Huvudpersoner: Carl von Linné (Carl Linnaeus), Pehr Löfling, Johan Peter Falck
Beskrivning: Slash. Angst. Vad hände egentligen mellan Linné och hans “mest älskade” ”apostel”? Om något hände, är det säkert att något liknande inte hände igen, kanske med någon annan ung, stilig och ivrig lärjunge? I så fall, lämnade händelsen något spår efter sig, hos den unge mannen?
——————————————————————————————————————————-
Den unge mannen böjde sig över den skira plantan och ansträngde ögonen för att se de små hjärtbladen som började sticka upp ur den svagt doftande myllan. Hans läromästare stod med händerna på ryggen, belåtet leende.
“Se där, Löfling – har han någonsin skådat något liknande?”
Löfling rätade på ryggen och såg in i sin mentors ögon. Det var stora ting han fick uppleva här, tack vare sin generöse läromästare. Innerligheten i den äldre mannens leende värmde unge Löfling och utan att själv vara medveten om det besvarade han leendet.
“Nej, det kan jag inte säga att jag har gjort. Som ni mycket väl vet, herr arkiater.”
Linneaus nickade gillande. Det var svaret han väntat sig. Inte mycket mer att orda om saken. Allt som växte och spirade i hans drivhus var märkvärdiga. Bokstavligt talat naturens under.
De två männen fortsatte sin kvällspromenad genom drivhuset, och gick sedan vidare ut i trädgården. Det var en ljum, mycket skön kväll. Under dagen hade solen gassat nästan lika intensivt som på sydligare breddgrader, men nu när mörkret fallit kändes luften lätt att andas. En behaglig svalka hade sänkt sig över Carl Linnaeus gård.
Mycket snart skulle Pehr Löfling bege sig ut på sin långa resa till Södra Amerika. Han var mycket uppspelt och förväntansfull inför de sällsamheter hans ögon skulle få skåda under de månader och år han skulle vara borta från fäderneslandet. Mestadels uppfylldes han av en häftig lyckokänsla vid tanken på resan, men det fanns stunder då hans själ tyngdes av dystra aningar. En del av Löfling bävade inför farorna han skulle möta där ute i den förunderliga, men stundom skrämmande världen.
Medan Löfling funderade på framtiden, hade han och hans mentor hunnit fram till en behändigt placerad bänk, med utsikt över odlingarna. Så här dags såg man nästan ingenting, utom vad man nu kunde urskilja i det svaga ljuset från huvudbyggnaden.
Linnaeus hustru och barnen var säkerligen sedan länge insomnade, och endast någon flitig domestik kunde ännu vara sysselsatt i köket eller i något av de andra utrymmena som bevarade sina hemligheter för män som husets herre och hans unge adept.
“Ska vi sätta oss en stund, käre Löfling?”
Löfling nickade. I fickan hade han brevet från henne han höll kär. Trots att han nu bott en längre tid under sin käre mentors tak, hade han inte ens med några ord antytt att det fanns en flicka som han fäst sig vid. Slika lättsinnigheter kunde knappast intressera en man som Linnaeus.
Inte kunde Löfling heller hoppas på att försörja en familj, innan han gjort sig ett namn, innan han undfått ett ämbete med regelbunden inkomst.
Det var som om Linnaeus hade anat att något sysselsatte Löflings tankar.
“Säg mig, min vän, vad grubblar du över?”
Löfling tvekade. Att säga sanningen var inte att tänka på. Ändå kunde man inte säga att det han nu sa var en lögn. Dolde sig inte under alltsammans, hans situation, hans förestående resa, hans framtidsutsikter?
“Åh, inte något särskilt, herr arkiater. Framtiden.”
“Din resa. Jag förstår. Är alla arrangemang gjorda?”
“Ja, herr arkiater. Vi avseglar innan slutet på månaden. Jag tror inte att jag har lämnat något åt slumpen.”
“Utmärkt. Det blir en storslagen resa. Om du kan föra med dig -”
Linnaeus började räkna upp de växter han hoppades kunna mottaga från sin unge discipel under resans gång. Löfling rycktes med och lät sig villigt ledas in i dessa tankegångar. Ändå lämnade inte misstämningen honom under hela konversationen.
Än en gång var det som om Linnaeus hade gissat vad som rörde sig i Löflings tankar. Han la handen på den yngre mannens axel och kramade den lätt.
“Seså, min vän. Gaska upp dig. Ära och framgång väntar dig där ute. Skulle du hellre stanna här och nöja dig med att undervisa små slynglar som i bästa fall kan se fram emot anställning som bodbetjänter eller kanslister?”
Nej, det ville nu inte Löfling. Redan nu hade han tvingats söka sin försörjning som informator då och då, för att dryga ut kassan. Annars hade hans läsliga och tydliga handstil kvalificerat honom för att träda i tjänst just som kanslist. Inget av detta tillfredsställde Löflings sinne som sökte sig till större utmaningar än så.
“Kom. Låt oss se om vi kan få en kopp varm choklad i köket. Det börjar bli sent. Myggen sticker sönder oss.”
Som för att illustrera sitt påstående, smällde Linnaeaus med ena handen mot sin nacke.
“Jag tror jag fick den. Nå, vad säger du? Ska vi gå in?”
Kokerskan hade gått och lagt sig men en av pigorna var fortfarande uppe, varför fick Löfling inte klart för sig, även om han såg att flickan förgäves försökte dölja en gäspning i handen, när hennes husbonde såg åt ett annat håll.
Hon kokade mjölken åt dem och Linnaeus, som ansåg sig mycket skicklig i konsten att laga god choklad, gjorde resten. Flickan neg och försvann mot tjänstefolkets utrymmen.
Linnaeaus satte sig inte vid köksbordet, som Löfling hade väntat sig, utan styrde stegen mot den vindskammare, som Löfling disponerade. Löfling själv satte sig på sängkanten och lät sin läromästare ta stolen där han vanligtvis hängde sina kläder på kvällen innan han gick och la sig.
Ytterligare en stunds gemytligt samspråk följde, men nu hade Löfling lite svårt att följa diskussionen. Den här gången började Linnaeus tala om universitet. Löfling visste att Linnaeus hade sina fiender, men för ögonblicket kunde han inte uppbringa något intresse för intrigerna vid lärdomssätet. En dag kanske han själv skulle bli tvungen att intressera sig för skvallret och kotterierna.
Hans hand sökte sig förstulet till det hopvikta brevet som låg i hans ficka och fingrarna slöt sig om det. Om han vågat plocka upp det ur fickan och pressa näsan emot det, visste han att han skulle känna den svaga doften av hennes parfym.
Ögonen fylldes av tårar vid tanken på hur länge han skulle vara borta från henne. Kanske skulle han inte komma tillbaka alls.
Linnaeus avbröt sig när han märkte att Löfling inte längre lyssnade. Hans blick sökte den yngre mannens och förstod att något var fel. Då han inte kände till att hans unge adept hade givit sitt hjärta till en ung dam, trodde han naturligt nog att det var en begynnande hemsjuka som drabbat Löfling. Trots de storstilade utfästelserna var Löfling långt ifrån ensam om att innerst inne hysa farhågor och måhända också ånger – nu i sista minuten?
Deltagande la Linnaeus handen på Löflings arm.
“Så, så. Du får inte ta vid dig så. Calmera dig, min käre Löfling.”
Gråten snörde samman halsen på Löfling och han kunde inte hindra snyftningarna som trängde upp genom strupen.
Han kände hur arkiatern drog honom till sig och började stryka honom lugnande över nacken och ryggen.
“Så ja, min vän.”
Löfling sjönk ihop mot Linnaeus skuldra och tillät sig att gråta ut. Snyftningarna kvävdes i rockens kraftiga tyg och de tårar som föll, absorberades också. En smula lättad, började Löfling slutligen lugna sig.
Linnaeus blev plötsligt medveten om en ovan känsla som utan att han först uppmärksammat det bemäktigat sig honom. Nej, det var inte riktigt sant. Känslan var inte helt obekant, snarare var det något annat som inte var som vanligt. I normala fall brukade det vara kvinnor som gav upphov till denna omtumlande känsla.
Trots att han var en produkt av upplysningstiden, fanns det ändå en hel del romantik i Linnaeus. Han hade alltid haft en tendens att arbeta upp sig i jublande entusiasm inför något särskilt förunderligt i naturen, som exempelvis ståndarna och pistillen – en hustru och ett flertal makar.
Den berusande känslan ville inte ge med sig trots att han mycket sakligt började resonera med sig själv. Det var naturligtvis bara en tillfällig förvirring. Kanske var det förväntan att snart krypa under täcket med sin kära hustru som på det här aningen märkliga sättet hade vaknat något för tidigt.
Men hur han än argumenterade med sig själv vek inte känslan. Istället blev den starkare för varje minut som gick. Det började rentav bli pinsamt. Skulle inte Löfling snart märka hans bryderi? Den manliga anatomin var utan tvekan fantastisk, men den hade onekligen en nackdel – det var svårt att dölja en hastigt påkommen reaktion som denna.
Egendomligt nog märkte Linnaeus snart att han inte fylldes av skam över sitt tillstånd. Tvärtom, han blev mer och mer medveten om Löflings tilltalande doft, och – nu när hans armar omslöt den unge mannens överkropp – hans fulländade manliga form.
Mot sin vilja började Linnaeus röra vid Löflings nacke igen, men den här gången fortsatte utforskningen in under rocken, som han skickligt drog av den unge mannen. Sittande i bara skjortan, blinkade Löfling förvånat mot sin läromästare. Nog förstod han vart detta ledde – trots sin ungdom och relativa oskuld, var Löfling inte naiv. Det fanns inget utrymme för avskildhet i de överfulla städerna. Inte heller i byar och på gårdar.
Trots att det ansågs föraktligt och avskyvärt, visste Löfling att det särskilt bland studenter förekom att ynglingar som veckor och månader var åtskilda från flickor i samma ålder kunde vända sig till varandra för att tillfredsställa ett av de mest pockande kroppsliga behoven. Själv hade han dock aldrig hamnat i en dylik situation tidigare.
Hans första impuls var att milt men bestämt frigöra sig från arkiaterns armar och dra sig undan de utforskande fingrarna. Men han hejdade sig innan han fullföljt sina avsikter. Hade han rätt att vägra? Efter vad hans kära läromästare hade gjort för honom, var det inte istället höjden av otacksamhet och känslokyla att stöta bort honom?
Löfling visste mycket väl vad församlingsprästen skulle säga, men var han inte en vetenskapens man? Visste han inte att mycket som svartrockarna predikade alls inte överensstämde med naturens lagar? De stod inför en ny tid. Redan visste man mycket som deras farföräldrar hade sett som omöjligt att uppnå kunskap om. Idag var man kapabel till så mycket mer än för föga mer än tjugo år sedan. Vetenskapen gjorde ständigt nya framsteg.
Detta visste Löfling var sant. Var det då säkert att kyrkans män var de som hade monopol på sanningen?
Vid denna punkt i sitt resonemang uppgav Löfling försöket att komma fram till vad som var rätt eller fel. Hans kära läromästare och beskyddare ville honom inget ont. Även om detta var något han aldrig ens föreställt sig att han skulle komma att göra, ville han inte vända sig ifrån Linnaeus.
När den äldre mannens läppar täckte hans egna, gjorde Löfling inte motstånd. Han lät sig villigt kyssas. Tungan som smög sig in mellan hans läppar var på intet sätt oerfaren när det gällde detta värv. Mot sin vilja började Löfling ryckas med.
Under tiden hade Linnaeus lyckats öppna Löflings skjorta, och hans fingrar smekte den släta huden som täckte de fasta musklerna därunder. En rysning fick igenom Löflings kropp. Hans andning stegrades och pulsens slag ekade i öronen på ett nästan bedövande sätt.
Den äldre mannens tyngre andetag kände han snarare än hörde, när de utforskande läpparna lösgjorde sig från Löflings mun och började följa en linje från Löflings örsnibb ner till nyckelbenet och sedan ner över bröstet.
Linnaeus händer letade sig ner i Löflings byxlinning och ett ögonblick stretade den yngre mannen emot, men han gav snart upp och lät sig passivt klädas av och smekas tills han knappt mindes sitt eget namn.
Ögonlocken föll igen och han såg ljuset på sitt nattygsbord svagt återspeglas genom blodkärlen. Det ljusröda halvmörkret slöt sig kring honom och han kände hur arkiatern vänligt men bestämt tryckte ner honom på sängen under sig.
Fortfarande sökte fingrarna sig vidare neråt. När de nådde sitt mål, slöt de sig kring vad de funnit och för ett ögonblick mindes Löfling ingenting.
Långsamt blev han medveten om sig själv igen. Han låg fortfarande på rygg, men starka händer reste upp honom och vände honom så nedåt igen. Nu låg han med ansiktet ner i kudden och insåg att han trots allt inte var säker på detta – men det var för sent för tvivel och ånger nu.
En tyngd pressade ner honom i madrassen och än en gång letade de skickliga fingrarna och fann det de sökte. Löfling bet häftigt ihop tänderna. Medan det varade gav han bara ifrån sig låga gnyenden. Krampaktigt pressade han samman läpparna, fast besluten att inte avslöja sig, trots att smärtan understundom var honom övermäktig.
Han måste ha förlorat medvetandet en stund, men när han återfick sansen var han fortfarande inte ensam. Arkiatern hade vänt honom igen och när Löflings ögonlock fladdrade till såg han in i den äldre mannens ögon. Han kunde inte utläsa något annat än värme och kärlek.
Linnaeus böjde sig ner över honom och kysste honom lätt på läpparna. När arkiaterna blev varse de fuktiga kinderna, rörde sig hans fingrar lätt över huden och torkade bort tårarna.
Löfling märkte att hans mentor själv var tårögd. Alltså måste händelsen ha rört honom djupt, för Löfling kunde inte föreställa sig att mannen som likt en av de gamla grekerna hade använt honom som brukligt var på den tiden, själv hade känt samma skärande smärta.
Än en gång pressade Linnaeus sina läppar mot Löflings, så mot hans panna och så kinderna, som ännu var fuktiga.
Utan ett ord, drog sig Linnaeus tillbaka och lämnade Löfling till sina skuldkänslor och den nu mer uthärdliga, dova värken som dunkade i honom på en så onämnbar plats.
Linnaeus själv var, rörelsen till trots, inte längre sömnig. Istället för att ta plats inne i kammaren bredvid sin hustru, styrde han stegen till sitt arbetsrum.
Var inte naturen makalös? Då inga kvinnor var tillstädes fanns ändå en möjlighet för män att uppleva njutning tillsammans på ett så sinnrikt sätt. Det var alltför lämpligt för att vara en slump. Naturen måste ha menat det så. Så fantastiskt att även detta hade förutsetts och erbjudits.
Det dröjde många timmar innan Linnaeus tankar lugnade sig så att han kunde uppsöka sängen. Han önskade bara att han vågat anförtro sina slutsatser åt det skrivna ordet. Men en anteckning i hans dagbok skulle vara för riskabelt. Om de raderna efter hans död kom i någons händer – Nej. Det var otänkbart. Han fick helt enkelt strukturera sina tankar utan hjälp av penna eller papper.
***
När Löfling avrest började flera av lärjungarna vidta åtgärder för sina egna resor. Länge efter Löflings uppbrott led Linnaeus alla tänkbara kval i saknaden efter sin mest älskade lärjunge. De andra – disciplarna och hans lärda bröder vid lärosätet – de skulle bara veta – men det kunde inte vara på annat sätt. Hans hemlighet var trots allt för stor för hans småaktiga samtid. En dag måhända – men inte nu. Tiden var inte mogen.
Ändå kom Linnaeus på sig med att inte blott sakna Löflings älskade anlete utan också själva handlingen, hur fördömd den än månde vara av kyrka och lekmän tillika.
Något i det förbjudna i handlingen lockade Linnaeus. Att än en gång få uppleva den nästan osannolika njutningen av att tränga in i en annans kött, fast inte via den vanliga passagen, utan genom en öppning som han aldrig tidigare hade föreställt sig vara användbar till något annat än det uppenbara.
En av hans kvarvarande adepter, Johan Peter Falck, var, hur ogärna Linnaeus än ville medge det, om möjligt ännu skönare än Löfling. Ingen kunde vara honom mer kär än den älskade Löfling, ändå fann Linnaeus att hans blickar följde unge Falck, när han entusiastiskt beskrev resan han ämnade företa sig.
Till skillnad från de flesta andra av lärjungarna skulle Falck resa landvägen genom Ryssland, långt, långt bort, ända till Asien. Denna förestående resa sysselsatte Linnaeus tankar, men det gjorde även den unge mannen som skulle företa den.
Aldrig hade Linnaeus sett ett så fagert ansikte. Efter sin upplevelse, hade han också fått en ny uppskattning för den manliga kroppen. Tidigare hade enbart den kvinnliga anatomin lockat honom. Nu tyckte han sig se en skön linje dölja sig under Falcks strumpor, under hans byxor, under skjortans tyg som alltför löst täckte bröstkorgen och överarmarna. Rocken dolde effektivt det mesta av rygg och bakdel, samt övre delen av låren. Alltså lämnade Falcks kläder mycket åt fantasin och Linnaeus var kapabel till många utsträckta stunder av spekulation över det temat.
Tyvärr fanns det ingen anledning att anta att Falck skulle vara gynnsamt inställd till ett dylikt experiment. Tvärtom. Linnaeus tyckte sig ha hört vilka framgångar Falck hade rönt bland domestiker och finare flickor redan under sin tid som vanlig student.
Ändå lämnade tanken på att känna Falck mer intimt, Linnaeus ingen ro. Till slut blev frestelsen övermäktig.
Som en liten avskedsfest, bjöd Linnaeus Falck ensam till sig, till sitt tjänsterum på universitetet. Där bjöd han inte bara på en och annan läckerbit från en närbelägen krog, utan också rikligt med drycker. Både öl, vin och brännvin fanns att avnjuta, liksom ost och bröd och annat smått och gott.
Framåt kvällen började Falck bli betänkligt påverkad. Kort sagt, han var rund under fötterna. Gång efter annan reste han sitt glas än i en skål för sin store läromästare, än för resans lyckade avslutning. Ett av ljusen som brann på bordet mellan dem välte plötsligt utan förvarning och brände ett hål i kartan som låg utbredd framför dem.
Hastigt släckte Linnaeus den föga omfattande branden, men skadan var redan ett faktum. Rakt igenom det dyrbara papperet fanns nu ett hål som kantades av sot.
Falck kisade mot hålet.
“Vad står det där, herr arkiater?”
Linnaeus själv böjde sig över kartan och ansträngde ögonen i det svaga ljuset. Kazan? Kazan. Hade han hört det namnet nämnas tidigare? Antagligen, men det hade ännu inte fäst sig i minnet. Måhända skulle Falck själv få se den avlägsna orten en dag.
Händelsen kastade en slagskugga över kvällen, och Falck drack nu mestadels under tystnad. Linneaus själv hade fått en obehaglig föraning angående orten med det främmande namnet. För att styrka sig, tog han själv en klunk till av brännvinet.
Han kunde inte låta bli att snegla på Falck, vars klädsel och allmänna stil hade blivit något lidande av berusningen. Hårbandet som prydligt brukade hålla tillbaka den unge mannens lockar hade lossnat och håret hängde nu fritt kring det vackra ansiktet. Skjortan hade öppnat sig och en bit av det släta bröstet var synligt. Falck hade på ett tidigt stadium lagt av sig rocken.
Medan Linnaeus förstulet stirrade på Falcks uppenbarelse, blev den unge mannen alltmer berusad. Till slut gled hans huvud ner och vilade mot axeln. Ögonen kunde endast stundtals hållas öppna, ens med en tunn springa. Det började bli dags att avsluta deras lilla bjudning.
Soffan som stod borta vid väggen var rymlig och bekväm nog för en vuxen man att sova på, särskilt en ung sådan, men Linnaeus själv tänkte dra sig tillbaka till sitt hyresrum. Först borde han dock för säkerhets skull hjälpa Falck bort till soffan.
Han lyckades till slut få den yngre mannen på fötter och ledde honom så bort till soffan. Falck sträckte ut sig med skorna fortfarande på. Efter en stunds tvekan började Linnaeus avlägsna skorna. Han ställde dem på golvet nedanför det lilla bordet som stod framför soffan. Kanske räckte det nu, men han kunde inte förmå sig till att gå riktigt än.
Byxorna – Knappt var tanken väckt förrän han fann sig vara i färd med att dra ner och så till slut avlägsna byxorna också. Nu låg Falck med håret utslaget på kudden och såg så här i det närmaste insomnad, oskyldig och än mer åtråvärd ut. Det var nästan som om – Man kunde nästan tro att det var en ung kvinna, inte en man –
Linnaeus kunde inte tvinga sig själv att vända om och gå. Istället började han röra lätt vid de blanka lockarna som inramade ansiktet. Som om de hade en egen vilja började så fingrarna röra sig över ansiktet. De följde kindbenens konturer och fortsatte ner till läpparna, som de började utforska, lika hängivet som resten av anletsdragen.
När han nått ner till bröstet hejdade sig Linnaeus en stund. Gud hjälpe honom, detta kunde han inte avstå ifrån. Tanken på den tidigare upplevelsen var alltför frestande för att motstå.
Försiktigt drog Linnaeus upp skjortan. Han andades häftigt och det syntes honom att hjärtats och pulsens dånande borde väcka Falck. Men den unge mannen sov lugnt vidare. Hans dvala liknade Endymions och likt Selene började Linnaeus täcka den släta huden med kyssar. Fingrarna fortsatte sin intima utforskning av den obeskrivligt åtråvärda unga kroppen som låg utsträckt så inbjudande.
Linnaeus försökte få plats där intill Falck, men soffan var för smal. Uppgivet la han sig istället ovanpå. Nu vaknade äntligen Falck. Blicken i ögonen var ett ögonblick ofokuserad, men så klarnade den. Ett uttryck av fasa kunde utläsas däri.
Fylld av skam, men inkapabel att stå emot längre, pressade Linnaeus en hand mot Falcks mun och så stal han sig den förbjudna njutningen än en gång. Efteråt, när Falcks förtvivlade snyftningar förebrådde honom, flydde Linnaeus ut ur sitt arbetsrum, bort från det han gjort sig skyldig till.
Han kunde sedermera aldrig tänka på Falck utan djupa skuldkänslor. När han fick veta vad som drabbat hans discipel – först opiummissbruket och så – självmordet – visste han att han själv bar ansvaret. Det han gjort Falck hade orsakat hans förtvivlade sökande efter lindring av sin själsliga plåga.
Från den dagen lät sig Linnaeus aldrig mer inledas i frestelse. Han avstod från att alltför närgånget granska sina kvarvarande adepter och han blev heller aldrig lika fäst vid någon som han en gång varit vid Löfling.
Båda de unga männen fann sina ensamma gravar långt från sina hemtrakter, liksom flera andra av lärjungarna. Mestadels lyckades Linnaeus undertrycka skuldkänslorna över deras död, men aldrig när det gällde Falck eller Löfling. Men han bevarade sin hemlighet till sin död. Ingen fick någonsin veta vilka förbjudna känslor som hade rört sig i hans inre.
SLUT
© Arkivarien