Beskrivning: En tjej träffar en kille som också är tiggare. De kommer bra överens, men killens situation är ännu mer desperat än hon kan föreställa sig. En dag råkar han väldigt illa ut.

———————-

Första gången de träffades var utanför matbutiken. Hon hade, naturligtvis, kommit för att handla. Nuförtiden fanns där alltid tiggare, fast det bara fem år tidigare inte hade funnits några. Det var konstigt att man vande sig så lätt efter den första förvåningen och upprördheten. Men den här killen var något utanför det vanliga. Det var inte bara att han var så snygg, i alla fall som hon såg det. Hon visste ju att alla hade olika smak och en kille som hon tyckte var jättesnygg kunde vara helt alldaglig i någon annans ögon. Nej, det var mycket mer än så. Något i blicken. En värme och vänlighet, en mjukhet. Och han såg rakt på henne, inte någon annan. Ingen i den här stan såg på henne. De kanske blängde på henne eller gjorde någon sur grimas, men såg aldrig ut som om hon betydde något. Det gjorde han. Hon visste att det fanns människor som skulle säga att han bara ville lura av henne pengar, men så var det inte. Som om inte hon kunde avgöra det.

Så hon log tillbaka. Hon hade inte några växelmynt den dagen så hon kunde ändå inte ge honom något och för övrigt hade hon inte råd att ge alla något, varje dag. För övrigt, numera tog hon sällan ut kontanter. Plastkortet dög bra. Han log i alla fall.

Nästa gång hon gick till matbutiken kom hon ihåg det som hänt sist och måste ha tittat efter honom, fast hon inte direkt var medveten om det, mitt i all vardagsstressen. Där satt han på sin fleecefilt, med en ful, inte alltför utsliten jacka på sig, en som var avsedd för någon som var tjugo, trettio år äldre. En äldre mans jacka. Han tittade upp och log som om hon just hade räddat dagen för honom. Det hade varit en fruktansvärd slitsam dag och hon var trött och deprimerad, men på något sätt återgäldade hon ändå leendet. Inte nu heller hade hon någon växel men det verkade inte betyda något.

Den här gången var hon tvungen att ta ut lite kontanter och hon måste använda pengarna direkt, så nu hade hon faktiskt lite växel. Som vanligt gav hon den till tiggaren som satt utanför. Till och med de konstiga gamla tanterna och de oförskämda, påstridiga yngre kvinnorna. Det var ju ingen popularitetstävling eller skönhetstävling. Hon hade tak över huvudet och mat att sätta på bordet, hur än hennes liv såg ut i övrigt. Det var inte mer än rättvist att hon gjorde något för de mindre lyckligt lottade.

Han verkade nästan inte lägga märke till det lätta klirret på botten av den tomma kaffekoppen. Istället såg han på henne. Hon kunde inte låta bli att le igen, trots att hon var helt utmattad och trött på i stort sett allting.

Från den dagen började hon medvetet hålla utkik efter honom, inte bara för att ge honom sitt patetiska lilla bidrag bestående av växelmynt, utan bara för att få se honom. Det räddade faktiskt hennes dag också, att få se det där leendet och de där vackra ögonen som lyste upp när de såg henne. En gång blev hon tvungen att vänta i nästan en halvtimme ute i entréhallen och fick tillfälle att observera honom utan att själv bli observerad. Han var hela tiden artig och vänlig mot alla som kom förbi, men det hände aldrig att hans ansikte lyste upp som det gjorde när han fick syn på henne. Hon kunde inte hjälpa att det där fick henne att må lite bättre. Så ironiskt. Staden där hon ”bodde” var full av människor som tyckte de var bättre än tiggarna och de hemlösa och ändå hade ingen någon som helst tid för eller benägenhet att hjälpa sina grannar eller ens bry sig om dem mer än när de klagade om vad det nu var de kunde komma på eller hitta på för att klaga över. Ändå la den här fattiga, hemlösa killen märke till henne, verkligen såg henne och tyckte om henne, utan att ens känna henne.

Hennes arbete förde henne runt i många olika företagslokaler och industriområden och på ett ställe som tillfälligt var oanvänt, mellan ägare, efter krisen, fanns ett personalkök och ett omklädningsrum. Elektriciteten och vattnet var fortfarande på och det slog henne att tiggarkillen kanske ville komma med och tvätta av sig. Just den lokalen var inte alltför långt från centrum och fast det inte var någon som arbetade där just nu, var det heller inte helt tomt. Reparatörerna var där under dagarna. De använde antagligen bekvämligheterna också. Så varför inte bjuda med sin hemlöse vän dit?

Hon köpte lite hämtmat och gick och föreslog det för honom.

”Du behöver inte komma med, om du inte vill, men jag känner till ett ställe där vi kan gå in ett tag och det finns ett badrum och duschar. Jag köpte det här till dig. Du kan äta det här, men om du vill, ska jag i alla fall dit – det har med mitt jobb att göra – och du kan följa med.”

Hon hoppades att han kunde tillräckligt mycket av hennes språk för att förstå och det visade sig att hon hade rätt. Han måste ha arbetat hårt för att bemästra det främmande nya språket, och han hade faktiskt lyckats riktigt bra.

”Tack. Det var väldigt snällt.”

Han började samla ihop sina saker och följde efter henne, lite blygt och tveksamt. Som om han visste vad de flesta människorna i den här staden tyckte om honom.

Hon använde sin nyckel för att ta sig in men kunde höra reparatörerna arbeta inte långt ifrån dem, så det var ju inte direkt igenbommat.

”Där borta är köket.”

Hon hade skaffat en baguette till sig själv och hon satte sig ner mitt emot honom och åt sin lunch också. De åt under tystnad, omväxlande med vänliga men blyga leenden. Ingen av dem verkade vara benägna att prata men det var en vänskaplig tystnad.

Efteråt samlade hon ihop tomförpackningarna och slängde dem i en av soptunnorna som reparatörerna hade placerat ut i nästan varje rum.

”Jag vet inte om du vill använda badrummet eller duscharna, men de är i alla fall åt det här hållet.”

Han reste sig och följde efter dit bort. Eftersom han gick in, utgick hon från att han ville använda faciliteterna så hon lämnade honom där och gick iväg för att göra sitt arbete. Det var inte ansträngande. Allt hon behövde göra var att hålla ett öga på reparationerna och i största allmänhet se till lokalen, för försäkringens skull. Inga inbrott, ingen skadegörelse. Allt var bra, som vanligt. Det var inte ett särskilt värdefullt ställe och eftersom det var tomt fanns det inget att stjäla heller. Här kände hon sig aldrig rädd. Inte som i några av de mer avlägset belägna lokalerna eller de mer värdefulla ställena.

När hon kom tillbaka väntade killen på henne. Han såg lite mer avslappnad ut men inte mindre vänlig.

”Tack. Du är väldigt snäll. Jag heter Alexandru.”

”Agnes.”

”Agnes – ett väldigt fint namn.”

”Tack. Jag tycker om Alexandru också.”

Han log blygt men svarade inte.

De skildes åt utanför. Hon måste tillbaka till arbetet och han, utgick hon ifrån, måste tillbaka till sin plats utanför matbutiken.

Från den dagen tog hon honom ofta med till den nästan tomma byggnaden. Efter att under en längre tid ha stirrat på hans slitna kläder hade hon till slut kommit över sin tveksamhet inför att kanske förolämpa honom och hade frågat en kollega som arbetade för en välgörenhetsorganisation om rena secondhandkläder. Till hennes förvåning, kom kollegan en dag till jobbet med en hel plastkasse full med herrkläder och lämnade över den till Agnes.

”Vi får alldeles för mycket av det här. När vi har sålt de finaste sakerna, blir det här bara kvar. Om han inte vill ha dem kan han ge dem till någon annan.”

”Tack.”

Kvinnan ryckte på axlarna och gick sin väg. Det var uppenbarligen inte en gest som var avsedd att vara trevlig, bara ett sätt att bli av med en massa överflödiga kläder.

Nästa gång Agnes träffade Alexandru, visade hon generat kassen och nämnde kläder lite vagt. Till hennes förvåning tittade han allvarligt igenom kassen och så log han förtjust. Det verkade som han tyckte plaggen var betydligt finare än de han hade på sig.

”Tack.”

Hon log tillbaka. Idag hade någon redan gett honom hämtmat och hon hade inte tid att skaffa något till sig själv, men som vanligt frågade hon om han ville följa med till den oanvända företagslokalen som hon behövde titta till ett par gånger i veckan, och som vanligt tackade han ja.

Efter han ätit, och hon hade gjort sin runda gick han in i omklädningsrummet och tvättade sig och bytte om. När han kom ut igen var han helt som förvandlad. Precis som vilken vanlig kille som helst. De där kläderna var verkligen finare. Han hade hår som var lite i längsta laget, men det var rent och såg riktigt bra ut. Hon hade sett killar som lät håret växa så där med avsikt.

”Väldigt fint.”

Han log blygt, men verkade inte veta riktigt hur han skulle svara. Precis som alla andra dagar hade de bråttom iväg igen, så inget mer blev sagt. De skildes åt utanför som alltid och hon skyndade tillbaka till arbetet.

Så blev hon ordentligt förkyld och var tvungen att stanna hemma i över en vecka, och kom alltså inte iväg till matbutiken på lika länge. Då var Alexandru inte där. En av de otrevliga tanterna var där och försökte fånga Agnes uppmärksamhet, men hon måste handla fort och så ta sig hem igen för att vila. Hon ignorerade kvinnan och skyndade sig förbi.

Under den kommande veckan höll hon utkik efter Alexandru, men såg honom inte. Hon visste att de hemlösa kom och gick. Ibland åkte de tillbaka till sina hemländer, ibland blev de bortkörda av främlingsfientliga. Hon hade vetat hela tiden att det här kunde hända, men hon kände sig ändå lite besviken. Hans ansikte hade varit det enda vänliga som hon kunde räkna med att få se från dag till dag. Nu var allt som vanligt igen. Otrevligt, ovänligt.

Alexandru hade lagt märke till hennes frånvaro. Han höll utkik efter henne bland de andra som gick och handlade, några ovänliga, andra mer artiga, men i flera dagar saknades hon.

Så en dag stod den där mannen över honom. Det var sent, alldeles innan Alexandru hade tänkt packa ihop gå sin väg, och det mörknade redan. Något med den där mannen och sättet som han stirrade på honom som fick Alexandru att känna sig illa till mods. Han hade sett den sortens män förr, men för det mesta lyckades han undvika dem.

Mannen stod bara där och stirrade tills Alexandru bara ville gå sin väg. Så sa han något.

”Jag ger dig två hundra.”

Bara så där. Ingen närmare beskrivning av vad det var han tänkte betala för, men Alexandru trodde han visste. Hans strupe kändes torr. Två hundra. Han fick inte ihop två hundra även om han tiggde en hel dag. Kanske trettio eller fyrtio eller kanske femtio, men aldrig så mycket. Han hostade och behövde egentligen medicin mot det. I stället för att svara började han packa ihop sina saker.

Mannen stannade bara kvar där han stod. Hans ansiktsuttryck ändrades inte. Han såg hungrig ut. Alexandru rös till.

”Säg bara till om du ändrar dig.”

Till slut gick mannen sin väg. Det fick Alexandru att känna sig lättad, men hotet kvarstod. Det var ingen tvekan om det, den där mannen skulle komma tillbaka. Alexandru var inte säker på vad han skulle säga. Han ville säga nej, till och med ändra sitt vanliga artiga beteende och skrika åt honom att ge sig iväg och aldrig komma tillbaka. Men egentligen visste han inte om han kunde kosta på sig att vägra. Han fick inte ihop tillräckligt för att köpa mat till sig själv, och än mindre till att skicka hem till familjen. När han kommit hit hade han fortfarande trott att han skulle kunna få ett jobb. Vilket jobb som helst, vad som än gav lite mer än att sitta här och tigga. Han hade alltid vetat att han skulle behöva tigga, fast det var det sista han ville. Förutom det här. I jämförelse med det här, var tiggeri enkelt. Inget att skämmas för – fast han kände skam varje gång han måste le åt främmande människor för att försöka få dem att ge honom pengar för ingenting.

Nästa morgon stod mannen där och väntade på honom när han kom.

”Tvåhundrafemtio. Kom nu. Jag kör dig.”

Alexandru svalde hårt.

”Nej, tack.”

Det var tydligt att mannen inte lyssnade. Och varför skulle han göra det? Han kunde antagligen höra tvekan i Alexandrus röst. Nej, var vad han ville säga, men hade han råd att göra det?

Han la fram sina saker och försökte ignorera mannen. Till slut försvann han, men Alexandru visste att han skulle komma tillbaka.

Den dagen verkade allting gå fel. Han fick ingenting de första fyra timmarna. Folk blängde åt honom och så tittade de bort. En kvinna fräste åt honom att åka hem och inte störa bättre folk. Hon släpade på ett barn, klämde hårt om den lilla handleden. Bättre än vem?

Det började regna, och så senare på eftermiddagen blev det hagel och till slut snö. Alexandru drog den andra fleecefilten hårdare om sig, men det hjälpte inte. Han frös ändå. Hela dagen tittade han efter Agnes, men kunde inte se henne någonstans. Hans händer skakade så mycket att han inte kunde hålla kaffemuggen rakt. En äldre dam gav honom en mugg med kaffe som redan började kallna, men han tog tacksamt emot det ändå, fast han aldrig tyckt om kaffe.

Vid sjutiden på kvällen var det så mörkt och kallt att han visste att han skulle behöva packa ihop och gå. När han var klar med packningen vände han sig om och upptäckte att den där mannen stod där och stirrade igen.

”Trehundra.”

Alexandru kände hur tårar brände i ögonen. Han skulle göra det. Det var för kallt och han kände sig svag av hunger. Trehundra innebar att han skulle kunna ha råd med den där hostmedicinen, lite mat och ändå kunna skicka ett par hundra hem till familjen. Bara för en gångs skull. Han skulle säga till det där gamla äcklet exakt vad han kunde tänka sig att göra och inget mer. Något utöver det och han skulle gå direkt igen.

Utan ett ord följde han efter mannen till bilen. Den luktade svagt av läder och gammal cigarettrök.

Huset var lågt och brunt. Det låg i utkanten av stan och Alexandru visste att det skulle ta honom åtminstone en halvtimme att gå tillbaka. Om han kunde ta bussen – men han hade inte haft råd att fylla på busskortet. Han skulle behöva gå om inte mannen körde honom tillbaka och det tvivlade han på.

Han följde efter mannen in darrande av anspänning. Mannen hängde av sig jackan och ställde sig och såg förväntansfullt på Alexandru. Han la ifrån sig sina saker på en bänk i hallen och så långsamt och tveksamt tog han av sig jackan. Jackan han fått av Agnes. Efter att ha studerat mannen mer noggrant, tog han av sig kängorna också, tacksam att Agnes hade gett honom de där fina, nästan nya sockarna.

Otåligt väntade mannen tills han var klar, och så gick han sin väg. Alexandru följde efter. Han hade en klump i halsen. Hela kroppen skrek nej. Han ville inte att den där äcklige mannen skulle ta i honom. Bara att tänka på det gjorde det svårt att andas.

Mannen tog honom med in i vad som såg ut som hans eget sovrum och pekade på sängen. Alexandru ville vända och springa sin väg, men i stället, efter en kort paus, satte han sig på yttersta kanten av sängen. Mannen knuffade ner honom på rygg och så la han sig intill honom. Utan att tveka körde han ner handen i Alexandrus byxor, och började röra vid honom. Efter en stund tog han tag i Alexandrus hand och tryckte den mot sitt eget skrev. Det tog inte så lång tid, men så snart det var över, knuffade Alexandru sig förbi mannen och sprang ut i hallen, plockade med sig sina saker och började kämpa med ytterdörren. Mannen följde efter.

”Vad du har bråttom då. Vänta lite.”

Han trevade i bakfickan, fick fram en rynkig gammal plånbok och räknade upp tre sedlar som han räckte över till Alexandru. Alexandru körde ner dem i sin egen ficka och började klä på sig ytterkläderna igen.

”Ett tack hade varit trevligt.”

Alexandru hostade för att klara strupen, och lydde. Han vågade inte låta bli att göra som mannen ville.

”Det var bättre.”

Mannen stod och såg på honom medan han plockade ihop sina saker och gick. Precis som han trott tog det minst en halvtimme att ta sig tillbaka in till centrum. Skåpbilen som körde tillbaka till lägret var precis på väg att avgå när han kom. Han såg ner mot marken och ville inte möta någons blick. Inte för att de skulle bry sig. Ingen höll koll på de hemlösa. Var och en fick ta vara på sig själv.

Det fanns inget varmvatten i lägret, men han tvättade sig så gott han kunde i det kalla vattnet. Han kunde inte sova på flera timmar och till och med då sov han oroligt och vaknade innan gryningen.

Från och med då dök mannen upp varje dag. Nästan varje gång följde Alexandru skamset med. I slutet av veckan ändrade mannen plötsligt taktik. Han ville ha mer. När han drog ner Alexandrus byxor, började Alexandru gripas av panik och försökte slita sig loss. Ett hårt slag mot ansiktet satte stopp för det.

”Ligg still. Jag betalar bra med pengar för att du ska ligga där och låta mig göra som jag vill. Det kan väl ändå inte vara så svårt, inte ens för en sån som du? Rör dig inte, annars blir det mer av den här.”

Han viftade med knytnäven i luften ovanför Alexandrus ansikte. Ett ögonblick funderade han på att låta mannen slå honom, och så knuffa undan honom, men på något sätt kunde han inte förmå sig till att göra det. Han var rädd och han visste att han måste ha pengarna. De gick till behandlingen av hans yngste bror som hade lunginflammation.

När han kände mannens feta hår mot sin mage, slöt han ögonen och försökte tänka på vad som helst utom vad som pågick. Nej. Han hade aldrig trott att han det här skulle hända honom. Att vara tiggare var illa nog. Som liten hade han velat bli lärare eller ingenjör. Till och med astronaut, fast han hade egentligen vetat att det var bortom hans möjligheter.

Till slut tog också det här slut och mannen lät honom gå. Priset ändrade sig inte. Som liten hade Alexandru gått i kyrkan med sin mormor. De trettio guldpenningarna som Judas fått för att förråda Jesus fladdrade förbi i hans minne. Detta var trehundra och inte guld, men han kände det ändå som han förrådde någon. Sin mormor, sin mamma, de andra barnen. Sig själv. Agnes. Från den första stunden han sett henne hade han haft idiotiska drömmar om att få bli hennes pojkvän. Han – en tiggare – en – Medan han hastigt rafsade ihop sina saker brände tårarna i ögonen. Vad dum han var. Om inte Agnes hade velat bli hans flickvän förut, skulle hon definitivt inte vilja det nu. Inte efter vad han nu hade blivit.

Och fast han ägnade längre tid åt att ligga vaken och oroa sig för den påföljande dagen och tiden i den där äldre mannens säng, kunde han inte se någon utväg. Han behövde de där pengarna. Det var ett faktum. Hur han kände inför det han behövde göra för att förtjäna dem hade egentligen inget med saken att göra.

Under veckoslutet väntade sig mannen att han skulle stanna längre. Han lämnade Alexandru liggande på sängen och ägnade sig åt annat, och så kom han tillbaka och ville ha mer. Inte förrän tidigt på kvällen lät han Alexandru gå.

På vägen ut sprang han nästan på en av grannarna. Mannen spottade efter honom och slängde ett skällsord efter honom. Alexandru trodde han förstod vad det betydde. Men även om det var fel, hade mannen rätt i sin reaktion. Han var avskum. Hans kropp kändes mer smutsig än någonsin och han kunde inte hitta någonstans där han kunde få duscha eller bada på riktigt. Det kändes vidrigt att sätta på sig kläderna igen utan att tvätta sig, men det fanns inget annat att göra. För varje steg han tog gjorde det ont och han fick halta för att det inte skulle göra mer ont. Det här hade pågått länge nog. Han klarade inte mer. Det var som om de många timmarna i mannens säng hade fått hans psyke att gå sönder. Han tänkte inte som den vanlige Alexandru som trots allt kunde hitta ursäkter för att le, till och med en grå, kylig dag uppe i norr.

Längst ner i ryggsäcken hade han ett rakblad. Även om han inte kunde raka sig varje dag försökte han hålla skägget under kontroll. De senaste åren hade han märkt att det växte sig lite kraftigare och han ville vara slätrakad. Rakbladet var fortfarande välslipat. Han skulle kunna –

När han kom tillbaka till lägret lyckades han hitta en avskild plats borta från alla eventuella nyfikna ögon. Det var en bra bit från själva lägret, och han trodde inte att någon skulle hitta honom. Han satte sig ner med ryggen mot en sandlåda. Såvitt han visste var den tom. Den här stadsdelen underhölls inte. Det var därför som de hemlösa hade kunnat flytta in. Han fick tag i rakbladet med händer som inte var riktigt stadiga och höll fast det så hårt att knogarna vitnade.

Snart skulle han inte behöva känna det så här. Snart skulle det vara över. Han försökte att inte tänka på sin familj – eller Agnes. Det var bättre så här. Åtminstone började lille Mihai bli bättre. Medicinen hjälpte.

Han var så trött. Skårorna gjorde nästan inte ont alls. Han kände hur han flöt bort. Nu kände han ingenting.

Rasistgänget smög tyst närmare lägret. De hade väntat så länge på den här kvällen. En av dem bar på bensindunken, en annan tändarna. De flesta andra kom tomhänta, fyllda av en vild upprymdhet. Ikväll skulle de ge de där äckliga parasiterna. De skulle köra iväg dem, kanske till och med döda några. I alla fall ge dem ordentligt. Man kunde nästan känna lukten av adrenalinet och testosteronet.

En av dem snubblade nästan över den livlösa kroppen som låg i vägen för honom.

”Hallå. Titta på den här nollan. Han är full eller påtänd. Vi börjar med honom.”

Han började sparka den orörliga kroppen och tre av hans vänner hängde på. Efter ett tag fick orörligheten dem att tappa intresset. De hade förväntat sig skrik. Gråt. Folk som bad om nåd. Den här bara låg där.

Den förste killen såg sina kompisar gå sin väg, men ville inte ge sig riktigt än. Den här typen hade vågat sig på att komma hit, till deras rena fina land för att besudla det med sin drogade närvaro. Han förtjänade någon form av straff. Något mer än bara några sparkar.

Killen fumlade med sin gylf och så, trots kylan, pissade han på avskummet som låg i vägen för honom. Som de alltid gjorde. Gick i vägen för rena nordiska människor. Tvingade på dem sin svartmuskiga underlägsna närvaro. Där får du, din undermänniska, tänkte killen innan han drog upp blixtlåset och sprang efter sina vänner.

Brandkåren ringde efter ambulanser, i första hand för brännskadeoffren, men när ambulansmännen kom fram, hittade de den medvetslöse unge mannen som låg i utkanten av lägret och tog honom med sig till sjukhuset. Han var nedkyld, hade spår av blod på handlederna och stank av urin. Medan de satte in droppet upptäckte de blåmärkena. Patienten hade tydligen också blivit överfallen på något sätt.

När Agnes kom tillbaka till jobbet, berättade hennes kollega som höll på med välgörenhet, om attacken mot lägret för de hemlösa.

”Sex personer inlagda med brännskador och så en till som hade blivit misshandlad.”

Det fanns en underton av tillfredsställelse i rösten. Som om det här rättfärdigade hennes uppfattning om att de där stackars människorna inte skulle komma upp hit. Man borde hjälpa dem på plats i stället.

Agnes kom genast att tänka på Alexandru. Det fanns ingen anledning alls till att han skulle befinna sig bland de skadade från lägret. Fast hon var ganska övertygad om att han bodde där eller i alla fall hade gjort det. Hon måste få veta säkert även om hon var rätt säker på att han hade blivit tvungen att åka hem igen. Varför hade han annars varit borta så länge? Han hade fått möjlighet att få lift hem och hade utnyttjat den. Det var alltsammans. Självklart. Det var säkert bäst så. Nu skulle han ha tak över huvudet och få lagad mat och antagligen tillgång till vatten och avlopp inomhus också. Hon fick inte vara självisk. Han hade det säkert bättre hemma hos sin familj.

Men hon kände i alla fall en kille som arbetade på sjukhuset. Det skadade inte att fråga. Hon hade till och med ett foto av Alexandru taget en dag då de hade haft lite mer tid på sig när det besökte den där tomma företagslokalen. Solen hade kommit fram och de hade båda två varit på ganska gott humör. Hon hade tagit fotot men hade behövt gå ganska snart efteråt ändå. Det var inte förrän nu hon kommit ihåg att hon hade det. Hon skulle ha skickat över det till Alexandrus enkla gamla telefon men den kunde inte ta emot bilder. De som missunnade de hemlösa deras urgamla svartvita telefoner skulle bara veta det. Det var ju inte fråga om smarta telefoner eller om det var det, så bara den allra första generationen av dem, som inte kunde göra hälften av vad de moderna telefonerna kunde. Alexandru hade inte ens haft det.

Hon ringde till Jonas för att ta reda på om han arbetade just nu och det visade sig att det gjorde han.

”Hallå. Det var länge sen.”

Hon visste varför de inte hade träffats på så länge. Jonas hade träffat en tjej och som vanligt när han hade ett förhållande glömde han sina gamla kompisar. Men det var okej för henne. Han var inte någon nära vän – inte för att hon hade några nära vänner.

”Hej Agnes. Jag har lite bråttom så -”

”Okej. Jag är orolig för att en kompis har blivit inlagd. Du vet efter det där lägret för hemlösa blev nerbränt.”

”Jaha. De är mer eller mindre namnlösa allihop. Ett par har uppgett sina namn, men två av dem är fortfarande medvetslösa. Beskriv din kompis.”

Hon gjorde det.

”Det är möjligt. En av de medvetslösa patienterna är i den åldern. Den andra är en äldre kvinna. I sextioårsåldern.”

”Jag kan skicka ett foto.”

”Okej, gör det.”

Han lät så otålig att Agnes nästan ändrade sig. Alexandru var nog långt borta nu, det var hon ganska säker på. Varför tjata på Jonas när han nu så uppenbarligen inte ville hjälpa till? Men hon måste bara få veta. Skulle han få fotot när han fortfarande hade ett samtal i gång? Ibland gick de inte fram. Nej. Det där plinget visade att fotot hade kommit fram.

”Ja, det där ser ut som den killen. Kom hit om du vill träffa honom. Nu måste jag gå.”

Det kändes som en iskall hand tog tag i hennes hjärta. Så då var Alexandru där i alla fall. Och han var skadad. Bränd. Plötsligt fylldes hon av hat mot de där undermänniskorna, rasisterna som trodde att deras etniska bakgrund berättigade dem till mer i livet. Som trodde att det gav dem rätt att behandla andra hur de än ville. För att de var bättre än de. Bättre? Bättre än Alexandru med sitt leende och de där vackra ögonen som lyste upp när de såg henne?

Hon tog bussen till sjukhuset och så ringde hon Jonas igen, likgiltig för hans irritation.

”Jaha, där är du. Han är på fjärde våningen. Inte brännskadeavdelningen. Han har blivit misshandlad och – jag inte säker på resten, men i alla fall har inga brännskador.”

”Tack.”

Hon hittade hissarna och väntade medan en kom ner till hennes våning, och så valde hon fjärde våningen. Till hennes förvåning stod Jonas där och väntade. Otåligt följde han henne till rummet och visade in henne.

”Han har blåmärken och det ser ut som han har försökt men misslyckats med att ta livet av sig. Se på de där bandagen. Den stackarn visste inte åt vilket håll man ska skära. Som de flesta som kommer in så där.”

Agnes kunde inte tro att Jonas kunde prata så där kallt och distanserat om något så fruktansvärt. Alexandru hade försökt ta livet av sig? Varför? Han hade alltid sett så glad ut, trots att han var i en så desperat situation. Vad hade hänt sen de sist träffats?

Till synes omedveten om hennes reaktion, fortsatte Jonas.

”Några av de där rasisterna kissade på honom och – vad står det här – är din kompis bög? Hårdhänt gaysex. Inte då när de misshandlade honom. Tidigare. Det var väl allt. Frisk i övrigt, verkar det som. Ingen infektion som det ser ut här. Okej. Det är inte besökstid än, men – jag ska prata med Rita och hon låter dig sitta hos honom en stund.”

”Tack.”

Hon blinkade för att kunna se igen. Att höra om vad Alexandru hade varit med om under den korta tid som gått sen hon senast träffat honom hade varit en chock. Hade inte Jonas någon empati alls? Hon hade inte hört något förakt i hans röst, men ingen sympati heller. Det kanske var så man blev när man arbetade på ett sjukhus? Att man lärde sig att inte känna för mycket sympati för patienterna, särskilt de som fortfarande var medvetslösa.

Så fort hon kom innanför dörren, visste hon att det var Alexandru. Han såg så ung och hjälplös ut där han låg, men också – för en gångs skull – som han var helt lugn. Fast han alltid hade sett så glad ut att träffa henne, hade han också sett ut att vara ganska spänd större delen av tiden. Så här såg han faktiskt avslappnad ut för första gången sen hon träffat honom.

Hon satte sig ner i besöksstolen och efter en stunds tvekan la hon sin hand ovanpå hans. Det tog ett tag innan hon hann samla tankarna såpass att hon kunde överväga det Jonas hade berättat för henne. En del av det – misshandeln och det förakt rasisterna hade behandlat honom med fick henne nästan att gråta. Och det där andra – hade hon verkligen missbedömt hans reaktion på henne? Hon hade trott att han var attraherad av henne, men kanske hade hon haft fel om det. Kanske var han bisexuell. Inte för att det spelade någon som helst roll. Hon tyckte lika mycket om honom som tidigare. Det var bara det att – hon hade inte alls anat att det kunde vara så. Om det nu var sant. Hon kom ihåg att hon läst om att hemlösa ibland tvingades till prostitution för att klara sig. Så kanske det var. Det skulle kunna förklara det misslyckade självmordsförsöket.

Än en gång kände hon hur tårarna brände i ögonen. Vad som än hade fått honom till det, måste han ha varit så desperat. Så förtvivlad. Hon önskade att han kunnat komma till henne i stället. Pratat med henne. Bett henne om hjälp. Hennes snorkiga kollega som arbetade med välgörenhet, kanske skulle ha kunnat ordna någon sorts lösning för honom. Vad som helst skulle ha varit bättre än det här. De där bandagen runt hans handleder kändes som stumma förebråelser mot henne. Men hur skulle hon ha kunnat veta vad som hänt? Sist de träffats hade han varit sitt vanliga glada jag. Hon hade ju inte haft någon anledning att misstänka att han var så här förtvivlad.

När hon blinkade för att få bort tårarna, innan hon tappade kontrollen helt, insåg hon att Alexandru hade vaknat och att hans ögon var öppna. Hon sökte hans blick, men till hennes förtvivlan tittade han bort. Hon kanske inte skulle ha kommit. Om han föredrog att vara ensam – Generat drog hon bort sin hand från hans och sträckte på sig. Om han ville att hon skulle gå skulle hon göra det. Vid ett sånt här tillfälle kanske privatliv var det bästa hon kunde erbjuda honom.

”Jag är ledsen. Jag – ska väl gå nu.”

Något med hennes ton tilldrog sig hans uppmärksamhet och plötsligt möttes deras blickar. Den här gången tittade han inte bort.

”Jag saknade dig.”

Lättad sjönk hon ihop. Han var i alla fall glad att se henne, trots allt.

”Jag är – verkligen ledsen. Jag hörde vad de där jävlarna gjorde med dig.”

Han såg förvirrad ut som om hennes ord hade överraskat honom.

”Vilka då?”

”De där rasistasen. Kommer du inte ihåg det? Du har blåmärken över hela kroppen och -”

Hon hejdade sig innan hon nämnt det där med att de kissat på honom. Om han inte visste vad de där avskummen hade gjort var det lika bra.

”Nej, det visste jag inte.”

Så föll hans blick på bandagen på handlederna och han fick ett egendomligt uttryck i ansiktet. Det var till lika delar skam och – något annat. Ånger? Som om han förebrådde sig själv för att han misslyckats? Nej. Inte någon som var så här ung. Inte ens det där hårdhänta sexet borde ha varit tillräckligt – om inte – och Jonas hade inte sagt våldtäkt, bara hårdhänt sex. Antagligen hade Alexandru gått med på det. En sak var säker, hon skulle inte ta upp det ämnet. Hon skulle låta honom få behålla så mycket värdighet han kunde.

”Jag är ledsen. Det var bara – för mycket.”

Han gick inte in på vad som varit för mycket, och hon tänkte inte fråga.

”Jag förstår.”

”Och du? Hur mår du? Du var borta så länge -”

”Jag var sjuk. Hade en rejäl förkylning.”

”Åh. Mår du bättre nu?”

”Ja. Nej.”

Den här gången kunde hon inte sluta gråta. Hon försökte titta bort, men det var för sent. Alexandru måste ha sett det. Han sträckte ut handen och tog hennes. Otroligt. Efter allt han varit med om försökte han ändå trösta henne. Hon tappade kontrollen ännu mer och ett ögonblick kunde hon inte se något alls. Skit också. Hon hatade att när det blev så här. Näsan skulle rinna och ansiktet skulle bli alldeles rött och – Desperat letade hon runt i fickan tills hon fick tag i en tillskrynklad pappersnäsduk och den snöt hon sig i. Nu kunde hon se igen och märkte att Alexandru också grät. Hon böjde sig ner över honom och slog armarna om honom. Han gjorde inte motstånd. Efter en kort stund kände hon att han drog henne närmare sig. Hon kände sig så hjälplös. Vad han än varit med om, kunde hon uppenbarligen inte hjälpa honom. Kunde inte skydda honom från allt ont i världen. Inte för att hon var förvånad över det, men det här var värre än något hon kunnat föreställa sig.

Vad hade egentligen hänt med deras värld? När hon var liten, hade den verkat så trygg, så ofarlig, så – förutsägbar. Nu – var det som om allt skrämde henne. Den kommande stormen. Så var det. Alla olycksbådande tecken tydde på det. En storm höll på att blåsa upp, en storm de inte hade upplevt på sjuttio år, en de inte var beredda på, men oavsett om de var det eller inte, var den på väg och det fanns ingenting de kunde göra för att hindra det. Allt hon kunde göra var att hålla fast vid Alexandru och hoppas att när stormen slog till, skulle de kunna hitta något litet gömställe och överleva på något sätt.

SLUT

© Arkivarien