Jag har också en ”internationell” hemsida, The Gardens of Umrion – The Veghead Zone, som du väldigt gärna får besöka om du vill.
Du hittar den här.
Jag har också en ”internationell” hemsida, The Gardens of Umrion – The Veghead Zone, som du väldigt gärna får besöka om du vill.
Du hittar den här.
Norrlänningarnas snöpropaganda
Jag älskar inte snö och regn. Rimfrost däremot är okej. Det är vackert och ”torr” kyla är okej för mig också, men inte halka. När jag var liten bodde jag i Jämtland och där frös jag aldrig, men här nere i västra Sverige är kylan ”fuktig” och snön blir fort svart av föroreningar. Bläh. Som femåring kunde jag ligga still i snön och titta upp i träden tills djuren vande sig vid mig och inte var rädda längre. Bara tanken på att ens stå still ute i kylan här nere får mig att skaka i hela kroppen. Nej, många av oss ”sydlänningar” föredrar snöfri vinter.
Och för skäggtrenden. Återkommer till den senare.
Meteorologen Nils Holmqvist. Han är verkligen en så söt, trevlig och proffsig kille. Jag har sen länge hållit ögonen på meteorologerna och klimatexperterna för jag tycker att de, till skillnad från många andra som lite löst kallas så, är verkliga hjältar. De kämpar för att förklara för allmänheten om vad som behöver göras för att rädda klimatet.
grænkeri (’vegan, vegetarian’)
Ordet var ett av tio som var med i en omröstning om Årets ord på Island.
”Kriterierna för kandidaterna var att orden skulle vara nya och ha etablerat sig i isländskan under det gångna året. Dessutom skulle de på något sätt känneteckna 2015.”
Intressant. Då måste man på Island känna att vegan och vegetarian är relevanta ord som speglar livet på Island, även om det är först nu.
Läs mer här.
Ett av de bästa nyårslöftena är att äta mer grönt! Därför kommer här lite tips på hur du kan komma igång med vegoåret. Vad kan du äta istället? Många har svårt att föreställa sig att byta ut komjölken till kaffet eller köttbiten från tallriken. Numera finns det otaligt många ersättningsprodukter på vanliga livsmedelsbutiker.
Läs mer här.
Nu kan jag inte hålla tyst längre. Det är ett par saker som retar mig så jag blir vansinnig. Tyvärr måste jag peka ut en ny och annars väldigt bra och trevlig vego-tidning, Vegmat, där detta förekommer väldigt ofta, men eftersom jag tycker det här är så viktigt, tänker jag göra det i alla fall. Som sagt, övervägande tycker jag om tidningen, och är jätteglad att den finns, precis som tidningen Vego, som jag faktiskt tycker ännu bättre om.
Så här är det:
Det finns inget ord på svenska som heter picklat! Puckat, kanske, även om det inte är ett ord som ingår i mitt aktiva ordförråd, men det som man nog menar med picklat är på svenska INLAGT!!!!!!. Man gör en inläggning, man lägger in, den här grönsaksblandningen är inlagd. Okej? Dessutom blandar man inte in engelska ord i svenska meningar, i alla fall tycker inte jag man får göra det. Om man gör det, bidrar man till att sabotera sitt eget språk och det tycker jag inte man borde göra. Detta är något som Djurens rätts sida och blogg ofta gör sig skyldiga till. Jag vet, jag älskar Djurens rätt i övrigt, men den här kodväxlingen retar ihjäl mig.
En annan sak som också retar mig är hur många som utan att på något sätt reflektera lägger ut översatta (och bara delvis ibland också) recept från Nordamerika. Där puffar man glatt för sötpotatis, majsstärkelse, agavesirap och lönnsirap. Nu är det så här att vi i Europa vanligtvis inte odlar de här amerikanska sorterna. Vi har andra varianter som för oss naturligtvis är mer närliggande och framför allt miljövänliga, med tanke på de kortare transporterna. Så låt mig föreslå potatis eller jordärtskockor (som visserligen ursprungligen kom från Amerika men nu odlas här i Europa), potatismjöl och ”vanlig” sirap (gjord på sockerbetor som tyvärr numera odlas i Danmark, inte i Sverige, som förr.)
Dessutom, måste varje recept innehålla minst tjugo olika ingredienser? Kan man över huvud taget urskilja smaken på alla de här olika komponenterna? Och varför tre-fyra olika örtkryddor i samma recept? Jag skulle inte kunna känna skillnaden om man blandar så.
Slutligen – det här är bara ett antal personliga preferenser, och inte något jag kräver att andra ska ta hänsyn till, men eftersom jag ändå är igång och gnäller, så tar jag dem samtidigt.
1. Jag hatar dadlar och äter inte fikon heller (de innehåller döda insekter). Ändå är åtminstone 90 % av alla dessertrecept fulla av dadlar i stället för exempelvis stevia som sötningsmedel. Bläh!
2. Jag tycker inte om och dessutom tål jag inte vitlök (får röda utslag som gör ont). Ändå är minst 90 % av alla recept fulla av vitlök.
3. Jag hatar också ingefära, kummin, kardemumma, rosmarin, dill och persilja. Ingefära är nästan lika vanligt i recept som vitlök. Otur för mig.
4. Jag blir rasande av att se alla dessa glutenfria recept. Visst, för de 1.5 % av Sveriges befolkning som verkligen är glutenintoleranta, är förstås de här recepten användbara. Men för alla andra? Och hur många av de 1.5 % är veganer? Det kan man undra. Bara för att 1.5 % i Sverige är glutenintoleranta, betyder det inte att alla andra måste sluta med gluten. Man får självklart om man vill, det säger jag inget om, men om man inte är intolerant och inte vill sluta med gluten, så varför är alla och jag menar i stort sett alla recept glutenfria, bara för att de också är veganska?
Ursäkta gnället, men det här måste bara ut. Jag har lidit länge nog nu.
Idag läste jag en intressant artikel om Fredrika Bremer. Tyvärr var det på Svenska Dagbladet och eftersom man bara får läsa ett mycket lågt antal artiklar innan man måste betala – och det tänker jag faktiskt inte göra – så väljer jag att i stället länka till Wikipedias artikel. Jag hade ingen aning om att Fredrika Bremer också kämpade för djuren. Väldigt trevlig överraskning. Fredrika Bremer är ett bra exempel på hur etablissemanget valde att ignorera en framstående litterär person för att hon var kvinna och hade ett som de flesta beskrev som ”alldagligt utseende”. Hedvig Charlotta Nordenflycht utsattes också för den typen av förminskning. ”Hon var för tjock”, verkade vara det värsta felet med henne, enligt hennes manliga kollegor. Hur många av de samtida männen hade vad man kunde beskriva som ”ofördelaktigt utseende”? Hur många av dem förbisågs på grund av det?
För ett tag sen dök det upp en fråga i mitt flöde på Facebook. En av mina vänner har en dotter som vill bli vegan. Nu hade de försökt att använda sojamjölk i kaffet, men det hade skurit sig. Hon undrade varför.
Jag som druckigt växtmjölk i många år och dessutom gör egen tänkte jag kunde hjälpa till. Visserligen förstod jag inte varför mjölken skurit sig. Det har aldrig hänt mig, men däremot så tipsade jag om Oatlys iKaffe. Den fungerar lika bra kall som varm, i kaffe eller i bakning. Jag erbjöd mig också att svara på frågor om övergången till veganism. Eftersom jag själv slutade med kött när jag var 13 år kanske jag skulle ha lite insikter som kunde vara till nytta.
Övriga bidrag till diskussionen var att sojamjölk smakade urk. Detta gillades av ”mamma”, som säkert höll med. Dessutom fick jag höra att det var bara en fas dottern gick igenom och inget att ta på allvar.
Varför är inte barns och ungdomars faser något att ta på allvar? Hör det inte ungdomen till att testa nya saker? Hur kan man veta att det är en fas? Själv fick jag höra samma sak när jag var 13 år, och det är ganska många år sen nu. Det var bara en fas som jag snart skulle gå vidare ifrån. Det kanske också var ett tecken på anorexia. De hade ju hört att de som led av detta ofta slutade med kött. Ingen tog mig på allvar, men det hindrade inte mig även om det var otrevligt att mattanterna i matsalen följde allt vad jag gjorde med blicken.
Nu tillbaka till det där att det smakar urk eller andra färgstarka beskrivningar. Det var ingen som tyckte att det var något konstigt inlägg i debatten. Det var ju så, var den samstämmiga synen. Om det nu hade varit så att jag gått in i en diskussion där mjölk eller kött varit på agendan och jag hade som enda inlägg sagt att usch det smakar urk, hur hade det uppfattats? Troligtvis som att jag var ett troll som kom in och störde deras matdiskussion.
Redan när jag var mycket liten tyckte jag att mjölk smakade urk även om jag inte sa något om det. Mjölk var något man skulle tycka om. Det var nyttigt och alla barn måste dricka det. Att jag fick ont i magen av det spelade ingen roll. Sa jag att jag inte tyckte om det var jag bortskämd och mina föräldrar kunde bli kallade till skolan för samtal. Efter det lärde jag mig att jag inte får klassificera det andra ser som mat utefter smak. Som minoritet är det inte ”tilltåtet”. Dessutom leder det inte någonstans. Fast tillhör du majoriteten så har du säkert en annan åsikt. Då kan du med lätthet döda en diskussion genom att leverera ett klassificerande urk.
Vi skippar julen helt i år. Det är helt otroligt befriande. Känns underbart. Ändå skulle jag vilja önska alla våra veganska efterföljare och vänner en underbar jul, hur ni än firar den.
Varför förnedrar och förlöjligar vi grisar? Det blir ingen julskinka i år, skriver Aase Berg, och rekommenderar Martin Ragnars bok ”Grisens historia” som årets julklapp.
Läs mer här.
Samtidigt som COP21 hölls den Internationella tribunalen för naturens rättigheter om brott mot naturen.
Läs mer här.