
”Claes frågade efter Cliff, så jag föreslår att den av er som heter Cliff går in först.”
Cege satte sig ner, lite snopet. Varför skulle Claes vilja tala med den där ungen? Men om det var det han ville, skulle han naturligtvis få det. Nina såg inte ut att ta illa upp. Hon satte sig också ner, intill Theo och de började prata lågt med varandra.
Cliff såg lite osäker ut men gick in igen och satte sig.
”Hej.”
”Hej. Hur mår du?”
”Det ska väl jag fråga dig. Du har ju varit utslagen i flera dagar.”
”Jag har förstått det. Men hur är det med din axel?”
”Jo, det är lugnt. Jag minns faktiskt ingenting och nu gör det inte ont längre. Fast det kliar för jävligt.”
”Kan tänka mig det. Hur känns det nu då?”
”Vad menar du?”
”Det här med din pappa och så?”
”Jaså. Jo. Han har varit rätt schysst nu när jag har legat här.”
”Bra. Det var väl fint.”
Cliff började treva i byxfickan. Han hade på sig för stora träningsbyxor som hängde ner lite. Ur fickan fick han upp en mobiltelefon. Claes tyckte sig känna igen den.
”Här. Tack för lånet.”
”Om du vill kan du behålla den. Det är en med kontantkort. Du får själv betala in mer pengar om du vill ringa.”
”Jaha. Men den var väl dyr?”
”Inte så farligt. Du får gärna behålla den om du vill.”
”Tack.”
”Det var roligt att se att du mår bättre.”
”Ja, bra att du är bättre också. Är det inte läskigt att jobba med sånt där? När man kan bli dödad nästan varje dag?”
Claes tvekade. Han hade lätt att falla in i yrkesrollen och agera terapeut. I det här fallet kände han en stark längtan efter att tala med sin egen terapeut, men han kunde inte göra pojken besviken heller. När det gällde Cliff trodde han faktiskt att det rörde sig om en frustrerad faderskänsla och inte jobbet.
”Jo. Det är det. Jag slutade faktiskt av den anledningen. Men så ville min gamle vän Cege ha hjälp och då -”
”Då ställde du upp?”
”Ja.”
”Schysst av dig. Men det är väl så med polare. Att man ställer upp för varandra? Jag hade en kompis när jag var liten. Markus. Fast han flyttade. Och så flyttade vi.”
”Finns det ingen annan du kan hänga ihop med?”
”Kanske.”
Cliff såg ner på sina träningsskor. Claes insåg att han kanske inte borde pressa pojken mera.
”Får jag komma tillbaka och hälsa på dig igen?”
”Visst får du det. Kom när du vill. Det var trevligt att se dig igen.”
”Ja. Hej så länge.”
Cliff hasade bort mot dörren.
Claes suckade lite. En son. Eller en dotter. Han önskade att det inte hade varit alldeles för sent. Minnet av barnet som dött fick honom att tänka på Nina.
”Du, Cliff. Be Nina komma in, är du snäll.”
”Nina? Okej.”
Cliff hade ingen koll på vad alla snutarna hette. Fast det fanns ju bara en tant där ute så det måste väl vara hon då.
”Han ville snacka med Nina nu.”
Än en gång sjönk Cege ner igen på bänken. Fast det var ju självklart att Claes skulle vilja prata med Nina också. De hade ju ändå varit gifta.
Nina såg betydligt gladare och friskare ut än när Claes hade sett henne senast. Kanske skulle hon inte se på honom med samma avsky längre heller.
”Det är visst inte så lätt att ta kål på dig.”
”Jag vet inte. Om du vill försöka är det nog bäst att du gör det nu. Doktorn sa att jag visst var på bättringsvägen.”
”Det ser så ut.”
”Är det din professionella uppfattning?”
”Vad säger du? Du har ju också läkarexamen.”
”Det där har jag förträngt.”
”Du ser jäkligt mycket friskare ut än någon av mina patienter. Det kan jag säga i alla fall.”
”Tack ska du ha för det omdömet.”
Nina böjde sig över Claes och ett ögonblick trodde han faktiskt att hon skulle smälla till honom. Inte försöka döda honom. Han visste mycket väl att någon som hatade någon så mycket som Nina verkade hata honom, inte skulle ägna så mycket energi åt att tänka ut alla de djupt sårande kommentarerna som Nina hade riktat mot honom. Ändå hade han inte tagit speciellt illa upp. Han visste att han sårat henne betydligt mer och dessutom hade hon förlorat sin son, förutom deras gemensamma barn.
Men Nina hade inga aggressioner i tankarna. Istället klappade hon bara lätt på Claes hand. Den som det inte satt en slang i.
”Du, jag vill be om ursäkt. För allt det där jag sa. Jag var bakfull och grinig, men det var i alla fall orättvist.”
”Jag vet inte det. Du hade all anledning att hata mig. Jag kunde bara inte -”
”Nej. Det hade varit mycket värre om du hade gått bakom ryggen på mig. Du var ärlig. Det är bra. Jag kunde bara inte hantera det så bra.”
”Jag är i alla fall väldigt ledsen för det.”
”Okej. Det är lugnt nu.”
”För att du och Theo -”
”Nu får du väl ta igen dig. Du har varit vid medvetande en halvtimme, eller hur? Måste du sätta igång och jobba direkt?”
”Förlåt. Jag menade inte att snoka. Men – jag är glad för din skull.”
Han såg inte så glad ut, tyckte Nina. Hon mindes plötsligt det där som Cege berättat om Lennart. Ingen hade väl berättat för Claes än. Skulle hon bli den som var tvungen att berätta? Det var kanske lika bra. Med tanke på deras relation eller snarare tidigare relation. Fast nu verkade det snarare som om – fast det kunde hon inte vara säker på. Hon tänkte då inte fuska inom Claes yrke. Efter så många år som rättsläkare skulle hon nog inte våga gå tillbaka till att behandla patienter heller.
”Du, Claes. Jag har faktiskt dåliga nyheter.”
”Hur är det med dig? Det är inte levern som krånglar nu igen?”
Han såg faktiskt så orolig ut för henne att hon svalde den skarpa kommentaren hon haft på tungan. Det verkade inte som om han menade att förolämpa henne.
”Nej, det är som vanligt. Det är nog rätt svårt att ta kål på mig också.”
”Försök låta bli att jobba på det bara.”
”Okej. Jag ska försöka. Men du, det gäller -”
Hon tvekade lite. Det kanske var lite väl tidigt att komma med ett sådant besked nu när Claes hade varit vaken i mindre än en timme. Men nu var det för sent. Han skulle undra. Det hade han redan hunnit göra, visade det sig.
”Du, om det skulle vara så att det är värre än jag har förstått så kan du berätta det. Jag kan hantera det.”
”Med dig? Nej, som jag har fattat det kommer du att bli helt bra. Jag passade på att prata omkull den där smilande sköterskan förut och hon berättade en hel del när hon förstod att jag också är läkare. Du har förresten gjort en erövring där. Slår vad om att hon är nyskild och är ute efter en ny karl. Här har du chansen att börja om.”
Claes log lite svagt. Han hade faktiskt också tyckt att sköterskan verkat lite väl vänlig mot honom, men det där intresserade honom inte. Skulle han börja om igen med en kvinna var det med Nina, inte någon i och för sig trevlig yngre sköterska. Även om hon säkert skulle kunna föda barn fortfarande.
”Nina, sa du att du var praktiserande läkare?”
”Nej, det sa jag inte. Det är väl inte mitt fel att hon utgick från det. Förresten spelar det väl ingen roll. Jag fattar ju termerna lika bra som vem som helst.”
”Som en veterinär, kanske?”
”Ungefär, ja.”
”Vad var det du skulle berätta?”
”Det gäller Lennart. Han – fan Claes, jag är inte bra på sånt här så jag bara säger det. Du får själv tänka dig de inlindande fraserna. Han har stuckit. Hem till något ex.”
Claes tog nyheten egendomligt lugnt. Då hade hon gissat rätt när det gällde Cege. Stackars Claes. Även om Cege hade en del latenta känslor för honom trodde hon inte att en sådan typisk machoman som Cege skulle våga byta lag.
”Jag förstod nog att det bara var en tidsfråga.”
”Jag är ledsen.”
”Var inte det. Som sagt, det var väntat. Du måste tycka att det är poetisk rättvisa. Först lämnar jag dig för honom och så nu lämnar han mig.”
”Nej, det tycker jag inte. Som jag sa, jag var bakfull och sur. Men jag är inte arg på dig längre.”
”Ledsen då?”
”Det fattar du väl att jag är. Nu är ju allt för sent.”
”Men du har ju Theo.”
Där var den igen. Den där blicken. Som om han inte kommit över henne än. Det vore väl ändå typiskt om han ville försöka igen, nu när hon faktiskt hade träffat en kille som hon tänkte försöka med igen. Men hon tyckte faktiskt synd om Claes och hon hade varit ovanligt jävlig och orättvis mot honom. Än en gång böjde hon sig ner över sängen och det här gången kysste hon honom lätt på munnen.
Äverraskat blinkade Claes till, men han såg nöjd ut.
Nina rätade på sig och drog sig tillbaka.
”Jag ska väl gå nu, så Cege får komma in.”
”Har ni suttit här hela tiden allihop?”
”Ja, i stort sett. Vi fick ju åka hem en stund och byta om och så. Vila lite. Men självklart har vi suttit här och väntat.”
Claes sträckte ut handen och Nina tog den och kramade den lite. Så gick hon ut utan att säga något mer. Ofattbart. De hade visst begravt stridsyxan ordentligt. Det hade hon aldrig trott skulle hända i deras livstid.
”Cege. Din tur.”
Cege satt kvar en stund, och såg förvirrad ut. Nina tänkte inte hjälpa honom på traven. Det där fick han reda ut själv.
”Kom då, Theo. Vi kan gott åka hem till dig ett tag.”
Theo sken upp och så gick de tillsammans.
Cege kom till slut på benen och tittade tveksamt in genom dörren.
Claes log åt honom.
”Du kan komma in. Det är i alla fall lite liv kvar i mig.”
”Jag hörde det. Fint.”
”Du, Cege, jag är ledsen för det där med Marit.”
”Varför det? Det är inte ditt fel.”
”Men för att jag inte varnade dig att det var problem.”
”Nej, det där är inget att bråka om. Du var väl bunden av någon sorts yrkeshemlighet eller vad det heter.”
”Men hon var inte min patient. Bara min vän. Fast det är ju du också.”
”Jag fattar väl att du inte kunde svika ett förtroende. Att jag blev lite sur beror bara på att jag blev chockad. Tagen på sängen liksom. Jag hade inte fattat att det var så illa.”
”Nej, det är lätt gjort att man går i andra tankar. Jobbet och så.”
”Jo, förresten. Det var en sak jag skulle berätta -”
”Om det gäller Lennart så har Nina redan berättat. Det är okej. Jag anade att det var något på gång när han började umgås så mycket med Per.”
”Jag är ledsen.”
”Nej, det är lugnt.”
”Nej, det är det för fan inte. Här ligger du och är skadad och medvetslös och så sätter den där idioten igång och packar och sticker. Är det bara jag som tycker det är jävligt?”
”Jag uppskattar att du -”
”Men det är väl klart att jag bryr mig. Du är ju min bästa vän. Jag blir skitförbannad när en sån där typ tycker han kan behandla dig hur som helst.”
”Tack.”
Cege tystnade generat. Vilket känsloutbrott. Det hade han inte varit beredd på. Tydligen hade han varit argare på den där Lennart än han trott. Han slogs av en tanke han varit inne på tidigare. Nu när Claes var singel igen kanske –
”Nu kanske du och Nina kan -”
Claes skakade lite sorgset på huvudet. Nej, det var nog ingen bra idé, alldeles bortsett från vad Nina och Theo hade på gång. Han hade gjort henne alldeles för illa redan. Dessutom visste han ju var han stod. Det var faktiskt rätt ironiskt att en psykiater inte hade haft tillräckligt med självinsikt för att inse att han var bisexuell. Han skulle aldrig kunna vara den man Nina förtjänade. Lika bra att sluta tänka på det där genast.
”Nej. Det förstår du väl att jag inte kan. Inte efter vad jag har gjort mot henne.”
”Jaha.”
Cege såg faktiskt riktigt uppmuntrad ut nu. Claes log igen. När han nu var inne på självinsikt och liknande tankegångar, så visste han ju vilka känslor han hela tiden haft för Cege. Den där attraktionen hade han brottats med länge.
Ibland undrade han om det inte skulle vara trevligare om man kunde ha alternativa samlevnadsformer. Han med Cege, men också med Nina, samtidigt som Nina kunde fortsätta sin relation med Theo, som varken han eller Cege skulle ha något att göra med, annat än som kollega och vän. Intressant, men knappast genomförbart. Kvinnor led alldeles för mycket av svartsjuka. Det skulle vara att utmana ödet.
Claes la sin hand på Ceges, för att i alla fall visa sin uppskattning av hans deltagande. Han väntade sig halvt om halvt att Cege skulle dra undan sin hand, men det gjorde han inte.
Det blev tyst en stund, medan de satt så tillsammans. Nina och Theo hade gått och Cliff också, för länge sedan. Ingen annan väntade där ute. Lunchvagnen skulle inte rassla sig genom korridoren på minst en halvtimme än. Men det visste förstås varken Claes eller Cege.
De satt och såg på varandra, tankfullt. Claes trodde nog att han var ensam om sina tankar, men alldeles säker kunde han inte vara. Cege såg så allvarlig ut.
Cege visste mycket väl att Claes länge hade varit attraherad av honom. Han hade inte velat konfrontera den vetskapen så han hade skjutit bort tanken på det där och ägnat sig åt annat. Det hade fungerat riktigt bra. Ända tills han sett Claes livlösa kropp och bleka ansikte. Det hade rört om inom honom. Kanske hade också brytningen med Marit bidragit till hans förändrade syn på sin vän. I vilket fall som helst kändes det konstigt. Helt annorlunda än förut.
Det var som om han inte kunde låta bli att stirra på Claes. Inte tyckte han att hans vän var speciellt snygg. Marit var i så fall betydligt snyggare. Men ändå var det något som fick honom att dras till Claes. Något som länge saknats i relationen med Marit.
Plötsligt kunde inte Cege stå emot längre. Han böjde sig ner över Claes och fast han hade trott att han bara föreställde sig hur det skulle vara, märkte han snart att han faktiskt på riktigt hade kysst Claes. Sin gamle polare. En man. Det kändes inte alls så konstigt som han kanske kunde ha trott, om han nu funderat på hur det skulle vara. Vilket han inte hade. Förrän nu.
Claes stelnade till. Det här kändes overkligt. Var det ändå så att han fortfarande låg medvetslös och det här bara var en ovanligt realistisk och verklighetstrogen hallucination? Det var väl inte helt uteslutet ur vetenskaplig synvinkel? På samma gång visste han mycket väl att det inte var någon dröm. Det hände på riktigt. Än en gång snuddade han vid tanken på Nina, men tvingade sig att skjuta bort den igen. Inte i det här samhället. Men ändå – dumheter. Cege var här nu, det var inte Nina. Kanske kysstes hon och Theo just nu.
Men hur det nu var började Claes besvara kyssen betydligt mer passionerat än han trott sig kunna våga. Och Cege drog sig inte tillbaka. Istället fördjupade han kyssen och lutade sig ännu längre ner över Claes.
Ett ljud bakifrån fick dem båda två att dra sig tillbaka och stirra generat mot dörren. Där stod sköterskan och såg lika generat på dem. Hon rodnade faktiskt.
”Ursäkta. Lunchen serveras snart. Ni får komma tillbaka senare, Kriminalinspektör Ljung.”
”Ja, naturligtvis. Jag ber om ursäkt. Claes – jag återkommer. Vi får – öh – diskutera det där senare.”
”Ja, det får vi göra. Hej så länge.”
”Hej, hej.”
Sköterskan stirrade förvånat efter polisen som lämnade rummet och så dr Grimme, psykiatern. Det där kanske förklarade saken. En psykiater kanske inte alls tyckte det var konstigt att ha förhållanden med båda könen. Men hon hade ändå inte väntat sig detta. Båda herrarna var ju så attraktiva och sedan Uno lämnat henne – Tyvärr kunde hon i alla fall inte räkna med någon av de här två. Så synd. Hon som hade trott att den där rätt så fula obducenten var dr Grimmes fru och tonårspojken med gipset som visst var skottskadad, var deras son. Fast han kanske var obducentens son i alla fall.
”Då så. Då blir det lunch nu.”
”Tack så mycket.”
Claes log lite, men kände sig en aning skyldig. Sköterskans reaktion var egentligen inte alls något att skratta åt. Hennes intresse för honom hade ju varit smickrande. Hon var säkert bara trettiosju eller trettioåtta. Tja, livet var fullt av besvikelser. Men också överraskningar som det här med Cege. Och Nina och Theo. Det var bara att ta emot och hoppas att inga obehagliga överraskningar låg och väntade på dem.
Tänk ändå att Cege hade varit så orädd. Det hade Claes inte väntat sig. Han undrade hur det skulle gå i framtiden, men han ville inte förstöra den behagliga känslan av förväntan. Man kunde ju inte veta hur det skulle gå, men för ögonblicket hade han inget att klaga på. Han kände sig genast mycket bättre.
SLUT
© Tonica