Äntligen…

Vi har äntligen fått tag i några av våra favoritveganprodukter (veef, chichi och scheese cheddar). Det är flera månader sen sist. Om vi nu bara kunde få tag i tempeh också… (Det är i alla fall lätt att få tag i tofu, som tur är.)

Hallonmuffins och chokladbollar – en dag i Göteborg

hallonmuffins

En av hallonmuffinsen hemma.

Min standardbeställning på Espresso House, men bilden tagen vid annat tillfälle

Min standardbeställning på Espresso House, men bilden tagen vid annat tillfälle.

Idag behövde jag besöka Göteborg i jobbet. Varje gång jag är i Göteborg brukar jag välja att fika på Espresso House. Det är perfekt för mig. Som vegan är det svårt att hitta bra ställen att fika på. Deras sojalatte är god och mättande. Till den valde jag att ta en chokladboll. Av någon anledning, om jag nu inte inbillar mig, är det en liten skillnad mellan smaken på de olika Espresso Houseställena. De jag oftast går till är de som är på Centralen eftersom jag ofta kommer med tåg. Det mindre av dem är det jag brukar föredra. Nackdelen är att de inte har några egna sittplatser. Vill jag ”slå ihjäl” lite tid eller få en lugn stund att planera dagen väljer jag, vilket jag gjorde idag, det stora Espresso house, som har fina fåtöljer. Chokladbollen, som brukar vara lite hård i konsistensen, var idag mjuk. Misstänker att den inte var lika kyld som vanligt. Detta påverkade dock inte smaken. Den var lika ljuvlig som vanligt.

Vad som också var som vanligt var att jag alltid tillbringar en lång tid med att jaga toaletter. Jag är den typen av människa som aldrig bär med mig några kontanter och då är det näst intill omöjligt att hitta en toalett. Trots att jag kände mig en aning ohederlig ställde jag mig i position på MacDonalds och spanade in de upptagna toaletterna. När en blev ledig manövrerade jag in och höll dörren. På så sätt behövde jag inte ställa till en scen och skämma ut mig på mötet, som jag hade bråttom till.

Varför jag tar upp detta kommer jag till nu. När mötet var slut behövde jag få i mig något att äta. Det brukar oftast bli MacDonalds, även om jag är principiellt emot dem av flera skäl. Kan i förbifarten nämna deras underbara MacBean, men det är inte den jag ska tala om nu. När jag sprang runt i Femmanhuset hittade jag Condeco. Jag mindes vagt att jag hört talas om deras veganvänliga attityd och tänkte att det säkert skulle passa. Lokalen var liten, men väldigt mysig. Även om jag riskerade att låta som en dum lantis började jag prata lite med tjejen i kassan för att få reda på vad de hade för veganprodukter på matsedeln. Det visade sig att tjejen i kassan var mycket trevlig och efter tips från henne valde jag deras hallonmuffins.

Det första jag la märke till var hur de var förpackade. Förutom muffinsformarna i papper, var de förpackade i cellufanplast hopdragen med en liten rosett. Bara en sån sak… :) Muffinsen i sig var stor. Den var rikligt smaksatt med hallonsylt, vilket gav den ett väldigt tilltalande utseende. Konsistensen var lösare än hos en vanlig muffins. Jag försökte äta den som den var, men nästa gång så kommer jag välja att äta den med sked. Då kanske jag slipper att kladda ner mig som jag gjorde idag. Hela kjolen var fylld av fina smulor som jag helst hade ätit upp om det varit kvar i muffinsformen :). Den smakar inte riktigt som en vanlig muffins utan är mera som en ljuvlig efterrätt än som ett bakverk. Glass kunde varit gott till eller kanske vaniljsås. En annan sak som tilltalade mig på detta uteställe var att man med köpet av sin muffins fick tillgång till en kod som gjorde att man kunde komma in på deras toalett. Också något att tänka på till nästa gång. Nu kunde jag inte testa deras toalett, eftersom jag aldeles innan hade smitit in på MacDonalds dito. Man fick också en kod till deras trådlösa nätverk. Innan jag gick köpte jag med mig ett par muffins för att ge till dem här hemma, som också älskade dem. Tjejen i kassan ville ha adressen till denna blogg så ifall du går in här vill jag göra så här: ”vinkar och tackar” :)

Valet och djuren

I morgon, söndag, är det val till riksdagen, landsting/regioner och kommuner, det lär väl inte ha undgått någon.

Vi här på Umrions trädgårdar ska nu våga oss på att rekommendera vad man kan rösta på om man vill djurens och naturens bästa.

Listan är väldigt kort.

Av riksdagspartierna är det främst två partier som mer än andra tillgodoser djurens intressen: Miljöpartiet De Gröna och Vänstern. Det finns även andra, mindre partier, som i de flesta fall är väldigt nya. De som jag känner till är Djurens parti, Gröna partiet och Enhet. Dit kan man också räkna Feministiskt Initiativ. Som man ser på namnet är det det förstnämnda som helt är inriktat på djurens intressen i första hand (de säger att de också är för bevarande av naturen, för det som är bra för naturen är också bra för djuren – och för övrigt också människorna).

Tyvärr har det framkommit en del negativa uppgifter om Djurens parti på internet. När det gäller detta vill jag bara säga att om de här uppgifterna är sanna och vi vet inte säkert något om det, så kan man fråga sig inom vilket parti det inte har förekommit något bråk, någon maktkamp eller rentav oegentligheter. Man kan antagligen säga att inget parti är oskyldigt ur den synvinkeln. Alltså vill vi här på Umrions trädgårdar inte alls avråda från att rösta på Djurens parti. Tvärtom. Det är helt klart ett parti som ställer upp för djuren.

Till slut en liten personlig anmärkning som inte har med djur eller natur att göra. Vi här på Umrions trädgårdar är mindre förtjusta i Vänstern och Feministiskt Initiativ, därför att de två har ingått i en ohelig allians med KD och bestämt sig för att gå till attack mot de ofrivillgt barnlösa, genom att sätta sig emot surrogatmödraskap. Det som eventuellt är aktuellt för svensk räkning är sk idellt surrogatmödraskap, där en kvinna av enbart välmening, och utan ekonomisk ersättning (förutom hennes sjukvårdskostnader) ställer upp och hjälper en annan kvinna att få barn. Alltså, för att vara väldigt exakt,  det gäller alltså inte alls kvinnor i något fattigare land som mot ekonomisk ersättning blir surrogatmödrar. Vi uppskattar inte alls denna nedlåtande, patriarkaliska mentalitet gentemot vuxna, normalbegåvade svenska, nordiska och europeiska kvinnor.

Självförsörjning

Det finns de som anser att eftersom inte inuiterna på Grönland skulle kunna bli veganer utan att importera mat, så borde ingen bli det. Men om man skulle leva efter den principen (inte äta något som inte *alla* i hela världen kan odla/äta), så skulle vi alla svälta ihjäl. För övrigt, hur många inuiter vill ha veganmat? Har någon frågat dem? Jag ska våga mig på en helt vild gissning nu, och det är att ingen inuit vill, så påståendet är rätt meningslöst.

Följande lista är bara några exempel på vad vi (i Västergötland och säkert många andra ställen i Sverige) kan eller skulle kunna odla utan några som helst svårigheter:

Spannmål:

Vete (spelt, bulgur, pasta, bröd)
Havre (Havregurt, Havregrädde mm)
Råg
Korn (Korngryn)

Protein:

Bruna bönor
Gröna ärtor
Gula ärtor
Hasselnötter
Solrosfrön
(Valnötter? – kanske inte i Västergötland, utan längre söderut)

Grönsaker:

Grönkål
Spenat
Vitkål, rödkål mm
Lök, purjolök mm
Sockerärter, bondbönor mm
Broccoli
Brysselkål
Tomater
Paprika
Gurka
Zucchini
Aubergine

Rotfrukter:

Kålrot
Kålrabbi
Majrova
Palsternacka
Morötter

Rotknölar:

Potatis
Jordärtskockor

Frukt, bär:

Äpplen
Päron
Plommon
Körsbär
Jordgubbar
Hallon
Smultron
Vinbär
Krusbär
Lingon
Blåbär
Hjortron

Fett:

Rapsolja, lecitin
(Hasselnötsolja)
Solrosolja

Socker:

Sockerbetor.

Just nu producerar vi visst inget socker i Sverige, i alla fall är det vad jag har hört, utan det importeras från Danmark. Även om det fungerar bra för ögonblicket, är jag inte nöjd med det. Vi borde kunna producera åtminstone ett minimum av socker inom landet.

Salt?

Vad jag vet producerar vi inte salt i Sverige, men om man kan utvinna salt hur havet, borde vi, som har en så lång kustlinje också kunna göra det. Skulle vi kunna ha saltgruvor? Vet ej. Kanske har vi också salthaltiga berg som vi kan utvinna salt ur, men i så fall har jag tyvärr ingen aning om det.

Annat

Kläder:

Jag skulle faktiskt gärna se att vi börjar importera mer bambufibrer, sojafibrer och eventuellt andra ”nya”, miljövänliga material att göra kläder av och till exempel isolering i nya miljövänliga hus. Men vi i Sverige skulle faktiskt också kunna odla lin, hampa och nässlor (nättelduk) för att producera tyg och kläder.

Sjukvårdsmaterial:

Det lär vara så att vi i Sverige inte har tillräckligt med sjukvårdsmaterial så vi klarar oss själva om det blir någon form av kris. Så borde det inte vara. Vi borde för det första lägga upp ordentliga lager men också förbereda oss på att producera eget material.

Mediciner, vaccin:

Jag har starka åsikter angående vaccin (men jag är inte nödvändigtvis helt emot företeelsen). Oavsett vad vaccinet är gjort av eller hur det produceras, borde vi tillverka eget vaccin här i Sverige eller Norden. Vi borde också odla och tillverka mediciner så vi klarar oss under en kris.

Övrigt:

Allt möjligt annat som till exempel smink, hudvårds- och hårvårdsprodukter, datakomponenter och annat relaterat till teknologi och säkert en hel del annat som konsumeras dagligen och veckovis i ganska stora mängder.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag inte ser någon nackdel med att vara beredd på vad som helst, och förbereda sig för framtiden.

Min ”veganhistoria”

Jag som vegan har en historia bakåt, och jag skulle gärna vilja berätta den. Det kanske inte verkar särskilt spännande, men förhoppningsvis kan den vara lite inspirerande för någon som står i början av sin process att bli vegan. Delar av den här historien har jag nog nämnt tidigare, men inte allt.

Min historia börjar långt innan jag föddes. Den börjar, i alla fall såvitt jag vet, med att min mammas morfar sa ”slaktare är jordens sämsta yrke”. Visserligen var en av hans bröder, kanske fler (han hade ett tiotal syskon), Sjundedagsadventist, så visst kan yttrandet ha haft något att göra med religion. Till exempel ska en av bröderna, just han i Sjundedagsadventisterna, en gång ha sagt: ”jag firar inte grisens fest.”

Han menade förstås ”festen som kretsar kring att äta död gris”. Vilken härlig värld vi skulle ha om vi faktiskt hade en högtid som firades med festligheter till grisens ära, på fullt allvar.

Jag bör nog också nämna lite om min morfar. Han tyckte inte så mycket om kött, även om han på sin ålders höst en gång sa att ”Jesus åt påskalamm”, som en pik till mig och min syster som redan var veganer på den tiden. (Vi var tonåringar.) Morfar blev för övrigt också mycket gammal, vilket kan ha haft en del att göra med att han inte åt så mycket kött.

Min mamma såg alltid till att vi, jag och min syster, åt ordentligt med grönsaker, och eftersom hon, till skillnad från många andra, levde som hon lärde, så har vi vuxit upp med en glupande aptit just för grönsaker, men också frukt och fullkornsprodukter. Jag vet att många tvingar sig att äta de här sakerna, men vi älskar dem. Faktiskt. Det betyder inte att vi inte ibland blir frestade av choklad, desserter, söta kex, snacks, vegansk skräpmat med mera. Men lyckligtvis är avokado och grönkål lika gott som choklad, i våra ögon.

När jag var cirka fem år gammal, frågade jag mamma om vad det var för skillnad mellan musklerna i min arm och köttet som låg på tallriken. Mamma lät lite konfunderad, som om hon själv aldrig hade tänkt på den saken tidigare, men svarade att det inte fanns någon skillnad. Jag blev väldigt illa berörd och äcklad. Alltså satt vi och åt vad som var exakt likadant som vi själva. Tyvärr dröjde det nästan tio år innan jag kunde börja agera fullt ut efter den insikten.

I lägre tonåren hade jag en kanin, som tyvärr dog efter bara ett par år, av cancer. Jag noterade förundrat att hon hade en så fräscht doftande andedräkt. Vi människor i familjen borstade ju tänderna och fick så en ”kemiskt” fräsch andedräkt, men inte hon. Hon åt bara vegetabilier. Då tänkte jag att jag också ville vara så där fräsch. Snart vägrade jag äta kött. Min mamma är inte en som blir hysterisk för ett beslut som hon tyckte jag som fjortonåring hade rätt att ta. I stället anpassade sig både hon och mormor efter mig och min syster som hängde på mitt beslut. (Morfars matlagningstalanger sträckte sig mest till att koka potatis och gröt, båda sorterna alltså vegetariska och min pappa kunde värma innehållet i konservburkar, men knappast mer, så det var mamma och mormor och så småningom vi själva, som lagade maten i familjen).

Mormor frågade mig bara en gång ”när jag skulle börja äta vanlig mat”. Jag svarade ”aldrig” och då frågade hon inte mer utan började laga fiskrätter till oss i stället. Efter ett par år, fast då var tyvärr inte mormor med längre, slutade jag och min syster också med fisk. Det kallas ju ”pescetarian” har jag förstått, men det visste vi inte då. Däremot förstod vi ju att vi därefter var ”ovo-lakto-vegetarianer”. För övrigt är det där mamma står idag, hon är ibland pescentarian (till jul, pga lutfisken) och annars ovo-laktoveggis, nästan vegan.

Men så är jag (och till en viss del min syster) laktosintolerant. Vi fick höra talas om löpe, så ost slutade vi med tidigt, men mjölken – Det var en aha-upplevelse. Så mycket bättre som vi mådde när vi slutat med mjölkprodukterna.

Till slut var vi alltså veganer, en process som kanske tog åtta-tio år. Jag vet exakt när jag åt kött sist. Det var på min pappas födelsedag det år jag skulle fylla sjutton.

Och jag har aldrig någonsin ångrat mig. Jag är helt nöjd med mitt beslut och också väldigt tacksam för det direkta och indirekta stöd jag alltid fått från min familj. Till och med familjemedlemmar och släktingar som jag aldrig träffat.

Jag har egentligen inte nämnt något om djur här, men i grund och botten beror naturligtvis mitt val på att jag älskar djur och att jag alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, har känt att jag måste stå på de allra svagastes sida, alltså djurens.

Ska man skratta eller gråta?

veggie

Var tionde svensk vill fortsätta dricka som kalvar. Var tar alla dessa oönskade kalvar vägen som behövs för att denna mjölk ska kunna produceras? Troligtvis kommer de som fortfarande äter kött äta upp dessa. Produktionen av kött och mjölk kommer att fortsätta som vanligt även om det blir en omfördelning av de som äter köttet.

Dessutom finns det annat i denna artikel som retar mig. Den sedvanliga varningen kommer om hur farligt det är att äta vegetariskt. Den varningen kommer inte till blandkostare, trots att det är allmänt känt att folk i allmänhet äter för lite grönsaker. Det finns t ex ingen folsyra i kött, däremot i gröna grönsaker, men det förekommer aldrig någon varning för risken att man får i sig för lite av detta. Trots att det är precis lika farligt, och precis samma symptom på B12-brist och folsyrebrist. Kött innehåller inte, trots att de flesta vill låta göra gällande detta, alla näringsämnen.

Förresten vad är halvvegetarian? Finns det kvartsvegetarian, två tredjedels? Måndagsvegetarian?

Var tionde svensk vegetarian