Mitt förhållande till böcker är i stort sett gott. De är som de människor man möter. En del gör ett outplånligt intryck andra kan vara lättglömda.

Mina föräldrar försåg mig villigt med böcker, i synnerhet sedan jag lärt mig att läsa. Innan dess läste min pappa för mig om ”lapparnes lif”, Dannemora grufva och ”den listige räfven”. Jag övertog mina föräldrars julböcker. Mammas handlade om vackra flickor och stiliga unga män, min pappas om hjältemodiga hundar som räddade sina hussar och om lika hjältemodiga riddare. Mina egna julböcker då för tiden ägnades åt prinsar och prinsessor.

Det är intressant att se illustrationerna i böckerna och omslagsbilderna. De säger mycket om sin tid. Jag hade böcker som jag läste och läste om flera gånger. Att läsa dem nu, vid vuxen ålder, är intressant. En av mina favoriter heter ”Tre flickor i vildmarken”. Spännande, men full av könsrollstänkande och xenofobi. Huvudpersonen Roberta var mörkhårig, kortklippt handlingskraftig och kunnig i det mesta. Maisie var ljuslockig, följsam, ljuv och kunnig i att lägga om sår. Jag svalde allt med hull och hår på den tiden. Likaså böckerna om Worrals (som handlade om en engelsk flyglotta) och Biggles (en engelsk flygofficer). Likadant där, en given ledare som lyckades med allt.

När jag var elva år hände något som satte djupa spår i min själ. Jag fick en flora, Krook Almqvists lilla gröna flora över fanerogamer. Innan dess hade jag inte vetat att något sådant existerade. Nu började ett nytt liv. Min bästa kompis, som också hade fått en genom skolan, och jag gav oss ut och övade oss att examinera. Vi upptäckte de latinska namnen, som berättade om växten och delvis beskrev den. Vi var ute och letade växter, som var nya för oss. Där satt vi i en backe försedda med Krooken, lupp, bullar och saft.

Min lilla Krook är gammal och märkt av hårt arbete och många strapatser. Den lilla gröna vistas numera i en kassett. Den skulle inte klara av det hårda livet ute i bokhyllan. Många blad är lösa och pärmen sitter inte som den en gång har gjort. Jag har många floror nu, både svenska och utländska. De är bra och instruktiva och har de senaste namnen. Men tänk vad en liten bok kan öppna nya världar!

Min pappa och jag njöt båda av att vara ute i naturen. Han lärde mig varsamhet mot djur och växter, men han tryckte inte på de latinska namnen, något som hans systrar däremot gjorde.

Den första bok, som jag innerligt avskydde var Liedes Tyska grammatik. Jag ”glömde” den ofta hemma när jag gick till skolan och fick därför varning för glömska, som mina föräldrar fick skriva på. Mitt förhållande till Liede blev så småningom bättre. Den var rejäl, undantagen var inte alltför många, stavningen gick ju också an och några rader längst ner på sidan var ju inte så mycket att bekymra sig om.

Annat blev det i engelskan! Undantagen i engelska grammatiken var halva sidor långa. Det fanns till och med undantag från undantagen. Jag ångrade då att jag hade bitit i pärmen på Liede. Synd om den! Den engelska stavningen och uttalet hade ingenting snällt över sig. Den engelska historien hade satt sina spår. Till och med vikingarna hade lämnat språkliga spår efter sina erövringar.

Det dröjde länge innan jag förlikade mig med engelska böcker. Men man måste ju. Hela världen är full av underbara böcker på det språket. Jag är vän med flera.

En bok jag inte är vän med och kommer aldrig att bli och helst vill glömma, är en deckare, visserligen frivilligt köpt. Och visst handlar deckare om ond, bråd död, men att ta livet av en hund, på det mest bestialiska sättett, förde inte historien framåt. Den författaren läser jag aldrig något mer av. Usch, nu lämnar vi det.

Min absolut bästa vän bland böcker är något helt annat:

The Archaelogy of Medieval Bookbinding av J A Szirmai

Den är skriven på engelska av en arkeolog som jag tror kan vara ungrare. I varje fall har han tjänstgjort på ett universitet i Nederländerna. Han skriver en ren, lättförståelig engelska. Han förmår förklara det mest komplicerade partiet på ett utomordentligt sätt. Illustrationerna är rena och lättfattliga. Teckensnittet är snyggt. Boken är tryckt på syrafritt papper i en underbar kvalitet. Omslaget och hela pärmen är sparsmakad och texten i guldtryck. Flora och bokbinderihistoria är mina två allra bästa vänner.

Det nya nu är eböcker. Så helt annorlunda än tidigare böcker. Tänk att på en läsplatta kunna läsa fler än tusen böcker. Men ändå: den taktila känslan av en bok finns inte där fast läsupplevelsen borde ju vara densamma. Eller är den verkligen det? Jag tror inte att gamla människor håller med. Men visst är den en fantastisk uppfinning!