Vem i hela världen kan man lita på?

Vi veganer och djurrättsförespråkare är visst våra egna värsta fiender. Det är särskilt tråkigt med tanke på att motståndarsidan säkert skrattar halvt ihjäl sig för att vi inte kan hålla ihop. Hur ska vi kunna åstadkomma något när alla slåss inbördes? Jag blir så ledsen och besviken och börjar undra om det finns något att se fram emot, någon framtid som blir bättre än det som är nu. Finns det några som står på min sida och på de svagastes och mest hjälplösas sida, eller står jag (och några få till) ensamma i vår kamp för att skydda djuren?

För några veckor sen var det abolitionisterna jag tänkte på (som vill att sällskapsdjuren ska dö ut och att man inte ska skriva på namninsamlingar för djurens bästa) och nu är det Djurens parti. För den som inte vet, läs här.

Är detta sant?
Om det är det, vad kan vi göra åt det?
För som jag ser det har vi kommit för långt för att ge upp nu.

Så vad gör vi? Några förslag?

Till att börja med skulle jag vilja veta ännu mer. Det finns ju nämligen många som skulle vinna på och glädja sig åt att ett så (i teorin åtminstone) positivt och bra initiativ avslutades när det knappast börjat. Tyvärr är det bara alltför vanligt. Men – om det nu är sant måste man ju ta nya tag. Vi får inte sluta nu när det verkade gå så bra.

Själv tänker jag så här: är det en liten minoritet inom partiet det gäller kanske de kan röstas bort i vanlig demokratisk ordning. Annars kanske man kan bilda ett nytt parti. Namnet är inte inarbetat än. Flera personer röstade på snarlika alternativ som till exempel Djurpartiet. Slutligen kanske man kunde få ett närliggande parti (exempelvis Miljöpartiet eller Vänstern) att lyfta fram djurrättsfrågorna på likvärdig nivå som till exempel miljöfrågorna eller rättvisefrågorna (angående människor) och några pålitliga och ärliga djurrättsaktivister/-förespråkare kunde ta plats i något eller gärna båda partierna.

Djurens parti

Det finns ett nytt parti i Sverige! I många år har jag önskat att det fanns ett parti som var verkligt djurvänligt, fast det finns ett eller två som är riktigt miljövänliga och står för rättvisa. Jag tänkte ofta att Djurens rätt skulle ha kunnat bilda ett parti och nu har det (nästan) hänt.

Partiet är litet och alldeles nytt, men ändå röstade över 8000 personer på det. De har inte hunnit få ut valsedlar till alla distrikt. Där fick man skriva partiets namn (och vara väldigt noga med att skriva exakt rätt).

Deras partiprogram går mycket längre när det gäller djurskydd och djurens rättigheter än något annat parti.

Titta själv och se vad du tycker. Här hittar du partiets hemsida.

Vegproblem för vissa

För en tid sedan läste jag om en bloggare på DN som har problem med att bli vegetarian fullt ut. Varje gång personen dricker sig full kommer nämligen ett sug efter hamburgare från Burger King. Nästa morgon ångrar bloggaren sig. I alla fall var det så jag tolkade blogginlägget. Det fick mig att fundera på vad den här personen (eller någon med liknande problem) kan göra åt det här, om personen i fråga upplever det som ett problem.

Ett alternativ är faktiskt att konstatera att bättre än så här blir det inte. Man har kommit en bit på väg, men klarar inte att nå ända fram. Det kan ändå göra en stor skillnad för djuren, för ens egen hälsa och för miljön.

Annars kanske man kan fundera på om man tycker om någon annan skräpmat. McDonalds har t ex en vegetarisk burgare, som är jättegod (det tycker i alla fall jag, de få gånger jag har ätit den). Den är antagligen lite hälsosammare, och räddar i alla fall några djurliv men är kanske inte miljövänligare än ”kötthamburgare”. Det finns ju också annan skräpmat – pizza, chips, för att inte tala om sötare alternativ (fast det kanske inte just den här personen är sugen på) nämligen glass, choklad, söta kex mm.

Om skräpmatsuget är kopplat till alkohol, kanske man ska fundera på om man möjligtvis dricker lite för ofta. Om man drog ner på de tillfällena kanske också hamburgersuget minskade.

Grymhet, förtvivlan och – hopp?

Ibland när jag läser om all grymhet mot djur som förekommer i många länder, och speciellt där det är ännu vanligare än på andra ställen, blir jag förtvivlad och chockad. Jag blir arg på de här grymma, tanklösa människorna. Jag önskar det fanns något jag kunde göra åt de här fasorna. Men så ibland minns jag att det finns några få människor som ägnar sina liv åt att rädda oskyldiga djur i de här länderna och jag fylls med beundran för dem. Hur kan de klara att göra det de gör, hur kan de överleva, när de vet att allt de gör ändå aldrig kommer att räcka, men de lyckas ändå på något sätt orka rädda de som de kan rädda. De här personerna är värda vår djupaste respekt och beundran.