Några dagar senare for vi upp till stugan, bl a för att kratta ihop det slagna gräset. Men först måste jag se hur långt knoppen kommit! Först såg jag den inte, men sedan upptäckte jag den. Den låg avslagen i gräset! Den lyste röd i toppen. Så förtvivlad man kan bli för en förlorad blomma! Jag gick in i stugan och satte den i vatten, men den öppnade sig aldrig.

Nästa vår var vi oroliga: Skulle det komma upp några blad? Allting hade ju slagits av. Men det kom både blad och knopp! Det var högtidligt när pionen slagit ut och vi såg den för första gången. Blomman var ganska mörkt röd. Blombladen var så många och så tunna. De glänste som siden. Vi betraktade den lilla överlevaren nästan andaktsfullt. Sedan första blomåret har den blommat varje år med fler blommor och fler blad, med undantag för ett år!