För ett tag sen dök det upp en fråga i mitt flöde på Facebook. En av mina vänner har en dotter som vill bli vegan. Nu hade de försökt att använda sojamjölk i kaffet, men det hade skurit sig. Hon undrade varför.
Jag som druckigt växtmjölk i många år och dessutom gör egen tänkte jag kunde hjälpa till. Visserligen förstod jag inte varför mjölken skurit sig. Det har aldrig hänt mig, men däremot så tipsade jag om Oatlys iKaffe. Den fungerar lika bra kall som varm, i kaffe eller i bakning. Jag erbjöd mig också att svara på frågor om övergången till veganism. Eftersom jag själv slutade med kött när jag var 13 år kanske jag skulle ha lite insikter som kunde vara till nytta.
Övriga bidrag till diskussionen var att sojamjölk smakade urk. Detta gillades av ”mamma”, som säkert höll med. Dessutom fick jag höra att det var bara en fas dottern gick igenom och inget att ta på allvar.
Varför är inte barns och ungdomars faser något att ta på allvar? Hör det inte ungdomen till att testa nya saker? Hur kan man veta att det är en fas? Själv fick jag höra samma sak när jag var 13 år, och det är ganska många år sen nu. Det var bara en fas som jag snart skulle gå vidare ifrån. Det kanske också var ett tecken på anorexia. De hade ju hört att de som led av detta ofta slutade med kött. Ingen tog mig på allvar, men det hindrade inte mig även om det var otrevligt att mattanterna i matsalen följde allt vad jag gjorde med blicken.
Nu tillbaka till det där att det smakar urk eller andra färgstarka beskrivningar. Det var ingen som tyckte att det var något konstigt inlägg i debatten. Det var ju så, var den samstämmiga synen. Om det nu hade varit så att jag gått in i en diskussion där mjölk eller kött varit på agendan och jag hade som enda inlägg sagt att usch det smakar urk, hur hade det uppfattats? Troligtvis som att jag var ett troll som kom in och störde deras matdiskussion.
Redan när jag var mycket liten tyckte jag att mjölk smakade urk även om jag inte sa något om det. Mjölk var något man skulle tycka om. Det var nyttigt och alla barn måste dricka det. Att jag fick ont i magen av det spelade ingen roll. Sa jag att jag inte tyckte om det var jag bortskämd och mina föräldrar kunde bli kallade till skolan för samtal. Efter det lärde jag mig att jag inte får klassificera det andra ser som mat utefter smak. Som minoritet är det inte ”tilltåtet”. Dessutom leder det inte någonstans. Fast tillhör du majoriteten så har du säkert en annan åsikt. Då kan du med lätthet döda en diskussion genom att leverera ett klassificerande urk.