Jag som vegan har en historia bakåt, och jag skulle gärna vilja berätta den. Det kanske inte verkar särskilt spännande, men förhoppningsvis kan den vara lite inspirerande för någon som står i början av sin process att bli vegan. Delar av den här historien har jag nog nämnt tidigare, men inte allt.
Min historia börjar långt innan jag föddes. Den börjar, i alla fall såvitt jag vet, med att min mammas morfar sa ”slaktare är jordens sämsta yrke”. Visserligen var en av hans bröder, kanske fler (han hade ett tiotal syskon), Sjundedagsadventist, så visst kan yttrandet ha haft något att göra med religion. Till exempel ska en av bröderna, just han i Sjundedagsadventisterna, en gång ha sagt: ”jag firar inte grisens fest.”
Han menade förstås ”festen som kretsar kring att äta död gris”. Vilken härlig värld vi skulle ha om vi faktiskt hade en högtid som firades med festligheter till grisens ära, på fullt allvar.
Jag bör nog också nämna lite om min morfar. Han tyckte inte så mycket om kött, även om han på sin ålders höst en gång sa att ”Jesus åt påskalamm”, som en pik till mig och min syster som redan var veganer på den tiden. (Vi var tonåringar.) Morfar blev för övrigt också mycket gammal, vilket kan ha haft en del att göra med att han inte åt så mycket kött.
Min mamma såg alltid till att vi, jag och min syster, åt ordentligt med grönsaker, och eftersom hon, till skillnad från många andra, levde som hon lärde, så har vi vuxit upp med en glupande aptit just för grönsaker, men också frukt och fullkornsprodukter. Jag vet att många tvingar sig att äta de här sakerna, men vi älskar dem. Faktiskt. Det betyder inte att vi inte ibland blir frestade av choklad, desserter, söta kex, snacks, vegansk skräpmat med mera. Men lyckligtvis är avokado och grönkål lika gott som choklad, i våra ögon.
När jag var cirka fem år gammal, frågade jag mamma om vad det var för skillnad mellan musklerna i min arm och köttet som låg på tallriken. Mamma lät lite konfunderad, som om hon själv aldrig hade tänkt på den saken tidigare, men svarade att det inte fanns någon skillnad. Jag blev väldigt illa berörd och äcklad. Alltså satt vi och åt vad som var exakt likadant som vi själva. Tyvärr dröjde det nästan tio år innan jag kunde börja agera fullt ut efter den insikten.
I lägre tonåren hade jag en kanin, som tyvärr dog efter bara ett par år, av cancer. Jag noterade förundrat att hon hade en så fräscht doftande andedräkt. Vi människor i familjen borstade ju tänderna och fick så en ”kemiskt” fräsch andedräkt, men inte hon. Hon åt bara vegetabilier. Då tänkte jag att jag också ville vara så där fräsch. Snart vägrade jag äta kött. Min mamma är inte en som blir hysterisk för ett beslut som hon tyckte jag som fjortonåring hade rätt att ta. I stället anpassade sig både hon och mormor efter mig och min syster som hängde på mitt beslut. (Morfars matlagningstalanger sträckte sig mest till att koka potatis och gröt, båda sorterna alltså vegetariska och min pappa kunde värma innehållet i konservburkar, men knappast mer, så det var mamma och mormor och så småningom vi själva, som lagade maten i familjen).
Mormor frågade mig bara en gång ”när jag skulle börja äta vanlig mat”. Jag svarade ”aldrig” och då frågade hon inte mer utan började laga fiskrätter till oss i stället. Efter ett par år, fast då var tyvärr inte mormor med längre, slutade jag och min syster också med fisk. Det kallas ju ”pescetarian” har jag förstått, men det visste vi inte då. Däremot förstod vi ju att vi därefter var ”ovo-lakto-vegetarianer”. För övrigt är det där mamma står idag, hon är ibland pescentarian (till jul, pga lutfisken) och annars ovo-laktoveggis, nästan vegan.
Men så är jag (och till en viss del min syster) laktosintolerant. Vi fick höra talas om löpe, så ost slutade vi med tidigt, men mjölken – Det var en aha-upplevelse. Så mycket bättre som vi mådde när vi slutat med mjölkprodukterna.
Till slut var vi alltså veganer, en process som kanske tog åtta-tio år. Jag vet exakt när jag åt kött sist. Det var på min pappas födelsedag det år jag skulle fylla sjutton.
Och jag har aldrig någonsin ångrat mig. Jag är helt nöjd med mitt beslut och också väldigt tacksam för det direkta och indirekta stöd jag alltid fått från min familj. Till och med familjemedlemmar och släktingar som jag aldrig träffat.
Jag har egentligen inte nämnt något om djur här, men i grund och botten beror naturligtvis mitt val på att jag älskar djur och att jag alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, har känt att jag måste stå på de allra svagastes sida, alltså djurens.