Huvudpersoner:	Jens Peter Raben, Överste Jarnvig, Sara Lund
Beskrivning:	Rabens tillstånd försämras efter Strange/Perk påstod att Raben var den som dödade den lilla flickan i Afghanistan. Översten som också är Rabens f d svärfar oroar sig och ber Sara Lund att ta reda på vem som dödade den lilla flickan. Men hon har också lidit på grund av Stranges agerande och vill först inte hjälpa till.

Nattsköterskan hörde ljudet av halvkvävd gråt från en av patienternas rum och eftersom hon ändå tänkte gå en sväng alldeles strax, bestämde hon sig för att undersöka saken. Ljudet kom från Jens Peter Rabens rum, och det förvånade henne inte alls. På sista tiden hade just den patienten blivit sämre. Eftersom det inte ansågs nödvändigt för sjuksköterskorna att få veta vad som låg bakom den typen av förändringar, hade hon ingen aning om vad som orsakat hans försämring. Allt hon behövde göra var att hålla ett öga på honom och att rapportera alla allvarligare förändringar till hans psykiater.

Hon tittade in försiktigt, för hon visste att krigsveteranerna kunde vara lite problematiska, ibland riktigt farliga och såg att Raben vred och vände sig på sängen och mumlade något som lät som ”nej”, vilket inte sa henne mer än hon redan visste. En kort stund funderade hon på att väcka honom, men bestämde sig för att det kunde göra mer skada än nytta. Efter en stund lugnade han ner sig och verkade sova djupare igen. Det var så synd om de här unga krigsveteranerna. Att de fått sina liv förstörda när de bara hade försökt göra en insats för sitt land. Så stod det i alla fall i tidningarna. Sköterskan själv var lite av en pacifist så hon tyckte ju egentligen inte om att man var med i något krig.

Följande morgon när sköterskans skift var slut och dagskiftet hade tagit över, fick Raben besök. Det var inte, som han gärna brukade säga till personalen, hans fru eller son, utan en äldre man med ett annat efternamn. Han såg militärisk ut så personalen utgick från att han var Rabens befäl, vilket råkade vara sant, men dessutom var han också Rabens före detta svärfar, överste Jarnvig.

Raben satt på en stol, och såg ut som han sov. Jarnvig suckade. Hans svärson eller snarare före detta svärson, blev inte alls bättre. Det var faktiskt så att efter den senaste utvecklingen hade han blivit sämre, sorgligt nog. Polisutredningen borde ha varit till hjälp för honom, med tanke på att den hade friat honom och han skulle inte längre ställas inför rätta. I stället hade Raben sjunkit djupare in i sin depression. Fast som Jarnvig mycket väl visste, var depressionen bara toppen på isberget. I ett fall som det här, och Jarnvig hade sett många under årens lopp, var den posttraumatiska stressen mycket värre. Jarnvig klappade den yngre mannens hand. Det tog Raben alldeles för lång tid att reagera och först såg det ut som om han tänkte rycka tillbaka sin hand. Efter att ha stirrat på den äldre mannen en lång stund, ändrade han sig och det var den enda reaktionen Jarnvig kunde se.

Det var i alla fall lite uppmuntrande. Pojken kände igen honom. Han var ändå, trots det misslyckade äktenskapet mellan honom och Jarnvigs dotter, fortfarande en av hans pojkar. Jarnvig undrade om han kanske skulle kunna berätta att Louise inte tänkte komma tillbaka mer. Inga fler besök. Därför kunde Raben inte vänta sig att få träffa sin son heller. Där höll i alla fall Jarnvig med dottern. Man hade inget att vinna på att låta den lilla pojken, Jonas, se sin far så här. Men Louise – även om äktenskapet var över och – vid det här laget visste Jarnvig det också – hennes nya förhållande – kunde åtminstone vara vänlig nog att hälsa på Raben då och då. Men som han mycket väl visste, gick det aldrig att få dottern att ändra sig när hon väl bestämt sig för något.
Efter att ha funderat en stund, kom Jarnvig fram till att han skulle vänta med att berätta för Raben. Dåliga nyheter kunde alltid vänta. Den stackars pojken hade tillräckligt mycket att oroa sig för utan att behöva få veta att hans ex-fru hade övergivit honom också.

Till Vibeke Lunds – Sara Lunds mamma – lättnad hade dottern valt att återvända till Gedser. Efter att nästan ha blivit dödad av sin partner, hade Sara det mycket bättre där ute. Det var säkrare och lugnare och det verkade som om Sara kände det så också. Fast Sara var känd för att hon höll tyst om sitt privatliv, hade Vibeke hört sägas att dottern till och med vägrade prata med sin förra chef, Lennart Brix. Det ryktade också att Ruth Hedeby hade frestat Sara med en befordran, men den verkade Sara också ha tackat nej till.

Precis som Raben led Sara av mardrömmar, men det skulle hon aldrig ha berättat för sin mamma. Inte heller för polisens psykolog berättade hon det – för det var ju i alla fall hennes privata angelägenhet.

Natt efter natt, stod hon där, och tömde hela magasinet i mannen hon hade trott var hennes partner. En man som hon trott stått henne nära. Ibland låg hon på marken och kände hur Stranges kulor åt sig in i henne. Hon kunde fortfarande känna hur kulorna fick hela hennes kropp att studsa av träffarna. Fortfarande, flera veckor efter händelsen hade blåmärkena gjort ont när hon kom åt dem. Till och med nu, tyckte hon sig känna en form av fantomsmärta. I några fall gick drömmarna ännu längre – men hon skulle inte tänka mer på dem nu. Hon måste gå vidare i livet.

Under de följande veckorna fortsatte Rabens tillstånd att försämras. Eftersom översten numera ansågs vara Rabens närmaste anhörig, hade han fått veta att det inte fanns mycket hopp om förbättring nu. Så Rabens utskrivning hade skjutits upp tills vidare.

När han hade sina ”bättre” dagar, brukade Raben prata om och om igen om hur mycket han hatade sig själv och om sina skuldkänslor. Det där kände Jarnvig mycket väl till. Han hade hört alltsammans förut från Raben eller andra män under hans befäl.

Idag råkade han få se något nytt. När han än en gång klappade Raben på handen, för att få honom att lugna ner sig, ryckte den yngre mannen tillbaka sin hand och rörelsen fick hans ärm att rullas upp. Jarnvig rynkade pannan och kisade mot stänket av rött han såg på underarmen. Vad var det där? De kunde väl ändå inte injicera så långt ner på armen? Eller ta blodprov där heller? Raben hade till slut lugnat sig igen, så Jarnvig tog försiktigt tag i handleden och tog sig en närmare titt. Det där var väldigt likt ett sår efter en kniv. Men kunde det verkligen stämma? Varför skulle någon –

Eftersom Raben nu var i sitt vanliga tillstånd – mer eller mindre katatonisk – tog Jarnvig risken att röra vid den högra armen också och obehagligt nog såg han två skärsår till, precis likadana som på den vänstra armen. Det här kunde han inte låta förbli orapporterat. När besökstiden var över bad han att få tala med någon som var ansvarig och då visades han in i den tjänstgörande psykiaterns arbetsrum. Jarnvig skulle ha nöjt sig med att få prata med någon av sköterskorna, men det var ju bra att de tog hans begäran på allvar.

Kvinnan var någonstans mellan honom själv och Raben i ålder, kanske fyrtiofem år. Hon såg inte ut som en idiot, men Jarnvig skulle vänta med att avgöra den saken tills de talats vid en stund. Han hade haft kontakt med alla möjliga sorter inom den medicinska sektorn.

”Goddag. Vad jag förstår ville du tala med mig om din svärson, Jens Peter Raben?”

”Det stämmer. Idag märkte jag att han hade tre skärsår på armarna. Röda märken som såg ut att göra ont. Som om de blivit inflammerade. Vad är det där? Min svärson ser inte ut att vara aktiv nog för att kunna bli skadad och för övrigt borde han väl inte bli det när han är inlagd på sjukhus?”

Psykiatern – doktor Jensen – rynkade pannan. Det verkade vara första gången hon hörde talas om saken.

”Jaha. Jag har inte hört talas om några skador – men jag ska låta någon av sköterskorna kolla upp det.”

”Bra. Jag tyckte bara att det var konstigt.”

Dr Jensen nickade. Jarnvig rörde sig inte. Han hoppades att personalen skulle utreda saken genast. Varför skjuta upp saken?

Till slut verkade psykiatern förstå och hon lyfte luren och knappade in ett nummer. Hon talade med personen i andra ändan av linjen. En sköterska förhoppningsvis.

”Syster Elling kollar upp det.”

Jarnvig nickade. Så hände ingenting på ett tag. Han var orolig för Raben. Det var inte bara det att han hela tiden blev sämre – nu hände det här också. Stackars pojke.

Tio minuter senare klev en sköterska in. Hon sneglade frågande på besökaren, men när hennes chef nickade uppmuntrande avlade hon sin rapport.

”Ja, det stämmer. Jag hittade flera skärsår på patientens underarmar och några på överarmarna också. Självförvållade skador, som det ser ut.”

Jarnvig ryste till. Självförvållade? Det var verkligen illa med Raben nu. Personalen borde arbeta hårdare med att hjälpa honom.

”Jag är ledsen. Vi ska vakta honom bättre och – nu får vi justera medicindosen också.”

Jarnvig var inte helt säker på att det senare var en bra idé. Redan nu, såg det ut som om Raben sov större delen av dagen, liksom antagligen hela natten. Å andra sidan, hur hade den stackars pojken haft tid eller ork att skära sig?

”Hur har han kunnat få tag i något vasst? Det borde väl inte vara möjligt här.”

”Jag är ledsen. Vi ska utreda det. Kanske under måltiderna – Hur som helst är det inget att oroa sig för. Vi kommer att hantera situationen.”

”Pratar ni med honom? Känner ni till hans skuldkänslor? Har han sagt något under era terapisessioner?”

”Som du nog känner till, får jag inte gå in på vad vi talar om under våra sessioner.”

”Jag förstår. Men ni måste faktiskt göra något. Under de senaste veckorna har jag sett min svärson sjunka djupare in i sin apati. Nu skär han sig också, på grund av skuldkänslorna. Hjälp honom.”

”Det ska vi göra, översten. Självklart.”

Han hoppades att hon hade skäl för sitt självförtroende. Jarnvig tyckte att de alla hade svikit den stackars pojken. Han mindes så väl hur denne hade sett tio år tidigare, när han först träffat honom. Så ung, så hoppfull, så oskyldig. Och nu – Naturligtvis hade kriget påverkat, men så mycket annat hade också gått snett.

Han tackade personalen och gick, fortfarande med Rabens svåra situation i tankarna.

Nästa vecka, var Jarnvig långsamt och tveksamt på väg in i besöksrummet för att träffa Raben igen. Den här gången kunde de dåliga nyheterna inte vänta längre. Vilken fruktansvärd otur. Men Raben såg i alla fall ganska vaken ut just idag.

”Hej på dig, min pojke. Jag har något att berätta.”

Det såg ut som det fanns en glimt av medvetande i den yngre mannens ögon, så översten fortsatte och hoppades att han hade rätt.

”Tyvärr är det dåliga nyheter. Jonas har varit i slagsmål i skolan. Han har gjort en annan pojke illa, är jag rädd. Jag är verkligen ledsen.”

Som vanligt tog allting översten sa väldigt lång tid att sjunka in. Den här dagen var inget undantag. Till slut ändrade Rabens stela ansikte uttryck. En blick av fasa spred sig över hans ganska snygga drag.

”Nej. Inte det – det är mitt fel. Han – blir som jag.”

Till Jarnvigs förtvivlan började Raben gråta. Nyheten hade gjort honom förtvivlad. För sent började översten ångra att han berättat. Det hade nog räckt att berätta när – eller snarare om – pojken blev bättre.

”Jag är så ledsen. Jag ska ta reda på mer och försöka -”

Ja, vad kunde han försöka som inte barnets mamma och skolpersonalen redan gjorde? En tid nu, hade översten oroat sig för barnets mentala hälsa. Det hade han tydligen haft rätt i. Men han tvivlade på att pappan hade något att göra med det. Han skulle gissa att det var andra familjemedlemmar som hans framlidna fru och –

”Försök lugna dig, min pojke. Jag ska ordna det.”

Än en gång klappade han Rabens hand men den här gången kom ingen reaktion alls. Det var som om Raben inte ens hade märkt av beröringen.

När han lämnade sjukhuset den dagen, kände sig Jarnvig ännu mer tyngd av oron för sin familj.

Han hade sen länge förstått att Louise inte var intresserad av nyheter om sin före detta man, så han tänkte inte försöka berätta för henne om Rabens reaktion. För övrigt var Louise lika orolig för barnet på sitt sätt, så det fanns inget att vinna på att vrida om kniven i såret. Hon skulle ändå inte uppskatta att hennes gamla pappa la sig i.

Tidigt under morgontimmarna, nästa dag, väcktes översten av att telefonen ringde. När han såg displayen förstod han att det inte kunde röra sig om goda nyheter. Han suckade och tog samtalet. Vad var det nu som gått snett?

Han lyssnade allvarligt på rösten som beskrev utvecklingen, och avslutade så samtalet. Han skakade på huvudet, klev ur sängen, klädde på sig och gick ut. Hans före detta svärson hade på något sätt lyckats rymma från sjukhuset. Sökningen var i full gång, men Jarnvig trodde inte att de där idioterna, till och med med lokalpolisens hjälp skulle kunna hitta Raben. Däremot trodde han faktiskt att han skulle kunna göra det. Trots allt, nuförtiden var det knappast någon annan som kände pojken bättre. Han behövde inte ens tänka efter. Militärbasen skulle vara Rabens första – och antagligen – enda val.

Vid den här tiden på natten, tog det inte översten lång tid att ta sig till basen. När han tagit sig genom spärren parkerade han och fortsatte till fots. Det var säkert barackerna som Raben var på väg till, om han nu inte hade helt fel. Där hade Raben varit stationerad under grundutbildningen och senare också. De hade varit hans hem under många år. Tyvärr kunde översten bara komma på en anledning till att Raben kommit hit. Om han bara inte kom för sent.

Dörren var olåst, men det var inte så konstigt. En så välövervakad anläggning kunde kosta på sig lämna några dörrar olåsta. Ingen tilläts komma in utan tillstånd ändå. Tyst tog sig översten uppför trapporna. Han kunde åtminstone inte tänka sig att Raben hade kunnat få tag i något vapen. Men byggnaden var fem våningar hög. Han skulle inte behöva något vapen.

Han blev inte förvånad när han fick se svärsonen stå alldeles borta vid kanten av taket och såg ut över anläggningen. När han hörde någon komma närmare, snodde han runt. Översten tog ett djupt andetag. Raben stod alldeles för nära kanten. Varje plötslig rörelse skulle kunna få honom att ramla över den.

”Det är bara jag, Jens. Ta det lugnt.”

Jarnvig hade aldrig varit riktigt nöjd med förhållandet mellan Raben och Louise, men innan dess hade han i alla fall varit en av överstens pojkar. Han kunde inte svika honom.

”Kom inte närmare.”

”Oroa dig inte. Det ska jag inte. Men var snäll och flytta dig tillbaka från kanten. Kom så pratar vi.”

Än en gång fick Jarnvig intrycket att hans ord tog onaturligt lång tid på sig att nå fram till Rabens öron och i alla fall att tolkas i dennes hjärna. Och till och med då, flyttade den yngre mannen sig inte.

”Ja, vi kan prata. Strange – Perk – berättade att jag dödade en liten flicka där ute i Afghanistan. Visste du det?”

Nej, översten hade inte fått veta alla detaljerna av det komplicerade fallet, men han var inte förvånad. Strange – Perk – hade dödat en hel familj av civila där borta. Men att Raben skulle gjort något liknande – nej, det kunde inte Jarnvig tro.

”Det är klart att han ljög.”

”Hur vet du det? Du var ju inte där. Det var jag.”

Det kändes som en kall hand tog ett grepp om Jarnvigs hjärta. Han var säker på att Raben inte hade – men posttraumatisk stress kunde göra konstiga saker med en. Trots tanken som slagit honom försökte han verka lugn utåt. Om han bara kunde få pojken att flytta sig bort från kanten –

”Gjorde du det?”

”Jag vet inte.”

Tårar strömmade ner för Rabens ansikte och det såg ut att rycka i det i det otillräckliga ljuset. Solen skulle inte komma upp på minst en timme än.

”Och även om jag inte gjorde det – du har ingen aning – så var det andra gånger när jag – nästan – gick för långt.”

”Men du gjorde inte det?”

”Det var nära.”

”Det förstår jag. Så är det med krig. Det är inte ditt fel.”

”Jo, det är det visst. Åtminstone om jag dödade den där lilla flickan.”

”Men det gjorde du inte. Det var Perk.”

Det var som om Raben inte hade hört honom. Han var fortfarande helt upptagen av sin inre kamp.

”Flytta dig från kanten, snälla du. Vi kan prata så länge du vill.”

Rabens kropp skakade av snyftningar och Jarnvig var rädd att varje ytterligare rörelse skulle kunna få honom att tappa balansen och ramla fem våningar ner.

”Det är mitt fel det där med Jonas. Det är jag som – med en pappa som jag, hur skulle han kunna bli normal? Om han hade en annan pappa – Sögard – så kanske – Det blir bättre för honom utan mig. Säg – säg till Louise att jag älskade henne så mycket. Jag älskar Jonas. Berätta. Jag är ledsen. Det går inte längre. Gå nu. Du har varit väldigt snäll, men det finns inget mer du kan göra.”

”Nej, det är inte alls ditt fel.”

Raben lyssnade inte.

”Jag gör det för deras skull. De förtjänar bättre. Jag måste göra det innan jag skadar dem ännu mer. Du förstår det, eller hur? Du vet att stackars Bilal nästan dödade Louise. Om jag inte – gör det här nu – kommer något värre att hända. Det förstår du väl?”

”Jens, det är inte ditt fel. Det kommer från Louises mammas familj. Hon – Jonas mormor – och – Louises morfar och hennes mammas faster var – mentalt instabila. Inget du har gjort har orsakat Jonas beteende. Och han är så liten än. Den andra pojken var inte så allvarligt skadad. Jonas kan fortfarande få hjälp. Och då kommer han att behöva sin pappa.”

Raben svarade inte. Han skakade av mer eller mindre tysta snyftningar.

”Men jag dödade en liten flicka i Afghanistan.”

”Hur vet du det?”

”Perk berättade det. Strange.”

”Och du tror på honom?”

”Men jag – jag minns att jag höll i henne. Jag minns – att jag grät efteråt.”

”Det är väl inte så konstigt. Du väntade dig inte att en dansk officer skulle döda ett barn.”

”Jag har minnesluckor. Det hände flera gånger. När jag vaknade till efteråt hade jag ingen aning om vad jag gjort.”

”Det där är väldigt vanligt när det gäller soldater i aktiv tjänst. Posttraumatisk stress. Det vet du.”

Raben slöt ögonen och skakade på huvudet.

”Jag har försökt minnas, men det går inte. Det är möjligt att jag gjorde det. Jag gick liksom in i ett särskilt tillstånd, när jag inte kunde tänka normalt. Fortsatte bara automatiskt. Och jag vet hur chockad jag var efteråt. Skulle jag ha känt det så om jag inte hade gjort det?”

”Det är klart att du skulle. Och du kämpade hela tiden för att sanningen skulle komma fram. Skulle du verkligen ha gjort det om du undermedvetet inte ville det?”

För första gången såg det ut som Jarnvigs ord verkligen gick fram. Han bestämde sig för att utnyttja det.

”Kom med mig nu. Snälla du.”

Men det verkade som om Raben bestämt sig.

”Kom inte närmare. Jag hoppar. Gå nu, så slipper du se det.”

Nej. Han kunde inte låta honom göra det. Det måste finnas något han kunde göra – Den där polisen –

”Sara Lund. Polisen. Hon kan ta reda på vad som egentligen hände i den där byn. Om du kommer med mig nu lovar jag att jag ska kontakta henne och be henne försöka.”

”Hur ska hon kunna ta reda på det? Alla är ju borta nu. Det är bara jag som är kvar och jag kan inte komma ihåg något. Jag kan inte.”

”De har brottsplatsundersökare. Tekniker. Rättsläkare. De kan se på kropparna vem som höll i vapnen som dödade dem. Låt henne försöka. Låt mig försöka. Jens, gör inte så här. Om du är rädd för att skada Jonas, så låt honom inte få växa upp med minnet av en pappa som inte orkade med att vara hans pappa och tog den lätta vägen ut när livet blev för svårt att leva. Jag trodde inte du var feg, Jens.”

Raben tvekade ett ögonblick. Det var allt översten behövde. Han fick tag i Raben och lyckades dra honom med sig från kanten. Raben kämpade emot men översten var fortfarande i god form och höll fast svärsonen tills han slutade kämpa emot och började gråta igen. Efter en stund började Jarnvig tala tröstande med honom. Till att börja med försökte Raben ta sig ur greppet men så sjönk han ihop och accepterade beröringen. När han lugnat sig lät han sin svärfar ta honom med sig ner från taket.

Översten satt med Raben i en timme eller mer och såg på medan den starkare medicinen började verka. Så sa han adjö fast han var inte säker på om Raben hört honom.

Han hade ett löfte att hålla, och det tänkte han göra också. När han ringde till polishögkvarterets växel blev han förvånad när han hörde att Sara Lund inte längre arbetade för mordroteln. Det tog honom minst en timme att få tag i någon som var beredd att berätta för honom var hon var. Gedser. Gränspolisen? Han hade aldrig kunnat ana att en skicklig mordutredare skulle lämna en så kvalificerad tjänst för att börja arbeta för gränspolisen.

När han försökte ringa henne, fick han veta att hon bara arbetade halvtid och att hon antagligen var hemma. Han övervägde att ta reda på hennes hemnummer men bestämde sig för att åka och besöka henne personligen. Om han bara kunde få träffa henne och förklara vilken situation Raben var i, hoppades han att hon skulle förstå och gå med på att hjälpa honom.

Han hittade Sara Lund i hennes lilla lägenhet. Hon såg ut att ha förändrats sen han såg henne sist. Tidigare hade hon varit så självsäker. Det var tydligt att fallet hade märkt henne också, även om hon inte alls var lika allvarligt påverkad som Raben. Men han hade ju redan lidit av posttraumatiskt stressyndrom innan hela Strange/Perk-historien hade börjat.

Hon ryggade nästan tillbaka när hon kände igen Överste Jarnvig. Det sista hon ville var att få en påminnelse om det där fallet. Plötsligt var hon där igen. Den där kvällen. När hon blev tvungen att vända sitt vapen mot Strange. Hon hade litat på honom. Tyckt om honom. Men så – hade han försökt döda henne. Han var mördaren hon letat efter hela tiden och hon hade inte sett det. Det hade fått henne att tvivla på hela sin karriär. Hon kanske aldrig hade varit bra på det hon gjorde. Hade hon offrat sitt privatliv för ingenting?

Efter en stund insåg hon att hon var oartig. Fast hon inte alls ville det, klev hon åt sidan och nickade åt Jarnvig att komma med in. Om han nu hade kommit så här långt för att träffa henne, hade han uppenbarligen något viktigt att säga henne.

”Snälla du, jag behöver din hjälp.”

Nej, inte nu igen. Vad det än var, fick han be någon annan. Den här gången skulle hon inte låta sig dras in i något igen.

Det var som om Jarnvig hade läst hennes tankar.

”Låt mig bara få berätta om det. Säg inte nej förrän du har hört alltsammans.”

Ett ögonblick ville hon göra exakt det. Bara be honom att gå. Vad han än hade att säga, ville hon inte höra det. Hon kunde inte börja igen. Inte efter – men den äldre mannen såg desperat ut. Hans bedjande ton började påverka henne fast hon absolut inte ville det.

Hon nickade. Han var ju här nu. Det var ändå för sent att skydda sig från det nu. Fallet hade kommit tillbaka för att hemsöka henne och på ett sätt hade det aldrig lämnat henne. Det såg de där drömmarna till.

”Ja, ja.”

Hon pekade på en av fåtöljerna och Jarnvig sjönk ner i den. Han såg ut att vara helt utmattad. Knogarna på händerna var så vita att han verkade vara lika spänd som hon kände sig.

Hans berättelse var inte alls komplicerad. Hon hade ju redan sett Rabens reaktion på Stranges version av mordet på den lilla flickan. Det förvånade henne inte alls att det hade påverkat Raben så. Den mannens ondska var – Hon kände ett växande medlidande med den stackars krigsveteranen. Men det ändrade ingenting. Hon kunde inte hjälpa honom och det måste hon säga till hans svärfar. Det var helt uteslutet.

”Nej. Jag är ledsen. Jag kan inte hjälpa er.”

Den gamle mannen sjönk ihop. Han ryggade tillbaka som för ett slag.

”Snälla du. Jag erkänner att jag inte var så förtjust i att Jens gifte sig med min dotter, men nu – du skulle se honom. Det är illa ställt med honom. De säger att – det inte finns något hopp om förbättring längre. Men jag tror att om han bara kunde få veta att han inte är skyldig till mordet på den lilla flickan, så kan han bli bättre igen. Kan du inte kolla upp det? Ni kan väl kolla upp ingångshålen efter kulorna och så vidare?”

Hon ville inte ens fundera på brottsplatsteknik nu. Inget av det betydde något längre. Men hon kunde inte heller ignorera den äldre mannens vädjan.

”Jag arbetar inte för mordroteln längre. Det vet du. Jag kan inte -”

”Men du känner väl fortfarande några som arbetar där?”

”För vad det är värt, tror jag verkligen inte att din svärson gjorde det. Han skulle inte ha insisterat på att få fallet löst om han vetat om att han var skyldig – till och med bara undermedvetet.

”Men han måste få veta säkert.”

Naturligtvis. I hans ställe skulle hon inte ha nöjt sig med kanske eller sannolikheter. Hon skulle också ha velat veta säkert.

”Snälla du, försök. Prata med dina gamla kollegor. Rättsläkaren. Vem som än skulle kunna hjälpa till. Det skulle betyda så mycket för Jens.”

Hon kände sig kall. Hon stirrade ner på sina egna händer och gjorde en kraftansträngning. Så såg hon upp och mötte den äldre mannens blick.

”Ja. Okej. Jag ska försöka. Men – det kanske inte går att få fram sanningen. Jag vet inte.”

Han hade aldrig hört henne låta så skör. Så osäker på sin egen yrkeskunskap. Han var ledsen att han hade behövt komma hit för att dra upp allt gammalt för henne. Det var tydligt att hon också hade lidit av det som hänt.

”Tack. Jag är verkligen ledsen att behöva be dig om det här, men det är – Jens enda chans. Han – försökte ta livet av sig i natt. Och innan dess hade han börjat skära sig. Som en tonåring.”

Sara Lund gjorde en grimas. Hon var åtminstone inte så illa däran. Själv var hon naturligtvis ingen krigsveteran, men hon hade också dödat. Hennes minnen av det var bara alltför tydliga. Om Raben också konfronterades med såna minnesbilder dag och natt, var det inte konstigt att han ville stoppa dem, vad han än måste göra för att klara det. Än en gång slogs hon av medlidande för den stackaren.

Översten reste sig upp och tackade henne igen. Skakade hennes hand med allvarlig min. Det var tydligt att han var mycket fäst vid sin svärson.

Hon kunde inte återvända till Köpenhamn. Det här måste göras per telefon. I alla fall till att börja med. Det var för mycket för henne att hantera. Men hon kunde prata med rättsläkaren. Det skulle hon väl ändå klara?

Telefonsignalerna pågick så länge att hon till hälften hoppades att rättsläkaren skulle vara ute eller upptagen med något annat. Men så svarade han.

”Sara Lund här. Jag – skulle behöva be dig om en tjänst.”

Hon var inte alls säker på att någon ville göra henne någon tjänst. Det hade alltid varit tydligt för henne att hon inte var så väldigt omtyckt av alla.

”Jaha? Får jag höra då. Vad gäller det?”

”Minns du fallet med den där civila afghanska familjen som blev mördad? Det var väl ditt fall?”

”Visst var det det. Hur så?”

”Jens Peter Raben. Strange – Perk – sa att han var den som dödade den lilla flickan. Jag tror att han bara försökte skylla ifrån sig, men Raben – lider av posttraumatiskt stressyndrom och han har tagit det hårt. Hans svärfar vill att jag ska ta reda på hur det var. Det skulle betyda mycket för honom.”

”Hm. Faktiskt kanske jag skulle kunna hjälpa till. Jag ska kolla upp det. Kan jag höra av mig igen i morgon?”

”Ja, visst. Tack. Jag visste inte om det skulle gå att göra.”

”Åh, vi ska allt klara av det. Det vore väl dåligt annars. Okej, jag hör av mig i morgon eller senast dagen efter.”

Hon hade inte väntat sig att det skulle vara så enkelt. När hon avslutat samtalet började hon känna att hon kanske ändå var lite starkare än hon trodde. Att höra rättsläkarens röst hade inte varit så svårt som hon väntat sig. Hon kanske ändå var redo för att åka tillbaka in till Köpenhamn tillfälligt? Nu ville hon gärna träffa Raben igen. Till och med tidigare, under fallets gång hade hon känt medlidande med honom. Hon kunde bara ana hur han varit innan kriget.

Nästa dag såg hon till att telefonen var fulladdad och så satte hon sig på pendeltåget på väg in till huvudstaden. Än en gång blev hon förvånad över att hon inte blev mer illa berörd av att se den bekanta utsikten. Uppenbarligen var det inte staden i sig som gjorde henne upprörd, det var bara hennes gamla jobb. Brix verkade ha slutat ringa henne och det var en lättnad fast hon alltid hade haft mycket respekt för sin gamla chef. Han var en bra människa. Hon stod bara inte ut med att träffa honom eller höra hans röst. Ruth Hedeby hade också slutat locka henne med en befordran. Hon förstod nog när hon inte hade en chans. Sara hade aldrig tyckt om henne så det var en lättnad att slippa ta emot hennes samtal längre.

Det verkade som om översten hade nämnt hennes namn, så hon hade inga problem med att få komma in och träffa Raben.

Sist hon sett honom, hade han inte direkt sett fullt frisk ut, men nu – häpnade hon över förändringen. Det skakade till och med om henne så hon blev lite mindre apatisk själv. Han hade gått ner i vikt och såg skör ut, men det värsta var nog de starka medicinerna han måste ta. Det var som han knappt var vid medvetande. Trots det tittade han upp och mötte hennes blick när hon presenterade sig. Ögonen såg dimmiga ut men det fanns en svag glimt av igenkännande där.

”Han sa att du skulle hjälpa mig. T – tack.”

Han sluddrade så att det var svårt dechiffrera orden så det tog en stund innan hon förstod vad han sa, men det verkade inte göra någon skillnad. Hon hade en känsla av att det tog ännu längre tid för honom att verkligen höra hennes svar.

”Rättsläkaren sa att det skulle gå att ta reda på – men jag tvivlar inte alls på att det var Strange som gjorde det. Han försökte bara skylla ifrån sig. Ingen tror att du gjorde det.”

”Tack, men jag tror – att det är möjligt. Jag har minnesluckor. Mardrömmar.”

Det var i alla fall vad hon trodde att han sa. Innan han nådde slutet av meningen, som verkade anstränga hans talförmåga till bristningsgränsen, såg hon hans ögon fyllas med tårar. Än en gång svor hon inom sig över Strange. Under alla år av sin karriär hade hon aldrig kommit i kontakt med någon som var så genomond. Om det trots allt var så att Raben hade skjutit flickan, funderade hon på att ljuga för honom. Sanningen skulle göra slut på honom.

Hon satt med Raben en stund och så sa hon adjö och gick. Besöket i huvudstaden hade gått bättre än hon väntat sig, men anspänningen hade gjort henne utmattad. Det var dags att återvända till Gedser.

Rättsläkaren ringde inte den dagen så hon antog att han hade något annat fall att ägna sig åt. Hon tyckte synd om Raben och Jarnvig, men var i hemlighet lättad. Det här fallet hemsökte henne tillräckligt mycket ändå. Att ta reda på mer om det var nästan mer än hon orkade med.

Till sin förvåning drogs hon tillbaka till sjukhuset. Hon hade verkligen rörts av Rabens situation. Det var ingen tvekan om att fallet hade krossat honom. Hon själv stod ju fortfarande på benen och kunde arbeta. Och hon gick inte ens på något receptbelagt även om hon ibland måste ta något för att få sova när drömmarna höll henne vaken i flera dygn. Hennes nya jobb var inte alls lika krävande som hennes gamla, men hon måste ju ändå klara av att göra sina nya arbetsgivare nöjda.

Under besökets gång fick hon höra om vad som hänt med barnet. Hon förstod att Raben var upprörd, men pojken var ju så liten att det väl inte var så allvarligt ändå? Barn råkade ju i slagsmål hela tiden. Det sa hon till Raben.

”Förresten så slog jag själv till en pojke en gång, i förskolan. Han höll på att mobba en mindre pojke och – jag blev arg. Jag ville bara skydda den mindre pojken. Då tänkte jag inte på att det kanske inte var en så bra idé att slå någon. Men han var i alla fall större än jag. Mobbaren.”

Hon kunde inte läsa ut något av Rabens ansiktsutryck, men hon trodde nog att han hört henne. Förhoppningsvis skulle det få honom att tänka till lite.

På vägen ut, mötte hon Jarnvig. Han såg förvånad ut över att se henne.

”Det var väldigt snällt av dig att hälsa på Jens. Har du fått höra något?”

”Nej, ingenting. Han berättade om sin son. Om slagsmålet.”

”Åh. Jaha. Det visar sig i alla fall att Jonas blev provocerad. Tydligen hade den där andre pojken sagt något om Jonas galna pappa.”

”Jaså, ja det förklarar saken. Barn råkar ju i slagsmål ibland. Det gjorde jag också när jag gick i förskolan.”

Översten log åt det. Han kanske inte tog småflickors slagsmål på allvar. Men så hade han ju inte varit närvarande den där dagen, då den där större pojkens näsa hade sprutat blod över kläderna. Hon hade varit ganska stark redan som sexåring.

Jarnvig nickade och gick in för att träffa sin svärson. Sara Lund skyndade sig tillbaka till järnvägsstationen. Hon fick inte göra de här besöken i centrum till en vana. Så snart det här fallet var över – men det var det redan. Det här handlade bara om att knyta ihop några lösa trådar, inget mer. Hon skulle lugna ner stackars Raben och så skulle hon fly tillbaka till sin trygga tillflyktsort. Bara nu inte Brix och Hedeby kom på att hon var inblandad. Det skulle kunna få dem att sätta igång igen. Men hon skulle inte ändra sig. Hon hade nästan inte näsan ovanför vattnet som det var nu. Inga fler mordutredningar för henne. Aldrig mer.

Nästa morgon sov hon länge. Det var inte bara hennes inbillning utan hon blev verkligen utmattad av att vara inne i Köpenhamn. Hon vaknade av att telefonen ringde. Det var rättsläkaren.

”Jag har något att berätta för dig.”

”Jaha?”

”Jo, till att börja med så var det ju aldrig någon tvekan om att Strange hade dödat de andra tre och såvitt jag visste var det ju inte det när det gällde flickan heller. Men eftersom du bad mig, så gick jag över alla data igen. Det är helt klart. Strange dödade allihop. Samma man höll i vapnet i alla fyra fallen. Så det kan du berätta för Jarnvig och Raben. Det är ingen som helst tvekan om det.”

Hon hade inte varit beredd på vilken lättnad hon kände nu. Rabens tillstånd hade verkligen påverkat henne mer än hon väntat sig. Hon såg till och med fram emot att få träffa honom för att ge honom de goda nyheterna. De kanske skulle göra en viss skillnad när det gällde hans tillstånd.

Så än en gång tog hon sig tillbaka till sjukhuset. Rabens tillstånd hade inte förändrats. Han var fortfarande bara nätt och jämt vaken, men det fanns ändå en svag glimt av igenkänning i blicken.

”Jag har hört ifrån rättsläkaren. Det var faktiskt aldrig någon tvekan om det – Strange – Perk dödade dem allihop.”

Den här gången tog det så lång tid för honom att ta till sig det hon sa att hon upprepade sitt påstående.

”Jens, det var inte sant. Han ljög för dig. Du dödade inte den lilla flickan och ingen av de andra heller. Det var han som gjorde det. Rättsläkaren bekräftar det. Din minnesförlust måste bero på chocken, inget annat. Att vara med i ett krig – att se folk dö – att döda dem – skadar oss. Det behöver jag väl egentligen inte säga?”

Försiktigt la hon handen på Rabens. Det gjorde henne ledsen att se att han försökte dra sig undan hennes beröring, men till slut lugnade han sig och det verkade till och med som han försökte le åt henne.

”T- tack.”

Han började gråta igen och det fick henne att bli så illa berörd att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon flyttade sig nervöst på stolen. Till slut körde hon ner handen i fickan och lyckades få tag i en ren pappersnäsduk. Hon tvekade, men så började hon torka hans kinder. Han gjorde inget för att försöka hindra henne. Än en gång la hon sin hand på hans och den här gången försökte han inte rycka den till sig.

På väg ut mötte hon Jarnvig igen.

”Jag har just varit inne och berättat de goda nyheterna för Raben. Rättsläkaren bekräftar att Strange dödade alla fyra. Det är ingen tvekan om det.”

Jarnvig såg lika lättad ut som Raben.

”Tack. Du har ingen aning om -”

Hon viftade bort hans tack. Det gjorde henne generad. Allt hon gjort var att kontakta rättsläkaren. Han hade gjort allt det andra.

”Tacka rättsläkaren.”

”Visst. Det ska jag göra, men vi är i alla fall skyldiga dig stort tack. Om du någon gång kommer tillbaka in till stan skulle det betyda mycket för Jens om du kunde komma hit och hälsa på honom någon gång. Du förstår – Louise – min dotter – hon har gett upp om honom. Vill inte komma hit och träffa honom längre och då får han inte träffa Jonas heller. Så det blir bara jag. Om inte du kunde tänka dig -”

Till sin egen förvåning, hörde hon sig själv svara att hon skulle försöka. Men det var inte alls vad hon tänkt säga. Det var – jo, något om medicineringen.

”Är det verkligen nödvändigt för honom att gå på så starka mediciner? Han är nästan inte vid medvetande.”

”Han kanske känner sig bättre när han fått veta sanningen. Det är bara för att få honom att sluta skära sig och att – inte ta livet av sig. Jag ska prata med personalen.”

”Åh, jaha. Vad bra.”

Till sin förvåning åkte hon tillbaka till sjukhuset dag efter dag. Det var något med Rabens utsatta situation som hade slagit an en ton inom henne och hon stod inte ut med tanken på att han skulle behöva sitta där alldeles ensam. Det var inte rättvist.

En dag verkade han faktiskt mer medveten. Piggare.

”Jag – skulle vilja tacka dig ordentligt. Sist var jag visst lite – borta. Jag kommer knappt ihåg att jag träffade dig, men översten berättade för mig vad du har gjort. Du har ingen aning om hur mycket det betyder för mig, även om det egentligen inte ändrar så mycket. Jag kanske inte sköt den där lilla flickan, men jag hjälpte i alla fall Perk – Strange – att döda henne. Höll i henne.”

”Nej, det gjorde du inte. Okej, ni skulle inte ha varit i den där situationen, någon av er, men du var i en väldigt spänd situation totalt sett. Du kanske har hört talas om mig – om hur jag råkade ut för en del – tveksamma – situationer. En del var mitt eget fel och en del inte – Men du dödade i alla fall inte den där lilla flickan och du hade ju inte någon som helst anledning att förvänta dig att Strange skulle göra det.”

Än en gång kunde hon se att hans ögon fylldes av tårar och hon tvekade. Hennes första impuls var att titta bort, men till slut försökte hon tafatt att lugna honom, att distrahera honom med lite småprat. Det var hon inte alls bra på och till slut verkade det gå upp för Raben och han gjorde en ansträngning för att rycka upp sig.

”Jag vet att jag inte har någon rätt att be dig, men jag skulle bli så glad om du någon gång har tid att komma hit och hälsa på mig. Du vet kanske inte att min fru och son inte kommer hit längre. Bara översten ibland. Det skulle betyda mycket för mig.”

Hon ville verkligen inte bli påmind om vad som hänt. Resan från Gedser var lång och – men på något sätt blev det så att hon gick med på det igen.

”Okej. Jag ska försöka.”

Hon kände sig verkligen ledsen för Rabens skull. Han satt inte i rullstol, men han var ändå lika handikappad som någon med fysiska skador. Även om det inte syntes på utsidan. Det slog henne att det hade hon också. Strange hade orsakat dem båda allvarlig skada med det han gjort. På vägen ut log hon faktiskt och för första gången på länge kände hon att det nådde ögonen.

Raben log också. Han såg faktiskt mycket bättre ut. En dag skulle han kanske kunna klara sig själv ute i världen.

Fast hon inte visste om det tänkte Raben på henne också. Hon hade räddat hans mentala hälsa. Han skulle alltid vara tacksam för det. Det var något med henne som han omedelbart hade litat på, ända sen hon första gången kommit för att förhöra honom. Tanken på att hon skulle komma tillbaka och träffa honom igen, fick honom att känna sig mycket bättre. Det var något att se fram emot, precis som överstens besök. Han var skyldig honom mycket också. Det var åtminstone något att fortsätta att leva för. Han kanske faktiskt skulle bli bättre en dag. I alla fall skulle han göra sitt bästa.

SLUT

© Tonica